Tågluff del 3, Leogang, Saalbach, Hinterglemm, Fieberbrunn, Zell am See och Kaprun

Rutt: Bad Gastein – Schwarzach St Veit – Leogang Steinberge – Bruck-Fusch Bahnhof
Datum: 27 februari-5 mars

Om jag ylade över Sportgastein i förra inlägget, så ylar jag nog ännu lite mer över Kaprun i detta inlägg. Jag tappade inte andan i bokstavlig bemärkelse, vilket jag varit lite orolig för efter att ha drabbats av höjdsjuka en gång under en luff i Sydamerika. Istället upplevde jag något mycket häftigare, att tappa andan i bildlig bemärkelse.

Hej då, Bad Gastein! Tyskt tåg på väg till Dortmund. Så långt ska inte jag. Efter en halvtimma ska jag kliva av i Schwarzach-St. Veit och ta ett regionaltåg mot Wörgl, men kliva av det i Leogang-Steinberge.

I förra inlägget hade jag en bild från pisten på järnvägsbron jag nu åker över. Då var det på trötta ben jag försökte trycka ifrån i vallarna av sorbetaktig snö. Nu är det förmiddag och det ser nypistat och fint ut.

Min värdinna hade erbjudit sig att komma och hämta mig vid tåget, men bett mig att gå av här vid Leogang Steinberge. Inte en levande själ utöver mig. Var hade jag hamnat nu? Men, nedanför plattformen stod hon och väntade. Men shit, vilken liten bil hon hade, skulle min skidväska verkligen gå in? Viljesak tydligen. Främre delen fick landa på instrumentpanelen.

Jag bekände för min värdinna att det faktiskt var första gången jag bodde på en bondgård. Hon berättade att de hade ett trettiotal nötkreatur, varav en var denna lilla söta kalv som jag fick hälsa på när jag tittade in i stallet. Innan jag släpptes in ville de dock låsa in gårdshunden. Han verkade vara världens snällaste, men när jag sträckte fram min hand så att den skulle få nosa lite tog man varsamt bort min hand från hundens nos. De hade lite dåliga erfarenheter, sa de. De, det var maken och sonen. Vad gäller sonen, anförtrodde sig värdinnan att hon var lite bekymrad över hur det skulle bli med generationsskiftet. Sonen var ju redan fyrtio fyllda och hade inte hittat någon kvinna. Det ville sig liksom inte. Utan kvinna gick det tydligen inte att driva en bondgård. Vad vet jag, kanske är det så.

Jag gav mig ner på byn och hamnade på en restaurang där denna vänliga servitris var iklädd Lederhosen. Jag som trodde att bara män klädde sig i sådana plagg.

Inte bara tyskarna tydligen som har koll på vår kungafamilj. Känns ju skönt att veta att Viktorias och Daniels lycka numera är perfekt. Om det har varit grus i maskineriet så är det något som gått mig förbi.

Jag var ju lite duktig och körde daglig fjortontimmarsfasta under 2½ månad innan jag gav mig iväg på min tågluff. Tillfällig paus från detta nu.

Byn Leogang hade lite otydliga konturer. Men, kyrkan brukar ju ligga mitt i byn och om jag minns rätt hette skidbussens hållplats Ortsmitte. Det innebär i så fall att de två dalstationerna som man refererar till som Leogang i själva verket ligger lite utanför byn.

Byn verkade inte vara så mycket mer än genomfartsvägen och lite hus på vardera sidan.

Ett enormt skidområde väntar. Enligt Wikipedia består det av 270 km pist. Leogang (längst ned till höger) är numera hopknutet med Saalbach och Fieberbrunn (längst upp till höger) med Hinterglemm. Saalbach och Hinterglemm (i dalen till vänster) är ju ihopknutna sedan tidigare. Längst ner till vänster i pistkartan syns också en lift som tar en upp till Zell am See/Schmittenhöhe. Kommer man från andra hållet får man dock åka skidbuss en liten bit. I och med denna hopkoppling har man skapat Österrikes största, sammanhängande skidområde, om jag förstod det rätt. Stort i alla fall. Och vem vet, kanske är skidbussen ersatt av en lift till nästa besök. Om det nu finns någon snö kvar då…

Jag känner mig nästan lite rusig på väg upp med Leogang Steinbergbahn. Strålande väder, träd i snöskrud och så detta enorma skidområde. Planen är att åka som i ett U och avsluta i Fieberbrunn.

