Rutt: Vaasa (sv: Vasa)-Replot (fi: Raippaluoto)-Kummelskäret-Jakobstad (fi: Pietarsaari)
Datum: 30 juni – 5 juli
Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović
Gästhamnen i Vasa drivs av Wasa Segelförening som grundades redan 1878, vilket gör den till en av Finlands äldsta segelföreningar. Jag antar att de trevliga ungdomarna som fungerade som hamnvärdar var seglare de med. Vi pratade dock inte så mycket om segling utan halkade in på detta med finlandssvenska kontra finska. Svenska är ju inte längre majoritetsspråk i Vasa, även om jag uppfattade det som att samtliga av de fyra ungdomarna jag pratade med hade svenska som modersmål. Hur går det egentligen till när finskan tar över? Flyttar de svensktalande till Sverige, sker det en stor inflyttning av finsktalande till svensktalande områden eller gifter man sig över språkgränserna och uppmuntrar barnen att i första hand prata finska? Jo, så var det nog, en blandning av orsaker, tyckte de. Inte så mycket klokare. Hur är det då med umgänget? Umgås man lika mycket med finlandssvenskar som med övriga finländare? Och vilken är attityden mellan språkgrupperna? Jag fick lite diplomatiska svar, men kanske var jag något på spåret ändå. Funderar vidare på om seglare med finska som modersmål är välkomna som medlemmar i Wasa Segelförening. Kanske vill de inte bli medlemmar… De sista funderingarna uttalade jag aldrig. Känner plötsligt att jag egentligen vet rätt lite om livet i vårt grannland. Norge och Danmark känns mer hemtamt.
När vi lämnar Vasa blir vi påminda om att staden också är en industristad. Här finns t ex Wärtsilä som har sin tillverkning här i Vasa av motorer som traditionella fartygsdieslar, men nu också motorer som går på metanol. Man håller även på med att etablera ett teknologicenter här.
Det skulle börja blåsa kraftiga vindar under eftermiddagen, så vi kastade loss rätt tidigt i Vasa. Redan strax efter åtta hade vi lossat förtöjningarna. Som jag antydde i förra inlägget skulle vi nu ut på landet och besöka en by. På vägen dit passerar vi under Replotbron som invigdes 1997 och som lämpligt nog byggdes med en segelfri höjd om 26 meter. Jag läser om att det t o m finns planer på en fast väg- och järnvägsförbindelse över Kvarken till Sverige och att Replotbron skulle bli en möjlig länk i sådan förbindelse.
Replot gästhamn känns trivsam med sjöbodar och ett behagligt lugn.
Strax efter oss kommer det in två äldre träbåtar med seglare som ser ut att vara i samma ålder som båtarna. Åtminstone i det ena fallet såg det ut som om båten var i bättre, fysiskt skick än seglarna. Det är ju i sig hoppfullt. Jag funderar ibland över hur länge jag kan hålla på med segling. Någonstans går ju en gräns. När jag drabbas av sådana funderingar brukar jag tänka på en farbror som beställde en Linjett 34 som skulle levereras lagom till hans nittioårsdag. Om det är en positiv inställning till livet eller dumdristigt, kan man ju också fundera över.
Peppar, peppar. Hittills har det mesta fungerat, men en metallbygel som ska skydda lanternan hade brutits av och nu fastnade fall i den, så den måste bort nu innan den i sin tur har sönder något annat. Med viss bävan tror jag, skickade Slobi upp mig i masten. Foto: Slobi.
Det hade varit lite kallt i vinden, men här på stranden fick vi lä och kunde njuta av sol och bad under några timmar.
Nästa dag känns stranden inte lika inbjudande. Med den ökande vinden kom också ruggigt väder med kyligare luft och regnskurar. Jag får lite vibbar från barndomen när jag ser hur simskolan håller igång, utan att bry sig om sådana petitesser som att det faktiskt är kallt.
Är detta ett utslag av ödmjuk, finländsk formuleringskonst? Ungefär som när någon säger ”- Nog är det så!” och det därmed ”bör” uppfattas som att det är hugget i sten, att så är det. Borde ”bör” därmed uppfattas som ”skall” och inte som att det är fråga om någon slags rekommendation?
