Medresenärer: Lise Johnsson och Filip Karlbom (fr o m 4 mars), Agnes, Joakim, Leonora (Leo) och Linnea Karlbom, Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović.
Är detta början på en tradition? Förra året samlades vi i Lofsdalen. Jag tvivlade starkt på att det skulle gå att hitta en vecka när alla kunde komma ifrån, men det gick. Skulle vi ha samma flyt ett år till? Nä, det vore väl ändå osannolikt. Men, kors i taket, turen var med oss även detta år, även om Filip hade en närvaroplikt på sin utbildning på måndagen och både Filip och Malin behövde hoppa skidåkning någon dag för att plugga lite.
Den här gången hade jag hittat ett stort hus, d v s minst fyra sovrum, i Storhogna. På bilderna såg det fräscht och fint ut och vi blev inte besvikna, även om det var en del trassel med dörrkod, nyckel, isig uppfart, skottning och svårigheter att få upp värmen. Huset var så nytt att gatan saknades på Google maps.
Men, hur skulle det nu bli med snön? På sina håll forsade dagsmejan över vägen. Skulle det finnas någon snö kvar? Skulle det bli totalt fiasko? Inte utan att jag kände lite oro. En viss tröst var det dock att se att backarna i Järvsö var igång trots total avsaknad av snö i naturen nedanför. Väl framme såg vi ut över backarna i Storhogna med vad som såg ut som stora bruna fläckar. Det lättade ju inte på snöångesten.
Det är söndag kväll och snart dags för första middagen som vi hade förberett hemma. Fortfarande saknas Filip och Lise som skulle ansluta först på tisdag.Joakim med familj hade varit i Falun och hälsat på kompisar och en av Linneas bröder. Praktiskt med ett stopp på vägen när man har en sådan här liten med sig.Inte riktigt flygfärdig än. Agnes är cirka 3½ månad här.Leo fyller fyra år i slutet av maj. Knappt tre år gammal begick hon premiären på slalomskidor och nu var hon spänd av förväntan över att åka utför igen. Fast, jag undrar hur mycket hon kom ihåg av förra årets skidåkning. Kanske var det mest vad vi berättat om denna stora händelse som hon såg framför sig.På kartan såg det ut som om Storhogna- och Klövsjö-systemen låg alldeles intill varandra. Och det gjorde de förvisso, om man åkte skidor och lift. Åkte man bil var det dock 14 km till Klövsjö. Men, inser jag nu, vi hade kunnat gina och kommit fram till en parkering på Klövsjöfjällets topp istället. Då hade man bara behövt köra knappt 7 km. Lite knepigt hade det dock varit för de små och de vuxna utan skidor att ta sig ner till barnbacken.Från toppen av Klövsjöberget ner till dalstationen kunde man i huvudsak välja mellan en röd pist, tre svarta och en blå. På toppen fanns några glidarpister och på baksidan av berget kunde man transportera sig till eller från Storhogna.Nu var vi dock här och Leo uppfattade det nog som full fart ner för backen, även om pappa tog det väldigt försiktigt.Vi bodde på andra sidan berget och där var det blåsigt. Här var det dock så skönt att vi kunde sitta ute och äta lunch. De som inte åkte njöt i solen. Överallt tycks man stöta på bekanta av olika slag. Slobi var först ut. Den italienska kocken här hade drivit en krog i Västerås som hon besökt flera gånger.Trots värmen var det helt OK med snö i backarna, men blickade man ut över bygden lyste snön med sin frånvaro.Redan till dagen därpå (tisdag) hade vi fått ny snö och då såg det ut så här när man blickade ut över samma område..Tillbaka till måndagen. Efter lunch åkte vi över till Storhogna och till skillnad från Klövsjö hade snön smält eller blåst bort på sina ställen. En av backarna var t o m avstängd och det var väl den vi blickade ut över från huset, med sina bruna fläckar.I ytterligare någon backe uppmanades man att köra försiktigt. Backen från Storhognas topp var dock kul. Bra med snö, nästan tomt med folk och full fart. Synd att den inte var lite längre bara.Tisdag var vi tillbaka i Klövsjö, men denna dag letade vi oss fram från vårt hus till transportliften mellan Storhogna och Klövsjö. Kanske inte riktigt vad man tänker sig med ski out, men med lite möda kunde man ta sig på skidor ända fram till liften.Så småningom tittade även solen fram och träden var fortfarande pudrade med nysnö.Mycket logistik med barn, inte minst när de är små. Joakim var inte jättesugen på den långa bilvägen till Klövsjö, så efter lunch provade han och Leonora backen i Storhogna istället. Den föll dock inte Leo riktigt i smaken. Det var lite brantare och backen var betydligt längre och är man tre år kan det sätta djupa spår om man ramlar. Ännu så länge är det dock glada miner.Ikväll skulle Filip och Lise ansluta från Göteborg och en välkomnande brasa är aldrig fel. Agnes var full av förundran över detta ljusfenomen.Det kändes lite som filmen Att angöra en brygga. Varken Slobi eller min familj hade en aning om vad jag pratade om. Kanske kommer du ihåg denna Hasse o Tage-film? Seglarna har äntligen kommit fram till holmen där de ska gå på kräftskiva, men ändå inte. De är så nära, men trasslar till det för sig när de ska de sista metrarna in till bryggan. I det här fallet var det Filips och Lises husbil som inte kom upp de sista metrarna för den isiga backen. Men, med de medhavda snökedjorna skulle det gå lätt som en plätt. Nu var det bara det där att få på snökedjorna… Inte helt lätt i mörkret och det ymniga snöandet. Till slut kom dock bilen upp för backen och äntligen inne mottogs Filip i hallen med födelsedagssång och …… tal av pappa innan det blev bubbel.Vi hade delat in oss i matlag under veckan och vi åt mycket och gott. Malins veganska middag inkl efterrätt vann dock första-priset i mattävlingen som ingen visste något om. Jag blir lika överraskad varje gång över vad många goda veganska maträtter det finns.Agnes är en alldeles förtjusande liten tjej. Hon är lugn nästan jämt och finner sig i att bli lämnad från den ena famnen till den andra. Bara när hon är hungrig ger hon hals och det är väl tur det, att hon säger till då.Jag har ju inte presenterat Bilbo. Lises och Filips nya familjemedlem. En glad, jättesöt Australian Cobberdog. Lite väl glad tyckte kanske husse och matte ibland, oroliga för att hans lekglädje skulle skrämma slag på de små, mänskliga individerna. Han var dock väldigt försiktig gentemot lilla Agnes som verkade rätt oberörd när han kom fram och sniffade på henne. Leo har varit lite skeptisk gentemot hundar, men även hon verkade vänja sig allt mer. Men, blev det för vilt och nafsigt fick han lugna ner sig i sin portabla hundkoja.Det var Joakim som höll i taktpinnen och drev på oss att komma iväg tidigt, så att vi kunde njuta av nypistat. Underbar känsla av att vara först ut i backen här.Nu är det några fler som vaknat, men det är fortfarande härligt i backarna. Här är det bloggaren själv som glider ner för en av backarna i Klövsjö.Återigen får jag konstatera att Joakim har en i mitt tycke glassigare åkstil, men jag får glädjas över att jag faktiskt var med och lärde honom att åka.Vi åkte mest i någon av de tre svarta pisterna. Högst upp på toppen fans även ett brett lite flackare parti. Det var en synnerligen behaglig omväxling att åka här efter några åk i de svarta pisterna med min endorfinkickstörstande son. Lite meditativt, som en slör i 5 m/s.Från vårt hus hade vi utsikt över Storhognabackarna och följaktligen kunde man även zooma in vårt hus från dessa backar. Huset med de stora fönstren, längst ned till höger.Jag var på väg till vad som numera kallas Storhogna Högfjällshotell & Spa för att äta lunch med Slobi. När jag var här sist, på ”konferens”-resa med jobbet hette värdshuset Karl XI. Jag minns att det var bra tryck under middagen, bidrog nog en del själv till det och jag minns det som att maten var utmärkt. Inget att klaga på vad gäller miljön idag, men maten var usel och hela tiden var det något som var slut. Rekommenderas inte.Slobi hade smugglat med sig en flaska champagne. Har man ingen anledning att fira något särskilt så hittar man en anledning och nu skålar vi för Slobis dotter och dotterdotter som fyllde år med en dags mellanrum. Och så för alla oss förstås. Och det var inte nog med det. Lise hade med sig bubbel för att fira Filip, som aldrig gick åt på själva födelsedagen och jag hade en flaska över, så det blev fest veckan lång.Vi ville ju prova Vemdalsskalet också som låg knappt 12 km bort.På baksidan av Vemdalsskalet kan man åka upp på Skalsfjället. Tydligen har det funnits en ankarlift här ända sedan 70-talet. Inget jag minns från mina två tidigare besök. 2005 tillkom dock sexstolsliften Pass Express och fler backar likaså.
Hur många backar har egentligen tillkommit de senaste åren? Jag har en känsla av att utvecklingen avstannat. Kanske har jag fel. Enligt Chat GPT har man satsat på nya backar i Branäs, Kungsberget och Orsa Grönklitt och en helt ny skidort sägs ha tillkommit, Idre Himmelfjäll. Dessutom sägs det, i detta nu, investeras i nya backar i Hemavan.
Här kastar vi oss ner för den svarta pisten på Skalsfjället, vilken till vår förvåning var den nedfart som hade det bästa underlaget och som därmed var riktigt trevlig att åka i.Den minnesgode läsare erinrar sig kanske att Slobi gjorde sig illa när vi var i Järvsö över nyår. Hon provade att åka lite en dag, men fick genast ont igen. Skistar förvånade och betalade tillbaka pengarna för liftkortet. Nu hjälper hon till med mina barnbarn och Joakim uttryckte med stor värme sin tacksamhet för hennes insatser. Jag tror dock inte att det var frågan om någon större uppoffring från hennes sida, men visst gladdes hon över uppskattningen.Att det skulle vara blåsigare i Vemdalen hade vi på känn. Först stängde både Västexpressen och Passexpressen och på väg upp i Hovde Express blev det spännande. Liften stannades flera gånger och när vi närmade oss toppen såg vi att vinden ställde till det så att folk ramlade omkull och tappade skidorna när de skulle kliva ur. Jag tror aldrig att jag har varit med om så mycket vind i fjällen. Med vinden följde dessutom bitar av snö som kändes som projektiler mot huden. Det var bara att huka sig och åka ner. Det fanns inget behov av att staka sig fram till kanten på backen. Joakim hade tydligen sett någon uppgift om att det blåst upp mot 23 m/s.Farfar delade ut en medalj till Leo för hennes storartade insatser i skidbacken. Den medaljen var snart ett minne blott, inte så svårtuggad…Torsdag morgon: – Nämen, har du krupit in i Bilbos koja! Leo har änne så länge inte samma disciplin på morgnarna som sin pappa. Varför stressa, vi är ju på semester…Bilbo däremot, verkade bli lite bekymrad. Det där är ju min koja, tycktes han tänka.Jag kom att tänka på en motsvarande situation när jag själv var liten och tog Bonzos hundkoja i besittning. Bonzo var mormor och morfars schäfer och kojan var en riktig hundkoja, d v s utomhus i deras trädgård i Landskrona. Om Bonzo berättades det bl a en skröna, fast min mamma hävdade att det var alldeles sant, att han på ett givet klockslag tog en promenad med grannhunden. De lär samtidigt ha hoppat över muren som omgärdade respektive tomt för att strosa en stund längs stranden. Enligt mamma såg de ut som två äldre gentlemän som gick och pokulerade om ditt och datt. Ja, vad ska man tro? Men, det var ju femtiotal, så allt var väl möjligt på den tiden. Det fanns en hund även i det andra grannhuset och om den berättas det ännu dråpligare historier, fast nu var det ju egentligen skidåkningen jag skulle berätta om…Mysigt med en liten guldklimp på magen. Foto: Slobi.Idag är det fredag och Lise åkte med mig, Malin och Joakim medans Filip satt hemma och pluggade. Vi är tillbaka på Vemdalsskalet. Vi kände att vi inte hann bli färdiga med backarna här efter gårdagens blåst.Med Skalet Express (sexstolslift) kom man inte ända upp till toppen utan en knapplift tog en den sista biten upp. Märklig lösning, måste väl kunna bli en riktigt trång sektor här.Nu skulle vi åka mer på Skalsfjället tänkte vi, men tji fick vi. Igår satte vinden stopp för fortsatt åkning. Idag var det tekniskt fel läste vi när vi klev in i knappliften. – Vi åker väl ner ändå? Den kan ju komma igång…Det var en from förhoppning visade det sig. Vi påminde oss också om att den krånglat även dagen innan. Då var det grindarna som upphörde att öppnas. Inte en kotte i backarna på andra sidan, men desto fler som behövde ta sig tillbaka. Nä, inte heller idag var Vemdalen mycket att ha. Backarna som var öppna var hårda eller isiga och fullt med både skidåkare och frusna snöklumpar.Och inte var det bättre när man kom ner till Vemdalsskalets centrum eller vad man nu kallar det. Vi åkte tillbaka ”hem” och tog oss sedan över till Klövsjö istället.Nu var det varmt och …… snön smälte på sina ställen. Men, vad mycket mysigare det kändes att vara tillbaka i Klövsjö.Värmen till trots var det dock riktigt bra i många av backarna och här får även Filip visa upp sin stil. Filip och Lise åkte på randonee-skidor, vilket säkert är lite mer utmanande jämfört med att åka på våra trygga carving-skidor. Randonee kan väl sägas vara en kombination av längd- och utförsåkningsskidor, egentligen avsedda för toppturer.Strax efter kommer Malin.Fredag eftermiddag höll Joakim till i Klövsjös barnbacke och nu åker Leo lift själv (igen). Hon testade en gång tidigare, men släppte då lite för tidigt och ramlade. Är man tre år kräver sådana incidenter nytt mod innan man tar nya tag, men nu gjorde hon det med den äran. Vi var alla mycket imponerade.Och titta här: – Jag åker alldeles själv! Nästan i alla fall. Det där med att svänga och bromsa sitter inte riktigt ännu, så det krävs att någon står och tar emot henne.Lördag och sista skidåkningsdagen. Manchesternörden Joakim förevigar att vi ännu en gång är först ut. Tur att det numera anses vara lite manligt att vara nörd.Vi väntar och väntar. Har det hänt något allvarligt? Sedan kommer de farande. Filips skidbindning hade löst ut, igen, och han får ge upp att åka fort på hårt underlag. Komplicerade grejer det där med randonee-bindningar. Hjälpte inte att skruva åt max på bindningen.Vår favorit bland rastställena blev Emma-Britas café på toppen av Klövsjöfjället. Utifrån såg det inte mycket ut för världen, men väl inne möttes man av en genuin atmosfär man sällan stöter på i svenska skidbackar. Visste du vad en tut är eller hette det kanske tuta? Som jag fattade det, en wrap gjord på mjukt tunnbröd.Vid vårt första besök här upplyste oss våra bordsgrannar om den jämtländska dialekten, t ex ordet ”artut” som ska förstås som trevligt. Från norskans artigt, fick vi lära oss.Det här går ju inte att argumentera emot: ”För mycket av det goda är alldeles lagom.”Man måste ju ändå välja. Hjortron eller semmelvåffla med mandelmassa…Vi tömde kylskåpet på rester och åt lunch ”hemma”. Som storasyster har man ju vissa förpliktelser.Till slut blev det lite väl blött och hårt om vartannat i backarna i Klövsjö, så sista eftermiddagen åkte vi bort till Storhogna för att heja på Leo. Men, vem var det där? – Är det Johan, hojtar jag från liften. Denne någon vänder sig om, så det var tydligen Johan. Det var ett trevligt återseende. Senast det kanske var meningen att vi skulle ses var för några år sedan på svaj utanför Gotska Sandön. Jag hade inte fattat att det var Johan som låg en bit bort, men han hade identifierat min båt. På kvällen ringer det. – Vart tog ni vägen? Jag skulle just ro över. Då hade vi flyttat på oss inför ett förestående vindskifte. Innan jag hade egen båt hyrde jag några gånger av Johan, som själv byggt en massa Linjetter, och sedan jag själv blev med båt och startade min charterseglingsverksamhet, samarbetade vi en hel del kring det. Johan har också alltid varit väldigt vänlig med stöd och råd.Leo var i full färd med att åka och nu har det blivit mer avancerat. Det var hårt och isigt och jag blev väldigt imponerad att hon klarade liften ändå.Nästa år blir det skidskola, enligt pappa.Sista kvällen med gänget. Alla verkar nöjda med veckan och vi pratar redan om vart vi ska åka nästa år.När man täckte ansiktet med kameran var hon inte alltid så lättflirtad, men annars kan man föra långa obegripliga konversationer med henne och få många leenden och gurglande läten till svar. Till sist lyckades jag trots allt fånga något som liknar ett leende. Fast, man får smyga med kameran. För mycket uppmärksamhet leder lätt till att storasyster blir svartsjuk.De som kommer nästa vecka får härlig nysnö att åka på. Hemvägen var lite hal till en början. Foto: Slobi.Och en stor hjord med renar stod vid vägkanten. Här höll de sig dock lite försynt nere i skogen. Samtliga var målade i vad som såg ut som fluorescerande färger. Är det för att de ska synas bättre eller är det en slags märkning för att identifiera vem som äger dem? Foto: SlobiPå vägen upp stannade vi till i Järvsö och åt lunch på Järvsöbaden. Vi hamnade t o m vid samma bord som på nyårsafton. Även på vägen ner stannade vi till i Järvsö för en gemensam lunch med Joakims familj. Vi höll oss till säkra kort. Lunchbuffén på Bergshotellet hade vi testat förut.En bit söderut hade vårbruket börjat. Dags att börja tänka på båten kanske? Foto: Slobi.
Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi trivdes bäst i Klövsjö-backarna. Hade Vemdalsskalet visat sig från en bättre sida hade det säkert varit en trevlig upplevelse det med. Filip och Lise började med en del längdåkning och tyckte att de hittade jättefina spår. Själv var jag också sugen på att prova längd, men när hågen väl infann sig, var det hårt och isigt före, så det blev dessvärre aldrig av för egen del.
Det är verkligen jätteroligt att kunna samlas på detta sätt, särskilt som vi numera bor lite utspritt, med Filip och Lise i Göteborg. Jag känner sådan värme av att vara del av en familj och att kunna göra saker tillsammans. Inte blir det sämre av att jag uppfattar det som att känslan är ömsesidig. Tack alla ni som gjorde denna vecka så härlig, trots att väderförhållandena hade kunnat vara bättre.
Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm Arlanda flygplats – Aeropuerto de Tenerife Sur – Los Cristianos – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Bancal Hotel & Spa – Pescante de Hermigua – Parque Nacional Garajonay – Playa de Santiago – Bancal Hotel & Spa – Alto de Garajonay – Mirador del Santo – Valle Gran Rey – Bancal Hotel & Spa – San Sebastián de la Gomera – Los Cristianos – Aeropuerto de Tenerife Sur – Stockholm Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-18 februari 2025
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Med tanke på att Slobi skadade knät när vi var i Järvsö, kändes det inte aktuellt med någon resa till Alperna i år. Sedan blev vi inbjudna att hälsa på en väninna till Slobi och hennes man som har ett hus i Málaga. Vi fick dock inte till det med tiderna riktigt, men då hade tanken på lite värme fastnat. Vad finns det att välja emellan så här års? Kanarieöarna? Jo, men då ville jag gärna åka till ett ställe som inte var sönderexploaterat av turism. La Gomera fick det bli!
Planet förde oss inte direkt till La Gomera, utan landade utanför Los Christianos på Teneriffa. En transferbuss tog oss ner till hamnen. Väl där konstaterade vi att det strax skulle gå en båt till La Gomera, men på det rederiet gällde inte våra biljetter, så vi fick vackert vänta en tre timmar till nästa avgång. Inte hela världen dock. Staden var inom nära räckhåll och vi hittade snart en restaurang där vi kunde njuta av både mat, dryck och folkliv.
Vi kanske borde ha seglat istället. Först trodde vi nämligen att Slobi blivit åksjuk av bussresorna och av överfarten med den gungiga snabbåten till La Gomera. I en segelbåt kan man i alla fall spana på horisonten eller lägga sig ned. Men, åksjukan höll i sig så länge att vi fick justera diagnosen och istället referera till måendet som matförgiftning. Var det jordgubben i Cavan som serverades på strandcaféet i Los Cristianos eller var det flygmaten som var boven? Ingen som, ingen som vet…
– Har du varit på Teneriffa förut, undrade Slobi. Jodå, fast det har jag inga minnen av mer än från fotografier. När jag var 1,5 år (november 1957) åkte jag, mamma, mormor och min gudmor med båt till Kanarieöarna, till Las Palmas och till Teneriffa. Jag vet inte om det äntligen var land i sikte, men jag var uppenbarligen mer intresserad av fotografen än det min mamma pekade på.Mitt elddop som seglare på de sju haven, i alla fall ett av haven, skedde på m/s Bruno som ägdes av ett bolag tillhörigt Fred Olsen-gruppen, ett norskt rederi. Båten var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona, men den var redan nio år gammal och som synes var det ju ingen renodlad passagerarbåt. Men, min morfar var verksam på Öresundsvarvet och hade goda relationer med de norska redarna, så han hade väl fixat in oss på något sätt.Och tala om trollen. En av de två rederierna som idag trafikerar rutten Los Cristianos (Teneriffa) – San Sebastian de La Gomera är just Fred Olsen. Trimaranen sägs ha varit den första i sitt slag när den togs i trafik 2005.
Senare får jag höra att Fred Olsen äger halva La Gomera. Det lät väl ändå rätt överdrivet, tänkte jag. Men, inte helt ogrundat visar det sig: Thomas Olsen startade år 1904 ett litet jordbruksföretag nära Puerto Santiago på sydsidan av La Gomera. Det var inledningen och anledningen till att familjen grundade ett rederi här, baserat på export av bananer och tomater till Europa, produkter som de alltså själva odlade på La Gomera. 1974 startade man så en färjelinje med färjan Benchijigua (namnet är taget från en liten by på La Gomera) som förband Los Cristianos med La Gomera. Innan dess, läser jag, var La Gomera nästan helt isolerad. Fred Olsens rederiverksamhet sägs ha varit avgörande för öns ekonomiska utveckling. Källa: https://www.teneriffaidag.com/fredolsen.html
Jag fascineras, blir nyfiken och söker vidare:
I en artikel från 2015 i Fortune Magazine läser jag bl a att även Fred Olsen (d.y.) mönstrade på m/s Bruno när båten var ny och han var runt tjugo. Nåväl, mönstrade på kanske inte jag gjorde, men i alla fall. Jag läser vidare: “His own father, Thomas, had attended Cambridge and run the family business despite never having worked on a ship. But Olsen decided to chart his own course. Instead of attending college, he spent more than two years touring the world aboard the Bruno and other vessels, shipping bananas from the Canary Islands to Scandinavia and cognac from Bordeaux to the Mediterranean. He labored in lowly positions, as a deck hand and a ”greaser,” the sailor who fixes the auxiliary engine that generates electricity. Along the way he studied the boats’ mechanical systems and observed how cargo was managed. ”It was better than an MBA, better than an engineering degree,” says Olsen, his pale-blue eyes, framed with rimless glasses, twinkling as he recalls life on the Bruno. ”No diploma could come close to that education.”” Artikeln är riktigt intressant, bl a nämns ett rykte om att en av Simpson-figurerna hade Fred Olsen som ”förebild”, kanske från hans tid som ägare, VD och även designer på amerikanska klockmärket Timex. Vill du läsa hela artikeln finns den här: https://www.entrepreneur.com/business-news/the-crazy-true-life-adventures-of-norways-most-radical/243834
Vi får istället resa med Naviera Armas, ett konkurrerande rederi. Det är alltså båten till höger. Den till vänster är hamnterminalen, förvillande lik en båt.Äntligen på väg. Under överfarten hinner det bli mörkt och när vi anländer till hotellet har vi varit på väg i mer än 14 timmar. Kanske i längsta laget om man ska vara borta bara en vecka.Vi valde emellan två hotell Jardín Tecina som ligger på en klippa ovanför Playa de Santiago och Bancal Hotel & Spa som ligger ovanför San Sebastián. Gissa vem som ägde Jardín Tecina! Jo, Fred Olsen. Bancal vinner inga charmpoäng för sin arkitektur och ingen hög mysfaktor, men det var ändå ett val vi var väldigt nöjda med. Jättetrevlig personal, vi kände oss ”hemma”. Man anordnade en del aktiviteter, i huvudsak var maten god, det var fräscht och poolområdena var härliga.Det var fulsnyggt på något sätt. Men, hur kan det bära sig? Det måste ha varit långt ifrån fullbelagt.Vilken illusion av att bada i Atlanten som Infinity-poolen skapar. I bakgrunden reser sig vulkanen Teide på Teneriffa.Lufttemperaturen låg för det mesta runt 21° och hittade man lä var det väldigt gött i solen. Men, det var just det, någon dag var det svårt att hitta lä och då kunde det bli lite huttrigt. Annars hade vi fint väder hela veckan, förutom sista dan då det var lite kallare och solen försvann under eftermiddagen. Foto: Slobi.Onsdag, torsdag och fredag morgon gick vi på hatha-yoga under Sofias ledarskap. Sofia kom från Buenos Aires. Väldigt exklusivt. Första dagen var vi fyra deltagare. De resterande dagarna var det bara jag och Slobi.Dramatisk natur. Inte helt olikt de branta klipporna på Stora Karlsö, men några sillgrisslor såg vi inte till 😉In till hotellet kom inte vem som helst. En vakt vakade över både människors och fordons passage in och ut. Även här värnas dock tillgången för allmänheten till kusten. Mellan hotellet och stupet ner mot havet hade hotellet anlagt en gångväg som var tillgänglig för alla. Foto: Slobi.Söta Sofia var inte bara vår yogaledare. Här lär hon oss och två polska barn att göra smoothies.Slobi håller så smått att repa sig från sin matförgiftning.Under eftermiddagen dag 3 tar vi en taxi ner till ”stan”. Taxichauffören tycker dock inte att man ska kalla San Sebastián för stad, utan La villa (byn) de San Sebastián. Kärt barn har många namn. Vi ser också benämningen San Sebastián de La Gomera, bara för att inte blanda ihop det med andra platser med liknande namn.Hamnen i San Sebastián de La Gomera utgjorde också ett avstamp för Christofer Columbus när han 1492 gav sig av mot Indien och istället hamnade i Amerika. Jag får lära mig att han på spanska går under namnet Cristóbal Colón. Och hur var det då med Kanarieöarna? Hur och när blev de spanska? Erövringarna inleddes tydligen 1402 och fram till dess sägs öarna ha bebotts av nordafrikanska berber, guancherna. La Gomera var dock ett klansamhälle med flera hövdingar och erövrades inte genom krig utan man underkastade sig så småningom spanjorerna genom fördrag. Så var det med den saken.Så här kan man ju också resa och bo.Och blir man hungrig tycks det räcka med att bara sticka ner håven i sjön.San Sebastián är lite charmigt med en del trånga gränder och gamla välhållna hus.Faktum är att vi imponerades över hur välhållna ”alla” husen var. Man tycks känna en stolthet över att hålla det rent och snyggt. När man reser söderöver brukar man annars få vänja sig vid väldigt varierat underhåll. Men, som synes, ingen regel utan undantag.Iglesia matriz de la Asunción. Asunción, då tänker jag Paraguays huvudstad, men det kan ju knappast var det namnet syftar på. Längre sträcker sig dock inte mina spanskakunskaper. Google har ju inte alltid så bra koll, men inte heller bab.la (översättningstjänst) finner på råd. Men, det känns tryggt att veta att deras team nu meddelats om att en översättning saknas. Google antyder (som sagt, inte hundra förtroende för vad Google påstår) att det skulle kunna uttydas Antagandets moderkyrka. Vad står då det för? Jag ger upp.Vad kan ett sådant här tak kosta att göra idag? Inget för gemene man…Torre del Conde byggdes på 1400-talet av spanjorerna eller snarare kastilierna om man ska vara helt korrekt. Ser ju mest ut som en lekborg, men befästningen kanske var större när det begav sig?Vi ville få lite omväxling till bufféerna på hotellet, så kvällen skulle avslutas med middag på stan. Vi gick vi runt och kollade restaurangutbudet och läste recensioner. Ibland fungerar recensionerna ypperligt och leder en till fantastiska restaurang- och matupplevelser, som när vi var i Novi Sad t ex. Här hade vi dock inte samma tur och fick en tätt trist pizza på La Cantina som ändå hade 4,6 (av 5) i betyg. Nåväl, shit happens. Inget att hänga läpp för. Foto: Slobi.Slobi tyckte att vår taxichaufför på vägen ner var både sympatisk och körde försiktigt, så vi ringde på honom. På vägen upp berättade han lite om utvecklingen på ön. Traditionellt har La Gomera varit en ö präglad av odlingar av grönsaker och bananer. Med sorg berättade han om de fina tomaterna som odlades här förut och hur potatisen nu konkurrerats ut av potatis från England (!). Även befolkningen har minskat kraftigt. Från mitten av 1900-talet till idag har befolkningen på ön minskat från cirka 30 000 personer till cirka 22 000. Han berättade att många utvandrat till Venezuela. – Venezuela! Vet du var jag lärde mig spanska? I Venezuela! – Jaha, när var du där? – Runt 1980. – Jaha, jag var på besök i Caracas 1999, precis när revolutionen ägde rum, berättade han. Han syftade då på när Hugo Chávez tog makten. Revolution kanske är en lite missvisande benämning. Men, trots att Chávez vann makten i ett demokratiskt val brukar man referera till det som en bolivariansk revolution (efter frihetskämpen Simón Bolívar) och då syftar man mer på de revolutionerande åtgärderna han vidtog och som nu gjort Venezuela till ett korrupt, laglöst och fattigt land. Kan inte låta bli att tänka på Trump i detta sammanhang. Vad kommer hans revolutionerande åtgärder få för eftermäle? Foto: Slobi.På kvällarna bjöds det på diverse underhållning på hotellet. Ikväll spelar och sjunger en amerikansk trubadur. Taxichauffören hade inspirerat mig att tänka på Venezuela där jag efter en tids avhållsamhet återigen hade lärt mig att uppskatta Cuba Libre (rom och cola). – Cuba Libre, sade bartendern och blev skrynklig i ansiktet. För egen del trodde jag det hörde till grundkursen. Han hävdade att jag var den förste under hans sex månader här som beställt en Cuba Libre. Drinken blandades till slut efter konstens alla regler och saken blev ju inte sämre av att han faktiskt erbjöd en venezolansk rom.Klev vi ut på vår egen terras såg vi ut över Teneriffa.Jag var lite kluven över arkitekturen, men det var något både mäktigt och naturligt med stilen, samtidigt som den kändes rätt rå och kal.Hotellet såg nästan ut som om det anpassats till de gamla terrassodlingarna. Skulle man ta sig från de två planen högst upp där vi bodde till poolen längst ner, kunde man välja mellan trappor eller fem olika hissar.Fredag och Alla Hjärtans dag. Det var inget man tog lätt på här. För både oss och Anna var det premiär för par-yoga. En del positioner fungerade bra, annat kändes lite tillkämpat, men med lite praktik går det nog att putsa på till en ny yoga-form. Foto: Sofia.När vi kom tillbaka till rummet blev vi återigen påminda om att det var Alla hjärtans dag. Under dagen var det både kysstävling och massagekurs.Till middagen hade man slagit till lite extra med skaldjursbuffé. För första gången, tror jag, provade jag på knivmusslor (tredje fatet från vänster). Jag visste inte ens att det fanns en mussla som hette så.Till både frukost och middag kunde man peka på det man ville att kocken skulle steka åt en.Och naturligtvis en paella. Den Paella Valenciana jag serverades i staden med samma namn är dock fortfarande ohotad etta. Foto: Slobi.All in! Efterrättsbuffén à la Hjärtans dag var kanske lite väl sockersöt för min smak. Som tur var fanns det glass varje kväll.Lördag och söndag hade vi en hyrbil. Här en vy över San Sebastián som alltså ligger på östra delen av ön. Vi är på väg upp för bergen på en av öns tre huvudvägar GM-1. Jag uppfattade det som att GM står för Gomera.Var det numera ont om tomatodlingar, verkade det finnas……desto fler biodlingar.Ön är knappt 370 kvadratkilometer stor (Orust är 344 kvadratkilometer) så det är inga stora avstånd att övervinna. Det går rätt snabbt att ta sig från den ena till den andra sidan. Hastigheten man kan hålla är dock synnerligen låg p g a av de smala, men väldigt välhållna serpentinvägarna, så på detta vis är jämförelsen med Orust ändå lite missvisande.Här har vi nått Santa Catalina i kommunen Hermigua beläget på den nordöstra delen av ön.Vår yogaledare Sofia hade berättat om havsbassängerna vid El Pescante och det lät ju lite spännande. Man varnades visserligen för att ta sig ut där p g a rasrisk, men det var inte så många som brydde sig om det, menade hon. När vi kom fram visade det sig t o m att det var förbjudet att passera. Lite motsägelsefullt då att en väg utan avspärrningar ledde förbi förbudsgränsen. Som synes tycktes en del andra bilister anse att det var lämpligt att parkera på det farliga området.Där vore väl häftigt att simma runt lite, tyckte jag. Slobi höll inte alls med. – Det ser äckligt ut! Jag frågade en kvinna som såg ut att ha lokalt ursprung varför ingen badade. Hon räckte upp ett finger. – No, no! Inte med de här vågorna.En stund senare när sjön vällde in och bröts över bassängen förstod jag att det just idag kanske inte var någon bra idé att doppa sig där. El Pescante var för århundraden sedan en hamn.Vi for vidare och passerade förbi byn Agulo. Med havet i fonden, med kullar och berg och slingriga vägar, är det ju vackert överallt. Nu får vi köra på lite. Ska vi stanna och titta på utsikten överallt, kommer vi aldrig att hinna med det vi egentligen ville göra, vandra.La Gomera är bl a känt idag för sin nationalpark, Parque Nacional Garajonay, och vi stannade till vid ett av parkens besökscentrum för att få lite tips om trevliga vandringar.På köpet fick vi också några visdomsord från glasscaféet: Ingen innovation utan en god tradition. Jag antar att man syftar på gofio, en kanarisk specialitet, ett mjöl som görs på rostade spannmål. Jag blev senare bjuden på en kaka gjord på gofio, men föll inte pladask.
