Klimpfjäll

Rutt: Åkersberga-Gävle (Gävlebro)-Sundsvall (Birsta)-Sollefteå-Vilhelmina-Klimpfjäll-Stornäsbron-Åsele-Harmånger-Åkersberga

Datum: 21 februari-1 mars

Medresenär: Liza Eriksson

”Vilka är sugna på en skidvecka i Klimpfjäll v9?” dök det upp som ett evenemang i en Facebook-grupp. ”Möjlighet till både längd, slalom och skoter. Boende i parhus med egen bastu 500 kr/dag för eget rum eller 250 kr för delat rum.”

Viktig språkkunskap för en sörlänning: Betoningen i Klimpfjäll ligger på första stavelsen 🙂

Klimpfjäll? Oavsett uttalet, lät det vagt bekant, men gick det verkligen att åka utför där? En koll på nätet vederlade mina dubier. Men, det är ju jättelångt bort, drygt 80 mil. Ändå, jag hade ingen skidresa bokad i år och vecka 9 var ju fri. Förvisso sportlovsvecka i Stockholm, men det här var ju Västerbotten och där infaller sportlovet v 10. Jag har tidigare erfarenhet av en vecka 9 i Tärnaby och då var det nästan tomt i backarna. Det är ju en lyx att få kunna stå på utan oro att köra på någon eller i ännu högre grad, utan oro att bli påkörd.

Det var Liza som låg bakom inbjudan på Facebook och efter ett samtal var jag välkommen att haka på. Jag hade ingen aning om vilka de övriga skulle kunna tänkas bli, men tänkte på alla mina seglingar med gastar som inte kände varandra. Kan de, kan jag! Nu visade det sig dock att Liza hade svårt att få ihop ett gäng att fylla huset med, många kansken, hur tar man sig dit, långt bort och allt vad det var, så det blev bara vi två. – Känner du dig bekväm med att åka iväg med bara en främmande man?, frågade jag och tänkte att hon kanske ville ställa in nu. Hon lät närmast förvånad över frågan, men Liza visade sig också vara en dam med rätt mycket skinn på näsan.

Resan tog ju en förskräcklig tid, drygt tolv timmar inkl matstopp och bunkring mm. Ändå kändes det rätt OK. Är det så att man ställer in sig på det från början och att vägen därmed ändå inte känns så lång? Vägen kändes också bättre än dem till t ex Sälen- eller Härjedalsfjällen.

