Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm, Arlanda flygplats – Split, Saint Jerome flygplats – Split – Korčula – Orebić – Trpanj – Duba Pelješka – Plaža Divna – Kuna Pelješka – Crkvice – Orebić
Datum: 22 september – 2 oktober 2024
Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović
Om jag lärt mig rätt nu, uttalas Pelješac ungefär som ”Peljeschats”, Korčula som ”Kårrtschola” och Orebić som ”Årrebitch”. Ett s med ett v på toppen (š) blir alltså ”sch”, ett z med v på toppen (ž) blir, ja hur låter det, som ”je” på franska kanske, och c med akut accent (ć) uttalas ”tch”. En linguist skulle säkert protestera, men det här är det närmaste jag kommer.
Att vi skulle till Orebić var klart, men vi ville kombinera denna resa med lite andra upptäcktsfärder också. Uppslagen var många, men jag har fått lära mig att det finns en del för mig osynliga hinder. Trots att det snart är trettio år sedan krigen på Balkan upphörde finns det uppenbarligen vissa ställen som Slobi känner sig obekväm med, t ex mindre orter i Bosnien dominerade av nationalister, som jag kastade fram som förslag när vi inte hittade vettiga förbindelser. Problem med att ta sig fram kan bestå i att vissa järnvägsförbindelser har kapats vid nya nationsgränser och att det på vissa håll saknas bussförbindelser om man ska passera en sådan gräns. Vi hittade dock lösningar, men mer om det i nästa inlägg.
Ju närmare avresedatum vi kom desto större oro kände jag för vädret. Skulle vi lämna det fina septembervädret hemma för stormen Boris härjningar i Centraleuropa med regn och ruskväder? Allt eftersom verkade dock vädret lugna ner sig lite, även om det fanns en del regn i prognoserna.
Att det skulle vara bekvämt att flyga håller jag inte alls med om. Klockan ringde 03:30. Flygbussen gick från Sankt Eriksplan strax efter halv fem för att vara framme på Arlanda 05:15, ”lagom” till flygets avgång 07:15. Vi landade i tid, men innan vi var framme med flygbussen vid Splits busstation/hamn/järnvägsstation var klockan runt 11:30, sju timmar efter det att vi lämnat Stockholms innerstad. Men, det är klart, bekvämt eller ej, tåg eller bil hade naturligtvis tagit ännu längre tid, även om en sådan resa kan vara både bekvämare och mer avkopplande. Fortfarande är det säsong, med flera plan från Norden, lite senare i höst upphör de flesta direktflygen. Undantaget är en flygning per vecka till Köpenhamn, med Croatia Airlines.
Det är inte helt enkelt att ta sig till Orebić. Reser man via Split och inte hyr bil, är man hänvisad till att åka båt via Korčula, vilket ju i sig är trevligt. Närmaste avgång var 15:15 och då är man framme i Korčula 18:20. Tidtabellerna är inte synkade så nästa båt från Korčula till Orebić visade sig gå 20:30. Strax efter kl 21 skulle vi alltså vara framme vid Slobis hus, men här och nu trodde vi faktiskt att båten skulle gå tidigare. Resan från dörr till dörr skulle då ha tagit närmare 17 timmar. Nu är det inte fullt så illa som det kan låta. Både Split och Korčula är jättefina städer som man gärna spenderar många fler timmar i än vad vi nu hade till förfogande.
Trots att Slobi åkt den här vägen många gånger var hon helt ovetandes om att det fanns en järnvägsstation precis där flygbussen anländer och att det även går att åka tåg till och från Split. Nu gjorde stationen inte mycket väsen av sig, förfallen och nedklottrad och helt utan livstecken. I alla fall inte just när vi var där. Inte så konstigt kanske att den inte låg i det omedelbara blickfånget. Förutom diverse mer lokala tåg går det även fjärrtåg till både Bratislava och Budapest samt till Zagreb, Osijek och Vukovar i Kroatien.
Splits hamnpromenad Riva eller mer formellt Splitska Riva.
Den sköna blomningen hos en Yucca-palm har jag nog aldrig lagt märke till förut.
