Medseglare: Malin Karlbom och Slobodanka (Slobi) Savinović
Välkommen ombord Malin! Tåget från Stockholm skulle ha gått 17:58 dagen innan, men var försenat. Nattåg verkar ofta ha lite slack i tidtabellen, så förseningen var inkörd när det kom fram till Boden och hon hann med det anslutande tåget till Haparanda dit hon kom vid halvåttatiden i morse. Sedan blev det promenad till Torneå och byte till två på varandra osynkade bussar, så trots att det bara återstod ca 130 km kom hon fram till Uleåborg först c:a åtta timmar efter ankomsten till Haparanda. En tapper resenär.Flera seglare vi mött hade talat varmt om Röyttä och vi hade ju dessutom blivit inbjudna av Pekka och Kati att utnyttja Oulun Merenkäviäts bastu. Oulun Merenkäviät sägs motsvara Uleåborgs sjöfarare, men låter man Google översätta blir det Uleåborgs sjöborrar. Sak samma kanske… Innan vi kastade loss funderade vi lite över vägvalet. Det fanns en inre farled som förutom att den möjligen var lite kortare kanske även kunde vara roligare att gå i. I min plotter var djupet angivet till 1,8 m, i Skippo-appen i telefonen var det angivet till 2,4 m, vilket ju hade varit OK vid normalt vattenstånd. Jag konfererade med grannen och i hans kort var djupet angivet till 2,2 m. Först menade han att det var OK att gå där, men när vi låg vid toatömningen hade han tydligen fått second thoughts och kom förbi för att avråda från denna led. Better safe than sorry, men en illustration av hur det kan vara med finska farleder. Vi ger oss iväg. Det fåtal båtar vi ser syns inte på plottern och vi får ännu en gång bekräftat att det är mer sällsynt än i Sverige att finska segelbåtar har AIS. Annars är det, som synes, en gråmulen dag och lite duggregn. Mest slör och läns och vi leker ordlekar för att fördriva tiden. Vi spanade in fiskodlingar och googlade på vad man kan odla i dem: regnbågslax och sik.Även Wolke 7 (Hallberg Rassyn till vänster i bild) hittar till Röyttä, annars var det rätt tomt. De fåtaliga båtarna i bakgrunden hör till någon av de sex båtklubbarna som huserar här. Inte många livstecken, de flesta gömmer sig i båtarna. Ända in på 1960-talet flottade man timmer hit, vilket bearbetades och sedan skeppades vidare. Det var när den verksamheten upphörde som båtklubbarna tog över.Vad var ursprunget tro till denna lilla bryggjärnväg? Den kan väl knappast ha byggts för gästande båtars transportbehov.Röyttä har även en historik som lotsstation, men till skillnad från de flesta f d lotsplatser som stoltserar med en lång historik var lotsverksamheten här bara igång 1933-53. Husen på bilden har bl a tjänat som bostäder åt lotspersonalen. Vad de används till nu fick jag inte klart för mig, men förfallet var påtagligt. På Röyttä konfronterades i alla fall jag av mygg för första gången. Slobi, som är poppis bland myggen, menade att det hade hon minsann upplevt långt tidigare.Vi knackade på hos ett antal båtägare och till slut hittade vi en kvinna som hörde till Oulun Merenkäviät och som dessutom med ett brett leende drog på sig regnstället och knallade iväg med oss till deras bastu för att visa hur det fungerade. På vägen anslöt hennes man som hjälpte till att elda på i kaminen. Om vi längre ner, förutom i Österbotten då, märkte en ovilja att prata svenska, så upplevde vi nu, i Uleåborg eller hos människor som kom därifrån, det omvända. Man ansträngde sig gärna för att prata svenska. Är det närheten till svenska gränsen som skapar någon slags förbrödring? Åter till bastun. Snart kunde vi njuta av den där mjuka härliga värmen man bara upplever i en vedeldad bastu, dessutom ackompanjerat av het ånga och färska björklövsruskor.En spång ledde ner till vattnet och en brygga varifrån man kunde hoppa i som i en lagun omgiven av vass.Men, allting har ett slut och då vill man vaska av sig. Ingen dusch, utan man blandar hett vatten uppvärmt av ugnen med kallt vatten och häller över sig. Eller så är man så cool som Slobi och häller bara kallt vatten över sig.Dagen därpå gick vi vidare. Röyttä lämnade inte några outplånliga spår. Förutom bastun kändes det rätt dystert där. Ute på havet var det också lite dystert. Först dimma. Första gången i år som mistluren fick göra tjänst. Det blev en rätt lång segling idag, 51 M, en del kryss, men med bra fart. Annars var det rätt händelselöst. Händelserna kunde räknas till två. Först denna motorbåt som siktade på oss. Slobi: Men vad gör han? Ska han köra rakt på oss? Många