Bunkra gjorde vi i Vilhelmina och valet av ägg kändes självklart.
Det var ju kolsvart när vi kom fram, så desto mer spännande att dra upp rullgardinen morgonen därpå för att se var någonstans jag hade hamnat. Jag var inkvarterad i nedervåningen i familjens parhus. Om jag minns rätt nu, var det Lizas mormor som köpte huset för många år sedan. Klimpfjäll var i alla fall liktydigt med vinter för Liza.
Ingen dålig belöning av att kliva upp tidigt. Nedanför syns även den nybyggda bastun, så ny att vi skull få äran att inviga den. Förut hade man lånat grannens bastu, men nu ville de ha sin bastu för sig själva, så familjen fick bygga en egen. Först gällde det bara att skotta en gångväg fram till bastun och ladda med ved.
Jag tog på mig jackan och tittade mig omkring och alldeles nära ligger Norgefarargården. Gården började byggas 1832 och fungerade som en anhalt för bönder och deras hästar där de kunde få logi på sin väg till handelsplatserna Kroken och Mosjöen i Norge. Riksgränsen går bara ca 20-30 km bort.
Till husets utrustning hörde även denna käpp. Kanske något man borde införskaffa när man blir lite skröpligare. Backspegeln förstår jag, men ringklockan? Kanske kommer man upp i sådan hastighet med käpp att man behöver varna sina medtrafikanter för sin framfart.
Första dagen valde vi åkning i backen. Det här var nog den längsta liftkön jag såg häruppe. Jag tror jag hörde att vi var runt trettio personer i systemet. Ett dagskort kostade 455 kr, fast jag upptäckte nu att för 65-plussare, skulle det egentligen ha kostat bara 365 kr. Jag får väl ta det som en komplimang att jag inte såg äldre ut. Men, hur kan man få detta att gå runt?
Det finns ju en annan sida av detta att bara kunna gå rakt in i liften och åka ner för backen i full fart utan en massa andra skidåkare i vägen, systemet är litet och har därmed inte samma dragningskraft som de lite större skidorterna. Här får man nöja sig med två släpliftar och en knapplift.
På en av topparna hittar vi Klimpgubben K2. Jag får lära mig att det var en kvinna från Stockholm som blev förtjust i Klimpfjäll, flyttade upp och nu driver det här stället. Kanske var det inte hela historien, träffade hon månne en Klimpfjällsgubbe också som hon blev förtjust i? Kvinnan ifråga träffade vi dock inte idag då hon tydligen skulle åka Vasaloppet. Jag frågar en i personalen som är på plats hur det är med längdåkning i området. Nja, bekänner hon, i Klimpfjäll åker vi ju mest skoter. Jag kommer nu inte ihåg exakt vad hon sade, men nämnde hon att det gick två längdskidåkare på hundra skoteråkare? Verkar inte helt osannolikt i alla fall.
Lugnet och all snön bidrog till känslan av att ha hamnat långt, långt bort.
Affärsutbudet som annars brukar vara så slätstruket och likartat vart man än kommer, vad glad man då blir när man kan hitta lokala specialiteter som t ex rökt renkorv. Här gonar vi oss i eftermiddagssolen ”hemma” vid huset. Näst gång i eftermiddagssolen blev det vedrökt skinka, tror jag det hette. Lika gott det. Ölen var dock tjeckisk importerad från Åkersberga.
Jag har under flera år tänkt att jag borde skaffa nya turskidor. Men, jag går och tänker att ja, det borde jag ju göra, utan att det händer något. Kanske kommer det på rea har jag tänkt, men inte kom det på rea, det jag sökte. Men, nu jäklar, fyra dagar innan avresa fick jag för mig att nu skulle det ske. Helt inställd på att betala dyra pengar, nu när alla vintersportgrejor gick åt som smör i solsken. Jag sökte lite random på nätet och råkade hamna i en butik i Storuman. Skulle vi åka igenom Storuman tro? Nä, det låg en bra bit bort. Med Stockholmsmått mätt i alla fall. -Jag kanske kan skicka dem med bussgods, sade den trevlige säljaren. I väntan på besked sökte jag dock vidare och hittade exakt samma skida till nedsatt pris i Stockholm. Kors i taket. Butiken i Storuman prismatchade dock och inte bara skidorna utan man sänkte även priset på bindningar och skins. Högst otippat att kunna göra en så bra affär bara några dagar innan sportlovet. Jag kände mig väldigt nöjd 🙂 Skidorna? Åsnes Amundsen Fram, med BC Magnum-bindning och nylonskins. Och skidorna stod snällt och väntade hos Handlarn i byn, dit de kommit med buss. Numera Länstrafiken, men fram till 1990 ungefär, var det Postens diligenstrafik som hade hand om busstrafiken häruppe. Man körde med roliga fordon, halva fordonet var buss och den andra halvan lastbil, s k skvadrar.
De olika färgerna till trots är det egentligen ett och samma spår som slingrar sig fram i skogen och vidare upp på lägdan. Lägda är tydligen norrländska för odlat fält eller dylikt. Här var det också som en liten platå. Man kunde vända tillbaka utan att ha fullgjort hela varvet, men som längst kunde man komma upp i ungefär en mil.
Måndag var ingen optimal dag för längdåkning. Det hade snöat mycket och spåren gick knappt att finna, så den där pirrande känslan av att åka på nya skidor infann sig inte riktigt. – Var det inte en turskida du hade köpt?, kanske vän av ordning invänder. Så sant, men allt är kompromisser och den här skidan är inte jättebred, utan precis så bred att den även ska få plats i preparerade spår. Det var ändå inte läge att ge sig ut på fjället, djup och lös snö så fort man hamnade utanför det icke-existerande spåret. Krokiga fjällbjörkar en bit ut i terrängen erbjöd förvisso bra sittplatser för fikapausen, men skidorna fick man se till att behålla på sig, annars hade man nog inte sett röken av dem mer. Och vad hade hänt om vi lämnat skidorna i spåret och pulsat fram till den utvalda fikaplatsen? Drunknat?
