Sommarsegling 2024: Jakobstad-Uleåborg

Rutt: Jakobstad (fi: Pietarsaari)-Tankar-Raahe (sv: Brahestad)-Oulu (sv: Uleåborg)

Datum: 5 – 10 juli

Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović

Någon sa att nackdelen med att segla längs finska Bottenhavs- och Bottenvikskusten var att det var så grunt att man fick gå långt ut till havs och sedan gå fram och tillbaka för att komma in till hamn. Jag blev påmind om detta påstående när vi anlöpte Jakobstad som ligger rätt långt in i en skyddad vik, men det är ju inte annorlunda än de flesta städerna längs Norrlandskusten. Så nä, nog kan man ofta följa kusten och se in över land eller passera genom små skärgårdar. Idag ska vi segla genom en sådan skärgård. Vi ska lämna Österbotten och gå in i Mellersta Österbotten och då också passera vad som verkar vara en skarp gräns mellan lite mer svenskspråkiga områden och hard core Finland.

Vi kom iväg lite senare än beräknat, först skulle det klämmas in både tvätt och yoga och som sagt, sedan tar det en stund innan man kommit ut ur hamn. Återigen passerar vi Baltic Yachts och nu har denna bjässe, 175 fot lång kommit tillbaka rån Gotland runt där hon slog storleksrekord i årets upplaga av kappseglingen. Hon kom dock inte så långt, utan bröt redan efter några timmar. Båten, Baltic 175 Ravenger, är egentligen från 2017, men har genomgått en niomånaders ombyggnation med sikte bl a på förbättrad prestanda och ökad komfort. Marknadsföringschefen vi pratade med (se förra inlägget), mumlade lite om att man haft hydraulikproblem. Tråkigt naturligtvis, när hon nu skulle visas upp i en kappsegling för första gången.

Vindarna var till en början rätt svaga till måttliga. Till en början ganska mycket medvind och sol, men efterhand allt mer mulet, men ändå behagligt.

Det är ju rätt välkänt att kusten längs västra Finland är stenig och grundfylld. Och inte lär det bli bättre. Landhöjningen per år är 0,85-0,9 cm (hittar lite olika uppgifter om detta). Jag antar att takten avtar med tiden, men om man leker med tanken att takten skulle förbli densamma hävdas det att Bottenviken om 2000 år skulle bli världens största insjö och att man skulle kunna gå torrskodd över Kvarken.

Tillbaka till nutiden. Tankar, dagens mål, är ännu så länge en ö och den ligger som en nordlig utpost i skärgården mellan Jakobstad och Karleby. Det är en lotsplats och tidigare bemannad fyrplats. Trots mycket sten runt omkring oss så noterar vi lite förvånat att det ändå dyker upp en och annan sandstrand längs vägen. Frampå dagen övergick seglingen till kryss, bitvis en bra bit utanför farlederna, men i några fall fick vi stötta med motorn när vindvinkeln blev för liten och grunden låg tätt utanför farleden. Vinden ökade och i samband med regnskurar blåste det på ordentligt.

Som vanligt gällde det att ha koll när slagen gick utanför farleden, så at vi inte överraskades av ytliggande fiskenät.

På Tankar blev vi mottagna av bl a Bruno på Wolke 7. Även Flicka var på plats, den såg vi aldrig i Jakobstad. Bredvid oss låg en en segelbåt från Uleåborg. För ovanlighetens skull föreslog skepparen att vi pratade svenska i st f engelska. Jag tror han ville hålla sin svenska vid liv. Han berättade bl a att de inte var så många seglare i Uleåborg, kanske 100 segelbåtar. För att få lite proportioner bor det c:a 210 000 personer i Uleåborgs kommun, varav merparten i tätorten. De kastade loss och skulle nattsegla direkt hem, 110 M. Ingen stor skillnad mot att segla på dan tyckte de, det blev ju inte mörkt. Vi kanske ses i Uleåborg då, avslutade jag, utan att egentligen tro på det.

Tankar gav vid första anblick ett idylliskt och vackert intryck.

En enklare kyrka eller snarare kapell kanske, hade jag nog inte sett förut. Allt eftersom intrycken från olika skärgårdsöar adderades insåg jag att detta måste ha varit rena lyxen. Bänkarna hade ju ryggstöd.

