Candolim – Vasco da Gama – Hosapete Junction – Hampi med omgivningar – Hosapete Junction – Collem – Dudhsagar Falls – Collem – Agonda Beach – Bogmallo – Goa International Airport Dabolim –Mumbai Chhatrapati Shivaji International Airport – Flughafen Frankfurt – Stockholm Arlanda flygplats – Täljöviken
Datum: 28 november – 7 december 2025
Att boka en tågbiljett visade sig vara förenat med lika mycket strul som att få visum. För att boka en tågresa ska man först registrera en profil. Inget konstigt med det. Som en del i denna process och som innehavare av utländskt mobilnummer får man erlägga en avgift för att ta emot en verifieringskod som ska skickas via SMS. Den kom dock aldrig. Jag tog flera gånger kontakt med den indiska järnvägens kundtjänst, utan att det ledde till att jag kom närmare en lösning. Som vanligt tar jag hjälp av Chat GPT när något skiter sig. Hen suckar medlidsamt över den indiska järnvägens webbplats och föreslår alla möjliga kreativa åtgärder som att t ex tömma cache-minnet, testa en annan webbläsare, använda inkognito-läget, byta telefonens språk till indisk engelska, testa annan sajt mm. Inget hjälper, så jag landar ändå i att upprepa proceduren från scratch och betala utlänningsavgiften en gång till, men då stupar det på att mitt upprepade lösenord inte sägs överensstämma med det jag angav i det första fältet, fastän det är identiskt. Och nej, inga dolda mellanslag eller dylikt. Tillbaka till kundtjänsten, men då möts jag av ”We are having an issue.” Menar du, tänker jag irriterat. Jag är ju lite envis av mig och ger mig inte första taget, men efter att ha spenderat runt åtta timmar på detta ger jag upp och vänder mig till sonen DMello (namnet på både pensionatet och dess ägare). Han försöker aktivera sitt konto, men lyckas inte. Han försöker få tag på en resebyrå, men de svarar inte. Dagen därpå låter han meddela att han registrerat ett nytt konto i sin frus namn och nu lyckats beställa en biljett. Puh! Förmodligen hade det enklaste varit att köpa ett lokalt SIM-kort. Lärdom till nästa gång.
I ottan fredag morgon den 28 november ger jag mig iväg med taxi från Candolim till Vasco da Gama. Märklig upplevelse att huvudgatan ligger där mer eller mindre övergiven. Mest några hundar som är vakna. När vi når floden blir det dock ett folkliv utan dess like. Det är fiskmarknad och nu låter det och luktar det, bilar, moppar, människor, djur och salustånd huller om buller i god indisk ordning.
Något som slagit mig flera gånger är att jag inte riktigt vetat vad jag har haft att förvänta mig, men att det ändå inte blev som jag förväntat mig. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Det här är järnvägsstationen i Vasco da Gama och slutpunkten på järnvägslinjen för bl a långväga passagerartåg. Jag blev bara förbluffad när jag insåg att vi var framme. This is it!Jag hade hört att det skedde en hel del försäljning av mat och dryck på tågen, men jag tänkte att det nog var bäst att bunkra lite innan.Lite frukt är alltid bra. Jag öppnade ryggan och tog upp mina pengar för att betala, tog min påse med frukt för att gå tillbaka över gatan och upp mot stationen. – Stopp, hojtade någon på andra sidan gatan. Jag hade gått iväg utan att stänga facket till ryggan och prickat ut en snitslad bana med diverse tillhörigheter, bl a mina pengar. Ännu en gång hade jag änglavakt. Jag plockade upp mina grejer och visste knappt hur jag tillräckligt skulle tacka min välgörare.Rejält med dragkraft. Två bastanta diesellok. Fast, varför diesel? Det hänger ju kontaktledning ovanför loket och såvitt jag kunde se gjorde det det under hela resan till min destination, Hosapete Junction.
Egentligen var det Hampi jag var på väg till, men dit går det inga tåg. Kanske var Hampi lite väl långt bort för en avstickare. När jag för mitt barnbarn skulle visa på jordgloben vart jag skulle resa, såg Indien så litet ut. Men, Indien är stort, drygt sju Sverige skulle rymmas på Indiens yta, så nästan vart man än ska är det långt bort. Hampi ligger i grannstaten till Goa, Karnataka. Den hade jag aldrig hört talas om, men så fick jag lära mig att huvudstaden i Karnataka är Bangalore. Då ringde det en klocka, Indiens Silicon Valley. Fast egentligen heter inte staden Bangalore längre. I likhet med många andra städer har man gjort sig av med de koloniala namnen, så numera är Bengaluru det officiella namnet. Hampi för övrigt, är storleksmässigt en liten skitstad med knappt 3000 invånare (2011), men som ni säkert anar finns det ändå något som lockar där.
Hur är det man säger? Same, same, but different. Bagage och handikappade lastas in i samma vagn.Det var ett långt tåg, svårt att urskilja de sista vagnarna, men minst 12 vagnar. För en gångs skull motsvarade förväntningarna verkligheten. Tågen var lika fula som jag hade föreställt mig.Jag hade lite svårt att urskilja från min biljett vilken vagn och vilken plats jag hade. Det enda som liknade något i den stilen var ”Booking Status: CNF/B2/41/LB”. Men, ”Booking Status”? En vänlig indier, oklart om han var en random, vem som helst, eller om han var en järnvägstjänsteman, pekade i alla fall på delen ”Booking Status” på min biljett och konstaterade att detta var min vagn och ja, det verkade väl rimligt. LB skulle ju kunna vara Lower Berth och det fanns också en sådan som hade nummer 41, så jag var nöjd. Berth? Ja, detta var ett nattåg med liggplatser och där hamnade man även om man bara skulle åka under dagtid.
Inför avresan till Indien hade jag läst följande: ”Ett av de mest genuina sätten att transportera sig på i Indien är att åka tåg. De håller aldrig tiden, det är stundtals väldigt trångt och det är svårt att hitta rätt vagn, men det är en upplevelse för livet. Du träffar garanterat en massa nyfikna människor som gör resan till ett äventyr.” Sanna mina ord!
Vi började dock röra på oss, nästan på utsatt tid, men efter kanske hundra meter stannade vi igen och så rörde vi på oss igen i slow motion innan vi kom upp i någon slags marschfart, som dock inte kändes som så mycket mer än 50-60 km/tim. Sedan höll det på så där fram och tillbaka ett tag, men på vissa sträckor lär en hastighet om 110 km/tim ha varit tillåten.
Efter några uppehåll på vägen dök konduktören upp och konstaterade att jag satt i fel vagn och när jag i efterhand jämför biljetten med fotot, ser jag ju nu att det står ”BV2” inte ”B2”. – Du får gå av och byta vagn. Vi hade just då ett stationsuppehåll. – Men, hur mycket tid har jag på mig för det? Då såg han lite osäker ut och lät mig sitta kvar till nästa station. Sedan kom någon med vad som såg ut som en betydligt enklare dräkt jämfört med konduktörens strikta uniform. – Sitt kvar du!
– Vem var det?, frågade jag min nyvunna bekantskap Ramesh (till höger). – Han har hand om linnet. Det var ju vad vi i Sverige skulle kalla för en liggvagn jag satt i. Den delen av tåget jag satt i skulle till Hyderabad, men längre fram skulle tåget delas. Enligt Ramesh skulle tåget delas först efter det att jag klivit av, så det var ingen fara, menade han. Hoppas han är välinformerad, tänkte jag. I gången kommer någon säljare och det såldes verkligen allt möjligt ombord, godis, chips, vatten, någon slags piroger, lunchlådor och mycket mer. Ramesh visade upp en kartong med sötsaker han hade köpt och faktum är att jag senare köpte en likadan kartong som jag har med mig hem, men ännu inte öppnat. Något för julen kanske. Om jag minns rätt skulle Ramesh hem och hälsa på sin mor och syster. Själv bodde han i Vasco da Gama. Eller var det tvärtom?Så småningom började järnvägen gå igenom regnskog och det blev allt bergigare. Man märkte att loken fick kämpa på. Det är vackert och det var lite befriande att konstatera att det fanns stora områden, utan en massa människor överallt. Det pågår mycket spårarbeten och enligt skyltarna ämnade åt lokföraren får han bitvis inte köra fortare än 20 eller 30 km i timmen. Jag såg en varningsskylt för djur, var det en björn som var avbildad? Finns det verkligen björnar här? Lite senare kom en motsvarande skylt, men med en elefant på. Hur mycket kan man egentligen lita på Chat GPT? Hen bekräftar i alla fall att här ska finnas båda sloth bear (dvärg-/läppbjörn) och asiatisk elefant.Jag hade en överbliven öl med mig som jag öppnade och började inmundiga. Alldeles ifrån sig, störtar någon fram till mig. – Häll ut den där inne på toan omedelbart! Järnvägspolisen är ombord och du kan få böta. Att dricka alkohol ombord, även om det så bara var en öl, var förbjudet. Kanske jag hade kunnat räkna ut… Jag kunde välja mellan en vanlig toa, d v s utan stol, eller WESTERN STYLE. Båda luktade lika illa.Vid gränsen mellan Goa och Karnataka var det, hör och häpna, en slags tullkontroll. Jag hade noterat att det på de flesta produkterna fanns ett MRP (Maximum Retail Price) angivet och detta lär även ha inkluderat moms och skatter och på många produkter noterade jag att det stod att de endast fick säljas i Goa. Nu lärde mig Ramesh att skattesatserna i Goa var mycket lägre på alkohol, så många tyckte tydligen det var frestande att bunkra där och hoppas på det bästa. Den här tulltjänstemannen uppehöll sig länge vid en av passagerarna och kom sedan släpandes på en säck som det stod socker på. Ramesh menade att säcken nog innehöll något annat än socker.
Enligt Times of India är alkoholskatten i Goa den lägsta i landet med en skattesats om 55 % (vilket tydligen är betydligt mer än för bara några år sedan) emedan den i grannstaten Karnataka som jag nu kommit in i, ligger på 80 %. ”A bottle of alcohol that costs Rs 100 in Goa will set you back by Rs 305 in neighbouring Karnataka.” Oavsett om det var menat som påslag eller som andel av slutpriset förstår jag inte hur de fick den matematiken att gå ihop, men så stod det i alla fall. Jag fortsätter att grotta ner mig och Indien har tydligen fem olika momssatser och momsen delas mellan delstaten och den centrala regeringen så länge transaktionen håller sig inom en delstat, men sker försäljningen från en delstat till en annan blir det genast krångligare. Det låter väldigt indiskt, varför göra det enkelt?
Den störste arbetsgivaren i Indien är järnvägen, med över en miljon anställda. På varje station vi passerar står en typ tågklarerare och visar en grön flagga och varenda järnvägsövergång tycks bevakas manuellt. Är det så här i hela Indien förstår jag att man behöver mycket personal. Just här ledde de fällda bommarna inte till någon nämnvärd trafikstockning, men ofta blev det långa köer.
Det har varit många allvarliga tågolyckor i Indien. En av de mer uppmärksammade var 2023 när 300 människor omkom i en tågkollision i något som heter Odisha i nordöstra Indien, då ett tåg p g a signalfel leddes in på fel spår. Många av olyckorna har berott på den mänskliga faktorn, men också på bristande underhåll av både spår och lok och därav följande urspårningar. Det finns dock hopp. Jag läser att antalet olyckor minskat. De hundratals urspårningarna per år har blivit betydligt färre och man jobbar med automatisering och fjärrkontrollsystem och även en lokalt utvecklad motsvarighet till vårt ATC-system (det som övervakar att lokföraren t ex inte passerar en stoppsignal), KAVACH. Denna automatisering verkar dock ännu inte ha nått hit.
I Hampi hade jag bokat rum på Gopi Guest House och de hade fixat med att jag skulle bli hämtad vid tåget. Taxi trodde jag, men det blev en tuk-tuk.Även för en lokal chaufför finns det tydligen en gräns för hur dålig vägen får vara. Han vände faktiskt och körde tillbaka när han såg hur eländigt det såg ut, men då fastnade vi istället vid en järnvägsövergång när det tåg jag hade kommit med skulle passera.Trafikbilden var om möjligt ännu mer diversifierad här. En herde med sina getter, …… oxkärror, …… vildsvin och …… apor.Hampi ligger 467 meter över havet, men det är fortfarande väldigt varmt. Inget behov av väggar till restaurangen, men på kvällen i kombination med lite vind blev det faktiskt så pass svalt att jag valde att dra på mig en tröja.Jag klev upp på takterrassen till mitt boende och det var alltså bl a detta jag kommit för att beskåda. Jag tyckte det såg helt overkligt ut och jag fick plötsligen associationer till Kalle Anka (!), ett avsnitt när Joakim von Anka, Kalle Anka och knattarna gav sig iväg på en expedition till Mexiko där de hittade ett försvunnet Maya-tempel.Egentligen var mitt rum i Candolim väldigt basic, men helt OK. Detta var dock av betydligt lägre standard. Men, det gick att sova och att få sig en dusch, även om det ur handduschen bara kom skållhett vatten och från taket, bara kom kallt vatten. En sådan där hink med en liten bägare till fanns på alla mina boenden. Jag tänkte att det kanske var en städdetalj, men här fick jag lära mig att man skulle blanda kallt och varmt vatten i hinken och sedan ösa vatten över sig med bägaren. Fast ändå skulle det inte vara så, men de hade liksom inte kommit sig för att fixa duschen. Idag gjordes ju allt så professionellt, men det här var ju ett gammalt hus.Inte Fina gatan direkt 😉Jag bodde i vad man skulle kunna kalla för ett annex. Under trappan och balkongen låg en restaurang som inte hörde till mitt Guest house. Disken från denna restaurangen sköttes på gatan. Ser ni kvinnan som sitter och diskar?
De flesta har ju hört talas om romarriket, men hur många har hört talas om Vijayanagarriket, 1336 till 1646? Går ju knappt att uttala. Enligt min guide stod det under rikets höjdpunkt näst i rang efter romarriket. Det kan dock ha varit ett utslag av lokalpatriotiskt önsketänkande. När jag faktakollar känns just denna uppgift lite överdriven. Icke förty, det behövdes inte så mycket fantasi för att förstå vilket mäktigt rike det måste ha varit, efter att ha besökt en del av de ruiner som finns kvar från denna tid. Under rikets glansperiod utgjorde ruinerna vid Hampi det dåtida rikets huvudstad. Inte så överraskande kanske, Hampi-ruinerna är upptagna på UNESCOs världsarvslista.
Egentligen verkade riket i praktiken gått under redan 1565 efter det att den hinduiska armén i Vijayanagar inte längre lyckades stå emot de muslimska sultanaten i norr. De plundrade och förstörde dessutom Vijayanagar under hela sex månader efter sin seger och lämnade staden i ruiner. Detta stora hämndbegär och denna förstörelselusta, vad bottnade det i?, kan man undra. Efter detta kunde riket aldrig återhämta sig, och splittrades snart i mindre kungadömen. Så var det med det.