Vi vandrade runt lite i Splits gamla stad, men …
… i ärlighetens namn satt vi mest på en mysig restaurang, lugnt och lite avskilt från de stora turistströmmarna och åt en utdragen lunch bestående av bl a Pašticada med gnocchi. Pašticada är en köttgryta, långkok på nötkött, med sitt ursprung i Dalmatien.
Den uppmärksamme läsaren kanske minns att jag i ett tidigare inlägg (karlbom.se/2024/09/03/sommarsegling-2024-uleaborg-tore/ ) skrev om SJ:s eldrivna och miljövänliga truckar avsedda för bl a transporter av resgods mellan stationshus och plattformar. Detta var långt före miljödebatternas tid. Och vad ser jag här? En eldriven truck som plockar upp vad som verkar vara tvätt. För en tjugo år sedan åkte jag med en gammal Gotlandsbåt i Kroatien, så är detta ytterligare ett exempel på hur begagnade transportmedel hamnar på Balkan? Vill dock minnas att SJ-truckarna hade ett något annorlunda utseende, så kanske inte.
Vi förstod inte först varför det var avspärrningar på Riva. En massa plastsnören som verkade helt onödiga och som det var frestande att kliva över. Det pågick dock Triatlon-tävlingar. Förutom löpning ingår cykling och simning.
Vi slank in på en konstutställning och möttes av nakna kvinnor i både lera och …
… på duk.
Även tvätt på tork kan te sig som en konstinstallation.
Vad är nu detta? Är försäljning av cannabis tillåten i Kroatien? Jag söker information på nätet och får lära mig att försäljning och innehav av även små mängder cannabis är olagliga, men att det har avkriminaliserats för personligt bruk. Det blev i alla fall inte jag så mycket klokare av.
Det här bör väl vara en av de smalaste gränderna i Split.
Slobi ångrade sig redan att hon valt att resa med ryggsäck. Överreklamerat, menade hon. Klockan började i alla fall närma sig tre och det var dags att kliva ombord på båten och här står vi och väntar på vår tur med våra säckar på ryggen. Jag har bara sett att det finns denna typ av katamaraner som trafikerar Korčula. Det går dock relativt snabbt och är det lugnt väder är det en bekväm resa. Tråkigt bara att inte få sitta ute. Det är ju varmt och skönt.
2017 mönstrade jag på Janne Östermans båt som han hade i en marina strax norr om Split. Janne var skeppare ombord och man kan väl säga att det var en chartertur med vänner och bekanta till Janne. Vår katamaran anlöpte några hamnar som även vi lagt till i då eller som vi i alla fall försökt lägga till i. Det var trevliga återseenden. Här har vi lagt till i Milna på ön Brač. Som jag minns det låg vi längre in i stan direkt mot en gatukaj. Det var mitt under högsäsong och långt ifrån så fullbelamrat som nu. Eller sviker minnet?
Nästa anlöp var Hvar. Det är eftersäsong, men ändå packat med folk. Det är väldigt vackert, men skulle man verkligen vilja tillbringa tid här och trängas med alla dessa människor? I vattnen från Split och hit till ön Hvar vimlar det av segelbåtar. Jag ser hur båtar ligger och guppar utanför hamnarna och, antar jag, väntar på att någon eventuellt ska lämna sin förtöjningsplats. Så var det nog även 2017 här i Hvars stad. Vi försökte lägga till i stan, men hänvisades till en marina på ön Palmižana och därifrån fick vi åka passbåt till Hvar. Jag minns att jag storknade över priset för ”parkeringsplatsen” på Palmižana. Om jag minns rätt fick Janne punga ut med runt 1 400 kr för en natt. Jag kollade upp vad priset är idag för en femtiofots segelbåt: 176 €, motsvarande c:a 2 000 kr. Det är inte kul och jag stärks av bilden att segling i Kroatien är en industri, kanske jämförbar med utförsåkning i andra länder.
