Gastar: Hélène Palm, Katarina Sireus, Roland Stenberg
Datum: 24 juli-1 augusti
Gästhamnen i Falkenberg ligger i en rätt trist miljö. Båtklubben ligger på vänster sida av Ätran och större båtar är hänvisade till att ligga långsides, i och för sig trevligt, en bit hitom själva klubbhuset. Sitter man med ryggen mot Ätran möts man av grönska, men det är egentligen bara en kuliss, på andra sidan kulissen ligger ett förfallet industriområde. Sitter man med ryggen åt andra hålet möter blicken en massa silos och längre ner höll man på med reparationer av torrdockor.Korsar man Ätran kommer man rätt snabbt in i stan och intrycken blandas mellan den nedlagda och inhägnade f d järnvägsstationen och den praktfulla kyrkan som knappt liknar något jag sett förut. Kolla in taket.Och insidan. Finns det fler svenska kyrkor av detta slag?Varför lämnar man bara området åt sitt öde. Ser ut som en öde industritomt.Det kommersiella centrumet i svenska småstäder bjuder sällan på någon positiv överraskning, men här känns det ändå extra själlöst. Som Stortorget. En enda stor bilparkering. Men, kom igen Falkenberg! Räcker inte fantasin längre?Och hur tänkte ni här? Tänkte ni att de moderna husen till höger skulle harmoniera med den äldre bebyggelsen till vänster?Vi går vidare och gnället förbyts till beundran för den vackra interiören i Sankt Laurentii kyrka. Annat tänkte man i slutet av 1800-talet då inflyttningen till stan var stor. Kyrkoherden då tyckte att ”kyrkan var ruskig och staden ett ovärdigt tempel”. Man byggde en ny kyrka på annan plats och den här kyrkan blev över. Under en tid användes den som föreläsnings- och konsertsal, gymnastiksal och t o m biograf och skjuthall. Jag är inte helt säker på vad en skjuthall är, men det stod så. Saknaden efter den lilla kyrkan med dess atmosfär gjorde dock att man renoverade kyrkan och återigen invigde den som kyrka 1928.Plötsligen känns det inte lika själlöst.2008 flyttades järnvägen ut från stan och järnvägsbron här vid Ätran blev överflödig. Bara fundamenten finns kvar idag. Jag minns inte hur man upplevde det då, men tågen måste ju ha gått väldigt tätt inpå bebyggelsen.År 2020 när jag seglade hem båten från det pandemistängda Norge la jag till i Falkenberg. Mina minnesbilder utöver hamnen var just de fina kvarteren i de bevarade, äldre kvarteren och en affär som sålde massor med olika sorters Tonic.Affären hittade jag inte nu, men de gamla husen låg i alla fall kvar.Vad som ser ut som en förfallen f d korvkiosk visar sig vara Sveriges mest hajpade pizzeria, Lilla Napoli. När jag klev in såg det rätt tomt ut och förhoppningen om att kunna få ett bord växte. Jag hade ju hört att det var svårt att få plats. En av servitriserna: – Glest med gäster? Nä, vi har paus nu. Det är fullbokat hela sommaren.Punkt 1: ”Vi har ett extremt fokus på just pizzan och därför missar vi andra saker mer ofta än sällan. Det får man bara ta på detta etablissemanget.” Restaurangens uppförandekod får mig att tänka på restaurang Svedala i Bromma. Man lagade god mat, men gjorde en grej av att vara otrevlig. Restaurangen finns inte kvar, så det kanske talar sitt tydligt språk. Hoppas Lilla Napoli lyckas med det svåra konststycket att rida på en våg.Själllöst eller inte, detta var i alla fall ett kreativt inslag på en lekplats: ett DJ controller-bord. Och den fungerade och den LÄT.
Nog om Falkenberg. Hélène bor i Göteborg och Katarina bor utanför Varberg och de kom tidigt och stack iväg och bunkrade. Roland meddelade att resan Stockholm-Göteborg gått bra, men att hans anslutning i Göteborg var osäker p g a en urspårning någonstans Halmstad-Laholm. Samme Roland berättade när han var på väg hem att han blivit sittandes i Katrineholm p g a elfel. Visst, vi läser i media om alla problem med den svenska järnvägen, men det blir ju så uppenbart när det drabbar en själv. Inte under en enda segling sedan vi lämnade Stockholm har samtliga gastar kunnat ta sig med tåg till eller från på- respektive avmönstringshamnen, utan att ha drabbats av förseningar. Det är ju en skam att det inte fungerar bättre. Till slut dök dock även Roland upp och han blev faktiskt ”bara” en halvtimme försenad.
