Medseglare: Slobodanka (Slobi) Savinović (t o m 21 juli)
Från Töre vände seglingen söderut. Men, vart skulle vi ta vägen? Det finns ju 742 öar att välja emellan i Luleå skärgård. Vi övervägde först Brändöskäret. Hamnen där sades dock vara lite utsatt för den förväntade vindriktningen, så valet föll på Hindersön istället. På Hindersön fanns det flera hamnar att välja emellan, men bara en av dem, Björkögärdviken, var tillräckligt djup för oss. Som synes, en rätt ödslig och trist hamn. Vi hade en bra segling hit om än i gråväder, men utan regn. När vi nästa morgon plockade fram cyklarna hängde dock regnet i luften och vi fick en del skvättar på oss.När vi gick in i hamnen kvällen innan noterade jag ett ljus som jag inte lyckades lista ut vad det innebar. Jag utgick ifrån att det var tänkt som något slags navigationshjälpmedel, men hur jag skulle förhålla mig till detta hjälpmedel begrep jag aldrig. Väl i land fick jag förklaringen. Det lyser så länge det inte finns någon på kajen som vill plockas upp av passagerarbåten. Är det inte en märkvärdig logik? Vore det inte mer naturligt att man tänder ljuset när man vill åka med?Alldeles i närheten av hamnen låg Jopikgården, ett gammalt hemman som numera är bl a konferensanläggning och restaurang. Vi läste att man serverade norrländska specialiteter. Det vattnades i munnen. Det var dock lika öde här som nere i hamnen.Lite nedslagna och förundrade över att det var så livlöst, trampade vi vidare och kom till andra sidan ön, Norrisundet. Till höger fanns ett litet, men intressant sälmuseum. Idag spanar vi gärna efter sälar och tycker att de är så söta när de sticker upp sina huvuden ur vattnet. Att man skulle jaga dem, kanske med grymma fångstmetoder, känns helt främmande. Man får försöka inse att det ofta var en kamp för uppehället förr och att en lyckad jakt kunde ge ett värdefullt tillskott till kassan. Då var man också beredd att utstå en del. Man kunde vara ute i åtta veckor och bo fyra personer i den öppna sälbåten som egentligen inte ser ut som mycket mer än öppen eka. Som skydd för väder och vind hade man bara en tältduk att lägga över som tak. Det var ut till drivisen man släpade sälbåtarna med sina jullar, för sälen här uppe, Vikaren, fortplantar sig på isen och det var där jakten skedde. Vind och strömmar kunde föra säljägarna långt från hemmet och när isen bröt upp under våren eller försommaren hamnade båten i sjön och då gällde det att följa kompassen och försöka hitta hem igen. I skjulet ligger Hilding Erikssons sälbåt som han nyttjade ända fram till sin sista sälfångstexpeditionen 1966.Säljägarnas enda värmekälla var primusköket.En öppen kiosk med självbetjäning! Lite godis och glass piggade upp. En kvinna med hund kom förbi när vi satt och slickade på våra glasspinnar. Hej, sade vi! Ingenting, sade hon. Slobi, som vanligt snabb med sina omdömen: – Finländarna var trevligare! Redan nu ska dock sägas att detta var en förhastad slutsats. Luleborna visade sig vara väldigt trevliga. Mer om det längre fram.Självbetjäning i all ära. Det kändes ändå som om det var svårt att förstå hur ekonomin gick ihop. Är inte prislistan lite daterad? Men, vi fyndade.Inte bara i Finland tydligen som det finns hus med tydliga renoveringsbehov.Ser