Guide nämnde jag. Jo, dag 1 lyxade jag till det med att hyra både guide och chaufför. En heldag med en guide upp till sex timmar kostade 3500 Rupier och till det kom kostnaden för en tuk-tuk med chaufför om 1800 Rupier. Totalt motsvarar det ca 543 SEK. Det är konstigt hur man anpassar sig till den lokala kostnadsbilden vad gäller vad man uppfattar som dyrt respektive billigt. Men, tänker man bort det och översätter till vad ett motsvarande arrangemang i Sverige hade kostat, är det ju jättebilligt. Ruinerna i Hampi låg dessutom utspritt över ett rätt vidsträckt område, så det fanns egentligen inga vettiga alternativ.
Till vänster min chaufför och till höger hans kompis. Jag frågade kompisen om vad ränderna i pannan symboliserade och fick en förklaring jag glömt bort och som möjligen avvek från vad jag nu hittar på nätet: Ränderna, ofta målade med helig aska, kallas för Tripundra. Bäraren av en Tripundra visar att han är en hängiven anhängare av guden Shiva. Den ska hjälpa bäraren att behålla sitt spirituella fokus och meditera och anses skydda mot negativa energier. Att man målar med just aska ska symbolisera att man bränt bort allt världsligt och därmed visa på ett avståndstagande från egot och världsliga begär. Tänkte han allt det där, varje gång han målade sig, eller var det en akademikers analys av symboliken?
Tripundrans linjer kan även representera den heliga tre-enigheten mellan gudarna Brahma (skaparen), Vishnu (uppehållaren/bevararen) och Shiva (förstöraren/återskaparen). Beroende på vem man frågar kan man få svaret att hinduismen har allt från hundratals miljoner gudomar till att egentligen bara ha en enda gudomlig kraft, världssjälen Brahman. Med den senare förklaringsmodellen skulle man se det som att de många gudarna egentligen bara utgör olika former eller yttringar av denna enda gudomlighet. Jag börjar allt mer ana komplexiteten i den hinduiska tron.
Jag ska kanske påminna också om att detta inte är någon avhandling. Jag frågar människor, får mer eller mindre begripliga eller vettiga svar, jag letar och hittar information på nätet. Jag anger sällan källor, utan utgår från det som jag tycker verkar trovärdigt och ibland begriper jag inte riktigt. Om man tänker på hinduismen har jag förstått så mycket att det är en komplex religion och att den rymmer många motsägelser och nyanser. Så, du som läsare får ta allt med en nypa salt och hinduer eller andra, bättre vetande får gärna använda möjligheten att kommentera detta (och andra förstås) inlägg. Det skulle jag uppskatta.
Chauffören fick först lite ledigt och jag och guiden promenerade bort till det mest närbelägna templet Virupaksha, det tempel jag kvällen innan hade beskådat från takterrassen. Här dyrkar man guden Virupaksha och dennes gemål Pampa Devi.
Guden Shiva är bl a känd för att han har tre ögon och särskilt det tredje ögat står för att han har högre insikt, en förintande eld och upprätthåller kosmisk rättvisa. Det är minsann en mäktig gud som är både kraftfull, vild och rent av destruktiv, men all denna kraft och destruktivitet ska tydligen riktas mot kaos och ondska och skydda de rättfärdiga. Han uppfattas också som en asket och avbildas ofta som att han är täckt med aska. Shiva och det kosmiska kan även kopplas till transcendens och yogisk insikt, men här går jag lite vilse, så tills vidare lämnar jag det ämnet. Han avbildas i alla fall ofta som en yogi.
Virupaksha är ett annat namn för guden Shiva och man använder det för att manifestera vissa egenskaper. Precis som Shiva har han tre ögon, men Virupaksha uppfattas tydligen som han med de olika och märkliga ögonen, med vilka han är extra vaksam och allvetande. Om Shiva mer står för den kosmiska ordningen, förstår jag det som att Virupaksha mer står för den världsliga ordningen och också betraktas som religionens skyddsgud. Därmed fick han också rollen som Vijayanagara-imperiets beskyddare. Det gick ju sådär.
Om Shiva är mer av en asket, så är det Virupaksha som mer står för fertilitet och livskraft. Här tycker jag det blir väldigt motsägelsefullt och svårt att förstå alla nyanser, så jag nöjer mig med att konstatera att det runt Shiva/Virupaksha finns en dyrkan av lingam (det manliga könsorganet) och Shivalingam (en erigerad lingam förenad med en yoni). Yoni är det kvinnliga könsorganet.
Inom hinduismen har jag också förstått att inkarnation är centralt, d v s gudarna nedstiger till jorden genom avatarer, gudomar som intar en mer fysisk form. Om jag fattat rätt kan man säga att Virupaksha är Shivas avatar. Och avatar! Det uppfattade jag som en animation. Inte visste jag att det kom från hinduismen.
Jag fortsätter att fundera och ställer mig frågan hur många av de troende hinduerna som egentligen begriper sig på helheten. Det verkar ju vara rätt komplext. Eller, rycker man halmstrån, det man förstår och gillar och så gör man sina egna tolkningar? Så kanske det är i alla religioner, men är det ännu mer så i hinduismen, funderar jag.
Nästan undantagslöst skulle man ta av sig skorna innan man gick in i ett tempel, ibland kunde man beträda vissa ytor me skorna på. Oftast lämnade man bara skorna vind för våg, men här var det som rena teatergarderoben med bevakning, avgift och kvitton.
Detta med skor förresten, vad är grejen? Egentligen är det väl ingen jättestor skillnad mot att gå in i ett svenskt hem, man vill inte släpa in skit från världen utanför. I hinduismen får man kanske vidga förklaringen lite och addera att renhet också är en viktig parameter i samband med tillbedjan. Man lämnar det världsliga utanför templet.
Många tempel i Indien har tydligen sin egen tempelelefant. Elefanten här heter Lakshmi och sägs vara känd för sitt behagliga uppträdande och för att välsigna troende genom att röra deras vid deras huvuden. Men, de ska de först ha erbjudit henne pengagåvor eller sockerrör. Pengagåvorna fångades upp elegant med snabeln och tycktes inte hamna på Lakshmis bankkonto, utan langades vidare till hennes skötare.Inte bara här, utan i flera tempel var det gott om apor.Egentligen är Virupaksha-templet inte bara ett tempel, utan en samling av mindre tempel. De äldsta delarna av templet är från 700-talet. Det är i högsta grad ett levande tempel och ännu idag används det för tillbedjan och fungerar som ett mål för pilgrimer. I de allra heligaste utrymmena av templet var fotografering förbjuden.Manmatha tank sägs användas för religiösa ritualer och rening innan man beträder templet. Jag har sett uppgifter om att den fortfarande skulle användas, men inget som bar syn för sägen.Se där, jag har förärats en röd bindi, pricken i pannan. Det är en traditionell hinduisk symbol och har tydligen olika betydelser beroende på sammanhang. Den kan representera det tredje ögat som symboliserar, ja vadå? Se resonemanget ovan. För kvinnor kan den symbolisera lycka och att de är gifta. Själv trodde jag först att den hade med kast att göra och i kastsystemet står tydligen en röd prick för att man är en krigare. Kastsystemet är dock officiellt avskaffat, men lever tydligen vidare i vissa sociala sammanhang. Ibland sägs pricken bara vara en modeaccessoar. För mig går det mest runt i huvudet.Den var lite svår att fånga på bild på ett bra sätt, men utanför templet låg en en jättelik basar, där man hade sålt ädelstenar, diamanter, pärlor mm. Här var allt öppet, inga väggar mellan marknadsstånden. Här visar min guide en bild på hur det kunde ha sett ut. Idag hade ju sådana affärer haft vakter, säkerhetsdörrar och övervakningskameror.Det andra stoppet var templet tillägnat Ganesha. Templet kallas för Kadalekalu Ganesha och kadalekalu betyder kikärta, vilket ska syfta på att hans stora, men ändå demolerade mage, sägs ska likna en kikärta. Magen demolerades av de muslimska erövrarna då de trodde att den rymde något. Allt enligt min guide. I själva verket är statyn en gigantisk monolit och en av de största statyerna i Hampi. Även snabeln och betarna högg man av. Ganesha är son till Shiva och Parvati (modern) och är en av hinduismens mest älskade och populära gudar, avbildad som en blandning av elefant och människa. Han är visdomens, lyckans och framgångens gud som åkallas vid nya uppdrag och ceremonier för att eliminera hinder.Vi vandrar vidare och sorgset konstaterar jag att man till och med slänger skräp på dessa heliga platser.Bland ruinerna finns inte bara tempel, utan också en del basarer, stora basarer. Här intill Krishna-templet finns Krishna bazaar där det såldes bl a spannmål, grönsaker och kryddor.Nu har vi kommit till templet Shri Lakshmi Narasimha. Shri ska tydligen uppfattas som en vördnadsfull titel. Med sina sex meters höjd är guden Narasimha (hälften människa, häften lejon) den största statyn i Hampi, också den huggen ur bara ett stenblock. Ursprungligen satt även Lakshmi, gudinnan för lycka, välstånd, rikedom, skönhet och fruktbarhet i Narasimhas knä, men även hon förstördes i massförstörelsen av Hampi. Narasimha ser ju onekligen rätt läskig ut och den inte bara förkroppsligar guden Vishnu, den lär också ha som en av sina uppgifter att skydda densamme. Oj, oj, går detta att begripa? Blir inte det som att man blir sin egen beskyddare?I Badavilinga Gudi-templet finns denna Shivalinga. Den är en symbol för guden Shivas skapande kraft. Som jag var inne på ovan kan vara mer krass och se det som Shivas erigerade könsorgan (lingamen) som är förenad med det kvinnliga könsorganet (yonin). Tillsammans symboliserar de föreningen av manligt och kvinnligt och för all existens. Statyn är cirka 3 meter hög och huggen ur en enda svart sten och måste ju sägas vara väldigt välbevarad.Templet Prasanna Virupaksha eller Shivas underjordisk tempel är ofta översvämmat. Min guide skrämde besökarna med att det fanns ormar i vattnet, då fick inte heller jag någon lust att gå in. Kvinnorna på bilden använde templet som vattenkälla för att blanda betong, tror jag. Templet upptäcktes så sent som under åttiotalet och det verkar inte som man klurat ut varför det byggdes så att det en stor del av året är översvämmat.Naturen är verkligen fascinerande. Överallt finns stora stenbumlingar som ligger lite huller om buller som om de skulle ha trillat ner så från himlen.Enligt hinduernas myt om hur Hampi skapades, så var det en av gudarna som tappade några stenar när han bar ett berg över hela Indien. I andra fall kan det se lite tillrättalagt ut, som om en mänsklig hand skapat en konstinstallation av stenbumlingarna.Jag vandrade runt lite på vad min guide sa var det arkeologiska museet. Men, var det verkligen där jag var? Känner inte igen mig riktigt när jag jämför med bilder på nätet. Intressantare än de arkeologiska fynden tyckte jag nog att denna relik var. Inte helt fräsch och fjärran från att vara ett arkeologiskt fynd. Enligt Google är det i alla fall en Hindustan Ambassador. Bara namnet säger väl en del om bilden av lyx i dåtidens Indien? Bilmodellen tillverkades av Hindustan Motors från 1957 ända fram till 2014. Det får mig att tänka på och dra en parallell till Östeuropa där bilmodellerna också fick ett långt liv. Förebilden är Morris bilmodell Oxford, serie III från 1950-talet. Förutom med bensinmotor kunde man få den för diesel, CNG och LPG. Minsann. Gasdrift måste väl ändå ha varit ett senare påfund.Nu står jag på toppen av fundamentet till det tidigare kungliga palatset, Palace of Vira Harihara, och ser ut över det vidsträckta området som utgjorde kungens befästa domäner. Det är naturligtvis svårt att föreställa sig hur det var en gång i tiden, men ändå, för att förstå att Vijayanagara var ett rikt och mäktigt kungadöme krävs inte så mycket fantasi.För omväxlings skull en sekulär byggnad. Vi har kommit till Elefantstallarna. Byggnaden har elva kupolförsedda kammare som inhyste de kungliga elefanterna. Kupolerna kombinerar hinduiska och muslimska element, enligt guiden för att integrera även muslimerna i samhället. Kan det var därför byggnaden skonades efter de muslimska attackerna och förstörelsen? Det är i alla fall en av de bäst bevarade lämningarna i Hampi. Man kan ju undra hur stor andel muslimer det var då. Uppgifterna är osäkra, 1-5 %, med en koncentration i huvudstaden Vijayanagara (ungefär dagens Hampi).Nu vet jag ju inte om dessa muslimer var turister eller boende i Karnataka, men idag bor här tydligen fler muslimer än under Vijayanagara-rikets tid, ca 13 % i delstaten. Det kan jämföras med Sverige där 8-10 % beräknas ha muslimsk familjebakgrund, även om en väsentligt lägre andel är praktiserande muslimer.De här portarna var ju säkert stabila gentemot fiender, men de var inte så ändamålsenliga i övrigt. Om jag minns rätt behövdes det elefanter för att öppna dem.Ännu en vad man kallar helig tank. Varför inte bassänger? Även denna som låg inne på det kungliga området var avsedd för rituella bad och rening före böner.De här tallrikarna var så tunga att gästerna fick komma till tallrikarna istället för tvärtom.Hit leddes ministrar och andra viktiga besökare för hemliga samtal i underjordisk rum.Vi gick vidare och kom till Lotus Mahal som ju också ser rätt välbevarat ut, men det har tydligen genomgått en del restaureringsarbete och har då också förlorat en del av sina ursprungliga utsmyckningar. Den uppfördes som ett palats för hovets kvinnor och enligt en uppgift uppfördes det t o m för hovets muslimska kvinnor. Kan ju låta lite märkligt, men guiden antydde att man hade ambitionen att leva i samförstånd, hinduer och muslimer. Sedan användes det även av kungen och hans ministrar. Då kan man ju börja undra vad som egentligen försiggick här…Lotus Mahal vaktades noga och var en inhägnad innanför inhägnaden. Varje vakttorn hade sin egen utformning och man tror att bevakningen av kvinnorna sköttes av eunucker (kastrerade män). Man kan ju också undra om de bevakades för att skyddas mot illasinnade icke kastrerade män eller om de bevakades för att inte rymma.The Queen’s Bath sägs i första hand vara byggt för hovets kvinnor. Men, nog fick kungen komma hit också och bada med sina fruar. Och nu pratar vi inte om rituella bad och rening inför bön, här var det fråga om nöje och avkoppling. Mmm, där skulle man varit med.Dags att uppsöka ett vattenhål.
Hjärnan börjar så smått koka över. Vi närmar oss slutet av denna tur och besöket på templet Shree Vijaya Vitthala. Templet är dedikerat till Vitthala, en avatar (nu vet vi ju vad det ordet betyder) av guden Vishnu. Kommer ni ihåg Vishnu? Den heliga treenigheten: Brahma, Vishnu och Shiva där Vishnu är uppehållaren/bevararen. Man tänker sig att Vitthala bodde eller rentav bor här, dock inte i egenskap av en historisk person som t ex Jesus, bara i sin egenskap av en gudomlighet. Lite abstrakt är det allt.