Nu är det semester och segling. Det måst firas! Och Katarina hade med sig ett chilenskt bubbel, Ritmo Latino, som helt överväldigade oss med dess annorlunda smak. Det måste jag prova igen.Kustbevakningen smög in med blåljusen tända och undrade vad som stod på.Dags att knyta sig. Morgondagens etapp går till Anholt. Foto: Roland Stenberg.De traditionella wrapsen var utbytta mot matiga mackor, men med lite folie gick det att hålla ordning på innehållet. Det kan vara svårt med rätter som kräver bestick och tallrikar när man seglar, i alla fall om det kränger och guppar lite.Roland njuter av att vara ute på öppet hav. Han har en egen, mindre segelbåt, en Comfort 26, men hade inte varit ute till havs med den. Hélène och Katarina har seglat en del i singel- och mingelgrupper i Göteborg, men även för dem var det premiär med havssegling. Jag kände mig så pass trygg med Rolands handhavande av båten att jag lade mig ner och tog en tupplur en stund. Även damerna fick med beröm godkänt när de provade att hålla i den ratt som av någon anledning är så mycket svårare att hantera än en rorkult.Egentligen hade vi tänkt oss en kurs så att vi strök norr om Anholt, men vindriktningen tvingade oss längre söderut, så istället blev det ett långt ben som ledde oss söder om ön som sedan avslutades med några slag upp mot hamnen på öns västsida. Och Katarina blev glad när hon såg fenan på en tumlare.Lite ruggig morgon, men i vattnet var det varmt och skönt och det var ett härligt substitut för duschen. Roland var mer förtjust i att segla än i att bada och nyttjade i stället duschen för sin morgontvagning. En dansk som stod och meckade med sin kite berättade att han inte sett några ”brandmaend” (brännmaneter). Intressant med alla teorier om när och var och varför maneterna dyker upp eller håller sig undan. Han menade att maneterna simmade utåt när det var pålandsvind.Stranden och sanden är nära och sanden följer gärna med ombord. Foto: Roland Stenberg.Det måste vara en ruggig upplevelse att dricka rosévin på Anholt.Jag har ju mina två Brompton-cyklar ombord, men vi behövde komplettera med två cyklar till för dagens utflykt.Jag tycker mig ha anat en liten avbohemifiering sedan mitt första besök 2018, men baren med fåtöljer tillverkade av lastpallar bär syn för sägen och bidrar fortsatt till öns prägel av lite shabby chic.En skog av master reser sig i hamnen och det är inte utan att man varje gång man närmar sig hamnen undrar om man ska få plats. Den här gången var det inga problem och även båtar som kom efter oss verkade hitta en glugg. Hamnkaptenen möter en i sin gummijolle och dirigerar och hjälper till. Precis som förra gången tilltalar han oss på engelska. Han ar väl dålig erfarenhet av svenskars kunskaper i skändinävisk.Bara man kommer uppför backen från hamnen känns det som om man är mycket längre bort än i Danmark.Så småningom kommer man fram till öns centrum där också Brugsen (Coop) har en butik och Postnord skyltar för en lokal som nu mest verkar vara ett paketutlämningsställe. 2020 hade ön 138 invånare, men sommartid myllrar det av betydligt fler människor.Den kvinnliga delen av besättningen tyckte att man (!) var goda representanter för tanten och poserade villigt framför Tanternas hus.I Danmark hittar man många visdomsord: Ett gott glas vin och en öl på fat, gör hustrun kärleksfull och mannen glad. Man kanske inte alltid anslår den mest fördomsfria symboliken. Men, det är väl så att danskarna inte alltid vill vara så PK och driver med oss svenskar för vår kanske överdrivna ängslighet att alltid vilja anpassa oss och inte sticka ut näsan.Vi fortsätter vägen fram och hamnar på foten av stranden vid Sönderbjerg. Killen med åsikter om brännmaneters rörelsemönster har nu varit hemma och lagat sin kite och provflyger lite lätt. Lite för lite vind klagar han, men lättar ändå något från marken.De flesta kommer med båt till