Innan vi anträdde vandringen stannade vi och åt lunch på restaurangen La Laguna Grande som ligger vid nästa besökscentrum för nationalparken. Och vem driver den restaurangen tro? Rätt! Fred Olsen alltså. När vi kom in var det mycket folk och det lät som om ett antal tropiska fåglar härjade runt i lokalen. Men, var var de? Istället visade det sig vara en kypare som inför en hänförd besöksgrupp, härmade fågelljud. Han hade onekligen en beundransvärd talang.
Men, sedan läser jag om Silbo Gomera och blir istället övertygad om att det var det vi hörde prov på och inte fågelljud, vilket inte gjorde det mindre vackert. Silbo Gomera är det lokala visselspråket. Under århundraden har det överförts från generation till generation. Visslingar är tydligen det ljud med högst intensitet som människokroppen kan åstadkomma. Praktiskt naturligtvis när man ska kommunicera mellan t ex höjder och dalgångar och över längre avstånd. Tidigare användes det även på El Hierro, Teneriffa och Gran Canaria, men det är bara på La Gomera som ”språk”-bruket har överlevt. Idag lärs det ut i skolan och enligt uppgift ska det behärskas av cirka 22 000 personer. Det skulle vara lika många som bor på La Gomera i så fall. Kan det verkligen stämma? Strunt samma. Kul företeelse i alla fall.
Vi följde tipset vi fick på det första besökscentrat vi besökte: Ruta 10, Cañada de Jorge (Jorges dalgång). Som synes är det betydligt svalare uppe i bergen. Inte bara beroende på höjden, utan också beroende på att vi rörde oss bland molnen. Var det 21° vid kusten, var det nog 11° här. Foto: Slobi.Leden sades gå genom lagerbladsskog och regnskog. Bladen på lagerbladsträden såg förvisso ut som lagerblad, men när vi knipsade några blad för att lukta på dem kände vi inte alls igen lukten. Väl hemma läser jag att dessa blad inte ska förväxlas med kryddan lagerblad. OK, och hur var det med detta med regnskog då? Inte såg det ut som de regnskogar jag upplevt i Sydamerika. Även här blir jag lite mer upplyst på hemmaplan. Skogarna är så pass fuktiga och dimmiga att de kan förmedla en känsla av att man befinner sig i en regnskog. OK! Ibland är det bättre att ha lite lägre förväntningar, så blir ju så mycket mer en positiv överraskning. För vackert var det ju.Vad är det då för skillnad på mossa och på en lav? Jo mossa är en växt med rötter. En lav är en alg eller cyanobakterie och en svamp som lever i symbios. För att förvirra oss lite extra så är tydligen den vitmossa vi brukar dekorera adventsstaken med, ingen mossa, utan en lav. Men, det som hänger så vackert från träden bör väl ändå vara en mossa? Vi diskuterade också huruvida någon av dessa arter parasiterar på underlaget, men så är tydligen inte fallet. Och visst brukar man säga att skägglaven, den såg vi inte här, men ändå, att den är ett hälsotecken, att luften är ren?Det var en kort, cirkulär led på drygt 3 km. Skogen såg ut som i en saga eller tecknad film.Ruta 10 avverkade vi på en timme ungefär och fortsatte sedan på en annan led, tvärs över vägen där vi parkerat bilen. Ruta 12 (Raso la Bruma – Risquillos de Cordo).Leden var lite kortare än den förra, men brantare, så Slobi som hade lite problem med sitt knä, vände tillbaka.Man skulle bjudas på en hänförande utsikt över dalen, men är man mitt bland molnen är det tji.Vi lämnade molnen och åkte ner till en liten, sömnig by, Playa de Santiago.Sömnigt eller ej, man kunde i alla fall ståta med ett café som serverade det godaste kaffet jag druckit på länge. Några ord också om prisnivån. Som svensk är man ju inte så bortskämd med att uppleva andra länder som billiga. Undantagen för egen del, på senare tid, har varit Bosnien Hercegovina och Serbien så länge man håller sig utanför Belgrad, men även La Gomera upplevde vi som förhållandevis billigt. Som här t ex, en kaffe för en dryg Euro.Ute på vattnet låg en svensk för ankar. Det såg rätt gungigt ut. Ser ni ”fiskespöna”, ett på vardera sidan. Först tänkte jag att det var just fiskeredskap. Sedan började jag fundera över om det var några slags stabilisatorer ämnade att minska gungandet. Något svar fick jag inte. Jollen var upphissad och skepparen ombord uppenbarligen.Ny dag och denna gång väljer vi att klättra upp på berget längs GM-2. Jag nämnde tidigare att vår taxichaufför häromdagen, beklagade sig över hur jordbruket utvecklats eller snarare avvecklats. På väldigt många håll såg man vad som såg ut som övergivna terrassodlingar. Sorgligt.Något som däremot såg lite häftigt ut var dessa palmer som växte högt upp i bergen på branta sluttningar. Jag förväntade mig inte att palmer trivdes att växa på detta sätt.Visst ser den häftig ut? Roque Agando får tydligen ofta tjäna som en symbol för ön.Hur skulle det bli med sikten, när vi nu skulle bestiga Alto de Garajonay. Men, vackert och suggestivt ljus här genom skogen. Foto: Slobi.Vi lever fortfarande i tron att vi ska hitta lagerbladskryddan, men får besvikna konstatera att vi inte känner igen doften.Vi är på väg upp mot La Gomeras högsta topp, Alto de Garajonay som ligger på 1 484 meters höjd. Teide på Teneriffa tittar upp ovanför molntäcket. Leden upp kantas av jättelika maskrosbuskar. Är våra små maskrosor en släkting till dessa buskar? Blommor och blad var väldigt lika vår maskros.Uppe! En guide som ledde en grupp med folk från bl a vårt hotell förnekade att det var öar man såg vid horisonten. Vi var dock flera som var överens om att det var både moln och öar man såg. Sedan är det frågan om det var El Hierro eller La Palma vi ansåg oss ana bland molnen. Vi pratade med ett engelskt par som även varit på La Palma. – Inte alls så turistiskt som här, tyckte de. Oj! Och vi som tyckte det var så relaxat på La Gomera. Foto: Slobi.Efter att ha bestigt den högsta toppen, vilket inte var så märkvärdigt som det kanske låter, åkte vi vidare mot Valle Gran Rey som ligger på öns sydvästra sida. Lite random åkte vi av huvudvägen och hittade den här akvedukten. När man tänker på akvedukter kanske man tänker på tiden för romarriket, men den här var i sammanhanget sprillans ny, Det var svårt att hitta information i efterhand, men jag har för mig att jag läste någonstans att byggnationen höll på in på 50-talet. Acueducto del Santo är dess namn.Vi följde vägen under akvedukten och kom fram till denna fantastiska utsiktsplats, Mirador del Santo. I diset skymtar ön La Palma.Nedanför oss stupar det ner mot havet och Taguluche-dalen.Vi fortsätter ner genom Valle Gran Rey och befinner oss nära byn Retamal. Vi har flera gånger kommenterat vad välskötta och pittoreska alla byar är. Det är sällan man ser något förfall.Inte minst här, på dessa slingriga vägar, ser det ju ut som en bra uppmaning att inte använda mobilen samtidigt som man kör.Vi åker ner till havet och kör så långt vägen räcker och hamnar vid Playa de Vueltas. Det är förmodligen rent och fräscht här, men nog är det mer inbjudande med vit eller beige sand? Sanden ser i alla fall fin ut till skillnad från de grusstränder vi sett hittills.Det är lite disigt, men ändå behagligt att sitta ute och äta. Jag fick en äkta Tortilla española (potatisomelett).Plötsligt får Slobi syn på något ute på vattnet. En delfin! Eller? Den hoppar så graciöst upp över vattenytan, men verkar simma ensam. Det är väl inte likt delfiners beteende? Kyparna hade helt olika uppfattningar. Den ena menade att det var ytterst ovanligt att se delfiner här. Den andra menade att det med största sannolikhet var en delfin vi hade sett.När vi nu hittat stränder med sand kunde vi ju bara inte låta bli att ligga och slappa en stund.Lite fascinerande var det med hur de emellanåt rätt kraftiga vågorna bröts och det nästan bildades som en lagun innanför.Jag måste i och doppa mig i havet. Man kan ju inte ha åkt till Kanarieöarna och bara badat i pooler! Slobi var av en annan uppfattning…– Får jag ta en bild på dig? – Varför det? – Jo, men du ser lite kul ut med din svartvita uppsyn, din ljusa hy och den svarta sanden… – OK! Pojken visade sig bo i Norge med tyska föräldrar och efter att först ha pratat tyska, visade han prov på lite norska och bekräftade att han allt snakket litt norsk.– Titta! Bananodlingar, hojtar Slobi. Mitt i stan eller vad man ska kalla det, dyker en bananplantage upp. På kartan byter bebyggelsen namn från Valle Gran Rey till Borbalan, La Puntilla, La Calera och Playa de la Calera. Plötsligt dyker det upp områden som ser skräpiga ut, rivningstomter och vanskötta kvarter. Vår bild av det välunderhållna La Gomera fick en liten rispa i fasaden.Här vid Playa de la Calera kändes det inte så inbjudande, så det var ju väl att vi redan fått vår dos. Längre norrut mot Playa del Inglés, såg det rätt stökigt ut. Slobi tyckte t o m att det såg lite farligt ut.Vi började dra oss tillbaka, men i förhoppningen att en skylt som visade oss mot Centro Cultural skulle leda oss till någon intressant stadsdel, svängde vi av. Längre än hit vågade vi oss inte. Det såg väldigt smalt ut längre fram. Men, lite mysigt var det ju.På sina ställen ser det ut som om man tagit en glasskopa, modell större kanske och skopat upp berget. Foto: Slobi.Sista kvällen skulle vi äta middag i hotellets à la carte-restaurang, Larrife. Jag hade måttliga förväntningar (rätt inställning nu alltså) och det blev en fantastisk middag, åtminstone förrätt och varmrätt. Efterrätten var väl mer mellanmjölksaktig. Annars tycker jag ofta att förrätten och efterrätten brukar smaka bäst, så det var ju lite variation på temat.
Innan vi fick förrätten bjöd man på någon slags kall sötsyrlig frukt- eller grönsakssoppa, en variant på gazpacho. Till det, bröd med olivolja som man hällde en saltblandning på, blandad med lite peppar, oregano och timjan. Fantastiskt gott! Förrätten var ostbollar respektive en sallad på bl a ugnsbakad tonfisk och klickar med äppelsorbet.
Huvudrätten var Pluma, vilket tydligen översätts till kotlettkappa. Den beskrivs som en mör och saftig detalj från grisens framdel och den smakade! Påminde lite om flankstek, trots att det var fläskkött. Foto: Slobi.Vi hade tydligen så många kommentarer och frågor så vår italienska servitris kallade till slut in kocken. – Fick ni svar på alla era frågor nu, undrade hon glatt. Nja, vi uttryckte mer vår tacksamhet för den underbara måltiden. Alla verkade nöjda.Mot all förmodan hade vi vunnit en biljardtävling och fick en drink som pris. Till skillnad från den Mojito jag drack sist, i Trebinje på Balkan, var denna jättegod. Vi förstod dock inte riktigt vad som hänt med apelsinen. Karamelliserad? Vi valde att inte fråga mer… En bra avslutningskväll blev det i alla fall.Åter igen på Volcán de Teno. Den här gången släpptes vi inte på lika lättvindigt som på vägen till La Gomera. En vakt hindrade busschauffören att köra ända fram till båten och meddelade att det idag var fullständig kontroll av samtliga passagerare, samma pass- och säkerhetskontroll som på flygplatsen. Jag undrade nyfiket varför. – Europeiska unionen, utbrast chauffören med himlande ögon och den där typiskt sydländska axelryckningen, med armarna utåt och handflatorna uppåt. – Ren rutin, svarade man vid kontrollen. Ingetdera blev man ju så mycket klokare av.– Hej då La Gomera! I diset skymtar vårt hotell.
La Gomera var en trevlig ö att besöka. Det är vackert och människorna här uppfattade vi som både trevliga och hjälpsamma. En vecka var möjligen i kortaste laget, både med tanke på den långa resan och för att hinna med både att varva ned, slappa och upptäcka ön. Jag hade gärna haft ytterligare en dag i värmen och solen vid poolen och haft mer tid till ytterligare och lite längre vandringar. Nu är jag lite nyfiken på de andra småöarna, La Palma och El Hierro.
Det blir inte alltid som man tror och tänker, men mer om det längre ner. Inspirerad av Slobis dotter som föreslog att vi (Slobis barns familjer och Slobi och jag) skulle hyra ett hus i Järvsö under mellandagarna bestämde vi oss för att åka dit själva när de ursprungliga planerna sprack. Och varför inte fira nyår i anslutning till detta?
De första två nätterna valde vi att bo på JBP Hotell. Konstigt namn? Det står för JÄRVSÖ BERGSCYKEL PARK, vilket illustrerar det faktum att det är full fart i backarna även sommartid. En äventyrligare sport än utförsåkning på skidor, vad det låter. Vid ett tillfälle åkte jag med en äldre man i liften som berättade hur han hade hakat på en mer avancerad cykelåkare, vilket lett till att han voltat och kraschat och därefter tappat medvetandet. Full fart även med ambulansen till någon närbelägen akutmottagning verkade ha haft god verkan. Nu såg han ju återställd ut, men downhill-cykling fick vara. Säkrare att hålla sig på skidor när man ska nedför, tyckte han.
Senare fick vi höra att det inträffat ett dödsfall i Järvsö efter en olycka i samband med downhill-cykling och att ambulanserna här har fullt upp på somrarna. Jag läser vidare och upptäcker att även utförsåkning i Sverige skördar sina offer, en person omkom tydligen på Vemdalsskalet 2023 och en person 2024 i samband med friåkning utför Sylarna. Sedan tidigare har jag hört talas om att en person omkom i den svarta pisten Chocken i Idre. Därefter har man tydligen sprängt bort ett parti i backen. Men, den ser fortfarande fruktansvärt brant ut. Jaja, det är farligt att leva.
Vi gav oss iväg från Åkersberga vid halv sju på morgonen och jag tänkte att vi då skulle vara uppe strax före tio. Det tog dock lite längre tid, men inte värre än att vi fick den skiddag vi önskade innan vi skulle checka in på JBP Hotell. JBP Hotell är inte bara ett konstigt namn, det är också lite annorlunda. Någon reception finns inte, utan man får sitt rumsnummer och en dörrkod på mejl eller SMS, när det är dags. Fungerar ju bra, så länge man inte behöver hjälp med något, som när badrumsdörren tenderar att gå i baklås eller Chromecast till TV:n inte fungerar. Restaurangen i bottenplanet hjälpte till att förmedla kontakt, så åtminstone badrumsdörren fixade man. Man hade även utlovat att rummen var kompakta och det löftet infriades,
Den största fördelen med JBP Hotell var läget. Precis intill liftarna på Sydsidan. Den här bilden är tagen en knapp timme innan liftarna skulle öppna. Det är ju ingen sensation direkt att dagarna är korta under jul- och nyårshelgerna. Ändå kom det som en överraskning. Solen går upp 09:16 och ned 14:40. Dagen här är 47 minuter kortare än i Stockholm.Jag har inte åkt skidor i Järvsö på väldigt länge. Vi bodde då på ett vandrarhem i byn. Det var 30 minusgrader i dalen, men när vi kom upp i backen ökade temperaturen till 20 minusgrader. Idag var det inte lika kallt, men ändå minusgrader. Dagen innan var det istället några plusgrader och det hade nog varit varmt ett tag för det var rätt isigt i backarna. Vi befinner oss nu på toppen i det södra systemet och om jag minns rätt var den första backen i denna del av systemet invigd ganska nyligen vid mitt förra besök. Kan det ha varit en sisådär 35 år sedan?Jag kände inte igen mig för fem öre. Systemet har byggts ut rejält och den senaste expansionen gjordes tydligen så sent som till förra säsongen, då tre nya nedfarter och en ny sexstolslift togs i bruk i Järvsö norra..Det var mycket folk i backarna och som synes, i köerna till liftarna. En välsignelse är ju då singelkön. Två av de kvinnliga liftskötarna skötte sig med bravur. På ett väldigt trevligt sätt såg de till att ställa upp folk i kön och mata på med reservister från singelkön så att ingen stol gick med tomma platser. Deras manliga kolleger var inte lika förslagna. De stod mest och tittade. Men generellt måste jag säga att all personal vi mötte i receptionen, i liftarna och i restaurangerna var synnerligen trevlig. Här ser man också JBP Hotell som vi bodde på i två nätter. Bredvid mig ligger Bergshotellet och där kunde man äta en suverän och prisvärd buffélunch.Och var man bara lite sugen kunde man pausa på Crêperiet. Foto: Slobi.Snön vi åkte på var nog till stora delar egentillverkad och alla nedfarter var inte heller öppna. Och inte märkte vi någon större skillnad mellan blåa och röda nedfarter. Men, backarna var trevliga. Även Slobi, som inte tillhör de rutinerade utförsåkarna, gillade åkningen. Ska man gnälla på något var det väl att backarna var väl hala på sina ställen. Isigt med andra ord…I bottenplanet på vårt hotell fanns en mysig restaurang med trevlig personal. Första kvällens middag (huvudrätt + efterrätt) var väl ingen fullträff, men andra kvällen delade vi på ett par förrätter och de var jättegoda. Här serverades även en god frukost. Foto; Slobi.Vi hade bestämt att vi skulle ses, men plötsligen stod han där som gubben i lådan, Janne, egentligen en seglingskompis som jag inte träffat på många år. Segling, i alla fall på egna båtar, har han dock givit upp. Janne bor numera i Järvsö, driver en av campingplatserna och har exploaterat mark där han byggt och sålt fjällhus.Sitt eget hus hyr han ut när det är säsong för det och då bor han i en del av campingens servicebyggnad tillsammans med sin kubanska flickvän Joana (till höger). Just nu var även en kompis till Joana på besök, kubanska även hon som f n bor i Polen.Snett och vint, men Slobi står upp fortfarande, trots att hon hunnit bli påkörd två gånger. Detta till trots började rädslan för lite mer fart att släppa, axlarna blev mindre fladdriga, åklinjen lite rakare och knäna lite mjukare. Hon sken upp som en sol när tjat förbyttes i beröm. Foto: Slobi.Då händer det. Hon ramlar och gör sig illa, inte i backen, utan när hon ska kliva ur sittliften. Här ser hon ju glad ut, men när hon låg på marken utan att kunna ta sig upp själv lät det som om det var nära till tårar. Det var vänster knä som smärtade. Att fortsätta ner på skidor verkade uteslutet. Att åka lift ner gick inte. Istället tillkallades en skoter som levererade henne till lunchen på Bergshotellet. Ny skoter med sjuksköterska tillkallades och vi kom fram till att vi nog borde åka till akuten och få knät undersökt. I Ljusdal visade sig röntgen ha stängt för helgen, så vi bestämde oss för att dra till Hudiksvall istället. Vi insåg att det inte skulle bli någon mer skidåkning och bara på mitt ord löste receptionen tillbaka liftkorten för 1 ½ dag. All heder!Inte så mycket folk i väntrummet till Hudiksvalls akutmottagning och Slobi blev snabbt omhändertagen av en sjuksköterska, men sedan tog det stopp. Den unga AT-läkaren hade uppenbarligen mycket att göra och hon ville rådgöra med en kollega, vilket resulterade i att hon skulle skickas på röntgen, men dit var tydligen kön lång. Efter drygt 2½ timme bestämde sig Slobi för att fly fältet. Vi skulle ju på nyårssupé på Järvsöbaden!Middagen skulle inledas klockan sju med bubbel och kanapéer och tio i sju rullade vi in med våra väskor, iförda skidkläder, bland en massa festklädda människor. Vi gjorde oss iordning i rekordfart och tjugo över sju satt vi till bords. Har ni inte undrat ibland när man bilar genom Sverige vad de gör i de där små samhällena man passerar igenom? Hur ter sig livet där? Vad lever de av? Vem är de? Vissa byar har ju dessutom särpräglade namn. En sådan by som jag åkt igenom massor med gånger och t o m stannat i för att äta lunch, på Värdshuset Pilgrimen, är Kårböle. Damen på vänster sida bor i Kårböle och hennes barnbarns barn på hennes högra sida har just varit där och hälsat på. Kvinnan mittemot henne är hennes barnbarn. Orsaken till att hon bor där är kanske inte den mest representativa och har en tragisk förklaring. Hon lämnade Nynäshamn efter det att hennes man och son omkom i en bilolycka och valde då att flytta till familjens sommarhus som låg i just Kårböle. – Har du grannar nära till? – Jodå! – Men, hur får du hem mat? – Jag tar bussen till Färila. Vad enkelt det låter, men hur enkelt är livet egentligen för en äldre, ensamstående kvinna i en ort som Kårböle? Vi hade i alla fall väldigt trevligt sällskap vid bordet. Tack!Maten då? Till förrätt serverades lättrökt fjällröding med beurre blanc, små gurkbollar, gräslök och dillolja. Till huvudrätt en hjortytterfilé med mandelpotatispuré och enbärssås, kantareller och picklade svarta vinbär. Till dessert en chokladkaka med med trädgårdshallon, crème diplomat och karamelliserade hasselnötter. Till detta frikostigt med vin, bl a en jättegod vit sydafrikan (hmm, lät kanske inte bra) The Pavillion (Chenin blanc och Viognier). Kanapéerna icke att förglömma: Krustad med smetana och löjrom samt en gougère med ostkräm, tryffel och honung.Jag läser om hur både Järvsö och Järvsöbacken höll på att somna in och hur man tog nya tag i början av åttiotalet. 1984 återinvigdes skidbacken med tre liftar och snökanoner! VeckoRevyn rapporterade: ”Stämningsfullt sköts det salut med snökanonerna. Galamiddag var på Järvsöbadens hotell och pensionat. De fyra systrarna som äger stället serverade en middag som får maten på vissa guldkrogar i Stockholm att smaka gatukök. Politiker höll brandtal och öste beröm över bygden och sen blev det partaj i hela byn och anrika Järvsöbaden genomgick förvandling till ett veritabelt Sodom och Gomorra. Mellersta Hälsinglands Café opera. Alla var där, och de som inte var där skulle in!” Foto: Slobi.Efter så mycket mat behöver man ju röra på sig. Ett av bordsgrannens barn rapporterade att det fanns ett pingisbord. Till skillnad från mitt förra försök, var bollen denna gång rund, vilket ju underlättade. Nu har vi kommit till en av flera rundpingisfinaler. Min blygsamhet förhindrar mig att tala om hur det gick. Foto: Slobi.Mer rörelse. Det bjöds även på levande musik och till min förvåning märktes inte mycket av Slobis knäskada längre. Kanske straffade det sig dan därpå, då var det rejält svullet.Och tröttnade man på att dansa själv bjöd en av de yngre gästerna på dansuppvisning. Killen på golvet ropades in flera gånger. Foto: Slobi.Gott Nytt År! I anslutning till tolvslaget höll Järvsöbadens VD tal. Vi sjöng nationalsången och skålade för Sverige och jag kände mig lite obehaglig till mods. Varför egentligen? Ett anslag av nationalism? I lagom dos är det väl inget fel med det, men det har ju ofta tagit proportioner som ändat med förskräckelse. Efter rikligt med vickning hade klockan hunnit närma sig två och det var dags att att krypa ner i våra minimala sängar.Som exteriören antyder har verksamheten gamla anor. Foto: Slobi.Det är ett sådant där ställe som skapar en hemkänsla med flera mindre eller större sällskapsrum. Foto: Slobi.Det blev en jättetrevlig nyårsafton och hur vi kunde proppa i oss så mycket av den goda frukosten efter både trerätters middag och vickning är ett mysterium. Lite mer vitt på marken, men till ringa glädje för oss. Över nyår var kravet att man bokade minst två nätter, men att tillbringa tid i Järvsö utan att kunna åka vare sig skidor eller gå promenader kändes inte så lockande. Man visade dock förståelse för vår situation och lät oss avboka den andra natten.Den här gamla telefonväxeln har ju inte med saken att göra, men den kan få symbolisera att vi nu ringt in det nya och ringt ut det gamla. Växeln användes för övrigt in på sextiotalet.
Tuzla – Gränsövergång Popovi (ut ur Bosnien och Hercegovina) – Gränsövergång Badovinci (in i Serbien) – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Belgrad – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Stockholm, Arlanda flygplats – Stockholm, Sankt Eriksplan
Datum: 11-15 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Vi lämnade Tuzla vid nio och kom snabbt ut i en lantligare miljö. Återigen slogs vi av att det såg så välmående och välskött ut. Var det systemet som gav upphov till denna skillnad? I städerna äger man förvisso sina lägenheter, men det saknas fonderade medel för det gemensamma underhållet, som av fasaderna till exempel. På landet äger alla sina egna hus och man är då mer angelägen om att underhålla hela fastigheten. Är det så ”enkelt”?
Vägen var mest smal och slingrig och när vi kom in i Serbien sjönk vägstandarden markant, tills vi kom fram till motorvägen. Vi skulle ju anlända Belgrad med vår hyrbil och vore det inte en lysande idé att lämna bagaget först och sedan köra ut till flygplatsen för att returnera bilen. Därifrån kunde vi väl alltid ta oss på något sätt. Sagt och gjort. Trafiken var omfattande och aggressiv och vi styrde i enlighet med Googles anvisningar mot vårt boende. Men, aj då, där gick det ju inte att svänga. Man såg de i vägbanan bortfrästa vänstersvängsmarkeringarna, men denna förändring hade Google missat och en liknande incident upprepades ytterligare någon gång. Nu ska vi inte skylla allt på Google, min kära kartläsare drog nog också sitt strå till stacken till att vi inte alltid hamnade där vi hade tänkt.