fantasibilder hann passera revy om vad de egentligen var ute efter, den ena mer spännande än den andra. Plötsligt stannade de dock och vinkade. Vi vinkade tillbaka. De låg och drev. Hmm, behövde de hjälp? Men, då ska man ju inte vinka på det viset. Efter att ha legat och guppat ett tag, tog de dock ny sats och körde om oss.Dagens händelse nr 2: Mötande segelbåt med gennaker. I vanliga fall en näst intill icke-händelse.Precis som i alla andra städer vi seglat in i möttes vi även i Torneå av tung industri. Här dominerades bilden av Outokumpus stålverk. Ön vi kom ifrån hette ju Röyttä och industriområdet vi nu möttes av hette även det Röyttä. Har man namnbrist i finskan?Först i efterhand lade vi märke till att vi sladdat in i Sverige och att en del av den finska farleden gick genom den svenska delen av Torneälvsdeltat. Har sjökortsmakarna kapitulerat så pass inför integrationen av de svenska och finländska gränstrakterna att de skippat att rita ut nationsgränsen? Tillbaka till seglingen: Lite nervöst var det i början. Det syntes två alternativa leder på sjökortet. Båda gick över mörkblått vatten. Var vi nu i rätt farled? I början av leden sjönk nämligen djupet snabbt till 2,5 m, men sedan var det djupt hela vägen fram till hamnen.När man väl passerat den tunga industrin var det både vackert med öarna i deltat och fascinerande att se hur folk levde sina sommarliv längs älvstranden. Vi såg både storspov och havsörn. Tur att vi nu hade en f d fågelskådare med ombord.Jag har tänkt att det vore spännande att få avnjuta skådespelet när vårisen i Torneälven lossnade. Tanken att jag skulle bada i Torneälven har jag dock aldrig snuddat vid. Vi ligger i Toranda marina, ett udda ställe. Enligt kartskissen i en hamnguide skulle det finnas två bryggor. Det fanns en. I land möttes man av en restaurang och enorma, asfalterade ytor och byggnader vars användningsområden var lite oklara. In till området hade man rest en portal som såg ut att vilja ge sken av att en spektakulär anläggning väntade. Vi frågade om det fanns cyklar att hyra och receptionisten beklagade sig över att dem hade man väntat på sedan förra sommaren. Det fanns en buss, men den hade ”semester”. Och mycket riktigt, på gårdsplanen stod en buss avställd som antagligen var avsedd för alla de som skulle resa fram och tillbaka mellan Torneås centrum och Toranda. Bilden växte fram av en anläggning skapad av någon med stora visioner utan verklighetsförankring. Senare fick jag höra att Toranda anlagts av någon som bodde i närheten och som hade tjänat en rejäl hacka på att sälja sitt företag.I brist på cyklar hade receptionisten/hamnvärden/bartendern/servitrisen lovat oss att få hyra hennes bil för 200 kr. Mindes vi rätt? Var det verkligen bara 200 hon ville ha? Jodå! Den såg ju rätt fin ut, men det var allt en ”bättre begagnad” V70. Men, vad gör det? Kul att kunna ta sig runt. Vad skulle vi nu se här, undrade vi? – Jo, vill ni kanske till Rusta och IKEA? Va! Tänkte vi. Njae, sa vi. Jamen, då ska ni åka till Kukkolaforsen och till Seskarö. Det lät ju lite mer spännande. Bilen skulle vi få tillgång till från kl 13, så Malin gick en promenad till kyrkan och jag och Slobi, började dagen med lite yoga.Vi åkte runt lite i Torneå och nu började min nostalgihjärna gå på högvarv. Mellan jul och nyår 1976 åkte jag runt i Norrland med några kompisar på våra billiga militärbiljetter som man fick när man låg i lumpen på den tiden. Kostade en tågresa fem eller tio kronor? Någon som minns? Vi var då även i Torneå och min minnesbild var att Torneå bestod av en lång huvudgata med diverse mindre tvärgator. Jag minns framförallt hur stora lastbilsekipage tvärnitade när det dök upp någon betydligt mindre bil från höger på en av dessa små tvärgator. Störst går först, var en okänd trafikregel. Den enda huvudgatan med alla sina små tvärgator, kände jag inte alls igen. Respekten för högerregeln kände jag dock igen. Denna björkallé får symbolisera min minnesbild av det förflutna. Vi körde vidare. Plötsligt stod det Övertorneå på en skylt. Jag: – Men, Övertorneå, det ligger ju i Sverige. Malin: – Vi är i Sverige. Helt obemärkt hade vi passerat den svensk-finska riksgränsen.Kukkola var intressant. Inte för att det var världens häftigaste fors, men för att man fick en inblick i hur fisket bedrevs när siken och laxen vandrade upp i älven för att leka. Fokus tycks framförallt ha varit på sikfisket. Åtminstone är det den som