Vi hade tagit en vilodag och promenerade upp till byn, som även den, liksom ön, heter Replot. Mera finlandssvenska. Simostået? Letar i finlandssvenska ordlistan, men får ingen ledning där. Någon läsare som vet bättre?
Även här går jag bet. Vad är det för märkligt ord? Jag förmodar att Öjtået är finlandssvenska. Märkligt nog är det inte översatt till finska. Ett utslag av att de flesta här har svenska som modersmål? Så nära Vasa och så vips har majoriteten svenska som modersmål.
Ska jag gå bet även här? Vad är detta för flagga? Är det en skåning på vift som känner hemlängtan. Nä, det är tydligen vimpeln som hissas i svenskspråkiga Österbotten. En vimpel kallas dessutom husbondsvimpel och är den hissad ska det betyda att husbonden är hemma. Undrar om alla som hissat sin vimpel bryr sig om att ta ner den så fort de åker och handlar. Nu är det väl inte helt lätt att se vad som är överst och underst på en vimpel, men enligt Wikipedia hade gult överst och rött underst betytt att vi istället befunnit oss i någon svenskspråkig del av Egentliga Finland. Visste du att Egentliga Finland är namnet på ett av Finlands landskap? Det visste inte jag i alla fall. Och vilken är bakgrunden till namnet? Låter ju som om Finland delats in i ett A- och ett B-lag, Egentliga Finland och så resten.
Återigen denna frisbeegolf. Varför har det blivit så poppis i Finland? Eller är det lika vanligt i Sverige? Inget jag noterat…
Jo, jag fick fotografera hans bil. Efter att ha satt sig kröp han ur bilen en gång till och berättade att han konverterat bilen till gasdrift. Världens enda Volvo Amazon som drivs med gas? Frugan som satt bredvid vinkade lite försiktigt när de puttrade iväg. Och, jodå, i bagageutrymmet syntes något som såg ut som en gastank.
Lunch? Ja, men ni kan gå till Kvarkens bryggeri. Nu visade det sig att själva bryggeriet låg en bit bort, den lokala restaurangen eller Gastropuben ägdes av bryggeriet, om jag fattat det rätt. De hade i alla fall ett bra utbud på fat av bryggeriets olika ölsorter. Även Slobi, som man sällan ser dricka öl, provade en öl till lunchen.
Hoppas jag inte uppfattas som så vild som jag ser ut, med håret på ända. Jag har bett Slobi uppmärksamma mig på när håret står rakt upp, men det tycks hon inte ta någon notis om. Foto: Slobi.
Jo, nog var vi på landet alltid och regnet skapade små vattenpölar på grusvägen, precis som det gjorde på landet (Frösakull) innan asfaltmaskinerna förstörde illusionen av att vara på just landet. Jag hörde inte längre några kommentarer om att vägen inte var asfalterad, kanske tyckte Slobi att det var OK med grusväg nu när vi inte var i en stad.
Replot kyrka kallas även för Gustav Adolfs kyrka, möjligen beroende på att han på väg hem till Sverige en gång, reste över Kvarken och övernattade i en stuga som stod där kyrkan står idag. Kyrkan invigdes 1781.
Nog ser det bitvis rätt trivsamt ut i Replot? Replot var tidigare en egen kommun, men hör numera till Korsholms kommun med ca 20 000 invånare. Inom kommunen räknar man till hundratals öar och den utgör en del av östra Kvarken. Tillsammans med Höga kusten i Sverige är Kvarken upptaget på Unescos världsarvslista. Två länder, ett världsarv. Så kan man tydligen också göra. Kan man då ändå bygga en bro över till Sverige?
När vi vaknade efter andra natten på Replot var det fortfarande mulet. Jag hoppar oftast i för ett morgondopp, oavsett väder, men även Slobi som är något mer skeptisk till att etablera detta som en vana, tog ett morgondopp. Pigga och fräscha var vi redo för dagens utmaningar.