Någon liknande fyr, med sin rundade fot, vet jag inte om jag sett förut. För övrigt Finlands ljusstarkaste.

Vid en närmare åsyn gav Tankar ett bitvis deprimerande tryck. Vem hade t ex väntat sig att möta en nedknarkad kille här ute, som knappt klarade av att stappla in i ett av husen.

Även en del hus som ändå var bebodda, såg lite halvt förfallna ut.

Men, tillbaka i hamnen lättades sinnesstämningen upp.

Ingen tvekan om kopplingen till skärgården.

Gässen hade kanske inte hade valt den mest strategiska platsen med sina ungar, precis bredvid stigen ut till bryggan. De markerade tydligt att de ogillade vår närvaro.

Vi tittade på lite olika alternativ på väg norrut. Vädret skulle bli sämre och till slut bestämde vi oss för att gå ett lite längre ben, hela vägen till Brahestad. Vi räknade med att Brahestad låg drygt 60 sjömil bort. Då hade vi både övervägt att gå in till Karleby och de två hamnar längs kusten som kunde ta emot en fyrtiofots segelbåt med behov av lite över 2 m vatten. De två kusthamnarna kändes inte som ställen man ville tillbringa en vilodag på, men missade vi något när vi nu dissade Karleby (Kokkola på finska)?

Till en början hade vi bra vind, halvvind till slör och livet ombord kändes väldigt behagligt. Efter några timmar gick det dock allt långsammare och efter fyra timmars segling startade vi motorn. Jag försöker i det längsta att undvika motorgång, vädret var fortfarande jättefint, men det skulle både börja regna och även blåsa allt mer under kvällen, så vi var angelägna om att komma fram innan det brakade loss. I Windys prognos antog byvindarna ilsket lila färg, d v s runt 20 m/s och då ligger man gärna i en välskyddad hamn.

Ännu inga tecken på oväder, men det gäller att hålla koll på vad som händer med molnen. Annars brukar jag resonera att man kommer så långt man kommer. Efter 1 1/2 timme kunde vi stänga motorn och börja segla igen. Det var nu både mörka moln på himlen och lite vind. Vi gav upp en gång till och gick för motor, men denna gång bara under 20 minuter. Det förutspådda regnet såg vi runt omkring oss, men vi förblev torra.

Under längre seglatser får man sysselsätta sig efter bästa förmåga. Vårt intryck hittills var att det fanns väldigt många vindkraftverk i Finland, jämfört med i t ex Sverige. Hur var det egentligen med detta? Just den frågan, t ex vindkraftverk per ytenhet hittade jag inget svar på. Men, i Sverige kom 2023 21 % av den producerade elen från vindkraft. Danmark leder världscupen i vindkraft uttryckt som andel av producerad el (40 %) , emedan endast 14 % av elförbrukningen i Finland, under 2023, kom från vindkraft, så något belägg för våra intryck hittade vi inte.

Ännu en insegling som präglas av tung industri. Det visade sig att det är SSAB som äger stålverket här i Brahestad. Brahestad är ingen stor stad. Här bor ca 24 000 personer. Än så länge är det en djup farled, men längre in blir det mer spännande. I sjökortet stod det 1,9 m, men olika webbsidor lovade mer djup och i vår hamnbeskrivning hävdades det att man lodat till 2,7 m och vi hittade inte ens så grunt vatten.

I Brahestad möttes vi av dunka, dunka. Ju närmre vi kom desto bättre lät det och det visade sig vara ett riktigt bra liveband som spelade i hamnen. Ni kan ana scenen på andra sidan vattnet. Vi fick bl a höra ”Sommaren är kort, Det mesta regnar bort…” på finska. Symboliskt nog öppnade sig himlens portar precis när bandet gått av scenen och när vi nästan var klara med att packa segel mm.

Vår entré i stadshamnen väckte ovanligt mycket uppmärksamhet, någon menade att detta inte var någon gästhamn, andra bara tittade och kommenterade och några finnar som nog hade några glas innanför västen och knappt kunde någon engelska ville ändå uttrycka vilken tjusig båt vi hade. Det är ju alltid trevligt förstås. Gästhamnen hanterades av restaurang där konserten varit och när Slobi skulle gå för att betala hamnavgiften var det fortfarande mycket folk kvar och hon kände sig uttittad som om hon vore en utomjording.

