En resa till Indien har tidigare inte stått särskilt högt på min bucket list. Jag tror jag tyckte att det lät lite jobbigt. Jag tänkte att det var stökigt, smutsigt, för mycket människor och att alla som reste dit blev magsjuka. Dessa förutfattade meningar låg nog fortfarande kvar i den ena vågskålen, men den andra vågskålen har efterhand fyllts på med inbillade eller verkliga faktorer. Jag har intresserat mig allt mer för yoga och då har en dröm om att åka på yoga-retreat börjat växa fram. Sedan har jag fått för mig att kaoset även har en charmig sida, att människor i gemen är trevliga och hjälpsamma, att det är ett vackert land, att det finns underbara stränder och att det finns ett historiskt förflutet som det kan vara intressant att få lite bättre grepp om.
Så efter att tanken legat där och grott under några år gjorde jag slag i saken och bokade min resa, en knapp månad före avresan. De billiga och bekväma resorna var ju borta då, men mer om det längre ner. För det är inte bara att boka en biljett och dra iväg. Det är ju Indien vi talar om och att ett land som Indien kan ha en utmanande byråkrati, kanske vi kan ana, lite till mans. Apropå det, byråkrati och mycket annat, läste jag eller snarare lyssnade jag nyligen på en underhållande roman: Delhis vackraste händer av Mikael Bergstrand. Den kan jag varmt rekommendera om du är lite nyfiken på Indien.
Jag har i alla fall brottats med visumansökan under ett antal timmar. Det är nästan på nivån att min avlidna mammas skonummer skulle anges och vid flera tillfällen har jag tvingats pausa för att jag saknat uppgifter eller mitt i processen upptäckte att mitt giltiga pass inte dög. Det ska vara giltigt sex månader efter den planerade resan. Och nu började det bli tight. I Norrtälje fanns det bokningsbara tider, inte nästgårds, men det var bara att sätta sig på bussen och åka dit.
Sådana här hjärtinfarkthotande besked kan man mötas av när man ska ansöka om visum:
”Webbplatsen kan inte nås”
”Your payment was not accepted.”
”indianvisaonline.gov.in tog för lång tid på sig att svara.”
”Kan inte nå den här sidan”
”The Visa fee payment status updation may take up to 2 hours due to technical reasons/network delays.” Spännande ord: ”updation” och vad betyder meddelandet i sig?
”Applicants are advised to wait for 2 hours before payment of Visa fee again. In cases, where Visa fee has been deducted but status is not updated, the applicants are advised to verify their payment status by clicking on ’Verify Payment/Pay Visa Fee’ tab on Home page.”
”Temporary Application ID is older than 7 days. Kindly fill a new application.”
Och sedan hände det flera gånger att obligatoriska fält inte gick att fylla i eller att formuläret på eget bevåg hoppade över obligatoriska fält. Bara att börja om från början.
Och se upp för externa förmedlare av visum där jag intet ont anande hamnade först. De tog fem gånger så mycket betalt som konsulatet. Som tur är fastnade jag mitt i betalningsproceduren, så det blev inget visum den vägen.
Till slut behövde jag lite moraliskt stöd av min kompis Chat GPT. Hen är oftast uppmuntrande: ”Det där är tyvärr ett ganska vanligt problem med den indiska e-visasidan – den är notoriskt instabil och krånglig.” och när betalningsfälten blockades: ”Det här är tyvärr ett känt fel, särskilt för utländska användare.” Och jag som trodde indier var duktiga på IT. För några år sedan fick jag lära mig att indiska Tata Consultancy Services är världens största IT-bolag, räknat utifrån antalet anställda, 600 000 personer, varav en del i Sverige.
Men skam den som ger sig. Till slut hade jag både fyllt i och betalt för visumansökan och dessutom, efter vissa om och men fyllt i ett Arrival Card som ingen jäkel sedan frågade efter. Jag undrar om indiska konsulatet sedan kände på sig att de varit besvärliga. Jag fick fem mejl med bekräftelser när mitt visum hade godkänts.
Hur är det då med vaccinationer? Jag hamnar på apoteket vid ICA Maxi i Åkersberga där Min doktor har en filial. Ingen doktor tog emot, men väl en mycket sympatisk sköterska. Hon såg inget behov av någon specifik vaccination för Indien, men ett uppdaterat grundskydd var det dags för, d v s vaccinationer mot difteri, stelkramp och kikhosta. Lika bra att få vaccin mot höstinfluensa och covid-19 på en gång, så totalt pumpade hon in fem olika vaccin. Jag såg väl vettskrämd ut. Då lät hon undslippa att den största fegisen av alla var hon själv. Hon skrek när hon skulle vaccineras och hennes närmsta omgivning, inte minst hennes barn, skämdes ögonen ur sig över hennes beteende. Så i jämförelse kunde jag alltså känna mig rätt tuff för en gångs skull. Kvällens pilatespass tyckte hon dock att jag skulle boka av och åka hem och lägga mig på soffan istället. Randanmärkning: i rekommendationerna ingår även vaccin för skydd mot hepatit A och B samt polio, men det hade jag redan ett livslångt skydd emot liksom MPR-vaccin (mässlingen, påssjuka och röda hund). Bara någon nämner mässlingvaccin kommer jag att tänka på den där Kennedy-galningen och alla andra konspirationsteoretiker, men jag ska inte fastna i det nu.