Templet har verkligen en påkostad arkitektur och pelare man kan spela på. Häng med!
Först låter vi oss imponeras av denna enorma, till synes ändlösa basar, något större än den jag nämnde ovan. Här ägnade man sig framförallt åt hästhandel. Herregud! Hur många hästar hade man? Jag har hittills inte sett en endaste häst.Utsmyckningarna var talrika och finurliga. Guiden försöker visa hur han genom att dölja delar av utsmyckningen får ögat att se nya figurer. De var listiga de där stenhuggarna eller om det var arkitekten.Bland utsmyckningarna var det i alla fall gott om hästar.Man blir ju alldeles matt när man ser hur mycket jobb man lade ner på utformningen och alla dessa utsmyckningar. Och så dessa pilastrar som man kunde spela på. Var och en av dem hade sin egen ton. Nu fick man dessvärre inte tillämpa detta musicerande längre då man var angelägen att bevara pilastrarna. Guiden berättade dock om hur de spelade här när han var yngre. Men, man kan få höra smakprov på nätet: jagate eller damru
Guiden var väldigt angelägen om att jag skulle fotograferas med den här inramningen. Jag förstod inte riktigt varför, men jag sedan sett att många andra också låtit sig fotograferas på samma sätt. Och vad det är för odjur jag sitter vid vet jag inte riktigt heller.Söta ekorrar hade de gott om.Ett kännetecken för templet är också denna ”chariot”. Hur översätter man det? Stridsvagn, triumfvagn… Vagnen är dock bara skådebröd och kan nog aldrig ha varit avsedd att röra på sig. Däremot kunde man tydligen snurra hjulen förut, utan att vagnen för den skulle rörde sig. Men, allt som är kul har ett pris. Saker slits och nu är hjulen låsta. Som synes finns den även avbildad på Indiens 50-rupierssedel.
Efter en dag bland massor av ruiner och tempel och gudomar blir det lätt lite overflow i skallen. Vad är det jag har upplevt idag? Så mycket står klart, oavsett hur stort eller mäktigt Vijayanagarriket var i förhållande till romarriket, så måste det åtminstone ha varit ett extremt rikt kungadöme. Man kontrollerade Indiska oceanens handelsrutter i söder och man exporterade peppar och andra kryddor, ädelstenar, bomull och ris. Portugisiska resenärer har beskrivit staden Vijayanagar som en av de rikaste städerna de hade sett. Till ytan var riket ungefär jämnstort med dagens Sverige. Man hade en stark militärmakt mätt i antal soldater, kavallerier och krigselefanter samt starka befästningar och man höll länge stånd mot de muslimska sultanaten norrut.
Men, var det slut med kungadömena efter Vijayanagarrikets fall? Nä, tydligen fanns det mindre kungadömen kvar, inte minst i södra Indien och de muslimska sultanaten som besegrade Vijayanagar levde vidare och längre norrut fanns det muslimska mogulriket.
Men, så under 1600-talet började britterna komma och idka handel, inledningsvis som gäster. Mogulerna dominerade stora delar av Indien och britterna behövde tillstånd från mogulkejsaren och lokala härskare för att bedriva sin handel. Fast rederi, från ca 1757 och framåt övergick man från att bara bedriva handel till att stegvis bli en starkare politisk och militär makt som styrde stora delar av subkontinenten. Man hade en egen armé och samlade in skatter fram till dess den brittiska staten tog över kontrollen 1858.
Min guide talade flera gånger om detta rederi som uppenbarligen hade många strängar på sin lyra. Tydligen var det rederianställda som återupptäckte ruinerna vid Hampi i början av 1800-talet och visst har man en bild av att det funnits många britter som snöat in på just arkeologi? Det var också rederitjänstemän som senare såg till att ruinerna inte rasade ihop, genom förstärkningar med järnbalkar tillverkade i England. Kanske inte ser så snyggt ut, men flera av byggnaderna hade kanske inte stått upp idag utan dessa ingrepp.
Ny dag och tempelelefanten får sitt morgonbad i floden.Andra ägnar sig åt att fylla på lagren. Mitt guest house får uppenbarligen sina leveranser av grönsaker från denna lilla vagn.Aporna bevakar att inget ätbart går till spillo.Idag fick guiden ledigt och jag har nöjt mig med att bara hyra chauffören från igår. Han pratar inte lika bra engelska och är inte heller lika kunnig, men det får gå. Vi ska bege oss ut lite mer på landet och fortsätta utforskandet av tempel och annat. Här passerar vi en bananodling i vardande (i förgrunden) och i bakgrunden framför kokospalmerna växer det sockerrör. Man suckade över att det närbelägna sockerraffinaderiet hade lagts ned och att transporterna därmed blivit längre med sviktande lönsamhet som följd. Det lät som om det fanns en oro för att sockerrörsodlingarna skulle ta stryk.– Oj, bor det folk där?, frågar jag. – Jo, det är säsongsarbetare som hjälper till med sockerrörsskörden.Och så plötsligen kommer en modern traktor istället för en oxkärra. En del får tydligen till det och klarar av att investera. Fast nog ser släpet något överlastat ut? Och vad fin vägen var just här…Men, så är vi åter tillbaka 100 år i tiden jämfört med Sverige. Fast här är vattnet varmare och förhoppningsvis renare än det var när man vintertid tvättade kläderna i tex Riddarfjärden.Enligt chauffören var den unga gröna växtligheten ris i vardande.Annars var det nog mer så här jag såg ett risfält framför mig, lite blött och geggigt.Vi passerar ett stenbrott och min chaufför berättar att det just här är fritt fram för alla att hugga sten. Som ni ser är det några som håller på, i denna värme dessutom.Vi ska nu över till andra sidan Tungabhadra River på denna relativt nya bro.Första etappmålet är Hanuman Temple eller Monkey Temple som det också kallas. Jaha, och vem var då Hanuman? Jo, han är son till vindguden Vayu och sägs ha fötts däruppe på berget, på Anjanadri Hil. Det ger honom övernaturlig styrka och snabbhet, men han är också känd för sitt mod, sin trohet, hängivenhet och lojalitet och är en av de populärare gudarna inom hinduismen.Däruppe ligger också templet där Hanuman dyrkas. Uppgifterna varierar vad gäller antalet trappsteg för att nå toppen, vissa säger 400, andra 575. Enligt min chaufför var det ett tempel som man fick positiv energi av att besöka. Man bär gärna rött och orange för att hedra honom. Idag var det söndag och många besökare.Varmt och svettigt är det, så det går inte så fort en dag som denna. Många peppar sig genom att ropa vad som i mina öron låter som ett slags mantra, ungefär Hey, hej Shiram, men förmodligen skulle det förstås som Jai, Jai, Shivam. – Må Shiva segra! Typ. I hinduismen tycks inget vara lättbegripligt. Vadå Shiva? Detta är ju ett tempel som äras Hanuman!? Så kinkig får man inte vara. Hanuman gillar ju Shiva och får sin kraft från denne, så då kan man lika gärna hylla Shiva. OK.Hanuman avbildas ofta som en kraftig apa och då mer imponerande än denna krabat. Men, det kanske inte är en allt för vild gissning att det förklarar varför aporna på berget här är heliga.
Orange är färgen som verkar förknippas med denna plats och vill man veta varför får man läsa en liten saga. Hinduismen tycks vara full av sagor. Behövs ingen Astrid Lindgren här inte. Sagan berättar att guden Hanuman en gång blev nyfiken på den röd-orangea färgen (sindoor) som Sita (guden Ramas hustru) hade applicerat vid hårfästet. När Hanuman frågade henne om anledningen till att hon gjort så, svarade Sita att hon applicerade sindoor för sin man Ramas långa liv och för att göra honom lycklig. Detta gjorde tydligen Hanuman ytterst lycklig och han försvann bara för att täcka hela sin kropp med sindoor. Hanuman förklarade för Sita att han gjort detta för att göra Sitas make Rama lycklig och för att han själv ville välsignas med ett långt liv. När Rama hörde detta förkunnade han för alla sina anhängare att den som dyrkade Hanuman och applicerade sindoor på hans avgud, välsignat skulle hans liv vara och alla hans önskningar uppfyllas. Osvuret är kanske bäst. Jag får ju intrycket att sindoor är en något rödare färg, så om alla orangea banderoller och klädedräkter har med denna berättelse att göra känns inte helt säkert. Men, det är ju en gullig historia :-
Jag fick en illusion av att jag befann mig i Turkiet. Är det den röda flaggan som kanske egentligen är orange den med? Jag tittar in i templet och känner mig lite osäker över hur mycket av riterna som jag som icke-hindu kan ta till mig. Jag smiter ut igen.Vad händer här? Får jag komma in. – Ja, ta av dig skorna bara.Först smyger jag mig bak i lokalen för att bara titta på. Men plötsligen lockar mannen på bilden in mig i den dans som rör sig runt och rätt vad det är har jag ett instrument i handen och efter lite mönstring av min talang får jag tydligen godkänt och får fortsatt förtroende som en del av ensemblen.Liten sötnos.
Det är tvära kast. När jag kommer ut är det ett herrans liv och det känns som om smockan hänger i luften. Ingen aning om vad som pågår, men det tar ett tag innan lugnet åter infinner sig.
Färden går vidare till Pampa Sarovara. Om jag förstått det rätt var det från början en helig sjö som med tiden omvandlats till en tank för rituella bad och rening. – Varför badar ingen?, frågade jag min chaufför. – Njae, vattnet är så smutsigt och så finns det krokodiler i sjön. – Va! Krokodiler! Jag såg inga. Har du sett några? – Jodå, hävdade chauffören. Jag letar information om detta, men hittar inget stöd för detta spännande påstående. Däremot hittar jag faktiskt uppgifter om att det ska finns krokodiler i Goa, i inlandsvatten och bland mangrove. Bara det låter ju tillräckligt spännande.Nästa anhalt var Anegundi Durga-templet. Här brukade Vijayanagara-kungarna komma och be innan de drog ut i krig. Oftast behöver man bara ta av sig skor och strumpor när man ska in i det allra heligaste, men här var det skor av på hela området. Nu fick jag återigen pryda min panna vid platsen för tredje ögat med lite rött pulver. Det blev ju inte så snitsigt som när indierna gör det, men i bästa fall har jag nu bibringats klarhet samt fått ett skydd mot negativa energier.Egentligen var jag på väg för att söka efter ett fort, när jag i stället kom till denna matkö. Här hade man varit omtänksam och lagt ut halm så man inte fick så ont i fötterna. En av indierna i kön tyckte att jag skulle ta ett fat, diska det och ställa mig i matkön. Kön var lång och man verkade vänta på mer mat från köket, så efter viss tvekan avstod jag. Men, jag skänker denne och många andra indier en varm tanke. Ofta möts man av en väldigt inkluderande och generös attityd. Fortet? Ja, det glömde jag bort och jag började bli lite mätt av alla intryck.Templet driver även ett cow hostel som chauffören kallade det.Jag står på vad som närmast kan liknas vid en kuliss till ett gammalt palats Anegundi. En renoverad yttervägg är vad som finns kvar efter förstörelsen 1565. Inte mycket att se, men jag ser ut över gatan där ytterligare en sådan där chariot står parkerad, men denna är gjord av trä och är faktiskt avsedd att röra på sig, vilket den tydligen gör i samband med någon festival.Jag går in i ytterligare tempel, men tappar lusten. Det ser rätt sunkigt ut och jag går ut igen. Det föder däremot en tanke. Hur funkar det egentligen med hinduismen. Har man någon gemensam organisation? Vem tar hand om alla tempel? Bär man upp någon skatt?
Jag söker information och konstaterar att det inte finns någon central ledare, ingen gemensam organisation och ingen beskattning. Så hur templen sköts och finansieras är tydligen olika från fall till fall.
Det slår mig också att hinduismen har vissa likheter med vår fornnordiska tro och asagudarna. Jag kollar för säkerhets skull att jag inte är helt ute och cyklar, men jodå, mina tankar bekräftas. Men, var inte vi i Norden inte lite mer pang på? Inte så många nyanser, motsägelser, abstraktioner…
Vi ska först bara göra dagens sista tempelbesök vid Shri Malyavanta Raghunatha-templet. Det är dedikerat åt guden Rama. Kommer ni ihåg? Han som var gift med Sita. Ännu en saga: Det sägs att Sita och Rama levde här under fjorton års exil tillsammans med Ramas bror Lakshmana. Det slutar med att demonkungen Ravana kidnappar Sita, vilket leder till ett stort krig och Ramas återkomst som hjälte och kung. Sita däremot, förvisas igen och kallas hem av Moder Jord. Alla tre finns avbildade här.Templet ligger avskilt på en höjd och man har fin utsikt.Vad är det vi egentligen ser här? Är det bara en naturlig spricka i berget och resultatet av någon sysslolös skulptörs ”graffiti”? En sajt föreslår att det är fråga om en massa avbildningar av Shiva med Nandi. Nandi var tydligen Shivas väktare, transportmedel och ständige följeslagare i form av en vit tjur och den ser man flera exempel på. Men, Shiva? I så fall verkar ju fallosarna ha huggits bort.Det var en rofylld plats.De är finurliga, aporna. De vet hur man öppnar väskor, så det gäller att inte förvara något ät- eller drickbart där. Jag har ju tidigare uttryckt hur trygg jag har känt mig i Indien. På en webbplats som handlar om att turista i Karnataka och Hampi läser jag om att den största risken att bli bestulen, är av just aporna. Och får de inte som de vill är det risk för att de går till angrepp. Blir man biten av en apa är det tydligen raka vägen till sjukhuset. Jag upplevde dock aldrig aporna här som aggressiva.Ännu en herde med sina getter.Vi har ju varit en bra bit ut på landet och hamnar i byar jag inte känner igen. Vi ska dessutom leta upp en bankomat. Det är mångas intryck och en del fastnar på bild. Den här kvinnan skulle ju nästan kunna uppträda på cirkus.Bara en siesta eller är de hemlösa?Imponerande att kunna köra en så överlastad motorcykel.Jag ber min chaufför om att bli avsläppt vid floden. En traditionell båt, Coracle, som ser ut som en stor flätad korg.Jag har förstått att det tidigare fanns en hel del restauranger och boenden på andra sidan floden. Lite hippie-stuk om jag förstått det rätt. För några år sedan såg den lokala skogsstyrelsen till att allt detta revs, vilket en del Hampibor tycks beklaga. Den lilla båten går dock fortfarande i trafik, så jag tänkte jag kunde ta en tur och en promenad på andra sidan. För ovanlighetens skull möttes jag av allt annat än välvilja. Besättningen eller om det var skepparen med kompisar, satte sig demonstrativt med ryggen åt de väntande passagerarna och var inte alls villiga att svara på frågor. Jag tror alla vi som stod där gav upp. Någon båttur blev det inte.Det är så ledsamt att se allt skräp. Här kommer en man med sin fulla soptunna och tömmer den på flodbanken.