Restaurangen drevs av ett par och verksamheten inkluderade vad man får anta vara en marginell bisyssla, hanteringen av gästhamnen. Åtminstone tycktes man inte ha inrättat verksamheten för att effektivt hantera båtgästernas behov och kanske behövdes inte det med det fåtal gäster man hade. Man kunde improvisera . Jag hade försökt kontakta dem innan vi kom dit, men senare förstod vi att de tyckte det var obehagligt att svara på främmande, utländska nummer. Slobi fick dock en jättebra kontakt med framförallt kvinnan som ställde upp och åkte dit för att lämna oss tillträde till tvättstugan som var belägen inne i restaurangen. När vi kom dit senare för att tömma maskinen hade hon redan hängt in tvätten i torkskåpet och vikt en del av tvätten. När händer sådant annars? Tack för er vänlighet! Foto: Slobi.

Idag: Brahestads museum som berättar om stadens historia som sjöfarar- och skeppsbyggarstad. Tidigare: stadens tull- och packhus. Huset är från 1848 och det ligger alldeles intill vår förtöjningsplats.

Lite ovanligt att förse, vad som i alla fall såg ut som ett privat bostadshus, med en klocka. Fint. Ännu finare om klockan hade gått rätt. Adressen: Brahenkatu 2.

Jag vänder mig om och där ligger Myhrbergsparken. August Maksimilian Myhrberg föddes i Soveliushuset intill parken och var tydligen en man med ideal som deltog i olika frihetskrig i bl a Grekland, Polen och Spanien. I vuxen ålder vistades han inte mycket i staden, men uppenbarligen var man stolt över hans insatser eftersom man förärade honom denna staty.

Vi råkar hamna på en guidad tur i Soveliushuset, alltså huset där Myhrberg föddes (mamman hette Kristina Sovelius). Huset uppfördes 1781 och är det äldsta huset i staden. Visningen var på finska, så int förstod vi så mycket, int.

Istället fick vi insupa husets fina atmosfär och gissa oss till vad vi såg.

Brahestad grundlades delvis på släkten Sovelius marker och familjen bedrev affärsverksamhet under närmare 300 år. Man hade ett handelshus i staden och man drev också rederiverksamhet, vilket en del av inredningen vittnar om. Återigen nämns tjära som en av de viktigare exportprodukterna. Tjära? Tänk att det kan ha varit så stort.

Man kan tänka sig att rökdimman låg tät när man tuttade fyr på tobaken i dessa tjusiga pipor. Är det sjöskumspipor kanske?

Vad vore ett förmöget borgarhem utan piano och pianosoaréer. Inte förrän när jag nu tittar på bilden reagerar jag över utformningen. Är det klanglådan som är utökad i djupled på höger sida av klaviaturet?

Vi inser att det inte är så givande att lyssna på den finsktalande guiden och smiter iväg. Ute på stan upptäcker vi ett ortodoxt bönehus. Jag har visserligen noterat att det i Helsingfors finns en stor ortodox katedral, men har inte tänkt så mycket mer på det. Det finns alltså fortfarande människor i Finland som bekänner sig till den ortodoxa tron? Tron och trosutövarna försvann inte med att Finland blev fritt från Ryssland. Jag googlar och får veta att det finns c:a 59 000 människor i Finland som hör till den finsk-ortodoxa kyrkan, vilket motsvarar c:a 1 % av Finlands befolkning. Detta kan jämföras med den evangelisk-lutherska kyrkan som 65 % av befolkningen tillhör.

Här står Per Brahe och spanar ut över stadens ovanliga torg, Pekkatori. Ovanligt för att det har fyra slutna hörn. Brahestad grundades 1649 av greve Per Brahe som bland annat var generalguvernör i Finland, men han lär aldrig ha besökt staden som tog hans namn. Statyn är en mindre replik av en annars likadan staty i Åbo.

Det här såg trevligt ut. Vi tittar in och där satt Bruno och Anke, så vi slår oss ner och tar en fika med lokala bakverk. Jag åt en blåbärstårtbit och Slobi något annat bakverk. Ingen av oss blev särskilt trakterade av den lokala konditorkonsten, men ett mysigt ställe.