Den nya bastun hade precis besiktigats, så vi fick den äran att premiärbada i den.  Och i en vedeldad bastu kan man sitta läääänge och filosofera och nästan hamna i en meditativ sinnesstämning.
Dag 3 var det återigen solsken och en massa ny snö i backen. Träden var så där vackert snötäckta och solen kom inte så mycket högre än att grenarna silade solstrålarna.
Vi fick höra att det imorgon skulle komma en hel busslast med ungdomar från Botkyrka. Shit, kanske uppåt sextio personer i backen då. Nu gällde det att passa på. Manchestern låg kvar till långt in på eftermiddagen och i en av pisterna noterade jag att vi var de första åkarna för dagen och då var klockan ändå runt 14.
Det var ju rätt snälla backar, men man kunde ändå få bra fart och i alla fall en av pisterna ansågs vara svart. Positivt för mig var att jag kunde testa mitt knä utan allt för överdriven ansträngning. Jag ramlade ju ner i en förpikslucka i somras, vilket tydligen genererade en fransig menisk. Kände inte alls av den, vilket naturligtvis var en stor lättnad.
Häftig bergstopp. Kan den heta Durrenpiken (1286 m ö h)?
Och de här vackra topparna, vad kan de heta? Kan det vara de norra Borgafjällen? Vi pratade faktiskt om att göra en dagsutflykt till Borgafjäll, som erbjuder lite mer varierad utförsåkning, men det var nästan två timmars bilresa en väg, så det kändes som i längsta laget. Med skoter hade vi tydligen pipit över på en kafferast.
Lite varannandags väder hade vi i början. Idag var spåren välpreparerade. Så länge jag ägnade mig åt utförsåkning stod jag på benen, men i längdspåret rasade jag. En klassiker: lång utförslöpa slutar med en tvär kurva och jag stöp på näsan. Så det som knät fixade i backen kändes i stunden i alla fall, lite värre, när jag fick någon ogynnsam vridning av knät. Inte värre dock än att det rätt snabbt gick över. Men, hur ofta har jag inte hört att – Nä, jag har lagt utförsåkningen på hyllan. Det är för läskigt. Hmm, kanske är det tvärtom, att det är längdåkningen som är den riskabla sporten? Dan innan jag skriver detta pratade jag med en kille som skulle ha kört Vasaloppet, men under en träningsrunda på plant underlag ramlade han och slog sig så illa att han fick ställa in. Dag 4 nu och under eftermiddagen smög sig en förkylning på, vilken utvecklade sig till en riktig mancold. Påföljande dag fick bli lite av en innesittardag för min del.
På eftermiddagen kände jag till slut att det fick vara nog med självömkande och frisk luft blir ju lätt beroendeframkallande, så jag hängde med Liza ner till hotellet. Möjlighet till både längd, slalom och skoter basunerade hon ju ut i sitt inlägg på Facebook. Hon glömde möjligheten till sparkåkning. Vägarna hålls ju föredömligt fina här, inget grus, ingen sand, inget salt här inte. Men, som alltid finns det två sidor av myntet. När det var lite mulet som nu, var det bitvis svårt att se var vägen befann sig. Den lilla byn till trots körde jag fel två gånger när jag skulle ner till Handlarn i måndags för att hämta mina skidor. Jag såg helt enkelt inte avtagsvägarna jag borde ha svängt in på.
Fredag och ännu lite friskare. Mitt hälsotillstånd alltså, inte vädret. Förutom ett par dagar hade det faktiskt varit ganska milt på dagarna, bara några enstaka minusgrader. Idag skulle ett Pokerrun på skoter gå av stapeln. Det lät ju lite kul. Nu var det runt 35 år sedan jag körde snöskoter och den gången skedde det på en sjö i Hälsingland. Kört i riktig terräng hade jag aldrig gjort förut. För att jag skulle få öva lite innan start, drog vi upp på fjället och kom ikapp denne skidåkare. Han hade parkerat sin skoter en bit ner och skulle nu försöka skjuta en eller annan snöripa. Undrar hur det gick.
Jag förundras över att jag faktiskt är i fjällen och kör skoter, så detta är en selfie jag nog aldrig hade trott att jag skulle ta. Jag som har greppat min imaginära hagelbössa när horderna av skoteråkare kommit och stört friden och lämnat avgaser efter sig när vi velat njuta av friden i Funäsdalsfjällen. Men, det går inte att förneka. Kul var det!
Egentligen hade vi skrinlagt planerna att köra upp på fjället, då vädret inte medgav någon längre sikt, men allt eftersom blev gluggarna i molntäcket allt fler och större och vi kom närmre och närmre Slipsikstugan, vilket var målet enligt den ursprungliga planen. Just här hade dock snön blåst bort. Vi hade möjligen kunnat köra utanför leden, men vi var inte riktigt utrustade för en sådan här tur och Liza ville inte chansa att ge sig utanför leden utan spade, för det fall vi skulle fastna. Sedan kom det en kille och körde runt kullen med den bortblåsta snön, så det hade säkert gått bra för oss också, men det var nog klokt att inte chansa.
Det var ju helt magnifikt här uppe på fjället. Jag sprudlade av entusiasm. Liza var mer luttrad: – Jo, jag vet!
Dags att köra ner igen, så vi kunde få i oss lite lunch innan tävlingen.
Vid ettiden samlades ca 25 skotrar på isen nedanför byns hotell för att förbereda sig för starten i Pokerrun.
Per skoter skulle man ta sig runt en bana och få ett förseglat kuvert vid fem olika kontrollstationer. Spelkorten i kuverten skulle bli ens pokerhand för den avslutande pokerrundan på hotellet.
Dagens coolaste skoter var väl denna veteranskoter från, 81 eller 82. Den ägdes och styrdes av denne stolte Umebo och han hävdade sig väl i racet. Det lät som om Liza med sin moderna hyrskoter hade svårt att hålla jämna steg med honom.