Sista rekommendationen: Köp mjölksyrabakterier. En tabletter lär innehålla 10 miljarder bakterier. Låter ju som om man skulle kunna bli jättesjuk av en sådan tablett, men det kan jag ju säga redan nu: Det var länge sedan min mage var i så bra form som under min vistelse i Indien. Frågan är om man inte skulle fortsätta att äta dessa bakterier även på hemmaplan.
Är jag nu äntligen redo för att ge mig iväg?
Jodå, nu var jag på väg, via London, där jag norpade åt mig ett gratisexemplar av Financial Times. I Sverige finns det väl knappt en tidning som ges ut på papper längre, i alla fall inte i storformat. Engelsmän däremot håller ju gärna fast vid hur det alltid har varit. Vad opraktiskt det kändes med denna jättetidning, men inte minns jag att man tänkte på det då, när det begav sig i Sverige. Det var ju bara så det var. Det var väl nästan så att DN kändes som en oseriös tidning när formatet minskades. Lite kvällstidningsblaska…Jag grämde mig lite över att jag inte bokat tidigare så att jag hade kommit bekvämare undan med Qatar Airways Stockholm-Doha-Goa. Nu hade de biljetterna rusat upp i pris. Trots den lite sjavigare kabinen och halvdana maten kändes det ändå rätt OK att flyga med Air India, ett kulturellt och lite långsammare närmande till det land jag skulle besöka. Som ni kanske anar är det nästan uteslutande indier ombord. Det märktes inte minst i Bombay där man skilde köerna åt för utländska och indiska passinnehavare. Vi utlänningar gled igenom snabbt. Lite payback från den krångliga visumproceduren tänkte jag. Drinkarna ombord var gratis och när bara T fanns i den GT jag önskade beställde jag en whisky istället. I sista stund hann jag hindra flygvärdinnan från att hälla Indian tonic i whiskyn. Var det hon som antog att jag hade konstiga vanor eller blandar man det så i Indien? Ser inte kabinen lite dyster ut? Indierna som väver så mycket vackra tyger, hur kan det komma sig att det inte återspeglas i interiören?Det syns kanske knappt, men den indiska kvinnan bär på en barnsele från BabyBjörn. Först tänkte jag att detta väl var lite udda, men vid närmare eftertanke så bör ju BabyBjörns produkter finnas världen över med tanke på att grundarna blev så förmögna att de kunde bygga upp konstmuseet Artipelag på Ingarö. Flygningen London-Bombay tog ca 9 ½ timme och kvinnan stod upp och gick omkring och vaggade sin bebis under så gott som hela flygningen. Var var pappan? T o m när flygvärdinnorna hutade åt dem som rest sig för tidigt efter landningen, fick BabyBjörn-mamman resa sig och gå omkring.
Kanske kan jag skylla på sömnbristen för att jag glömde kvar mitt kort i bankomaten. Det upptäckte jag först när jag skulle köpa en kaffe efter att ha passerat alla säkerhets-, pass- och boardingkort-kontroller. En Air India-tjänsteman som inte såg ut som mycket mer än en skolflicka eskorterade mig och en man som glömt sin väska på andra sidan skranket och sedan tillbaka genom de upp 4-5 olika kontrollerna. Först frös jag till is. Kortet låg inte kvar i kortläsaren. Sedan upptäckte jag att någon lagt det lite vid sidan om. Puh! Det är ju inte första gången jag klantar mig när jag är ute och reser, men hittills har jag haft änglavakt och fått tillbaka allt jag slarvat bort. Hur länge till?
Lite tur var det allt att jag kom fram med rätt plan. Vid ankomsten till Mumbai eller Bombay som man sa förut, hade jag varit vaken i 21 timmar och efter pärsen med kreditkortet somnade jag till. Som tur är vaknade jag i tid för att upptäcka att man ändrat utgången för den sista etappen Mumbai-Goa och för att också hinna förflytta mig dit.
Äntligen framme i Goa. I väntan på att den chaufför som mötte upp är och hämtar sin bil. Klocka är runt halv nio på morgonen, lokal tid och i min kropp är den klockan fyra på morgonen. Första intrycken vid flygplatsen: Folk gapar och skriker, bilar tutar, en polis blåser i sin visselpipa. Resan till hotellet tar ungefär en timme. Jag ser mig storögt omkring. Indien är ju ett land på uppåtgående, men så många tecken på välstånd såg jag inte längs vägen. Rätt mycket ser fattigt ut, fallfärdigt eller halvfärdigt. Det är skräpigt. Det är rörigt. Bilar, motorcyklar, hundar och även kor, med respektingivande horn, i en enda röra. Vägarna är skumpiga, stundtals är de breda med många filer. Stundtals smalnar de av och blir jättesmala, utan att trafiken för den skull minskar nämnvärt.Detta med tidsskillnaden är ju en historia för sig. Egentligen sträcker sig Indien över två tidszoner och tidigare fanns det precis som i Sverige lokala tider för olika städer. Men, efter det att Indien frigjort sig från britterna 1947 infördes en tidszon. Som en kompromiss blev det då UTC +5,5 timmar. Konsekvensen blir att solen i västligaste Indien går upp ca 07:30 och i den ostligaste del ca 04:30. Tidsmässigt brukar Mirzapur anges som en av de orter som s a s har rätt tid i Indien.Kl 04:15, torsdagen den 13 november, kom taxin och hämtade mig för den första etappen till Arlanda. 29 timmar senare timmar senare är jag framme där jag ska bo, DMellos Guesthouse i Candolim. Efter incheckningen går jag ut på balkongen och insuper atmosfären. Här härskar lugnet. Huvudgatan genom Candolim är rätt nära, men känns ändå avlägsen.