Återigen blir vi påminda om det finska intresset för amatörteater. På en gård hade man spänt upp en tältduk och vips hade man en teater. Ja, kanske inte fullt så enkelt, men ändå…

Ett snabbmatställe som helt gick inför grillad fisk. Varför finns inte det på fler ställen? För att fisken håller på att ta slut?

Redan i Kristinestad hade jag köpt kaffeost. Kärt barn har många namn och ibland omnämns den som brödost istället. Jag frågade en kvinna i affären i Kristinestad hur man åt den och jag fattade det som att det gick till på det vis som Slobi testar. Man doppar den i kaffet som om det vore vanligt kaffebröd. Men, sa hon, det allra godaste är att steka på den lite och äta den med varm hjortronsylt. Hon såg alldeles lyrisk ut och såg ut om om hon i förtroende berättat något syndfullt. Hon hade rätt, det var betydligt godare än att doppa den i kaffet. Den gnisslade på samma sätt som Haloumi.

Det spricker upp och det blåser friskt och det känns skönt att ligga så tryggt i hamnen. Samtidigt är det lite stressande med att ständigt höra hur det tjuter i riggen och man nästan tappar balansen i båten när den kränger till i samband med en vindby. Idag har jag noterat vindbyar upp till 15 m/s och ute på havet sägs vågorna vara upp till tre meter. Där vill man inte vara, så vi väljer att ligga kvar ytterligare en dag. Förutom att 3 m höga vågor är 3 m höga vågor så känns det också olustigt att gå i farleder över vatten där det är 3-10 meter djupt när det är så hög sjö eller i en farled med ett angivet farledsdjup om 4 m. Man blir inte alltid klok på farledsdjupen i den finska korten. En delsträcka nära Brahestad har ett angivet farledsdjup om 2,2 m samtidigt som den enbart går över vatten som i kortet har ett djupområde mellan 3 och 10 m. Förklara det den som kan. Vinden gör också att vattenståndet i Bottenviken kan variera rejält. Jag läser någonstans att det kan variera hela 3 m. Just denna dag var det t ex +80 cm i Kemi.

Så vi blir kvar en dag till och tar ytterligare en promenad på stan. Nere vid den centrala gästhamnen är det fint, finare än när man kommer längre upp i stan.

När vi kom in i hamnen slogs vi av hur fint det såg ut längs stränderna med alla planterade bollpilar, såg det ut som i alla fall och alla välansade gräsmattor.

Pampig byggnad. Var det återigen en skola som utstrålade sådan auktoritet? Jajamän. Keskuskoulu hette den, vilket tydlige kan översätts till Centralskolan.

Till slut hittar vi även den f d järnvägsstationen.

Några biljetter har det inte sålts här sedan 1988 då persontrafiken på järnväg lades ned.

Staden brann ner 1810 och när man byggde upp staden gjorde man det enligt en del nya principer. Kanske blev gatorna bredare då. Säkert säkrare, men inte lika charmigt.

Vi hade Anke och Bruno på en drink och de tipsade om en skulpturpark som vi hade missat, så det blev en kvällspromenad dit.

Vi hittade först ingen information om skulpturerna, men jag har nu förstått att det är en känd finsk skulptör som hette Kari Juva som stod bakom de många utställda bronsföremålen. De flesta av dem var väldigt fina. Kari Juva tillbringade en del av sin barndomstid i Brahestad och donerade hela 19 bronsskulpturer till staden.

Och vem har vi här då om inte självaste Urho Kekkonen, Finlands president under många, många år: 1956-81.

Efter tre nätter i Brahestad var det skönt att få kasta loss. Gamla trähus till trots och en trevlig hamn, blev det ingen favorit bland de städer vi besökt i Finland. Vågorna var inte längre tre meter höga, men Slobi hävdar att jag menade att en och annan våg var upp till två meter. Oavsett våghöjd var det i alla fall rejält gungigt. Det gällde att stå på tå för att parera vågorna. Helmut (autopiloten) fick vila. Slobi kände sig lite obekväm under denna första etapp, men efteråt tyckte hon ändå att det hade varit spännande. Hon tyckte också det var kul med att navigationen var lite trickig i det att vi förbi Karlö fick hålla ordentlig koll på sjömärkena i den lite sick-sackiga leden.