Ser ni vad som ser ut som slalombackar på bergets branta sluttningar? Det är vinodlingar! Där i byn Sveta Nedjelja la vi till 2017 i en jättetrång hamn. Jag och Tom (se inlägget karlbom.se/2024/09/17/sommarsegling-2024-obbola/ ) fick stå kvar på kajen när vi la ut och förhalade båten runt nocken på kajen och väl där hoppa på i farten. Allt för att vi inte skulle blåsa upp på land. Vinodlingarna? Jodå, vi knatade upp till byn och hälsade på hos en vinodlande familj och provade på deras Plavac Mali.
När vi kom till Korčula skulle vi ha tio minuter på oss att byta till båten som skulle ta oss till Orebić. Slobi hade triumferande skrivit hem till sina barn och berättat om vilken bra förbindelse vi hade hittat. Vi gjorde en tjurrusning över den halvö där gamla stan ligger bara för att konstatera att det var helt tomt där båten till Orebić lägger till. Det visade sig att Slobi istället för avgångstiderna från Korčula kollat på avgångstiderna från Orebić. Snopet, men inte gick den någon nöd på oss för det. Korčula är en väldigt vacker stad (se karlbom.se/2024/05/20/orebic/ ) och här är det också något lugnare än på Hvar och nu hade vi två timmar på oss för att äta middag. Det blev en pizzeria som Slobi had god erfarenhet av från något tidigare besök, men den väljer vi nog bort nästa gång. Kanske skulle pizzabagaren behöva åka på kurs till Badolato (se karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/ ). Foto: Slobi.
Framåt kl 21 är vi så i Orebić och möts av ett välgörande lugn. Inte dött på något vis, men väldigt behagligt. Vi somnade rätt tidigt och sov länge och gott den natten.
Vi vaknade till ännu en solig dag. I solen kändes det riktigt hett även om det kanske aldrig blev mer än 25° under eftermiddagen. Vattnet är varmt och skönt, men inte så varmt att det inte svalkar och det är underbart klart och förföriskt azurfärgat. På Konzum kunde vi handla Burek och Pita till strandmatsäcken, d v s bakverk av filodeg med olika goda fyllningar som kött, ost, spenat mm. Jättegott, även om man kunde tröttna efter ett tag.
Bakom den lilla piren ligger vår närmsta badplats. Lite lurigt är det då det sitter en skylt ”Privatno”, men i Orebić finns inga privata stränder.
Slobi plågades av ett större skrapsår på knät, från en fallolycka när hon hade lite för bråttom. Varje gång hon badade och simmade gick såret upp, men det gick liksom inte att hålla sig ifrån vattnet.
De flesta dagarna gick vi bara rakt ner till havet och badade, men här har vi tagit oss till hotellstränderna i nora utkanten av Orebić.
Annars rullade de flesta dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo, utan att vi alltid kom ihåg vad vi hade gjort. Vi solade och badade, lagade mat, gick ut och åt, lyssnade på ljudböcker och poddar, såg på Rapport, fixade i trädgården, handlade, satte upp gardinstänger. En rätt vanlig och avkopplande semester med andra ord. Slobi pratade också en del med grannarna. 99 % av samtalen skedde på serbiska/kroatiska. Inget som jag hängde med i. Precis som förra gången behövde Slobi ränna runt och betala räkningar. Går det verkligen inte att fixa via nätet? Och så ska det fixas med hjälp för diverse hus- och trädgårdsarbeten.
En av Slobis hustomtar är Juro och det slår mig när jag återser honom att han ler. Inget konstigt borde man tycka, men jag inser att jag saknar leenden från folk här nere. Antingen undviker folk man möter ens blick eller så bemöts man allt för ofta av en viss kyla eller distans. Och det verkar sällsynt att man hejar på människor man möter. Varför är det så?
Skymningsljuset infann sig strax före sex.
Flera gånger hotade väderprognoserna med regn. Det verkliga vädret tycktes dock inte lyssna på prognoserna. För det mesta envisades solen med att skina. Det blåste dock rejält några dagar. Även Boran (fallvindar från bergen) fick vi känna av och en kväll var det riktigt kallt och vi satt ute på en restaurang och frös trots flera lager kläder.