Var är det då jag har hamnat någonstans? Goa har aldrig varit under brittisk överhöghet, utan var en portugisisk koloni fram till 1961. Den förste europén som kom sjövägen till Goa var Vasco da Gama och året var 1498. Som en rest av denna epok, även om hinduismen dominerar, har Goa fortfarande en förhållandevis stor andel katoliker (25 %) och det finns många katolska kyrkor, men man ser även många muslimer, vilka utgör ca 8 % av befolkningen. Idag är Goa den minsta av Indiens 28 delstater med Panaji (tidigare Panjim) som huvudstad. Goa är uppdelat i två distrikt, North Goa (huvudorten är Panaji) och South Goa med huvudorten Margao. Utöver Indiens delstater med sina självstyren läser jag att det även finns åtta unionsterritorier, över vilka den centrala regimen har ett större inflytande. Minsann.
Indien är alltså en förbundsrepublik med Narendra Modi som premiärminister och den betydligt mindre kände Droupadi Murmu som president. Flera indier jag kom att prata med verkade nöjda med och stolta över Narendra Modi som nu är inne på sin tredje mandatperiod (från 2014). Bland andra långkörare och kändisar på premiärministerposten märks Indira Gandhi (1966-77 och 1980-84) och Jawaharlal Nehru (1947-64). Nu hoppar jag fram lite, men samma dag jag skulle lämna Goa var det lite extra bevakning längs vägarna. Narendra Modi skulle komma på besök.
Jag slumrade till en stund, men tog mig samman och ut från mitt rum. Inga nyckelbrickor här inte. Ett gediget intryck, men kanske inte så inbrottssäkert.Pensionatet var inbäddat i grönska och omgärdades av ett behagligt lugn.Det är sen eftermiddag, fredagen den 14 november, och det är stillsamt nere på den restaurang som man tydligen bygger upp inför varje säsong och sedan river ner igen. Vilket jobb! Jag njuter av ljudet från vågorna som rullar in från Arabiska sjön. Ja, så heter Indiska oceanen här. Jag lär mig att det är Kingfischer Premium man dricker i Goa. Det räcker med en. Flaskan rymmer 650 ml. Efter att servitören hällt upp ölen sätter man alltid tillbaka kapsylen på flaskan.Det har blivit lördag och tidsomställningen kräver sin tribut. Jag vaknar inte förrän tjugo i ett och tar mig snabbt ner till havet. Det där såg ju onekligen kul ut. Men, när jag hör mig för lite längre bort på stranden får jag veta att man får vara uppe i bara 90 sekunder. Jag ser framför mig rätt mycket overhead i tid och kan tycka att 90 sekunder då känns lite fjuttigt.Den här delen av stranden har ungefär lika många hundar som badgäster. Allt eftersom dagarna går märker man dock att tillströmningen av turister ökar.Jag rör mig norrut längs stranden. Restaurangerna blir fler och kommersen ökar. Det här kan man också tjäna pengar på, att bygga upp små födelsedagsportaler och låta småbarnsfamiljer betala för ett sockersött foto. Jag fick dock inget betalt, däremot ett tack för att jag ville förära dem med att ta en bild.Lite på måfå viker jag av från stranden och går upp mot huvudgatan. Det ser ganska fattigt ut. Under den blå presenningsduken sitter en gumma och säljer kokosnötter.Överallt möts man tyvärr av skräp. Det är ju inget unikt för Indien, utan en syn man möter i många utvecklingsländer.En bil- och moppeuthyrning. Ser väl seriöst ut? 😉 Även i Thailand är det ju vänstertrafik och där har jag hyrt moppe vid ett par tillfällen. Varför inte prova på det här också tänkte jag på vägen ner. Men det var innan jag upplevde trafiken. Kändes inte lika lockande längre.Lite kringelikrokar, men där framme ligger huvudgatan.Det såg trångt och svettigt ut att åka buss. Skulle jag ge mig på det?Sådana här små bränder vid vägrenen kunde man se lite här och var. Jag har tidigare varit med om att en gräsplätt i Thailand självantänts. Vid något annat tillfälle frågade jag om orsaken till att det brann. – Tja, man vill väl bränna upp lite skräp, blev det lakoniska svaret, så förmodligen var det väl inte fråga om någon självantändning här heller.Blir man inte lite fascinerad över den här typen av elinstallationer. Inte nog med att den är utsatt för väder och vind, hur stor är inte risken att någon skadar sig? Men, den typen av säkerhetstänk är nog mycket en välståndsfråga. Och så alla tåtar, vem begriper vart alla de leder?Att jag ännu inte bevittnat någon trafikolycka känns som ett smärre under. Det var faktiskt lite läskigt att gå längs huvudgatan. Oftast ingen trottoar och marginalerna var minimala och vid ett tillfälle var jag nära att få tårna avklippta när en motorcyklist gjorde en snäv sväng framför mig, in på en sidogata. Jag kom på att det kunde vara smart att slå följe med en ko, dem verkade man vara rädda om.Det var på håret att kossan klev in på restaurangen. Men kanske kände den att det fanns någon form av röd linje just där vid entrén.Blir jag sjuk nu, tänkte jag. Egentligen hade jag tänkt ta mig tillbaka till restaurangen på stranden nedanför mitt boende, men helt utmattad var jag till sist tvungen att tanka lite energi. Kyparen föreslog något och jag sade ja utan att ha en aning om vad jag skulle få. Men, gott var det och magen klarade sig.Även muslimernas behov måste ju tillgodoses. Jag undrar vad kycklingarna i burarna tänkte när de såg kompis efter kompis stryka med. Några lamm eller får verkade dock inte finnas på hyllan.