Redan vid nio (tidigt för oss) släpper vi förtöjningarna för att ta oss till en annan, lite mindre ö i samma skärgård, Kummelskäret. FMI:s prognos förutspådde vind mellan 5 och 6 m/s. Windy däremot talar om vindbyar upp till 11 m/s, så för säkerhets skull tar vi ett rev i storen. Molnen har lättat lite, men det blåser fortfarande rätt bra när vi närmar oss Ritgrund. Hit ut har det varit rätt enkel navigering, men nu ska vi ge oss ut i en led som mäter 2,9 m och som bitvis inte tillåter några utflykter i sidled. Den kraftiga vinden gör att vi står på tå och letar efter märken. På plottern är det bitvis bara mörkblått vatten och det ser dessutom ut som om vi kommer att gå rakt över en grynna. Vi varken ser eller märker någon, men ändå lite obehagligt. Facit: Windy hade rätt! Vi noterade byar upp till 11 m/s.
Allt går väl. När vi kommer fram ser dock bryggor och hamn inte alls ut som i den hamnbeskrivning vi utgått från. Helt oskyddat ligger vi för vinden som brakar in i babords sida. Jag noterade 12 m/s som mest. Det ser ju ut som om vi lagt beslag på inte bara en utan två eller t o m tre parkeringsplatser. Jag anar ett visst missnöje från grannbåten som är orolig för att vår boj ska flytta på sig och att vi därmed skulle pressa på dem. När tredje båten kom in såg det först lite dramatiskt ut, men allt avlöpte utan problem.
På grannbåten hade de finska som modersmål. Men, hur var det på den tredje båten? Pratade de bra svenska, men bröt lite kanske? Nej då, de hade finlandssvenska som modersmål, men alla ombord kom från olika orter i Österbotten och pratade sin egen dialekt. Inget som lät som den finlandssvenska jag är van vid att höra. Det där lite högdragna och långsamma, men vackra uttalet, kryddat med en del gammalsvenska. Åtminstone låter det så i mina öron.
Vi blev mottagna av en kvinna som jobbade ideellt här och som hade en stuga på en av grannöarna. Hon berättade att vänner och bekanta kunde undra över hur hon kunde jobba ideellt på semestern, men det var ju så roligt att träffa nya människor och det märkte vi minsann. Vi hade nästan svårt att slita oss från hennes behov av social kontakt. Hon var dock jättetrevlig och tyckte det var såå roligt att det kom svenskar hit. – Åh, kommer ni ända från Stockholm! Hon berättade bl a om en äldre kvinna som bott här ute året runt. Hon hade det från säker källa, för kvinnan ifråga var mormor till en av hennes grannar där hon hade stugan. Även om den äldre kvinnan fick en del hjälp av lotspersonalen, gav hon till slut upp och flyttade in till fastlandet, men bara över vintern. Men, hon tyckte det var ett undermåligt boende hon hamnat på. Det gick ju inte att steka strömming, brandlarmet gick hela tiden.
Att vi är i en skärgård blir väldigt tydligt när vi klättrade upp för trapporna till den f d lotsutkiken.
Stilla, soligt och vackert. Mycket njutbart. Foto: Slobi
Slobi: – Det känns som om vi har hamnat i ett paradis i världens ände, som om vi hade seglat mycket längre och hamnat i en annan värld. Jag känner det som att jag beträder jungfrulig mark, men här finns ju rådjursspillning så någon har ju uppenbarligen varit här före mig.
Mina aktier står inte alltid så högt i kurs, när jag tar täten ute i naturen. Det blev ju inte bättre av att hamnvärdinnan varnat för att det fanns gott om orm på ön. Nästan så att Slobi övervägde att stanna i båten, men hon övervann sin oro och hängde med. Av hennes blick att döma har hon, trots höga stövlar, nu bara ormar i sinnet. Ormar som kommer att hoppa upp och bita henne. Att hoppa är ju inget typiskt beteende för våra huggormar, men annat är det tydligen i Kroatien där huggormen ”Poskok”, sägs kunna hoppa. Poskok är dessutom den giftigaste arten i huggormsfamiljen.
Har jag sett så stora grankottar förut? Är det ett tecken på att naturen här mår bra?