På bilden, en av Slobis favoriter, fyllda paprikor. Denna gång fyllda med tärnad potatis. Oväntat gott.
Det är också obligatoriskt att äta glass och den bästa glassen finns på Croccantino. Ägaren har varit på Gelato-kurs i Italien, berättar Slobi. Det är ingen billig glass, men i våras serverades dessutom minimala portioner och jag blev så sur över de snåla portionerna att jag inledde en bojkott mot Croccantino. De snåla portionerna bestod tydligen när Slobi var där i somras. Slobi ville ändå dit och övertalade mig om att ge dem en ny chans. Och kors i taket, nu var det raka motsatsen, väldigt generösa portioner. Slobis teori var att det i våras och somras var ny personal som inte vågade göra annat än vad de lärt sig. Man t om vägde glassen. Nu var det en ny kille som inte fått några bannor ännu för sina jättelass med glass. Men, det var ingen engångsföreteelse. Portionernas storlek bestod när vi återkom vid ett par tillfällen.
Slobis grannar äger vinodlingar och hon erbjöd oss att hjälpa till med skörden någon dag. Då fick vi höra om de kraftiga regn som även drabbat Pelješac (halvön som Orebić ligger på) två veckor innan vår ankomst. När regnen upphörde och värmen kom tillbaka blev det som att druvorna kokade sönder. Så, det fanns inte så mycket kvar att plocka. 2024 blir således inget bra vinår här. Vi fick istället fokusera på de druvor som växte i Slobis trädgård. De är inte så många, men de var nog bland de godaste druvor jag ätit. Förutom att de var söta och smakrika kunde man nästan känna hur de var ett vin i vardande. Slobi berättar att stockarna kommer från hennes svärmors bror som gjorde vin för husbehov, utanför Tuzla i Bosnien.
Dalmatien och inte minst Pelješac har jag uppfattat som det främsta vindistriktet vad gäller odling av druvor för röda viner. Vanligast förekommande är druvan Plavac Mali (den lilla blå) en korsning mellan Crljenak (försök uttala det) Kaštelanski (= Primitivo eller Zinfandel) och Dobričić (äldre dalmatinsk druvsort).
Slobi berättar: Innan kriget fanns det ett vineri på Pelješac och det var Vinarija Dingač som drevs som ett kooperativ. Man känner igen vinerna utifrån åsnan som pryder etiketterna. Alla med egna vinodlingar var medlemmar i kooperativet och levererade sina druvor dit. Under och efter kriget i början av nittiotalet drabbades man av ekonomiska svårigheter och man led även av ineffektiv styrning. Man hade inga pengar att betala för druvorna som levererades och Slobis grannar, Jasna och Frano, fick inte betalt under flera år. De fortsatte dock att leverera i förhoppningen om att allt skulle ordna upp sig och såg inte heller att de hade några reella alternativ.
Jag läser om att konkursen upphävdes först 2017, men att de ekonomiska bekymren kvarstår. Kanske har detta bidragit till att flera fristående vingårdar poppat upp. Jag läser också om att det under Jugoslavien-tiden var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, men att vinerna nu har blivit allt bättre och att det numera också finns riktigt bra viner.
En av de vingårdar som ”poppat upp” är Korta Katarina, men en vingård med en annan historia än vad man kanske kan vänta sig. Den grundades av ett amerikanskt par som sägs ha förälskat sig i regionen. De köpte det gamla övergivna Rivijera hotel i utkanten av Orebić. Efter nästan tio år av planering, renovering och ombyggnation öppnade man i slutet av 2018. Och att själva hotellet var ett av dessa enklare hotell från det socialistiska Jugoslavien, avsett för den breda massan, ser jag överhuvudtaget inga spår av. Foto från Korta Katarinas hemsida.
Det första vinet vi fick prova var ett rosévin. Jag var synnerligen skeptisk, har aldrig förstått vad roséviner fyller för funktion. Men, här fick jag ge mig. Det var gott. Det tyckte tydligen även en kroatisk jury som givit det många poäng. Huset vi sitter i lär vara nybyggt, men ser ut som om det vore ett renoverat hus med minst hundra år på nacken. Vi provar oss igenom fem olika viner och får lite att tugga på till detta. Det är genomgående väldigt goda viner, men inget som går att hitta i affärerna i Orebic. Det mesta går tydligen på export till USA. Foto: Slobi.