Anholt. Det finns dock en liten flygplats. Här står ett gäng och väntar på planet till Roskilde. Säkerhetskontrollen ser inte så sträng ut, om ens existerande.Hedlandskapet på Anholt vill man gärna referera till som en öken, eller örken på danska. Den täcker 80 % av öns yta.Dags för lite sen ”frokost” (lunch). Katarina fick sig en uppsträckning av servitrisen Tina på Anholt Kro, när hon frågade mig: – Vad sa hon? Så fick man inte säga. – Jag heter Tina! Varför fick hon dricks egentligen?Nu började det bli lite bråttom att hinna ner till Nordstrand också, den finaste stranden på ön tycker jag.Underbart dopp i havet. Varmt och klart och manetfritt. Vi skulle ju hinna ta en drink innan maten, laga mat och äta middag och få besök också, så någon långdragen njutning blev det inte. Kan bli jäktigt ibland med semester.Förra gången jag var här fick jag även provsmaka ren gin. Jag älska Gin och Tonic, men vanligtvis tycker jag ren gin smakar rätt förfärligt. Men ginen som görs på Anholt minns jag att den faktiskt var god som den är. Trots sitt ursprung kallas den London Dry Gin. Jag läser på och lär mig att London Dry Gin inte har något att göra med var den är gjord, utan mer handlar om ingredienser och smak.Åhh, kan det se mer läskande ut och finns det någon hälsosammare dryck? Vi väljer en gin gjord på färska enbär.Här hade vi kunnat sitta länge till…Vi skulle upp tidigt imorgon, men det hindrade inte Roland från att plocka fram hemgjord slånbärslikör efter maten.Med färjan från Grenå kom Torbjörn och hans lettiska flickvän. Torbjörn lärde jag känna på en off pist-kurs i Kittelfjäll för 2 ½ år sedan. Torbjörn har del i ett sommarhus på Anholt som för honom hit en à två veckor per år.Himlen talar sitt tydliga språk. Dags för bingen. Imorgon ska vi försöka ta oss till Sæby och dit ska det visa sig vara 55 M, Så reveljen hade kunnat blåsas kl 6 av Hélène om hon hade haft någon trumpet med sig. Hélène är skolad trumpetare.Det finns mycket att dokumentera.Det blåste på. Först släppte vi ner storen i lä. Sedan tog vi ett rev och till slut seglade vi bara på förseglet. Vi noterade en skenbar på upp till 12,5 m/s. Det blev en rätt lång etapp. Trots den friska vinden eller kanske just därför blev jag märkbart trött och tog en liten tupplur i sittbrunnen. Foto: Roland Stenberg.Det gick så fort till Sæby att vi höll på att hamna i Fredrikshavn. – Vad är det för ställe där inne då, undrade Roland? – Hoppla, det är ju Sæby. Av misstag hade jag lagt en rutt på plottern till Fredrikshavn i stället för till Sæby. Åtta timmar efter det att vi släppt förtöjningarna på Anholt var vi fastknutna i Sæby. Det ger en medelfart på 6,9 knop inkl trots en hel del tid som går åt till hamnmanövrer.Det godaste vi åt ombord stod nog Katarina för. Tunna pizzadegar gjorda av smördeg och det ska vara smördeg med smör. På det ädelost, tunna päronskivor, valnötter och lite honung. Vi åt även annat gott. Vad sägs om en sjuttiotalsrätt som Flygande Jakob?– Vilken fin bil du har! Ja, det er en gammel bil. – Jo, det kan jag se 🙂 Og, den har en gammel chaufför. Mannen stod med några andra gubbar utanför bilen. – Vent lidt, skall du se! Han satte sig ner i förarsätet. En kompressor eller ett relä eller nåt började låta och den lilla körriktningsvisaren fälldes ut. Ser ni den? Mellan dörrarna… Han var mäkta stolt. Tummen upp! Glatt gick jag vidare, uppiggad av ytterligare ett av dessa små trevliga möten och pratstunder.Vi var på väg till flagghalningsceremonin ute på kajen där en trumpetare skulle blåsa tapto. Det hela avslutades med Det er et yndigt land, den danska nationalsången. Jag kan inte påstå att jag kände igen den, men förstod på omgivningen att det var bäst att resa sig upp från stenen jag satt på. En stillsam och mysig ceremoni, även om trumpetspelet lämnade en del övrigt att önska. Dagen därpå var det dags igen, med en annan trumpetare