Och hur gick det då? Som nybörjare var det ju en viss anspänning förstås. Det knepigaste var egentligen att se var skoterleden gick någonstans. Allt var lite jämnvitt. Ibland visste jag inte heller åt vilket håll jag skulle köra när leden delade sig, men det fanns ju gott om andra som glatt ledde mig åt rätt håll. Visst blev jag omkörd av några skotrar, men jag tyckte ändå att jag körde på rätt bra. Så bra att jag fick förebråelser av Liza för att jag måste ha fuskat, jag kunde omöjligen ha tagit mig runt så snabbt, menade hon. Naturen hann jag inte njuta så mycket av, men kul var det. Nu var det ju inget race på tid, men det verkade få ta notis om. Man körde på i full fart. När jag ett kort ögonblick, nere på isen, vågade kastade ett öga på hastighetsmätaren var jag uppe i 75 km i timmen. Det kändes som en fullständigt svindlande hastighet.

Mina kuvert gav mig en hand med par i tior. Ingen vinnande hand med andra ord. De med de fem bästa händerna fick delta i ett slutspel. Vinnaren kammade hem alla anmälningsavgifter, 5000 kr.
Efter tävlingen samlades vi i puben på hotellet och flera goa, norrländska gubbar ville gärna växla några ord. Här har Stefan, lokal kändis, slagit sig ner. Han drev Circle K-macken i Vilhelmina under ca 30 år och tillsammans med sin fru bodde de mer eller mindre på macken som hade öppet dygnet runt, årets alla dagar. Bra med pengar lät det som, men man har ju hört att det inte är bränslet man lever på, men två öre litern hävdade han att de fick. Det var ändå mindre än vad jag trodde. Jag googlade lite och enligt tidningsuppgifter har han firat varje jul på macken sedan han var bebis till dess han stängde igen för två-tre år sedan. Som jag fattade det kom de väl till slut till insikt om att livet inte bara var att jobba och tjäna pengar. Man ska ju ha tid att njuta av dem också.