uppmärksammas under den årliga sikfesten i slutet av juli. Det är inte vilken liten gårdsfest som helst. Här har t ex Lill Lindfors och Tommy Körberg uppträtt. Och siken är tydligen så pass punktlig med sin lek att den här typen av större evenemang går att planera in. Siken håvas på traditionellt sätt från den här typen av båtar, från patorna eller från stränderna. En fiskare som känner till sikens rastställen på vägen upp för forsen kan i ett drag få upp ett halvdussin sikar. Pator var ett nytt ord för mig och syftar på de bryggor som går ut i älven. Ett under att de stod kvar efter isens framfart. Jag läser någonstans att det är en nästan unik företeelse att fiska från pator. I övrigt ska det bara ske i Amazonas. Räkningar som har några år på nacken visar att tillgången på sik minskat markant emedan tillgången på lax ökat något.– Malin och Pelle! Hej! Foto: Slobi.Längs älven och i byn fanns bl a gamla fiskebodar och två kvarnar. Några hus hade omvandlats till museum och konstutställningar. En konstnärinna som inte pratade svenska, hon var väl finska tänkte jag, visade sig istället prata en förtjusande engelska, vilket jag inte kunde låta bli att kommentera. – Jag är engelska, kontrade hon! Kändes som om hon hittat till världens ände. Det ska väl sägas också att man exploaterat Kukkola som en turistbegivenhet, så här finns både stugor att hyra, hotell, restaurang och camping, men det är ändå värt ett besök. På håll i alla fall, såg finska Kukkola mer genuint ut. Värt att kolla.Man delade tydligen upp sig i lag och jobbade olika pass enligt ett schema. För att få koll på när ett pass började och slutade uppfördes detta klocktorn. Vill ni laga sik på Kukkola-vis? Man trär siken på ett spett, skär skåror på vardera sidan, håller den över öppen eld under en timma och doppar den slutligen i saltlake.Nästa mål var Seskarö. Vi hade hört att man under pandemin spelade in Robinson på Seskarö, så det lät ju som ett exotiskt ställe. Förväntningarna var högt ställda och det började bra. Bron över till ön var fin, men som så ofta när förväntningarna är högt ställda blir man lite besviken. Seskarö kyrka var dock vacker. Därinne pågår ett bröllop och snart kommer bröllopsgästerna ut för att blåsa såpbubblor på brudparet.Vi åker vidare och hittar till en fin strand. Malin var inte badsugen, så hon fick föreviga när jag och Slobi letade efter djupt vatten, långt ut, för att kunna doppa oss. Härligt att ligga på stranden en stund.Vi kör väl ner till byn också, så kan vi titta på den gästhamn vi övervägt att gå till. Vilken tur att vi hyrde bil istället och snabbt kunde lämna den upplevelsen bakom oss. Trist hamn. Med båt hade det dessutom krävts en lång omväg, den fina bron låg som en effektiv stoppkloss om man kom österifrån. Som så ofta finns det dock andra distraktionsmoment, som t ex skyltar där det står FISK. När vi kört förbi den skylten för andra gången sa Slobi – Stopp! Kan vi vända? Jag vill handla! Det blev abborrfiléer till middag denna kväll. Gott!Man behöver inte vara tågnörd för att uppskatta ett besök på Haparandas järnvägsstation. Det är en mäktig, överdimensionerad byggnad. Man kan ana storskaliga planer från tiden för järnvägens tillkomst. Foto: Slobi.Själva byggnaden stod klar 1919 och om jag förstod det rätt igångsattes en renovering i anslutning till att persontrafiken skulle återupptas 2021.Idag bedrivs ingen persontrafik mellan Torneå och Haparanda, bara godstrafik, men detta är den sidan av stationen som användes av de finska persontågen och det ser ju onekligen ut som om något är på gång. Intressant också hur det fungerar i gränstrakter. Förutom att det finns finskt bredspår till Haparanda finns det svenskt normalspår över till Torneå. Ofta använder man tre spår när det är fråga om olika spårvidder, men här är skillnaden så liten mellan de olika spårvidderna att ett tredje spår inte ryms, så här löper fyra räler på en och samma banvall. Intressant? Tja, kanske bara för en nörd… Varje spår har tydligen var sin trafikledning, så det gäller att de har en bra dialog med varandra så att tågen inte krockar.När banan till Haparanda stod klar 1915, var det fortfarande världskrig. Först Karungi och sedan Haparanda blev viktiga knutpunkter för post och paketgods. Dessutom var det tsarrysslands enda fredliga väg västerut. Idag för banan en undanskymd tillvaro och som synes är trafiken allt annat än livlig. På tåget som Malin tog från Boden