och trots att vi då satt i båten hördes det stor skillnad till det bättre.Vi vandrar vidare ut på kajen och studerar denna märkliga staty på lite närmre håll. Vi kunde inte undgå att lägga märke till henne när vi gick in i hamnen, Fruen fra havet. Skulpturen ska vara inspirerad av Henrik Ibsens pjäs med samma namn och symboliserar en havssymbol, en skyddsängel, och en Janusfigur med två ansikten, d v s någon som kan se både bakåt i tiden och in i framtiden. Över 800 barn från Sæby deltog i skapandet genom att bidra med skyddssymboler som gjutits in i skulpturen.Det var väl den här sidan av kyrkans budskap som fick mig att gå ur så fort jag fyllde 18. Och nu våndas jag över om jag ska fortsätta stå utanför eller gå med igen. Figuren finns i Sæby kyrka och visar hur demoner plågar människor när de syndat.Ut i livet igen.– Vad fint ni gör! När såg jag någon i Sverige som låg ner på knä för att rensa ogräs på en trottoar. – Ja, det må ju blive fint, ind til kongen og dronningen kommer på besøg. De hade tydligen en månad på sig att göra det redan fina Sæby ännu finare.Vill du flytta in i ett f d rådhus har du chansen. Till salu i Sæby. Huset är från 1700-talet.Havet är alltid nära när man rör sig i centrum.– Är det din bil frågar jag galleristen som håller på att öppna upp. – Nej, ägaren bor där tvärs över gatan. Fick ett infall att konst och gamla, fina bilar hörde samman, men icke.Roland noterade den roliga formgivningen av danska tak, att de avslutas med en rundad del. Är det bara estetik det handlar om? Det brukar ju alltid finnas en funktionell bakgrund. Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Och var har jag nu hamnat? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Turistbyrån gav oss en karta med några olika promenadförslag. Min besättning var till en början tapper och knatade på, men till slut gav de upp och gick och handlade istället. Kartan ledde oss ut på asfalt, längs trafikleder och rondeller. Mysfaktorn var obefintlig och jag gick dessutom fel och fick försöka ta mig fram förbi staket och näst intill obefintliga stigar. Men, så kom jag förbi denna förskola och det slog mig vilken skillnad det var mot våra förskolor där hemma, som oftast liknar baracker mer än skolhus. Här tycks ju någon duktig arkitekt ha varit inblandad. Skamset stoppar jag ner kameran. Tänk om någon undrar varför jag fotograferat barnen. Jag kanske misstänks som pedofil? Jag skyndar vidare.Till slut kommer jag ner till havet igen. Struntar i promenadkartan och kasar mig ner till stranden som så småningom leder mig tillbaka till hamnen och båten.På vägen passerar jag även minibyn. Lockar detta barn och även vuxna med barnasinne för den delen, idag? Vad hände t ex med Miniland i Halmstad?Det var tomt i båten och gastarna hade nycklarna, så jag gav mig iväg på en ny promenad. På vägen passerar jag Villa Villakulla, inte Villekulla. Är det ett sätt att undvika varumärkesintrång, en omedveten felstavning eller vad?Misstänkt likt en järnvägsstation. En montör på platsen förstod inte vad jag pratade om när jag frågade. Han var nog för ung. Persontrafiken mellan Sæby och Fredrikshavn försvann redan 1962 och Sæby – Nörresundby vid Ålborg försvann 1968.Sæby å delar upp byn i en nordlig och en sydlig del. Det mesta finns på den sydliga delen och här finns t o m en liten fors och en kvarn.Till slut hittade mina besättningsmedlemmar tillbaka. Det hade varit en tuff match tydligen att handla på danska, så nu hägrade stranden. Man fick välja med omsorg var man hoppade i, för nu fanns det en del brännmaneter som letade sina offer. – Du ska fotografera när vi inte märker det, det blir mer spontant och naturligt då. Fast jag undrar jag om Katarina inte hade velat smila upp sig lite om hon visste vad som var på G.Ståndaktigt gick vi förbi både glassbarer och drinkbarer.Sæby å.Och så denna ständiga toatömning, som inte så