Trots allt, med fem minuters marginal nådde vi vårt boende och vår värd, en trevlig, ung kille. Det här blev vår gata i Belgrad, Rige od Fere i stadsdelen Dorćol.Så var då hyrbilen återlämnad och Slobi hade koll på vilken buss vi borde ta för att snabbt ta oss in til stan igen. Någon sådan buss dök dock aldrig upp och i efterhand förstod vi att vi i brist på annat borde ha tagit den buss som precis hade gått. Men dess förare verkade varken förstå engelska eller serbiska, så den fick fara utan oss. Till sist hamnade vi på en lokalbuss och det tog nog uppemot en timma innan vi var inne i stan igen. Allting verkade lite rörigt och kanske hade det kört ihop sig p g a det turkiska statsbesöket. När vi närmade oss Belgrad med vår hyrbil förundrades jag över alla flaggor. På bilden kan man ana att det hänger två flaggor i varje lyktstolpe och dagarna till ära var varannan stolpe prydd med turkiska flaggor. Det är något på G, tänkte jag. När vi sedan bordat bussen på flygplatsen och börjat rulla iväg, såg jag det turkiska regeringsplanet parkerat på flygplatsen och här kommer de, en massa svarta bilar. I en av dem sitter President Erdoğan.– Innan vi gör något annat nu, skulle jag vilja gå till Hotell Moskva och ta en fika. Hotell Moskva? Hmm, stöttar man Ryssland då, om man går dit? Man får välja sina strider, så jag kniper och säger inget. Nu efteråt har jag läst på och 1908 när hotellet stod klart visar det sig att det då hade kunnat vara en befogad farhåga. Hotell Moskva var en stor investering i den serbiska ekonomin, från det ryska imperiets sida. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna och idag får jag inte kläm på om det finns några ryska intressen kvar i verksamheten. Så, kanske kan man ändå gå dit idag, med rent samvete, även om man är för bojkotten mot Ryssland.Det är onekligen ett tjusigt ställe. Först hade Slobi även föreslagit att vi skulle bo här, men sedan ändrade hon sig och tyckte att det vore ett bättre alternativ att hyra en lägenhet.När Slobi så småningom kom till Belgrad efter att ha flytt Tuzla gick hon upp till huvudkontoret för sin gamla arbetsgivare i Tuzla, Investbanka Beograd och berättade att hon hade blivit hotad med uppsägning om hon inte återvände från sin exil. – Så har de inte rätt att göra. Du kan börja hos oss imorgon! Så snabbt och enkelt kan problem lösa sig ibland… Sedan blev det ändå en begränsad tid här, sex månader. Den serbiska ekonomin gick kräftgång och banken tvingades till nedskärningar.Gatan Knez Mihailova (Prins Mihailo) är en av Belgrads mest kända gator och kan väl sägas vara stadens motsvarighet till Biblioteksgatan x 10, kanske.Vi hamnade här ett flertal gånger och det var alltid liv och rörelse och spektakel.Det var mest gamla vackra hus längs gatan, men …… i ena änden hade man byggt en ny galleria, till vänster i bild. Usch och fy, kan man ju tycka om det, men den var rätt läcker med sina oregelbundna etage och utskjutande prång.Utöver den aggressiva trafiken var ett av mina första intryck att husen var smutsiga och gråa, inte så vita. Beograd betyder ju faktiskt den vita staden. När jag fick se lite mer nyanserades bilden, det finns många pampiga och vackra hus, inte bara här på Knez Mihailova.Nu är vi i en riktig storstad. Belgrads tätort hade 2011 c:a 1,2 miljoner invånare och det gällde att ta reda på hur man tog sig runt, fast det hade Slobi redan rätt bra koll på efter att hon först hade pluggat på universitetet här och sedan bott här en kortare tid efter det att hon och hennes familj hade flytt från Tuzla. I närheten av vår lägenhet gick bl a en praktisk ringlinje som vi kunde hoppa på och av lite varstans. Det var rätt gott om de här gamla tjeckiska spårvagnarna från Tatra. Fast möjligen såg de bara gamla och slitna ut. När jag sökte mer information ser jag att de levererades under ett långt tidsspann från 1980 ända fram till 1997. Det var som med bilar från östblocket, man bytte inte modell i onödan.Särskilt väl underhållna var de inte, men det fungerade att ta sig fram och vad kan man begära för ca 5 SEK per resa eller 12 SEK för en dagsbiljett. Nu var det dock inte så enkelt att göra rätt för sig, så lördag och söndag fick vi finna oss i att planka. Jag tappade till slut räkningen på hur många kiosker vi kom till som var stängda eller som anförde olika förklaringar till varför vi inte kunde få köpa biljett: systemet fungerar inte, min skrivare fungerar inte, vi säljer inte biljetter eller höjdpunkten: – Jag har inte tid, ser ni inte att jag håller på med kylskåpet.I bjärt kontrast till dessa spårvagnar står de modernare vagnarna som började levereras 2011 av spanska CAF, samma fabrik som inte utan problem levererat vagnar till Stockholm och Lidingö.Allra trevligast tyckte jag det var att åka med de begagnade vagnarna från Basel tillverkade av tyska Duewag (numera Siemens). Här fick föraren hoppa ut och lägga om en växel för hand.Dessa vagnar kom tydligen till Belgrad under en lång räcka av år med start 2001. De levererades till Basel under åren 1967 till 1972. Still going strong alltså efter snart 60 år.Sedan fanns det rätt många andra miljövänliga sätt att ta sig runt på, med, som Slobi lite gulligt säger, trolléjbussar eller som de flesta andra svenskar säger, trådbussar. Eller ja, hur många svenskar vet egentligen vad en trådbuss är? Det var ju nu rätt många år sedan de försvann från Göteborgs och Stockholms gator. I Sverige kan man idag bara åka trådbuss i lilla Landskrona.När vi skulle besöka Titos hem (trodde vi) äntrade vi en buss av den här typen. Den ser ju förhållandevis modern ut, men det var en av de skramligaste resor jag någonsin upplevt. Nu i efterhand förstår jag att många av trådbussarna är byggda i Vitryssland. Behövs kanske inga fler kommentarer…Mycket tråd av olika slag blir det när trådbusstrafik ska samsas med spårvägstrafik. Här ett exempel från Trg Slavija.De modernaste fordonen verkade vara dieselbussarna. Här en turkiskbyggd modell, BMC. Steg för steg bekräftas mina fördomar om de serbiska handelsförbindelserna: Turkiet, Ryssland, Kina, Vitryssland, Förenade Arabemiraten… Inte länder direkt som sätter demokratin i högsätet. Fast, det ska medges, de modernaste spårvagnarna tycks man ju ha köpt från Spanien.Nu stöter vi på Erdoğan med följe igen och gott om poliser. Slobi blev orolig när jag tog fram kameran, men ingen visade något intresse för mitt fotograferande. Ett fordon till måste jag nämna, batteribussen till höger tillverkad av något som heter Chariot Motors, tydligen ett bulgariskt-israeliskt företag. Udda kombo kan tyckas. Symboliskt nog trafikerar bussarna den nya sjöstaden som byggs längs floden Savas stränder. Nog nu om kollektivtrafikfordon. På ett tag…
Anledningen till att vi rörde oss här var att vi ville gå på konsert. Belgrads filharmoniker skulle spela Mozart och Schubert under ledning av världskändisen Zubin Mehta. Någonting hade givit Slobi intrycket av att det fanns gott om biljetter. Långnäsa. Det var slutsålt sedan länge, så ingen konsert för oss.
Serbiska riksbanken. Vilken nivå kan riksbankens ränta ligga på här? 5,75%. Det låter ju lite bättre i alla fall än när det var som värst. Jag hittar en uppgift om att inflationen 1994 nådde 5 kvadriljoner procent. Kvadriljoner! Låter ju som hämtat fån någon serie om Joakim von Anka.Belgrads äldsta restaurang, Znak pitanja (betyder frågetecken), med ca 200 år på nacken. Vi gick aldrig dit. Nu i efterhand funderar jag, varför gjorde vi inte det? För att få en anledning att åka tillbaka till Belgrad kanske.I det tredje avsnittet från den här resan karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/ nämnde jag att patriarkens huvudsäte numera är beläget i Belgrad istället för i Sremski Karlovci och här är hans hem. Men här ryms tydligen lite annat också. Byggnaden är förhållandevis ny. Den stod klar 1935.Patriarken behöver bara korsa gatan när han ska hålla gudstjänst i det som heter Ärkeängeln Mikaels katedral. Ärkefiender har jag hört talas om, men vad är en ärkeängel? Svaret finns, som så ofta, nära tillhands. Ängel först och främst är ju en budbärare och en ärkeängel är en ängel med en särställning inom änglahierarkin. Inom den ortodoxa kyrkan finns det sju namngivna ärkeänglar, emedan vi i vår kristendom tydligen får nöja oss med tre.Till skillnad från patriarkatpalatset är kyrkan av äldre dato, ungefär dubbelt så gammal. 1840 stod den klar. Man kan undra vad som hände med planerna att flytta högsätet för den serbisk-ortodoxa kyrkan till Sankt Sava-kyrkan. Mer om den längre ner.Katedralen omges av andra trevliga kvarter: Kneza Sime Markovića (Prins Sime Marković) heter gatan.På vägen hem knallar vi förbi en, efter dagens mått mätt, lite udda fotoaffär. Under en period på sjuttiotalet kanske, försökte jag lära mig lite mer om foto och läste då en del facktidningar. Ett kameramärke som stack ut då var Praktica, ett östtyskt märke. Som jag minns det fick märket en del lovord, vilket ju inte var så vanligt för produkter tillverkade bakom järnridån. Är det svårt att se? Praktica-kameran hänger högst upp, andra från höger.Jag började allt mer inse att Belgrad på vissa sätt är en rätt häftig stad. Många coola restauranger och barer. Här väntar vi på ett ledigt bord på en restaurang i ”våra” kvarter, Smokvica (=litet fikon). Även om prisnivån är väsentligt högre än i både Bosnien och Hercegovina samt i Serbien utanför Belgrad, är det fortfarande billigare att äta på restaurang här än i Sverige. Men, skillnaden var inte så stor som jag kanske hade trott.Ny dag, ny tur på stan, men först ska vi gå upp till närbelägna Kalemegdan. det stora fortet i Belgrad. Kalemegdan är beläget lite i utkanten av centrum, vid floden Sava där den mynnar ut i Donau. Borgen har byggts upp och förstörts i omgångar sedan romartiden och utöver romare och serber har kelter, bysantiner och osmaner härskat här, men också hunner, goter, sarmater, gepider, ungrare, bulgarer, österrikare och tyskar. Nästan ständigt någon maktstrid kan man tänka. Undrar du vad sarmater och gepider var för några? Det gjorde även jag. Sarmaterna hade tydligen iranskt ursprung och gepiderna var en östgermansk stam som levde i bl a Serbien.I fortets park ger, vad som verkar vara, en spansk grupp en liten konsert. Eller var det kanske ett genrep.Vilket jobb det måste ha varit att byta ut hälften av alla serbiska flaggor mot turkiska dito. Det är till att vilja ställa sig in. Hörs en syrlig ton vad gäller Serbiens politiska förbindelser? Det är bra det…Monument över tacksamhet till Frankrike. De goda relationerna med Frankrike beskrivs som långvariga, men något som lyfts fram är det stora humanitära biståndet från Frankrike under första världskriget, vilket även omfattade evakuering av barn, civila och militärer i slutet av kriget. Under mellankrigstiden gynnades fransk kultur. Relationerna fick sig en knäck i samband med NATO:s bombningar, vilka understöddes av Frankrike, men sägs ha förbättrats sedan dess.Här finns sedan 1928 det 14 m höga monumentet Pobednik, ett av Belgrads främsta landmärken. Ursprungligen skulle den ha stått utanför Hotell Moskva, men befolkningen sägs ha tagit sådan anstöt av en naken man att det istället restes här, synligt vida omkring. Det gjordes för att fira Serbiens seger över det osmanska och det österrikisk-ungerska imperiet under Balkankrigen 1912-13 och första världskriget .Namnet Kalemegdan kommer från turkiskans kale, ”fort” eller ”borg”, och meydan, ”slag” eller ”strid”, alltså ”strids-borg”.Klocktornet Sahat kula (klocktornet), huvudentrén till Kalamegdan. Det byggdes i mitten av 1700-talet.
Mitt intryck är att serber ofta ser sig som offer, det är nästan som vore det en del av folksjälen. Om serber anklagas för hemska krigsbrott, så vill man gärna peka på krigsbrott de själva varit utsatta för, när serber döms för krigsbrott så uttrycker man gärna vilken orättvisa det är att andra inte döms för krigsbrott mot serber. – Varför är det vi som får skulden för allt elände, kan man få höra. Varför lyfts inte serbernas lidanden fram mer? Varför skrivs inte vår del av den gemensamma historia på ett rättvisare sätt? Varför låter det ofta så, funderar jag. Jag försöker hitta någon ledtråd. Här är en röst, Nikola Gajic, sedan 2022 doktorand vid Leibniz-Institut für Ost- und Südosteuropaforschung. Han tog sin kandidatexamen i internationella relationer vid universitetet i Belgrad, han har en MA i sydösteuropeiska studier från University of Graz, MA i nationalismstudier från Central European University i Wien och forskar sedan september 2020 på Humanitarian Law Center i Belgrad. Med andra ord, inte vilken tyckare som helst: ”Även om olika serbiska regeringar har tagit upp arvet från kriget i Kroatien 1991-95 på olika sätt, sa Gajic att idén om serber som offer har varit en konstant, vem som än har makten. Det har aldrig gjorts något försök att inse Serbiens ansvar för konflikten eller dess roll i några brott som har begåtts.” Inte så mycket till förklaring, men det bekräftar i alla fall att jag inte är ensam om mina intryck.
Kneza Miloša-gatan. Vill man demonstrera i Belgrad tycks det vara denna gata man väljer för sina protester. I augusti år protesterade man mot företaget Rio Tintos planer på att öppna en lithium-gruva. I december förra året protesterade man mot upplevt valfusk i parlamentsvalet. Går vi lite längre tillbaka demonstrerade man mot Kosovos frigörelse och gick till attack mot USA:s ambassad.För de flesta är det väl inte helt uppenbart vad det står på skylten: Jugoslaviska dramateatern. Den grundades 1947, alltså kort efter det att den nya förbundsrepubliken Jugoslavien bildades 1945. I någon mening lever alltså Jugoslavien fortfarande.Slobis trevliga vänner Novka och Milan från Västerås bjöd på lunch.Slobi och Novka. Milan och Novka bodde också i Tuzla-området och flydde ungefär samtidigt som Slobis familj.Kalebass är tydligen en gurkväxt. Kärt barn har många namn. Även namnen kalebasspumpa och flaskkurbits förekommer.Vissa saker i livsmedelsaffärerna, som importerade produkter, är jättedyra, men här på marknaden var det säkert billigt. Annars märkte man tydligt att priserna var högre i Belgrad än i Bosnien och Hercegovina, men även att priserna här var högre än i Vojvodina. Hur har de råd?Det var allt en väldigt liten gumma.Härliga grönsaker. Snålvattnet rann på Slobi.Det här var något jag noterade flera gånger, färgen på blommorna. En del av dem ser ju helt overkliga ut.Vi är på väg till Novkas och Milans lägenhet i Belgrad, i huset i bakgrunden, för en fika, men promenerar via Kalenić-marknaden. Fika blir mera vin och rakija och ”godis” till det. Tack snälla för er gästfrihet!Så småningom får vi dock kasta oss iväg. Vi ska på opera, på ännu en nationalteater (jämför karlbom.se/2024/11/01/vastra-balkan-3-5-norra-serbien/) för att se och lyssna på Cavalleria Rusticana. Ingen kändis i operavärlden, musiken skrevs av Pietro Mascagni och librettot av Giovanni Targioni-Tozzetti och Guido Menasci. Detta var det vinnande bidraget i en operatävling 1890 för för unga italienska kompositörer som ännu inte hade fått sina verk uppförda.Jag läser nu att Serbiens Nationalteater grundades 1860 i Novi Sad, men att den flyttade till Belgrad 1868. Det är ju i alla fall en pusselbit i mysteriet hur ett land kan ha två nationalscener. Fin salong som sig bör.Jadranka Jovanović tackar för applåderna. Hon är serbiska, men har haft en operakarriär främst i Italien, på t ex La Scala i Milano, men hon har en imponerade CV från operahus över hela världen, dock inte från Sverige vad det ser ut som. Numera är hon även parlamentsledamot i Serbien.Vi vandrar hemåt och överallt kantas gatorna av trevliga uteserveringar.– Vore det inte spännande att besöka Titos residens, Blommornas hus? Slobi hade bara vaga minnen från ett besök där, men nappade på idén. Men, det blir inte alltid som man tror. Blommornas hus byggdes 1975 som en vinterträdgård omfattande 900 kvadratmeter. Förutom själva vinterträdgården hade Tito här arbets- och vilorum, en lounge, gästrum, bibliotek mm . Hans egentliga bostad låg precis intill, men den byggnaden blev offer för NATO:s bomber när Milošević hade flyttat in där. Här ligger Tito begravd och idag finns här också historiska utställningar. Från Blommornas hus och dess terrass har man också utsikt över Belgrad.Här fanns också en utställning med namnet Försvara Jugoslavien. Man kan läsa att den sattes upp för att påminna om att det var 90 år sedan kung Alexander I mördades i Marseille. Han var kung i Monarkin för serber, kroater och slovener 1921-29 och därefter över Jugoslavien fram till sin död 1934. Han sades hysa planer på att införa parlamentarism, men innan de planerna kunde sättas i verket blev han alltså mördad, av en agent på uppdrag av en makedonsk revolutionär organisation.Titos bostad fick vi alltså inte se, så vad hände egentligen där? Jag läser, framförallt på balkaninsight.com: Efter andra världskriget och Belgrads befrielse flyttade Tito till den serbiska huvudstaden och från 1946 till 1979 blev denna villa på gatan Uzicka 15 i stadens exklusiva stadsdel Dedinje hans hem. Under andra världskriget ockuperades villan, som byggdes 1934, av tyska befälhavare och därefter togs den över av de jugoslaviska partisanerna. Efter valet 1997 flyttade Slobodan Milošević och hans familj in i villan och de bodde där fram till april 1999, då byggnaden träffades och skadades allvarligt under Natos bombningar av Jugoslavien. Tittar man på Google maps ser det fortfarande ut som en övergiven byggnad.1979 byggdes en annan villa i närheten, på Uzicka-gatan 11, senare kallad Villa Mir (Fred), men Tito hann aldrig flytta in där. Han dog ju sedan, den 4 maj 1980. Efter det att NATO bombat Uzicka 15 flyttade familjen Milošević in här istället och vid den tiden innehöll den mycket av Titos egendom. Efter det att han hade avsatts, arresterades Milošević här 2001, varefter han skickades till Haag för att ställas inför rätta för krigsbrott. Foto: Wikimedia Commons/Pinki.
Jag läser vidare och hamnar några kvarter bort, på Tolstojeva 33. Även denna adress har en spännande historia och, upptäcker jag, personer jag själv kan relatera till. Förste ägaren hette Geca Kon, en känd förläggare och bokhandlare som avrättades av nazisterna 1941. I början av 1990-talet flyttade familjen Milošević in och det var tydligen i dessa kvarter vår serbiske kunds huvudman, Bogoljub Karić, bodde granne med Serbiens dåvarande president Slobodan Milošević. Enligt iwpr.net/global-voices/serbia-karic-affair-rocks-belgrade började Bogoljub i mitten av åttiotalet sin karriär som bröllopsmusiker tillsammans med sina bröder. Med stöd från Milošević ska han ha blivit Serbiens rikaste man. Han sägs bl a ha fått köpa sin majoritetsandel i Mobitel (egen anmärkning: Mobtel var det korrekta namnet), Serbiens första mobiloperatör, till en bråkdel av det aktuella värdet. Mobtel som alltså blev Ericssons kund 1996. Därutöver ägde man bl a en bank samt en TV- och radiostation och Bogoljub Karić hade t o m en kort karriär som serbisk privatiseringsminister. 2006 väcktes åtal mot Bogoljub Karic för ekonomiskt bedrägeri (charter97.org/en/news/2020/2/24/367080/). Jag läser vidare och ser att Milošević gamla bostad Tolstojeva 33 fick en ny ägare i början av 2021, Zoran Karić, en av Bogoljubs bröder och min primära förhandlingspart och kundkontakt i Serbien. Jaha, där dök han upp. Jag har undrat ibland över vad som hände med honom.
På restaurang Manufaktura ska vi träffa Slobis bror och äta lunch.Slobodan, Boban, pratar dessvärre ingen engelska, så jag begriper bara skål och det som Slobi översätter.Den serbiska specialiteten Kajmak, har jag nu ätit några gånger. Slobi kallar det för en slags ost och jag använder det som substitut för smör.Jag tar farväl av Boban och lämnar de två att prata vidare. På söndagar är det tydligen fritt inträde på Nationalmuseum, så jag smiter in en stund, tänkte jag.Nu fanns det rätt många fina målningar att titta på, så den lilla stunden blev rätt utdragen. Det här ser ju nästan ut som något Carl Larsson skulle kunna ha målat, men det håller ni säkert inte med om och det är det ju naturligtvis inte heller. Konstnären heter Pavle Paja Jovanović. Tavlan målades runt 1900, så i alla fall ungefär samtidigt som Carl Larsson filade på sitt verk Gustav Vasas intåg i Stockholm.Vad trevligt det här ser ut, Moulin de la Galette 1879-80. Konstnär: Pierre-Auguste RenoirYtterligare en tavla målad av en världskändis: Henri Matisse 1918.En icke-kändis för mig: Maurice Utrillo, men fin ändå. The Asylum 1925. Jag blir nyfiken och läser att han föddes 1883 i Paris och att ”Utrillo var alkoholiserad redan i sin ungdom, … det sägs att han började måla som terapeutisk sysselsättning mellan olika sanatorievistelser.”Vilken underbar tavla. Där skulle man gärna ha blivit serverad en kopp te. Konstnären är serbiska och hette Beta Vukanović. Hon dog 1972 och hann bli hundra år.Huga, vilken blick! Det är ett självporträtt av Milena Pavlović Barilli från 1933. Även hon var en serbisk konstnär.Hade jag gissat, hade jag tippat på en fransk konstnär. Vill i alla fall tro att motivet är hämtat från Frankrike, men konstnären Predrag Milosavljević var även han serb. Målningen är gjord 1936.Säreget porträtt som det bara inte gick att gå förbi. Flicka i svart blus målad av Moïse Kisling omkring 1928. Vem var hon då? Jo, en polsk-fransk målare.Nu är det på riktigt, ingen tavla, och när jag skrollar bilden ser det ut som om de rör på sig. Men aj, vad armbågarna måste ta stryk.Scandinavian Candy. Måhända någon som flyttat tillbaka och tagit med sig lösgodis från Sverige?Vi bygger tillsammans för framtiden. Ny kvalitet på våra tjänster. Moderna ledningssystem. Modern infrastruktur. Serbiens banverk och ryska järnvägen. Fritt översatt av Slobi. Belgrad är också en av få flygplatser i Europa från vilka man idag kan flyga till Moskva, i gott sällskap av t ex Minsk och Istanbul. Man spelar i en särskild division.2009 lämnade Serbien in sin ansökan om EU-medlemskap. Något medlemskap har det inte hunnit bli, men EU-flaggan vajar redan utanför Europahuset. Än så länge har landet bara status som kandidatland. Förhandlingar har nu pågått i tio år, men i juni 2022 uttryckte EU-ländernas stats- och regeringschefer sitt fulla och otvetydiga engagemang för ett ”EU-medlemskapsperspektiv” för västra Balkan (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Kosovo), och efterlyste en påskyndad anslutningsprocess. Under tiden har Serbien tagit emot 2,9 miljarder euro i utvecklingsstöd (fram till 2020). Stödet bland befolkningen för ett EU-medlemskap har dock minskat från som mest över 70 % till dryga 40%. Drygt 30 % säger nej och hela 25 % säger sig vara obeslutsamma. Många hinder kvarstår: t ex relationerna till Ryssland och det indirekta stödet för invasionen i Ukraina samt korruption och organiserad brottslighet.Novi Dvor (Nya palatset) är idag säte för Serbiens president. Ursprungligen byggdes det för kungafamiljen Karađorđević och fungerade som sådant från det att det stod klart 1922 fram till 1934 då familjen drog sig ut mot förorten, till det exklusiva Dedinje.Finns Nya palatset så måste det ju finnas ett Gamla palatset, Stari Dvor. Så jättegammalt är det nu inte. Det stod klart 1884. Även detta palats var residens för kungafamiljer fram till 1947. Under en tid fanns det alltså två kungaresidens… Det går ju inte att förstå. Jag ger upp. Idag fungerar det i alla fall som Belgrads stadshus.Motsvarigheten för hela landet återfinns i den här byggnaden, Serbiens nationalförsamling. Bygget påbörjades 1907, men på grund av krig och ekonomisk depression stod det inte klart förrän 1936. Byggnaden förstördes delvis i samband med upproren år 2000 då flera hundra tusen demonstranter protesterade mot valfusk i samband med omvalet av Milošević, protester som ledde till att han tvingades avgå. Ytterligare ett kungapalats? Nä, huvudpostkontoret, byggt så sent som 1938.Trötta ben vilar ut på en spårvagn som tar oss ut till okänt ytterområde.Slobi pluggade ekonomi i Belgrad och den ekonomiska fakulteten låg lite inklämt i ett lite ruffigt område, nu under ombyggnad.Men, vad fräscht och fint det var när man kom in. Återigen blev vi vänligt bemötta när Slobi förklarade sitt ärende och vi kunde vandra runt och titta lite.Vilken tjusig föreläsningssal. Hit kom många jätteduktiga föreläsare, berättar Slobi. De lockade ofta åhörare utan anknytning till fakulteten.Vi drar oss ner mot den nya sjöstaden längs Savas strand. Det är ett stadsförnyelseprojekt som inte leds av kommunala politiker, utan av Serbiens regering. Snacka om toppstyrning. Företaget som genomför omvandlingen av området är baserat i Förenade Arabemiraten. På Wikipedia läser jag: Början av projektet utmärks av rivningen under en natt 2016, av Savamala-distriktet, under vilken människor hölls fast av maskerade män och polisen valde att inte reagera när den tillkallades av medborgarna.När vi till slut hittade ett ställe som sålde biljetter, kvällen dag 3 och skulle inhandla vad Slobi uppfattade som en dygnsbiljett, visade det sig att den bara gällde kvällen ut. Eftersom vi bara skulle göra en resa till den kvällen annullerade vi det köpet. Viss irritation från säljaren. Sedan skulle Slobi istället köpa två enkelbiljetter, men de gällde bara 1,5 timme från försäljningstillfället och vi skulle ju ta en promenad och gå äta lite innan vi åkte hem, så även det köpet annullerade vi. Nu var han verkligen inte på glad på oss, säljaren. Jag hade laddat ner en app och försökt betala med kreditkort. Det såg ut som om köpet gick igenom, men några biljetter fick jag aldrig. Det fanns även små automater ombord, men ingen av oss lyckades betala via dem. Vi verkade dock vara i gott sällskap. Åk bara, tycktes den allmänna inställningen vara och några kontrollanter såg vi aldrig.Det kanske hade gått snabbare att gå. Någon hållplats före den som låg nära vår lägenhet försvann den kvinnliga föraren in i en kur och gjorde paus. En nackdel med ringlinjer är att de behöver regleringstid någonstans längs linjen. Kanske var det detta uppehållet handlade om.Detta med NATO:s anfall av Serbien har jag haft svårt att förstå. Att Serbien begick övergrepp mot albaner och att det pågick en etnisk rensning i Kosovo, tycks vara rätt oomtvistat, åtminstone utanför Serbien. Men, vad hade just NATO i Serbien att göra? Utgjorde Serbien ett hot mot NATO:s medlemsländer? Som alltid begränsas ju inte skadorna till militära mål, utan även många civila, inkl barn fick sätta livet till. Uppgifterna varierar, men mellan ca 500 och 2500 civila dödadesHär fanns väl i alla fall ett legitimt mål ur NATO:s perspektiv: det jugoslaviska försvarsministeriet. Har man medvetet inte gjort något åt ruinerna för att påminna om vad NATO gjorde?Tvärs över gatan ligger Finansdepartementet och nedanför ser man Utrikesdepartementet. De byggnaderna var NATO tydligen inte intresserat av.Vi skulle besöka järnvägsmuséet i Belgrad och Slobi hade fått för sig att det var inrymt i den gamla järnvägsstationen.Vare sig mycket järnväg eller museum här.Även den gamla busstationen var övergiven, förmodligen på bekostnad av det expanderande Waterfront.Nya tag. Museet låg lite undanskymt i Transportministeriets byggnad och inte var det något att springa benen av sig för. En man vi talade med beklagade sig över att man inte kunde visa sina samlingar på ett och samma ställe. Man hade tydligen hoppats få ta över den gamla järnvägsstationen, istället kommer Serbiens historiska museum att få flytta in där, berättade han. Det blir intressant att se vilket perspektiv på historien man kommer att anlägga i det nya museet. Kommer man vilja och våga göra upp med sitt förflutna?Direkttåg från München till Aten var ett storstilat projekt med namnet Akropolis, enligt uppgift uppbackat av Tito, som tyvärr blev lite av en tummetott. Från början var tanken tåg som skulle överträffa dåtidens finaste snabbtåg, Trans Europa Express, vad gäller bekvämlighet. I sista stund sägs det att grekerna drog sig ur. Istället rullade trafiken igång med vanliga tåg och trafiken lär ha pågått mellan 1968 och 1991. Skälet till att trafiken upphörde var tydligen att Jugoslavien upphörde med att ge tågen prioritet, vilket ledde till ökända förseningar. Kanske dags för ett nytt försök nu när serberna bygger ut sin snabbtågstrafik.Stor, men inte störst. Markuskyrkan, färdigställd 1940.Det är ett imponerande kyrkorum man kommer in i.Störst är kyrkan Sankt Sava som sägs vara Belgrads mest kända byggnad. Den syns på långt håll, men så är den inte bara störst i Belgrad, utan rankas tydligen som en av de största kyrkorna i världen. Återigen tyckte jag att det liknade en moské. – Nej Pelle, så kan du inte säga till en serb, utbrister Slobi. Du kanske tycker att den liknar Hagia Sofia i Istanbul, det var ju en ortodox kyrka innan den blev en moské när ottomanerna erövrade Konstantinopel. Jaha, kanske var det så jag tänkte…Sankt Sava var grundaren av den serbisk-ortodoxa kyrkan och meningen var att Sankt Sava-kyrkan skulle bli biskopssäte och ”domkyrka”. Arkitekttävlingen för kyrkans utformning avgjordes slutligen 1932. Bygget påbörjades innan andra världskriget och därmed pågick alltså två samtidiga projekt för att bygga jättelika kyrkor i Belgrad, ungefär samtidigt. Kyrkobyggnaden hann tydligen bli ca 10 m hög innan bygget avbröts och istället började användas av den tyska armén som depå, för att sedan tas över av Titos partisaner. Efter kriget fick man inte tillstånd av den nya socialistiska regimen, att färdigställa bygget. Först 1984 kom man igång igen. Efter omvandlingen av Hagia Sophia från museum till moské 2020 uttryckte man från serbiskt håll att kyrkan symboliskt skulle bli Nya Hagia Sofia.2019 var Putin på besök och utlovade bidrag från Ryssland för kyrkans färdigställande, inte minst mosaikarbetena. Man tappar lite andan när man kommer in i ett sådant här rum.Fantastisk krypta också, men några gravar såg vi inte.Många ikoner får en kyss av besökarna. Slobi frynte på näsan. – Inget för mig. Ohygieniskt! Religiös eller inte, korstecknet däremot, gör hon enligt konstens alla regler. Jag har försökt lära mig, men det vill sig inte. Om det beror på bristande rörelseteknik eller själsligt motstånd är lite oklart.Sista kvällen åkte vi till Zemun som ligger vid Donau. Vi tog en buss över floden Sava och sedan via Novi Beograd för att komma dit. Det är som en egen stad fast det räknas ändå till Belgrad hade Slobi berättat. – Lite som Sumpan då, föreslog jag. – Absolut inte!Jag tänkte mer på den administrativa indelningen. Slobi tänkte mer på miljön.Och visst, i alla fall delar av Zemun var ju betydligt mysigare än Sundbyberg. Vi hittade ett ställe att äta middag på och sedan skulle vi gå på operett.Wow, en egen loge för ca en hundring per person, halva priset mot normalt. Inte ens det fulla priset hade man ju blivit ruinerad av.På repertoaren stod Offenbachs Pariserliv. På scenen tackar baron Grondremarck för applåderna. Baron Grondremarck skulle föreställa en svensk, lite töntig greve och nej, det var ingen serbisk anpassning av librettot, min fundering, utan helt i enlighet med originalmanuset.Operetten var en sprittande glad föreställning och spelglädjen smittade av sig.Tillbaka i Belgrads centrum gick vi till Skadarlija och det var nog ett av ett fåtal ställen i Belgrad där jag kände igen mig. Däremot är jag inte helt säker på orsaken till att jag hade varit där. Antingen firade vi, tillsammans med vår kund, att vi hade skrivit kontrakt eller så firade vi att första etappen av mobilnätet hade invigts.Här finns fullt av trevliga restauranger i ombonad miljö och överallt spelas det musik, t o m en måndagkväll.Stoldans. Ny dansstil trodde jag. Icke sa Nicke.Så var det snart dags att resa hem. Vi lämnade vårt bagage i lägenheten och utnyttjade de sista par timmarna innan utcheckningen till att promenera ner mot nyare bostadskvarter längs Donau. Väldigt fräscht och fint.Vi fortsatte ner mot Donaus strand och passerade en massa tennisplaner och även om Slobi pratade om att Novak Đoković hade investerat i både tennisanläggningar och restauranger i Belgrad var hon osäker på var de låg. Kunde det vara här? Tennisplanerna passerade vi, men i en av restaurangerna gick Slobi in och frågade. Nä, inget napp vad gällde restaurangen, men hade vi frågat någon om hans tennisanläggningar hade vi fått svaret att detta var Novak Tennis center. Med betoning på var kanske. Han lär ha lämnat över det till Belgrads stad.Aha, en segelbåt på Donau. Av förklarliga skäl kanske, var det inte någon vanligt förekommande syn.På vägen tillbaka kom vi upp genom bostadskvarter som hade fler år på nacken och då blev kontrasten mot de nybyggda områdena brutal. Vi får hoppas att man hittar något sätt för bostadsägarna att tvingas lägga undan pengar till gemensamt, yttre underhåll. Om inte, tanken svindlar…
Med en liten minibuss åkte vi ut mot flygplatsen, men trots att den hade lite mer en aura av flygbuss snurrade den runt rätt mycket den också, så även resan till flygplatsen tog sin tid. Air Serbia sålde våra flygbiljetter, men hade lagt ut flygningen till Stockholm på entreprenad till något annat bolag. Det gick ju bra det med, men varför gör man så? Detsamma gällde även Air Serbias flygning från Mostar till Belgrad. När vi kliver av flygbussen på Sankt Eriksplan känns det verkligen som om vi landat i en helt annan värld. Ett lugn villar över Odengatan och den ser riktigt idyllisk ut.