till Haparanda var det tre (!) resenärer och de flesta tycks fortfarande resa med Norrlandskustens dubbeldäckarbussar. Men, kanske kan man hoppas på en renässans. Finska SJ, VR, lär utreda möjligheten att börja köra intercitytåg mellan Haparanda och Uleåborg, efter det att elektrifieringen av den finska banan blir klar. Detta skulle kunna bli verklighet redan under 2025. Jag läser också om planer på regionaltrafik ända från Brahestad till Haparanda, vilket skulle innebära att Brahestad fick tillbaka sin persontrafik på järnväg.Nu går nostalgihjärnan igång igen. Förvaring av effekter. Smaka på det. Och resgods. Hur många vet idag vad det står för, att man kunde pollettera sina väskor eller sin cykel som fraktades i en särskild resgodsvagn. Minns ni de miljövänliga eltruckarna som ilade fram och tillbaka mellan stationshuset och perrongerna och som kördes med spakar?Idag råder det stiltje, men kanske kan man ana en annalkande frisk, internationell fläkt.Haparanda var busy med Power meet. Barnen på den intilliggande stranden verkade dock tämligen obekymrade över den saken. Vattnet var varmt och solen sken. Observera även järnvägsbron i bakgrunden, delvis inklädd i presenningar.Lika intressant som det var att titta på bilarna var det att titta på de människor som skockades kring bilarna.Minns ni det lilla ortodoxa bönehuset i Brahestad? Kanske inte så storslagen, men betydligt mer spännande utformning av denna lilla ortodoxa pärla i Torneå.Rykten förtäljde att integrationen mellan Torneå och Haparanda gått så långt att man byggt ett köpcenter mitt på gränsen. Vad spännande! Hur löser man det rent juridiskt, tänkte jag. Men, det visade sig vara en överdrift. Snarare låg det vid gränsen. I Finland.Inte heller Torneå har mycket till persontrafik med tåg idag. Om jag förstod det rätt går det ett nattåg fem gånger per vecka från Torneå till Helsingfors. I väntan på att ombyggnadsarbetena blir klara vid Torneås gamla järnvägsstation får man dock ta sig ut till en liten hållplats i vad som liknar ett industriområde, för att kliva på nattåget.Efter mycket krångel med att utföra en så enkel sak som att tanka bilen var vi åter i hamnen. Förutom att tanka hade vi även tänkt allt mer på tanken om en midnattssolsegling till Haparanda Sandskär. I hamnen träffade vi Sanna och Juha Eteläinen som hade varit så vänliga och hjälpt oss att visa oss till och få igång bastun på Röyttä.Sagt och gjort. Först tänkte vi bara tömma toan. Vi hörde oss för om djupet vid och fram till toatömningsbryggan och jodå, det borde vara tillräckligt. Försiktigt, försiktigt närmade vi oss toatömningsbryggan, men det tog stopp. Bara att ge upp den tanken och ge sig iväg med oförrättat ärende. Fortfarande långsamt, men med något högre fart gick vi ut mot farleden. Men, då djävlar, tog det rejält stopp. Slobi flög omkull och gjorde sig illa och blev också lite chockad. Det är rejäla krafter som släpps lösa även från låg fart till omedelbart stopp. Vi försökte naturligtvis ta oss loss själva, men båten satt där den satt och Juha rapporterade inifrån bryggan, via VHF:en, att vi inte rörde oss en tum. – Jag ringer sjöräddningen, meddelade han. En stund senare pratade jag själv med dem och de lät lite osäkra på vad de kunde göra för oss. Ont om enheter i närheten, sade de. Vi satt där vi satt och funderade över vad som kunde ha gått snett. Det såg ut som om vi stod på en rät linje mellan två gröna prickar, vilket väl ändå borde innebära att vi var i farleden? Hade vi slarvat med att kolla vattenståndet? Kunde det vara lågvatten? Men, den enkla sanningen var nog att jag gjort en för snäv gir ut ur hamnen. Så småningom blev vi dock uppringda av en av herrarna på bilden som pratade bra svenska och som meddelade att de var på väg och borde vara på plats om 45 minuter. Ont om enheter i närheten, som de sa på Turku Radio? Sjöräddningsbåten kom från närbelägna Röyttä i Torneås hamn… De fick storfallet och fick tippa oss rejält åt sidan och först efter andra eller tredje försöket kunde vi själva köra loss. Vi tackar ödmjukast för hjälpen och det vänliga bemötandet. Som vanligt får vi väl säga. När blev vi ovänligt bemötta av en finländare? – Det fattas ett sjömärke här, fick vi höra. Om det var hans personliga åsikt eller om det de facto skulle finnas ett sjömärke som inte fanns framgick inte. Rätt fantastiskt att kunna få hjälp så snabbt, mitt i natten dessutom och att det inte kostar ett öre.