sällan krånglar. Nu ser jag dock glad ut. Locket till tömningsröret sitter eller snarare satt, säkrad med en liten kedja. Inte längre. Knipsade precis bort den och åtminstone här gick tömningen genast mycket enklare. Hoppas bara att jag nu inte tappar locket. Foto: Roland Stenberg.Ny dag och ambitionen var att komma rätt tidigt till nästa mål, Hirsholm. Hélène styr fortfarande tappert, men hade det lite jobbigare idag.Jag var rädd för att det skulle vara fullt i den lilla hamnen på Hirsholm. Men, vi var den enda gästande segelbåten. Vad var felet? En jättespännande ö och bara vi som var här. I Sæby pratade vi med ett par danska seglare och de pratade om att det ”kun var en lille havn”. Där hade de aldrig varit. Vi var i alla fall jätteglada över att ha kommit hit. Det är svårt att jämföra ställen, men det var ändå en av seglingens höjdpunkter för mig, särskilt som det var första gången jag var här.Det var ett rikt fågelliv på ön. Svalor……måsfåglar…… och tobisgrisslor. Om jag förstod det rätt finns Danmarks största bestånd av tobisgrisslor här på Hirsholm. Det är fantastiska fåglar och de är så underhållande att titta på när de flyger på sitt meccano-aktiga vis och landar på vattnet på sitt egenartade sätt. Och särskilt rädda är de inte heller. Ofta sitter de obekymrade på eller precis bredvid gångvägar, kajer och pirar.Vi gav oss genast ut på upptäcktsfärd. Stranden ut mot havet var i sig inbjudande, men vinden var lite kylig.Det är inte sand, det är inte stenar, det är bara fullt med snäckor.Det går inte att komma ifrån att de ibland är vackra, samtidigt som de framkallar rysningar.Vad gör Roland där inne? Geocachar!Är den död? Nä, den rör ju på sig. Det hade inte varit svårt att fånga denna fjäril till sin samling, om man nu var lagd åt det hållet. Är detta en amiralfjäril?Många fina murar omgärdade tomterna.Kyrkan var dessvärre stängd. Det hängde tydligen tre fina votivskepp därinne. Vi fick nöja oss med att strosa runt på kyrkogården där denna originella, trädstamsliknande gravsten fanns. Kul när yrkena framgår. Uppenbarligen har det funnits lots på ön. Inte helt förvånande kanske med de grundfyllda vattnen som omger Hirsholmene som ögruppen heter.Jag slås av att alla blommor faktiskt inte är vackra. Den här t ex ser ju rätt grotesk ut, men det är väl som vanligt, smaken är som baken. Är detta en Acanthus (Morning’s candle)? Det är i alla fall vad Google Lens föreslår.Här får man strosa långsamt och bara ta in…Knappast senaste modellen från Plantagen.Inte perfekt, men mycket patina.Vi tror att detta var den f d lotsutkiken. Dörren var öppen och jag klättrar upp och möts av en massa fågelmålningar.Vad mysigt det ser ut där inne. Där skulle man vilja vara. Foto. Roland Stenberg.När vi vaknar nästa dag har vad som ser ut som en dansk ensamseglare lagt sig på svaj under natten. Samtidigt kommer passagerarbåten, men utan passagerare. I bakgrunden Jyllands fastland. Fast Nordjylland är ju egentligen en ö sedan Limfjorden öppnades upp mot Nordsjön i två steg, 1825 och 1862, som ett resultat av stormar.Vad är detta för en konstig kratta. Tjejerna hittade förklaringen. Den är avsedd för att släcka bränder med. Man slår väl på elden antar jag. Jag skulle inte haft något emot att stanna längre. det var vilsamt här, men jag hade lovat min besättning en upptäckardag i Skagen innan de mönstrade av.Sista seglingsdagen för den här besättningen. Katarina: – Vilken underbar segling. Jag blir nästan gråtfärdig.Min minnesbild av Skagen från mitt förra besök 2018, var en mysig stad, men en ful hamn. Fullt så kategorisk, när det gäller hamnen, kände jag mig inte denna gång. Vi hittade slutligen en trevlig plats. För ovanlighetens skull för att vara en gästhamn i Danmark, förtöjer man med sitt eget akterankare. Vid första försöket lite längre bort i bild fick jag dock inget fästa, det var bara att hala in ankaret