Jag läste någonstans att Hampi krävde tre dagar för att man skulle få ut något av besöket, men efter två heldagar var jag rätt nöjd. Det fanns också en annan faktor att ta hänsyn till. Imorgon är det måndag och skulle jag stanna till tisdag gick det inga tåg. Detta förblir en gåta för mig. Indiska tåg är ju ofta extremt långa, däremot inte så många. Flera tåg går bara en eller två gånger i veckan.
Så jag avtalade med min chaufför om att bli upphämtad i ottan till morgondagens enda tåg som skulle avgå från Hosapete Junction kl 06:20. Sedan skickade han sin bror istället. En fördel var att hans tuk-tuk inte gick lika fort. Det blev en lite lugnare färd. Jag blev upphämtad 05:20 och det var en upplevelse att vara ute i morgonmörkret. Först var det rätt tomt på gatorna, men ju närmre Hosapete vi kom, desto mer trafik, inte bara motorfordon, utan många människor som kunde gå i bredd med ryggen mot oss och som inte syntes förrän vi var kloss in på dem. Många gick barfota och jag funderade över om de överhuvudtaget såg vad de satte fötterna på. Samma sak med oxkärrorna, ingen belysning, inga reflexer. Oj, oj, oj, vad svenskt präktig man blir.
När vi kommer fram får jag höra att tåget är försenat och att ny planerad avgångstid är kl 7. Men, min sagesperson, vem var det och vad visste han om tågtider? Jag frågar en till och han säger samma sak, så då får jag väl tro på att det är så. Jag vill ju inte gärna missa tåget när nästa går om två dagar. Jag går tillbaka ut på gatan och äter lite frukost. De vita kuddarna smakar just ingenting, men man kunde doppa dem i en sås som följde med. Något friterat som kocken höll upp med sina fingrar tackade jag ja till och det var gott. Indiskt kaffe är aldrig gott.Att tågen var långa var jag på det klara med, så var skulle jag stå? Återigen frågade jag någon som såg ut som en random vem som helst. Han försökte förklara för mig, men när han såg att jag inte fattade tog han mig i hampan och ledde mig hit. Här ska du stå. Exakt där stannade min vagn. Hur kunde han veta det med sådan precision? Och det var tur att jag stod något så när rätt för tåget var ännu längre än tåget på vägen hit. Och inte kom tåget kl 7. Klockan har nog hunnit bli minst halv åtta eller mer.På vägen hit åkte jag i en luftkonditionerad vagn, men jag hoppade den lyxen nu, vilket faktiskt var trevligare. Inga smutsiga fönster som skymde sikten och i och med att det bara var galler istället för rutor så fläktade det ändå skönt. Jag reste rätt bekvämt där jag halvlåg eller satt på min liggplats. Ibland kom någon och satte sig i fotändan, men det gick ju bra det med.Jag hade en liggplats som var parallell med korridoren och skulle man ha sovit där hade den varit i kortaste laget, då hade man nog hellre velat haft någon av de tvärställda liggplatserna på andra sidan korridoren.Jag skulle ju inte lika långt den här gången, men det var ändå fråga om sju timmars tågresa, så den här gången handlade jag lite från en av de ambulerande försäljarna.Till en början färdas tåget över ett odlat slättlandskap. Ibland, inte just här kanske, skulle det under ett kortare avsnitt, lika gärna ha kunnat vara fråga om t ex Lundåkraslätten.Sedan nådde vi åter fram till regnskogen och sluttningarna ner mot Goa.Finns det någon gräns för hur långt ett tåg kan bli?Alla skyltar som har med järnvägssäkerhet att göra och som är riktade till järnvägspersonalen är på engelska. Jag har ju förundrats över att indier i allmänhet inte alltid är så bra på engelska, men det verkar ju ändå logiskt att använda engelska i dessa sammanhang. Jag har noterat att alla indier inte är så bra på hindi heller.Jag var förvarnad att snart kommer vattenfallen, Dudhsagar Falls. Alla dörrar var öppna och jag stod beredd med kameran vid en av dem. Här ser man delar av det övre fallet.Nu har vi åkt nästan som i ett U runt berget och ser vattenfallen på håll, ett av Indiens högsta. Man kan ana klipphyllan som tåget nyss körde på. Min förhoppning är att jag imorgon ska bada längst därnere vid foten av fallet.En kvinna dyker upp och för ett farligt oväsen med ett högljutt klapprande på någon slags kastanjett och en sångröst som var helt olidlig. För detta ville hon ha pengar naturligtvis. Jag hade möjligen varit beredd att betala för att få henne att sluta.Två bröder och sötnosar. Storebror har jag för mig var åtta år.Collem var mitt resmål för dagen. Förseningen har man till stora delar kört in, vi anlände bara en halvtimme försenade. Jag slås nu av att jag inte betalt något för biljetten. Mitt guest house ordnade med att en resebyrå bokade min tågbiljett, men när man räknade ihop vad jag var skyldig tappade man bort den posten. Med våra ögon är det ju småpengar, motsvarande ca 45 kr (för sju timmars tågresa) och nu är det ju inte mitt ansvar att säkerställa att de får med allt på notan, men lite skäms jag ändå.För hundra år sedan jobbade jag som konduktör. Om man inte var tågbefälhavare var det rak arm utåt för att signalera klart. Här verkar det vara grön flagga istället. Jag försökte räkna antalet vagnar, vilket inte var lätt med tanke på hur långt tåget var, men tjugo någonting.Boendet var bokat på Jungle Book Resort, det enda boendet jag hittade på orten. Egentligen kunde det ha varit jättemysigt. Det låg vackert inbäddat i grönska bredvid floden. Tyvärr var förfallet påtagligt, huset jag bodde luktade lite unket, en swimmingpool var tom och förfallen, en zip-line var ur funktion. Beläggningen verkade låg.Restaurangen var dock trevlig och underhållningen stod aporna för. Är det syskonkärlek eller fråga om en mer amorös uppvaktning?På kvällen pratar jag lite med en man från Bangalore som var här på semester med sin familj. De hade ett synnerligen digert program och det var en väldig massa tempel som skulle besökas och han tyckte absolut att jag skulle passa på att besöka ett i närheten. Nära visade sig ändå vara en bra bit bort. Vilken tur. Jag var rätt mätt på tempel. Familjen hade en egen chaufför med sig, så man var ju lite rörligare än vad jag var och de behövde inte bekymra sig över att det inte gick några tåg på tisdagar. Han jobbade på ett IT-bolag med Sales Performance Management-system och undrade om jag hade kommit i kontakt med det. Det slog mig att jag faktiskt hade det, under mitten av åttiotalet. Väldigt basic, men ändå. – Åttiotalet! Då var jag inte ens född, skrattade han.För första gången ser jag en häst. Den har tydligen lämnats vind för våg när den inte behövdes mer och var van vid att få mat från restaurangen jag inmundigar min frukost på.
Jag är inne i byn för att boka en tur till vattenfallen och tänkte först att jag väl åker jeep, som alla andra. Men, att göra som alla andra är egentligen något jag inte är så förtjust i, lite motvalls kanske jag är. Så, när en gatuförsäljare dyker upp och föreslår att jag ska vandra med en guide, slår jag till på det. Nu fick jag också tillfälle att reda ut något annat. Jag tyckte mig vid några tillfällen ha hört något som om det klingade på spanska, utan att förstå. Var det bara inbillning? Nu hände det igen. Något försäljaren sa till en kompis. – Vad var det där du sa? Det var tydligen något på Konkani, det lokala språket i Goa, som innehåller många portugisiska låneord.
På två ställen får jag ta av mig skorna och vada över floden.Floden ser så lugn ut, men när man vadade över kände man att det ändå var rätt strömt.I huvudsak följde vi samma väg som jeeparna. Det var vackert.Apropå skyltarna jag såg längs järnvägen frågade jag min guide om förekomsten av björn och vilda elefanter, men det verkade han inte ha hört talas om. Däremot hade han mött bison och för två år sedan, en svart panther när den passerade över här. Jag kollar vad Chat GPT har att tillföra och då får jag läsa att indisk elefant ska finnas i trakterna, liksom olika arter av hjort och vildsvin, men mest tidigt om morgonen eller kvällstid eller längre in i skogen. Rovdjur såsom leopard, djungelkatt, mungo och asiatisk vildhund är skygga, men förekommer också. Det där ”längre in i skogen” kan naturligtvis betyda att de aldrig satt sin fot här eller i närheten.Och så ormar. Här finns både huggorm, kobra och pytonorm. Nu var ju denna orm överkörd, så den var ju ofarlig oavsett vad det var för typ. Enligt Google lens är dock detta, även i levande tillstånd, en ofarlig, fläckig busksnok.Bönepaus.Tyvärr var min guide inte jättebra på engelska så konversationen kunde gå lite trögt.Tänk att bo här, mitt i regnskogen. Det var en liten bondgård.Här måtte man ha gjort lite åverkan på naturen när man byggde vägen, men det såg ju häftigt ut.Några avvikelser från vägen gjorde vi.Det började onekligen bli lite ansträngande. Det var några olika bud om hur långt det var, men 11-12 km en väg. Luftfuktigheten var hög, temperaturen steg till 34°, svetten rann och det gick åt mycket vatten.Men, nu är vi nära och nu syns också järnvägsbron tydligt, bron som jag åkte på igår.Det var väldigt skönt att hoppa i och för första gången i Indien fick jag prova på ett svalkande dopp. Nere vid kusten var det ju inte jättestor skillnad mellan luft- och vattentemperaturen.Oh shit, det märkte jag inte, att jag badade med så mycket fisk omkring mig. De verkade helt orädda. De var nästan så att de lät sig klappas.Det såg onekligen lite komiskt ut med alla vuxna som hade flytväst på sig när de badade. Först nu slogs jag av att simkunnigheten i Indien alltså är synnerligen begränsad. Jag såg bara en indier som inte hade flytväst. En annan tog förvisso vad som såg ut som riktiga simtag, men uppenbarligen kände han sig inte bekväm utan väst. Jag har ju haft två unga, indiska par med ombord på Aquileja en gång. Bara det faktum att de var i Sverige och dessutom hade råd med att hyra mig tydde väl på att de tillhörde den indiska överklassen, men de kunde simma, åtminstone killarna. De skulle ju imponera på sina kvinnor att de vågade bada i den iskalla (drygt 20°) Östersjön. Den mer timide av dem var modigast och hoppade i utan några större åthävor, den kaxigare däremot fick samla mycket mod innan han följde efter.Jag var rätt imponerad över att det var så gott om badvakter på stränderna. Vilket oväntat säkerhetstänk, tänkte jag. Här vid vattenfallet blir ju följderna av att inte kunna simma mer uppenbara om man hoppar i vattnet och det i stort sett blir djupt direkt, jämfört med en långgrund strand. Så, även här fanns det livräddare beredda när något hände, vilket det gjorde. Och jag blev vittne till hur en annan kvinna fick panik när hon kom ner i vattnet, trots flytväst. De flesta hade ju inte heller satt fast dem ordentligt, så västen höll ofta på att glida över huvudet.Och där kom tåget uppe. Nu var det ett godståg, men när det kom ett persontåg för ett tag sedan som skulle uppåt (åt det hållet gick det minsann tåg på tisdagar) blev det ett väldigt tjoande och tjimmande. Återigen det där lite levnadsglada, barnsliga draget hos indierna. Kul!Idag är det onsdag och kalendern säger att det är den 3 december. Efter vattenfallen ville jag lata mig lite vid kusten innan jag skulle vända hemåt. Det skulle ta väldigt lång tid att åka med kollektiva färdmedel och också innebära byten med promenader mot oklara mål och med tung packning. Nä, det blev taxi och den dyraste av mina taxiresor, 3500 Rupier. Först ville han langa upp min resväska på taket. – Stopp! Det går inte! Jag såg framför mig hur väskan skulle ramla av och gå upp och hur mina saker skulle spridas över vägar och diken. Bagageutrymmet var tydligen upptaget av en gastank, så väskan fick till slut plats i framsätet. – Jaha, ska du använda säkerhetsbälte, kommenterade han när jag försökte hitta bältet. Det fanns en ton av milt överseende, att jag var en så ängslig och otrygg person som behövde ett bälte.Några vansinnesomkörningar gjorde han, men annars var han en rätt OK bilförare. Åtminstone till en början var vägen dessutom överraskande bra. Och jag tyckte faktiskt han verkade ta intryck av varningsskyltar som inpräntade att detta var ett olycksdrabbat vägavsnitt eller som uppmanade till att köra försiktigt. ”Life is precious” som det kunde stå. Så, lite trafiksäkerhetstänkande kunde man faktiskt ana från myndigheternas sida. Förutom alla naturliga farthinder i form av gropar, var det även rätt gott om onaturliga farthinder, både vägbulor och målade tvättbräden. Efter en timme och en kvart var vi framme i Agonda Beach och klockan var nog inte mer än runt åtta på morgonen. Enligt Google maps skulle det ta nästan två timmar.Jag hade nu valt att åka till South Goa. Det sas att det skulle vara genuinare och lugnare här än i North Goa och de första intrycken var att det verkade stämma.Det enda var väl att det rum med sjöutsikt som jag hade bokat, i stort saknade just sjöutsikt och dessutom låg vid en byggarbetsplats. Jag blev då erbjuden att bo där uppe i ett närliggande guest house med samma ägare, men till ett betydligt högre pris. Även här pågick byggen vid sidan om, men det var rätt lågmälda byggen och jag orkade inte stöka runt, så jag slog till. Rummet var inte mycket att hurra för, men utsikten var ju fantastisk.Här förflöt två heldagar i maklig takt.Bygatan var betydligt lugnare än i Candolim, även om allt var inriktat på turister. Jag slogs även av att det var mycket renare här. Nästan inget skräp.Se där. Systembolaget har verkligen ett utbrett nät av utlämningsställen. 😉 Man såg faktiskt många butiker i Goa som sålde alkohol. Men, så många kunder verkade de inte ha.Gammal är äldst. Stockar bytte plats allt eftersom båten förflyttades. Uråldriga metoder fungerar alltjämt. Vikingarna gjorde väl på samma sätt när de skulle dra sina båtar över land?Ni får fortsätta att njuta av lugnet här. Jag ska snart åka hem till kyla och mörker.Jag vet inte hur stor skillnad det var emellan ebb och flod mätt i höjd, men mätt i avstånd till vattenlinjen skilde det åtskilligt. Badvakterna fick flytta sina vakttorn i takt med att vattnet flyttade på sig.
Man måste ju bryta någon gång. Och egentligen känns det rätt lagom att resa hem. Efter en tid med sol och bad, blir man mätt även på detta. Ändå. Vad skönt det var här. När jag tittar på filmen längtar jag tillbaka, till stranden, till maten, till de vänliga indierna, till hur obekymrat man kunde leva ekonomiskt.