Tankar på farliga ormar skingras av tankar på mat.
På morgonen har vinden lagt sig.
Ibland känns det som ren magi hur intrycken av verkligheten kan växla. Det är samma plats, men vinden dog och det blir en sådan där obeskrivligt skön och vacker morgon. Liksom vinden varvar även vi ner, med yoga och bad.
Det lägger till en finsk båt i hamnen, Flicka, som delvis ska segla samma rutt som vi. Vi kastar loss före dem och seglade först ifrån dem. Emedan vi lät oss nöja med den segling den allt mer avtagande vinden erbjöd, körde de igång motorn och drog om oss. I skrivande stund ser jag att de nästan fullbordat sitt varv på väg från Åland in i Åbolands skärgård, förmodligen på väg mot hemmahamn. Var det Esbo tro? Samtidigt befinner jag mig i Obbola utanför Umeå. Lite olika takt, men alla har ju inte lyxen av att inte vara jagade av de tidsbegränsningar som semestrar sätter. En båtbesättning som dock inte borde behöva styras av semesterbegränsningar var Wolke 7 från Rostock. Hur långt kan de ha hunnit? Marine traffic ger svaret: strax söder om Hudiksvall. Jaha, jag trodde de hade gasat på ännu mer. Vi kör slow sailing idag, det visade sig senare att de dryga 31 sjömilen skulle ta 9 timmar och tjugo minuter.
För första gången i sommar för Code 0-seglet lufta sig och vi får lite bättre fart på skutan. Jag trodde först att vi nu lämnade Kvarken bakom oss för att gå in i Bottenviken. I själva verket visar det sig att vi glider över från Södra till Norra kvarken.
Det kan vara skönt att gömma sig i lä under sprayhooden.
Vi hade dock inte bara de svaga vindarna att skylla på att det tog lång tid. Vi kunde inte fullfölja vår planerade rutt. Fiskenät bokstavligen spärrade av vägen in till Jakobstad för oss, så vi fick backa tillbaka och söka en ny väg in.
Så har vi då hittat ut i farleden in mot Jakobstad. Lite märkliga såg de ut, några av fartygen som passerade oss. Så smala och ändå med hög överbyggnad. De höll ju säkert balansen bra, men de såg i alla fall ut som om de lätt skulle kunna tippa.
Man kanske inte kan säga att Jakobstad är Finlands Orust, men de har i alla fall en sak gemensamt i det att man byggt och fortfarande bygger namnkunniga segelbåtar. På lite distans passerade vi först Nautor som bygger Swan-båtarna. På lite närmre håller passerade vi här Baltic Yachts. Idag bygger man jättestora segelbåtar och vid kajen ligger en sådan. En rosa! Vem kan ha beställt den? Hur mycket får dålig smak egentligen kosta? Senare får vi höra att den till råga på eländet ska ha guldfärgade segel.
På vägen in blir vi omkörda av denna jättelika katamaran. Varvet som bygger dem heter OQS, vilket ska uttydas Ocean Quality Systems. Inget jag hört talas om tidigare. De ska enligt egen utsago vara builders of ocean explorer catamarans.
I hamnen stod en trevlig man och tog emot våra tampar. Han var nere och fixade med sin vackra Haj-båt. Han var född i Sverige av finska föräldrar och kunde fortfarande bräka på dalmål, men var nu tillbaka till rötterna. När han var klar för kvällen tog han sin motorbåt med råoljemotor, skulle jag tro, hem till Gamla hamn. Dunk, dunk, dunk, dunk… Mysigt ljud. Slutsatser av dagen: Slobi tyckte det blev lite långsamt och sent. Vill du undvika fisknät, håll dig i farlederna! Vi kastas mellan världar. Så nära Kummelskäret, men så olika. Jakobstad är ändå ingen storstad, knappt 20 000 invånare (2023), varav 54 % har svenska som modersmål.
Vi stannar två nätter i Jakobstad och plockar fram cyklarna. Vi styr söderut längs viken mot Gamla hamn.
Var det månne här vaggan till den världskända segelbåtstillverkningen stod?