Slobi ser ut som om hon siktar på himmelriket.
Tillbaka till verkligheten, i Slobis trädgård. På citronerna ser man tydligt att det är för tidigt att skörda.
Knepigare är det med oliverna. Lite tveksamt om de var riktigt mogna, men det var ju nu eller aldrig som gällde.
När jag var i Badolato förra året (karlbom.se/2023/11/07/italien-etapp-1-badolato/ ) fick jag lära mig hur man kärnade ur oliverna och lite om hur man skulle lägga in dem. Jag fick lite förnyad input från Badolato om hur man skulle göra med inläggningen, men det fattades nog några komponenter i hur man skulle göra eller så var vi för otåliga. Sista dagen innan vi åkte hade de fortfarande en allt för bitter smak. Burkarna står dock kvar, så kanske är det rena delikatesserna som väntar till nästa år. Foto: Slobi.
En dag hyrde vi bil och åkte runt på Pelješac. Som jag nog nämnt några gånger nu är Pelješac en halvö som mer eller mindre följer fastlandet norrut en bit. Orebić ligger på utsidan av halvön, mot havet och mot Korčula. Pilen i kartan pekar på Orebić.
Vi kör tvärs över halvön och möts av välskötta vinodlingar i Oskorušno.
På andra sidan halvön kommer man till det gamla fiskesamhället Trpanj. Man kan fortfarande ta färjan och bilen över till Ploče på andra sidan, men man får väl anta att färjans betydelse efter den nya brons tillkomst (se nedan) har minskat rejält.
Det verkar lite halvsömnigt i Trpanj. Katten mitt i gatan verkar hålla med.
Vi tittar runt lite och tar en fika. Foto: Slobi.
Hamnen vaktas av Jungfru Maria.
Vi drar vidare mot Duba.
Brant och kringelikrokigt.
Google tyckte vi kunde köra vidare, men vi valde att vända. Slobi var ute och norpade några frukter medan jag vände mig åt ett annat håll.
Dubas främsta sevärdhet.
Fast nej, det var nog ändå stranden som var den största attraktionen. Åtminstone en mindre blåsig och soligare dag.
Vid Plaža Divna fick man dock lite lä så här låg vi och slappade ett tag.
T o m ett dopp lockade, trots den mestadels gråa himlen.
Den här vovven var inte helt nöjd förrän jag hade klivit upp ur vattnet. Ville den inlemma mig i sin flock? Foto: Slobi.
Vi hamnade i ett lite slummigt kvarter innan vi kom hit, men det stod en gubbe som såg lite ond ut och blängde på oss när vi stannade till. Tur att ha med sig Slobi sig vid sådana tillfällen. Han undrade, typ, vad vi hade här att göra. Slobi förklarade och vi körde vidare.
Ett av dagens huvudattraktioner var Kuna där vi skulle äta en väldigt sen lunch.
Det heter tydligen Agroturism i Kroatien när man kombinerar en gård med djuruppfödning och odlingar med en restaurang och kanske boende också om man behöver det. I det här fallet odlar man vin och föder upp åsnor, får och getter och baserar menyn på detta.
Det är fullt när vi kommer, så vi går runt och kikar på byn en stund. Som så ofta är det en blandning av förfall och välskötta hus.
Byn ligger naturskönt mitt inne på land.
Våra lammkotletter tillagas precis intill vårt bord.