ni de timglasformade utsmyckningarna på sjöbodarna? Jag googlade för att söka en förklaring till vad dessa tecken stod för. Hittade ingenting. Ställde frågan till Chat GPT. Svaret kom omedelbart: ”De vita timglasliknande utsmyckningarna på sjöbodar i Luleå skärgård är en traditionell symbol som kallas för ”stormkrok”. Den här symbolen har historiskt använts för att skydda byggnader från olyckor, särskilt stormar och oväder.” Var får den allt ifrån? Stämmer det?Istället för stormkrokar kan man ju tillföra andra utsmyckningar. Oklart om de har någon symbolisk betydelse. Ska nog bara vara fint 😉 Foto: Slobi.Hindersön är en av de största och mest folkrika öarna i Luleå skärgård. Folkrik är uppenbarligen ett relativt begrepp. Jag läser att det finns c:a 20 personer som är mantalsskrivna på Hindersön, varav hälften bor här året runt. Här bedrivs fortfarande ett aktivt jordbruk och här vid Ostigården får vi hålla undan för en traktor som kommer farande.Någon mjölk lär man väl inte leverera längre och förr, hur togs den omhand, ute på en ö? Foto: Slobi.En välkommen paus. Tack för det! Jag antar att vägvisaren till Luleå syftar på den isväg som varje år plogas in till fastlandet.På Hindersön har huvudsysslan varit jordbruk och fisket har mer skett för husbehov. Men, under en kort period (under slutet av 1800-talet) bedrevs det även gruvbrytning. Malmen var dock av dålig kvalitet, så verksamheten blev kortlivad.Räls lades ut och malmen lastades på vagnar som drogs för hand ner till hamnen där den lastades om på pråmar som drogs till Töre där det fanns en masugn, Törefors bruk. Vi seglade alltså hit i malmens kölvatten.
Vi räknade först människomötena på ena handens fingrar. I takt med att dagen led dök det dock upp allt fler människor. Det var nästan lite spöklikt först. Tillbaka till hamnen stötte vi ihop med ett äldre par som lagt till med en mindre motorbåt. – Vad kommer en sådan här båt ifrån, undrade gubben. Vi berättade om vår tur och han utbrast: – Oh herregud. Ja, det går inte med motorbåt. Det blir alldeles för dyrt. De höll sig i Luleå skärgård, men var ute under hela sommaren. Precis som det blivit för mig var deras båt deras flytande sommarstuga. Det visade sig att de under nästa år varit gifta i 50 år. Om jag minns rätt hade han besökt Uleåborg vid något tillfälle och träffat sin blivande fru, finska från Tornedalen, som berättade att hon var sjuksköterska. – Ja, men sådana behöver vi i Luleå, hade han sagt och då följde hon med. Svårare än så behöver det tydligen inte vara.
Vi tackade för oss och kastade loss för att gå mot Luleå. Ibland bad jag Skippo eller plottern om ruttförslag och inte så sällan blev förslagen rutter som lämnade farlederna och gick hisnande nära grund. Men det borde gå den här gången. Det skulle dessutom finnas en enslinje att följa. När vi närmade oss den trånga passagen skulle vi få läns, det blåste bra och vi gjorde god fart. Jag testade något nytt för att få ner farten: vi rullade in förseglet och skotade in storbommen och så fick den stå och jippa lite fram och tillbaka bäst den ville. Att få ner farten kändes ännu mer angeläget när vi kom nära den aktuella passagen (Brändöhamnsrevet), enslinjen fanns bara på kortet, inte i verkligheten.