Människor är generellt sett väldigt trevliga och sociala. Man stannar gärna för en pratstund.
Jag citerar rån Internet: ”Trähusområdet Skata i Jakobstad räknas till de viktigaste, enhetliga trästadsdelarna i Finland och är hem till en brokig skara jakobstadsbor.”
Café Skorpan är tydligen ett av Jakobstads måsten. Det var vi lyckligt ovetandes om, men det var väl kaffedoften som ändå ledde oss hit. – Har ni någon lättare lunch? – Jo, vi har saltpaj. – Öhh… – Alltså, paj med skinka och paprika. det lät ungefär som i Italien, där man i bästa fall kan välja mellan en söt eller en salt frukost. – Sätter du mjölk på kaffet? Det var jag bara tvungen att skriva ner, så att jag kom ihåg det. Det lät väl gulligt? Sätter du mjölk på kaffet… Kassa-apparaten? Nej, den vara bara fejk. Men, hon vevade gärna på spaken 🙂
Det blev visst något sött också till kaffet. Foto. Slobi.
En regnskur gjorde att vi flyttade oss närmre bordet intill och också började prata med dem. Kvinnan till vänster vid grannbordet blev nyfiken när hon hörde att vi seglat hit. – Vad har ni för båt då? Jaha, en Linjett… Det verkade hon veta vad det var. – Är du seglare själv? – Njae, jag är marknadsföringschef på Baltic Yachts. Hon berättade bl a att de inte längre hade några finska kunder. Men, i Sverige och Skandinavien i övrigt, i Italien och i Tyskland fanns det pengar. Minsann. Även i Sverige… Man firade 50 år förra året och redan på sjuttiotalet var man igång med kolfiber och sandwichkonstruktioner. Företaget grundades av avhoppare från Nautor som tyckte att Nautor var för konservativt när man höll fast vid tunga deplacementsbåtar (Swan). – Vad borde vi se i Jakobstad då? De tyckte vi skulle åka till en underbar sandstrand med dyner (Fäboda). Det hade ju varit trevligt om vädret var mer inbjudande. Annars tyckte de att vintrarna var brutala, senaste vintern hade de en lång period med 30 minus och massor med snö. Man övervintrar, kurar hemma eller ses på station 23, stadens vardagsrum och restaurang eller så kan man göra en shoppingresa till Umeå. Kvinnan till höger var precis hemkommen från en sådan resa och, hennes ord, t o m hennes man gick igång och fyndade. Vidare fick vi lära oss att barnmorskorna i Jakobstad började pendla till Umeå när BB stängde i Jakobstad för en tio år sedan. För en halv månads arbete kunde de få in motsvarande en månadslön. Och våra sjuksköterskor och kanske barnmorskor också, åker till Norge. Vilken karusell. Och hur var det nu med uttalet, säger ni inte Jaakobstad, d v s med betoningen på den första stavelsen, inte den tredje? Jo, så var det.
Viktiga små lärdomar detta med uttal. Jag har förstått, men kan nog ändå inte förstå att somliga tycker det är fullständigt ointressant med uttal och med viss rätta uppfattar mig som en språkpolis. Kul i alla fall när man kan utvidga uttalsrepertoaren. Jag noterade t ex att Anke på Wolke 7 sa att hon kom från Straaalsund och inte från Stralsu nd (vilket jag alltid sagt), om ni nu hörde någon skillnad…
Vi bryter upp och tackar för en trevlig pratstund och ursäktar oss med att vi ju måste se lite av stan också.
Segelbåtar i fönstret. Marknadsföringschefen vi träffade för en stund sedan sa att hon bodde alldeles i närheten. Kanske här?
Inte en vinkel rät och lågt i tak. Charmigt att titta på, men hur är det egentligen att bo i och möblera sådana här hus. Inget för mig kanske.
Inte för att det verkade hända så mycket på gatan, men just därför är det kanske bäst att ha koll..
Jakobstads kyrka för den svenska församlingen.
För en gångs skull en kyrkoport som var öppen.
Ett sådant skepp skulle man ha hemma i taket.
