Publicerat

Semestersegling

Rutt: Rindö hamn-Värmdö (Löknäsviken)-Lökaön (Österviken)-Norrpada (Hallskär)-Gräddö-Inra Hamnskär-Rödhamn-norra Lumparland på svaj (Kapellviken)-Bomarsund-Bakskär/Lammskär på svaj-Finbo, lunchankare på svaj-Käringsund-Enskär-Simpnäs brygga-Lidön (Österhamn)-Gräddö-Högmarsö (Norrviken)-Själbottna (Båtviken)-Möja (Ramsmora)-Norrgårdsön (Krokholmsviken)-Rindö hamn
Datum 2-18 juli

Har vi fått augustiväder redan i början av juli? Natten till den 2 juli vaknade jag av åska. I vanlig ordning var jag ute och hängde upp mina åskledare och fick mig en rejäl dusch i spöregnet. Plötsligt smällde det till alldeles i närheten. Enligt initierade källor, i rondellen ovanför hamnen. Kom på att det kanske inte var så lämpligt att springa omkring på däck när blixtarna stod som spön i backen. Såg framför mig en grillad gubbe med åskledare i handen. Läskigt det där med åska. Under förmiddagen fick jag frågan om det var jag som kommit in i natt vid tre. Det var det nu inte, men vad obehagligt att behöva fly undan ett åskoväder mitt i natten och samtidigt söka sig in i en relativt mörk hamn.

Vädret övergick så småningom i högsommarvärme lagom till Slobi skulle mönstra ombord. Efter lite bunkring kastade vi loss och gjorde en kort segling till Löknäsviken på norra Värmdö. Fascinerande vad svårt det kan vara ibland att få synka geografin till sjöss med den på land. Vägen vi hörde en bit bort var vägen man följer när man fortsätter från Oxdjupsfärjan ut på Värmdölandet. När jag kört bil där har jag inte haft en aning om att jag varit så nära denna fina vik.

Vädret är fortfarande med oss och vi glidet iväg utåt, ännu utan någon klar idé vart vi är på väg. Här passerar vi Gällnö.
Väldigt variationsrik segling. Allt från 1,5 knop i ett vindvrid upp till en åtta knop och som vanligt blåste det bra på Möja Västerfjärd 🙂 Slobi: – Otroligt härlig segling. Och båten kränger inte så mycket.
Målet blev Lökaön i Möja-arkipelagen. Först när vi närmade oss undrade jag över var alla båtar var. Vad visste de som vi inte vet? Så småningom kom det dock fler båtar.
Tydligen är det här man ses. Good Sailing kom inglidande. Trots att Erik och Suzanne hade chartergäster ombord hade de tid att komma ombord på ett glas vin. Jättetrevligt!
Vi valde att ligga kvar och dan därpå kom så Göran och Johanna och la sig bredvid oss.
Kul att ses! Hej då!
Vi försökte oss även på en promenad över ön, men Slobi är en försiktig general och gillar inte att gå genom högt gräs eller för tät skog så vi vände tillbaka Snårigt och ovälkomnande var hennes omdöme om Lökaön.

Vädret började nu bli lite svalare och lite blåsigare. Vi hade egentligen tänkt gå söderut, men efter mycket velande valde vi att följa med vinden norrut. Vi hissade bara förseglet och efter ett tag hade vi sjö från två håll och det blev guppigt och gungigt. Läskigt tyckte Slobi som fick en säkerhetslina att spänna fast sig i. Vind upp till 12 m/s.

Slobi: – Det är spännande att segla, men idag var det lite väl spännande. Jag satt hela tiden och tänkte på när detta ska ta slut så att jag kan andas lugnare. Men, det är häftigt med segling och att vinden och farten kan ändras så snabbt.