De andra deltagarna började trilla in och nu under söndagen den 16 november var det bara vår yogaledare som saknades. Själva yogan berättar jag mer om i ett separat inlägg.
Efter stranden gick jag och en av de andra deltagarna för att handla lite. Vi valde en Supermarket som låg lite längre bort och det blev tungt med allt vatten så vi tog en Tuk-tuk hem. Motsvarande drygt 20 kr har jag för mig att det kostade. Man blir inte direkt ruinerad här.Priset bestämdes dock i förväg, så den här smått antika taxametern fick tyvärr inte visa vad den gick för. När jag började extraknäcka som taxichaufför i Stockholm fanns fortfarande de mekaniska taxametrarna och det var ju lite mer känsla att vrida på dem jämfört med de elektroniska som sedan snabbt började dyka upp i allt fler bilar.Det var fortfarande två lediga dagar innan yogan började och jag ville nyttja en del av tiden till lite utflykter. Idag hoppade jag på en av de lokalbussar som jag först undrade om jag ville åka med. Jag ångrar inte att jag gav mig ut på samma villkor som lokalbefolkningens. Jag frågade en äldre kvinna om jag fick slå mig ned bredvid henne och hon sa förvisso ja, men det kändes som hon egentligen hade velat säga nej. Först efteråt upptäckte jag att jag satt på en bland andra soffor reserverade för kvinnor.
En gruppvåldtäkt 2012 på en buss i Delhi blev ju en världsnyhet. Tänk att det är så länge sedan. Jag minns det som det var häromåret. Kvinnan avled av sina skador och jag läser att flera av männen hängdes 2020. I efterdyningarna till denna händelse övervägdes tydligen 80 000 olika förslag för att förbättra kvinnors villkor i Indien. Jag funderar över om detta med säten reserverade för kvinnor var ett av dessa förslag.
Åter till bussresan: Det var en synnerligen skramlig tur. Inga stoppknappar för att uppmärksamma föraren om att man ville kliva av. Det fick konduktören sköta genom att skrika eller vissla till föraren. Och konduktören han gled omkring i bussen och samlade in avgifterna, ofta 20-40 Rupier, grovt räknat en tiondel i kronor, vilket man vanligtvis erlade med sedlar. Hans sedelbunt blev rätt tjock. Någon biljett fick man inte, så ekonomen i mig undrade i sitt stilla sinne hur den redovisningen gick till.
Första etappmålet var färjan över till Panaji, Goas huvudstad. De flesta ombord var motorcyklister. Bussresan kostade motsvarande några kronor och färjan var gratis.När jag blev hämtad på flygplatsen passerade vi åtminstone ett par casinon som var placerade på båtar och jag tyckte det såg väldigt märkligt ut. Casinon är tydligen generellt sett förbjudna i Indien, men tillåts i Goa och i två andra delstater/distrikt. Fyra av Goas tio casinon är placerade på vattnet. Förklaringen är tydligen att en lag från 1976 föreskriver att casinon endast får existera på 4- och 5-stjärniga hotell, eller på fartyg som inte ligger i hamn. Det här casinot ser ut som om det ankrat upp precis utanför hamnen och det ser ut som om flera tenderbåtar ser till att folk kan ta sig dit. Undrar om detta verkligen var lagstiftarens tanke.Panaji såg ju faktiskt mer ut som en riktig stad. Kanske inte en jättetrevlig stad, men ändå. Det här såg väl ut som inspirerat av portugisisk arkitektur? Jag åkte ju iväg lite på måfå, men jag inser nu att jag borde ha förberett mig lite bättre. På nätet ser jag först nu att det fanns betydligt roligare kvarter som jag tydligen missade med en hårsmån. Fasen också! Kommer du dit, leta rätt på Fontainhas old quarters.Är även detta ett resultat av de 80 000 förslag som övervägdes efter det brutala övergreppet 2012? Jag står vid en separat entré till polisens ”WOMEN & CHILD PROTECTION UNIT” och ”ANTI HUMAN TRAFFICKING UNIT”.Men, jag hittade i alla fall till marknaden. Här hade jag säkert kunnat göra bättre fynd än i turistbutikerna och marknaderna i Candolim och Calangute om bara den där shoppinglusten infunnit sig. Den gör sällan det…Jag tror nog att det bl a är Kingfish som bjuds ut på fiskmarknaden. Den verkar kännetecknas av den delade stjärtfenan. Snart ska jag få prova att äta den.Vad är nu detta? En park tillägnad yoga! Så passande när jag nu ska på ett yoga-retreat.Jag läser att parken ingår som en del av ett utvecklingsprojekt som syftar till att restaurera kustlinjen längs floden Mandovis utlopp samtidigt som man vill främja yoga som en livsstil och hedra detta Indiens arv.