Den här magnifika klockan satt på hustaket till en nästan lika magnifik byggnad, den f d stengbergska tobaksfabriken. På sin tid en av Finlands största tobaksproducenter. Var klockan en markering gentemot arbetarna att de skulle komma i tid till jobbet? Tillverkningen lades ned 1998.
Alternativ form av kattlucka? Eller är det ett exemplar av den särskilda vaktkatten?
För detta är var väl ingen kattlucka? Skyfflade man kanske in kolet för husuppvärmningen här? Ger ingen av gissningarna särskilt höga poäng, ser lite trångt ut.
Jag letar mig ju lätt till de gulligare kvarteren och husen, så för att upprätthålla någon form av balans…
…får jag publicera en bild på några fula hus också och…
…ett hus i förfall som hade kunnat vara fint.
Tillbaka till det som är skönt för ögat och för själen.
Vilken rolig skylt.
Jakobstads rådhus, en vacker byggnad vid ett i övrigt nyrenoverat och rätt trist och livlöst torg. Där har de lite att jobba på.
Kyrkan och torget har vi besökt, någon järnvägsstation såg jag inte och det går inte heller några persontåg till Jakobstad längre. Däremot har järnvägen rätt nyligen elektrifierats för godstrafiken. Alltid något…
Rätt mycket grönt i stan, som denna lilla oas, vad den nu hette. Kyrkparken kanske?
Vi nöjde oss dock inte med föregående park utan trampade ut till Aspegrens trädgård, bara lite utanför stan. Den byggdes upp av en prost med namnet Gabriel Aspegren i mitten av 1700-talet. Sedan återuppbyggdes den i början av 2000-talet och vem träffar vi här om inte mannen som var med från början i detta projekt. – Jag hade jobbat som fastighetsskötare och gick och funderade på vad jag skulle göra när jag blev stor, kanske något med fiske eller trädgård… När jag knackade på här 2001 frågade de vad jag kunde. – Bättre att jag berättar vad jag inte kan: sticka yllestrumpor. – OK, du är anställd! Bland det första vi gjorde var att fara till Stockholm där vi letade efter och hittade en detaljerad karta över hur trädgården var disponerad. Sedan var det ”bara” att sätta igång att återskapa trädgården som den såg ut från början. 65 äppelsorter har vi. Han berättade också lite om sitt liv. Han träffade en kvinna som bara pratade svenska och han pratade då bara finska. Kärlekens språk talade de tydligen båda. Barnen fick bli tvåspråkiga och pappa kunde nu även prata svenska.
När det byggdes var det Finlands största fähus. Idag är det museum med en massa föremål från livet på bondelandet. – Kort?! Vår kortbetalning är trasig, men ni kan gå in gratis.
Prästgården var på sin tid huvudsäte för ett stort område som lät som ett område större än Österbotten. Slobi är på väg in i den delen av trädgården där enbart växter med förankring i bibeln odlas.
Trädgården är indelad i symmetriska kvarter, allt enligt den ursprungliga planen.
Det fanns även små hörn för vila i skydd av träd för solen och en kaffe kanske. Var inte vädret lämpat för det kanske man kunde förlusta sig där inne.
En gräsmatta full av färg. Timjan enligt Slobi.
Man höll på med renovering av gatumiljön. Såg fint ut med björkallé och en å i mitten.
Vi har olika kriterier för hur vi upplever en stad. Slobi tyckte det var för få uteserveringar och rankade därmed inte Jakobstad så högt. Jag håller med om att några uteserveringar hade piggat upp intrycket av staden. Jag kommer dock gärna tillbaka. Det är en charmig och vänlig stad och jag tror att det är en bra plats att bo och leva på. Åtminstone på sommaren ;-). Slobi får dock visst medhåll i visan:
Vi avslutade i alla fall med middag på Pavis. Pavis är seglarrestaurangen i vår hamn. Trevligt och gott, även om det var inomhus 😉
DISTANSER
Vasa-Replot: 13,5 M
Replot-Kummelskäret: 20,2 M
Kummelskäret-Jakobstad (Smultrongrundet): 31,3 M
Summa: 65 M