Vi pratade även med Sweden Rescue, men de konstaterade att vi låg några meter på fel sida om nationsgränsen, så eftersom alla mådde bra, bortsett från Slobis ömmande kroppsdelar och inga barn fanns ombord, kunde de inte erbjuda oss någon hjälp. – Var vi möjligen med i Sjöräddningssällskapet? Och nu fick jag ju skämmas ännu mer. När jag började längesegla och mest seglade i Danmark och Norge tyckte jag inte det fanns någon poäng att vara med längre och när jag sedan kom tillbaka till Sverige blev det aldrig av att gå med igen. – Nähä, men kanske kan du betala nu och få hjälp av dem ändå, tyckte man på Sweden Rescue. Jag kontaktade aldrig Sjöräddningssällskapet, men snabbt som tusan blev jag i alla fall medlem igen.
Senare fick vi höra både från Juha och ytterligare en skeppare som också kom till Haparanda Sandskär att våra tyska vänner gått på samma grund några timmar senare. Sjöräddningsbåten hade minsann att göra den natten. Senare läste jag något på nätet (Marinkiwi) som hade varit bra att läsa innan vi kom till Toranda : ”Följ koordinaterna, sjömärkena funkar inte för segelbåt i alla fall. Vi har prövat och vi slog i sten…” Äventyrligt ska det vara 😉 Skepparen som kom till Haparanda Sandskär berättade också att muddringen av farleden till Toranda egentligen inte syftade till att göra leden tillgänglig för mer djupgående båtar, utan för att förhindra att stan svämmades över. Han menade att leden därför har lite otydlig status, vilket ju kan förklara varför leden inte heller i Skippo-appen hade något angivet djupgående.
Cirka två timmar försenade kom vi iväg, d v s strax efter midnatt, först med lite stukat självförtroende, men nu var vi taggade igen… Foto: Slobi.När vi lämnat fastlandet bakom oss har solen gått ner, men det är ljust hela natten. Lite lustigt att läsa hur ljusa nätter beskrivs när man söker information om solens upp- och nedgång: skymning och gryning inträffar samtidigt. I det här fallet kl 02:00 finsk tid.Segla försiktigt, får jag höra ibland. I natt skulle det ändå blåsa en del och efter en stunds segling i den stora farleden ut från Torneå skulle vi ut bland grundfyllda vatten, så genom att bara rulla ut förseglet, sänkte vi farten för att hinna med att navigera. Vi ville ju inte ringa sjöräddningen en gång till ;-). För Slobi var det en ny upplevelse att det var så ljust. Foto: Slobi.En knapp timme efter det att skymning och gryning inträffat samtidigt är solen på väg upp igen.Malin stod vid rodret en stor del av seglingen och det var tur att Malin var så pigg. Lite senare gick mina ögon i kors och jag la mig ner för att blunda lite. Kanske var det överdrivet att inte ha något storsegel uppe. Det som på kortet såg ut som om vi skulle vara omgivna av grund, visade sig i verkligheten inte vara så tight och fiskenät såg vi bara när vi fortfarande gick i farleden. Så, en rätt odramatisk segling, men en väldigt vacker natt. Foto: Slobi.2008 publicerade Praktiskt båtägande en artikel om att segla till Haparanda Sandskär och det där har etsat sig fast som en slags dröm. Jag har artikeln kvar och även några andra äldre seglingsbeskrivningar, men drömmen att segla till Haparanda Sandskär kändes smått ouppnåelig. Alldeles för grunt för min båt. Men, så hittade jag plötsligt färskare uppgifter om att man skulle ha muddrat och lagt ut pontonbryggor som levererats av Thomas Olheden, avlägsen bekant som även kör isjakt och som jag träffade på någon fest, någon gång för länge sedan. Man kan ju säga att Thomas bidrog till att min dröm kunde uppfyllas. Tack för det Thomas!När vi kom fram kl 05:30 (06:30 finsk tid) var det rätt fullt i hamnen. När var vi med om detta senast? Vi kunde i alla