Ibland kan jag undra om jag har blivit för snurrig för att ge mig ut och resa, fast även Slobi bidrog till känslan av att vi behövde någon ängel som vakade över oss. Många kyrkor har vi ju besökt. Kanske var det ett under att vi kom hem med alla våra prylar i behåll.
På Arlanda hörde jag mitt namn ropas upp. Vad är det nu då? Min telefon hade jag ”lämnat” på toaletten där en snäll man hittat och lämnat den i utgången till vårt plan. I telefonfodralet hade jag dessutom mitt betalkort. Tänk om jag upptäckt det först när planet hade börjat taxa ut.
När vi skulle lämna Orebic ställde jag ifrån mig min lilla rygga på en bänk i hållplatskuren. Precis innan bussen skulle starta insåg jag att den fortfarande stod där och rusade av och fick fatt i den. Busschauffören var redan irriterad som det var. Tänk om jag upptäckt att jag saknade ryggan bara någon minut senare när vi hade börjat rulla iväg. Vill inte ens föreställa mig chaufförens reaktion.
Sedan var det Slobis tur. Vi skulle slänga i oss lite lunch innan en av våra hotellvärdar i Mostar skulle skjutsa ut oss till flygplatsen. När vi kom fram upptäckte Slobi att hon måste ha glömt kvar sin jacka på stolen hon satt på. Som tur är hade vår chaufför inte hunnit ge sig av och hon fick ta en extra tur och returresa in till stan. Och jackan hängde kvar på stolen, på uteserveringen. Och med några minuters marginal kom hon tillbaka innan incheckningen av bagaget skulle stänga.
Milan och Novka bjöd på lunch i Belgrad och Milan bad kyparen att ladda min telefon under tiden. När vi ätit upp gick vi glatt iväg utan telefonen. När vi några timmar senare skulle lämna Milan och Novka i deras lägenhet för att ge oss iväg på opera upptäckte jag fadäsen. Galopp bort till restaurangen, vi hann knappt säga hej och tack till vårt värdpar, och sedan kastade vi oss på en trådbuss för att ta oss in till centrum. Vi hann.
Men, det värsta var nog när vi skulle åka och se var Tito bodde, en bit utanför centrum. Återigen klev vi på en trådbuss och jag ställde ifrån mig min lilla rygga på sätet framför mig och där stod den kvar när jag gick av. Vi hann gå en bit innan jag insåg att det var något jag saknade och nu fick jag nästan panik, pengar, pass och gud vet vad. Vi hade inte helt koll på hur lång tid det skulle ta innan samma buss förhoppningsvis skulle passera åt andra hållet, men det var säkrast att rusa tillbaka. Första bussen, inget napp, men föraren var väldigt hjälpsam och förstående och lovade att ringa och kolla. Men, tänk om någon annan passagerare skulle ha norpat ryggan… Det fanns ju faktiskt ett kassaskåp i lägenheten vi bodde i. Hur dum får man bli? Jag såg framför mig hur resten av semestern skulle förstöras av att fixa allt. Tredje bussen närmar sig och han tutar på oss och där står min rygga i förarhyttens fönster. Busschauffören såg nästan lika glad ut som jag kände mig. Sällan har jag väl känt mig så lättad och tacksam.
Nu är vi hemma och med allt vi ville ha med oss hem. Det har varit en spännande resa, fylld av intryck av människor, platser och historiska händelser. Det har varit väldigt lärorikt. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig på Västra Balkan, men några nya bitar lades till det komplexa pusslet. Orebić förstås, ser jag fram emot att få återse. Belgrad reser jag gärna tillbaka till och då passar jag nog på att ta tåget till Novi Sad också. Förhoppningsvis var väl olyckan den 1 november, med det rasade plattformstaket, som krävde 14 människors liv, en engångsföreteelse. Mostar kan jag verkligen rekommendera, men jag kanske väljer andra upptäcktsfärder nästa gång och är ni i närheten av Trebinje, åk dit!
Bačka Palanka – Gänsövergång Bačka Palanka (ut ur Serbien) – Gränsövergång Ilok (in i Kroatien) – Gänsövergång Principovac (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Sot (in i Serbien) – Gränsövergång Sremska Rača (ut ur Serbien) – Gränsövergång Rača (in i Bosnien och Hercegovina) – Tuzla
Datum: 9-11 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Successivt har jag förstått att Slobi hade en kluven inställning till att återvända till sin gamla hemstad, Tuzla. Det var mycket vånda bakom beslutet att resa dit och det kanske i sig inte är så svårt att förstå. Hon såg sig tvungen att fly därifrån, hals över huvud, när kriget kom allt närmre. Vad denna ångest mer konkret bestod i var dock mer diffust för mig. Men, nu var vi på väg! Förra gången hon var där var 2007 och då var det bara ett snabbt besök över dan. Nu skulle vi i alla fall stanna över, två nätter.
Bačka Palanka ligger vid Donau och här går gränsen till Kroatien mitt i floden. När man tar den här vägen till Tuzla passerar man nationsgränser flera gånger och många passkontroller blir det, sex stycken.När vi tidigare idag korsade Donau, på pråmen, såg vi inga andra båtar. Här var det lite mer liv.Det var slående det som hände när vi kom in i Kroatien. Prydligt, välhållna vägar, vinrankor i snörräta led. Jag upplevde en liknande kontrast för något år sedan när jag kom med tåg från Schweiz till Tirano i norra Italien varifrån jag skulle åka vidare med ett italienskt regionaltåg. Det var som olika världar.
Vi har aldrig sett så långa lastbilsköer som när vi lämnade Serbien andra gången. De måste ha varit kilometerlånga. Vi gjorde som alla andra personbilar och la oss i omkörningsfilen och mötte vi någon fick vi antingen hitta en lucka mellan lastbilarna eller så tvinga ut mötande bil i vägrenen. Men, alla tycktes införstådda med att det var så det skulle vara.
Ännu mer överraskande blev det när vi lämnade Serbien och kom in i Republika Srpska i Bosnien och Hercegovina, även där såg det välmående ut, trots att det är det fattigaste av de tre länderna. Slobi hade en teori om att det berodde på att många arbetade utomlands och investerade sina besparingar i att bygga hus här. Man verkade väldigt företagsamma här. Kan det verkligen vara hela förklaringen?Efter det att vi checkat in på vårt lilla hotell i Tuzla hälsade vi på en annan faster till Slobi, Deva. Hon har jobbat i Tyskland under många år, utanför Bielefeld där även jag tillbringade några veckor i min ungdom, hos min halvsysters farmors syster vid en chokladfabrik i Herford. År 2000 valde Deva och hennes partner att flytta till Tuzla där hennes partner, som är muslim, har familj och marker. Hon har själv ingen bakgrund här, men lät ändå bygga ett hus i stan tillsammans med sin partner. Modigt, tänkte jag, att flytta dit, som serbiska. Men, hon menade att hon hade ett fint umgänge i stan. Hennes hus låg lugnt och avskilt från avgaser och buller. På bilden ser vi även Slobis kusin, Branislav, vars föräldrar vi hälsade på i Bačka Palanka. Branislav är serb, gift med en muslim, och de valde att bo kvar här hela tiden. Det har säkert inte varit utan svårigheter i största allmänhet, men i synnerhet som serb. För Slobi har han tidigare berättat att det är hemskt att bo här. – Här finns inga framtidsutsikter. Jag får inget jobb. Men, nu säger han att det är OK, fortfarande inget jobb, men man märker inte av någon fientlighet människor emellan. Det är politikerna som hela tiden eldar på motsättningarna.Nästa morgon sätter vi oss i bilen för att åka runt och titta. Här har det inte gått några tåg under de senaste tre åren, berättar några gubbar utanför stationen. Slobi studsar över att texten på plattformstaken (järnvägsstation Tuzla) fortfarande är skrivet med det kyrilliska alfabetet, något som normalt bara används av serberna.I Tuzla finns det både salt- och kolgruvor och det är en typisk tung industristad. Lite i stans utkant ligger kolkraftverken. Foto: Slobi.
I Tuzla kommun bodde det 2013 ca 111 000 personer (ca 80 000 i tätorten). 1991 innan Slobi lämnade stan bodde det 132 000 människor i kommunen. Av dessa betecknade sig många som jugoslaver och inte som tillhöriga en viss etnicitet, ca 22 000. Enligt Slobi var de flesta av dem i grunden ändå serber. De som betecknade sig som serber uppgick till ca 20 000. 2013 fanns här inga som betecknade sig som jugoslaver och ca 3 000 serber i hela kommunen. Det är många som lämnat Tuzla. Samtidigt har antalet muslimer ökat med ca 18 000 och utgör idag 73 % av befolkningen.
Fönster står öppna, gardiner hänger lite på trekvarten och det ser allmänt övergivet och förfallet ut. Ändå en massa parkerade bilar… Det här var dock huvudkontoret för gruvbolaget och här arbetade Slobis pappa som ekonomidirektör.Strax intill ligger de här höghusen dit familjen flyttade under sjuttiotalet när husen var nya, delvis för att Slobis pappa skulle få närmre till jobbet.– Här arbetade jag! Slobi pluggade till civilekonom i Belgrad och kom sedan tillbaka till Tuzla och arbetade som kreditansvarig på den här banken. Då Investbanka Beograd. Idag heter den tydligen UniCredit Bank. – Där på andra våningen satt jag.1967 när Slobi var fem år flyttade familjen hit. Innan dess bodde de i en liten stad utanför Tuzla.Strax intill låg hennes grundskola. Grundskolan var åttaårig.Vi åkte till ytterligare ett område där familjen hittade sin andra bostad i Tuzla. Även den gången flyttade man in när det var nytt och fint.
Slobi berättar om hur bostadsmarknaden fungerade och så här har jag förstått det: Man kunde inte köpa sin lägenhet då, utan företagen köpte upp andelar av flerfamiljshus som man erbjöd sina anställda att få hyra, främst nyckelpersoner eller andra som köat länge. På den tiden var det eftertraktat att bo centralt i lägenhet. Det var ett konstigt och orättvist system och någon bytesmarknad fanns inte. Människor som inte hade någon nyckelposition eller arbetade för företag som inte kunde erbjuda sin anställda en lägenhet hänvisades till att ta lån och bygga hus. Det senare låter ju helt normalt idag, men uppfattades som ett ekonomiskt ofördelaktigare alternativ. Lägenheten fick man ju ”gratis”. Hade man inte råd att låna och bygga fick man hyra i andra hand. Efter kriget erbjöds de boende att köpa loss sina lägenheter, men alla flerfamiljshus ser successivt ut att förfalla. Folk har inte pengar och det saknas tvingande regler om avsättning av medel till fonder för yttre underhåll. Och det märks. Hur ska det sluta, tänker jag.
En symbol för Tuzlas saltgruvor. Ett schakt tror jag. Idag utvinns salt från områden utanför stan.Att man utlokaliserat saltbrytningen har sin förklaring. Allt eftersom brytningen fortskred, blev marken allt mer underminerad och till slut sjönk husen som låg ovanpå, ner i marken. Slobi berättar om hur hon minns hus som till hälften hade försvunnit. Slobis svärmor var stadsdirektör och fick ägna mycket tid åt hur man skulle åtgärda skadorna och förebygga nya skador. Tragiskt nog var det en trevlig stadsdel som försvann just här, Srpska Varoš, en serbisk stadsdel. – En etnisk stadsdel alltså, reagerar jag. Slobi berättar om hur detta går långt tillbaka i historien, om hur de som under den ottomanska tiden konverterade till islam fick förmåner, att t ex bygga centralt i stan och hur övriga hänvisades till periferin. Där detta villaområde låg förut är det nu konstgjorda sjöar med stränder, de Pannoniska sjöarna som de kallas. Rätt tomt idag, men fullt av folk under sommaren tydligen.– Vad är detta för konstiga frukter? För en gångs skull stod Slobi svarslös. Vi frågade några andra, men inte heller de visste besked.Här står Tito omgiven av nationalhjältar (partisaner) som kämpade mot nazister och fascister under andra världskriget. Fortfarande lägger folk tydligen blommor vid Titos monument. Slobi har berättat om hur älskad han var av många, inklusive av henne själv. Också om hur hon kände sig som en jugoslav, inte som i första hand serb. – Det kändes som att kliva in i en svunnen tid när jag såg hur fint det fortfarande var här. Tito var som en landsfader för oss. Efter kriget undrade jag nästan om jag var förd bakom ljuset. När vi trodde att allt var bra, inbillade vi oss bara? Och vad hade jag själv för uppfattning? En diktator. Men, det fanns tydligen fler dimensioner än så.I sin ungdom hängde Slobi mycket här på tennisklubben. Vi kollade om vi skulle äta där, men blev rätt nonchalant bemötta, så det fick vara.Tuzlas ungdomshus. Här hängde Slobi på både målarkurser och diskotek.Gammal, låg bebyggelse trängs undan av nyare, högre dito.Istället för till tennisklubben sökte vi oss till bryggeriet för att äta lunch.En halvliter ofiltrerad öl för för 4 BAM (konvertibla mark), d v s knappt 24 SEK. Ett kap!Vi satt ute vid en trafikerad väg, men maten var god. Traditionella bosniska rätter och en jättesnäll kypare.Vi åker till begravningsplatsen för att leta efter släktingar till Slobis förra man, i första hand hans farmor och farfar. Finns gravplatserna kvar eller har de tagits bort när det inte längre kom in några pengar för underhållet? Slobi är beredd att ge upp, men jag tycker vi ska leta lite mer systematiskt och vips, där var i alla fall farfars och några andra släktingars gravar, men vart hade hans farmor tagit vägen?Symboliskt nog passerar vi BB på vägen till och från begravningsplatsen. Här är t ex Slobi och hennes barn födda.Jag vänder mig om och möts av synen av vad som ser ut som ett tjusigt badhotell. Ny del av sjukhuset, enligt Slobi.Vi fortsätter att snurra runt och med viss möda hittar vi till slut Slobis dotter Majas skola. Hon hann bara gå där under knappt ett år.Slobi bodde då med sin familj bara något kvarter bort från Majas skola. Innan de kom hit hade de flyttat runt mellan olika boenden och Slobi berättar om hur glada de var över att ha fått denna bostad, att de nu äntligen skulle kunna slå ned sina bopålar här. Det blev dock bara ett à två år innan de bröt upp igen.
Ett sätt att beskriva historien om Bosnienkriget är att det startade när Bosnien och Hercegovina, efter en folkomröstning, förklarade sig självständigt, den 6 april 1992. Vare sig folkomröstningen eller resultatet accepterades av det serbiska styret som ville att Bosnien och Hercegovina även fortsatt skulle vara en del av Jugoslavien. Den jugoslaviska folkarmén inledde sin belägring av Sarajevo och strider bröt ut. Kriget kom snart närmre Tuzla. Trots att strider hördes utanför stan, var det tydligen ändå många, inkl Slobi och Djordje, som fortfarande inte ville tro att kriget skulle beröra dem. Tuzla styrdes ju av reformister och många vittnar om hur man ville fortsätta leva i fredlig samexistens. Successivt hopade sig dock orostecknen. Allt fler beväpnade män gick omkring på gatorna. Det byggdes barrikader och bussen till jobbet tvingades ta ständigt nya vägar för att ta sig fram. På Slobis jobb blev många fientligt inställda till både henne och serber i allmänhet. Jag har ju redan tidigare berättat om hur en kollega till Slobi en dag uttryckte att hon tyckte att serbiska barn borde dödas.
Detta och myndigheternas meddelande att skolterminen skulle avslutas en månad tidigare än brukligt, blev tydligen droppen. Slobis bror övertygade dem om att ge sig av samtidigt med honom för att sätta sig i säkerhet i Serbien. Slobi och hennes familj packade in sig i sin lilla Zastava, med det allra nödvändigaste. De tänkte egentligen bara lämna stan för en kortare tid för att sedan återvända när läget lugnat sig. På vägen ut blev de stoppade av både muslimska och serbiska vägpatruller, men efter kontroller vinkades de igenom.
När de kommit fram i trygghet i Serbien fick de höra på nyheterna hur främst bosniakiska paramilitära styrkor ska ha gått till anfall mot den jugoslaviska folkarmén när den retirerade från Tuzla. Detta trots att bosniakiska representanter ska ha utlovat att reträtten skulle kunna ske utan att man attackerades. Anfallet skedde på gatan utanför det hus de bodde i, bara timmar efter det att de hade lämnat och de som anföll inte bara sköt utan filmade också. Det finns videoklipp på nätet från händelsen och man refererar till den som Tuzlanska kolona. Jag ser hur Slobi fortfarande blir uppbragt när hon berättar om hur 54 människor, bl a oskyldiga pojkar som gjorde lumpen, dödades i detta överfall. Till vilken mening? Hatet var uppenbarligen större och mer utbrett än vad många var medvetna om.
Enligt uppgifter ska det ha varit kroaten Ilija Jurišić som gav order om anfallet och han firades av en stor folkmassa när han återvände till Tuzla den 11 oktober 2010. Idag firas den 15 maj som ”City Liberation Day” av staden Tuzla. Jurišić har åtalats för krigsbrott och även dömts flera gånger, men han har fått domarna upphävda och släppts. 2020 betalade Serbien ut 53 950 EUR till Jurišić för att ha suttit frihetsberövad i 3,5 år när en domstol i Belgrad frikände honom från anklagelserna om krigsbrott. Ja, vad ska man tro?
Tillbaka till nutiden och Slobis gymnasieskola. – Men, usch vad här ser ut.Vakten är mycket vänlig när Slobi kommer in och presenterar sig. Vi får gå in och titta runt. – Har vi det inte fint här, utbrister en kvinna som kommer in och gör oss sällskap. – Öh, jo…, men när jag gick här var allting nytt och fräscht…Kaffe serveras på vad man kallar traditionellt vis, d v s som turkiskt kaffe. Oftast får man en liten sötsak till kaffet utan att be om det, en rahat-lokum. Samma tradition har man i Serbien, men då heter sötsaken ratluk. Man kan väl närmast beskriva det som marmeladkonfekt.Här står en känd konstnär, Ismet Mujezinović. Hemma hos Slobi hänger en tavla över gamla Tuzla som han målat. Hennes svärmor fick den i present av bl a kommunfullmäktige som tack för väl utfört arbete och hennes engagemang för staden.Vi gick på stan och det fanns naturligtvis många undantag, men stora delar av stan var nerslitna.På Café Slastičarna Iljazović beställde Slobi en Boza åt mig. Finns bara här, sa hon. Smakade väldigt speciellt. Den är gjord på jäst, majsmjöl, vetemjöl och vatten.Vilken fin gammal byggnad! Skenet bedrar. Huset är nybyggt och gjort som en kopia av en gammal barockbyggnad som också den stod på underminerad mark och började rasa sönder och sedan revs.Här låg det forna stadshuset där Slobis svärmor arbetade och Slobi och Djordje gifte sig. Numera ersatt av en ny byggnad i utkanten av centrum.– När jag bodde här var inga muslimer täckta.Atik Behram-begova, stadens äldsta moské från 1888 höll på att renoveras, så här gick det inte att titta in.Något kvarter bort har vi passerat ett minnesmärke över Tuzlabor som dog efter ett angrepp av, som man uttrycker det, serbiska fascister. Så här skriver Aftonbladet om händelsen: ”Den 25 maj 1995, i krigets absoluta slutskede, slog en granat ner på Kapijatorget, mitt i centrala Tuzla. Det var en vacker försommarkväll och torgets caféer och restauranger var fulla med ungdomar som vågat sig ut i värmen i tron och förhoppningen att kriget snart var slut. Granaten, avfyrad från serbiska ställningar strax utanför Tuzla, orsakade ett blodbad. Förödelsen blev fullständig: 71 personer dödades, 130 skadades, många av dem mycket svårt. Torget var fullt av blodiga, sönderslitna rester av de lemlästade kropparna.” I love Tuzla, läser vi. Jag tittar på Slobi. Hon ser ut som om hon bara vill försvinna från jordens yta. – Jag vill inte vara här. Jag skulle helst vilja åka till Belgrad redan ikväll. Offren för Tuzlanska kolona förvägrades dock en minnesplats i Tuzla, den fick serberna istället resa i Bijeljina i Republika Srpska. Vi gick vidare under tystnad och rörde oss bort mot den ortodoxa kyrkan. Kyrkan stod klar 1882. Det är en ståtlig byggnad och 2007 förklarades den som ett nationellt monument i Bosnien och Hercegovina.Kyrkan är öppen och Slobi får kontakt med en kvinna som på något sätt hör till kyrkan. Hon berättar att det kommande helg kommer att bli en stor högtid här, med tillresta präster, för att fira att man renoverat och köpt nya ikoner. Det finns inte många serber kvar i stan, berättar hon, men vi håller gudstjänster under lördagar och söndagar. Vi har en bra präst och ett bra engagemang i församlingen, tycker hon. Slobi berättade för mig att det här var första gången hon besökte kyrkan. – Va! – Ja, min pappa var ju kommunist och ogillade allt vad kyrkan hette och själv var jag inte heller det minsta religiös. Det påminner mig om att Slobi berättat att hennes mormor var rent olycklig över det faktum att Slobi inte hade döpts och därför i smyg arrangerade ett barndop.
Kvällen avslutades med ytterligare ett besök hos faster Deva som bjöd på middag. Idag var även hennes partner Ago med och liksom dagen innan dök Slobis kusin upp.
Slobi har varit starkt påverkad av återseendet av sin hemstad och hennes humör och tiden här har knappast präglats av återseendets glädje. Lite grann av vår upptäcktsfärd i Tuzla bjöd kanske ändå på lite glädje. Framförallt, tror jag, att få möta delar av sin, om än lite perifera, släkt. Den glädjen överskuggades nog mycket av sorg och obehag, sorg över att se en stad i förfall, sorg över att återse gamla hem och skolor som var bristfälligt underhållna. Och så alla minnen som måste ha poppat upp från den sista tiden här. Händelser som till slut innebar att de kände sig så hotade att de såg sig tvungna att fly. – Det här var ju en stad jag trivdes bra i. Vi hade ett bra liv här. Vi hade ett trevligt umgänge. Och alla vi har mött här nu och pratat med har ju också varit snälla och trevliga, men jag känner ändå en olust av att vara här. Jag är en främling här. Det här är en stad utan framtidsutsikter. Jag tycker synd om dem som är kvar, som inte kunnat lämna.
Jag har försökt förstå vad olusten består i, försökt förstå hur det kan kännas, men det är svårt när man inte varit med. Det handlar i alla fall om mer än alla visuella intryck från vår rundtur. Jag försöker luska i om det är så att hon känner någon slags kollektiv skuld över andra serbers tilltag under kriget, men det handlar inte om det, säger hon. Handlar det mer om en slags känsla av orättvisa, att som oskyldig ha tvingats bort och att bli påmind om detta? – Kanske det… Jag tänker också att vi människor reagerar så olika. Jag har ju fått kommentarer här nere om att en del bara ältar oförrätter, istället för att se framåt. Jag kanske tillhör dem som, ibland till omgivningens förtret, behöver älta en del innan jag kan släppa och gå vidare. Andra skakar bara av sig snabbt och ser framåt. Min erfarenhet av Slobi att hon kanske lutar mer åt det senare beteendet. – Kan det vara så att du genom ditt fokus på att se framåt, lämnat för mycket obearbetat, bakom dig? – Jo, jag har funderat på det också.
– Jag vill härifrån nu och jag vill aldrig komma tillbaka hit igen!
Mostar – Belgrad, Nikola Tesla flygplats – Sremski Karlovci – Novi Sad – Fruska Gora nationalpark – Vrdnik – Irig – Futog – Banoštor – Begeč – Bačka Palanka
Datum: 6-9 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
En knapp timme efter det att vi lyft från Mostar damp vi ner i Belgrad. Första gången jag reste till Belgrad var för Ericsson, strax innan jul 1995. Jag minns att jag bävade lite för vad som väntade. Bilden av Jugoslavien som målats upp i svensk massmedia var ju bilden av en skurkstat som begick folkmord. När vi landade den gången var det en tämligen öde flygplats. Vi möttes av vår presumtive kunds säkerhetsvakter och blev skjutsade i en bepansrad Mercedes. Det var ju inget som direkt ledde till att vi kände oss bättre till mods. Väl framme vändes allt på ända. Vi möttes av varma och trevliga människor och det blev mitt bestående intryck från de flesta vi träffade där nere. Men, allra först blev det minst sagt lite kortslutning i huvudet, bilderna blev så motsägelsefulla. Siemens och Nokia hade varit där före oss, rimligen då under rådande embargo. Vi åkte hem och slängde ihop en offert som vi presenterade under mellandagarna, vilket ledde till att vi fick börja förhandla och i början av 1996 skrev vi kontrakt på Serbiens första, digitala mobilnät. Det blev några resor, men när jag letar efter minnesbilder var det mest bilder av hotell och kundens lokaler.
Det skulle bli spännande att se hur mycket jag kände igen mig. Vi hade velat lite hit och dit hur vi skulle planera vår tripp, men landat i att vi sparade Belgrad till sist, så vi hämtade en hyrbil på flygplatsen och styrde nordvästvart. I Bosnien och Hercegovina förlitade vi oss på WiFi. Nu skulle vi dock ut och åka, så först skulle vi köpa ett lokalt SIM-kort och plugga in i den reservtelefon jag hade med mig. Varken Serbien eller Bosnien Hercegovina är ju med i EU och därmed blir roaming väldigt dyrt.
– Va! En moské här, utbrister jag! – Nejdå, det är en ortodox kyrka, kommenterar Slobi överslätande. Maria Magdalena kyrka i Banstol närmare bestämt, byggd i rysk stil. Den har bara några år på nacken och ryska influenser märker man inte av bara här, visar det sig.Slobi föreslog att vi skulle börja med att åka till Sremski Karlovci. Jag tolkade det som att dragningskraften delvis utgjordes av att staden skulle ha varit en gammal kurort, men den bilden var nog inte helt korrekt. En viktig stad hade det dock varit. På 1700-talet blev det under en tid serbernas administrativa och kulturella centrum. Flera kända, serbiska författare kom härifrån, berättar Slobi. I utkanten av stadens centrum rinner Donau.Sedan lockade dessutom foton på Booking till något som såg ut som ett tjusigt spa-hotell. En skicklig fotograf väljer sina vinklar och vad som såg ut som en ålderdomlig interiör, visade sig vara kitsch i en relativt ny byggnad, men personalen var trevlig och spat fick duga.Vi hade beställt halvpension och vad som kom som en fullständig överraskning var att middagen inte serverades på hotellet utan 2 km bort. Vi irrade fram i mörkret på vägar utan trottoarer och trodde ett tag att vi kommit fel. Slobi stannade en tant för att fråga om vägen och hamnade i en utdragen konversation som jag förstod handlade om allt annat än vägen till restauranten, allt emedan jag försökte flika in för att bryta samtalet. Till slut kom vi dock fram och åt gott i trevlig miljö.Det mesta av staden var en halvbedagad skönhet.I det innersta av stan lyste dock det dock av prakt och grönska.Och här bakom träden döljer sig stadens praktfulla gymnasium. Skolan grundades 1791 och sägs vara den äldsta gymnasieskolan i Serbien.En stad med sådana anor har naturligtvis en storslagen ortodox katedral.Det är en ståtlig byggnad, Patriarkat-palatset. Mellan 1848 och 1920 var Sremski Karlovci huvudsäte för den serbisk ortodoxa kyrkan och här bodde tydligen patriarken. Ingen dålig bostad. Numera förstår jag det som att patriarken sitter i Belgrad. Patriark går tydligen inte att översätta rakt av till motsvarande begrepp inom den svenska kyrkan. Det närmsta man kommer tycks vara biskop eller ärkebiskop. Idag är byggnaden en permanent bostad för biskopen av Srem och ett sommarresidens för den serbiska patriarken.Här fanns ju ytterligare en pampig byggnad så vi närmade oss nyfiket och möttes av vad vi trodde var en vakt, vilket väl också var hans roll just då. Det visade sig vara en teologisk internatskola och killen vi samtalade med var också och främst elev i skolan, med ambitionen att så småningom bli ortodox präst. Här fanns elever från hela världen berättade han och själv kom han från Tyskland. – Hur är det då, att läsa här, undrade vi. – Jo, det är mestadels bra. Det är trevligt här på skolan, men ibland känns det som det är väldigt långt hem.Jag skulle gärna givit en slant för att förstå vad det här gänget samtalade om.
Vi var lite nyfikna på ett gammalt apotek också, men när det visade sig vara stängt tyckte vi att vi hade sett tillräckligt av Sremski Karlovci och styrde kosan mot Novi Sad, Serbiens näst största stad med 307 000 invånare i tätorten (2022).