In i den trafikerade farleden mot Luleå fick vi kryss, men det fortsatte att blåsa bra, så jag tyckte det vore synd att inte fortsätta att segla. Att vi kommit till en industristad går inte att ta miste på. Det bolmar om SSAB.Vid LKAB stod malmvagnarna på kö.I hamnen bedrivs omfattande muddringsarbeten för att hamnen ska kunna ta emot större fartyg.Det är alltså här de häckar, de stora isbrytarna Ymer och Frej. Är jag fel ute eller låg inte de i Stockholm förut? Luleå verkar ju annars var en vettigare placering i väntan på vintersäsongen. Här syns också Sjöfartsverkets nytillskott, isbrytaren Polar Circle. Ska även den målas om i isbrytarfärgerna svart och blekgult?Det är en rätt lång led innan man kommer in till Luleå stad och gästhamnen. Räknat från infarten mellan Likskäret och Sandön in till hamnen är det 7 M. Lite till vänster om mitten på bilden anar man småbåtshamnen med Ettans gästhamn (konstigt namn) och till höger i bild området Kuststad som visar sig vara riktigt läckra, nybyggda hus. När man frågar Chat GPT om besked får man ta svaren med en nypa salt. När jag nu full av beundran frågade vem som låg bakom utseendet på dessa hus fick jag Gert Wingårdh som svar. Va! Han kan väl inte rita några vackra hus, tänkte jag. Ta nya Liljevalchs t ex. När jag sedan googlar lite noggrannare visar det sig vara en lokal arkitektfirma som signerat ritningarna.
Vi kom till Luleå igår kväll och nu är det lördagen den 20 juli. Imorgon ska Slobi resa tillbaka till Stockholm för att titta på sin nya sonson och sedan följa med sin dotters familj ner till Kroatien. Så förmiddagen präglas av städning och tvätt, men efter en lunch på stadens gågata, Storgatan, vill vi hitta på något annat.
Menade hon verkligen allvar? Det kan inte vara kul att arbeta här i så fall. Vi hade gått in på stadens turistbyrå och undrat vad vi borde se i stan. – Det finns inget att se här i centrum när Norrbottens museum nu är stängt för ombyggnad, blir svaret. Ni kan åka till Gammelstads kyrkstad och hon ger också godkänt åt att besöka Karlsvik och Norrbottens järnvägsmuseum. Så vad gör vi, vi viker ihop cyklarna och tar bussen ut till Gammelstad för att besöka kyrkstaden, ett av Sveriges 15 världsarv. Är ni i trakten, gör som vi gjorde och besök kyrkstaden. Den är väl värd ett besök.Kyrkstugorna byggdes av socknens bönder i en tid då det sägs ha varit en plikt att gå i kyrkan och de stora avstånden i norra Sverige omöjliggjorde besök över dagen. ”Sägs ha varit” – ja, jag vet inte vad som är korrekt vad gäller denna plikt. När jag sökt information på detta tema har jag hittat lite olika uppgifter om det var en plikt eller mer hade karaktären av ett socialt tryck. Det finns flera kyrkstäder bevarade i Sverige, men Gammelstad är den största och bäst bevarade. Flera av stugorna lär vara från 1700-talet.Kyrkan heter Nederluleå kyrka och den invigdes redan 1492. Bilden talar egentligen för sig själv. Det är en väldigt vacker kyrka. Men, vad är då Nederluleå? Idag är Nederluleå en församling och ett distrikt. OK! Men distrikt då, vad är det? Det är tydligen en indelning i folkbokföringsregistret sedan detta överfördes från kyrkan till staten, så geografiskt sett nästan detsamma som församling, men inte alltid tydligen. Fr o m 1969 är Nederluleå en del av Luleå kommun, innan dess var det en egen kommun. Hängde ni med?Vi har tur och kommer med på en guidad visning och vi får t o m komma in i ett av husen. Husen kan förvärvas på öppna marknaden, men tomterna får man arrendera och med arrendevillkoren följer också att man bara får övernatta en natt åt gången. Precis som i gamla tider, bara tillfälligt boende.Vår guide berättar också om hur livet tedde sig under