där vi låg vid bryggan. Nytt försök, vid ny brygga och ankaret satt.Man kan förbluffas över vad mycket matrester, sand, småsten och annan skit som samlas i sittbrunnen. Vi har därför som rutin att spola ur sittbrunnen en gång per dag. Idag var det Katarinas dag.Tittar man noga ser man att det står Ankerhus på det runda tornet. Inte vet jag, men det är i alla fall inte detta hus man normalt förknippar med Anchers hus, hemmet som Skagenmålarna Michael och Anna Ancher skapade åt sig och där den berömda tavlan Hipp, hipp, hurra! målades av P S Krøyer.Detta blir mitt tredje besök på Skagenmuseet. Jag tog en massa bilder även då som jag la upp, men den här vackra bilden av Anna Ancher föreställande hennes dotter Helga, minns jag inte.Som jag förstått det var Skagenmålarnas ledstjärna, realismen, Man skulle måla som det såg ut och det kanske inte är så svårt att ta på känslan i den här bilden. Lite fattigt, men ändå OK, kalt och lite kallt kanske, men värme vid spisen, tristess, vardagsliv. Pige i et kökken målad av Michael Anchers.Detta är en ”skiss” som förlaga till den riktiga Hipp, hipp, hurra!, men den hänger i konsthallen i Göteborg. Hur hamnade den egentligen där? Jo, verket köptes av en svensk konstsamlare, Pontus Fürstenberg och hans hustru Göthilda. Hela deras samling donerades sedan till Göteborgs konstmuseum. Så var det med det.Många av de allra bästa målarna var eller blev ju lite knäppa. Peder Severin Krøyer var väl en av dem, men kanske också den bäste? Här är han väl sannolikt fortfarande gift med sin Marie som skördar i trädgården.Här har han dock förlorat sin kvinna till den svenske tonsättaren Hugo Alfvén. Det måste väl ha varit en hjärtesorg och smärtsamt att se dem tillsammans. Varför lät han inte bara bli att ta med dem på målningen från detta Sankt Hans-bål?En av de mer framträdande Skagen-målarna var svensk, Oscar Björck. På målningen längst ned till vänster blir man frestad att stryka med handen på båtens skrovliga målarfärg, men det är nästan så man känner den ojämna ytan med bara ögat.Järnvägen kom till Skagen 1890 och enligt visa uppgifter började inte hamnen i Skagen att anläggas förrän 1904. Innan dess fick man nyttja postdiligensen som kördes längs stranden. Det kan inte ha varit en alldeles enkel transport med tanke på den lösa sanden. Målning av Carl Locher 1885.De flesta husen i Skagen är varmt gula, men omväxling förnöjer.Det börjar bli varmt.Vi delar upp oss lite. Jag hade bokat upp mig på vad jag trodde var en visning av Holger Drachmanns hem i Skagen. Istället hamnar på ett föredrag om sagde man i dennes trädgård. Föreläsaren gjorde det med glimten i ögat och med mycket värme och pratade en fullt begriplig danska.Inne i hans hem fick man guida sig själv.Att Holger Drachmann var ett stort namn på den tiden förstår man när man också får lära sig att han sålde sitt namn till en dansk cigarrfabrikör. Först långt senare lär detta fenomen ha uppträtt som fenomen i marknadsföringen, så Drachmann var lite av pionjär.
Jag fick bl a lära mig att Drachmann var mer känd som författare och debattör än som målare, men han var tydligen även en duktig konstnär. En dansk Strindberg kanske? Han umgicks i alla fall med Strindberg. Han föddes och växte upp vid Amager torv vid Ströget i Köpenhamn. Men, han var en orolig själ och flyttade runt både i Danmark och utomlands, verkar ha varit lite av en häradsbetäckare och propagerade för liberalism, rojalism och vänstern i en salig blandning. Idag läses inte Drachmanns så mycket, men enligt vår föredragshållare var han riktigt stor under den tid han verkade. Hans böcker ska ha översatts till i stort sett alla europeiska språk och han ska ha varit större än och tjänat mer pengar än HC Andersen. Idag minns man honom för bl a ”Midsommervisen” eller ”Vi elsker vort land” som sjungs vid Sankt Hans-bålet och som Holger Drachmann skrivit texten till.