Utsikten från mitt rum. Jag ska dock söka mig upp på bygatan för en sista middag här.Här hamnar jag och jag får hjälp med att fixa en taxi för det sista etappmålet. Jag har bokat ett boende i Bogmallo, nära flygplatsen, och reser dit imorgon förmiddag.I Bogmallo finns det också en strand. Jag insuper det absolut sista av sol, värme och bad.Servitören på strandrestaurangen är som ingen annan. Jag har sällan sett någon med ett så brett, naturligt, ständigt leende. Nu, när jag ville ta en bild på honom stramade han dock upp sig och såg inte riktigt lika spontant leende ut, men det får duga som minne. Det var omöjligt att inte bli smittad av hans utstrålning. När han skulle servera ölen presenterade han flaskan som vore det ett årgångsvin. Han frågade om han fick hälla upp, om jag ville ha ölen med eller utan krage och så avslutade han naturligtvis, på sedvanligt sätt, med att sätta tillbaka kapsylen.Nu är Putin i antågande. Bra tid att ge sig av.Att se en svensk pappa med ett litet barn är ju inget man höjer på ögonbrynen åt. Men, en indisk pappa! Han satt inte direkt bredvid mig, men jag fick ändå tillfälle att prata med honom. Jo, han höll med om att det väckte viss uppmärksamhet. – Var är mamma?, var en fråga han hade fått besvara åtskilliga gånger. – Och var är hon?, kunde jag då inte heller låta bli att fråga. – Hon åkte lite i förväg för ett viktigt jobbmöte. Så, de bodde i Tyskland och hade säkert vant sig vid andra normer än de indiska.
Ja, vad säger man nu? Nu har jag upprepat min resa en gång till, vid skrivbordet, bland anteckningar och bland massor med bilder. Inför resan hade jag ju en del förutfattade meningar om Indien och många av dem har bekräftats också. Det är lite jobbigt att resa i Indien, det är stökigt, det är skräpigt, det är ofta trångt och mycket människor, det låter och det luktar. Men, det är också mycket av tjusningen. Det blev ett äventyr, men det var också väldigt skönt att varva med att slappa på en strand.
Denna resa blev verkligen något att minnas. Jag har fått en inblick i landet, dess historia, dess religion och hur folk lever. Och så alla, nja inte alla, men väldigt många förtjusande, trevliga, nyfikna, hjälpsamma människor jag har mött. Jag har känt mig trygg, fast kanske inte alltid i trafiken, men jag har aldrig känt någon oro för att bli bestulen, rånad eller lurad. Och maten är god och billig och jag blev inte magsjuk. Och så denna värme, den omslutande härliga värmen och det underbara, smeksamma vattnet. En resa till Indien kanske inte är för alla, men gillar du lite äventyr, så tycker jag att du ska ta chansen. Jag skulle gärna se mer av landet.
Övriga deltagare: Susanne Björkblom, Elin Dahlin, Mia Lehndal (ledare), Mimmi Demitri von Pezold, Charlotte Wiklund
Indien och yoga. Smaka på det. Den kombon har utövat en viss tjuskraft på mig. Inte så länge. Yoga tog sig in i mitt liv i samband med att jag åkte på yogaresa till Lesbos för endast fyra år sedan. Året därpå var jag nyfiken på Mia Lehndals yogaresa till Goa, men av olika skäl blev det inte av det året, fortfarande dyra flygbiljetter efter pandemin och få deltagare. I år var det öppet i min kalender och jag blev återigen lite sugen att haka på. Men, vad var det egentligen för yoga hon erbjöd? Body Love Yoga. Vem har hört talas om det? Språkpolisen inom mig funderade dessutom över om det inte borde heta Body Loves yoga. Eller var det någon annan underförstådd avsikt med uttrycket?
I mitten av oktober hade Mia en form av introduktion till sin Yoga-praktik på Hälsans hus i Stockholm. Jag var där och blev väl egentligen inte så mycket klokare. Hon sa att hon nästan kunde lova att man skulle känna något efter en veckas yoga. Vad man skulle känna, ja, det var mer oklart. Hmm?
Några saker som väl borde ha fått mina varningsklockor att ringa var att jag hade svårt att förstå vad hon sade, under det att hon instruerade och att hon blev märkbart irriterad när jag ställde en fråga. Den gången gav hon instruktionerna på engelska och jag tänkte att det kanske var hennes engelska uttal jag hade svårt för. Och irritationen: – Det har jag ju precis förklarat! – Jaha, i så fall förstod jag inte. Sedan visade det sig att hon missförstått min fråga.
Jag åkte hem och funderade. Tja, taggarna utåt en gång är ju ingen gång, tänkte jag. Efteråt verkade hon ju ändå trevlig och positiv. Jag vet ju också att hon har sina lärjungar och beundrarinnor. Beundrarinnor? Jo, jag är rätt övertygad om att det är mest kvinnor i beundrarskaran. Men, som Björn Natthiko Lindeblad skrev, jag kan ha fel. Till slut tänkte jag att det må bära eller brista. Jag reser! Med facit i hand konstaterar jag att det tyvärr blev slagsida åt brista.
Observera att detta inte är en recension av Mia som privatperson. Henne känner jag inte trots vistelsen i Goa. Men om man driver ett företag som erbjuder tjänster, menar jag att man måste tåla att tjänsterna och hur de levereras, granskas kritiskt. När det gäller yoga går det ju knappt att särskilja tjänsten från den som leder yogan, så ibland kan det naturligtvis vara svårt både för mig och även för läsaren kanske, att skilja på vad som är vad. Det här är i alla fall min upplevelse.
Yogan började på eftermiddagen, onsdagen den 19 november och sista passet hade vi på förmiddagen en vecka senare. Vi hade ett förmiddags- och ett eftermiddagspass. Undantaget var söndag då eftermiddagspasset utgick. Avgiften för yogan inkluderade boende i dubbelrum utan sjöutsikt och uppgick till 10 500 kr. Om man räknar baklänges utifrån de priser vi fått för extranätter och uppgraderingar av rumsstandard kan man komma fram till att själva yogan kostade 8 600 kr eller c:a 360 kr per timma. Prisvärt eller ej? Inte jämförbart rakt av, men ändå: För en månads yoga på SATS betalar jag 599 kr och då ingår även fri tillgång till gym och träningspass.
Att Mia har arbete med att förmedla boendet och därför vill tjäna lite pengar även på det kan jag ha en viss förståelse för. På motsvarande sätt som jag räknade baklänges ovan tillsammans med uppgift från DMellos (där vi bodde) om vad rummen kostar när man bokar direkt hos dem kan jag ju lätt räkna ut hur mycket Mia skar emellan på rumsförmedlingen: Vad gäller mitt rum minst mellan 2300-2700 kr, sedan kanske man får utgå från att hon fick lite rabatt på rummen också, därav minst. Sedan är det ju bara att multiplicera med antalet deltagare. Rätt lättförtjänta pengar skulle jag tro.
Inför resan hette det att ”gruppen” reste ner lördagen den 15 november för att landa och bonda lite innan retreatet började. Vår kursledare dök dock upp först på tisdagen, alltså dagen innan yogan startade. Tyckte vår kursledare kanske att hon inte var en del av gruppen?
Nu är vi i alla fall samlade och har haft vårt första yogapass. På bilden syns även Elins pojkvän Fredrik som var med som sällskapsherre, men inte deltog i yogan. Vi är på den trevliga restaurangen Harmony där Mia tydligen varit stamgäst under många år. Restaurangen drivs av nepaleser som kommer hit när det är säsong. Resten av tiden är den stängd och det gäller tydligen många verksamheter i Goa. Maten här är väldigt god och de som driver den är så vänliga och ser så snälla ut. Det som jag hoppades var en engångsföreteelse vad gäller vår ledares tendens att vända taggarna lite utåt, framträdde tyvärr igen. Jag ställde en fråga om någon av övningarna och fick till svar: – Du får väl lyssna på vad jag säger! Uttrycker sig en god pedagog så? Jag förklarade att jag faktiskt hade svårt att förstå vad hon sade ibland, att jag bitvis bara hörde ett mummel, att jag stundtals var helt borta vad instruktionerna handlade om. Under vårt första pass hade jag också pekat på att salen vi var i är en utmaning med sitt stengolv och kala väggar med därav följande resonanser. Jag bad Mia om förståelse för behovet av att artikulera extra tydligt. När vi nu satt samlade här passade jag också på att berätta för gruppen att jag bloggar och bad dem som inte ville förekomma med namn eller på bild att flagga för det.
Endast en av deltagarna gav mig någon återkoppling om detta med fotografering. Hon berättade att hon kände sig lite obekväm med att någon bild skulle kunna läggas ut som visade henne i en ofördelaktig dager. Jag förklarade att jag skulle kunna ha en helt annan uppfattning än hon om en bild kunde ge ett ofördelaktigt intryck eller inte, men att jag kunde dölja henne från de bilder hon förekom på, men det ville hon inte heller och jag tolkade det som att hon sedan droppade frågan.
En av kvinnorna anförtrodde sig att det nog bara var hon och jag som betalat för yogan. De andra skulle var gamla kompisar alternativt vara här som assistenter. Att vi hade lite olika roller här talades det först tyst om. Hade det inte varit en lämplig del av introduktionen av vårt retreat? Det var först, jag hörde vad hon sade, men förstod inte vad hon menade med en viss instruktion, som Mia tyckte att det kunde ju assistenterna förklara och hjälpa mig med. Alltså, hur låter det? Nästan lite primadonneaktigt. Det där befattar inte jag mig med…
Och två eller tre assistenter när vi bara var två betalande deltagare, om det nu var så, vad fanns det för behov av det? Kändes konstigt. Eller var det bara för att vi inte skulle verka vara för få deltagare? Lite utfyllnad…
Jag är ju van vid att yogaledare förutom att själva visa de olika positionerna även går runt och hjälper deltagarna med övningarna. Ger lite tips och kommer med korrigeringar. Jag vet inte om Mia överhuvudtaget hade koll på om vi gjorde i enlighet med hennes intentioner. Det kändes snarare som om hon var fullt upptagen med sin egen yoga. Och efter de inledande, irriterade reaktionerna undvek jag att fråga så mycket mer. Ibland låg jag på golvet och undrade över vad fasen jag höll på med, utan att det gav så mycket ledning att ens kolla vad Mia gjorde. Vissa rörelser var väldigt subtila och ibland var vi inte heller i fas med varandra då hon tyckte att vi kunde följa flödet i vår egen takt och med de moment som passade oss.
Jag plåtade på utan att någon kom med fler synpunkter på det. Här en tidig bild från en av yoga-sessionerna. Yoga är ju väldigt mycket rörelse och ser vi inte lite ut som stenstoder här? Någon dag senare tog jag upp kameran på nytt och fick då en skarp tillrättavisning av vår yogaledare. – Du stör flödet! Lägg ner kameran! OK, tänkte jag. Här springer deltagare, även Mia, fram och tillbaka på toaletten, slår i dörrar och spolar. Stör inte det flödet? En av deltagarna kommenterade efteråt att hon inte ens märkt att jag plockat upp kameran.
Efter avslutat pass visade det sig att det inte bara var fotograferingen i sig det handlade om. Jag passade på när jag tyckte det såg ut som om det var lite mer rörelse i våra övningar och det sammanföll med att någras rumpor var uppe i luften. Visst, jag är säkert lite obetänksam ibland över vad folk och inte minst kvinnor reagerar på. Lite väl fåfängt kan jag tycka att det blir ibland, men det är ju bara att gilla läget.
Men Mia, istället för den näsknäpp jag fick av dig och din antydan om att jag passade på att ta upp kameran enbart för att få fina rumpbilder, varför kunde du inte ha sagt till i förväg om det var så att du inte ville att jag fotograferade i samband med yogan? Jag hade ju bett om återkoppling vad gäller mitt fotograferande och om vi nu är på en yogaresa måste du väl ha förstått att jag även ville ta några bilder från våra yoga-övningar?
Mia: – Det är också konstigt att du som ensam man bland fem kvinnor… Meningen blev hängande i luften och när jag ville förstå vad du menade fick jag ingen förklaring. Det var en synnerligen obehaglig insinuation du kom med. Jag tackade i alla fall för återkopplingen, men i mitt stilla sinne undrade jag om den var färgad av en kvarhängande irritation över att jag påpekat att jag inte alltid förstod vad du sade. Den återkopplingen verkade i all fall inte ha fallit i god jord. Och det var ju inte så att du följde upp med att fråga om jag nu hörde bättre vad du sade. Och Mia, jag lovar dig, om man nu skulle vilja ta fina rumpbilder, då skulle man lyckas betydligt bättre nere på stranden.
Sedan kom det mera från Mia, sådant som hon sa att hon hade glömt att säga: – Det här är ett alkoholfritt retreat. Dricker ni alkohol kommer yogan inte ge avsedd effekt. Men, det är klart, vill man ta ett glas till middagen kan väl det vara OK. Det har jag ju själv gjort också. Hallå! Är det ett alkoholfritt retreat eller är det inte det? – Och egentligen ska man inte gå på toaletten under passen, det stör flödet. Nu var inte detta riktat mot mig, men om ledaren själv springer på toa, är väl det om något ett exempel på att det är OK, samtidigt som det, om något, stör flödet när ledaren försvinner på toa. – Men, det är klart, kniper det måste man ju gå på toaletten. Tidigare hade vi fått höra att man skulle hålla i pet-flaskan på ett särskilt sätt när man drack vatten, så att den inte lät så mycket. Nu blev vi ombedda att helt avhålla oss från att dricka vatten. Varför nämner du allt detta först nu? Så att vi ska få dåligt samvete för att vi brutit mot outtalade regler?
Jag tittade ibland lite på Mias mun för att se om jag därigenom bättre kunde förstå vad hon sade. Föga förvånande upptäckte jag då också att hennes tal var klart och tydligt när hon öppnade munnen och att det blev mer svårbegripligt ju mindre hon rörde på munnen. Har man då munnen riktad rakt upp mot taket eller rakt ner mot golvet och inte artikulerar ordentligt, inte undra på att det blir svårt att förstå.
Nu ska i sanningens namn sägas att detta inte är unikt för Mia, utan gäller flera yoga-ledare jag haft. Min teori är att yogan är tänkt att äga rum i en lugn miljö, man ska då inte heller prata högt och då har många svårt att skilja på ljudvolym och artikulation. Det blir lätt att man liksom sväljer orden. Jag förstod att jag inte var ensam om att ha svårt att höra instruktionerna, men, som någon sa, efterhand lär man sig vad som komma skall och då kan man lättare gissa sig till vad det är Mia säger.
När jag replikerade på en fråga om det var något vi undrade över, försökte jag relatera till ett visst moment genom att repetera vad jag trodde att hon hade sagt. Istället för att t ex säga: – Menade du kanske det här…?, blev svaret, – Så där sade jag inte!
Vissa rörelser kunde man inte heller riktigt förklara hur de skulle utföras, menade hon. Man kände bara om man gjorde rätt. Flum eller bristande pedagogik säger jag då.
Jag hade utgått från att Mia inte bara såg som sin uppgift att leda yogan, utan även skulle känna ett ansvar för att hålla ihop gruppen. Till min förvåning lyste Mia med sin frånvaro under fyra kvällar. Efter tjugo år i Goa har hon ju så mycket kompisar här, fick jag höra. Det kanske inte heller är en hundraprocentig jämförelse, men jag drar ändå en parallell till mina gruppseglingar. Tänk om jag bara schappade på kvällarna. Hur skulle stämningen och reaktionerna bli då?