helgerna och att kyrkbyn inte bara blev en praktisk lösning för att kunna besöka kyrkan, utan att det också blev en samlingsplats för umgänge. Till slut lär det ha blivit så mycket folk att man bara krävde besök i kyrkan varannan helg, så man delade upp helgerna i gammeldomshelger och ungdomshelger. Rena dejtinghelgerna var det under ungdomarnas helger, menade vår guide. Som kille kunde man kanske knacka på fönstret till någon kvinna man åtrådde, kanske deklamera en dikt. Hade man tur och gjorde väl ifrån sig kunde man kanske bli inbjuden på kaffe och var man riktigt förslagen kunde man få stanna över natten. Men, låt inte fantasin skena iväg nu, allt ska ha gått sedesamt till, kläderna på och mannen fick nöja sig med att sova ovanpå täcket. Fan tro’t. Hur som helst, många av dessa möten ledde i alla fall till giftermål.Man får väl dock anta att det här paret träffades på annat sätt än under en ungdomshelg i Kyrkbyn. Läcker färgsättning på bilen.Om du har en läggning åt det nostalgiska hållet är även grannen Hägnans friluftsområde värd ett besök.Peri-Hanscha. Jo, så heter gården tydligen. Idag inrett som norrbottniskt bondehem i början av 1920-talet, men från början en bagarstuga till den stora gården Peri-Hanscha i Sunderbyn som brann ner 1978.Handelsboden. Tyvärr hade den hunnit stänga när vi kom förbi.Kyrkbyn ligger 11 km utanför stan, men vi viker vi ut våra cyklar och trampar tillbaka. Jag blir bara tvungen att ta en bild. Städer med vatten omkring sig har något förlåtande över sig, även om stadsbilden i sig inte är den allra charmigaste.Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå Frusna drömmar uti monarkin Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen Kärleken går på billigt vin Det är då som det stora vemodet rullar in Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Kommer ni ihåg Ted Ströms gamla låt Vintersaga? Jag tycker låttexten är fantastisk för det sätt på vilken den fångar den svenska folksjälen. Vemod och ångest. Eller fångade? Jag berättar för Slobi vad jag tänker. Hon känner inte alls igen sig. Har det svenska vemodet flugit sin kos? Rymde det över Öresundsbron när den stod klar? Hur som helst, här någonstans var ingången till stadspuben. Den stängdes 1998 eller -99.
Idag kanske man hellre går ner till något av näringsställena i Norra hamnen för att svepa en bägare. Här ligger även m/s Laponia och tar igen sig. Annars är den rätt pigg och ilar runt på räkkryssningar, allsångskryssningar och skärgårdsturer. Även när vi låg vid Haparanda Sandskär dök den upp där med en massa förväntansfulla resenärer. Hitom m/s Laponia ligger dessutom en Stridsbåt 90E som även den ingår i Laponia-rederiets flotta.Vad man gör på Södra hamnplan kan man undra. Något slags försök att skapa strandliv under sommaren. Poppis tydligen. Kranen i bakgrunden är en kvarleva från när fartyg lastades och lossade i Södra hamnen. Senast användes den 1985. Idag är den ett byggnadsminne.Södra hamnen sommaren 1988 var något helt annat. Under elva dagar pågick Midnight Sun Cup, VM-seglingar för tolvor. Jag minns att jag läste och hörde om seglingarna i Luleå, att de utländska gästerna och deltagarna uttryckte en sådan förundran och var så positivt överraskade över vädret, människorna och skärgården. Att vädret sedan var skit resten av sommaren (enligt en Lulebo), är en annan sak. Jag citerar från Luleå kommuns webbplats: ”Det var en folkfest då inget var sig riktigt likt i staden. Folkvimlet. Det varma vädret. Uteserveringarna som plötsligt fanns överallt. Många upplevde att en unik känsla infann sig, man fick nypa sig i armen och fundera. Är detta Luleå? Franska Rivieran? Eller Nya Zeeland?