Egentligen hade vi tänkt oss ett stopp i Marjaniemi på Karlö mellan Brahestad och Uleåborg. I Uleåborg skulle dock min dotter komma ombord, så vi hoppade denna ö som annars sades vara ett fint ställe att besöka. Efter det att vi rundat Karlö fick vi lite sjölä och en mer avslappnad segling, rena räkmackan in mot Uleåborg i 7-8 knop.

Vackert sjömärke på väg in mot Uleåborg. En båk?

Känns silhuetten igen? Innan man kommer in till de centralare delarna av en kuststad ska man passera tung industri med sina hamnanläggningar. Här finns t ex StoraEnso med ett pappersbruk. Annars är Uleåborg en hot spot för IT och high tech och universitet och Uleåborg har utsetts till EU:s kulturhuvudstad 2026. Stan har vuxit snabbt och har idag ca 185 000 invånare i själva tätorten, vilket gör den till Finlands fjärde största stad.

Det skulle ha varit mulet, men större elen av dagen blev solig och när vi la till i Uleåborg kändes det som sommaren återvänt. Skepparen på Flicka tog emot tamparna iförd shorts, vilket inspirerade till ett snabbt ombyte till somrigare kläder.

I Uleåborg fanns det flera gästhamnar att välja emellan. Vi la oss mitt i stan vid Salutorget. Som gästhamn betraktat kanske det inte var den bästa vi gästat, lite knölig administration och toaletter och duschar låg en bra bit bort, men det var centralt och på ett kick var man mitt i folkvimlet. Jag frågade den trevlige hamnvärden om de fick många gäster hit? – Ja! De flesta dagar kommer det besökande båtar och ofta har vi 2-3 st. Allt är relativt…

Det första vi slogs av var att stan, liksom Vasa, sjuder av liv. På salutorget var det full kommers.

Här vakar Toripolliisi över ordningen på Salutorget, tydligen ett av de mest populära foto-objekten i Uleåborg. Toripolliisi kan väl översättas till något i stil med Marknadspolisen och statyn ska ha gjorts som en hedersbetygelse till de poliser som patrullerade här. Man kan undra om det gick vilt till här på den tiden.

Vi började med att reka var min dotter Malin skulle komma dagen därpå. Hennes resplan var tåg Stockholm-Boden och Boden-Haparanda, buss Torneå-Kemi och tåg Kemi-Uleåborg. Tåget Kemi-Uleåborg visade sig dock vara ersatt av buss p g a spårarbeten. Lite tråkigt, men ändå bra att man satsar på underhåll. Vi fick istället leta rätt på busstationen. Foto: Slobi.

Vid stationen hittade vi också denna kreativt utförda infart till ett parkeringsgarage.

Man kan förundras över hur en stad med så kort sommarsäsong kan blomma upp och bli så grön.

Nu var Uleåborg en i huvudsak modern stad, men en och annan äldre byggnad ramlade vi på.

I fönstren lockar man med Glamour. Intrycket var dock allt annat än glamouröst.

Vad är det som förenar finnarna med t ex japaneser och koreaner? Om inte överallt, så i alla fall väldigt ofta stöter man på dessa karaokebarer.

Till middag blev det rådjursburgare. Något förvånande var det inte fråga om rådjursfärs, utan hela köttbitar.

Tillbaka till båten lite tid för reflektion. Slobi: – Märklig känsla att vara så här långt norrut och hitta en stor stad som folk vill bo i. Dessutom en levande stad – det vimlar av folk på stan. När du föreslog att vi skulle segla till norra Finland, tänkte jag, åh herregud, vad har han nu kommit på för tokerier. Kändes helt ogörbart. Norra Finland kändes mycket längre bort än t ex Luleå, förmodligen för att det var så främmande för mig.

Och skulle jag klara av att vara på en så begränsad yta på en båt under så lång tid? Men, ingenting var jobbigt, förutom två gånger då jag slarvade med sjösjukeplåstren och kände av lite sjösjuka. Annars har allt varit fantastiskt. Jag kunde inte föreställa mig hur vi skulle kunna segla ända hit och nu är vi här!