Mycket av glädjen med att resa är ju mötena med människor. Indierna är ofta lätta att komma i kontakt med och ofta är det de som tar initiativet. Man presenterar sig gärna med namn, vilket jag upplevde som ett väldigt sympatiskt drag. – Var kommer du ifrån? – Vad tycker du om Indien? – Känner du till Narendra Modi? – Vad lång du är! – Hur mycket får du i pension i Sverige? Sverige blandas ofta ihop med Schweiz och ofta ser de lite frågande ut när jag förklarar, norra Europa, Skandinavien…
Här satt jag en bra stund och språkade med en mamma med sina två vuxna barn. Dotterns man var taxichaufför och ville att jag uttalade mig om värdet på en belarusisk sedel. Hennes man hade nog blivit lurad att ta emot den som betalning under förespegling att den var värd mycket mer. Går den ens att växla in här? Även de ville veta om jag kände till Narendra Modi. – Jag undslapp mig att jag var lite skeptisk till hans vänskap med Putin. – Känner ni till Rysslands invasionskrig i Ukraina? Jag kunde inte låta bli att ställa den frågan vid fler tillfällen och när jag förde det på tal förringades ofta Rysslands agerande. – Ryssland och Putin har alltid stöttat Indien. Mannen blev märkbart besviken över min inställning och jag kände att jag nu glidit in på ett känsligt ämne, tackade för ett trevligt samtal och vandrade vidare.
Även om jag missade stadsdelen Fontainhas hamnade jag i vad som såg ut som ett välbärgat område. Inte bara husen var vackra och välskötta, gatorna hade fin asfalt och hela trottoarer. Kan man tänka att folk som bodde här hade inflytande över hur kommunen använde sina pengar?Jag vandrade vidare och möttes av syner som tydde på motsatsen till välstånd.Lunch för ca 10 kronor. En visserligen lätt lunch, pannkaka med vegetarisk fyllning och en sodavatten, men ändå rymde kalkylen både bordsservering och en separat kassör vid utgången. Jag ville egentligen ha en öl, men här liksom på många andra liknande ställen hade man uppenbarligen inget utskänkningstillstånd. Jag läser att alkoholutskänkning bara tillåts på licensierade ställen som beach shacks, barer och hotell,Indierna är vanligtvis väldigt hjälpsamma och vänliga och någon förklarar för mig hur jag kan ta mig till Goa Velha (Goas gamla huvudstad). Jag hittar en busshållplats och plötsligt ser det väldigt oindiskt ut. En riktig och fräsch busskur med tydliga busslinjekartor. Resans första etapp till stans busstation kostade runt en krona.
På busstationen blir jag vittne till en misshandel. En till synes utblottad, lugn man satt på marken vid bussterminalen med några bistra män runt sig, varav en med uniform och batong. Och så plötsligt. Tjong! En i gruppen ger mannen en rejäl spark i ryggen. Egentligen vill jag ingripa, men vad kan jag göra här? Jag blundar och skyndar därifrån. Vill inte se mer. Jag känner mig som en riktig fegis. Förstår inte. Vad är det som finns där under ytan hos de annars så vänliga indierna?
Slutligen kommer vi iväg från busstationen, men det började med en tvärnit. Jag har nog aldrig sett en bussterminal med så många gropar och usel vägbeläggning, om den ens fanns. Chauffören navigerar i full fart runt alla hinder och detsamma gör en annan buss tills det tar stopp för dem båda. Det är på millimetrarna att sidospeglarna inte fastar i varandra och sedan blev det ju en maktkamp om vem som först skulle ge sig iväg igen. Men, lite underhållande var det ju. Under resan underhöll jag mig med min medpassagerare som jag delar soffa med. En ung kille som tar upp sin telefon och vill ta en selfie på oss. Ser jag så exotisk ut, funderar jag. Det finns något nästan barnsligt över många indier, men barnsligt i positiv mening, livsglädje, nyfikenhet, spontanitet.Jag var egentligen inte mer förberedd på vad jag skulle få ut av besöket i Goa Velha, Goas gamla huvudstad fram till 1843, då Panaji (Nova Goa) tog över som huvudstad. De egentliga sevärdheterna utgjordes av bl a denna katolska kyrka, Basilica of Bom Jesus, listad som världsarv av UNESCO. Jag läser att det är Goas enda basilika. Vad är då en basilika? Wikipedia: En byggnadstyp från romersk arkitektur med ett högt mittskepp och lägre sidoskepp, men idag har det oftast betydelsen av en kyrkobyggnad av särskild betydelse inom katolska kyrkan, som fått hedersstatus och privilegier av påven, oavsett exakt arkitektur. Så var det med det.Tittade som pliktskyldigast. Vi slussades igenom av en vakt som verkade tycka att vi skulle raska på. Jag hann varken bli imponerad eller särskilt intresserad.Alldeles intill ligger Sé Cathedral (byggnaden till höger). Vadå ”Sé”?, tänker jag. Den som frågar får svar: ”Sé” (uttalas ”Say”) kommer från portugisiskan och betyder ”Biskopssäte”, d v s katedralen för ärkebiskopen i Goa. En ärkebiskop i Indien? Lät ju märkligt, men egentligen är det ju inte märkligare än att det finns en katolsk kyrka i Indien. Egentligen heter den Sé Catedral de Santa Catarina då den byggdes till minnet av segern över en muslimsk armé den 25 november 1510, vilket var Santa Catarinas årsdag, Men, sedan tog det ett tag, först 1640 invigdes katedralen.Delar av interiören var synnerligen praktfull.