Någon kanske undrar vad det kostar att hyra en skoter. 1600 kr/dag, men vi lyckades pruta ner det till häften. Vi skulle ju bara vara med på Pokerrun. Sedan fick vi ändå hämta skotrarna så tidigt att det ändå blev nästan en heldag.

Lördag och sista skiddagen. Det lät först som om det skulle bli fint väder, men i fjällen växlar det fort. På förmiddagen var det både snö- och vindbyar (upp till 13 m/s) i prognosen. Backarna lät inte längre så lockande, så jag gav mig ut i skidspåret istället. Den fina grenen jag hade sett ut att sitta på när det började kurra i magen och suga i kaffetarmen var dock av klent virke. Inte helt lätt att ta sig upp igen ur snögropen.
Jag hittade en ny gren och ser ner mot skoterspåret. Återigen störs jag av det ständiga bullret. Jag fick associationer till skogsavverkning, som om det var ett antal motorsågar igång. Som sagt, det var ju kul att prova på att köra skoter, men jag skulle gärna hitta någon plats i de svenska fjällen där man är förskonad från buller, oavsett om det handlar om skotrar eller helikoptrar. Jag minns en sommar vid Kebnekaises fjällstation. Det kändes ju emellanåt som om man befann sig på en flygplats. Hur blev det så? I Norge tycks ju situationen vara en helt annan. Jag googlar kort på ämnet och läser att ”Skoteråkning är generellt förbjuden eller strängt reglerad i stora delar av den svenska fjällvärlden”. Pytt, säger ja, för i nästa andetag säger man att trafiken är begränsad till särskilda skoterleder, men vad hjälper det när bullret sprider sig vida omkring. Om inte förbud, när kan man istället hoppas på elskotrar?
Spåren var i alla fall perfekta, så egentligen borde jag tagit mina spårskidor istället, så kanske jag hade åkt två varv. Mot slutet blev det en nästan suggestiv inramning med både snöfall och solsken på en gång.
Dags att åka hemåt igen. Mellan Vilhelmina och Klimpfjäll kör man på Vildmarksvägen. Sug på den. Vildmark. En enfilig bro över Stornässundet. Ni kan ju förstå att man inte möter många bilar på vägen.
På vägen upp var det mörkt, men nu kunde man njuta av det fantastiska landskapet. Folk var ute på isen och fiskade och på en del ställen hade isen släppt (eller hade den aldrig lagt sig?) och vattnet forsade fram. Vi åkte förbi Ättestupan vars röda brant tydligen givit upphov till historier om ond, bråd död. Man åker igenom byn Saxnäs, en ort känd för nästan hundra år av vinterturism. Åt andra hållet, väster om Klimpfjäll är vägen bara öppen 6 juni – 15 oktober. Det lär ska vara en fantastisk upplevelse att köra direkt efter öppnandet, som i en kanal tömd på vatten omgiven av murar med snö. Man får väl hoppas att det bara gäller en del av sträckan så att man får njuta av utsikten också. Denna Sveriges högst belägna, asfalterade väg viker söderut vid Stekenjokk (strax innan gränsen mot Norge) och leder vidare mot Stora Blåsjön, Gäddede och Strömsund. Det är ju namn på platser som bara de får i alla fall min fantasi att gå igång.

Det känns som om jag varit väldigt långt bort. Det var spännande att komma hit och tack Liza för ditt initiativ! Även om man hade både backar och skidspår för sig själv, så kanske åkningen ändå var lite begränsad. Det stämmer nog som någon sa, att man ska vara en hängiven skoteråkare för att få ut tillräckligt av en vintervecka här. Ska jag åka hit igen, skulle jag vilja göra resan under sommaren. Vandra i den storslagna naturen och uppleva hela Vildmarksvägen. Jag antar också att människorna här är lika trevliga, öppna och nyfikna på sommaren som dem vi mötte under denna vintervecka.