Novi Sad ligger bara en dryg mil bort. Innan man korsar Donau över till staden passerar man fortet Petrovaradin, varifrån man har en fin utsikt över Novi Sad, samhället (numera förorten till Novi Sad) Petrovaradin, Donau, och den nya Žeželj-bron med sina vita bågar. Bron återinvigdes 2018 efter det att den förstördes av NATO:s bomber 1999. Det är både en väg- och järnvägsbro och numera går där snabbtåg mellan Belgrad och Novi Sad. Järnvägsprojektet har drivits och finansierats av ryssar och kineser. Tanken är att järnvägen ska fortsätta från Novi Sad till Budapest och så småningom vill man i andra änden bygga en ny järnväg via Skopje till Aten. En ny Orientexpress…Vänder man sig om försvinner staden och ett till synes oändligt landskap breder ut sig. I floden väcker några brofundament min nyfikenhet. Foto: Slobi.Jag går händelserna i förväg och visar hur fortet ser ut från andra sidan Donau. Det är en imponerande anläggning. Enligt en uppgift började fortet byggas 1692 men det ska ha tagit runt 90 år innan det stod klart och det kallas ibland för ”Donaus Gibraltar” med tanke på det strategiska läget. Fortet hade en central roll när den österrikiska armén 1716 stoppade ottomanernas expansion under slaget vid Petrovaradin. Man hade lite tur också då man kunde slå läger i skydd av en snöstorm. En ovanlig snöstorm måste det ha varit då den ägde rum i början av augusti…Tillbaka på andra sidan Donau. Det var lite spännande att köra upp till fortet genom tunnlar och på, delvis, smala vägar och broar. Tunnlar lär det vara gott om även under fortet, 16 km i fyra våningsplan. Det berättas även om en tunnel under Donau. 1838 reste HC Andersen i Serbien och i sina skrifter ger han liv åt dessa sägner. Man säger att en österrikisk-ungersk officer ska ha varit den sista som 1912 passerade genom tunneln under Donau, då han bar sin älskarinna från ena sidan till den andra. Sedan ska tunneln ha börjat kollapsa och paret ska med nöd och näppe ha undkommit. Det finns dock inga bevis på att en sådan tunnel ska ha existerat, så måhända är det bara en av många sägner som omgärdar fortet.Inte bara platsen för krig. Här har det också ”knutits” många mer kärleksfulla förbund.Jättelika, men låga passagerarbåtar ser ut att anlöpa på andra sidan bron. Foto: Slobi.Det karaktäristiska klocktornet med sin omvända klocka. Den lilla visaren visar minuter och den stora visar timmar. En förklaring är att man gjorde så för att fiskare på Donau skulle kunna se tiden på långt avstånd. Den kallas också för den berusade klockan. Foto: Slobi.
När jag läser om olika makters inflytande i regionen inser jag att jag blir lite förvirrad av begreppsanvändningen. När jag söker efter en förklaring på nätet drar jag följande slutsats:
Habsburgska monarkin hade makten under hela perioden mellan 1526 och 1918.
Under perioden 1804 till 1867 var dock det officiella namnet Kejsardömet Österrike.
Från 1867 fram till 1918 ändrades benämningen till Österrike-Ungern, en slags union mellan Kejsardömet Österrike och Kungariket Ungern.
Vi hade bokat ett rum i den ljusgrå byggnaden, centralt i stan. Det började surt då det rum de ville ge oss bara hade ett fönster som vette mot trapphuset. Nej tack, sa vi. Det var inte vad vi hade bokat, så vi krävde pengarna tillbaka. Denna dialog sköttes på telefon med ”chefen”. Slobi stod för snacket och som jag förstod det var ”chefen” rätt oförskämd. Han visade ingen som helst förståelse för att fönster innebar att man ville se ut, utomhus alltså, och han tänkte minsann inte annullera bokningen. Till slut fick vi dock ett fint rum mot gatan till rabatterat pris och lugnet lägrade sig. Trist inledning bara, på besöket i Novi Sad.Vi kom direkt ut på en av stadens trevligaste gågator, Dunavska.Novi Sad hör till regionen Vojvodina och här bor även ca 250 000 etniska ungrare, så att antik- och konstaffären skyltar med sin verksamhet även på ungerska kanske inte är så konstigt. På sista raden antar jag att det står på kinesiska och det är kanske mer anmärkningsvärt, men får väl tolkas som ett tecken på den kinesiska närvaron i och inflytandet över landet.I affären för elektronisk tobak tycks man istället vända sig västerut och vilja kommunicera på engelska. En symbolik för landets kluvenhet? Ska vi vända oss bort från Europa, mot Kina, Ryssland och Turkiet eller ska vi istället vända oss västerut mot EU?Den serbisk ortodoxa katedralen i Novi Sad tillägnad Saint George, på engelska, vilket väl borde bli Sankt Göran på svenska. Den stod färdig 1905 och byggdes på ruinerna av en kyrka som förstördes 1849. Den dåvarande statsbildningen var ett resultat av Wienkonferensen 1814 och kritiker menar att man inte i tillräcklig grad tog hänsyn till de nationalistiska strömningarna, vilket ledde till spänningar och upplopp under vilka den förra kyrkan förstördes. Spänningar som fortfarande lever kvar. När och hur ska man komma tillrätta med dessa motsättningar?Även den serbisk-ortodoxa biskopens residens förstördes under upploppen 1849, men 1901 stod denna nya bostad klar. Vi stannar till och njuter även lite av de duktiga spelemännens musicerande. Foto: Slobi.Novi Sads stadskärna visar sig vara både mysig och levande.Och man renoverar miljön ytterligare. Här fräschar man upp gatumiljön.– Švedski sto, vad betyder det, frågar jag Slobi. Svenskt bord, d v s smörgåsbord eller buffé.Matica Srpska. Jag tolkade det först som någon slags motsvarighet till Svenska Akademin, men läser att man har större ambitioner än så. En Matica ska främja nationell kultur i största allmänhet. Matica Srpska vill återställa och främja serbisk nationell och kulturell identitet inom områdena konst, vetenskap, andlig kreativitet, ekonomi och offentligt liv samt att ta hand om Serbiens sociala utveckling. Vad kan dölja sig bakom detta, undrar min kritiska hjärna.En förenklad översättning till svenska: Maria-kyrkan. Kyrkan är större än den serbisk-ortodoxa kyrkan. Den stod klar 1893-94.Det tjusiga klocktornet är 72 m högt och därmed den högsta kyrkobyggnaden i Novi Sad. Jag läser att andelen katoliker var runt 25-30% när kyrkan byggdes. Idag uppskattar man att andelen katoliker bara uppgår till 5-10%, i huvudsak ungerska, kroatiska och även slovakiska minoriteter. Förut bodde här även många tyskar, men de flesta lämnade området efter andra världskriget.Stadshuset sägs vara byggt som en kopia av stadshuset i Graz. Som så många andra pampiga byggnader i Novi Sad uppfördes det i slutet av 1800-talet. Det måste ha varit en storhetstid i stadens historia, tänker jag. Novi Sad fick då också smeknamnet Serbiens Aten.Ett infall. Jag tittade i Trip Advisor för att se om jag kunde få något restaurangtips. – Jag går alltid till Project 72 när jag är i Novi Sad, hade någon skrivit. Jaha, då föreslår jag att även vi gör det. Slobi var med på noterna, men blev aningen skeptisk när vi fjärmade oss från vad man kanske föreställer sig som restaurangkvarteren. Men, vilket lyckokast! Man ägnar sig åt creative local cuisine, så beskriver man sig, och nu i efterhand ser jag att den rankas som nummer 1 i Novi Sad av Trip advisor. Vi undrar över namnet: – Det är ägarens födelseår! Vi äter ankleverpaté med fröknäcke, karamelliserad lök och hallonsås, kalvkind med rotselleripuré och potatisklyftor stekta i ankfett samt ostrullader med honung och röda vinbär. Vattnas det i munnen? Det här var egentligen små förrätter, men vi blev proppmätta. Och vinerna inte att förglömma: ett glas Grand Trianon från vingården Erdevik samt ett Cabernet Sauvignon Franc Radovanović från Krnjevo. Kostade det en förmögenhet? Inte alls. Snarare ett fynd, motsvarande c:a 635 SEK + dricks. För två alltså. Jag vill dit igen.Det här var betydligt bättre än ett rum utan balkong och fönster åt ett trapphus. Första morgonkaffet kunde avnjutas med utsikt mot Dunavski Park.Vi fortsatte med kompletterande frukost 1 tr ned på cafét för att sedan dyka in genom parken för en promenad ner mot Donau.Slobi översatte vad deras fröknar sade: – Vänd bort ansiktena när han fotograferar. Jag kände mig plötsligen som en snuskgubbe med onda avsikter.Men, tänker jag. Varför det skulle vara annorlunda här än hemma? Många föräldrar i Sverige vill ju inte heller att deras barn ska hamna på bild, utan att man har kontroll över användandet av bilderna.Port of Novi Sad står det på en fast förtöjd pråm. Vi går ner och kollar och möts av en polis som ser misstänksamt på oss. Efter att Slobi introducerat oss skiner han upp. Han berättar bl a om Petrovaradin och att det skulle ha varit drottning Maria Theresia som låtit bygga Petrovaradins fästning. Men, började den byggas 1692 kan det inte stämma. Då var hon inte ens född. – Hur är det med de där brofundamenten. Fanns det en bro även där som skadades av NATO:s bombningar? Nej, det var en en gammal järnvägsbro som låg på de fundamenten. Järnvägen fortsatte in i berget under fortet. Ännu en skröna? Men icke, jag googlar och ser att det faktiskt funnits en järnvägsbro där och att spåren ska ha fortsatt in i en tunnel under fortet. Men, vad var tanken med detta? En uppgift tyder på att det var ett projekt som kom av sig, att man ville bygga järnvägen mot Zemun utanför Belgrad denna väg man inte kom längre än drygt 300 m in i berget innan arbetena upphörde. Man kan tydligen fortfarande se tunnelöppningen. Så frågade vi lite om passagerartrafiken på Donau. Vi hade ju sett flera, jättelika passagerarfartyg igår. Men, nej ingen reguljär passagerartrafik på Donau. – Vad har egentligen polisen för funktion här? Görs det ingen gränskontroll vid gränsen? Vi fick ett svävande svar. Jag såg då framför mig en gräns som gick tvärs över Donau. När jag kollar på kartan ser jag dock att gränsen går mitt i floden. Hmm, var passerar man då gränsen? Jag läser att just detta är föremål för en olöst gränstvist mellan Serbien och Kroatien. Kanske var det därför vi fick lite svävande svar. Det var strömt och vattennivån var hög. Vi drog vidare och tackade för den trevliga pratstunden och polisen ville ta i hand innan vi skildes åt.Vi vandrar vidare längs med floden och möts av en utställning om den förödelse som NATO:s bombningar 1999 orsakade. Novi Sad skars av från förbindelserna söderut när de tre broarna över Donau inte längre var farbara. Utöver dessa broar bombades t ex TV-hus, oljeraffinaderier och militära installationer, men även civila mål förstördes och människor dog. Bombningarna var ju ett svar från väst på Serbiens övergrepp i Kosovo. I Novi Sad uttryckte man dock förvåning över att man straffades där, när man styrdes av en lokal, demokratisk opposition som var emot regimen i Belgrad.Vi promenerar vidare och kommer till ett minnesmärke för offren för Novi Sad-raiden. Den genomfördes 1942 av det fascistiska Ungerns väpnade styrkor och enligt en uppgift ledde den till att 1 300 civila dog, framförallt serber och judar. Angreppet var en del av mer omfattande utrensningar i norra Serbien under vilka serber fördrevs från sina hem och många judar, serber och andra minoriteter mördades. 2013 bad Ungerns president János Áder formellt om ursäkt för de krigsförbrytelser som den ungerska militären hade begått mot serbiska civila under kriget.Har man ingen naturlig playa får man anlägga en. Štrand anlades redan i början av förra seklet. Jag kände mig dock inte jättelockad av ett dopp i det smutsbruna vattnet.Novi Sad är en universitetsstad och här hamnar vi mitt framför de tekniska fakulteterna. Jag läser lite flyktigt om centrum för artificiell intelligens och inkubatorverksamheter. Det både låter modernt och ser modernt ut.University of Novi Sad står det på en stor banderoll. Men, universitetet breder ut sig i alla möjliga byggnader runt omkring. Närmare 50 000 studenter pluggar i Novi Sad, vilket gör det till en av de största universiteten i Centraleuropa.Vad säger smakdomarna om denna arkitektur?Nu var det egentligen hit vi var på väg, till synagogan. Allt verkar först stängt och öde, men så ser vi en skylt att besökare välkomnas att anmäla sig inne på gården. På väg dit möts vi av en vaktmästare som redan observerat oss i sina övervakningskameror. Foto: Slobi.
Mannen som öppnade för oss berättade att han ville besöka synagogan när han pensionerades för två år sedan. Han tyckte det var en fin plats, sade han. Här fann han harmoni och han kände sig tillfreds här. Han gick upp till kommunen och erbjöd sig att arbeta som vakt och är nu anställd som det, men sa sig också arbeta gratis som vaktmästare. Synagogan förföll tydligen fram till åttiotalet, men då gjorde Novi Sads kommun en insats och renoverade byggnaden och idag står kommunen för driften. Numera bor det bara ca 300 judar i Novi Sad att jämföra med innan kriget då här bodde ca 4 000. Det finns ingen rabbin som verkar här idag och här har inte hållits någon gudstjänst sedan 1944. Han berättade också att han var serb från en by utanför Knin i regionen Krajina i Kroatien. Byn jämnades med marken under kroaternas Operation Storm och han tvingades fly. Egen kommentar: Den kroatiska Operation Storm understöddes även av USA och NATO och syftet var att återta det av serbiska separatister ockuperade Krajina. Enligt en uppgift tvingades omkring 200 000 serber att fly. Åter till vår vaktmästare: – Många av dem som flydde bombades under själva flykten. Jag dömer dem inte, de kommer att bli dömda av någon annan. Jag respekterar alla religioner och tio guds bud finns i dem alla. Om alla följde dem, skulle vi inte ha några krig, Slobi har flera gånger kommenterat upprört att kroaterna firar dagen för Operation Storm som en högtidsdag.
Idag används lokalen för olika kulturella evenemang. Igår, den 7 oktober, var det en konsert med anledning av ettårsdagen för terrordådet i Israel gentemot 1200 judar.Inte minst judar som kommer på besök förvånas över att synagogan är så stor.Vi tackar vaktmästaren för att han tog sig tid och berättade för oss. Även han blev familjär och tog i hand. Vi går ut på gatan utanför, Judiska gatan.Vi kommer ut i stadens brus och försöker väl ruska av oss det obehag av allt vi blivit påminda om från krig och elände.Serbian National Theatre. Hur kan den ligga här? Det finns en i Belgrad också. Nåväl, de får väl ha hur många nationella scener de vill. Förhoppningsvis bidrar det kulturella livet till fred och förståelse människor emellan.Det är förbi lunchdags och något måste vi ju få i magen innan vi åker vidare. Slobi ville gå till en syskonrestaurang till Project 72, Fish & Zeleniš (fisk och grönt). Slobi var nöjd, men jag tyckte det var så där och kände inte alls av samma trevliga bemötande som kvällen innan. Däremot några uppiggande visdomsord på bordduken: ”If anybody tells you you’re putting too much Parmigiano cheese on your meal, stop talking to them. You don’t need that kind of negativity in your life.”
Vi känner oss mogna för att dra vidare. Vi blev båda förtjusta i Novi Sad. Det är en trendig, ungdomlig stad med lite bohemisk karaktär. Visserligen är det slitet blandat med gemyt och pampighet, men på ett sätt gör det också staden mer levande. Även om Serbien inte är med i EU finns EU:s själ svävande över staden. Jag läste något om att Novi Sad prisats av EU för att vara innovativt. Det känns som om Novi Sad står mycket närmre väst än öst. Slobi berättar: Novi Sad och Vojvodina har alltid varit mer liberalt, man har egentligen aldrig känt samma dragningskraft till öst som de sydligare delarna av Serbien. Vi får väl se vilken väg hela landet väljer. Mitt stalltips är väst, åtminstone på lite sikt.
Vi ska också västerut. På andra sidan Donau ligger bergskedjan Fruška Gora och en del av Fruška Gora är också nationalpark. När vi kör upp mot nationalparken blir vi påminda om den kinesiska närvaron i landet. Man är i full gång med att bygga en vägtunnel rakt genom berget. Vi fortsätter uppåt på den slingriga vägen och stannar till för att sträcka på benen.Slobi är lite inne på kloster och visst det är ofta vackra platser. Vi styr kosan mot vårt andra stopp, klostret Ravanica i Vrdnik från 1566.Vi går in på gården. Är vi välkomna eller inte? Det är i alla foll rofyllt och vackert.Jag fastnar vid klostrets duvslag. Jag gillar duvor och tycker att deras kuttrande sprider lugn och harmoni. Slobi är mer krass och tycker duvor bara innebär problem med sitt skitande. Jag ser mig omkring. Hon är försvunnen. Inget intresse för duvorna.Slobi har fått fatt i en av nunnorna och jodå, vi är välkomna. Nunnan informerar om att det fanns en möjlighet att ge bidrag, att de inte hade någon annan finansiering.Jag känner mig inte helt bekväm. Får en känsla av att vi stör.Vi åker ner i byn och Slobi förfäras av att möta fattigdom, smuts och förfall mitt i en nationalpark. Jag noterade att man klöv ved på gatan och här tycks man ha staplat en del av veden utanför en trappuppgång,. Är det bara för att myselda eller är man beroende av ved för uppvärmningen av ett flerfamiljshus?Vi vänder tillbaka och kör ut ur byn från samma håll som vi kom ifrån.Slutmålet för idag var byn Irig. Här ska vi bo över på ett hotell, Vinska Kuca Kovacevic, där vi även ska prova viner från byns vinmakare, Kovačević. Nedanför hotellet visar det sig att den tunnel som kineserna bygger kommer att mynna ut en bit bort från hotellet. De kanske inte jublar över att få en ny väg så nära. Slobi är lite missnöjd med rummet, delvis p g a att det är gott om bärfisar som flyger runt. Det får man acceptera så här i utkanten av en nationalpark, får vi höra. Ja, det är bara att gilla läget och efter att ha inspekterat ett annat rum behåller vi det första. Nåväl, huvudnumret var nu vinerna. Vår vänlige kypare förvirrade oss först med att vi själva skulle komponera menyn. Efter mycket resonemang framkom det dock att man faktiskt hade flera färdigkomponerade sådana. Förstår fortfarande inte hur vi kunde hamna så snett i det resonemanget. Vi valde avsmakningsmeny nr 2: 1. Kovačević Brut från 2011 (musserande vin). Till detta fick vi Bruscetta med rökt oxfilé. 2. Kovačević Sauvignon från 2023. Det som egentligen ingick var slut så vi fick ett lite enklare vin istället. Till detta serverades Gnocchi med salvia. 3. Kovačević Chardonnay S Edition från 2022. Till detta fick vi ravioli med spenat och tryffelsås. 4. Kovačević Rosetto (rosévin) 2023. Nu fick vi honungsglaserade revbensspjäll. Överraskande kombo… Nu börjar vi bli mätta, men det fortsätter: 5. Kovačević Aurelius (rödvin) från 2021. Brässerad kalvkind med selleripuré. 6. Pro & Pro (rödvin) från 2023 beställde vi tydligen extra. 7. Bermet (dessertvin) från 2023. Jag har nog aldrig smakat något liknande. Det var kryddat med örter och riktigt gott. En chokladfantasi till det. Vi var nog överens om att det godaste vinet var det musserande. Pro & Pro rankade vi högt liksom dessertvinet. Avsmakningsmenyn var minst sagt rikligt tilltagen. Hur mycket äter serberna egentligen? En avsmakningsmeny kostade 4 500 RSD (dinarer), vilket motsvarar ca 450 SEK. Det måste man ju säga att det är väldigt prisvärt.Morgonen därpå ville vi få i oss lite av den frukost som ingick i priset. Det var lättare sagt än gjort, att förstå vad som ingick och inte. Inte ens kyparen var införstådd med hur det förhöll sig, utan tyckte först att vi kunde äta så mycket vi ville från hela frukostmenyn. Sedan kom kontraorder som ingen av oss riktigt förstod, inte ens kyparen tror jag. Betala extra fick vi i alla fall göra. Detta är plättar. Serbiska plättar ser onekligen lite annorlunda ut, men goda var de. Till plättarna har man kajmak, en annan serbisk specialitet. Slobi beskriver det som en slags ost. Jag tycker det smakar som något slags gräddigt smör.Själva vingården Kovačević, låg ju bara en bit bort. Vi hade fått besked om att kvinnan som skötte guidningarna var sjukskriven, men vi kunde väl åka bort och titta i alla fall. Det var dock ingen välkomnande syn och vi fattade nog inte ens var entrén till vingården befann sig. Vi körde vidare.Vi skulle nu till en liten stad på andra sidan Donau, vid den kroatiska gränsen, som heter Bačka Palanka, Det snabbaste var att åka tillbaka via Novi Sad, men Google hänvisade också till en alternativ rutt, lite kortare, men som skulle ta lite längre tid. Det verkade ju roligare. Så vi följde Donaus södra sida och körde västerut, till dess vi skulle vika av för att ta oss över en bron i Futog till den norra sidan. Slobi var kartläsare. Plötsligt: – Nej, det är ingen bro, det är en ”skela”. Ja, vad heter det, en liten färja, på svenska? – Ja, det heter väl liten färja… Men, vad är nu detta? Vägen går bara rakt ner i vattnet. Det ser ju knappast ut som ett färjeläge. Jodå! Vi fick dock höra att färjan precis gått, men om vi skyndade oss och körde ytterligare en bit, till Banoštor, så fanns det en färja till. OK, tillbaka upp på huvudvägen och gasen i botten.På vägen hit erinrade sig Slobi att det i hyrbilskontraktet stod att man inte fick nyttja färjor. Vad gör vi då? – Vi får chansa! Där ute på floden kommer något mystiskt flytetyg. Är det verkligen vår färja?Nu förstår jag plötsligen Slobis fråga om vad liten färja kan heta på svenska. Det är ju inte en färja. Det är ju en pråm, vars bäst före-datum ser ut att ha passerat för länge sedan, som vi ska köra ombord på.Vi fick instruktioner att backa ombord. Det var fortfarande väldigt strömt i floden så någon rak kurs över till färjeläget på andra sidan, var det inte fråga om. Senare hälsade vi på goda vänner till Slobi, i Belgrad, och berättade om vårt äventyr på Donau. – Jaha, åkte ni med en så’n. Det har jag aldrig gjort. Kanske var vi äventyrligare än vad vi insåg.Vad kan det stå där? Fotografering förbjuden av färja och anställda.Vad kan det där runda, gröna märket betyda? På floder har man ju sitt eget regelverk för utmärkning, så jag plockar fram min lärobok i detta ämne: Klotet betyder att vi är på en färja. Jaha, inte en pråm alltså. Och vad skulle jag göra med den informationen då, om jag kom farande på Donau och mötte ett flytetyg med en sådan symbol? Det är för strömt för att pråmen ska kunna lägga till i rät vinkel mot färjeläget. När vi lagt till ser jag överhuvudtaget inte var vägen befinner sig. Slobi får gå av och dirigera så att vi inte åker ner i vattnet.Vad sysslar de med? De sköljer morötter, får vi veta. De runda behållarna körs ned i Donau och snurras som en slags centrifug.I Bačka Palanka ska vi hälsa på Slobis faster Koviljka (Kova) och hennes man Milorad. Även de bodde i Tuzla fram till kriget, men flydde hit, till mannens hemtrakter.De bodde högst upp på fjärde våningen, utan hiss. De var 80 och 83. – Hur orkar ni? – Man får ta det lite lugnt och hämta andan. Det var Milorad som skötte inköpen och han berättade att han ibland tog taxi hem från affären. De har fortfarande glimten kvar i ögat och nära till skratt. Som alltid när man hälsar på någon på Balkan ska det drickas något starkt, šljivovica eller rakija. De verkade tycka att det var relativt bra i Serbien. Pensionen släpade visserligen efter men det var ändå OK. Milorad menade att Aleksandar Vučić, Serbiens president, hade fått dit investeringar och företag och tyckte det lovade gott för framtiden. Slobi blev väldigt berörd av att träffa framförallt sin faster. De hade uppenbarligen stått varandra nära under hennes uppväxt i Tuzla.
Samma kväll, i Tuzla, träffar vi Branislav, deras son och Slobis kusin. Han höll inte alls med sin pappa. Vučić köper bara röster. Egentligen, menade han, förlorade landet på de förmånliga villkor som erbjuds utländska företag som investerar i landet. Så olika man kan se på saker…
Rutt: Orebić – Dubrovnik – Gränsövergång Gornji Brgat (ut ur Kroatien) – Gränsövergång Ivanica (in i Bosnien och Hercegovina) – Trebinje – Mostar
Datum: 2-6 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Enligt tidtabellen skulle bussen till Dubrovnik gå nere från hamnen kl 7:10. Bussen börjar sin rutt på Korčula, men enligt Slobis grannar kom färjan inte förrän förrän en kvart, tjugo minuter över sju, så hur man tänkte att den ekvationen skulle gå ihop är det ingen som vet. Inte vet jag om det var anledningen till att busschauffören var så sur, att han nu låg efter jämfört med tidtabellen. En stackars kille som stod snällt i kön till bussen blev utskälld när chauffören ville stänga bagagerummet och killen gav sig till känna, att han även han hade en väska. – Var fan har du varit? Varit och druckit kaffe?
Det är bjässar till kryssningsfartyg som ligger i Dubrovniks hamn.Att vi kom iväg en tjugo-tjugofem minuter försenade förhindrade inte att vi ankom Dubrovnik en kvart för tidigt. Vi är på väg till Trebinje i Bosnien och Hercegovina. Någon lämplig bussförbindelse hade vi inte hittat, men Slobi föreslog att vi skulle ta en taxi. Det är inte långt, c:a 33 km och vi hittade en bil för 40 €, vilket kändes helt OK. Först informerade vi den taxichaufför vi skulle åka vidare med om vår förväntade försening, för att sedan meddela honom om att vi istället skulle komma tidigare än beräknat. Han tog det med ro. – Hör av er när ni är framme!Det var lite olika bud om det gick någon buss mellan Dubrovnik i Kroatien och Trebinje i Bosnien och Hercegovina. Vi hade i och för sig hittat en tur på morgonen kl 05:30, men alla vi pratade med, inkl vår taxichaufför, hävdade att det inte fanns någon trafik överhuvudtaget. Det är ungefär 4000 personer som arbetspendlar till Dubrovnik, menade han, så det är ju jättekonstigt att det inte går några bussar. – Men, det är ju bra för mig. Man gjorde ett försök med minibussar, men kort därefter kom pandemin och då dog det initiativet. Han pratade på: – Före kriget var det tät busstrafik till Dubrovnik och min mamma pendlade med buss varje dag. Efter kriget var kroaterna fientligt inställda till oss, men idag fungerar det bra. Man behöver vår arbetskraft. Många som arbetade utomlands hade dock lämnat landet och kom bara på besök under sina semestrar. Flera av dem hade köpt lägenhet i Trebinje och vissa kvarter var så präglade av detta att de stod spöklikt tomma under resten av året. Jag märkte en förändring i Slobis beteende. Hon skrattade och pratade på som aldrig förr. Kände hon sig trygg och glad över att nu vara ”hemma”?
Ja, nu är vi alltså på väg in i Bosnien och Hercegovina och mer specifikt är vi på väg in i Republika Srpska. Det kändes spännande. Jag har tidigare bara åkt buss från Split till Dubrovnik och då även på den landremsa längs kusten som innehas av Bosnien och Hercegovina. Vi stannade för en fika vid någon bullrig busstation och bar. Det var hittills mitt enda besök i landet. Mina intryck från landet, fram till nu, grundade sig främst på massmedias rapportering från Bosnienkrigets dagar: bilder från Mostar och Sarajevo, massakern i Srebrenica, den f d generalen i Republika Srpskas armé Ratko Mladić (slaktaren från Bosnien) och Radovan Karadžić, f d president för Republika Srpska samt intryck förmedlade av en av mina säljare när jag jobbade på Ericsson. Republika Srpska ingick i mitt ansvarsområde och vid ett tillfälle bad jag en säljare vi lånat in från finska Ericsson att åka ner och göra en presentation av våra mobilsystem. Tydligen kom Karadžić in och hälsade och undrade om det var OK att man tog dit TV. Detta måste ha skett kort innan han tvingades avgå 1996. Han ville väl sprida en känsla av att vara rumsren. Något TV-inslag blev det inte, som tur är.
Det ser ut som om man fått karva bort en del av berget för att få plats med gränskontrollen i Kroatien och det är ju klart, vem under Jugoslavien-eran tänkte på att man behövde ge plats för en framtida gränskontroll, när man byggde vägen.
Som någon vi träffade sade: – Det här är ett konstigt land. Jag är beredd att hålla med. Om på samma grunder, förblir oklart. Landet består av två entiteter: Serbiska republiken (Republika Srpska) samt Federationen Bosnien och Hercegovina. Va!? Hette inte hela landet Bosnien och Hercegovina och så heter en delmängd av landet samma sak? Jo, så är det. Eller så säger man, som t ex Slobi, bara Federacija (Federationen) om Federationen Bosnien och Hercegovina. Även Federationen låter ju väldigt förvirrande tycker jag, mer som ett begrepp som syftade på hela landet än på en delmängd av landet. Och bara för att göra det ännu mer förvirrande, somliga refererar till landet som Bosnien. Men med Bosnien kan man också syfta på den geografiska landsdelen Bosnien, d v s den norra delen av Bosnien och Hercegovina, emedan Hercegovina då syftar på den södra delen av landet. Så när någon säger t ex Bosnien, då får man skärpa sinnena. Menar denne den norra delen av landet, hela landet eller den politiska entiteten Federationen Bosnien och Hercegovina? Och betänk då att delar av regionerna Bosnien eller Hercegovina ligger i Republika Srpska och inte bara i Federationen Bosnien och Hercegovina. Hängde ni med?
Och varför använder man begreppet entitet i stället för delstat? Jag får läsa mig till en förklaring. En entitet sägs ha ett mer omfattande självstyre än en delstat. Federationen Bosnien och Hercegovina är indelad i tio kantoner som i sin tur är indelade i kommuner. Serbiska republiken däremot är bara indelad i kommuner. Sarajevo är huvudstaden för landet och fungerar även som ”huvudstad” i Federationen Bosnien och Hercegovina. Motsvarigheten i Serbiska republiken är Banja Luka.
Men det stannar inte där. Statsbildningen Bosnien och Hercegovina är ett resultat av Daytonavtalet som undertecknades 1995, men 1999 fick distriktet Brčko ny status under en internationell tillsynsmans vakande öga, som en del av både Republika Srpska och Federationen Bosnien och Hercegovina. Borgmästaren är kroat, hans ställföreträdare är muslim och församlingens talare är serb.
Slobi: – Precis så fungerade det i Tuzla under Jugoslavientiden. Jag antar att det fungerade på samma sätt i övriga Bosnien och Hercegovina. Tuzla var staden i Bosnien och Hercegovina där Slobi växte upp och inledde sin yrkeskarriär.