På hitvägen gick bussresan delvis på någon slags motortrafikled, men på returen till Panaji körde bussen genom byar, trånga gator och till stora delar på en vägbank med vatten på båda sidor. Det var lite skojigare.
”Hemma” igen och vad verkar naturligare än att ta en Gin och (Indian) Tonic när man är Indien? Den uppfanns ju i Indien och dessutom upplever jag den som rena hälsodrinken. Men, jag tror aldrig jag såg en GT på någon drinklista. Var det ytterligare ett sätt att distansera sig från engelsmännen? Något man däremot tagit till sig från britterna är ju cricket. På barer med stora TV-skärmar var det inte fotboll man kollade på, utan, just det, cricket. Jag fick dock min GT trots att den inte fanns med i drinklistans avsnitt över cocktails. Däremot inkluderade listan både Indian Tonic under en rubrik och Gin under en annan rubrik, bara inte kombinationen.Sista lediga dan tog jag en taxi norröver mot Ashvem beach. Ett antal vägarbeten ledde oss in på diverse småvägar, ibland helt utan vägbeläggning. Tog det en dryg timma?Man undrar om man här, till skillnad från hur vi i Sverige får lära oss att hålla avstånd till våra medtrafikanter, får lära sig att minimera avstånden. Och sedan det där med hjälm. Föraren framför oss har ju hjälm och i Goa var detta obligatoriskt, utan att det därför efterlevdes så jättenoga. En del hävdade tydligen att det var skadligt, att hjärnan kunde koka över i värmen. Jag tror aldrig jag såg någon medpassagerare bära hjälm, de kunde ju vara både en , två och tre personer som satt både framför och bakom föraren. Som om de var befriade från risker.Ungefär här blev jag avsläppt, vid norra änden av Ashvem Beach. Åt det hållet (norrut) såg det ju lockande ut. Förutom ett enstaka hustak såg det ju väldigt oexploaterat ut. Jag såg hur en hund vadade över och bara huvudet stack upp, men jag är ju längre än en hund är hög, så det borde nog gå. Men, nu var det ju ändå Ashvem beach jag skulle kolla in, så jag började med att gå söderut, åt andra hållet.Ganska snart lät det som ett steelband spelade. I Indien? Är det karneval? Några oljefat såg jag inte till, men orkestern fick det onekligen att låta lite likt. Om inte karneval, så var det i alla fall bröllopsfest. Jag fick aldrig klart för mig om brudparet redan vigts eller om detta var någon slags förfest.Jag gick ner till stranden och lugnet bland kossorna. Överallt dessa kossor. De verkar väldigt flexibla vad gäller val av miljö. Mitt i gatan omgivna av brusande trafik eller i lugn och ro på stranden. Lika coola var man än såg dem.Nu, när jag ser på de här bilderna från de lugnare stränderna och havet, kan jag längta tillbaka. Sitta där i skuggan, lyssna på vågorna, svalka sig med färskpressad juice eller en öl. Äta något lätt.Även de mindre pippifåglarna uppskattade de delar av stränderna som inte var så tättbefolkade.Det här ser väl rättvist ut? Kvinnan gräver och slänger upp lass efter lass på skottkärran, medans mannen tittar på och sedan kör en vända för att tömma skottkärran, kommer tillbaka och återigen vilar medans kvinnan sliter.Hur bär hon sig åt?Jag gick fram och tillbaka längs Ashvem Beach och kom slutligen tillbaka till startplatsen. Nu var det ebb och vattnet räckte mig bara upp till fotknölarna. Det enda jag såg här var två hus som såg ut som semesterbostäder. Och så en vakt. Jag försökte prata med honom, men antingen ville han inte eller så var hans engelska för dålig.Stranden jag till slut slog mig ner på är inte en strand, inte enligt Google maps. Verkligheten vinner dock och det mesta tyder på att det ändå är en strand, tämligen obefolkad bara. Jag kan tänka mig ännu finare stränder, men den här gick inte av för hackor den heller.Men, inget gott som inte har något ont med sig. Eller är det kanske tvärtom 😉 Hur som helst sanden var hårt packad, så mina artrosfötter fick sig en rejäl snyting med vätskefyllda blåsor som följd. Jag får väl fortsätta att travestera, lite tvärtom. Ont krut förgås lätt. Efter ett par dagar var besvären borta. I sådana här situationer får man ju dessutom tillfälle att utöka sitt engelska ordförråd: chafing plasters (skavsårsplåster). Jo, jag fick lite skavsår på köpet.Dags för en vattenpaus. Vad skulle räcket där tjäna till? Knyta fast hästarna? Fast några sådana hade jag ännu inte sett.Civilisationen närmar sig. Servitörerna hade att göra. Restaurangerna låg där på andra sidan , emedan deras kunder låg på solsängar bakom mig. Nu har jag kommit till Mandrem beach.Det började ju bli dags att tänka på reträtten, men jag hade lite svårt att slita mig. I norra änden av Mandrem beach blev ljudnivån högre och jag blev lite av en surgubbe. Jag nobbade flera inkastare med förklaringen att de basunerade ut för mycket oljud från sina bashögtalare. Lät knappt som musik i alla fall och och till slut hamnade jag på ett lite lugnare ställe. Nu dröjde det inte så länge innan de drog på lite mer musik även här och jag fann mig själv stampades takten. Jag njöt av folklivet och alla barn som lekte. Solen kommer att gå ner i säck, men inte blir det dåligt väder dan därpå för det. Det var som att den höga luftfuktigheten skapade ett dis över havet. Jag såg faktiskt aldrig solen gå ner vid själva horisontlinjen.Kärt barn verkar ha flera namn. Här minns jag det som att det hette Peanut Masala. Det var fantastiskt i värmen och som snacks till öl och nästan en hel liten måltid. Huvudingrediensen var jordnötter, möjligen kokta, med tomater, lök, koriander, chili, lime juice och vad vet jag. Jag måste försöka hitta ett recept och ge mig på det hemma någon gång, när det blir varmt.I skymningen, när man inte längre behövde skydda sig för solen, flyttade man ut borden och tände levande ljus. Under dagarna nådde temperaturen vanligtvis 32-33° och kvällstid vet jag inte riktigt, men någon tröja behövde man inte ta på sig. Så småningom blev det beckmörkt och det blev dags att försöka hitta en taxi som ville köra mig ”hem”.
