Publicerat av Per Karlbom

Göteborg-Höganäs

Rutt: Göteborg (Långedrag)-Styrsö (SXK-boj)-Varberg-Falkenberg-Halmstad (Grötvik)-Hallands Väderö-Torekov-Höganäs
Datum: 15-22 juli
Gastar: Anna-Karin Bröms, Robert Möttus Löfgren och Sofie Nyeboe

Efter att ha legat en natt vid Nya varvet i Göteborg tuffade jag ut till Långedrag. Nya varvet förresten visade sig vara ett jättecharmigt område, värt en omväg.

Mitt första minne av Långedrag annars var från fantasivärlden. När jag var mellan tre och sex år bodde jag och min mamma i Göteborg och jag lyckades lura i ungarna på gården att vi hade en segelbåt i Långedrag. Och den var vi minsann ute och seglade med på helgerna. Mamma kan väl närmast betecknas som livrädd för alla slags småbåtar, så hur jag kom på den idén kan man ju undra och Långedrag – vet inte om jag hade varit där, men tydligen hade jag snappat upp att Långedrag hade med segling att göra. Mina skrytvalser sipprade så småningom fram via någon av grannbarnens mammor och så fick jag fick bannor för att jag for med osanning. Så småningom skickades jag dock på seglarläger, så inget ont som inte hade något gott med sig.

Nu var jag i Långedrag på riktigt,  med egen båt och under eftermiddagen droppade besättningen in: Anna-Karin, Robert och Sofie.


 Klockan hann bli rätt mycket innan bunkringen var klar, men kvällen var ljum så vi gick för motor ut till samma flad på Styrsös västsida som jag legat i förra året. Trots den sena timmen hittade vi en ledig Kryssarklubbsboj. Snabblagad middag: räkor och havskräftor.

Enligt prognosen skulle det blåsa upp under natten. Om så blev fallet var det nog bara Anna-Karin som märkte av det i form av begynnande sjösjuka. Inga maneter i sikte och härligt att kunna dyka i från båten innan frukost.
Till raden av namnkunniga fyra hör väl denna: Nidingen, lite nordväst om kärnkraftverket Ringhals i norra Halland.
Här har vi en bra bog och bra fart med hjälp av spinnakern. Vi loggar 8,37 knop och noterade upp till 9,6 och tillryggalade runt 40 sjömil, den längsta dagsdistansen under denna etapp.
Ser ut som om jag får fokusera på att hålla kursen och käften. Stundtals mycket sjö och man vill inte att båten ska börja pendla.
Första stoppet i Halland var Varberg och ännu så länge var vi ovetande om att vi hade en fotograf på kajen. Rätt vad det var poppade Lasse Idmark upp och hejade och senare skickade han denna bild.
Skyltningen i hamnen kunde uppenbarligen missuppfattas, så de markeringar vi tyckte att vi höll oss innanför skulle läsas på annat sätt och vi blev bortkörda. Efter lite tjoande på andra båtar makade de lite på sig så att vi till slut kunde fickparkera här.
Turturduvorna 🙂 Anna-Karin nöjd med att vara i hamn. Ingen kul dag för henne.
Varberg bjöd på en del riktigt trevliga miljöer.
Inloppet till Varberg domineras dock av den magnifika fästningen.
Kan idag uppfattas som ett privilegium att få ha bott här.
Man kanske skulle flyttat hit. Enligt trädgårdsmästaren gick det bra att hyra in sig.
Fin utsikt. Men, det är väl liksom själva poängen med en fästning, fri sikt så att man upptäcker när den lede fi är på väg.
Besättningen var enig. Vi fördröjde avseglingen och bokade in oss på en guidad rundtur.
Den pampiga fästningen väckte viss förundran i mitt sinne. Varför valde man att bygga en fästning i just Varberg på en annars lång och öppen kuststräcka? Det höga berget kanske, Varberget… Initiativet till den första borgen togs tydligen av en dansk greve som misstänktes för mord och som lät bygga borgen mot slutet av 1200-talet för att skydda sig själv. Det ger ju en viss förklaring. Han såg dessutom till att delar av Halland i praktiken blev en utbrytarstat, förvisso under norskt beskydd och att man också fick ett slott i Varberg. Under 1500- och 1600-talet byggdes fästningen till. Trettio år tog det. Snabbjobbat jämfört med Carlstens fästning i Marstrand som tog över 200 år att färdigställla. Efter det att Varbergs fästning väl hade färdigställts har den aldrig varit inblandad i någon drabbning. Så kan det gå när haspen är på..
Stränder och klippbad och bortom bilden ligger även Kustsanatoriet Apelviken som ursprungligen var avsett för att vårda tuberkulösa barn. Havsluften skulle göra susen. Läser att det var i drift ända fram til 1985. Numera ett spa och konferenshotell.
Societeten drogs till kurorterna och de hälsosamma baden och skulle naturligtvis erbjudas sitt societetshus.
Må dä…