Vidare om Brčko: Man har en hög grad av autonomi och har t ex sitt eget skol- och rättegångssystem. Som ett positivt exempel nämns att de olika etniska grupperna sedan 2001 blandas i samma skolklasser och att man följer en gemensam läroplan. Wow! I sina tidiga dagar pumpade det internationella samfundet in pengar, vägar byggdes och en mängd arbetstillfällen skapades. Men, nu finns det tydligen tecken på splittring och självsegregation. Som ett exempel nämns att man nyligen beslutade att man på ID-kort och körkort ska ange om bäraren är medborgare i Republika Srpska eller i Federationen Bosnien och Hercegovina. Uppgifterna kommer från en artikel i The Guardian. Rent geografiskt innebär den särskilda statusen för Brčko att Republika Srpska består av två från varandra avskilda delar.
Lite förvånande ändå detta med ID-korten. I Kroatien och Serbien kan man t ex utläsa på bilarnas registreringsskyltar var man kommer ifrån, som det var i Sverige förr. I Bosnien och Hercegovina har man däremot ett system numera, liknande dagens svenska. Ingen kan således utläsa på bilen var man bor och man därmed kan uppfattas som serb, muslim eller kroat.
Bosnien och Hercegovina. Den skarpögde kan möjligen se den prickade linje som markerar de två entiteterna samt Brčko i norr. De tre städer vi besökte är markerade med gult.
Ett annat märkligt fenomen är hur man refererar till de olika folkgrupperna på Balkan. I Bosnien och Hercegovina pratar man om serber och kroater, d v s utifrån nationalitet, men den tredje folkgruppen refererar man vanligtvis till som muslimer, d v s utifrån religionstillhörighet. På nittiotalet började man dock använda begreppet bosniaker, för att ge muslimer från Bosnien och Hercegovina en slags nationell identitet. Men, det är inte heller ett klockrent begrepp, för under den ottomanska tiden användes termen bosniaker för Bosnier i allmänhet, oavsett religionstillhörighet. Och förresten, när man säger bosnier på svenska, då menar man inte bara de som bor i regionen Bosnien, utan ofta även de som bor i Hercegovina.
Kan det bli mycket rörigare? Åtskilligt, när det gäller Bosnien och Hercegovina, låter som en papperskonstruktion. Och det är väl inte första gången främmande makter delat upp territorier efter det att det har varit krig och det har lett till en del märkliga effekter. Kritiker menar att styrningen av landet är ineffektiv och dålig på flera plan. Det finns uppgifter om att man diskuterar ändringar i författningen som syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt styresskick. Detta sägs också vara en bland andra förutsättningar för att landet så småningom ska kunna ansluta sig till EU.
Jag kan ju snöa in på i andras ögon helt oväsentliga saker, men i alla fall, en i mitt tycke intressant iakttagelse: Om Googles karta nu stämmer: Efter det att man här kommer in i Bosnien och Hercegovina, lämnar man faktiskt landet igen och åker in i Kroatien för att efter en stund återigen åka in i Bosnien och Hercegovina, utan kontroller. Hade det inte varit smart att justera gränsdragningen så att den följer vägen?Det är inte mycket land som skiljer Bosnien och Hercegovina från havet, men här får man nöja sig med havsutsikt på distans.
Vi börjar med att åka in i Federationen Bosnien och Hercegovina, men efter bara en kort stund förkunnar en skylt att vi åker in i Serbiska republiken. Det sker dock inga gränskontroller när man passerar gränsen mellan två entiteter. Och det visar sig senare att det inte heller alltid framgår när man passerar en sådan gräns.
Vi har bokat ett rum som mer visar sig vara en restaurang med några rum. Vi är tidiga, rummet är inte klart och vi börjar med en kaffe.Vi hinner bekanta oss med stan också. I gamla stan finns det gott om kaféer och restauranger.Det är precis så mysigt som Slobi utlovat, trots att hon aldrig varit här förut.Det är framförallt den gamla stadskärnan som är så här idyllisk. Utanför ser det väl ut som vilken stad som helst på Balkan. Jag hittar en uppgift på nätet om att man 2013 hade 31 000 invånare, men enligt en annan källa var invånarantalet bara 24 000. Idag är färre än 3 % muslimer. Innan kriget uppgick andelen till över 18 %.Floden som rinner genom Trebinje heter Trebišnjica. Det är vackert och fridfullt.Det är vackert och fridfullt.Slobi hade berättat att Bosnien och Hercegovina var ett köttets land, inget för veganer och vegetarianer då, tänkte jag. Vi stöter på en kvinna från Turkiet som står och matar fåglar med bröd. Hon delar generöst med sig och förutom att mata fåglar vi med, börjar vi prata. Hon berättade bl a att hon arbetade som kock i Montenegro och att hon bara var ute och såg sig omkring. Hon hävdade dock att det fungerade alldeles utmärkt att vara vegetarian här, det gick t o m att få tag i veganska pizzor. Hon berättade också att filodegspajerna med kött (Burek) eller med grönsaker eller ost (Pita) var godare här än i Turkiet. Detta trots att ursprunget väl bör vara just Turkiet. Vi tackar för pratstunden och går vidare. Foto: Slobi.Ett bortglömt hus?Vi hamnar på marknaden och Slobi börjar språka med säljarna om främst deras grönsaker och frukter och provsmakar gärna lite här och där. Hon ska ju inte handla något och jag får medge att jag tycker det är lite pinsamt att ta deras tid när hon egentligen inte är någon presumtiv kund.Ville vi köpa ”lite” prsut (lufttorkad skinka)? Den här vägde 11 kg och kunde bli vår för 440 konvertibla mark, som den lokala valutan heter. Det motsvarar ungefär 2 575 kr, d v s 234 kr/kg. På nätet hittar jag vad som ser ut som en motsvarande skinka från Toscana som betingar ett pris av 345 kr/kg. Kanske fanns det prutmån på hennes skinka och visst var det billigare redan med utgångspriset, men kanske ändå inte så billigt som förväntat, med tanke på prisnivån i övrigt.Många är nyfikna. Ostförsäljerskan berättade att hon bott i Stolac nära Mostar, men att hon flydde hit under kriget. Hon undrade var Slobi kom ifrån och hon berättade. – Och han där då, är han bra? Är han juste? Gör han som du säger? Osten på den lite suddiga bilden lagras i får- eller getskinn enligt en gammal metod från 1400-talet. Den kallas Sir iz mješine (fritt översätt = ost från skinnet). Vi köpte ost. – Stopp, stopp, sade jag! – Va! Här köper folk kilovis. Ska ni inte ha mer än så? Hur den smakade? Jättegod.Det är gott om grönska i centrum och Trebinje sägs vara känt för sina plataner.Förblir det torrt därinne när det regnar?Så är det dags att checka in. Vi får ett rum med balkong med fin utsikt mot den, i princip, bilfria gatan.På hotellet välkomnades vi av Stana. Hon hade egentligen pensionerats från sitt tidigare arbete på ett kraftverk, men ville fortsätta arbeta. Kanske kände hon sig tvungen till det av ekonomiska skäl? Själv var hon från Trebinje, emedan hennes man var från Podgorica (huvudstaden i Montenegro). Hotellet/restaurangen ägdes av någon som hade bott i Kanada och det gjorde skillnad, menade hon. Det var bättre helt enkelt att jobba för någon som bott utomlands. De var generellt sett hederligare och mer sympatiska. Hon hade även vänner i Sverige och Danmark och hon var i Töreboda och hälsade på under förra året. Bosnien och Hercegovina är ett konstigt land tyckte hon. Landet präglas av alldeles för stora, politiska motsättningar. Slobi bytte tema och bad om restaurangtips och innan vi visste ordet av hade hon engagerat sin son i att skjutsa oss till en bra restaurang. – Vad kostar det då, undrade Slobi. – Ingenting! Här står vi precis utanför stadsmuren och väntar på honom.Sonen var på besök här och bodde egentligen i Kotor i Montenegro där han arbetade som programmerare. Han gifte sig för en månad sedan och de hade ett stort bröllop med 200 gäster(!). Egentligen ville han och hans fru flytta till Danmark eller till Sverige. Men, hans fru är defektolog. Om jag förstod det rätt innebär det att man identifierar utvecklingsstörningar hos barn, vilket inte är en profession som riktigt finns i Skandinavien. Dessutom krävs det bra språkkunskaper för att kunna arbeta inom det gebitet, så det var tydligen lite oklart hur det skulle bli. Han hävdade att det var dyrare att bo i Kotor än i Köpenhamn, vilket lät lite märkligt i mina öron. Nu funderade de istället på att flytta till Trebinje.Sonen körde oss runt och vi fick välja mellan två restauranger, båda naturskönt belägna vid floden. Vi åkte vidare härifrån till det andra stället och jag började undra var vi skulle hamna. Vi åkte genom slitna förortsområden och det var svårt att föreställa sig att det plötsligen skulle dyka upp en trevlig restaurang. Men, det gjorde det. Innan vi skildes åt lyckades vi i alla fall trycka lite bensinpengar i handen på honom.Ett trevligare och mer avkopplande läge har jag svårt att tänka mig.Fisken var purfärsk och plockades direkt från egna bassänger.Änderna ser ganska lustiga ut när de dyker ner för att fånga mat. Man får nästan en illusion av en stor ful fisk som sticker upp sitt gap.Slobi valde rätt (forell) och jag helt fel (vad vill jag helst glömma). Till efterrätt valde vi dock båda rätt, pannkakor med honung och hackade valnötter. Skulle du komma till Trebinje, missa inte restaurangen Studenac.Till slut fick vi dock inse att också en måltid i underbar miljö, tar slut. Vi hade inte mage att ringa sonen igen, utan beställde en taxi. Priset? Motsvarande 47 kr. Det räcker ju inte ens till för att få kliva in i en taxi i Sverige. Taxi Kurirs grundavgift t ex, uppgår till 58 kr. Har ni sett vilken avancerad taxameter han har? Priset syns i spegeln.
Hur kan vissa saker eller tjänster vara så billiga?
Enligt webbsidan ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/ uppgick BNP per invånare i Bosnien och Hercegovina till 7 585 US dollar (2022). Det kan jämföras med Kroatiens 18 413 US dollar/invånare (2022) eller Sveriges 55 873 US dollar/invånare (2022). Kroatien upplever vi som ganska dyrt, i alla fall att gå på restaurang.
Hur är det med lönerna då? Det är inte helt lätt att hitta entydig ekonomisk statistik. Men, enligt webbplatsen tradingeconomics.com uppgick en genomsnittlig månadslön i Bosnien och Hercegovina till motsvarande 12 640 SEK (september 2024), vilket kan jämföras med Kroatien 15 137 SEK (augusti 2024). Genomsnittlig lön i Sverige redovisas som timlön: 201 kr/timme (juli 2024), vilket enligt egen matematik kanske kan räknas om till 33-34 KSEK/månad.
Med tanke på prisnivån blev jag faktiskt lite överraskad. Hade nog trott att lönenivån var ännu lägre. Kanske ska man ta siffrorna med en nypa salt, för i Bosnien och Hercegovina är det väldigt billigt, även för en svensk turist. En kopp kaffe kostar t ex ca 14,60 SEK. En stor starköl noterade jag för c:a 23,40 SEK och som framgick ovan, att åka taxi är billigt.
Man får också ta hänsyn till arbetslösheten och vi hade hört att den var hög. Enligt samma källa som ovan var den dock ”bara” 13,3 % i juni 2024. Jag hade nog gissat att den var högre. Motsvarande siffror för Kroatien och Sverige, samma källa, var 4,6 % respektive 8,2 % (båda värdena från september 2024).
Det är många tankar som väcks när man reser, men tillbaka till själva resan nu.
Den största serbisk-ortodoxa kyrkan i Trebinje heter Kyrkan av Guds heliga förvandling, ett svulstigt namn på en kyrka kan tyckas. Det räcker inte med Maria-kyrkan eller något liknande… Svulstig var dock inget kännetecken för kyrkans utformning. Den var vacker både på utsidan … Foto: Slobi.… och insidan.Vi försökte också komma in i någon av de två moskéer vi hittade, Sultan Ahmeds moské och Osman Pasha-moskén. Båda var stängda. Samtliga moskéer som fanns innan kriget ska ha satts i brand för att därefter rivas. Samtidigt sägs muslimerna ha utvisats från eller flytt denna region. Det första försöket att inleda återuppbyggandet av Osman Pasha-moskén planerades i maj 2001, men misslyckades på grund av demonstrationer och stenkastning av Trebinje-bor. Moskén restaurerades slutligen och invigdes den 10 juli 2005. Jag läser att Turkiet ska ha spelat en viktig roll i finansieringen av återuppbyggnaden av förstörda moskéer, bl a de i Trebinje. Sägs och ska ha, ja man får vara försiktig med källorna. Man märker att alla parter i Bosnien-kriget skriver sin egen version av historien och man kan ofta ana vilken folkgrupp den person tillhör som hållit i pennan. Foto från Internet.Jag har precis läst om hur Nicolás Maduro (president i Venezuela) flyttat starten av julfirandet till oktober. Han försöker väl avleda uppmärksamheten från kritiken om valfusk, tänker jag. Men, vad föranleder att tomten åker släde på Trebinjes trottoarer redan den 2 oktober? Det är för övrigt mycket sällsynt med snö i Trebinje.Klockan närmar sig tio och nu är det lite småruggigt. Vi dricker billiga drinkar, men vad gäller drinkar fick vi vad vi betalade för. Ingen hit. Istället låter vi oss underhållas av folklivet och smaka på popcorn från en popcorn-vagn alldeles intill. – Ja, folk säger att det är stans godaste popcorn, men inte vet jag, berättar popcorn-makaren för Slobi.Vi fick nästan två heldagar i Trebinje och nästa dag ger vi oss iväg utanför stadskärnan. Först och främst ville vi se den gamla bron över Trebišnjica. Bron har bytt namn och jag läser en beklämmande förklaring till orsaken. Bron hette ursprungligen Arslanagić-bron, vilket är ett muslimskt efternamn. Under Bosnienkriget döptes den om till det mer serbokroatisk-klingande Perović-bron. En förklaring till detta sägs vara att avleda uppmärksamheten från dess namn så att serbiska nationalister inte ska frestas att riva den. Bygget av bron slutfördes i slutet av 1600-talet. Jag blir dock lite nyfiken på placeringen, uppströms, lite utanför stadskärnan. Till min förvåning finner jag då att bron inte bara bytt namn, utan även bytt plats. Tidigare låg den i den medeltida staden Mićevac ca 5 km uppströms. I början av sjuttiotalet demonterades bron sten för sten och återuppbyggdes här, när man planerade för en kraftverksdamm vid den ursprungliga platsen. Så var det med det. Medeltida stad? Där kanske vi missade något…Högt upp ligger en kyrka som sades vara sevärd.Vi knallar väl upp dit. Alla andra som skulle dit tycktes åka bil eller buss. Slobi tvivlade på att Google maps hade rätt för sig. Hon tyckte nog att vägen till en sådan sevärdhet borde vara av bättre beskaffenhet. Men, Google visste allt besked, utan att vägbeskrivningen för den skull tog någon hänsyn till huruvida omgivningarna var tjusiga eller förfallna. Just här var det mest skräpigt, annars mest välhållna villor blandat med halvfärdiga dito, och en och annan tupp som gol.Hercegovačka Gračanica byggdes så sent som år 2000. Mycket konstigt har jag läst, men kyrkan ska ha byggts för att uppfylla den serbiske poeten Jovan Dučić önskan om att bli begravd på en av kullarna som omger Trebinje i en kyrka som liknar ”den i Kosovo”. Så med klostret i Kosovo Gračanica som förebild byggde man denna kyrka och hämtade hem poetens jordiska kvarlevor från USA där han ursprungligen begravdes 1943. Förebilden i Kosovo vaktades bl a av svenska FN-trupper för att rädda den undan förstörelse från Kosovoalbaner. Foto: Slobi.Det var uppenbarligen ett populärt turistmål med guidade turer.Om inte annat bjöds på fin utsikt från kyrkan. Ett annat mål idag var klostret Tvrdoš. Slobi hade hört om klostret och dess goda viner. Hon hade ringt i förväg för att försäkra sig om möjligheten att delta i någon vinprovning. Det var bara att komma, blev svaret. Till Tvrdoš var det nio kilometer, så vi ringde vår taxichaufför som körde oss från Dubrovnik. – Jodå, jag är där om en kvart.Så var vi då i Tvrdoš som Slobi pratat så mycket om och ibland fick jag intrycket av att det egentligen var den huvudsakliga anledningen till att hon ville åka till Trebinje.Det var ett vackert kloster, men man kom inte så nära och det var ingen som ville berätta om klostret eller om hur vingården sköttes. Det hade ju varit intressant att få höra lite om.Här var vi personas non-grata. Där bodde ju munkarna, fick vi som svar. Så är det ju inte på alla kloster, men så var det här.Var man inte varse det innan, blev man det i alla fall när man kom in i kyrkan. Klostret är serbiskt-ortodoxt och kyrkan ter sig typisk för den serbisk-ortodoxa traditionen.Lite på nåder, kändes det som, fick vi en begränsad visning av vingården eller snarare så fick vi besöka källaren där vinfaten förvarades. Om jag förstod det rätt var det inte så länge sedan man upptäckte att denna källare fanns.Man väntade på en större grupp med ryssar som skulle få prova vin. Vi fick knö in oss precis innan deras ankomst och provade i rask takt tre viner, ett rosé, ett vitt och ett rött. Återigen förvånas jag över de goda rosévinerna (se karlbom.se/2024/09/25/vastra-balkan-1/ ), det var nog det godaste av de tre. Även det vita var väldigt gott, men det röda tyckte vi var bara tungt. Tvrdoš fanns tidigare på Systembolaget, men de verkar ha försvunnit från sortimentet.Ah kvitten, utbrast Slobi och såg helt lyrisk ut. Jag såg nog mer oförstående ut. Frukterna var tydligen inte så goda att äta rakt upp och ner, men senare, i Belgrad köpte hon ändå kvitten. Jag gör kompott av den någon kväll. Det hann vi dock aldrig med, så den fick åka med hem till Sverige. Oklart vad som hände med den sedan.Nu skulle vi ju in till stan och då var det bara drygt fem kilometer. – Vi går! Ja, vad tyckte vi då? Nja, inte är Tvrdoš värt en omväg, men Trebinje är ändå trevligt att besöka.På vägen upp till Tvrdoš frågade vi taxichauffören var det var för vattenhjul som man kunde se lite här och var. Första gången jag såg ett associerade jag till någon gammal kvarn, men det hade ju varit naturligare att själva kvarnen överlevt och inte bara kvarnhjulet. Nej, de var avsedda för bevattning av odlingarna. Smart.Vad brinner här? Jag tror man eldade upp gamla rötter. Gott luktade det inte.
Under kvällen drog det in ruggväder och vi kurade på hotellrummet med vin och ost från fårskinnet och andra tillbehör. Under natten övergick det till riktigt oväder. Det blåste och regnade och jag såg framför mig att fönsterrutorna skulle kunna blåsa sönder. Det har jag faktiskt varit med om en gång, i Kalifornien på åttiotalet. Dagen därpå skulle vi åka buss till Mostar och jag tänkte en tanke på vägarna dit. Skulle de vara farbara? När vi vaknade på morgonen kunde vi konstatera att medelvinden under natten hade varit 11 m/s, men att det i vindbyarna skulle ha blåst upp mot 25 m/s, d v s halv storm.
På gatorna i Trebinje såg vi inte några särskilda spår av nattens oväder och bussen, utrangerad från Spanien, stod där snällt och väntade på oss.
Bitvis åker vi genom ett vackert böljande landskap som ser bördigt ut, men för det mesta är det kargt och stenigt med höga berg. Slobi berättar att detta alltid varit ett fattigt område.
Slobi pratade med sin kusin Sunčica och berättade om våra resplaner. Buss nu till Mostar, sedan tåg till Sarajevo och vidare med buss via Tuzla till Belgrad. Chauffören överhör samtalet, vänder sig om och viftar med pekfingret. – Ne, ne… Jag tror först det är mig han vänder sig till och undrar vad jag gjort för fel. Får jag inte använda mina hörlurar eller vad är det fråga om? Det var dock riktat till Slobi och då får vi höra om olyckan. Ovädret vi uppenbarligen hade varit i utkanten av hade drabbat regionen runt Jablanica. Folk har dött, hus har spolats bort, vägen är inte framkomlig och järnvägen har raserats. – Gå av i Gacko och se om ni inte kan hitta en buss därifrån till Sarajevo, tycker chauffören. Vi googlar, men hittar inga vettiga förbindelser och bestämmer oss för att ändå åka vidare till Mostar och ta det därifrån.
Vi åker förbi Gacko med sitt kolkraftverk och jättelika slaggområden. Jag har läst tidigare om den förgiftade marken här. Det ser rätt eländigt ut. Vägen är ofta helt OK, men bitvis känns det som om vi är långt borta från civilisationen, med bortsliten asfalt och fullt med potthål som chauffören får väja för. Trots detta kör han fort och aggressivt. Vi angör flera samhällen på vägen, alla med sin variant av nersliten busstation.
Det börjar märkas mer och mer att det har regnat. Betesmarkerna är delvis vattendränkta och korna kommer upp i vägrenen. Motsvarande har jag faktiskt varit med om i Härjedalen då Ljusnan svämmade över efter ett kraftigt sommarregn.Och är det inte kor, så dyker det upp en fårskock på vägen, men busschauffören brakar på. I förrgår var det torrt överallt, berättade han.– Jag har inte fått några rapporter om att vägen inte skulle vara farbar, men vi får väl se vad som väntar, menade han.Samtidigt nära Jablanica såg det ut så här. Järnvägsbanken bortspolad sliprar och räler hänger i luften. Här skulle vi ha åkt tåg. Man får ju vara glad över att inget tåg hann passera innan man upptäckte skadorna. Foto från Internet.Det är fler som kör aggressivt och då kan det gå så här och det kan nog inte skyllas på något regnoväder. Vi börjar närma oss Mostar och här är det torrt. Som tur är gick det att köra ut i vägrenen och komma förbi.Framme i Mostar är första känslan att vi är långt borta. Bostadsområdet här ser verkligen muslimskt ut, nästan som om vi vore i ett arabland. Första intrycken av Mostar är att det är slitet och stökigt. Vi går till järnvägsstationen för att försöka lösa in våra biljetter som vi nu inte kan använda. Utan resultat. Vi går till hotellet och går fel.Till slut kommer vi rätt. Hotellet eller vad man ska kalla det, heter Villa Park och det lät ju lovande och den här gången blev vi inte besvikna. Vilket underbart läge med balkong direkt mot floden Neretva. Pust. Vi hade nu kommit fram till att vi skulle tillbringa en natt till i Mostar och sedan flyga härifrån till Belgrad. Tyvärr fick vi då byta rum, men det var rätt OK ändå.Hungriga var vi och är man här och vill bli mätt snabbt ska man äta cevapi. Enligt vår värd hade stället tvärs över parken bland stans bästa och ja, de var goda. Senare åt vi på ett annat ställe och då kunde vi notera vilken skillnad det kan vara. Det senare ställets cevapi, fick en att bli mätt på denna rätt för lång tid framöver. Öl fanns inte, så när man släckt den värsta törsten med en Cola eller mineralvatten så bjuds det på yoghurt som måltidsdryck.Man ser fortfarande många spår av kriget. Den här fasaden hör till det gamla hotell Neretva.Det här är också hotell Neretva, så något är på gång och snart kanske det går att boka ett rum här igen. Hotellet stod klart 1892, d v s under den österrikisk-ungerska epoken. Här har många celebriteter bott, såsom Tito och kejsar Franz Joseph. Hotellet finns med på en lista i Dayton-avtalet över nationella monument i Bosnien och Hercegovina.– Det här måste du äta. Slobi var eld och lågor över hennes barndoms kakor, krempita och šampita. Lite för mycket och lite för sött för min smak.Överallt härnere springer det omkring vilda hundar. De här två försökte bli lite bekanta med varandra, men hunden till vänster verkade lite nervös över sin eventuellt blivande kompis avsikter.Vi får gradvis ett allt trevligare intryck av Mostar. Det är många turister här och mycket krimskrams-försäljning, men miljön i den gamla staden är helt betagande.Så är vi då framme vid den berömda bron, Stari most. Den invigdes 1566 och bygget beordrades av sultanen Süleyman. Mostar och större delen av Balkan var ju då en del av det ottomanska väldet. Det brukar lyftas fram att bron även var en symbol för fredlig samexistens mellan muslimer och kristna, man bodde i huvudsak på var sin sida om bron. Under kriget var det dock inte värderingar som tolerans och samexistens som dominerade, utan snarare nationalism, hat och etnisk separatism. Som ett led i detta bestämde sig kroaterna för att förstöra bron. Vi såg på film hur kroatiska soldater jublade när de till slut lyckades skjuta sönder bron i november 1993.Bron är inte bara en förbindelselänk mellan östra och västra Mostar, den fungerar också som ett verktyg för män att bevisa sin mandom. Det gäller tydligen att hoppa 20 meter ner i Neretva och komma upp med en sten från flodens botten innan man är en riktig man.Det är brant att ta sig över bron, men man får hjälp av stödstenar som sticker upp med jämna avstånd. Regnar det och blir halt är det nog ett äventyr att ta sig över. Notera den muslimske mannen. Är det en slags bönehatt han har på sig? Ser inte ut som en traditionell fez i alla fall.Östra Mostar domineras av muslimer eller bosniaker som man allt mer säger idag.Vi besöker moskén Koski Mehmed Pasha. En turistgrej vad det verkar, men enligt mannen som kasserade in avgiften äger också gudstjänster rum här. Män och kvinnor får inta vara i samma avdelning i moskén. Den här avdelningen är reserverad för männen. Kvinnorna hänvisades till en enkel läktare. Fredagsbönen är obligatorisk för männen och som det heter, männen får inte hindra kvinnor att besöka moskén eller att be.Likt muezzin (person som kallar till bön) knallar vi upp för den ytterst smala trappan till minaretens topp, naturligtvis inte för att kalla till någon bön, utan för att kolla in utsikten. Förekommer det någonstans att muezzin inte ersatts av högtalare och förinspelade band?Från minaretens topp ser vi också den serbisk-ortodoxa katedralen, men mer om den längre ner.Jag berömde henne för hennes fina hatt och hon bekräftade glatt att det var en fez hon hade på sig.Till slut kom vi in och kunde beställa riktigt goda, traditionella rätter. Det såg ut som att det skulle kunna vara en turistfälla, men det var ett bra ställe.Bron blir inte mindre vacker i kvällsbelysning.På bankens hemsida kan man läsa (översatt av Google): ”Vi är den första banken i Bosnien och Hercegovina och regionen som verkar i enlighet med islamiska finansiella principer sedan grundandet år 2000.” Jag undrar vad det kan innebära…Området kring bron och den riktigt gamla staden är på något sätt ett område för sig. Det är i huvudsak upprustat och väldigt pittoreskt. Jag nämnde våra första intryck av Mostar och de var i huvudsak präglade av östra Mostar dominerat av muslimer. Vi tar en promenad i västra Mostar och möts av en helt annan stadsbild. Det känns som om man befinner sig i olika länder. Man tror sig kunna vara förflyttad till, tja, varför inte till Wien.Men så vägg i vägg med denna prakt ett ödehus, en ruin från kriget.Har man ont om pengar får man ta en våning i taget. Eller hur tänkte man här? Men, kolla in dekorationerna under taksprånget. Överlastat eller vackert?Det här var i alla fall inte vackert. En katolsk katedral. Maria-kyrkan eller på engelska: Mary’s Cathedral Queen of Heaven and Mother Church. En av de fulaste kyrkor jag sett. Inget som ersatte någon kyrka som förstördes under det senaste kriget, utan den byggdes 1974-80, i och för sig på platsen för en gammal katedral från 1872.På berget i västra Mostar hade katolikerna rest ett stort kors som dessutom var upplyst när det var mörkt. Det kändes som om deras avsikt var att provocera muslimerna med detta.Vi fortsätter upp mot en minneskyrkogård för partisaner. Slobi var först skeptisk till att gå upp här och det såg onekligen rätt förfallet ut. De kommunistiska partisanerna kämpade både mot mot nazister och kroatiska Ustaša och deras ledare var ingen mindre än Josip Broz ”Tito”. Hans egentliga namn var Josip Broz och man tror att han som kommunistisk aktivist började använda kodnamnet Tito för att skydda sin identitet. Tito föddes i nuvarande Kroatien av en serbisk mamma och kroatisk pappa. Hans slagord var ”Broderskap och enhet!” Partisanrörelsen omvandlades 1944 till den nya jugoslaviska armén.Men, jag tyckte vi skulle passa på när vi ändå var här och om inte annat ledde det till ett intressant möte. Det var en glad lax med många och starka åsikter. Han presenterade sig som en obunden muslim. Han sade sig gilla anarkismen i Mostar samtidigt som han ogillade nationalism och Ustaša. Han menade ändå att det var rätt bra här nu. Efter en kort stund började han prata svenska med oss. Han visade sig ha bott i bl a Sverige, i Malmö. Hans pappa bor i Kävlinge där han arbetade som bilmekaniker och bl a lagade ett femtiotal lastbilar som han fyllde med vapen som skickades till krigets Bosnien. För att understödja muslimerna får man anta. Han hade inte mycket till övers för dagens Sverige som landet hade utvecklats sedan Olof Palmes och Anna Lindhs tid. Bara moderater och Sverigedemokrater som styr Sverige numera, tyckte han. Det fanns många frågor kvar att ställa, blev inte riktigt klok på honom. Han rusade dock vidare, var ute och guidade en tjej från Australien.Minneskyrkogården är upptaget på en lista över de sju mest hotade kulturarvsplatserna i Europa. För två år sedan förstördes kyrkogården av huliganer. Tydligen inte klarlagt av vem, men misstankarna riktas mot kroater med sympatier för Ustaša. Tittar här, sa vår nye bekanting, Här har de ristat in Ustašas symbol. Kan jag ta en bild av dig när du pekar på Ustašas symbol? – Nej, sa han och skrattade. De slår ihjäl mig då. Förhoppningsvis är de inte lika grymma nu som under andra världskriget. De gick då så långt att deras allierade, nazisterna, kände sig manade att sätta stopp för deras allt för grymma härjningar. Det tyckte alltså nazisterna… I maj 1941 deklarerade regimen i Kroatien Ustašas mål, ett etniskt rent Kroatien. Detta skulle uppnås genom att en tredjedel av serberna skulle tvingas konvertera till katolicismen, en tredjedel skulle fördrivas och en tredjedel skulle dödas. Jag läser på sidan historicalsites.se: Kroaterna upprättade ett antal läger liknande nazisterna koncentrationsläger, varav det största och mest kända var lägret i Jasenovac. Det fanns inga gaskammare i Jasenovac utan fångarna mördades främst med hammare, yxor, påkar, knivar och andra tillhyggen och begravdes i massgravar. Enligt museet går det att bekräfta drygt 70 000 dödsoffer varav serber stod för majoriteten av offren, men även judar, zigenare och politiska motståndare mördades i Jasenovac. Jean-Paul Sartre lär ha yttrat: ”- Det här är ett mästerverk, och jag vill se det!” Verket stod klart 1965 och upphovsmannen heter Bogdan Bogdanović, känd arkitekt och f d partisan.Hrvatski dom Herceg Stjepan Kosača eller Prins Stjepan Kosačs kroatiska hem. Stjepan Kosača var en mäktig bosnisk adelsman som var politiskt aktiv i mitten av 1400-talet och det lär var Stjepans titel ”Herceg” som gav upphov till namnet Hercegovina. Byggnaden är dock inte fullt så gammal. Den stod klar 1960. Idag fungerar den som en slags kulturinstitution i västra Mostar, d v s den kroatiska delen av Mostar. Jag kanske är inbillningssjuk nu, men påminner inte arkitekturen lite om de rådande stilidealen under Tysklands nazitid?En vacker park kontrasteras av…… ett betongskelett med hakkors, MATEA och förkortningen UZM. Jag är inte säker, men möjligen syftar UZM på Ultras Mostar, en supporterklubb till det kroatiska fotbollslaget i Mostar, Ultras Zrinjski Mostar. Enligt ChatGPT har man starka kopplingar till kroatisk nationalism, vilket tydligen är vanligt i områden med en komplex etnisk struktur, som man uttrycker det. MATEA? Ingen aning.Vi funderar över vad detta kan vara för hus. Ett nybygge som kom av sig kanske? Vi frågar några förbipasserande. – Nej, det var ett bankpalats, helt täckt av glas, men en tankbil exploderade utanför det och alla rutor krossades. Fastigheten har nu förvärvats av kommunen. Jag söker information och ser att byggnaden huserade Ljubljanska Banka och att den också kallas för Sniper tower. Här hade kroatiska prickskyttar bra sikt in mot de muslimska delarna. Idag tar sig tydligen även hard core-turister in här för att påminnas om förfärlig historia och för att njuta av utsikten.Vi vandrar tillbaka mot stan…… korsar floden och ramlar in i ett gammalt ottomanskt hem, Bišćevića Kuca (Biscevic-huset). Jag ser lite olika uppgifter om när huset byggdes, 1600-, 1700- eller början av 1800-talet. Oavsett vilket är det fantastiskt att huset klarade sig så lindrigt undan skador under kriget att det gick att återställa. Huset var invaderat av en stor turistgrupp, annars hade det nog varit spännande med en guidad visning.Jag läser att huskomplexet delades upp i två eller tre enheter under slutet av 1800-talet. Utöver den del av komplexet vi befinner oss i, Bišćević-huset, finns grannen Lakšić-huset. Husen bär namnen på ägarna. Lakšić-huset fungerar fortfarande som bostad och representerar tydligen Haremluk (bostadens privata och intima delar) i den ursprungliga utformningen, emedan Bišćević-huset representerar Selamluk (bostadens utrymmen för herrar, affärer och gäster). Bišćević-huset fungerar idag som museum och ägs av ättlingar till de ursprungliga ägarna.Elegant så det förslår. Vattnet i fontänen serveras från små kannor.Vi gick förbi det flera gånger, men jag kände att jag måste gå in och titta på muséet. För Slobi var det ett ångestladdat beslut, men till sist bestämde hon sig för att gå med in. Men, det blev ett kort besök för henne. Det blev för mycket.Det verkar klart att muséet berättar historien ur muslimernas synvinkel. Därmed inte sagt att det som visades upp inte var sant, men det är ju som i ett familjegräl, det är sällan ens fel att två träter och man får sig delvis olika versioner till livs beroende vilken part man lyssnar på. Vad gäller Mostar belägrades staden ursprungligen av den Jugoslaviska folkarmén. Kroater och muslimer kämpade då tillsammans och efter nio månader, i juni 1992, trycktes serberna tillbaka. Jag läser på annat håll om att serber och kroater i hemlighet ska ha kommit överens om att dela upp Bosnien emellan sig. Nu spekulerar jag, men kanske bidrog detta till att kroaterna i maj 1993 anföll muslimerna, sina forna bundsförvanter och att strider uppstod dem emellan. Alla parter begick oförlåtliga övergrepp, men något man inte kan undvika att nämna är Srebrenica och då är vi inte i Mostar längre utan mitt inne i Republika Srpska. Man får backa bandet till den 29 februari 1992 då delrepubliken Bosnien och Hercegovina höll en folkomröstning om och också röstade för självständighet gentemot det Jugoslavien som fortfarande fanns kvar. Folkomröstningen sägs ha bojkottats av bosnienserberna och man avfärdade också resultatet av omröstningen. Deras armé (VRS), med understöd av rest-Jugoslaviens president Slobodan Milošević och den jugoslaviska folkarmén (JNA), inleddes en operation för att ta kontroll över de delar av Bosnien och Hercegovina som man ansåg tillhöra serberna. Parentes: Känns det igen från Ukraina? Slut parentes. Både kroater och muslimer fördrevs eller dödades. Mitt i det område som serberna ville göra till sitt, låg Srebrenica, som hade förklarats som en fristad för muslimer under FN:s beskydd. Under några få dagar i juli 1995 begicks här det största folkmordet sedan andra världskriget. Över 20 000 muslimer hade flytt hit och under ledning av Ratko Mladić och den bosnienserbiska armén mördades, enligt en uppgift, 8 372 män och unga pojkar. På en film visas hur fångar gick gräva sina egna gravar, hur de sedan sköts och de ännu kvarlevande fick släpa liken till gravarna. Vad gjorde FN? Såvitt jag förstår avlossades inte en enda kula till Srebrenicas försvar. FN-styrkan, begärde understöd från Nato i form av stridsflyg, men fick ingen hjälp.