Jag började med några åk i Leogang. Jag var tidigt ute. Klockan hade inte slagit nio ännu.

Och så dessa vyer man inte kan få nog av…

Det var perfekt pistat, fin snö och backarna i sig var jättetrevliga och lagom med folk.

Så ska jag leta mig bort mot och ner till Saalbach. Skulle jag känna igen mig?

Jag har varit i Saalbach två gånger förut, en gång under gymnasieåren och så min första resa till Alperna som även den gick till Saalbach. Året var 1969 och jag var tolv år. Jag var inbjuden av min mammas lillasyster Margareta och hennes man Stefan. Det har en lite speciell bakgrund att det blev så. Margareta hade råkat ut för en allvarlig trafikolycka och om jag minns rätt låg hon på sjukhus under upp emot ett år. Min mamma hade synpunkter på och engagerade sig i behandlingen av Margareta och för detta behövde hon vara på plats på Lunds lasarett där Margareta var inlagd. Så mamma var frånvarande en del och jag var inkvarterad hos bekanta. Mitt i denna veva, med en frånvarande mamma, hamnade även jag på sjukhus, Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, för att plocka ut blindtarmen. Så, resan till Saalbach var väl tänkt som en slags kompensation för mig. Jag och Stefan åkte skidor och Margareta som egentligen aldrig blev helt återställd, fick nöja sig med att promenera på byn. Min kusin Helena låg dessutom i magen. Som en parentes, när Margareta var inlagd låg hon på vad som senare kallades för Gamla Kirurgen. När jag pluggade i Lund hade jag således föreläsningar mm i de salar där bl a Margareta låg, uppkopplad med slangar och dropp av diverse slag. Olika perspektiv. Både Margareta och Stefan är borta nu. Hade varit kul att få dela mina upplevelser av idag. Saknar dem.

Jovisst kände jag igen mig. Kyrkan mitt i byn med sin karaktäristiska kupol och därnere var uttagningen till skidskolan.

På mottsatt sida ligger Schattberg. Jag har för mig att det en gång i tiden kördes störtlopp ner för den backen. Vi åkte aldrig ner där under mitt första besök, men jag vill minnas att vi tog oss ner när jag var tillbaka med några kompisar under gymnasieåren. Jag minns det som isigt och obehagligt, men vi ville väl bevisa något.

Upp där någonstans, på vänster sida, har jag för mig att vi bodde både under mitt första besök och under gymnasieåren. Men, minnet kan svika. Det ser lyxigare ut. Allt i Saalbach ser lyxigare och dyrare ut.

Kabinbanan har ersatts av en gondollift. Utan att förstå det var den nog otidsenlig redan under mitt första besök. Det var köer och blev det fullt eller om man hade haft otur och missat en kabin fick man vänta en bra stund på nästa. Jag undrar när Skistar ska riva sin kabinbana i Åre?

Skidparkering. Att åka skidor är inte bara att åka skidor. Gå runt och njuta av utsikten, ta en fika eller en öl eller vad nu alla skidägare håller på med.

Uppe på Schattbergs osttopp kan man även åka ner på baksidan. Idag ska jag dock fortsätta mitt högervarv och åka vidare mot Hinterglemm.

Där nere har vi Hinterglemm. Många menar att det är mysigare att bo där än i Saalbach.

Ju längre bort från Saalbach man kommer, desto mer plats finns det i backarna.

Jag lämnar Hinterglemm bakom mig och drar mig mot Fieberbrunn.

Det här är lite intressant. När man åker mellan Hinterglemm och Fieberbrunn är man hänvisad till att åka lift oavsett åt vilket håll man åker. Ingen pist. Inte helt ovanligt upptäckte jag, när jag utforskade andra system.

Ett vackert spår i skogen leder mig till systemet i Fieberbrunn.

Det börjar bli sen eftermiddag och t o m barnen börjar se lite trötta ut.