fall kila in oss mellan två båtar. Vi tyckte vi var så tysta och försiktiga, men den kvinnliga besättningsmedlemmen på den finska segelbåten bakom oss var lite grumpy efter att ha blivit väckt av vår ankomst.Man kan kanske inte påstå att bryggan förhöjer det estetiska intrycket av den gamla fiskehamnen, men en sådan här morgon hade jag inga problem att blunda för det. Vi såg inte många segelbåtar i Finland, men när vi nu kommit Sverige och Sandskär så var plötsligen majoriteten av segelbåtarna finska.Detta var ju den första svenska hamnen sedan vi lämnade Rödlöga en månad tidigare och något som slog oss, i förhållande till Finland, var att alla husen var så välhållna.Härligt att vara här 🙂 Efter några timmars sömn var vi sugna på upptäcktsfärd.Jag läser lite olika uppgifter om huruvida det förr var förenat med tvång att gå i kyrkan. Om inte tvång så fanns det i alla fall ett tryck att man skulle infinna sig till söndagsgudstjänsten. Jobbade man då med t ex fiske långt ut i skärgården, så var det ju enklast att uppföra ett kapell som låg nära till. Det var tydligen inte alltid det fanns en präst närvarande, utan då fick t ex någon fiskare agera ställföreträdare. Jag tror att vi utan undantag kunde konstatera att varje fiskeby vi besökte också hade ett kapell.Oftast var kapellen väldigt enkla. Trots detta kunde man ändå känna av en viss andäktighet när man kom in i dessa rum.Malin såg en levande älg på ön. Slobi och jag fick nöja oss med en död älg.Och öns namn? Jo, det finns goda skäl för namnet.Finaste stranden hittills i sommar. Nu skulle här njutas. Malin och Slobi hade dock myror i benen, så efter en stund fick jag njuta på egen hand.Det är kanske knäppt, men när jag kommer till ett nytt ställe går min hjärna igång med jämförelser. Vad liknar detta? Gotska Sandön? Anholt? Fårö? Ja, en skön blandning.Vi hittade en jättefin träplattform för vår morgonyoga. – Vad var det där ni gjorde? – Yoga. – Det skulle jag behöva. Jag är så stel, berättade en av de ”bofasta” stugägarna på ön. Vi fick lära oss att tomterna arrenderas ut men att alla äger sina stugor, förutom två som finns för uthyrning. Han beklagade sig även över tillgången på strömming. Vi såg hur en liten båt som hade varit ute och fiskat kommit in, men knappt fått någon fisk alls. Sorgligt. Under hans första vecka här hade det varit oväder, kanske samma dagar vi låg inblåsta i Brahestad. Det hade blåst 18 m/s, vågorna hade slagit upp över vågbrytaren och vattennivån hade ökat med 1,2 m. Och sedan kan det ju sjunka lika mycket, lade han till. Lite senare i båten konstaterade vi att det sjunkit till 2,4 m. Hamnen sägs vara muddrad till 2,9 m. Hmm, det får inte sjunka lika mycket till, då står vi på grund igen.Det blev två hela dagar på Sandskär och dag 2 skulle vi utforska Norrudden, ett långsmalt näs på andra sidan ön. Slobi: Det här är den vackraste ön vi besökt hittills .Vi hörde flera gånger vad vi trodde var sälar, vi försökte följa ljudet men såg inget, inte ens i kikaren. Foto: Slobi.Nu är vi nära den nordligaste punkten på ön. Fram och tillbaka blev det en fyra timmar lång vandring och jag inser nu att jag hade glömt den lilla detaljen med matsäck. Jag berättar om min och Filips (en av Malins storebröder) erfarenhet av att att ta sig från bussen i Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation, en promenad på c:a två mil. Även denna gång hade jag ”glömt” den lilla detaljen med matsäck. Vi hade lite överbliven chips och läsk med oss. När det så äntligen blev dags för middag på Kebnekaise fjällstation hann jag bara hämta förrättstallriken, så svimmade jag. När Slobi hörde detta var hon snäll och delade med sig av ett äpple.