Det är inte långt från Varberg till Falkenberg, men vinden hämtade andan och det hann bli sen kväll innan vi med fullt ställ och i sakta mak gled in i hamnen.

Aquileja mötte sin motoriserade, färöiska storasyster.
Om man ska döma en stad efter de första intrycken man får av dess hamn, så kändes Falkenberg som en stad på deken.
En skrotad flytbrygga och…
…en näst intill igenvuxen promenadväg till gästbryggan.
Bättre upp inne i Gamla stan.
Möjligen förhastade slutsatser. Fint som snus med stockrosor rakt upp ur gatstenen.
En vacker gammal bro som stod klar 1761. Vid ena brofästet låg tidigare borgen Falkenberg.
Shoppingen inskränktes i princip till denna godisbutik. En sektion nästan full av olika Tonicsorter. Fast nu blev vi ju tvungna att uppsöka Bolaget också för lite gin.
Det var nästan så att trafiken i Falkenberg denna dag dominerades av raggarbilar. Fina, men jag fastnade istället för denna Folkabuss. Men, vad små de var! Jag minns folkabussen som en stor bil.
Tog en stund innan jag registrerade att det inte stod Atomkraft….
En överloppsgärning att planka in. Tågen har slutat gå. En nedläggning dock med framförallt positiva förtecken. I samband med upprustningen av Västkustbanan har järnvägen här, liksom i t ex Landskrona, fått flytta till stadens utkanter.
Nu har den självslående focken fått göra sitt på ett tag. Den var perfekt i trånga norska och bohusländska farleder, men ska man kryssa ute på havet i svaga vindar krävs lite mer kraft och Genua III:an letades fram ur gömmorna.
Mot slutet av dagen räckte inte heller Genua III:an till. Järngenuan fick träda in.
Frösakull, min barndoms sommarparadis. Det var frestande att ankra upp här, men läget är oskyddat och prognosen spådde mer vind under natten. Vi styrde vidare mot en riktig hamn istället.
Alla bastubadare har nog lögat sig med hjälp av ett bastuagregat från Tylö. Här är den ”riktiga” Tylön.
Det var lite olika bud om vi skulle komma in i Grötviks hamn. Hamnens egen webbplats garanterade 2 m, någon vi pratade med avrådde från att gå in i Grötvik, men vår hamnbok hävdade 2,3 m, så vi gjorde ett försök och väl inne i hamnbassängen blev vi påhejade och uppmanade att gå allra längst in till denna fina plats.
Jag har säkert tillbringat ett femtontal somrar i Frösakull, men aldrig hört talas om denna rhododendronpark i grannbyn Tylösand. Även min kusin och hennes man som tagit över huset i Frösakull svävade på målet när vi förde denna park på tal. Märkligt. Undrar om jag sett så stora rhododendron någon gång. Snarare träd än buskar. Skulle vara på Läsö då.
Från Grötvik kan man följa Prins Bertils promenadstig till Tylösand och sedan följer man stranden till Frösakull. Men, det var en rejäl promenad. Stegräknaren loggade 12 km. Skönt med skjuts tillbaka till Grötvik. Tack Markus! Här befinner vi oss någonstans mellan Tjuvahålan och Tylöhus.
Min mormor och morfar köpte det här huset samma år som jag föddes och min barndoms somrar är liktydigt med Frösakull. Det är väldigt roligt att kunna komma och hälsa på Helena (min kusin) och hennes familj som numera tagit över huset. Jag är inte där jätteofta och äldre minnesbilder är ofta starkare än intrycken av de ombyggnader som gjorts på senare år. Blir lite kortslutning i huvudet ibland. Rummen, klätterstenen, grannhusen, berget är så mycket mindre också än vad jag minns det.
Den här gången kom jag ju varken själv eller med delar av familjen utan med okända besättningsmedlemmar. Alla kände sig väldigt välkomnade.
Stranden visade sig plötsligen från sin bästa sida. Underbara bad, manetfritt och en stunds pressande i solen innan värdfolket bjöd in till sen lunch. Jag tror mina gastar höll med om att få stränder i Sverige, om ens någon, bräcker denna.
Tack Helena och Fredrik för er gästfrihet. Den uppskattades av oss alla.
Hamnens namn förpliktigar. Men, ingen större uppoffring 🙂
Idag var besättningen utökad med Fredrik och Hampus. Målet för dagen var Hallands Väderö och väder var det, både vind och sjö.
Innan uptäcktsfärden på Hallands Väderö krävdes påfyllning av energidepåerna.