Systemet i Fieberbrunn var lite märkligt. Tog man toppliften upp och ville åka ner igen var man hänvisad till vad som till största delen var en transportsträcka. Tog man i stället en gondollift upp skulle man enligt pistkartan hamna i en röd pist. De flesta andra system skulle nog ha betecknat den som blå. Har man egentligen några gemensamma riktlinjer för hur pisterna klassificeras?

Och så dessa roliga liftar, ett mellanting mellan gondol och kabin. Det är ju i och för sig kul att fortfarande kunna se levande exempel på produktutveckling inom liftområdet. Jag kan tänka mig att man ville få en högre kapacitet jämfört med en traditionell kabinbana. Resultatet blev dessa tågset om fyra gondoler. Uppe på toppen eller nere i dalstationen vände hela tåget runt och folk gick på respektive av. Under denna passagerarutväxling stannade även ”tågen” ute på linjen tills tågen på respektive station hade tömts respektive lastats, så där blev man hängande en stund. Något jag aldrig förstod var att golvet på stationen plötsligt började röra på sig när ett tågset närmade sig. Kändes som om man stod på ett isflak på drift.

Ny dag och nu skulle jag köra U:et åt motsatt håll. Upp med de gamla gondoltågen, men nu skulle jag ju ta mig bort mot Hinterglemm och då kunde man få lite fallhöjd och fart från toppstationen.

Hissar och rulltrappor tycks ha blivit vardagsmat i moderna liftsystem. Men visst, ska man nu bryta benen ska man väl göra det i backen och inte för att man snubblar i en trappa.

Nu är jag längst bort i Hinterglemm-systemet. Det är relativt öde, backen är fin och återigen får jag lite vildmarkskänsla. I love it.

Några fick tydligen ändå inte en tillräcklig injektion av vildmark. Jag undrar vart de tog vägen.

Man äter egentligen inte alltid så sunt på en sådan här resa. Jag beställde i alla fall en Skiwasser idag i stället för den annars obligatoriska ölen. Det blir nog ingen mer Skiwasser för min del.

Nu tänkte jag åka ner på baksidan av Schattberg, precis som jag i alla fall gjorde när jag var här första gången.

Jag minns inte pisten som så här bred. Eller så var jag så upptagen då att fascineras av och förfasa mig över hygienen på den bar vi värmt oss på, Stefan med en Jägertee och jag sannolikt med en choklad. Möjligen fick jag smaka på Stefans Jägertee, det var ju inte så noga med sånt då. Hur som helst upptäckte jag att disken sköttes med samma trasa som man torkade borden med. Kan det ha varit så? Tolv år och hakade upp mig på städ- och diskhygien?

När vi kom ner då fick vi vänta på en skidbuss. Nu kliver man in i nästa lift. Nu är jag rätt långt ner i dalen och inte så mycket snö som synes.

Jag framkastade för Per att jag trodde att man såg Zell am See från Saalbach. Det trodde han inte på, men här är bildbeviset: När jag zoomar in ser jag Schmittenhöhe med sitt lilla kapell.

Tillbaka till familjen Riedelspergers bondgård Huberhof.

Bor man på en bondgård ska man nog inte förvänta sig det senaste av inredningsmode.

Och vad är då detta? Heltäckningsmattan med ett mönster av plankgolv.

Frau Riedelsperger tycks vara en både envis och omtänksam person. I Bad Gastein upptäckte jag att min vattenflaska inte längre var särskilt fräsch. Jag försökte göra ren den med vad som stod till buds i mitt hotellrum. Gick inte bra. Var inne i sportaffär och köpte en ny vattenflaska. Fanns bara en sort. Orimligt dyr. Tror den kostade 24 €. Dagen efter var den borta. Grr. Jag framförde mitt dilemma för min värdinna och hon tog genast hand om min gamla äckliga vattenflaska och stoppade den i diskmaskinen, men utan bra resultat. Jag frågade om jag möjligen kunde få låna en diskborste. Istället kom hon tillbaka med en skinande ren flaska efter att själv ha diskat ur den. När går ditt tåg, frågade hon senare. – Ja, men jag kan gå själv. Nu hittar jag ju. Hon verkade inte höra. Nästa dag kom hon tillbaka och ville veta om jag bestämt mig när jag skulle åka, så hon kunde planera för när hon skulle skjutsa mig.