Sandskär var första hamnen utan Internet och mobiltäckning. Tänk vad beroende man blir. Vattenståndet var lågt som det var. Hur kollar vi prognosen för det? Skulle det bli ännu lägre? Hur är väderprognosen? Ingen strömmad musik. Inget Rapport. Gick inte att läsa på om kommande hamnar. Slobi undrade om hon hade blivit farmor igen. Sedan fick vi tips om att det fanns täckning vid kyrkan. Var annars? Delar av kommande ruttplanering fick vi göra under vår promenad ute på Norrudden. Jag upptäckte senare att jag hade två missade samtal. Jag ringde upp och hamnade hos Sweden Rescue. Den här gången visade det sig att det var Sweden Rescue som ville få vår hjälp. Det hade funnits en båt i nöd utanför Haparanda Sandskär. Hur det gick för dem vet jag inte.
Nära Haparanda Sandskär ligger Malören. Ingen hamn att tala om. – Men vad säger ni om att vi lägger oss på svaj? Vi gled dit långsamt i runt två knop. Länge var det grunt, 7 m t ex, och så plötsligt 59 m. Vilken krater!Slobi var synnerligen skeptisk till att gå ner i jollen och ro in, men lät sig övertalas och efteråt var hon glad att hon hängde på. Kanske trodde hon att betoningen i Malören låg på andra stavelsen, att det låg något olycksbådande över ön… Maaalören heter det ju.Det gjordes ett försök att bygga en hamn, på den norra sidan av ön där vi nu låg på svaj. Det kommer aldrig att gå, sade öborna. Jodå, sa myndigheterna. Resterna av hamnen visar vem som fick rätt.I byn blev vi mötta av ö-hunden. Den kallades så. Som synes gör man nu ett nytt försök att få till en hamn. Denna gång på den södra sidan. Vi fick berättat för oss att man blivit försenade och att arbetet nu låg nere p g a att vi var mitt inne i häckningssäsongen.Hunden tog oss med till kyrkan och tog sig kanske väl stora friheter. Eller är det ett kapell? När övergår ett kapell till att vara en kyrka?Kyrkan (kapellet) var naturligtvis inte lika stor som den väldigt speciella fyren, men liksom fyren en imponerande byggnad. Visst kan man ana någon slags samklang i utformningen av fyren och kyrkan/kapellet?Det är inte svårt att föreställa sig umbärandena befolkningen här fick utstå. Tänk er en låg ö, höststormar, en kall vinter, fukt och kyla som kryper in i husen, is och snö… Men, också underbara dagar med sol och blått vatten och en obruten horisont. Blir man inte lite sugen att prova på…Det räckte med att lämna Malören så sprack himlen upp.Härlig segling. Foto: Slobi.Det här bör vara Likskär med sitt fiskesamhälle.Först sol och bad, sedan en fördrink som naturligtvis bör avnjutas på fördäck. Vi ligger på svaj vid Stora Huvön, utsedd till en av Sveriges vackraste öar. Först ska vi äta och sova. Imorgon blir det upptäcktsfärd på ön.Vad ska man säga till sitt försvar? Ännu en solnedgångsbild…Min gummijolle är inte stor, så när vi rodde in till Malören rodde vi två vändor, men nu vågade besättningen knö ner sig alla på en gång. Det började med lättsamma stigar i behaglig skog.Slobi är snabb och spontan med sina omdömen: – Den här ön är ännu finare.Det blev mer kuperat och det gällde att ha koll på var man satte fötterna.Vad har fått mig att tro att hjortron bara är gott på burk? Har jag bara plockat omogna hjortron? De här hjortronen var bland det godaste jag ätit i bärväg.Stora Huvön är poppis bland klättrare, står det att läsa. Vi börjar förstå varför.Lämpliga seglarskor på Aquileja.Är detta fnösktickor? Fnösktickor kan tjäna som fnöske, d v s tjäna som hjälp för att göra upp eld.Rätt otillgängligt, men kul också att ta sig runt. Det blev många hopp från sten till sten. Slobi var nog lite kaxigare än vanligt. Inspirerad av Malin månne?En geolog skulle säkert kunna berätta något spännande om denna och andra stenar på ön.Och är då detta skägglav? Vackert och lite trolskt när solstrålarna silas igenom.Vi hade haft sällskap av en annan båt under natten. Vi beklagade oss först för att vi kom för nära, men mannen ombord tycktes snarare tycka att det var lite trevligt. Vi valde dock att lägga om ankaret så att vi kom längre ut.Rena rivieran. Vi sörlänningar tyckte det var en märklig upplevelse att se dessa stränder och alla som var ute med