Mitt emot Väderön ligger Torekov med sitt kännemärke, kyrkan.

Ser ju lite udda ut med alla fendrar utan någon annan båt i närheten. Det fanns inte många landförtöjningsplatser indikerade i vår hamnbok och den som såg bra ut var upptagen när vi kom. Där låg en skabbig stålbåt förtöjd i bara förtamparna. Inget akterankare. Ingen skeppare ombord. Fanns det ens någon fungerande motor ombord? Varningsklockorna ringde och jag försökte hitta någon annan klippa att angöra, men gav till slut upp och såg ingen annan råd än att lägga mig innanför den herrelösa stålbåten. Rastafari-skepparen dök upp efter en stund och blev uppenbarligen på ytterst dåligt humör när han upptäcke vår närvaro. Sällan har jag blivit så otrevligt bemött av en grannbåt. Det är så ovanligt att man nästan blir lite skakig. Efter lite meckande med seglen samtidigt som han hade en cigg (joint?) i mungiporna gav han sig dock av. Utan motor. Med min assistans.
Naturen på Hallands Väderö visade sig vara väldigt omväxlande och vacker, betesmarker, klippor, skogar, sandstränder. Men, namnet?! Varför heter den Hallands Väderö? Den ligger ju i Skåne!
Innan vi kom fram till bryggan för passbåten till Torekov kändes det nästan som om vi hade ön för oss själva. Vi språkade med förvaltaren på ön som kom åkandes med sin fyrhjuling och han bekräftade att det var ovanligt lugnt här i år. Vad tycker ni om turbåten? Charmig, eller hur?
Sandhamn à la Skåne.

Hallands Väderö fyr. Notera mistlurarna. Används de tro? Får fundera. När hörde jag senast en mistlur från en fyr vid nedsatt sikt?

Vart tog stigen vägen? Hampus 16 år: – Inte visste jag att ni var ute på sådana här äventyr.
Ibland blir kontraster väldigt skarpa. I Torekov blev vi guidade till en plats där vi enligt skyltarna egentligen inte fick ligga och när vi lagt till blev vi väldigt varmt välkomnade av hamnvärden. Det stod onekligen i bjärt kontrast till rastafari-skepparen på Hallands Väderö. Inte nog med det, man fixade också så att jag fick nya patroner till flytvästen. Någon var tydligen på väg till Hjertmans i Råå. Nya patroner? Inne i hamnen klev en i besättningen ner på badplattformen och valde att hålla sig i den uppfällda badstegen. Plums. Vad värre var än att flytvästen blåstes upp var att även hennes mobil dog.