När Slobi ringde och bokade förstod jag så mycket som att något var fantastiskt och att det handlade om desserten. Glass gjord på åsnemjölk var det som utlöst detta lovord. Åsnemjölk!? Urk! Hur kan det smaka? Jag tänkte på getmjölk eller liknande. – Kan du äta surströmming ska du väl klara av att äta glass, får jag höra då. OK, det är bara att bita ihop. Inte behövde jag bita ihop inte. Jag smälte snabbare än glassen. Jag fick någon slags association till kokos, men det mötte ingen förståelse från omgivningen. Vi fick lära oss att åsnans mjölk var den mjölk som mest liknade den mänskliga modersmjölken och att den är bra på olika sätt, inte minst för immunförsvaret. De tillverkade inte glassen själva utan levererade mjölken till, gissa vem! Jo, till Croccantino i Orebić. Men där går den inte att köpa, den görs exklusivt för Antunovic. Glass gjord på åsnemjölk var något man börjat med i år och det lär vara det enda stället i Kroatien som erbjuder sådan glass. Efter en så god måltid skulle det smaka gott med en Espresso. – Sorry, no coffee, we only serve what we produce. Det var ju lite kaxigt, men också ett slags äkthetsintyg, så jag tog det framförallt positivt. Fast… Det hade ju varit gott med lite kaffe.
Vi kunde ju inte lämna Kuna utan att hälsa på upphovet till denna goda glass. Det mesta av gården låg lite utanför, men åsnefarmen låg mitt i byn. Säga vad man vill, envis som en åsna, gränsande till dumhet, men söta är de.
Och de vill gärna bli gosade med och matade från den säck med bröd som ställts fram för besökare. Foto: Slobi
Långsökt koppling kanske, men åsnorna är heliga. Man äter inte köttet och begraver dem när de dör. Så, att åsnefarmen låg precis intill detta kloster tedde sig ju helt naturligt.
Vi letade i första hand efter den egentliga gården. Kanske passerade vi den också, men när vi ändå åkte fortsatte vi framåt och hamnade vid en utsiktspunkt. Här ser man bl a hamnen i Ploče och mynningen till floden Neretva som flyter genom bl a Mostar.
Och när vi ändå åkte, skulle vi inte fortsätta ner till vattnet? Jag hade druckit vin, så Slobi körde och jag vet inte vem av oss som var mest nervös, jag eller Slobi. Smalt var det och inga räcken som i alla fall gav en illusion av trygghet. Vart tar vi vägen om vi får ett möte? Men, som tur är, det var bara vara vi som var ute och åkte.
Där borta ser man den nya bron över till Pelješac och bakom den skymtar man möjligen Neum, själva orsaken till brons tillkomst. Bosnien och Hercegovina har en liten remsa av kust där staden Neum är den största orten. Detta gjorde att Dubrovnik med omgivningar isolerades från det övriga Kroatien, så då byggde man en bro, så var man kvitt problemet med besvärande gränskontroller.
Vägs ände, det lilla samhället Crkvice. Det blir snart mörkt och vi ville klara serpentinvägen upp innan mörkret föll helt, så det blev ett kort besök i den lilla idyllen.
Bakom Orebic tornar Sveti Ilija upp sig, även känd som Mons vipera (huggormens berg). Och det är tydligen inte vilka huggormar som helst, de farligaste i Europa sägs det. Detta till trots är det populärt att gå upp på toppen som befinner sig 961 m över havet. Det blev inte av den här gången heller, men tredje gången gillt kanske?
Efter nio heldagar i Orebić var det dags för lite upptäcktsresande. Mer om det i nästa inlägg.
En liten lärdom innan vi lämnar Orebić. Det hade samlats många pantflaskor under en tid, längre tid än vår vistelse här, och när vi nu hade en hyrbil skulle vi passa på att bli av med dem. Det var dock lättare sagt än gjort. En affär tog inte emot pantflaskor överhuvudtaget, två sade sig ha fullt, en tog bara emot pantflaskor på morgonen, emedan en annan affär krävde att man hade minst åttio flaskor. Så, flaskorna fick åka in i garaget igen. Men, något kul, utöver att bestiga Sveti Ilija, ska man ju ha kvar till nästa besök… 😉
Tack Per!
Är lika imponerad av din hantering av text och bild. Läser med största intresse och efter att läst detta väntar jag bara att få nästa i min famn. Oftast läser jag om för att en 92 åring fattar det mesta.
Mvh
Jan Haake
🙏🇸🇪⛵️
Det ser så fint ud og lyder spændende 🤗