Jag gick rakt upp från stranden. För färden hit, lite längre söderut i och för sig, betalade jag 1300 Rupier (=133 SEK), så jag hade ju ett visst hum om vad som var ett rimligt pris. Jag fick genast förslag från en taxichaufför. 1800 ville han ha. – Jaha, men jag betalade ju bara 1300 hit. – Ja, men det var ju dagtid, nu är det kvällstaxa. Så där höll vi på tills vi kom överens om 1500. Då hörde jag, vad jag uppfattade som skrik från någon som tydligen var chaufförens fru. – Oj, blev hon arg över vår deal?, frågade jag taxichaufförens kompisar som han stått och snackat med när jag dök upp. – Nä, hon blev glad över att han fått körningen. Även så, kan tydligen glädje låta 🙂
Dagen därpå sitter vi på den trevliga restaurangen Harmony som drivs av nepaleser som kommer hit över Goas högsäsong (november-mars). Kommer ni ihåg bilden från fiskmarknaden i Panaji? Här grillas en Kingfish på spett i en tandooriugn. Från utsidan ser ugnen ut som ett oljefat, men insidan är klädd med lera.Det finns ett gammalt portugisiskt fort vid södra änden av stranden som jag var lite nyfiken på och så tyckte jag det kunde vara trevligt med en promenad längs stranden, så mellan torsdagens två yogapass gjorde jag slag i saken. Precis som när man gick norrut blev det lite mer kommers och fler restauranger, men här var det liksom på ett behagligare sätt.Nere vid stranden såg man bara de lägre delarna av fortet. Jag ger mig på den övre delen en annan dag.Överallt stöter man på massageställen och någon av de första dagarna när jag gick längs Candolims huvudgata slank jag in på ett av dem. Man erbjöd något som var nytt för mig, massage med heta örtkuddar som härstammar från den ayurvediska läran. Men, inte vet jag om jag tyckte det var så fantastiskt. Istället blev jag kund hos Sunita här. Minst lika bra till en tredjedel av priset på ”fina” gatan. Sunita och hennes man bodde egentligen i grannstaten Karnataka, men reste hit över högsäsongen för att samla lite pengar, hon genom att erbjuda massage och han genom diverse påhopp. Barnen fick vara kvar hemma och gick på internatskola. Låter dyrt, men det kanske är billigt i Indien.Vi skulle egentligen åkt på en Saturdaty Night market, som skulle vara en häftig marknad med inte bara försäljning utan även musik och kanske annat. Den hade dock stängts, så istället tyckte gruppen att vi skulle bege oss till Calangute. Vi började med middag och de som hade varit här förut visste vart vi skulle gå. Det var ett herrans liv från andra sidan stranden. Man fullkomligen vräkte ut oljud. Efter ett tag började en stackars trubadur försöka göra sig hörd på vår restaurang. Inledningsvis gick det inget vidare, men efter ett tag lugnade det sig längre bort och vi kunde lyssna mer ostört på trubaduren istället.Calangute kändes som en riktig turistfälla. Trots det kan man ju t ex fascineras över hur många som går barfota. Här ser ju underlaget rätt mjukt ut, men detta med att människor gick barfota var något jag noterade även där underlaget kändes betydligt hårdare.Mitt i all kommers fanns dock en spännande tibetansk marknad där jag också handlade en del, en sjungande skål, tibetanska cymbaler som tydligen kallas för Tingsha och något som kallas Steel tongue drums. Säljaren på den här bilden var rolig att prata med . Han var född i Indien, men hans föräldrar flydde från Tibet i anslutning till kinesernas invasion.Efter att ha uttömt min köplust var det uppfriskande med lite nypressad sockerrörsjuice. En stor mugg, kostade den motsvarande 4 kr?Det här var väl ändå inte den bästa betesmarken för en ko?
Indien är ju mest ett kontantsamhälle, även om kort tas emot i t ex livsmedelsbutiker, men drar man fram kortet på en restaurang heter det oftast att maskinen är trasig. Det är dock gott om bankomater, men uttagsgränsen är vanligtvis 10 000 Rupier (ca 1 000 SEK), så det blev mer än ett besök hos bankomaten. Söndagen blev även lite mentalt svettig, då pengarna var slut i den första, de var slut i den andra, men så tredje gången gillt fanns det pengar. Söndag var det yogaledigt på eftermiddagen och stadd i kassa skulle jag nu ta mig ner till (söderut), men egentligen upp till, fortet.