Tillbaka till Zell am See eller snarare till Bruck an der Grossglocknerstrasse. Gick inte att hitta boende inne i Zell am See, så det fick bli sex minuters tågavstånd utanför. Tjejen i mitten har en hopfällbar Brompton-cykel och eftersom jag har två i båten tyckte jag det var en bra samtalsöppnare, men det visade sig att hon hade något alldeles extra, en hopfällbar Brompton med eldrift. Och det var ju så bra, den åkte ju gratis på tåget, menade hon. Sedan visade hon stolt upp sin Klima Ticket, ett årskort på österrikiska järnvägen, 1095 € för vuxna. Måste ju anses vara ett rätt bra pris. Jag har stört mig lite över att de flesta tågen i Österrike innehåller något med jet i namnet. Jag förstår ju poängen, att man vill påvisa att man är ett landburet alternativ till flyget. Kunde man inte komma på något alldeles eget varumärke, kopplat till t ex miljö och hålbarhert, istället för att anspela på smutsiga jetflyg? Men, då kändes ju i alla fall Klima ticket som ett bra val av namn att marknadsföra, istället för vad t ex SJ bara kallar för årskort och säljer till, som billigast 43 300 kr. Nåväl, de andra två är holländare. Kvinnan pratade lite tyska, men mannen kom fram till mig och pratade holländska och såg uppriktigt förvånad ut när jag inte förstod.

På regionaltågen fanns bara 2:a klass så där har jag ingen nytta av min första klass-biljett, men det var väldigt fräscht och fint så vad gjorde det.

Stationen i samhället Bruck an der Grossglocknerstrasse heter Bruck-Fusch. Förklaringen jag fick var att Fusch inte hade någon järnväg, så de fick hänga med på ett hörn i namnet.

Jag ställde av mig bagaget och tog tåget tillbaka till Zell am See för lite sightseeing. Vad var då det här för ett mysko tåg som stod parkerat på stationen i Zell am See? En massa liggvagnar och även någon sovvagn som såg lite udda ut…

Ett specialtåg från Holland vad det verkar. För att travestera ett gammalt fotbollsreferat: Holländare, holländare, överallt holländare. En del tycks ha kommit med detta tåg. Min värdinna i Leogang uttryckte det som att Nederländerna måste stå tomt den här veckan. Hon tycktes inte odelat positiv över detta faktum. Och det kanske blir så när en nationalitet dominerar, oavsett från vilket land. Svenskar i Österrike fick ju sin släng av sleven under sjuttiotalet. Men, säga vad man vill, holländska är väl inte det vackraste språket i mina öron. Holländare hörs dessutom ofta vida omring. Får medge att jag upplevde det som rätt störande. I skrivande stund sitter jag i frukostrummet på pensionatet i Sölden samtidigt som Frank sitter och pratar med sin fru över video och jag kan inte låta bli at tjuvlyssna lite. Även han kommenterar att han tycks vara lättad över att holländarna var borta, vilket dock var en sanning med modifikation. De har inte helt försvunnit…

En parentes här. Frun, Marie-Louise, som jag också blev introducerad för via videosamtalet, visade sig vara Franks f d fru. De lät så gulliga att jag var helt övertygad om att det var kvinnan i hans liv. Det är ju nästan oundvikligt att föra en konversation i ett litet frukostrum och vi hade redan pratat en del med varandra under frukostarna, men nu blev det plötsligen riktigt förtroligt. Han berättade om intima detaljer som ledde till skilsmässan, hans efterföljande dejtande, hans nya fru och alla problem med den nya fruns familj och även jag delade med mig av livets utmaningar. Vi kom in på kärlek, politik, resor och så, naturligtvis, tillbaka till skidåkningen. Ett spännande möte i livet. Frank från Bochum.

Tillbaka till Zell am See. Jag trodde det skulle vara en betydligt större stad. Istället är det ett litet, trevligt ställe och man kunde rätt snabbt få en överblick över staden..