Vid något annat tillfälle upptäckte jag först efter jag hade slagit mig ner på ”vår” restaurang vid stranden att Mia satt en bit bort. – Jaha, satt du där, kläckte jag ur mig. – Ja, jag vill vara lite själv på förmiddagarna. OK, jag förstår. Jag ska hålla mig undan.
Ikväll hade Mimmi gjort sig extra fin. 🙂
Jag har redan fått frågan om vad det är för yoga jag varit på. Många är ju rädda för att sätta etiketter på saker och ting, men för att ändå kunna förklara för någon som inte vet vad Body Love yoga är, har jag försökt beskriva denna yogapraktik som en slags soft Vinyasa med fokus på bäckenbotten. Mot slutet förklarade Mia också lite bättre vad den här yogaformen var tänkt att gå ut på och om jag nu förstått det rätt, kan den bl a ses som ett alternativ till dearmorering. Med dearmorering brukar man mena att man frigör känslomässiga blockeringar och spärrar som byggts upp i kroppen från tidigare trauman och andra erfarenheter, ofta genom någon form av healing.
Mia uppmanade oss ofta att vi skulle känna efter. – Känn alla förnimmelser och sensationer i kroppen. Förnimmelser javisst, det behövs ju inte så mycket för att förnimma något. Men, sensationer? Vad skulle det vara? Nä, dit kom jag aldrig och jag vet inte om någon annan gjorde det heller.
För mig var yogan, i det stora hela, en besvikelse. Jag tycker denna yogapraktik blev rätt enahanda och uttråkande, utan att jag upplevde något av det som sades vara syftet med det hela. Jag framkastade att denna yogaform kanske mer passade kvinnor, men det fick jag inget gehör för. Jag tyckte inte heller att Mias sätt att leda yogan ens nådde upp till godkänt. Kanske hade jag kommit längre med en annan pedagogik och om jag mötts av en större lyhördhet. Detta är ju min upplevelse och det behöver ju inte innebära att någon annan inte skulle få ett större utbyte av denna yogaform och det sätt på vilket den förmedlas av instruktören. Men, några saker tar jag med mig att fnula vidare på, att bredda framförallt fötterna och detta med att öppna upp axlarna.
Men, det viktigaste av allt: Jag kom iväg till Indien!
Avslutning med brunch och lite debriefing. Jag sade vad jag tyckte, d v s ett kondensat av det jag uttryckt här i denna text.
Och tack du som kom fram efteråt och berömde mig för det du tyckte var mitt mod att säga vad jag tyckte, istället föra att, som du sade, bara jamsa med och tycka att allt var så bra när det inte var det. Än en gång, tack för din uppmuntran att vara autentisk, som du uttryckte det! Och tack du som skrev något liknande i ett mess efteråt. Och tack ni deltagare! Det var trevligt att få umgås och lära känner er lite.
Platsen betyder ju också mycket och Mia har verkligen hittat den mest avkopplande delen av denna långa strand. Det kunde vara ett väldigt hallaballo på andra ställen.
En resa till Indien har tidigare inte stått särskilt högt på min bucket list. Jag tror jag tyckte att det lät lite jobbigt. Jag tänkte att det var stökigt, smutsigt, för mycket människor och att alla som reste dit blev magsjuka. Dessa förutfattade meningar låg nog fortfarande kvar i den ena vågskålen, men den andra vågskålen har efterhand fyllts på med inbillade eller verkliga faktorer. Jag har intresserat mig allt mer för yoga och då har en dröm om att åka på yoga-retreat börjat växa fram. Sedan har jag fått för mig att kaoset även har en charmig sida, att människor i gemen är trevliga och hjälpsamma, att det är ett vackert land, att det finns underbara stränder och att det finns ett historiskt förflutet som det kan vara intressant att få lite bättre grepp om.
Så efter att tanken legat där och grott under några år gjorde jag slag i saken och bokade min resa, en knapp månad före avresan. De billiga och bekväma resorna var ju borta då, men mer om det längre ner. För det är inte bara att boka en biljett och dra iväg. Det är ju Indien vi talar om och att ett land som Indien kan ha en utmanande byråkrati, kanske vi kan ana, lite till mans. Apropå det, byråkrati och mycket annat, läste jag eller snarare lyssnade jag nyligen på en underhållande roman: Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Den kan jag varmt rekommendera om du är lite nyfiken på Indien.
Jag har i alla fall brottats med visumansökan under ett antal timmar. Det är nästan på nivån att min avlidna mammas skonummer skulle anges och vid flera tillfällen har jag tvingats pausa för att jag saknat uppgifter eller mitt i processen upptäckte att mitt giltiga pass inte dög. Det ska vara giltigt sex månader efter den planerade resan. Och nu började det bli tight. I Norrtälje fanns det bokningsbara tider, inte nästgårds, men det var bara att sätta sig på bussen och åka dit.
Sådana här hjärtinfarkthotande besked kan man mötas av när man ska ansöka om visum:
”Webbplatsen kan inte nås”
”Your payment was not accepted.”
”indianvisaonline.gov.in tog för lång tid på sig att svara.”
”Kan inte nå den här sidan”
”The Visa fee payment status updation may take up to 2 hours due to technical reasons/network delays.” Spännande ord: ”updation” och vad betyder meddelandet i sig?
”Applicants are advised to wait for 2 hours before payment of Visa fee again. In cases, where Visa fee has been deducted but status is not updated, the applicants are advised to verify their payment status by clicking on ’Verify Payment/Pay Visa Fee’ tab on Home page.”
”Temporary Application ID is older than 7 days. Kindly fill a new application.”
Och sedan hände det flera gånger att obligatoriska fält inte gick att fylla i eller att formuläret på eget bevåg hoppade över obligatoriska fält. Bara att börja om från början.
Och se upp för externa förmedlare av visum där jag intet ont anande hamnade först. De tog fem gånger så mycket betalt som konsulatet. Som tur är fastnade jag mitt i betalningsproceduren, så det blev inget visum den vägen.
Till slut behövde jag lite moraliskt stöd av min kompis Chat GPT. Hen är oftast uppmuntrande: ”Det där är tyvärr ett ganska vanligt problem med den indiska e-visasidan – den är notoriskt instabil och krånglig.” och när betalningsfälten blockades: ”Det här är tyvärr ett känt fel, särskilt för utländska användare.” Och jag som trodde indier var duktiga på IT. För några år sedan fick jag lära mig att indiska Tata Consultancy Services är världens största IT-bolag, räknat utifrån antalet anställda, 600 000 personer, varav en del i Sverige.
Men skam den som ger sig. Till slut hade jag både fyllt i och betalt för visumansökan och dessutom, efter vissa om och men fyllt i ett Arrival Card som ingen jäkel sedan frågade efter. Jag undrar om indiska konsulatet sedan kände på sig att de varit besvärliga. Jag fick fem mejl med bekräftelser när mitt visum hade godkänts.
Hur är det då med vaccinationer? Jag hamnar på apoteket vid ICA Maxi i Åkersberga där Min doktor har en filial. Ingen doktor tog emot, men väl en mycket sympatisk sköterska. Hon såg inget behov av någon specifik vaccination för Indien, men ett uppdaterat grundskydd var det dags för, d v s vaccinationer mot difteri, stelkramp och kikhosta. Lika bra att få vaccin mot höstinfluensa och covid-19 på en gång, så totalt pumpade hon in fem olika vaccin. Jag såg väl vettskrämd ut. Då lät hon undslippa att den största fegisen av alla var hon själv. Hon skrek när hon skulle vaccineras och hennes närmsta omgivning, inte minst hennes barn, skämdes ögonen ur sig över hennes beteende. Så i jämförelse kunde jag alltså känna mig rätt tuff för en gångs skull. Kvällens pilatespass tyckte hon dock att jag skulle boka av och åka hem och lägga mig på soffan istället. Randanmärkning: i rekommendationerna ingår även vaccin för skydd mot hepatit A och B samt polio, men det hade jag redan ett livslångt skydd emot liksom MPR-vaccin (mässlingen, påssjuka och röda hund). Bara någon nämner mässlingvaccin kommer jag att tänka på den där Kennedy-galningen och alla andra konspirationsteoretiker, men jag ska inte fastna i det nu.
Sista rekommendationen: Köp mjölksyrabakterier. En tabletter lär innehålla 10 miljarder bakterier. Låter ju som om man skulle kunna bli jättesjuk av en sådan tablett, men det kan jag ju säga redan nu: Det var länge sedan min mage var i så bra form som under min vistelse i Indien. Frågan är om man inte skulle fortsätta att äta dessa bakterier även på hemmaplan.
Är jag nu äntligen redo för att ge mig iväg?
Jodå, nu var jag på väg, via London, där jag norpade åt mig ett gratisexemplar av Financial Times. I Sverige finns det väl knappt en tidning som ges ut på papper längre, i alla fall inte i storformat. Engelsmän däremot håller ju gärna fast vid hur det alltid har varit. Vad opraktiskt det kändes med denna jättetidning, men inte minns jag att man tänkte på det då, när det begav sig i Sverige. Det var ju bara så det var. Det var väl nästan så att DN kändes som en oseriös tidning när formatet minskades. Lite kvällstidningsblaska…Jag grämde mig lite över att jag inte bokat tidigare så att jag hade kommit bekvämare undan med Qatar Airways Stockholm-Doha-Goa. Nu hade de biljetterna rusat upp i pris. Trots den lite sjavigare kabinen och halvdana maten kändes det ändå rätt OK att flyga med Air India, ett kulturellt och lite långsammare närmande till det land jag skulle besöka. Som ni kanske anar är det nästan uteslutande indier ombord. Det märktes inte minst i Bombay där man skilde köerna åt för utländska och indiska passinnehavare. Vi utlänningar gled igenom snabbt. Lite payback från den krångliga visumproceduren tänkte jag. Drinkarna ombord var gratis och när bara T fanns i den GT jag önskade beställde jag en whisky istället. I sista stund hann jag hindra flygvärdinnan från att hälla Indian tonic i whiskyn. Var det hon som antog att jag hade konstiga vanor eller blandar man det så i Indien? Ser inte kabinen lite dyster ut? Indierna som väver så mycket vackra tyger, hur kan det komma sig att det inte återspeglas i interiören?Det syns kanske knappt, men den indiska kvinnan bär på en barnsele från BabyBjörn. Först tänkte jag att detta väl var lite udda, men vid närmare eftertanke så bör ju BabyBjörns produkter finnas världen över med tanke på att grundarna blev så förmögna att de kunde bygga upp konstmuseet Artipelag på Ingarö. Flygningen London-Bombay tog ca 9 ½ timme och kvinnan stod upp och gick omkring och vaggade sin bebis under så gott som hela flygningen. Var var pappan? T o m när flygvärdinnorna hutade åt dem som rest sig för tidigt efter landningen, fick BabyBjörn-mamman resa sig och gå omkring.
Kanske kan jag skylla på sömnbristen för att jag glömde kvar mitt kort i bankomaten. Det upptäckte jag först när jag skulle köpa en kaffe efter att ha passerat alla säkerhets-, pass- och boardingkort-kontroller. En Air India-tjänsteman som inte såg ut som mycket mer än en skolflicka eskorterade mig och en man som glömt sin väska på andra sidan skranket och sedan tillbaka genom de upp 4-5 olika kontrollerna. Först frös jag till is. Kortet låg inte kvar i kortläsaren. Sedan upptäckte jag att någon lagt det lite vid sidan om. Puh! Det är ju inte första gången jag klantar mig när jag är ute och reser, men hittills har jag haft änglavakt och fått tillbaka allt jag slarvat bort. Hur länge till?
Lite tur var det allt att jag kom fram med rätt plan. Vid ankomsten till Mumbai eller Bombay som man sa förut, hade jag varit vaken i 21 timmar och efter pärsen med kreditkortet somnade jag till. Som tur är vaknade jag i tid för att upptäcka att man ändrat utgången för den sista etappen Mumbai-Goa och för att också hinna förflytta mig dit.
Äntligen framme i Goa. I väntan på att den chaufför som mötte upp är och hämtar sin bil. Klocka är runt halv nio på morgonen, lokal tid och i min kropp är den klockan fyra på morgonen. Första intrycken vid flygplatsen: Folk gapar och skriker, bilar tutar, en polis blåser i sin visselpipa. Resan till hotellet tar ungefär en timme. Jag ser mig storögt omkring. Indien är ju ett land på uppåtgående, men så många tecken på välstånd såg jag inte längs vägen. Rätt mycket ser fattigt ut, fallfärdigt eller halvfärdigt. Det är skräpigt. Det är rörigt. Bilar, motorcyklar, hundar och även kor, med respektingivande horn, i en enda röra. Vägarna är skumpiga, stundtals är de breda med många filer. Stundtals smalnar de av och blir jättesmala, utan att trafiken för den skull minskar nämnvärt.Detta med tidsskillnaden är ju en historia för sig. Egentligen sträcker sig Indien över två tidszoner och tidigare fanns det precis som i Sverige lokala tider för olika städer. Men, efter det att Indien frigjort sig från britterna 1947 infördes en tidszon. Som en kompromiss blev det då UTC +5,5 timmar. Konsekvensen blir att solen i västligaste Indien går upp ca 07:30 och i den ostligaste del ca 04:30. Tidsmässigt brukar Mirzapur anges som en av de orter som s a s har rätt tid i Indien.Kl 04:15, torsdagen den 13 november, kom taxin och hämtade mig för den första etappen till Arlanda. 29 timmar senare timmar senare är jag framme där jag ska bo, DMellos Guesthouse i Candolim. Efter incheckningen går jag ut på balkongen och insuper atmosfären. Här härskar lugnet. Huvudgatan genom Candolim är rätt nära, men känns ändå avlägsen.
Var är det då jag har hamnat någonstans? Goa har aldrig varit under brittisk överhöghet, utan var en portugisisk koloni fram till 1961. Den förste europén som kom sjövägen till Goa var Vasco da Gama och året var 1498. Som en rest av denna epok, även om hinduismen dominerar, har Goa fortfarande en förhållandevis stor andel katoliker (25 %) och det finns många katolska kyrkor, men man ser även många muslimer, vilka utgör ca 8 % av befolkningen. Idag är Goa den minsta av Indiens 28 delstater med Panaji (tidigare Panjim) som huvudstad. Goa är uppdelat i två distrikt, North Goa (huvudorten är Panaji) och South Goa med huvudorten Margao. Utöver Indiens delstater med sina självstyren läser jag att det även finns åtta unionsterritorier, över vilka den centrala regimen har ett större inflytande. Minsann.
Indien är alltså en förbundsrepublik med Narendra Modi som premiärminister och den betydligt mindre kände Droupadi Murmu som president. Flera indier jag kom att prata med verkade nöjda med och stolta över Narendra Modi som nu är inne på sin tredje mandatperiod (från 2014). Bland andra långkörare och kändisar på premiärministerposten märks Indira Gandhi (1966-77 och 1980-84) och Jawaharlal Nehru (1947-64). Nu hoppar jag fram lite, men samma dag jag skulle lämna Goa var det lite extra bevakning längs vägarna. Narendra Modi skulle komma på besök.