Jag gick ner längs huvudgatan och ju längre ner jag kom desto trevligare blev det egentligen. Lite mindre kaos och mer välhållet, mindre skräpigt och så dessa fantastiska träd.När huvudgatan tagit slut och man svängt vänster kommer man fram till Nerul River, där en massa fiskebåtar låg upplagda. En del av dem verkar användas för att komma ut och skåda delfiner. Vi såg delfiner från stranden en gång och jag tog några bilder, men de blev bara som små svarta prickar.Sedan bär det uppför och uppför och det är varmt. Svetten rinner och krafterna dräneras och till slut kommer jag fram till en biljettkassa. Det är inte första gången jag konfronteras med att jag som utlänning ska betala 12 gånger det man begär från en indisk medborgare. Visst har jag råd, men vad sänder det för signaler? Man tycks i alla fall inte locka så många utlänningar. Biljettkassören fick gå iväg för att hämta kvittoblocket för utlänningar, till skillnad från det indiska som låg redo vid biljettluckan.Som synes, bara indier. Och så EN skandinavisk långskånk.När portugiserna 1510 vunnit över en muslimsk styrka och därmed började ta makten i Goa övergick hotbilden till att omfatta andra koloniala styrkor, såsom engelsmän, fransmän och framförallt holländarna, som började komma hit 1599. För att försvara sig byggdes detta Fort Aguada och som synes har man god uppsyn över inloppet till Mandovi River vid vilken huvudstaden, både den gamla och den nya, är belägen.Med torrperioder som den vi är i nu kan man förstå att tillgång till färskvatten blir en överlevnadsfråga. ”Skorstenarna” utgör öppningar ner till en jättelik färskvattenreservoar och man kan ju tänka sig att den fylls på väl när monsunregnen härskar här. Bara under juli kan det falla upp emot en meter regn.Helt slut sjunker jag ner vid en hydda och slukar två soda med färskpressad lime och lite tilltugg.På hemvägen går jag längs stranden och fascineras över hur denna magnet, solnedgången, får människor att samlas för att ännu en gång ta farväl av en dag. Hur många solnedgångsbilder har jag inte själv i min bildsamling?Själv fastnar jag på vägen hem när energin behöver fyllas på. Jag får tillfälle att smälta dagens intryck. Mina yogakompisar hade tagit det lugnt på stranden. Någon dag senare har jag glömt bort vad jag åt här, men det kunde en britt redogöra för som satt något bord bort och som jag någon dag senare kom i samspråk med. Han var lite sorgsen över utvecklingen i Goa. Han hade varit gift med en indiska som dock inte levde längre och hade varit här under många år. Nu var han här för att hälsa på släktingar, men tyckte egentligen att Kerala (delstat längre söderut) var trevligare eller varför inte Sri Lanka, tyckte han. Apropå turism, så upplevde jag det som att ryssarna dominerade bland de utländska turisterna följda av britterna.Dagen därpå, måndag 24 november nu, gick vi på en tibetansk restaurang. Jag var inte jättehungrig och bad de rekommendera något lätt och då kom denna fantastiska uppläggning in. Ögat hjälper hungern på traven, så det slank ner.Ibland kom fiskebåtarna väldigt när strandlinjen. En strandförsäljare som sålde kristaller hävdade att de fiskade makrill. Makrill tänkte jag, den trivs väl i kallare vatten, men det finns tydligen en variant på vår makrill även här.Idag är det onsdagen den 26 november och vi har haft vårt sista yogapass. Mina fötter är sedan en tid utan både blåsor och skavsår och jag lyxar till det med lite pedikyr. Det måste ha varit första gången i mitt liv jag unnar mig det. Det borde jag egentligen gå på fler gånger. Tillsammans med sin mamma och man sålde kvinnan här framförallt kläder i en liten hydda bredvid det pensionat jag bodde på. Vi pratade på lite om ditt och datt, familj och barn och hon berättade att hon inte hade barn, utan fått två missfall. Är hon representativ för indiska kvinnor? Hur vanligt är det egentligen med missfall i Sverige?, funderar jag. Jag läser att ca 10-15% av alla graviditeter i Sverige slutar med missfall. I Indien är uppgifterna mer osäkra. Vissa källor anger 10 %, andra 15-25 % och en studie visar att andelen missfall i vissa populationer uppgår till hela hela 32 %.Jag ville prova något ställe dit främst indier gick. Jag var sugen på en öl, men den fick jag inhandla i en butik om hörnet och ta med mig till restaurangen. Säkert hur olagligt som helst. Efter maten kom den där vita byttan fram och när jag såg lite frågande ut la servitören en sked med frön i min hand som jag skulle tugga på. Inte alls otrevligt. En massa spännande smaker, men vad? Jag tycker det är svårt att identifiera smaker, men kanske var fänkål, anis och kummin några av dem. Senare hittar jag något på nätet som kallas för Saunf, en fröblandning som ska hjälpa matsmältningen, minska gaser och fräscha till andedräkten. Kanske var det det jag åt…Efter ännu en skön slappardag på stranden börjar det bli dags för mig att packa ihop och ge mig iväg på nya äventyr. Vädret har varit fantastiskt. Sol varje dag om än någon dag med lite dis.
Om du skrollar vidare kommer du så småningom till en länk som leder vidare till ett inlägg om yogan. Vill du istället hoppa direkt till mitt nästa inlägg om själva resan kan du klicka här.