… Den australiensiska båten med rorsmannen Peter Gilmour vann komfortabelt och efteråt var han, som de flesta andra inblandade, lyrisk över tävlingen och staden. – Allt här i Luleå har varit helt fantastiskt. Människorna har varit vänliga och arrangemangen har varit prickfria.” Fotograf: Göran Wallin, Luleå kommuns stadsarkiv.De läckra husen i området Kuststad förtjänar en bild på lite närmre håll också.En bardisk? Nej, en lokalbuss i Luleå.Jag har nu kommit till Norrbottens järnvägsmuseum ute i det område som heter Karlsvik. Egentligen borde väl detta fordon kallas för motorvagn, men i folkmun kom de att kallas för rälsbussar. Konceptet uppstod 1932 då Hilding Carlssons mekaniska verkstad i Umeå fick en första beställning från SJ. Jag har inget minne av att jag själv åkt med en rälsbuss av den här typen, däremot har jag vaga minnen av, när jag som liten i sällskap med morfar, gick och tittade på smalspårstågen i Halmstad, inte helt olika dessa. Däremot är vi nog många som minns efterföljaren, målad i gult och orange.Vad tiden går. Då: Vardagsmat med ellok, inte minst dessa lok av typen D. Idag: Jo, nog vilar det ett nostalgiskt skimmer över dem. Jag minns hur det rasslade om kontaktorerna och har för mig att de även gnistrade till om dem, när loken sattes i rörelse.Förlagan till ett av min barndoms Märklinlok – ett Da-lok. Jättesnyggt tyckte jag då. Och det tycker jag nog fortfarande.Det här är det allra första svenska elektriska lokomotivet. Det byggdes av Asea som försökslok och stod klart vid årsskiftet 1909/10. Efter provdrift i södra Sverige bogserades loket till Kiruna 1914. Förutom att det användes att dra lite lättare skoltåg hade det också en specialuppgift: Att skjutsa barnmorska eller läkare ut till fjällanläggningar eller banvaktsstugor i det då väglösa landet. Lite udda. 1930 hade det kunnat sluta illa. Då kolliderade loket med en lastbil full med dynamit. Som tur är exploderade dock inte dynamiten.Läste ni mitt förra inlägg kanske ni minns att jag skrev något om de miljövänliga eltruckarna som transporterade resgods till och från tågen. De här, vill jag minnas, både lät och luktade en hel del. Annars var väl uppgiften densamma. En del postsäckar fick nog följa med också.Besöket på muséet gav trots allt en lite fadd eftersmak. Det kändes inte välskött, ibland fanns det information om vad man visade, ibland inte och det fanns flera modelljärnvägar som inte fungerade. I det fria stod fordon som var graffitibombade eller som höll på att rosta sönder och som synes, ogräset sprutar upp. Tidigare bedrevs även rälsbusstrafik till Gammelstad, men man har fått sitt trafiktillstånd indraget. Det verkar som om man tagit sig vatten över huvudet.
Den största aha-upplevelsen när jag gick runt på museet var egentligen lite järnvägsperifer. Det var vilken betydelse Luleå hade för nazisterna under andra världskriget. Tyskvänliga svenskar startade ett bolag vars affärsidé var att bistå tyskarna med logistik, lossning och lagerhållning av förnödenheter och utrustning för de tyska trupperna i Norge och Ryssland. Omedelbart efter bolagets grundande tog tyska staten över samtliga aktier i verksamheten och en tysk tillsattes som chef. Massatillverkningen i Karlshäll strax norr om järnvägsmuseet fick upplåta hamn och magasin för detta. De kom att kallas för Tyskmagasinen. I närbelägna Gammelstad lagrades bl a hö och kol. Inne i Luleå hade tyskarna lager i både Södra och Norra hamnen och i Luleå bryggeris lokaler lagrades tonvis med Emmentalerost. Efter kriget fungerade Luleå även som transitställe för ryska krigsfångar som skickades från Norge till Ryssland. Istället för frihet visade det sig att det ofta väntade nya fångläger i Sibirien för dem.