I Norrpadas skärgård har jag bara tagit skydd av Alkobben/Kläppen, men nu läste vi i vår hamnbok om Hallskär och Idskär. Smal och grund insegling och grundare när man skulle förtöja än vad hamnbeskrivningen gav intryck av. Efter två fruktlösa försök känns det nu som om vi står tryggt i dyn. Hoppas vi orkar dra oss ut imorgon. Mer tur än skicklighet kändes det som i den friska vinden att vi inte gick på grund i inloppet till viken.
Kul att upptäcka skärgården genom Slobis ögon. – Men, så vackert. Liknar ingenting annat jag sett. Efter en titt på sjökortet: – Wow! Vi är verkligen långt ute.
Det finns många ställen i Norrpadas skärgård att lägga till vid.
Utan förvarning hände det. Som tur är satt vi bara på berget och njöt av utsikten. Grannen hade tänt grillen…

Varje dag, med något enstaka undantag, inleddes med ett morgonpass.
Det är nog en av de vackraste ställen jag besökt i skärgården. Men lurigt. Inte tillräckligt djup hela vägen in till land överallt, men vill du försöka rekommenderar jag att sikta på den fasta bergöglan och att se upp för en sten vid västra inloppets norra sida. Den missade vi på vägen in, men på vägen ut hade vi ett närgånget möte.
Spännande med väder.

Kul att känna att vi steg för steg kan samarbeta allt bättre kring seglingen. Slobi börjar så sakteliga förstå de olika momenten när det gäller att skota, jippa, slå, lägga till och lägga ifrån, men det hinner också bli en del missförstånd.

Att ligga i gästhamn är kanske inte vad man drömmer om i samband med en segling i Stockholms skärgård, men ibland är det rätt praktiskt. I Gräddö fick vi tillfälle att fylla på vatten, ladda batterierna, tvätta och bunkra. Och viktigast av allt, min son Filip och hans Lise skulle mönstra på.

Det hade regnat en del under förmiddagen och det var alldeles vindstilla när vi lade ut och för motor tog oss ut mot Söderarms skärgård och Inra Hamnskär.
Ut mot Ålands hav var det spegelblankt. Foto: Slobi.
Här hade vi en härlig kväll och studerade bl a en mink, tror vi, som kilade upp och ner för berget och simmade i vattnet.
Filip och Lise gjorde en mer grundlig utforskning av ön och trodde sig ha stött på en älg.
Ibland får man sina fördomar vederlagda. Ibland blir de bekräftade. En finsk båtbesättning hade en portabel bastu med sig som man var i full färd med att klyva ved till.

Slobi var först helt emot tanken att gå ut på Ålands hav och över till Åland. Men, allt eftersom hon förhörde sig om distanser och vindprognoser och jämförde med andra ben i skärgården vi hade gått så var hon plötsligen på. Modigt att utmana sina rädslor.

Så, det blev ändå Åland till slut. Överfarten företogs i behaglig halvvind till bidevind, typ 6 m/s. Här passeras Söderarms fyr.
Det där med väder och inte minst olika typer av moln tycker jag är ett besvärligt kapitel. Och försöker man vara duktig och läsa på, så är det ju inte alltid det man ser på himlen ser ut som exempelmolnen i boken. Vad är det som är på gång här?

Man behöver inte åka till Stora Karlsö för att skåda sillgrisslor. De finns lite överallt här. De är ju inte världens bästa flygare och på väg mot Åland såg vi en som landade på vattnet med världens magplask. Såg kul ut. Senare upptäcker vi dock att det kan ha varit Tordmular vi sett. Tja, kul ändå…