Redan i Grötvik upptäckte jag att storsegelfallet inte löpte som vanligt, Det var trögt och löpte lite hackigt. Inget gott tecken. Jag kom att tänka på när jag med min Linjett 30 ”seglade” över Ålands hav på åttiotalet, med ett storsegel på halv stång. Det visade sig att vajern hade kilat in sig mellan en trasig trissa och inloppet i masttoppen. Var det samma sak nu? Men riggmakaren i Göteborg hade ju sagt att trissan var OK. Hmm…

Hade jag inte skymtat litet trådtrassel i kikaren? Var det möjligen splitsen mellan vajer och rep som började ge med sig? Skulle jag våga ge mig upp i masten med ett fall som kanske var på väg att ge upp eller om det nu var trissan som var sliten, riskera att fastna halvvägs?

På väg från Hallands Väderö till Torekov behövde vi jippa och den kraftiga vinden gjorde att det inte var att tänka på att göra en slängjipp. På babords sida började jag skota in storseglet mot centrum, men det skrek och gnällde och det var alldeles uppenbart att något skulle gå sönder om jag fortsatte. Storseglet kan jag skota både på babords och styrbords sida, s k tysk skotning (varför heter det för övrigt så?), så ett nytt försök på styrbord och då gick det bra och vi fick till en lugn jipp. Var det något block som hade pajat? Inte första gången i så fall… Väl i hamn visade det sig att en ögla av den tamp med vars hjälp man hissar upp spinnakerbommen på masten hade kilat in sig i ett av blocken till storskotet. Det var alltså TRE tampar i ett block avsett för EN tamp. Första gången på femton år detta hänt. Satt som berg, men efter någon timma var det fixat.

I alla fall ett problem mindre. Vi hade skeppsråd och alla var eniga om en vilodag. Att ge sig ut i hårt väder med kända riggproblem kändes inte lockande.

Efter att ha sovit på saken började jag leta riggmakare i Skåne. Även riggmakare vill ju ha semester och segla. Inga vidare odds alltså. Hittade dock en riggmakare i Viken som kunde hjälpa till. Kom så på att kameran kanske hade bättre upplösning än kikaren och plåtade och zoomade in. Jodå, visst var det trådtrassel uppe i masttoppen? Kom att tänka på att det satt en oanvänd dragtråd som kom ut från en ingång i masten. Jajamensan, den var av. Det måste altså vara resterna av den som syntes i masttoppen och som trasslat in sig i trissan till storsegelfallet. För säkerhets skull skickade jag en bild på splitsen till riggkillen som hjälpt mig i Göteborg.

I väntan på svar gick vi på upptäcktsfärd i Torekov. Har inte varit här på ”hundra” år då jag hälsade på en klasskompis i hans familjs sommarhus. Och nä, jag kan inte påstå att jag kände igen mig, så min enda bild av Torekov var att det här hör till morgonritualen att, iklädd sliten morgonrock, marschera ner till badbryggan och morgondoppa sig.