Som namnet antyder ligger staden vid en sjö, Zeller See.

Kan man verkligen åka skidor nu i Zell am See? Vårbruket är i full gång.

Nåja, det är ett senare problem. Just nu kan man njuta av att sitta på en uteservering och låta sig skämmas bort av både vårvärme och Apfelstrudel.

Det är ju inte ett helt negligerbart system, Schmittenhöhe, ovanför Zell am See.

Det här är kanske inte vad man förväntar sig när man kliver in i en liftstation. Ett bilmuseum!

Per gissade på en Messerschmidt och det var väl ingen tokig gissning, men det stod faktiskt BMW på fronten.

Och så den klassiska, östtyska Trabanten tillverkad med plastkaross. Fanns den i andra färger än ljusblått och benvitt?

Per och jag hade egentligen bestämt att vi skulle åka upp till Kaprun, men väderprognosen ändrade den planen. Det blev Schmittenhöhe istället. Man ska kalla saker vid deras rätta ord. En skiddag är ibland en riktig skitdag.

Per pratar med ”chefen” och kroknade snart därefter. Sikt, är inte det överskattat? Nä, det är faktiskt rätt obehagligt att inte se var pisten tar vägen eller vad som ligger på marken framför en.

Emellanåt blev det luckor bland molnen och vad skådar jag då? En gammal hederlig kabinbana. Att den är avsedd för skidåkare är ju svårt att tro med den bakgrunden.

Och ytterligare en kabin, fast nu med Porsche design. Fräsigt värre, trots gammalt koncept.

Vi väljer olika sätt att gå in i dimman. Man får väl hoppas att dessa skidåkare (?) som dansar på borden tar kabinbanan ner.

Själv satte jag på radarn och gnetade mig neråt på skidor,

Bättre sikt, men sämre snö. Hade det varit en vacker dag hade det nog kunnat ha blivit en riktigt fin bild.

Kaprun fick anstå till dagen därpå, men då fick jag åka själv. Per skulle iväg och hämta kompisar vid flyget. Av en slump upptäckte jag att det även gick en skidbuss rakt utanför dörren direkt till Kaprun.

Kaprun är väl främst känt för sin glaciär. Jag tror att det nu var första gången jag skulle åka skidor på en glaciär. Jag gjorde ett försök när jag seglade i Norge 2019 och hade då faktiskt skidutrustning med i båten. Vi planerade att segla in i Hardangerfjorden och där finns glaciären Folgefonna med skidlft och allt. När vi kom dit hade man dock bommat igen extra tidigt p g a för mycket värme eller för lite snö. Så, det blev inget med det. Lite snopet.

Per rekommenderade mig att åka förbi samhället Kaprun, längst in i dalen och att börja med att ta någon av liftarna där för att komma upp snabbare. Nu gick dock min buss till Maiskogel i Kaprun, så jag valde ändå att starta där. Maiskogel är ett eget litet system som är hopkopplat med Kitzsteinhorn, där glaciären ligger, med denna förbindelsebana. Jag har en kompis som hävdar att jag blivit en skidåkningsnörd. Jag börjar inse att jag kanke även snöat in på liftar av oika slag. Här är en korsning mellan gondol och kabin. I en stor kabin står man, i en liten gondol sitter man. En kabinbana har två kabiner, en gondollift kan om inte oändligt många, ändå ha väldigt många på ett löpane band. Gondoler är små, en kabin är stor. Men, här är det fråga om kabinstora gondoler (kabiner) och man får sitta ned. Ett led i produktutvecklingen är också att man knappt märker när gondolen (kabinen) passerar en stolpe. I de gamla kabinbanorna brukade det gunga till och ett sus brukade höras bland passagerarna när kabinen passerade en stolpe.

Per hintade om att man inte fick ha anlag för svindel om man skulle åka i denna linbana. Även om det inte framgår så tydligt av bilderna förstod jag vad han menade. Nu var mitt fokus på vad som låg framför mig, inte nedanför mig. Herre min je!