Väl framme i Rödhamn skålade vi för Slobis premiärsegling över öppet hav. Slobi, något förvånad: – Jag var inte rädd någon gång. Det blev en underbar segling.
Rödhamn var idylliskt och och lugnt och väldigt somrigt. Alla verkade bara vara nöjda.
Vattnet var varmare än i Söderarms skärgård. Slobi: det här var den bästa badplatsen hittills.
Planen blev att gå motsols runt Åland. Då passerar man ganska snart denna hamn vars skäl för den utbyggnad som stod klar 1999 är något skruvade. Här lägger färjorna mellan Stockholm och Åbo till enbart för att man ska få sälja tax free ombord.
Framförallt när det är lågtrycksbetonat väder bör man hålla koll på väderprognoserna. Vi upptäckte att flera prognoser nämnde byvindar på upp till 18 m/s i samband med ett förväntat regn, så i lagom tid kastade vi ankare i Kapellviken på norra Lumparland. Var det månne falskt alarm? Ser ju hur fint ut som helst…
Så småningom såg vi dock en blixt slå ner och på håll hördes åskan och återigen åkte åskledarna upp. När vi trodde att lugnet åter infunnit sig och dragit upp ankaret, bröt ett riktigt spöregn ut. Tack för den duschen! Klockan hade nu blivit sen eftermiddag så vi gick bara vidare till Bomarsunds gästhamn.
I Finland finns det gott om små linfärjor och att vi närmar oss en sådan känns ju rätt uppenbart med ledning av den nedre tavlan. Blev dock tvungen att kolla upp vad de två övre tavlorna betyder. Jo, ”Påbud om ljudsignal” och ”Signalart”. På Aquileja finns en mistlur som inte kommer till användning så ofta, så nu hade vi ju chansen.
Var det månne p g a vår signal som linfärjan snällt avvaktade till dess vi passerat?
Alla gillade hamnen i Bomarsund. Idylliskt och lugnt.
Häftig utsikt uppifrån Notvikens fästningsruin.
1809 tillföll Åland Ryssland och 1832 påbörjade man bygget av sitt västligaste fäste, Bomarsunds fästning. Här skulle 2500 man stationeras och man planerade även för en omfattande stadsbebyggelse. Så blev det nu inte. 1854, under Krimkriget, som namnet till trots även fördes i Östersjön, anfölls fästningen av en övermäktig fransk armé samt engelska och franska krigsfartyg.
Man hade skickliga stenhuggare.
Foto: Slobi.
Jag har varit här förut, men häpnade ändå över hur stor den planerade fästningen såg ut att ha varit. På Wikipedia läser jag att den planerades bli 290 meter lång.
Inte någon fästningsruin, men charmigt.

Återigen kändes det lite svalt i luften, men efter ett träningspass får man upp värmen och blir badsugen och jag imponeras av Slobis förflyttning från att inte vilja bada i kallt vatten till att få det till att bli en självklar rutin. Filip och Lise hade även en del annat i fokus, potentiella klätterleder. De sticker ut med jollen och rekar och hittar något som inte verkade finnas i klättrarnas motsvarighet till mina hamnbeskrivningar.