Gammal lotsutkik? Inga behövande båtar i sikte. Bara en halländsk väderö.
Finns sämre ställen att bli inblåst på.
En glass lättar upp och får tankarna att skingras.
Undrar över hur många kameror denna vy fastnat i.
Vimpeln står i stram honnör.
Hampus på Riggarna i Göteborg: – Min bedömning är att splitsen ser OK ut. Jag har varit uppe i masten oräkneliga gånger, men aldrig förut när det blåst 12 m/s. Litade inte heller 100 % på splitsen och jag har väl aldrig varit så säkrad förut med extra fall och linor.
Ett stort ansvar faller på dem som ska hissa upp mig och sedan hala ner mig. Fritt fall må vara kul på Gröna Lund, men inte här.
Som någon på kajen tydligen kommenterade: – Det spelar ingen roll hur mycket det blåser, det gungar alltid däruppe. Men, det var faktiskt bättre än väntat. Och framför allt, jag kunde peta loss en massa tråd och problemet var löst. Jag kan inte undvika att bli påverkad och känna en oro över den här typen av fel, så det var en stor lättnad och glädje över att ha åtgärdat problemet.
Nu måste här firas och vad passar bättre än en G&T och en blindtest av Tonic från godisbutiken i Falkenberg. Vi provade två sorter: Three Cents Dry Tonic och Ekobryggeriet Nordic Tonic Bar Edition Extra Bitter. Den första var mjäkig, så den senare vann, men den kändes ändå lite avslagen. Ska inte en Tonic vara mer sprudlande? Ska inget kunna hota Schweppes? Jakten går vidare.
Anna-Karin gör sig redo för att offra sin frukost. Hennes läkarkompis ville inte skriva ut Scopoderm och har man inte erfarenhet av detta sjösjukepreparat kan ju listan med med möjliga biverkningar verka skrämmande: synförändringar, yrsel, hudirritaton, svårigheter att kissa, försämrat minne, desorientering, förvirring, hallucintioner. Räcker det? Men, för mig har Scopoderm-plåstren  fungerat bra. Lite dåsighet och muntorrhet kan jag känna, men det har varit ett lågt pris jämfört med sjösjuka. Nu kanske det inte hade spelat någon roll om hon fått recept på preparatet eller inte, för de verkar vara slut överallt. I Aquilejas skeppsapotek fanns dock Scopoderm-plåster, men gamla. De gick ut 2015. Efter den första sjösjukan valde dock Anna-Karin att prova ett plåster (ska vara i tre dygn) och först verkade det hjälpa. Men, efter en första tredagarsperiod satte hon på ett nytt och då hjälpte det inte. Någon som har lite djupare kunskap om Scopoderm?
Riggmakaren i Viken kommenterade att vi skulle få en tuff segling. – Se upp vid Kullen och håll ut från udden. Det är som Sveriges Kap Horn. Flera personer vi pratade med fällde liknande kommentarer. Förmodligen höll vi ändå inte ut tillräckligt. Man kan nästan se på bilden hur sjön kommer från olika håll och hur vågorna kolliderar med varandra
Våghöjder kan vara svåra att fånga, men jag tror ändå man kan ana vågdalen vi är på väg ner i.
Ingen av tjejerna var riktigt på hugget, även om Sofie här ser pigg och glad ut. Jag och Robban turades om att styra. Jag vet, känner man begynnande sjösjuka är det bra att styra, men… Blir kvinnor generellt sett lättare sjösjuka än män?
Robban i sitt esse.
Kullaberg med Kullens fyr.
Väl förbi Kullen och Mölle lugnade sjön sig, men än en gång fick jag ge upp tanken på att angöra Mölle. Ringde t o m hamnkapten för att få hans bedömning, men hans tvekan var talande nog.
Så Höganäs fick bli vår slutdestinaton för denna etapp och efter lite slappande i solen fick vi besök av en kompis till Anna-Karin och kompisens man. De var på väg mot Göteborg med en nyinförskaffad Contrast 362. Tvåan på slutet indikerar tydligen att den begåvats med badplattform.

Det är alltid lika spännnde att pussla ihop besättningsmedlemmar som inte känner varandra. Seglingarna har ju lärt mig lite mer om gruppdynamik. The hard way, om man säger så. Men, det här var jättetrevligt och det var roligt att höra att ni var så nöjda. Och Anna-Karin, du borde få tapperhetsmedalj för ditt goda humör trots all sjösjuka.

Nu är det vilo- och pysseldag. Precis som någon gång förut har det i väntan på ny besättning varit skitväder och när jag skriver detta har det regnat stora delar av dagen och det piper i rejält, runt 13 m/s. Kan bara påminna mig regn i samband med segling vid ett tillfälle hittills och då var det regn som hette duga. Ridån gick ner. Hur länge ska denna positiva tajming bestå? Okänd fortsättning följer.

 

 

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

3 svar på ”Göteborg-Höganäs”

  1. Hej Pelle! Så kul att få ta del av er härliga seglats! Fina bilder och fantastiskt skrivet!
    Vi seglade ut förbi Kullen (även vi fick känna på draget i havet och de jobbiga vågorna) sedan gick även vi in i Grötviks hamn! Idag seglade vi i tuff vind, ösregn och stora vågor till Glommen. Hoppas du har det bra och fått med dig någon ny gast eller så! Kram från Jenny & Sven Torle

    Svara

Lämna ett svar till Per Karlbom Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.