Jag kommer snart ikapp mina gastar uppe vid Grenen, där Skagerak och Kattegatt möts.Här fick man inte gå ut p g a strömmarna, men kanske var de inte så farliga idag. Så vi vågade oss ut. Men, där borta går en pappa med sina två små barn. Det tyckte vi som ordentliga svenskar, att det var lite oansvarigt. Det är lite lugnare idag än förra gången jag var här, men det är ändå ett märkligt skådespel, att se hur vågorna möts. En del passerar varandra, en del krockar. Och hur kan det egentligen uppstå vågor från två håll? Det blåser ju bara från ett håll. Vi anar att uppgrundningen har med det hela att göra, men ändå. Ibland är det mer spännande att låta vissa fenomen förbli mysterier.Från mitt förra besök minns jag det som att detta är Danmarks mest besökta turistmål. Det ser inte ut att vara färre turister nu.Även förra gången låg det en massa fartyg på redden. Lågkonjunktur tänkte jag då. Lågkonjunktur tänkte jag nu. Eller ser det alltid ut så här?Nu liksom då, stöter jag på en död säl som spolats upp på stranden.Den skandinaviska sommaren är inte att lita på i år, så nu när det inte bara var soligt, utan också varmt, kan man ju inte motstå ett dopp i havet och vid Grenen dessutom. Foto: Katarina Siréus.Vid Grenen ligger också Drachmann begravd, trots att han dog i Hornbaek på Sjaelland och trots att han ville att havet skulle fånga urnan med hans stoft och föra ut det på havet. Föredragshållaren jag nyss lyssnat till, menade att Drachmanns grav blev en del av badhotellens affärsidé. Det blev så populärt att besöka graven att man inte lät havet ta hand om den. Istället byggdes detta permanenta gravfundament.De andra cyklade direkt till nästa mål, Den Tilsandede Kirke. Jag kunde inte låta bli att först klättra upp i Det Grå Fyr. Här ser man Kattegatt till höger, man anar Grenen där uppe och ser Skagerak till vänster. Vatten vet ju inga gränser, så man kan väl egentligen säga att man även ser NordsjönHärifrån ser Grenen ut som svärdet på en svärdfisk.Jag hinner ikapp mina kamrater. – Va! Är du här nu? Du är ju överallt, en riktig Duracellkanin, får jag höra. Kyrktornets skugga markerar mer eller mindre en plats där kyrkan låg, som nu är begravd av flygsand. Jag blev lite besviken. Trodde man skulle se delar av den begravda kyrkan.Ännu en fin, gammal folkabuss. Danskarna tycks gilla dessa bilar och spana in den gulliga husvagnen.Är man förvånad över att haven töms på fisk när man ser dessa groteskt stora fiskdammsugare. Har Nilfisk något med detta att göra tro 😉Vi funderar även över dessa rör. Är de till för att underlätta upptagningen av nät eller för att få ner fisken i lastutrymmena eller … Någon som vet? Foto: Roland Stenberg.Som tur är får ögonen strax lite annan fägnad, dessa två, vad det ser ut om i alla fall, gamla bogserbåtar. Men, kanske känner de sig lite vilse i pannkakan här.Och så plötsligen denna jättebild på en husfasad. Hur länge hade den fått sitta uppe i Sverige? Svenskar och danskar, visst är vi brödrafolk och nog är det mer som förenar än skiljer oss åt, men i vissa avseenden finns det tydliga skillnader vad gäller beteende och attityder. Det behöver inte alltid vara så PK i Danmark. I Sæby var vi inne i en keramikbutik och den kvinnliga keramikern hade gjort en liten skulptur av en fetlagd, naken kvinna som låg på rygg med rumpan i vädret och benen isär. Våra kvinnliga kamrater uttryckte sitt ogillande åt båda nämnda företeelser.
Denna seglings språkinsikter, båda bidragen från Katarina:
– Lutare = tupplur
– Muskort = kortkort
Seglingsfilosofi 1: Man får titta på menyn även när man är mätt.
Vilken diskussion kan ha föregått den sentensen tro? Mycket av det som sägs på Aquileja, stannar på Aquileja…
Seglingsfilosofi 2 (Hélène): Det är som det är, det går som det går och det blir som det blir. Roland känner igen stroferna och upptäcker att det Alf Henriksson som Hélène travesterat:
Det var som det var
tills det blev som det blev.
Det blir som det blir
när det är som det är.
Det är som det är
tills det blir som det blir.
Faran är att det blir som det var.
Tack hörnini för jättetrevligt sällskap. Hoppas vi ses igen.
DISTANSER:
Falkenberg-Anholt: 48,0 M
Anholt-Sæby: 55,3 M
Sæby-Hirsholm: 10,9 M
Hirsholm-Skagen: 15,9 M