På ytan i alla fall lyckades Tito trycka undan de etniska motsättningarna i Jugoslavien. Jugoslavien är borta. Ett tag kallades Serbien och Montenegro för rest-Jugoslavien, men på ett sätt känns det snarare som om Bosnien och Hercegovina är ett slags rest-Jugoslavien med sin blandning av etniska grupper, vars motsättningar nu trycks undan av ett nytt system. Vi får höra från många av dem vi pratar med att det fungerar bra vanliga människor emellan, men att det på den politiska nivån känns som om de etniska motsättningarna lever kvar. Dessutom verkar styrningen av landet ineffektiv. Beslut blockeras tydligen ofta med hänvisning till någon etnisk grupps intressen.
Efter ett sådant museibesök behöver man lite lättsammare budskap.Inte lika känd som Stari most, men fantastiskt vacker är även Kriva Ćuprija (Krokiga bron) över floden Radobolja.Den är dessutom mer intimt belägen och lockar tydligen till bröllopsfoton.Här ser man tydligt att det regnat mycket.
Och är man inte övertygad kan man kolla på det här videoklippet.
Årtalet 1981 var sprayat på en hel del ställen i Mostar. Det såg lite revolutionärt ut, men syftar tydligen på den lokala fotbollsklubben Velež Mostar och det faktum att man vann den jugoslaviska cupen 1981. Lagets supporterklubb heter Red Army Mostar.Någon plan för husens överlevnad tycks man ha eftersom man stagat upp väggarna så att de inte ska ramla ihop.Det internationella samfundet har inte släppt taget om Bosnien och Hercegovima. Ungefärlig översättning: #Ta inte för givet #Begär inte #Ta inte emot, Säg Nej till korruptionen, Anmäl misstänkt korruption till berörda myndigheter och uppmuntra andra att göra detsamma. Avsändare: OSCE (eller OSSE på svenska) Organization for Security and Co-Operation in Europe (FN-organ) och International Narcotics & Law Enforcement United States Department of State.En av de saker vi ville göra vår sista dag i Mostar var att knalla upp till den ortodoxa katedralen i Mostar. På vägen dit upptäcker vi, lite till vår förvåning, att Serbien har ett generalkonsulat i Mostar.Vi hade inte läst på i förväg. På vägen upp förvånades vi något över hur otillgängligt katedralen låg. Var vi verkligen på rätt väg?När vi kommer in ser vi att detta var en kyrka som fortfarande var under renovering. Wikipedia: ”Den enda serbisk ortodoxa katedralen som funnits i staden brändes efter att serbiska styrkor hade bränt alla moskéer som fanns öster om floden Neretva.”– Ska vi inte gå upp där, när vi ändå är här, tyckte jag. – OK! Och där ligger denna lilla gulliga kyrka.Inte ofta som man går ner i kyrkan…Slobi får kontakt med två kvinnor som arbetar för kyrkan. En av dem berättar att den lilla kyrkan byggdes under 1500-talet under turkarnas tid. De var toleranta, såtillvida att man tillät bygget av en ortodox kyrka, men den fick inte synas, så den skulle byggas utanför stan och nedsänkt i berget och dessutom bakom en mur. Även den lilla förstördes under kriget. Idag är den återuppbyggd och används för gudstjänster, senast tidigare idag. – Det var synd att ni inte kom lite tidigare sa hon, så hade vi kunnat vara med på deras samkväm efteråt (= kaffe, kakor och rakija).
Den äldre av de två kvinnorna pekade på mig och beklagade att det inte kunde bli något samtal när jag hade försökt tilltala henne på engelska. Men, jag verkade vara en fin man och Slobi skulle vara glad att hon hade träffat mig, menade hon. Minsann… Hon berättade att hon hade flytt till Serbien när det var som värst. Idag hade hon ingen kvar i livet. Slobi ombads att skriva ner namnen på döda och levande i hennes familj som var döpta i den ortodoxa kyrkan. Slobi, hennes föräldrar och f d man skulle därmed omnämnas under nästa gudstjänst, men inte hennes odöpta barn. Slobi har flera gånger uttryckt sitt missnöje med den ortodoxa kyrkans exkluderande attityd och lyft fram den svenska motsvarigheten som dess motpol i detta sammanhang.
Den yngre av dem hade berättat för Slobi att hon hade fängslats tillsammans med sina föräldrar, att de torterades och att de, när de släpptes, flydde till Bileća i Republika Srpska där de bodde som flyktingar under tio år. Egentligen är det hemskt här, tyckte hon. På ytan kan allt verka bra, men skrapar man lite på den märker man av hatet och den starka nationalismen. Bra att man kan fly, de som kan…
Slobi tänder ljus för döda och för levande.
Det är både spännande och sorgligt att ta del av människors livsöden. Jag rundar av med några till:
På det hotell vi bodde på mötte vi två hotellvärdar. Slobi gissade att den förste, Theo, var kroat. Egentligen bodde han i Nya Zeeland där han hade levt med sin asiatiska flickvän. De hade inte lyckats få barn och därför kommit hit för att försöka med konstgjord befruktning, vilket också burit frukt. Under tiden hade de hyrt ut sin lägenhet i Nya Zeeland och väntade nu bara på att kontraktet med deras hyresgäster skulle löpa ut, så att de kunde flytta tillbaka. De hade varit här i två år nu. Utöver att han höll på med egen uthyrning, extraknäckte han även på hotellet.
Den andra av våra hotellvärdar hade två jobb. Han arbetade även som tysklärare och nu skulle han dessutom skjutsa ut oss till flygplatsen, så vi fick ytterligare en pratstund med honom. Tvärt emot våra intryck tyckte han inte att man kunde se någon tydlig skillnad mellan kroatiska eller muslimska områden. Själv bodde han hos sina föräldrar utanför stan. Han hade bott en period i Stuttgart, men kommit tillbaka för att stötta sina föräldrar inte minst ekonomiskt, då ingen av dem fick någon pension. Han bekräftade också vad vi hört tidigare att skolor var uppdelade, kroater för sig och muslimer och serber för sig. Till Slobis förvåning berättade han att man, när det gällde muslimerna och det fåtal serber som fanns kvar, fortfarande tillämpade samma princip som när hon gick i skolan. Varannan vecka skedde undervisningen utifrån det latinska alfabetet och varannan vecka utifrån det kyrilliska alfabetet. Ibland var skolorna i olika byggnader. Ibland var man lokaliserad till olika våningsplan i samma byggnad. Något liknande gällde för sjukhusen. Han berättade också om fusket med ekonomin, att många privata bolag anmälde en lägre lön än den som utbetalades, för att man skulle undkomma skatt, men följden blev också att anställda blev underförsäkrade.
Villa Park, hotellet vi både på, ägdes av någon som hade arbetat i Tyskland. Vi hade valt ett bra ställe, menade han. Här är vi noga med hygienen. Sängkläderna t ex är vita och tvättas i hög temperatur, emedan andra ställen fuskar med sängkläder i olika färger så att det inte syns om de är smutsiga. På våningsplanet där vi bodde finns fem rum, ägaren bor på övervåningen med sin son och undervåningen hyrs ut till en läkare från Tuzla. För folk som inte är anställda av kommunen fanns inte så många arbetstillfällen, det var mest handel, restauranger, spellokaler, ingen tillverkande industri. Han tyckte också att man ägnade för mycket tid åt att älta oförrätter från kriget istället för att se framåt.
Det gick inte många flyg från Mostar och jag hade noterat att man klumpat ihop kanske tre flyg med ungefär samma avgångstid. Smart tänkte jag, så kan man stänga sedan. Det var lång kö till säkerhetskontrollen och jag försökte slå mig i slang med en man som skötte insläppet: – Busy hour now? – Ja, men ikväll öppnar vi upp igen för en avgång till Zagreb. Det passar mig bra så kan jag gå och rösta när vi har paus. Och det hade vi noterat. Överallt satt det affischer för folk som kampanjade i lokalvalen. – Enkelt val, försökte jag. – Ja, för mig är det det. Jag ska lägga min röst på en person jag känner. Efter en liten stund kände han tydligen behov av att förtydliga sig: Han förklarade att han inte skulle rösta på någon av de nationalistiska kandidaterna, utan på en socialdemokrat. – Jag vill rösta på en normal människa. Och han är inte någon dålig person. Inte en dålig person… Frågan som obesvarad hängde kvar i mitt huvud: Var han en bra person? Vad jag förstår gick det inte så bra för socialdemokraterna. Den kroatiska demokratiska unionen (HDZ) vann, kroatiska nationalister enligt Slobi.
Det berättas om hur Mostar var den mest etniskt blandade staden i Jugoslavien. 1/3 av äktenskapen sägs ha varit blandäktenskap. Idag sägs Mostar vara en av de mest delade städerna. Många ger uttryck för att de aldrig trodde att kriget skulle komma, trots varningssignaler. Serber, kroater och muslimer lär tillsammans ha demonstrerat mot nationalismen. Jag har flera gånger läst och hört människor säga att detta är ledarnas krig.
För att runda av: Trebinje var en mysig stad, väl värd att besöka. Mostar var en både stor och omtumlande upplevelse, definitivt värd en omväg.
Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm, Arlanda flygplats – Split, Saint Jerome flygplats – Split – Korčula – Orebić – Trpanj – Duba Pelješka – Plaža Divna – Kuna Pelješka – Crkvice – Orebić
Datum: 22 september – 2 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Om jag lärt mig rätt nu, uttalas Pelješac ungefär som ”Peljeschats”, Korčula som ”Kårrtschola” och Orebić som ”Årrebitch”. Ett s med ett v på toppen (š) blir alltså ”sch”, ett z med v på toppen (ž) blir, ja hur låter det, som ”je” på franska kanske, och c med akut accent (ć) uttalas ”tch”. En linguist skulle säkert protestera, men det här är det närmaste jag kommer.
Att vi skulle till Orebić var klart, men vi ville kombinera denna resa med lite andra upptäcktsfärder också. Uppslagen var många, men jag har fått lära mig att det finns en del för mig osynliga hinder. Trots att det snart är trettio år sedan krigen på Balkan upphörde finns det uppenbarligen vissa ställen som Slobi känner sig obekväm med, t ex mindre orter i Bosnien dominerade av nationalister, som jag kastade fram som förslag när vi inte hittade vettiga förbindelser. Problem med att ta sig fram kan bestå i att vissa järnvägsförbindelser har kapats vid nya nationsgränser och att det på vissa håll saknas bussförbindelser om man ska passera en sådan gräns. Vi hittade dock lösningar, men mer om det i nästa inlägg.
Ju närmare avresedatum vi kom desto större oro kände jag för vädret. Skulle vi lämna det fina septembervädret hemma för stormen Boris härjningar i Centraleuropa med regn och ruskväder? Allt eftersom verkade dock vädret lugna ner sig lite, även om det fanns en del regn i prognoserna.
Att det skulle vara bekvämt att flyga håller jag inte alls med om. Klockan ringde 03:30. Flygbussen gick från Sankt Eriksplan strax efter halv fem för att vara framme på Arlanda 05:15, ”lagom” till flygets avgång 07:15. Vi landade i tid, men innan vi var framme med flygbussen vid Splits busstation/hamn/järnvägsstation var klockan runt 11:30, sju timmar efter det att vi lämnat Stockholms innerstad. Men, det är klart, bekvämt eller ej, tåg eller bil hade naturligtvis tagit ännu längre tid, även om en sådan resa kan vara både bekvämare och mer avkopplande. Fortfarande är det säsong, med flera plan från Norden, lite senare i höst upphör de flesta direktflygen. Undantaget är en flygning per vecka till Köpenhamn, med Croatia Airlines.Det är inte helt enkelt att ta sig till Orebić. Reser man via Split och inte hyr bil, är man hänvisad till att åka båt via Korčula, vilket ju i sig är trevligt. Närmaste avgång var 15:15 och då är man framme i Korčula 18:20. Tidtabellerna är inte synkade så nästa båt från Korčula till Orebić visade sig gå 20:30. Strax efter kl 21 skulle vi alltså vara framme vid Slobis hus, men här och nu trodde vi faktiskt att båten skulle gå tidigare. Resan från dörr till dörr skulle då ha tagit närmare 17 timmar. Nu är det inte fullt så illa som det kan låta. Både Split och Korčula är jättefina städer som man gärna spenderar många fler timmar i än vad vi nu hade till förfogande.Trots att Slobi åkt den här vägen många gånger var hon helt ovetandes om att det fanns en järnvägsstation precis där flygbussen anländer och att det även går att åka tåg till och från Split. Nu gjorde stationen inte mycket väsen av sig, förfallen och nedklottrad och helt utan livstecken. I alla fall inte just när vi var där. Inte så konstigt kanske att den inte låg i det omedelbara blickfånget. Förutom diverse mer lokala tåg går det även fjärrtåg till både Bratislava och Budapest samt till Zagreb, Osijek och Vukovar i Kroatien.Splits hamnpromenad Riva eller mer formellt Splitska Riva.Den sköna blomningen hos en Yucca-palm har jag nog aldrig lagt märke till förut.Vi vandrade runt lite i Splits gamla stad, men …… i ärlighetens namn satt vi mest på en mysig restaurang, lugnt och lite avskilt från de stora turistströmmarna och åt en utdragen lunch bestående av bl a Pašticada med gnocchi. Pašticada är en köttgryta, långkok på nötkött, med sitt ursprung i Dalmatien.Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i ett tidigare inlägg (karlbom.se/2024/09/03/sommarsegling-2024-uleaborg-tore/) skrev om SJ:s eldrivna och miljövänliga truckar avsedda för bl a transporter av resgods mellan stationshus och plattformar. Detta var långt före miljödebatternas tid. Och vad ser jag här? En eldriven truck som plockar upp vad som verkar vara tvätt. För en tjugo år sedan åkte jag med en gammal Gotlandsbåt i Kroatien, så är detta ytterligare ett exempel på hur begagnade transportmedel hamnar på Balkan? Vill dock minnas att SJ-truckarna hade ett något annorlunda utseende, så kanske inte.Vi förstod inte först varför det var avspärrningar på Riva. En massa plastsnören som verkade helt onödiga och som det var frestande att kliva över. Det pågick dock Triatlon-tävlingar. Förutom löpning ingår cykling och simning.Vi slank in på en konstutställning och möttes av nakna kvinnor i både lera och …… på duk.Även tvätt på tork kan te sig som en konstinstallation.Vad är nu detta? Är försäljning av cannabis tillåten i Kroatien? Jag söker information på nätet och får lära mig att försäljning och innehav av även små mängder cannabis är olagliga, men att det har avkriminaliserats för personligt bruk. Det blev i alla fall inte jag så mycket klokare av.Det här bör väl vara en av de smalaste gränderna i Split.Slobi ångrade sig redan att hon valt att resa med ryggsäck. Överreklamerat, menade hon. Klockan började i alla fall närma sig tre och det var dags att kliva ombord på båten och här står vi och väntar på vår tur med våra säckar på ryggen. Jag har bara sett att det finns denna typ av katamaraner som trafikerar Korčula. Det går dock relativt snabbt och är det lugnt väder är det en bekväm resa. Tråkigt bara att inte få sitta ute. Det är ju varmt och skönt.2017 mönstrade jag på Janne Östermans båt som han hade i en marina strax norr om Split. Janne var skeppare ombord och man kan väl säga att det var en chartertur med vänner och bekanta till Janne. Vår katamaran anlöpte några hamnar som även vi lagt till i då eller som vi i alla fall försökt lägga till i. Det var trevliga återseenden. Här har vi lagt till i Milna på ön Brač. Som jag minns det låg vi längre in i stan direkt mot en gatukaj. Det var mitt under högsäsong och långt ifrån så fullbelamrat som nu. Eller sviker minnet?Nästa anlöp var Hvar. Det är eftersäsong, men ändå packat med folk. Det är väldigt vackert, men skulle man verkligen vilja tillbringa tid här och trängas med alla dessa människor? I vattnen från Split och hit till ön Hvar vimlar det av segelbåtar. Jag ser hur båtar ligger och guppar utanför hamnarna och, antar jag, väntar på att någon eventuellt ska lämna sin förtöjningsplats. Så var det nog även 2017 här i Hvars stad. Vi försökte lägga till i stan, men hänvisades till en marina på ön Palmižana och därifrån fick vi åka passbåt till Hvar. Jag minns att jag storknade över priset för ”parkeringsplatsen” på Palmižana. Om jag minns rätt fick Janne punga ut med runt 1 400 kr för en natt. Jag kollade upp vad priset är idag för en femtiofots segelbåt: 176 €, motsvarande c:a 2 000 kr. Det är inte kul och jag stärks av bilden att segling i Kroatien är en industri, kanske jämförbar med utförsåkning i andra länder.Ser ni vad som ser ut som slalombackar på bergets branta sluttningar? Det är vinodlingar! Där i byn Sveta Nedjelja la vi till 2017 i en jättetrång hamn. Jag och Tom (se inlägget karlbom.se/2024/09/17/sommarsegling-2024-obbola/) fick stå kvar på kajen när vi la ut och förhalade båten runt nocken på kajen och väl där hoppa på i farten. Allt för att vi inte skulle blåsa upp på land. Vinodlingarna? Jodå, vi knatade upp till byn och hälsade på hos en vinodlande familj och provade på deras Plavac Mali.När vi kom till Korčula skulle vi ha tio minuter på oss att byta till båten som skulle ta oss till Orebić. Slobi hade triumferande skrivit hem till sina barn och berättat om vilken bra förbindelse vi hade hittat. Vi gjorde en tjurrusning över den halvö där gamla stan ligger bara för att konstatera att det var helt tomt där båten till Orebić lägger till. Det visade sig att Slobi istället för avgångstiderna från Korčula kollat på avgångstiderna från Orebić. Snopet, men inte gick den någon nöd på oss för det. Korčula är en väldigt vacker stad (se karlbom.se/2024/05/20/orebic/) och här är det också något lugnare än på Hvar och nu hade vi två timmar på oss för att äta middag. Det blev en pizzeria som Slobi had god erfarenhet av från något tidigare besök, men den väljer vi nog bort nästa gång. Kanske skulle pizzabagaren behöva åka på kurs till Badolato (se karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/). Foto: Slobi.
Framåt kl 21 är vi så i Orebić och möts av ett välgörande lugn. Inte dött på något vis, men väldigt behagligt. Vi somnade rätt tidigt och sov länge och gott den natten.
Vi vaknade till ännu en solig dag. I solen kändes det riktigt hett även om det kanske aldrig blev mer än 25° under eftermiddagen. Vattnet är varmt och skönt, men inte så varmt att det inte svalkar och det är underbart klart och förföriskt azurfärgat. På Konzum kunde vi handla Burek och Pita till strandmatsäcken, d v s bakverk av filodeg med olika goda fyllningar som kött, ost, spenat mm. Jättegott, även om man kunde tröttna efter ett tag.Bakom den lilla piren ligger vår närmsta badplats. Lite lurigt är det då det sitter en skylt ”Privatno”, men i Orebić finns inga privata stränder.Slobi plågades av ett större skrapsår på knät, från en fallolycka när hon hade lite för bråttom. Varje gång hon badade och simmade gick såret upp, men det gick liksom inte att hålla sig ifrån vattnet.De flesta dagarna gick vi bara rakt ner till havet och badade, men här har vi tagit oss till hotellstränderna i nora utkanten av Orebić.
Annars rullade de flesta dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo, utan att vi alltid kom ihåg vad vi hade gjort. Vi solade och badade, lagade mat, gick ut och åt, lyssnade på ljudböcker och poddar, såg på Rapport, fixade i trädgården, handlade, satte upp gardinstänger. En rätt vanlig och avkopplande semester med andra ord. Slobi pratade också en del med grannarna. 99 % av samtalen skedde på serbiska/kroatiska. Inget som jag hängde med i. Precis som förra gången behövde Slobi ränna runt och betala räkningar. Går det verkligen inte att fixa via nätet? Och så ska det fixas med hjälp för diverse hus- och trädgårdsarbeten.
En av Slobis hustomtar är Juro och det slår mig när jag återser honom att han ler. Inget konstigt borde man tycka, men jag inser att jag saknar leenden från folk här nere. Antingen undviker folk man möter ens blick eller så bemöts man allt för ofta av en viss kyla eller distans. Och det verkar sällsynt att man hejar på människor man möter. Varför är det så?
Skymningsljuset infann sig strax före sex.
Flera gånger hotade väderprognoserna med regn. Det verkliga vädret tycktes dock inte lyssna på prognoserna. För det mesta envisades solen med att skina. Det blåste dock rejält några dagar. Även Boran (fallvindar från bergen) fick vi känna av och en kväll var det riktigt kallt och vi satt ute på en restaurang och frös trots flera lager kläder.
På bilden, en av Slobis favoriter, fyllda paprikor. Denna gång fyllda med tärnad potatis. Oväntat gott.Det är också obligatoriskt att äta glass och den bästa glassen finns på Croccantino. Ägaren har varit på Gelato-kurs i Italien, berättar Slobi. Det är ingen billig glass, men i våras serverades dessutom minimala portioner och jag blev så sur över de snåla portionerna att jag inledde en bojkott mot Croccantino. De snåla portionerna bestod tydligen när Slobi var där i somras. Slobi ville ändå dit och övertalade mig om att ge dem en ny chans. Och kors i taket, nu var det raka motsatsen, väldigt generösa portioner. Slobis teori var att det i våras och somras var ny personal som inte vågade göra annat än vad de lärt sig. Man t om vägde glassen. Nu var det en ny kille som inte fått några bannor ännu för sina jättelass med glass. Men, det var ingen engångsföreteelse. Portionernas storlek bestod när vi återkom vid ett par tillfällen.Slobis grannar äger vinodlingar och hon erbjöd oss att hjälpa till med skörden någon dag. Då fick vi höra om de kraftiga regn som även drabbat Pelješac (halvön som Orebić ligger på) två veckor innan vår ankomst. När regnen upphörde och värmen kom tillbaka blev det som att druvorna kokade sönder. Så, det fanns inte så mycket kvar att plocka. 2024 blir således inget bra vinår här. Vi fick istället fokusera på de druvor som växte i Slobis trädgård. De är inte så många, men de var nog bland de godaste druvor jag ätit. Förutom att de var söta och smakrika kunde man nästan känna hur de var ett vin i vardande. Slobi berättar att stockarna kommer från hennes svärmors bror som gjorde vin för husbehov, utanför Tuzla i Bosnien.
Dalmatien och inte minst Pelješac har jag uppfattat som det främsta vindistriktet vad gäller odling av druvor för röda viner. Vanligast förekommande är druvan Plavac Mali (den lilla blå) en korsning mellan Crljenak (försök uttala det) Kaštelanski (= Primitivo eller Zinfandel) och Dobričić (äldre dalmatinsk druvsort).
Slobi berättar: Innan kriget fanns det ett vineri på Pelješac och det var Vinarija Dingač som drevs som ett kooperativ. Man känner igen vinerna utifrån åsnan som pryder etiketterna. Alla med egna vinodlingar var medlemmar i kooperativet och levererade sina druvor dit. Under och efter kriget i början av nittiotalet drabbades man av ekonomiska svårigheter och man led även av ineffektiv styrning. Man hade inga pengar att betala för druvorna som levererades och Slobis grannar, Jasna och Frano, fick inte betalt under flera år. De fortsatte dock att leverera i förhoppningen om att allt skulle ordna upp sig och såg inte heller att de hade några reella alternativ.
Jag läser om att konkursen upphävdes först 2017, men att de ekonomiska bekymren kvarstår. Kanske har detta bidragit till att flera fristående vingårdar poppat upp. Jag läser också om att det under Jugoslavien-tiden var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, men att vinerna nu har blivit allt bättre och att det numera också finns riktigt bra viner.