sina båtar och solade och badade. Detta är ju trots allt norra Norrland!Riktigt varmt idag.Ser skönt ut.Jag tror fiskarna kände på sig att detta inte var något seriöst fiskafänge. Inget napp.Att komma till Töre var lite av ett antiklimax. Bojen symboliserar den nordligaste punkten i Bottenviken och den måste man ju bara runda. Men, i övrigt, en trist hamn med en cementterminal som såg rätt övergiven ut. Vi fick i alla fall ett diplom för prestationen. Vad ska tyskarna tycka när de går i mål här, i kappseglingen från vackra Wismar? Denna kappsegling, MidsummerSail Agora Direct, är den längsta och lär också vara den tuffaste kappseglingen i Östersjön. 2024 lockade den 147 båtar till startlinjen.Myggen har hittills inte orsakat så mycket besvär. Slobi protesterar. På Röyttä när vi skulle gå till bastun begåvades Slobi med många myggbett och även innan dess säger hon sig ha blivit ansatt av myggen. De tycks särskilt förtjusta i henne. Nu är det dock gott om mygg. Ett regn är i antågande, vi har impregnerat oss med myggspray och barrikaderat oss inne i båten i skydd av myggnät.Det mest spännande vi hittade i Töre var att det var utgångspunkten för Europaväg 10. Jag levde i tron att en Europaväg passerar genom ett antal länder, men det räcker tydligen med två. Den andra änden av E10:an är Å ute på Lofoten. Töre och Å, två europeiska metropoler.Härifrån skulle Malin ta bussen till Luleå för att sedan åka vidare med tåg tillbaka till Stockholm. En lite enklare resa än den till Uleåborg. Tack Malin för att du kom och gjorde oss sällskap! Hoppas du hade utbyte av seglingen trots de långa resorna. Vi själva kastade loss och drog oss mot Luleås skärgård och dess 742 öar. Mer om det i nästa inlägg.
Nu har vi ju också lämnat Finland och det kanske vore dags för en resumé. Vad var bra, vad var mindre bra? Jag trodde att Finland var ett land med traditioner av att baka gott bröd, men tillgången på färskt bröd i livsmedelsaffärerna tyckte vi var väldigt begränsad. Numera säljs ju även starköl i de finska livsmedelsaffärerna och det var ju bra, men så många öl köpte vi ändå inte. Den var väldigt dyr. Systembolaget framstod som rena lågpriskedjan.
Gästhamnarna hade ett synnerligen varierat utbud av tjänster. Så är det ju även i Sverige, men jag upplevde det ändå som att man är lite säkrare på vad man kan räkna med i en svensk gästhamn. Och detta med språket, vi upplevde många gånger att den information som fanns bara var på finska. Man verkar inte alltid vara inställd på utländska gäster. Eller är det likadant i Sverige, bara att man inte reflekterar över det eftersom det inte blir ett problem? I Sverige är vi kanske också lite bortskämda med skärgårdsidyller i form av t ex gamla fiskelägen. Det upplevde vi inte i Finland på samma sätt.
Å andra sidan har vi alla dessa fina trästäder i Finland. Mina favoriter blev Kristinestad och Jakobstad. Och så denna överraskning, Uleåborg. En, relativt sett, storstad så långt norrut. Inte alltid de charmigaste byggnaderna, men ändå, ett så positivt intryck. Och viktigast av allt: alla trevliga, nyfikna, hjälpsamma, omtänksamma, generösa finländare vi mött. Det var en positiv överraskning. Min tidigare erfarenhet av finländare har väldigt mycket varit baserad på erfarenheter från företagsvärlden och då har det mer handlat om ”Management by Perkele”.
Men, vad beror det på att husen i både städer, byar och fiskesamhällen vanligtvis är i betydligt bättre skick i Sverige. Saknas intresset eller har finländaren i gemen sämre ekonomi så att det är det som spelar in? En annan observation: Finländare tycks i förstone bedöma öar och hamnar utifrån bastun. Annat tycks vara sekundärt. Kan vara bra att veta.
Sammanfattningsvis har seglingen längs finska kusten varit väldigt intressant och lärorik, vi har njutit av härlig segling och mestadels vackert väder och vacker natur. Och som alltid, spännande att ge sig ut på nya vatten och upptäcka nya miljöer i land.
DISTANSER:
Uleåborg-Röyttä: 24,7 M
Röyttä-Torneå: 51,1 M
Torneå-Haparanda Sandskär: 26,2 M
Haparanda Sandskär-Malören: 5,8 M
Malören-Stora Huvön: 21,1 M
Stora Huvön-Töre: 15,5 M