Jag hade åkt buss ut till Karlsvik. Nu skulle jag trampa tillbaka till Luleå, men valde en annan väg, först över Luleälven, vidare via Södra Gäddvik-Gamla Bergnäset och återigen över Luleälven in till stan.Ni kanske såg skylten på förra bilden. Café och lite lunch lockade. Fantastiskt hus med en vacker interiör, tidigare missionshus. Den gravade laxen var det inget fel på, men är det inte att ringakta laxens kvaliteter att servera den på Polarbröd? En knapp månad per år har man öppet. Det måste vara en utmaning med en så kort säsong.Jag viker av från stora vägen och kör ner i Gamla Bergnäset, ett litet villaområde och imponeras över den odlingsentusiasm som ändå råder här uppe. Precis som turistsäsongen är kort för caféet, är ju även odlingssäsongen väldigt begränsad. Eller är det just därför som entusiasmen att odla väcks?Ungefär där jag står gick bilfärjan över älven. Men, det var ett tag sedan. Bergnäsbron invigdes 1954.Landshövdingens residens sägs vara det enda residenset i Sverige som uppförts i trä. Enligt påbud från kungen skulle de byggas i sten, men landshövdingen här fick dispens. 1852 när huset började byggas ansågs stenhus vara något oprövat och tillgången på murare var dålig.Norrbottens museum, enligt stadens turistbyrå den enda sevärdheten i Luleås innerstad. Stängt för renovering.Byggnadsställningar och presenningar täcker järnvägsstationen i Luleå. Jag hade nog ändå inte känt igen mig. När jag var här sist (1976) var det i ottan, det var mörkt och kallt (-20°) och vi skulle åka norrut mot Kiruna, tror jag det var. Jag undrar om det var så många fler passagerare ombord. Däremot minns jag tydligt att rälsbussens förarutrymme var fullsmockad med post och tidningar som slängdes av utefter banan.Innan den nya besättningen mönstrade på sprang jag upp på stan för att fixa lite ärenden. Jag sprang inte snabbare än att jag hann uppmärksamma en affär som måste vara väldigt ovanlig idag, en affär specialiserad på modelljärnvägar! Och, belägen i Luleå av alla ställen. Jag hoppas de har en strålande marknad, men jag har ändå svårt att tro det. Hur många barn leker med modelljärnvägar idag? Mest morfar och farfar kan jag tro.
Slobi hade åkt iväg i söndags och det var var nu onsdagen den 24 juli. Idag skulle jag få ny besättning. Det var varmt och jag rekade lite om det gick att bada från bryggan. In mot hamnen var det badförbud, men det stod inget om att det rådde hinder att bada på andra sidan bryggan och det såg fräscht ut, men ingen badstege. Jag hamnade i samspråk med en tjej med tatueringar och en liten knähund. Mina fördomar sattes på prov. Det var väl en udda kombo? Hon var inflyttad från Piteå och jag fick bl a en sammanfattning av hennes syn på Luleås stadsdelar. Luleås getto, det var Hertsön. Porsön, där bodde studenterna och i området Kronan, där bodde de rika. Sedan har vi ju Östermalm, men det var inte så att man betonade att man bodde på Öthermaaalm, som i Stockholm. Så var det med det!
Hur det gick med badet? Det var lite högt att ta sig upp, men jag fick en hjälpande hand av den tatuerade kvinnan och sedan gick jag och hämtade en tamp på båten och konstruerade en egen badstege.
DISTANSER:
Töre-Hindersön: 22,4 M
Hindersön-Luleå: 21,5 M
Ett svar på ”Sommarsegling 2024: Töre-Luleå”
Efter ha seglar från Stockholm lade vi upp båten på land i Luleå över vintern och tog den på lastbil till Narvik året därpå. Sen seglade vi i Norge i flera år och även till Murmansk. Den seglingen har jag skrivit en novell om i min Novellsamling ”Ättestupan”
Finns på bokus.com och adlibris.se
Efter ha seglar från Stockholm lade vi upp båten på land i Luleå över vintern och tog den på lastbil till Narvik året därpå. Sen seglade vi i Norge i flera år och även till Murmansk. Den seglingen har jag skrivit en novell om i min Novellsamling ”Ättestupan”
Finns på bokus.com och adlibris.se