Jag slumrade till en stund, men tog mig samman och ut från mitt rum. Inga nyckelbrickor här inte. Ett gediget intryck, men kanske inte så inbrottssäkert.Pensionatet var inbäddat i grönska och omgärdades av ett behagligt lugn.Det är sen eftermiddag, fredagen den 14 november, och det är stillsamt nere på den restaurang som man tydligen bygger upp inför varje säsong och sedan river ner igen. Vilket jobb! Jag njuter av ljudet från vågorna som rullar in från Arabiska sjön. Ja, så heter Indiska oceanen här. Jag lär mig att det är Kingfischer Premium man dricker i Goa. Det räcker med en. Flaskan rymmer 650 ml. Efter att servitören hällt upp ölen sätter man alltid tillbaka kapsylen på flaskan.Det har blivit lördag och tidsomställningen kräver sin tribut. Jag vaknar inte förrän tjugo i ett och tar mig snabbt ner till havet. Det där såg ju onekligen kul ut. Men, när jag hör mig för lite längre bort på stranden får jag veta att man får vara uppe i bara 90 sekunder. Jag ser framför mig rätt mycket overhead i tid och kan tycka att 90 sekunder då känns lite fjuttigt.Den här delen av stranden har ungefär lika många hundar som badgäster. Allt eftersom dagarna går märker man dock att tillströmningen av turister ökar.Jag rör mig norrut längs stranden. Restaurangerna blir fler och kommersen ökar. Det här kan man också tjäna pengar på, att bygga upp små födelsedagsportaler och låta småbarnsfamiljer betala för ett sockersött foto. Jag fick dock inget betalt, däremot ett tack för att jag ville förära dem med att ta en bild.Lite på måfå viker jag av från stranden och går upp mot huvudgatan. Det ser ganska fattigt ut. Under den blå presenningsduken sitter en gumma och säljer kokosnötter.Överallt möts man tyvärr av skräp. Det är ju inget unikt för Indien, utan en syn man möter i många utvecklingsländer.En bil- och moppeuthyrning. Ser väl seriöst ut? 😉 Även i Thailand är det ju vänstertrafik och där har jag hyrt moppe vid ett par tillfällen. Varför inte prova på det här också tänkte jag på vägen ner. Men det var innan jag upplevde trafiken. Kändes inte lika lockande längre.Lite kringelikrokar, men där framme ligger huvudgatan.Det såg trångt och svettigt ut att åka buss. Skulle jag ge mig på det?Sådana här små bränder vid vägrenen kunde man se lite här och var. Jag har tidigare varit med om att en gräsplätt i Thailand självantänts. Vid något annat tillfälle frågade jag om orsaken till att det brann. – Tja, man vill väl bränna upp lite skräp, blev det lakoniska svaret, så förmodligen var det väl inte fråga om någon självantändning här heller.Blir man inte lite fascinerad över den här typen av elinstallationer. Inte nog med att den är utsatt för väder och vind, hur stor är inte risken att någon skadar sig? Men, den typen av säkerhetstänk är nog mycket en välståndsfråga. Och så alla tåtar, vem begriper vart alla de leder?Att jag ännu inte bevittnat någon trafikolycka känns som ett smärre under. Det var faktiskt lite läskigt att gå längs huvudgatan. Oftast ingen trottoar och marginalerna var minimala och vid ett tillfälle var jag nära att få tårna avklippta när en motorcyklist gjorde en snäv sväng framför mig, in på en sidogata. Jag kom på att det kunde vara smart att slå följe med en ko, dem verkade man vara rädda om.Det var på håret att kossan klev in på restaurangen. Men kanske kände den att det fanns någon form av röd linje just där vid entrén.Blir jag sjuk nu, tänkte jag. Egentligen hade jag tänkt ta mig tillbaka till restaurangen på stranden nedanför mitt boende, men helt utmattad var jag till sist tvungen att tanka lite energi. Kyparen föreslog något och jag sade ja utan att ha en aning om vad jag skulle få. Men, gott var det och magen klarade sig.Även muslimernas behov måste ju tillgodoses. Jag undrar vad kycklingarna i burarna tänkte när de såg kompis efter kompis stryka med. Några lamm eller får verkade dock inte finnas på hyllan.
De andra deltagarna började trilla in och nu under söndagen den 16 november var det bara vår yogaledare som saknades. Själva yogan berättar jag mer om i ett separat inlägg.
Efter stranden gick jag och en av de andra deltagarna för att handla lite. Vi valde en Supermarket som låg lite längre bort och det blev tungt med allt vatten så vi tog en Tuk-tuk hem. Motsvarande drygt 20 kr har jag för mig att det kostade. Man blir inte direkt ruinerad här.Priset bestämdes dock i förväg, så den här smått antika taxametern fick tyvärr inte visa vad den gick för. När jag började extraknäcka som taxichaufför i Stockholm fanns fortfarande de mekaniska taxametrarna och det var ju lite mer känsla att vrida på dem jämfört med de elektroniska som sedan snabbt började dyka upp i allt fler bilar.Det var fortfarande två lediga dagar innan yogan började och jag ville nyttja en del av tiden till lite utflykter. Idag hoppade jag på en av de lokalbussar som jag först undrade om jag ville åka med. Jag ångrar inte att jag gav mig ut på samma villkor som lokalbefolkningens. Jag frågade en äldre kvinna om jag fick slå mig ned bredvid henne och hon sa förvisso ja, men det kändes som hon egentligen hade velat säga nej. Först efteråt upptäckte jag att jag satt på en bland andra soffor reserverade för kvinnor.
En gruppvåldtäkt 2012 på en buss i Delhi blev ju en världsnyhet. Tänk att det är så länge sedan. Jag minns det som det var häromåret. Kvinnan avled av sina skador och jag läser att flera av männen hängdes 2020. I efterdyningarna till denna händelse övervägdes tydligen 80 000 olika förslag för att förbättra kvinnors villkor i Indien. Jag funderar över om detta med säten reserverade för kvinnor var ett av dessa förslag.
Åter till bussresan: Det var en synnerligen skramlig tur. Inga stoppknappar för att uppmärksamma föraren om att man ville kliva av. Det fick konduktören sköta genom att skrika eller vissla till föraren. Och konduktören han gled omkring i bussen och samlade in avgifterna, ofta 20-40 Rupier, grovt räknat en tiondel i kronor, vilket man vanligtvis erlade med sedlar. Hans sedelbunt blev rätt tjock. Någon biljett fick man inte, så ekonomen i mig undrade i sitt stilla sinne hur den redovisningen gick till.
Första etappmålet var färjan över till Panaji, Goas huvudstad. De flesta ombord var motorcyklister. Bussresan kostade motsvarande några kronor och färjan var gratis.När jag blev hämtad på flygplatsen passerade vi åtminstone ett par casinon som var placerade på båtar och jag tyckte det såg väldigt märkligt ut. Casinon är tydligen generellt sett förbjudna i Indien, men tillåts i Goa och i två andra delstater/distrikt. Fyra av Goas tio casinon är placerade på vattnet. Förklaringen är tydligen att en lag från 1976 föreskriver att casinon endast får existera på 4- och 5-stjärniga hotell, eller på fartyg som inte ligger i hamn. Det här casinot ser ut som om det ankrat upp precis utanför hamnen och det ser ut som om flera tenderbåtar ser till att folk kan ta sig dit. Undrar om detta verkligen var lagstiftarens tanke.Panaji såg ju faktiskt mer ut som en riktig stad. Kanske inte en jättetrevlig stad, men ändå. Det här såg väl ut som inspirerat av portugisisk arkitektur? Jag åkte ju iväg lite på måfå, men jag inser nu att jag borde ha förberett mig lite bättre. På nätet ser jag först nu att det fanns betydligt roligare kvarter som jag tydligen missade med en hårsmån. Fasen också! Kommer du dit, leta rätt på Fontainhas old quarters.Är även detta ett resultat av de 80 000 förslag som övervägdes efter det brutala övergreppet 2012? Jag står vid en separat entré till polisens ”WOMEN & CHILD PROTECTION UNIT” och ”ANTI HUMAN TRAFFICKING UNIT”.Men, jag hittade i alla fall till marknaden. Här hade jag säkert kunnat göra bättre fynd än i turistbutikerna och marknaderna i Candolim och Calangute om bara den där shoppinglusten infunnit sig. Den gör sällan det…Jag tror nog att det bl a är Kingfish som bjuds ut på fiskmarknaden. Den verkar kännetecknas av den delade stjärtfenan. Snart ska jag få prova att äta den.Vad är nu detta? En park tillägnad yoga! Så passande när jag nu ska på ett yoga-retreat.Jag läser att parken ingår som en del av ett utvecklingsprojekt som syftar till att restaurera kustlinjen längs floden Mandovis utlopp samtidigt som man vill främja yoga som en livsstil och hedra detta Indiens arv.
Mycket av glädjen med att resa är ju mötena med människor. Indierna är ofta lätta att komma i kontakt med och ofta är det de som tar initiativet. Man presenterar sig gärna med namn, vilket jag upplevde som ett väldigt sympatiskt drag. – Var kommer du ifrån? – Vad tycker du om Indien? – Känner du till Narendra Modi? – Vad lång du är! – Hur mycket får du i pension i Sverige? Sverige blandas ofta ihop med Schweiz och ofta ser de lite frågande ut när jag förklarar, norra Europa, Skandinavien…
Här satt jag en bra stund och språkade med en mamma med sina två vuxna barn. Dotterns man var taxichaufför och ville att jag uttalade mig om värdet på en belarusisk sedel. Hennes man hade nog blivit lurad att ta emot den som betalning under förespegling att den var värd mycket mer. Går den ens att växla in här? Även de ville veta om jag kände till Narendra Modi. – Jag undslapp mig att jag var lite skeptisk till hans vänskap med Putin. – Känner ni till Rysslands invasionskrig i Ukraina? Jag kunde inte låta bli att ställa den frågan vid fler tillfällen och när jag förde det på tal förringades ofta Rysslands agerande. – Ryssland och Putin har alltid stöttat Indien. Mannen blev märkbart besviken över min inställning och jag kände att jag nu glidit in på ett känsligt ämne, tackade för ett trevligt samtal och vandrade vidare.
Även om jag missade stadsdelen Fontainhas hamnade jag i vad som såg ut som ett välbärgat område. Inte bara husen var vackra och välskötta, gatorna hade fin asfalt och hela trottoarer. Kan man tänka att folk som bodde här hade inflytande över hur kommunen använde sina pengar?Jag vandrade vidare och möttes av syner som tydde på motsatsen till välstånd.Lunch för ca 10 kronor. En visserligen lätt lunch, pannkaka med vegetarisk fyllning och en sodavatten, men ändå rymde kalkylen både bordsservering och en separat kassör vid utgången. Jag ville egentligen ha en öl, men här liksom på många andra liknande ställen hade man uppenbarligen inget utskänkningstillstånd. Jag läser att alkoholutskänkning bara tillåts på licensierade ställen som beach shacks, barer och hotell,Indierna är vanligtvis väldigt hjälpsamma och vänliga och någon förklarar för mig hur jag kan ta mig till Goa Velha (Goas gamla huvudstad). Jag hittar en busshållplats och plötsligt ser det väldigt oindiskt ut. En riktig och fräsch busskur med tydliga busslinjekartor. Resans första etapp till stans busstation kostade runt en krona.
På busstationen blir jag vittne till en misshandel. En till synes utblottad, lugn man satt på marken vid bussterminalen med några bistra män runt sig, varav en med uniform och batong. Och så plötsligt. Tjong! En i gruppen ger mannen en rejäl spark i ryggen. Egentligen vill jag ingripa, men vad kan jag göra här? Jag blundar och skyndar därifrån. Vill inte se mer. Jag känner mig som en riktig fegis. Förstår inte. Vad är det som finns där under ytan hos de annars så vänliga indierna?
Slutligen kommer vi iväg från busstationen, men det började med en tvärnit. Jag har nog aldrig sett en bussterminal med så många gropar och usel vägbeläggning, om den ens fanns. Chauffören navigerar i full fart runt alla hinder och detsamma gör en annan buss tills det tar stopp för dem båda. Det är på millimetrarna att sidospeglarna inte fastar i varandra och sedan blev det ju en maktkamp om vem som först skulle ge sig iväg igen. Men, lite underhållande var det ju. Under resan underhöll jag mig med min medpassagerare som jag delar soffa med. En ung kille som tar upp sin telefon och vill ta en selfie på oss. Ser jag så exotisk ut, funderar jag. Det finns något nästan barnsligt över många indier, men barnsligt i positiv mening, livsglädje, nyfikenhet, spontanitet.Jag var egentligen inte mer förberedd på vad jag skulle få ut av besöket i Goa Velha, Goas gamla huvudstad fram till 1843, då Panaji (Nova Goa) tog över som huvudstad. De egentliga sevärdheterna utgjordes av bl a denna katolska kyrka, Basilica of Bom Jesus, listad som världsarv av UNESCO. Jag läser att det är Goas enda basilika. Vad är då en basilika? Wikipedia: En byggnadstyp från romersk arkitektur med ett högt mittskepp och lägre sidoskepp, men idag har det oftast betydelsen av en kyrkobyggnad av särskild betydelse inom katolska kyrkan, som fått hedersstatus och privilegier av påven, oavsett exakt arkitektur. Så var det med det.Tittade som pliktskyldigast. Vi slussades igenom av en vakt som verkade tycka att vi skulle raska på. Jag hann varken bli imponerad eller särskilt intresserad.Alldeles intill ligger Sé Cathedral (byggnaden till höger). Vadå ”Sé”?, tänker jag. Den som frågar får svar: ”Sé” (uttalas ”Say”) kommer från portugisiskan och betyder ”Biskopssäte”, d v s katedralen för ärkebiskopen i Goa. En ärkebiskop i Indien? Lät ju märkligt, men egentligen är det ju inte märkligare än att det finns en katolsk kyrka i Indien. Egentligen heter den Sé Catedral de Santa Catarina då den byggdes till minnet av segern över en muslimsk armé den 25 november 1510, vilket var Santa Catarinas årsdag, Men, sedan tog det ett tag, först 1640 invigdes katedralen.Delar av interiören var synnerligen praktfull.
På hitvägen gick bussresan delvis på någon slags motortrafikled, men på returen till Panaji körde bussen genom byar, trånga gator och till stora delar på en vägbank med vatten på båda sidor. Det var lite skojigare.