Och vi kom högre och högre upp. Till en början var det svårt att föreställa sig att det kunde gå att göra pister här uppe och så kom man närmre och det såg så självklart ut. Här fanns också något för liftnörden. Jag tror det var den här liften som visade sig ha ett trafikeringssystem utöver det vanliga. Från dalen var varannan enhet en stol och varannan en gondol. Stolarna vände neråt på mittenstationen, emedan gondolerna fortsatte uppåt. Men, på mittenstationen vände också varannan nedåtgående gondol uppåt igen, så innan vi fick fortsäta uppåt fick vi släppa fram en vändande gondol. Jag kan riktigt se framför mig hur man suttit och klurat för att komma fram till denna, förhoppningsvis, geniala lösning.

Att åka utför på en glaciär är lite speciellt. Det är nästan som ett sluttande salsgolv. Underlaget är jämnt och man bjuds inte på så många överraskningar. Tråkigt kanske någon tycker, men efter gårdagens skitåkning, känns smöråka som precis det man längtat efter.

Eller är det farligt att åka här? En skoter kommer farande på väg upp med saftblandare och sirener påslagna. Men, det var nog falskt alarm, det som gjorde att det verkade vara fråga om en utryckning var nog mer en allmän varning för att undvika kollisioner med skidåkare. Senare på dan kom dock en helikopter märkt ”Notarzt” (akutläkare), och det blev nästan en daglig, obehaglig rutin att se dessa helikoptrar.

Och är pisten så här tom, finns det inte många fartkameror som kan få en att sänka farten. Jag blir lätt lite rusig.

Till högsta punkten i systemet, 3029 m ö h, fick man åka kabinbana.

På bilden kan man ana denna punkt i den högra änden av vad ser ut som en vass kam som sluttar neråt i bild.

Men, jag blev snopen när jag kom upp med kabinen för här fanns bara en restaurang och utsiktspunkt. Ville man ut till pisten fick man både gå igenom en rätt lång tunnel samt åka ner med denna bergbana. Det var det som var den vassa kammen och anledningen till att den såg så rak ut. Fram till år 2000 åkte man tydligen bergbana hela vägen upp, men då skedde en fruktansvärd katastrof då ett av tågen fattade eld inne i en tunnel och 155 människor omkom. Är detta månne en liten kvarleva av bergbanan på vilket ett tåg fatta eld? Själv har jag ibland olyckstankar av annat slag och sitter då och letar efter splitsen på den vajer som gondoler och kabiner hänger på. Jag har aldrig lyckats hitta någon.

Kaprun hamnar definitivt högt, om inte högst, på min lista över skidkickar.

Tillbaka till Bruck an der Grossglocknerstrasse och balkongen till mitt rum. När jag åkte med skidbussen till Kaprun hajade jag till över att nästa hållplats var döpt efter hotellets namn. Bra marknadsföring tänkte jag. Senare fick jag dock lära mig att Lukashansl på andra sidan bron var ett ställe med anor, från början ett gästgiveri där man bytte hästar och övernattade. 1935, i samband med att Grossglocknerstrasse öppnade började turismen komma till Bruck och tydligen fick samhället ett uppsving då. Denna gata eller väg som vi väl skulle säga på svenska, var tydligen främst ett projekt för att locka turister och den når hela 2571 m ö h, vilket gör den till den högst belägna vägen i Europa. En bit kvar till till den högsta punkten jag kört bil på, Pico el Àguila i venezolanska Anderna. Här var det inte vi som fick andnöd, utan vår bil som började hosta och hacka. Men, det hade varit kul att åka upp på Grossglocknerstrasse. Det får bli någon annan gång. För nu bär det iväg ett lite längre skutt, mot Sölden. Mer om det i nästa avsnitt.

Om jag till sist ska avsluta med en sammanfattning av mina intryck. Skulle jag vilja vara i Zell am See en vecka? Njae. Skulle jag vilja vara i Saalbach-Hinterglemm en vecka? Gärna, såvida det finns snö. Även till Leogang skulle jag kunna tänka mig en vecka. Fieberbrunn? Fick inte riktigt kläm på det stället. Och är jag i området skulle jag absolut vilja åka till Kaprun igen, men det är inte ett ställe jag skulle tillbringa en vecka på.

Lämna ett svar Avbryt svar