En av de vingårdar som ”poppat upp” är Korta Katarina, men en vingård med en annan historia än vad man kanske kan vänta sig. Den grundades av ett amerikanskt par som sägs ha förälskat sig i regionen. De köpte det gamla övergivna Rivijera hotel i utkanten av Orebić. Efter nästan tio år av planering, renovering och ombyggnation öppnade man i slutet av 2018. Och att själva hotellet var ett av dessa enklare hotell från det socialistiska Jugoslavien, avsett för den breda massan, ser jag överhuvudtaget inga spår av. Foto från Korta Katarinas hemsida.Det första vinet vi fick prova var ett rosévin. Jag var synnerligen skeptisk, har aldrig förstått vad roséviner fyller för funktion. Men, här fick jag ge mig. Det var gott. Det tyckte tydligen även en kroatisk jury som givit det många poäng. Huset vi sitter i lär vara nybyggt, men ser ut som om det vore ett renoverat hus med minst hundra år på nacken. Vi provar oss igenom fem olika viner och får lite att tugga på till detta. Det är genomgående väldigt goda viner, men inget som går att hitta i affärerna i Orebic. Det mesta går tydligen på export till USA. Foto: Slobi.Slobi ser ut som om hon siktar på himmelriket.Tillbaka till verkligheten, i Slobis trädgård. På citronerna ser man tydligt att det är för tidigt att skörda.Knepigare är det med oliverna. Lite tveksamt om de var riktigt mogna, men det var ju nu eller aldrig som gällde.När jag var i Badolato förra året (karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/) fick jag lära mig hur man kärnade ur oliverna och lite om hur man skulle lägga in dem. Jag fick lite förnyad input från Badolato om hur man skulle göra med inläggningen, men det fattades nog några komponenter i hur man skulle göra eller så var vi för otåliga. Sista dagen innan vi åkte hade de fortfarande en allt för bitter smak. Burkarna står dock kvar, så kanske är det rena delikatesserna som väntar till nästa år. Foto: Slobi.En dag hyrde vi bil och åkte runt på Pelješac. Som jag nog nämnt några gånger nu är Pelješac en halvö som mer eller mindre följer fastlandet norrut en bit. Orebić ligger på utsidan av halvön, mot havet och mot Korčula. Pilen i kartan pekar på Orebić.Vi kör tvärs över halvön och möts av välskötta vinodlingar i Oskorušno.På andra sidan halvön kommer man till det gamla fiskesamhället Trpanj. Man kan fortfarande ta färjan och bilen över till Ploče på andra sidan, men man får väl anta att färjans betydelse efter den nya brons tillkomst (se nedan) har minskat rejält.Det verkar lite halvsömnigt i Trpanj. Katten mitt i gatan verkar hålla med.Vi tittar runt lite och tar en fika. Foto: Slobi.Hamnen vaktas av Jungfru Maria.Vi drar vidare mot Duba.Brant och kringelikrokigt.Google tyckte vi kunde köra vidare, men vi valde att vända. Slobi var ute och norpade några frukter medan jag vände mig åt ett annat håll.Dubas främsta sevärdhet.Fast nej, det var nog ändå stranden som var den största attraktionen. Åtminstone en mindre blåsig och soligare dag.Vid Plaža Divna fick man dock lite lä så här låg vi och slappade ett tag.T o m ett dopp lockade, trots den mestadels gråa himlen.Den här vovven var inte helt nöjd förrän jag hade klivit upp ur vattnet. Ville den inlemma mig i sin flock? Foto: Slobi.Vi hamnade i ett lite slummigt kvarter innan vi kom hit, men det stod en gubbe som såg lite ond ut och blängde på oss när vi stannade till. Tur att ha med sig Slobi sig vid sådana tillfällen. Han undrade, typ, vad vi hade här att göra. Slobi förklarade och vi körde vidare.Ett av dagens huvudattraktioner var Kuna där vi skulle äta en väldigt sen lunch.Det heter tydligen Agroturism i Kroatien när man kombinerar en gård med djuruppfödning och odlingar med en restaurang och kanske boende också om man behöver det. I det här fallet odlar man vin och föder upp åsnor, får och getter och baserar menyn på detta.Det är fullt när vi kommer, så vi går runt och kikar på byn en stund. Som så ofta är det en blandning av förfall och välskötta hus.Byn ligger naturskönt mitt inne på land.Våra lammkotletter tillagas precis intill vårt bord.När Slobi ringde och bokade förstod jag så mycket som att något var fantastiskt och att det handlade om desserten. Glass gjord på åsnemjölk var det som utlöst detta lovord. Åsnemjölk!? Urk! Hur kan det smaka? Jag tänkte på getmjölk eller liknande. – Kan du äta surströmming ska du väl klara av att äta glass, får jag höra då. OK, det är bara att bita ihop. Inte behövde jag bita ihop inte. Jag smälte snabbare än glassen. Jag fick någon slags association till kokos, men det mötte ingen förståelse från omgivningen. Vi fick lära oss att åsnans mjölk var den mjölk som mest liknade den mänskliga modersmjölken och att den är bra på olika sätt, inte minst för immunförsvaret. De tillverkade inte glassen själva utan levererade mjölken till, gissa vem! Jo, till Croccantino i Orebić. Men där går den inte att köpa, den görs exklusivt för Antunovic. Glass gjord på åsnemjölk var något man börjat med i år och det lär vara det enda stället i Kroatien som erbjuder sådan glass. Efter en så god måltid skulle det smaka gott med en Espresso. – Sorry, no coffee, we only serve what we produce. Det var ju lite kaxigt, men också ett slags äkthetsintyg, så jag tog det framförallt positivt. Fast… Det hade ju varit gott med lite kaffe.Vi kunde ju inte lämna Kuna utan att hälsa på upphovet till denna goda glass. Det mesta av gården låg lite utanför, men åsnefarmen låg mitt i byn. Säga vad man vill, envis som en åsna, gränsande till dumhet, men söta är de.
Och de vill gärna bli gosade med och matade från den säck med bröd som ställts fram för besökare. Foto: Slobi
Långsökt koppling kanske, men åsnorna är heliga. Man äter inte köttet och begraver dem när de dör. Så, att åsnefarmen låg precis intill detta kloster tedde sig ju helt naturligt.Vi letade i första hand efter den egentliga gården. Kanske passerade vi den också, men när vi ändå åkte fortsatte vi framåt och hamnade vid en utsiktspunkt. Här ser man bl a hamnen i Ploče och mynningen till floden Neretva som flyter genom bl a Mostar.Och när vi ändå åkte, skulle vi inte fortsätta ner till vattnet? Jag hade druckit vin, så Slobi körde och jag vet inte vem av oss som var mest nervös, jag eller Slobi. Smalt var det och inga räcken som i alla fall gav en illusion av trygghet. Vart tar vi vägen om vi får ett möte? Men, som tur är, det var bara vara vi som var ute och åkte.Där borta ser man den nya bron över till Pelješac och bakom den skymtar man möjligen Neum, själva orsaken till brons tillkomst. Bosnien och Hercegovina har en liten remsa av kust där staden Neum är den största orten. Detta gjorde att Dubrovnik med omgivningar isolerades från det övriga Kroatien, så då byggde man en bro, så var man kvitt problemet med besvärande gränskontroller.Vägs ände, det lilla samhället Crkvice. Det blir snart mörkt och vi ville klara serpentinvägen upp innan mörkret föll helt, så det blev ett kort besök i den lilla idyllen.Bakom Orebic tornar Sveti Ilija upp sig, även känd som Mons vipera (huggormens berg). Och det är tydligen inte vilka huggormar som helst, de farligaste i Europa sägs det. Detta till trots är det populärt att gå upp på toppen som befinner sig 961 m över havet. Det blev inte av den här gången heller, men tredje gången gillt kanske?
Efter nio heldagar i Orebić var det dags för lite upptäcktsresande. Mer om det i nästa inlägg.
En liten lärdom innan vi lämnar Orebić. Det hade samlats många pantflaskor under en tid, längre tid än vår vistelse här, och när vi nu hade en hyrbil skulle vi passa på att bli av med dem. Det var dock lättare sagt än gjort. En affär tog inte emot pantflaskor överhuvudtaget, två sade sig ha fullt, en tog bara emot pantflaskor på morgonen, emedan en annan affär krävde att man hade minst åttio flaskor. Så, flaskorna fick åka in i garaget igen. Men, något kul, utöver att bestiga Sveti Ilija, ska man ju ha kvar till nästa besök… 😉
Jag har inte besökt Malmköping på evigheter, så nu skulle det bli av och jag lyckades locka med mig Mats på en liten utflykt. För de oinitierade, så kan jag berätta att här finns ett levande spårvägsmuseum som drivs av ideella krafter. Just denna dag var det Museispårvägens dag med lite extra mycket aktiviteter, fler vagnar i trafik och även trafik med veteranbussar. På bilden ser ni bl a Malmköpings gamla stationshus som hörde till Mellersta Södermanlands Järnväg som gick mellan Stålboga och Skebokvarn. Persontrafiken på järnväg lades ned 1962 och godstrafiken försvann några år senare. 1969 invigde Svenska Spårvägssällskapet sin museitrafik på den 2,6 km långa sträckan Malmköping-Hosjö. Nedanför stationshuset syns resterna av den gamla bangården, vilken nu successivt omdanas till ett mer stadsmässigt utseende.Mats poserar framför den gamla Pressbyrå-kiosken från 1922. Från början var den placerad på Rödbodtorget (Tegelbacken). Där vände spårvagnslinjerna 11 och 12 från Ulvsunda respektive Ålsten och Nockeby. 1935 flyttades den till linje 2:s ändhållplats i Fredhäll och där lär den ha stått tills spårvagnstrafiken på linje 2 upphörde 1963. Efter att ha fört ett kringflackande liv och förfallit under många år gjorde privata bidrag det möjligt att låta renovera kiosken och 2016 fick den sin slutliga (?) placering här i Malmköping.Ingen försäljning av tidningar och choklad längre. Idag får den fylla funktionen att husera trafikledningen.Vi tar en tur och får åka med en Malmövagnen 34 från 1907.Vid hållplatsen Östersjön möter vi en vagn från Lidingö (till vänster).Den här skönheten från Helsingborg, byggd 1903, fick vi dock bara titta på. Jag tror den stod uppställd vid ändhållplatsen i Hosjö som ett slags bete att locka besökare som passerar på riksväg 53 i bakgrunden.Ett mäktigt trevagnarståg från Stockholm vänder runt i slingan.Vi träffar en bekanting och namne till Mats, men Johansson i efternamn. De bor dessutom nästan grannar i Bromma.Mats J. är vänlig nog och tar med oss på en rundvandring bakom kulisserna. Här pågår renovering av en spårvagn från Gävle som trafikerade den s k Bomhuslinjen. Det lär väl ta ett antal år innan vi får se denna i trafik.En av dagens höjdpunkter får jag nog säga, var åkturen med Stockholmsmustangen nr 500. Jag kom till Stockholm först 1966, d v s drygt ett år innan högertrafikomläggningen och därmed slutet den gången för spårvagnar i innerstan. Jag hann bara åka några få gånger och minns bl a en tur upp till Roslagstull med linje 6, någon av de sista dagarna innan nedläggningen.Det hade ju varit trevligt att kunna fortsätta med spårvagn ner på stan när man kommer med tåget till Stockholms Östra. Den möjligheten försvann dock 1962.Vår förare visade på Mustangens muskler och där spåret så medgav drog han på så det stod härliga till och sjöng vackert om motorerna. Konduktören flydde akterut och agerade springkonduktör trots att han har en fast plats där bak.Spårvagnarna i Stockholms innerstad avlöstes i viss mån av dessa dubbeldäckare som bl a trafikerade linje 54 mellan Radiohuset och Skanstull. Det började kurra i magen, så vi hoppade på och åkte med till Plevnagården.Här har jag aldrig varit förut. Innehavarinnan berättade att hon först hade tänkt kasta ut inredningen när hon tog över, men tydligen ångrade hon sig och idag ser det ju ändå lite hemtrevligt ut.Malmköping är ju en före detta regementsort och tidigare var Plevnagården ett regementssjukhus. Huset ser ut att vara i behov av lite omvårdnad. Kanske skulle även maten behöva uppgraderas. Riktiga raggmunkar är gott, men är de gjorda på pulver är det ingen höjdare.”ENDAST SVENSKT MYNT GÄLLER”. En befogad förmaning kanske i en spårvagn som gått i Helsingborg.Inte riktigt jämförbart, men en nästan lika trevlig upplevelse som att åka med Mustangen, var det att åka med denna gamla vagn från Lidingö, Lidingö-femman. Interiören är ombonad och det pyser och brummar.På något sätt smälte den trevlige förarens stil och utseende väldigt väl in i just denna spårvagn. Fast spårvagn? Man kanske ska säga motorvagn. Lidingöbanan var ju, rent legalt, järnväg fram till 2009 då den klassades om till spårväg.Nu skulle vi åka lite gammelbuss också. Först en tur med en postbuss byggd 1949 eller skvader som de också kallades, d v s en kombination av buss och lastbil. Passagerarutrymmet är inte mycket större än så här och bakom oss är det lastbilsflak. Den här bussen gick i trafik i Norrlands inland och tillhörde Postens diligenstrafik. Förutom post fick den nog frakta ett och annat mjölkkärl också. Bussen rattades förtjänstfullt av Björn-Erik Tapper. Det måste ha varit en utmaning att köra buss förut, ingen servo som hjälpte en att svänga och osynkad växellåda.Vi tittar runt lite i bussutställningen också. Till vänster en s k Metropolbuss som främst trafikerade Stockholms förorter fram till högertrafikomläggningen. När de levererades av Scania Vabis i början av femtiotalet, byggda på amerikansk licens, var de sin tids modernaste bussar, med styrservo, automatlåda och dörrautomatik och dessutom var de, för sin tid, förhållandevis stora. I mitten en blå trådbuss från Göteborg, levererad 1940, därefter en buss som gick i Mölnlycke, levererad 1933, och så slutligen en gammal charmig SJ-buss från 1932.Detta är en stadsbuss från 1946 som gick i trafik hos Linjebuss. Större passagerarutrymme än postbussen vi åkte med tidigare, men vad gäller tekniken verkar det inte ha varit någon större skillnad.Bussen rattades av Leif Steen som kämpade tappert med den osynkade lådan och muskelservon. Det gällde att bestämma sig för om man skulle svänga eller växla, att göra båda momenten samtidigt verkade övermänskligt. Notera den stora biljettmaskinen. Jag kan inte låta bli att fundera över hur dessa bussar överhuvudtaget kan ha fungerat i stadstrafik.Avslutningsvis en rolig skylt. Vad händer i en ”VÄRKSTAD” tro?
Det var roligt att återse Malmköping och med tanke på hur länge sedan jag var där och att allt arbete bygger på ideella insatser känns det ju som en smärre revolution jämfört med sist. Tack Mats för trevligt sällskap och en trevlig dag!
Redan lördag kväll tog vi tåget tillbaka till Hudiksvall. I Gävle fick vi byta från SJ:s dubbeldäckartåg som fortsatte mot Ljusdal, till det regionala X-tåget. Det gjorde ingenting. Istället för det ofräscha och skitiga SJ-tåget, fick vi åka i ett välstädat och fräscht regionaltåg. Jag undrar vad SJ egentligen har för rutiner och policy vad gäller städning och rengöring av sina tåg. Det är inte min enda erfarenhet av skitiga SJ-tåg och jag tycker mig höra samma sak från andra resenärer.
När vi kom fram till Hudiksvall och promenerade genom stan möttes vi av en stämning av somrig lördagskväll. Ännu närmre båten möttes vi av denna syn. Lite kitschigt kanske, men rätt fint tyckte vi.
Nu inleddes en etapp som hade lite mer karaktären av transportsegling, ändå ville vi att även avslutningen skulle kännas som en avkopplande och njutbar semestersegling. Siktet var ändå inställt på att vara på Rindö senast fredag, om sex dagar alltså. Med andra ord: upp tidigt, handla, tömma toan, fylla på vatten och iväg.
Allting tar tid så fem i ett, har jag noterat, kastade vi loss från toatömningsbryggan. Fin avsegling, men två rev direkt, det skulle blåsa mycket vind idag.Egentligen ville jag gå ut genom bandet av öar söder om Hudiksvallsfjärden, förbi Kråkön t ex, men vindriktningen och -styrkan gjorde att vi siktade på att runda Agön istället och sedan möta havet där. Vad väntade där tro? Fortfarande sjölä och 7,7 knop.
Vi hade lite olika alternativ som natthamn. Från början hade vi tänkt ta oss ner till i höjd med Söderhamn, men efter Agön blev det jobbig segling med rätt stora vågor som kom kors och tvärs. Dessutom ökade vinden ytterligare under eftermiddagen, mycket mer än prognosens byar upp till nio m/s. Istället hade vi upp till 13 m/s sann vind och upp till 17 m/s skenbar vind. Att kryssa under sådana förhållanden är inte kul. Jag oroades lite över Slobis upplevelse av situationen, men hon såg cool ut och förklarade att hon kände sig trygg så länge jag verkade lugn. Istället för att nå till i höjd med Söderhamn, retirerade vi i höjd med Skärså och gick norrut mot en hamn med många namn, Långvik, Saltpannan, Sörfjärden. SMHI hade utfärdat en kulingvarning under morgondagen, så vi var inställda på att ligga still en dag. Skulle tidplanen hålla?
Förra gången jag hoppades på en ledig kryssarklubbsboj (Bjuröklubb) hade jag inte turen med mig, men här var viken tom och bojen låg där och väntade på oss. Slobi var lite skeptisk till att bojen verkligen skulle hålla. Hon kanske har det i blodet. Första gången jag seglade i Kroatien såg jag hur mina båtgrannar inför den förväntade Boran (kraftiga fallvindar från bergen) lyfte upp bojen och förtöjde i kättingen under bojen istället för i den för ändamålet avsedda bojöglan. Senare under natten förstod jag. Jag trodde vi skulle blåsa upp på land.Enligt Hamnguiden skulle viken erbjuda lä för den rådande vinden, men det var si och så med det. Man anar hur båten kränger. Bojen höll dock. Foto: Slobi.
Vi var inställda på en liggedag, men jag ställde ändå klockan på 4:40 för att kolla Windys uppdaterade prognos, om det kunde vara värt att göra en kortare förflyttning innan kulingen skulle braka lös. Jag valde att somna om igen. Jag vaknade till ordentligt i samband med morgondoppet. Var cirkeln sluten nu? Det kallaste doppet hittills var under seglingens första stopp vid Rödlöga, bara 12°. Nu orkade inte termometern upp till mer än 10°. Tur att jag kollade först efter det att jag klivit upp ur vattnet. Vad gör man då en hel dag på svaj vid en boj? Man blir förvånad vad tiden går fort ändå. Jag ägnade mig åt att skriva lite. Slobi tog för första gången under seglingen, fram sina akvarellfärger. Så ska man ju laga mat, fika, kolla väderprognosen, fundera över olika rutter och hamnar. Plötsligt är det kväll.
Nu gav viken lä, men nu ska vi iväg. Klockan var 05:25 när vi knöt loss. Foto. Slobi.Vi tar oss förbi synliga stenar och osynliga grund.Väl ute ur viken möts vi av underbar soluppgång.Sjön hade lagt sig överraskande snabbt och till en början hade vi en härlig segling över lugnt vatten och det porlande ljudet från stäven förhöjde upplevelsen ett snäpp till.Det är fortfarande en del skärgård och vi passerar ett sömnigt fiskesamhälle på ön Sydosten.Efter en stund dog vinden helt. Vi såg ett vindstråk lite längre bort och tog oss dit för motor.Sedan blåste det hela dagen. Morgonen och förmiddagen var kylig, trots solsken. Reservgasten Helmut fick hålla kursen.Efter lunch kunde vi dock lätta på några av alla klädlager vi hade på oss. Jag tror jag hade fem lager under sjöställsjackan.Som synes ångar vi på bra, runt sju knop större delen av dagen. Slobi konstaterade att Aquileja faktiskt var myndig. – Men ändå, hon kör ju som en vilde!Vindriktningen varierade mellan SV och VSV, men vi kunde hålla en rak kurs mot Öregrundsgrepen och bestämde oss för att åka på, rakt över Gävlebukten. Enda orosmolnet var att Windy förutspådde att vinden skulle mojna. Istället ökade den. Det är inte första gången i sommar som Windy underskattat vindstyrkan.Kl 14:15 är vi tvärs Björns fyr.I diset skymtar vi Forsmarks kärnkraftverk.Ytterligare en stund senare ringer det. Det är min kompis Mats. Vi hade planerat att åka till Malmköping på lördag, så jag tänkte att det väl var det han ville prata om. – Hej! Jag tittar på er nu. Mats och Aspa var på Gräsö och hälsade på vänner, men hade haft koll på oss på Marine traffic. Han konstaterade att vi rört oss fort över Gävlebukten och hade konfererat med sin värd var man bäst kunde kolla på oss när vi forsade förbi. Foto: Mats Filipsson.Ytterligare en stund senare hade vi vinkat klart och passerade Bellonagrundet. Min tanke var att ligga på svaj på Gräsösidan, men Slobi såg lite besviken ut över att inte få se Öregrund, så Öregrund fick det bli.Kanske inte en överfart i ordets bemärkelse, men efter 80 sjömil kändes det ändå som en översegling så vi tyckte vi var värda lite bubbel.Det är inte ofta jag kommer norr om Arholma. Det kanske är den lite upplevelsefattiga seglingen längs Väddö som gör att man hellre vänder söderut eller istället går över till Åland. I Öregrund har jag bara lagt till en gång förut.Inte lär det vara den prisvärda hamnen som lockar till återbesök. 475 kr för en natt! Är det ostkustens dyraste gästhamn?Nu var det rätt tomt i hamnen, men man kan ju tänka sig att den fina miljön lockar till många besök ändå när det är högsäsong.Det här var väl dock ett lite udda hus. I Öregrund i alla fall. Den Bergenstiernska sommarvillan är tydligen en av de första sommarhusen i Öregrund, byggd på 1890-talet.Öregrund är ju en gammal badort och jag citerar från Societetshusets hemsida: ”Initiativet till att bygga Societetshuset togs av Öregrunds badstyrelse år 1893. En ny mötesplats behövdes för badanläggningen som byggts upp i Öregrund under 1880-talet. Det fanns redan ett kallbadhus, en park och ett varmbadhus med umgängessalong. Men salongen låg ovanför varmbadhusets pannrum och var alltid för varm. Därför bestämde sig badanläggningens styrelse för att bygga ett separat Societetshus. Huset invigdes 1894 och användes sedan flitigt under badortsepoken.”Vi spanade lite efter lämningar i övrigt från badortsepoken, men vi hade kanske inte tillräckligt skarpa ögon.Kyrkan är dock svår att missa. Den var dock stängd. Som vanligt, frestas man nästan att säga.Bibliotek sedan 1953. Förr, Öregrunds rådhus. Uppfört 1830-35. Då var Öregrund en stad, men ekonomiska bekymmer ledde till att man redan 1967 gick samman med Östhammars stad. Med sina knappt 1600 invånare är det en av Sveriges minsta f d städer.Är vi förföljda? 😉 Vem dyker upp om inte Mats och Aspa. Nästan osannolika tillfälligheter påverkade av händelser som egentligen obetydliga vägval eller tidpunkter som leder till sammanträffanden eller att man går om varandra.Öregrunds hembygdsgård.Det här inte vilket konstverk som helst, utan resterna av en grundstötning när det finska fartyget m/s Sotka 1985 seglade på fyren Märketskallen tolv timmar efter det att fyren satts på plats. Skam den som ger sig. Man byggde en ny fyr 1987, men även den blev rammad. Såvitt jag förstår har den nuvarande fyren fått stå ostörd sedan 1992.Stillsamt i Öregrunds hamn.Segelfartyget Wetsera till vänster är ett av de äldsta fartygen i Sverige som fortfarande ligger i sjön och flyter. Hon byggdes 1891 i Viken. Jo, orten i Skåne heter så. Till höger om Wetsera ligger s/y Kerstin, en koster som bara är två år yngre än Wetsera, byggd 1893. Helt otroligt. Kerstin tillhör Östhammars sjöscoutkår. Lyllos de.Vi avslutar vår rundvandring, äter en trist rödspätta i hamnen och kastar loss.Det fortsatte att blåsa bra, så vi satsade på att hinna ner längs Väddö innan det blev för sent. Här närmar vi oss Svartklubben. Det låter som ett spännande ställe.Och vid halv åtta la vi till i Ahlmansviken på Arholma. Nu hade den fått ligga till sig länge nog, surströmmingsburken inhandlad i Nordingrå. Bäst att öppna den på bryggan.Se där, vilka fina, väldoftande filéer som väntat på oss.Jag vet inte vad man ska uttyda i Slobis uppsyn, men hon sa att det var gott.Nästa morgon blev lite dramatisk. Vi vaknade till att bashögtalaren knackade högt. Inför säsongen 2021 hade jag låtit installera litiumbatterier och även då vaknade jag en morgon av en knackande bashögtalare. Märkligt fenomen egentligen, men då visade det sig bero på vad vi kallade för att en vinterbrytare inte fungerade som den skulle. Meningen var att jag skulle kunna bryta strömmen helt med den, men nu hade den stängt av sig själv. Det var då och vinterbrytaren är borta, så vad var det nu då? Spänningen var nere på 9,2 V! Hjälp! Litiumbatterier får inte ladda ur så mycket. Jag har fått lära mig att det kan bli kortslutning och i värsta fall börja brinna. Nu skulle det ju finnas ett batteriövervakningssystem inbyggt i batterierna som skulle bryta all ström redan vid 10,5 V. Hade inte det fungerat? Frågorna haglade. Jag började ringa runt. Installatören som verkar vara den ende som känner till just de batterier jag har verkar ha gått under jorden. Jag ringde vidare och fick besked som lugnade mig något. En annan elinstallatör jag fått förtroende för menade att allt förmodligen var i sin ordning. Han jämförde med Mastervolts batterier som han menade skulle ha uppfört sig på samma sätt, så det var nog ingen fara med batteriövervakningssystemet. En av alla de jag pratade med rekommenderade mig att så fort det bara gick, ladda upp litiumbatterierna med landström utan att samtidigt belasta dem. Ytterligare någon menade att batteriövervakningssystemet verkar ha fungerat och att det inte spelade någon toll om jag laddade med motorns generator eller med landström. En morgon fylld av vånda och slutligen visst lugn. Varför så låg spänning då, kan ju vän av ordning fråga sig. Jag måste medge att jag brustit i uppmärksamhet. Efter åtskilliga kontroller av spänningstillståndet och varje gång ha konstaterat att jag knappt dragit ur batterierna någonting, har jag till slut blivit lite väl avspänd. Lyckligtvis har jag en separat startbank med gamla hederliga blybatterier och jag kan slå om så att dessa också får fungera som förbrukningsbatterier.Efter denna oroliga morgon coolade vi ner oss med en promenad på ön. Från elsäkerhet kastar jag mig över till barnsäkerhet, något mer handfast och begripligt. Jag konstaterar att mamma får köra barnet på en herrcykel i detta fall eller så var konstruktionen bara tänkt för pappor.Ännu en gammal cykel som matchade omgivningen väl.Arholma kyrka är från 1929 och tillhör Roslagens östra pastorat. Jag vet inte varför jag nämner det, men låter det inte lite poetiskt, Roslagens östra pastorat…Arholma känns som en genuin skärgårdsö. Det är väldig trevligt att strosa runt där.Arholma lotsplats var tydligen bara i drift 1768-1875. Lotsar fanns här nog även efter 1875, men en killgissning är att landhöjningen ledde till att man då fick en ny lotsstation närmre vattnet.Affären är ett välkänt landmärke på öns västra sida, men lägg även märke till Arholmas särpräglade midsommarstång (till höger i bild).
Vem av de experter jag pratat med och som hade aningen olika råd, skulle jag nu tro mest på? Jag hade svårt att förstå varför det skulle spela någon roll om man laddade med landström eller motorns generator, så jag valde det senare alternativet. Vi hoppade alltså landströmsuttagen i Gräddös eller Furusunds gästhamnar.
Istället la vi oss på svaj utanför Ängsö, i Svartviken. Och som om det inte vore nog med spänningsproblemen i båten, fick vi nu även utmaningar vad gäller spänning ovanifrån. Det var samma kväll som några pojkar på Lidingö blev skadade av ett blixtnedslag. Ett åskoväder som SMHI helt missade i sina prognoser.Åskledarna monterade. – Kom igen nu, åskovädret! En stund senare hade vi ett smattrande regn över oss.Vi följde åskovädrets vandring m h a appen Blixtvakt. Vi såg att Stockholm drabbades extra hårt, men plötsligen blev det alldeles tyst. Ett av de sista nedslagen var mitt i Furusundsleden 3,7 sjömil bort (fågelvägen).Det var väl en dyster morgon, denna sista dag på vår segling.Och någon segling blev det aldrig tal om. Dimma och och svag motvind i Furusundsleden lockar inte till annat än att komma i hamn så fort det går, d v s motorgång. När det var som tjockast satte vi på vår pipiga mistlur som ju lät extra mesig i jämförelse med Viking Lines dova siren. I bakgrunden anar man även Ljusteröfärjan. Detta var det andra större fartyget vi mötte. Det första hade ingen mistlur på. Intressant vilka olika bedömningar skepparna gör. Det är också fascinerande att först upptäcka fartygen på AIS:en och ändå inte se dem, fastän man vet att de är rakt framför en och så plötsligen, pang kliver de ur dimman som vålnader.
Vi gick via Vaxholm för att tanka och ankom Rindö 12:30 och så var den sommaren slut. Vad konstigt det kändes. Sorgligt, skönt, lite ångestladdat. Men, det känns ju alltid lite overkligt att komma hem efter en längre resa. Komma hem och knappt hitta i köksskåpen. Som tur är går det ju rätt snabbt också att vänja sig vid livet på landbacken. Att skriva och gå igenom sommarens alla bilder, tar en förskräcklig tid i anspråk, men det ger också en stor tillfredsställelse att få sortera alla intryck och få uppleva de bästa stunderna en gång till. Framförallt skriver jag för min egen skull, men jag vill även tacka dig som följt mig på bloggen. Jag har förstått att ni är några som uppskattar att jag skriver och det gör mig glad.
Jag har nu varit ute i 78 dagar, i drygt elva veckor. Jag har avverkat 1499 M och anlöpt 65 olika platser. Vissa dagsetapper har varit långa, andra korta. Den längsta var 80 M, den kortaste 3 M.
Det har varit växlande vindar av varierande riktning. Ingen storm i år och bara två liggedagar p g a hård vind och hög sjö. Solen har skinit en hel del och det har också varit mulet, men faktiskt inte särskilt mycket regn, åtminstone inte när vi seglat. Då har det knappt regnat alls. Det har varit få dagar som det känts kyligt, å andra sidan har det även varit få dagar med riktig högsommarvärme, typisk svensk eller nordisk sommar med andra ord och det har mestadels varit en behaglig vattentemperatur, även längst uppe i norr.
Vi har nästan bara varit på vackra platser, varav en hel del har varit fantastiska ställen. Några få ställen hade vi väl kunnat vara förutan. Det är lärorikt att resa och att segla är ju att resa med extra dimensioner. Vi har träffat vänliga och trevliga människor, varav flera jag inte kommer att glömma i första taget. Vi har lärt oss om platser och deras historia och vi har fått en inblick i traditioner och kulturer, en del mer främmande än andra. Vi har haft några incidenter, den allvarligaste var väl när vi gick på grund i Torneås hamn och Slobi gjorde sig illa. Båten däremot har hållt jättebra, bara några småsaker som fallerat, så obetydliga att jag knappt kommer ihåg vad det var.
För den som inte har så mycket seglingserfarenhet och som kanske skulle ställas inför samma fråga, att vilja följa med på en längre segling, kanske Slobis summering av sommaren kan tjäna som någon slags vägledning. Slobi var från början fundersam kring ett antal saker. Skulle hon klara av seglingen rent fysiskt och tekniskt? Med undantag av en etapp var vi ju bara två ombord. Hon tänkte också att det var sårbart ifall något skulle hända henne eller mig. En annan sak handlade mer om det inte skulle bli långtråkigt. Skulle det vara kul att segla dag ut och dag in under drygt två månader? Hur skulle det kännas att vara borta så länge från barn och barnbarn? Och så detta med Finlands västkust, något okänt, inte bara för henne, utan även för mig. Hon hade förstått att inte så många svenskar seglade där, att det vara grunt och svårnavigerat.
Slobi: Jag tyckte det var en fantastisk sommar, ett riktigt äventyr. Det var spännande att segla i Finland, det hade jag inte velat vara utan. Jag fick ju en paus när jag reste till Kroatien, så jag fick en dos av barn och barnbarn, men det blev aldrig långtråkigt. Vi hade en aktiv semester med massor av utflykter i land. Kanske skulle vi haft lite mer tid för att bara slappa. Det har varit mysigt och jätteroligt. Tänk vad mycket vi har varit med om. Och vad jag har lärt mig mycket om segling. Nu vill jag ut till Grinda igen och testa den där övningsbryggan och lära mig att lägga till.
DISTANSER:
Hudiksvall – Långvind: 38,0
Långvind – Öregrund: 80,2 M
Öregrund – Arholma: 41,9 M
Arholma – Ängsö: 22,9 M
Ängsö – Vaxholm – Rindö: 24,4 M