”Hemma” igen och vad verkar naturligare än att ta en Gin och (Indian) Tonic när man är Indien? Den uppfanns ju i Indien och dessutom upplever jag den som rena hälsodrinken. Men, jag tror aldrig jag såg en GT på någon drinklista. Var det ytterligare ett sätt att distansera sig från engelsmännen? Något man däremot tagit till sig från britterna är ju cricket. På barer med stora TV-skärmar var det inte fotboll man kollade på, utan, just det, cricket. Jag fick dock min GT trots att den inte fanns med i drinklistans avsnitt över cocktails. Däremot inkluderade listan både Indian Tonic under en rubrik och Gin under en annan rubrik, bara inte kombinationen.Sista lediga dan tog jag en taxi norröver mot Ashvem beach. Ett antal vägarbeten ledde oss in på diverse småvägar, ibland helt utan vägbeläggning. Tog det en dryg timma?Man undrar om man här, till skillnad från hur vi i Sverige får lära oss att hålla avstånd till våra medtrafikanter, får lära sig att minimera avstånden. Och sedan det där med hjälm. Föraren framför oss har ju hjälm och i Goa var detta obligatoriskt, utan att det därför efterlevdes så jättenoga. En del hävdade tydligen att det var skadligt, att hjärnan kunde koka över i värmen. Jag tror aldrig jag såg någon medpassagerare bära hjälm, de kunde ju vara både en , två och tre personer som satt både framför och bakom föraren. Som om de var befriade från risker.Ungefär här blev jag avsläppt, vid norra änden av Ashvem Beach. Åt det hållet (norrut) såg det ju lockande ut. Förutom ett enstaka hustak såg det ju väldigt oexploaterat ut. Jag såg hur en hund vadade över och bara huvudet stack upp, men jag är ju längre än en hund är hög, så det borde nog gå. Men, nu var det ju ändå Ashvem beach jag skulle kolla in, så jag började med att gå söderut, åt andra hållet.Ganska snart lät det som ett steelband spelade. I Indien? Är det karneval? Några oljefat såg jag inte till, men orkestern fick det onekligen att låta lite likt. Om inte karneval, så var det i alla fall bröllopsfest. Jag fick aldrig klart för mig om brudparet redan vigts eller om detta var någon slags förfest.Jag gick ner till stranden och lugnet bland kossorna. Överallt dessa kossor. De verkar väldigt flexibla vad gäller val av miljö. Mitt i gatan omgivna av brusande trafik eller i lugn och ro på stranden. Lika coola var man än såg dem.Nu, när jag ser på de här bilderna från de lugnare stränderna och havet, kan jag längta tillbaka. Sitta där i skuggan, lyssna på vågorna, svalka sig med färskpressad juice eller en öl. Äta något lätt.Även de mindre pippifåglarna uppskattade de delar av stränderna som inte var så tättbefolkade.Det här ser väl rättvist ut? Kvinnan gräver och slänger upp lass efter lass på skottkärran, medans mannen tittar på och sedan kör en vända för att tömma skottkärran, kommer tillbaka och återigen vilar medans kvinnan sliter.Hur bär hon sig åt?Jag gick fram och tillbaka längs Ashvem Beach och kom slutligen tillbaka till startplatsen. Nu var det ebb och vattnet räckte mig bara upp till fotknölarna. Det enda jag såg här var två hus som såg ut som semesterbostäder. Och så en vakt. Jag försökte prata med honom, men antingen ville han inte eller så var hans engelska för dålig.Stranden jag till slut slog mig ner på är inte en strand, inte enligt Google maps. Verkligheten vinner dock och det mesta tyder på att det ändå är en strand, tämligen obefolkad bara. Jag kan tänka mig ännu finare stränder, men den här gick inte av för hackor den heller.Men, inget gott som inte har något ont med sig. Eller är det kanske tvärtom 😉 Hur som helst sanden var hårt packad, så mina artrosfötter fick sig en rejäl snyting med vätskefyllda blåsor som följd. Jag får väl fortsätta att travestera, lite tvärtom. Ont krut förgås lätt. Efter ett par dagar var besvären borta. I sådana här situationer får man ju dessutom tillfälle att utöka sitt engelska ordförråd: chafing plasters (skavsårsplåster). Jo, jag fick lite skavsår på köpet.Dags för en vattenpaus. Vad skulle räcket där tjäna till? Knyta fast hästarna? Fast några sådana hade jag ännu inte sett.Civilisationen närmar sig. Servitörerna hade att göra. Restaurangerna låg där på andra sidan , emedan deras kunder låg på solsängar bakom mig. Nu har jag kommit till Mandrem beach.Det började ju bli dags att tänka på reträtten, men jag hade lite svårt att slita mig. I norra änden av Mandrem beach blev ljudnivån högre och jag blev lite av en surgubbe. Jag nobbade flera inkastare med förklaringen att de basunerade ut för mycket oljud från sina bashögtalare. Lät knappt som musik i alla fall och och till slut hamnade jag på ett lite lugnare ställe. Nu dröjde det inte så länge innan de drog på lite mer musik även här och jag fann mig själv stampades takten. Jag njöt av folklivet och alla barn som lekte. Solen kommer att gå ner i säck, men inte blir det dåligt väder dan därpå för det. Det var som att den höga luftfuktigheten skapade ett dis över havet. Jag såg faktiskt aldrig solen gå ner vid själva horisontlinjen.Kärt barn verkar ha flera namn. Här minns jag det som att det hette Peanut Masala. Det var fantastiskt i värmen och som snacks till öl och nästan en hel liten måltid. Huvudingrediensen var jordnötter, möjligen kokta, med tomater, lök, koriander, chili, lime juice och vad vet jag. Jag måste försöka hitta ett recept och ge mig på det hemma någon gång, när det blir varmt.I skymningen, när man inte längre behövde skydda sig för solen, flyttade man ut borden och tände levande ljus. Under dagarna nådde temperaturen vanligtvis 32-33° och kvällstid vet jag inte riktigt, men någon tröja behövde man inte ta på sig. Så småningom blev det beckmörkt och det blev dags att försöka hitta en taxi som ville köra mig ”hem”.
Jag gick rakt upp från stranden. För färden hit, lite längre söderut i och för sig, betalade jag 1300 Rupier (=133 SEK), så jag hade ju ett visst hum om vad som var ett rimligt pris. Jag fick genast förslag från en taxichaufför. 1800 ville han ha. – Jaha, men jag betalade ju bara 1300 hit. – Ja, men det var ju dagtid, nu är det kvällstaxa. Så där höll vi på tills vi kom överens om 1500. Då hörde jag, vad jag uppfattade som skrik från någon som tydligen var chaufförens fru. – Oj, blev hon arg över vår deal?, frågade jag taxichaufförens kompisar som han stått och snackat med när jag dök upp. – Nä, hon blev glad över att han fått körningen. Även så, kan tydligen glädje låta 🙂
Dagen därpå sitter vi på den trevliga restaurangen Harmony som drivs av nepaleser som kommer hit över Goas högsäsong (november-mars). Kommer ni ihåg bilden från fiskmarknaden i Panaji? Här grillas en Kingfish på spett i en tandooriugn. Från utsidan ser ugnen ut som ett oljefat, men insidan är klädd med lera.Det finns ett gammalt portugisiskt fort vid södra änden av stranden som jag var lite nyfiken på och så tyckte jag det kunde vara trevligt med en promenad längs stranden, så mellan torsdagens två yogapass gjorde jag slag i saken. Precis som när man gick norrut blev det lite mer kommers och fler restauranger, men här var det liksom på ett behagligare sätt.Nere vid stranden såg man bara de lägre delarna av fortet. Jag ger mig på den övre delen en annan dag.Överallt stöter man på massageställen och någon av de första dagarna när jag gick längs Candolims huvudgata slank jag in på ett av dem. Man erbjöd något som var nytt för mig, massage med heta örtkuddar som härstammar från den ayurvediska läran. Men, inte vet jag om jag tyckte det var så fantastiskt. Istället blev jag kund hos Sunita här. Minst lika bra till en tredjedel av priset på ”fina” gatan. Sunita och hennes man bodde egentligen i grannstaten Karnataka, men reste hit över högsäsongen för att samla lite pengar, hon genom att erbjuda massage och han genom diverse påhopp. Barnen fick vara kvar hemma och gick på internatskola. Låter dyrt, men det kanske är billigt i Indien.Vi skulle egentligen åkt på en Saturdaty Night market, som skulle vara en häftig marknad med inte bara försäljning utan även musik och kanske annat. Den hade dock stängts, så istället tyckte gruppen att vi skulle bege oss till Calangute. Vi började med middag och de som hade varit här förut visste vart vi skulle gå. Det var ett herrans liv från andra sidan stranden. Man fullkomligen vräkte ut oljud. Efter ett tag började en stackars trubadur försöka göra sig hörd på vår restaurang. Inledningsvis gick det inget vidare, men efter ett tag lugnade det sig längre bort och vi kunde lyssna mer ostört på trubaduren istället.Calangute kändes som en riktig turistfälla. Trots det kan man ju t ex fascineras över hur många som går barfota. Här ser ju underlaget rätt mjukt ut, men detta med att människor gick barfota var något jag noterade även där underlaget kändes betydligt hårdare.Mitt i all kommers fanns dock en spännande tibetansk marknad där jag också handlade en del, en sjungande skål, tibetanska cymbaler som tydligen kallas för Tingsha och något som kallas Steel tongue drums. Säljaren på den här bilden var rolig att prata med . Han var född i Indien, men hans föräldrar flydde från Tibet i anslutning till kinesernas invasion.Efter att ha uttömt min köplust var det uppfriskande med lite nypressad sockerrörsjuice. En stor mugg, kostade den motsvarande 4 kr?Det här var väl ändå inte den bästa betesmarken för en ko?
Indien är ju mest ett kontantsamhälle, även om kort tas emot i t ex livsmedelsbutiker, men drar man fram kortet på en restaurang heter det oftast att maskinen är trasig. Det är dock gott om bankomater, men uttagsgränsen är vanligtvis 10 000 Rupier (ca 1 000 SEK), så det blev mer än ett besök hos bankomaten. Söndagen blev även lite mentalt svettig, då pengarna var slut i den första, de var slut i den andra, men så tredje gången gillt fanns det pengar. Söndag var det yogaledigt på eftermiddagen och stadd i kassa skulle jag nu ta mig ner till (söderut), men egentligen upp till, fortet.
Jag gick ner längs huvudgatan och ju längre ner jag kom desto trevligare blev det egentligen. Lite mindre kaos och mer välhållet, mindre skräpigt och så dessa fantastiska träd.När huvudgatan tagit slut och man svängt vänster kommer man fram till Nerul River, där en massa fiskebåtar låg upplagda. En del av dem verkar användas för att komma ut och skåda delfiner. Vi såg delfiner från stranden en gång och jag tog några bilder, men de blev bara som små svarta prickar.Sedan bär det uppför och uppför och det är varmt. Svetten rinner och krafterna dräneras och till slut kommer jag fram till en biljettkassa. Det är inte första gången jag konfronteras med att jag som utlänning ska betala 12 gånger det man begär från en indisk medborgare. Visst har jag råd, men vad sänder det för signaler? Man tycks i alla fall inte locka så många utlänningar. Biljettkassören fick gå iväg för att hämta kvittoblocket för utlänningar, till skillnad från det indiska som låg redo vid biljettluckan.Som synes, bara indier. Och så EN skandinavisk långskånk.När portugiserna 1510 vunnit över en muslimsk styrka och därmed började ta makten i Goa övergick hotbilden till att omfatta andra koloniala styrkor, såsom engelsmän, fransmän och framförallt holländarna, som började komma hit 1599. För att försvara sig byggdes detta Fort Aguada och som synes har man god uppsyn över inloppet till Mandovi River vid vilken huvudstaden, både den gamla och den nya, är belägen.Med torrperioder som den vi är i nu kan man förstå att tillgång till färskvatten blir en överlevnadsfråga. ”Skorstenarna” utgör öppningar ner till en jättelik färskvattenreservoar och man kan ju tänka sig att den fylls på väl när monsunregnen härskar här. Bara under juli kan det falla upp emot en meter regn.Helt slut sjunker jag ner vid en hydda och slukar två soda med färskpressad lime och lite tilltugg.På hemvägen går jag längs stranden och fascineras över hur denna magnet, solnedgången, får människor att samlas för att ännu en gång ta farväl av en dag. Hur många solnedgångsbilder har jag inte själv i min bildsamling?Själv fastnar jag på vägen hem när energin behöver fyllas på. Jag får tillfälle att smälta dagens intryck. Mina yogakompisar hade tagit det lugnt på stranden. Någon dag senare har jag glömt bort vad jag åt här, men det kunde en britt redogöra för som satt något bord bort och som jag någon dag senare kom i samspråk med. Han var lite sorgsen över utvecklingen i Goa. Han hade varit gift med en indiska som dock inte levde längre och hade varit här under många år. Nu var han här för att hälsa på släktingar, men tyckte egentligen att Kerala (delstat längre söderut) var trevligare eller varför inte Sri Lanka, tyckte han. Apropå turism, så upplevde jag det som att ryssarna dominerade bland de utländska turisterna följda av britterna.Dagen därpå, måndag 24 november nu, gick vi på en tibetansk restaurang. Jag var inte jättehungrig och bad de rekommendera något lätt och då kom denna fantastiska uppläggning in. Ögat hjälper hungern på traven, så det slank ner.Ibland kom fiskebåtarna väldigt när strandlinjen. En strandförsäljare som sålde kristaller hävdade att de fiskade makrill. Makrill tänkte jag, den trivs väl i kallare vatten, men det finns tydligen en variant på vår makrill även här.Idag är det onsdagen den 26 november och vi har haft vårt sista yogapass. Mina fötter är sedan en tid utan både blåsor och skavsår och jag lyxar till det med lite pedikyr. Det måste ha varit första gången i mitt liv jag unnar mig det. Det borde jag egentligen gå på fler gånger. Tillsammans med sin mamma och man sålde kvinnan här framförallt kläder i en liten hydda bredvid det pensionat jag bodde på. Vi pratade på lite om ditt och datt, familj och barn och hon berättade att hon inte hade barn, utan fått två missfall. Är hon representativ för indiska kvinnor? Hur vanligt är det egentligen med missfall i Sverige?, funderar jag. Jag läser att ca 10-15% av alla graviditeter i Sverige slutar med missfall. I Indien är uppgifterna mer osäkra. Vissa källor anger 10 %, andra 15-25 % och en studie visar att andelen missfall i vissa populationer uppgår till hela hela 32 %.Jag ville prova något ställe dit främst indier gick. Jag var sugen på en öl, men den fick jag inhandla i en butik om hörnet och ta med mig till restaurangen. Säkert hur olagligt som helst. Efter maten kom den där vita byttan fram och när jag såg lite frågande ut la servitören en sked med frön i min hand som jag skulle tugga på. Inte alls otrevligt. En massa spännande smaker, men vad? Jag tycker det är svårt att identifiera smaker, men kanske var fänkål, anis och kummin några av dem. Senare hittar jag något på nätet som kallas för Saunf, en fröblandning som ska hjälpa matsmältningen, minska gaser och fräscha till andedräkten. Kanske var det det jag åt…Efter ännu en skön slappardag på stranden börjar det bli dags för mig att packa ihop och ge mig iväg på nya äventyr. Vädret har varit fantastiskt. Sol varje dag om än någon dag med lite dis.
Om du skrollar vidare kommer du så småningom till en länk som leder vidare till ett inlägg om yogan. Vill du istället hoppa direkt till mitt nästa inlägg om själva resan kan du klicka här.