Efter en lugn morgon började det blåsa lite mer lagom tills vi la ut. Vad ensamma vi är. Var är alla båtar? Idag hade vi tur. Vi såg regnskurar längre bort, men klarade oss undan.
Vi hade fått rekommendationer om tilläggning mot Bredskär på norra Åland, men var vi än försökte var det för grunt. Till slut lade vi oss på svaj och här mellan Bakskär och Lammskär känns det väldigt bra. Det är alldeles tyst och vi är helt ensamma med undantag för fåglarna. Tärnorna blev som vanligt lite upprörda när vi kom inseglande. Men, var är alla människor och varför är det fortfarande inte fler som upptäckt norra Åland?
Ser det inte ut som om vi vore i Norrland, på någon älv med låga fjäll i bakgrunden? De låga fjällen i bakgrunden är Getaberget, Ålands högsta punkt. Hela 99 meter över havet. Visst ser det högre ut?
Min jolle är nog i minsta laget om man ska ro. Vi fick ro in en i taget.
Lite dramatik när Slobi skulle i jollen. Hon vågade inte riktigt släppa taget om båten när hon skulle ner i jollen och höll följaktligen på att hamna mitt emellan, rakt ner i vattnet. Som tur var redde det upp sig. För Lise gick det bättre.
Bara näckrosorna som saknades i dammen.
På andra sidan ön var det några öar till, men sedan mest bara hav. Det var en fin ö med vackra hällar. Slobi ser ut att trivas.
Slobi hade haft bilden av att det skulle vara läskigt att ligga på svaj. Morgonen därpå konstaterade hon istället att det var väldigt fridfullt. Filip och Lise rodde in för sitt morgonpass och jag och Slobi tränade på fördäck. Lite trångt var det. Badet efteråt var härligt, riktigt varmt konstigt nog. Vi inbillade oss nog att det skulle vara kallare här.
Segling kan verkligen uppfattas på olika vis. Filip: – Äntligen lite action-segling! När vi dagen därpå gav oss iväg från vår svajankringsplats hade vinden ökat. Sjön var lite krabb och kom från två håll. Fram till dess vi skulle runda det nordvästra hörnet av Åland, drygt tio sjömil bort, hade vi dessutom bidevind. På vanlig svenska, båten både gungar och kränger. Alla ombord uppskattade inte action-seglingen. Både Lise och Slobi tyckte det var läskigt och Slobi blev även lite sjösjuk.
När vi väl rundat och länsade söderut var det som ett väderomslag och lugnet infann sig igen. Det gick undan söderut med lite över nio knop som mest. Vi kastade lunchankare söder om Finbo och pustade lite.
Slobi var helt utslagen efter maten och somnade och Lise ville inte höra talas om idén att gå ut till Enskär, utan ville komma till närmsta hamn. Så fick det bli och Käringsund är inget dåligt alternativ. Debriefing när vi var klara med båten. Varken Filip eller jag hade riktigt förstått hur illa det varit för tjejerna.
Hamnen i Käringsund ligger i en skyddad lagun med själva hamnen i den södra änden och badplats, camping mm i den norra. Det mesta var sig likt sedan mitt senaste besök. Kan det ha varit 2012? Affären var borta, men istället hade en ny brygga och en trevlig krog tillkommit. Om nu minnet inte sviker…
Är det detta som avses med bryggsegling? Sommarvärmen var tillbaka, så man blev rejält varm, men i vattnet var det iskallt. I en lagun!? Foto: Lise.
Dagen därpå var alla fit for fight igen. Vädret strålade och nu var målet Enskär en tio sjömil ut i havet från Käringsund. Vi hade pratat med värdparet redan dagen innan och förutom att de lät väldigt trevliga så beskrev de ön på ett målande sätt. Det väckte vår nyfikenhet att gå dit innan vi gick tillbaka till Sverige och den här gången tycktes väderprognosen vara med oss.
Förra gången jag stiftade bekantskap med Enskär strålade det inte. Nu backar vi alltså till sommaren 2003. Det var rent ut sagt skitväder och hamnkapten i Käringsund tyckte vi skulle ta Eckerö-linjen över till Grisslehamn, så kunde han se till båten så länge. Nu seglade vi på en hyrbåt, Johan Gustavssons Linjett 35:a Tjorven, tror jag det var. Båten skulle vara tillbaka på Rosättra ett visst datum. Inte så smart att segla till Åland under de betingelserna, men, men. Vi såg oss i alla fall tvungna att tacka nej till hamnkaptenens erbjudande. Innan vi passerade Enskär den gången passerade vi vad som såg ut som ett kustbevakningsfartyg och en helikopter som hovrade med en ytbärgare nere vid vattnet. Vad de höll på med uppfattade vi inte, men att det inte kändes som någon bra upptakt för att ge sig ut på Ålands hav var nog både jag och barnens mamma överens om.
En nitton år yngre version av Filip. När vi kom ut på Ålands hav blev vågorna allt större. Filip och hans storebror Joakim satt mest i aktern, förtjust spanande efter stora vågor. Den ene ville överträffa den andre i att hitta den största. Vid ruffnedgången satt barnens mamma, Lotta, och min dotter Malin sex år. Malin var sjösjuk, grät och kved: – Jag vill hem, jag vill hem! När jag nu frågade Malin om vad hon kom ihåg från Ålandsseglingen var det att hon spydde sju gånger på tillbakavägen. Av Åland i övrigt minds hon inte så mycket.  Lotta berättade efteråt att hon suttit och filosoferat över hur hon skulle se ut som uppspolat lik på någon strand. Var vi verkligen ombord på samma båt? Hur som helst, så småningom rundade vi Singö och som genom ett trollslag blev det både soligt och lugnt. Slutet gott, allting gott.
Åter till 2022. Väldigt härligt att komma hit nu. Naturligtvis bidrog sommarvärme och sjölä till att njutningen kändes fullständig.

Enskär har även en spännande historia. När vi passerade här 2003 var det ingen gästhamn, utan en sjöbevakningsstation som man kallar det. Under andra världskriget hade ön en militärstrategisk betydelse och man satte upp en stor kanon ansluten till ett tunnelsystem. Kanonen är borta, men tunneln lär finnas kvar. Tillsammans med batterier på den svenska sidan var tanken att kunna spärra infarten till Bottenviken. Går man längre tillbaka har här funnits en permanent bosättning redan 1568, en svensk lotsstation (under slutet av svensktiden), signalkanon och optisk telegraf (slutet av 1700-talet) samt  svenska och ryska posteringar (1808-1809).

För tre av oss blev det nyrökt sik till middag. Lise är (äkta) vegetarian.
Jag fick en sådan där känsla av fullständig harmoni här på ön. Filip, familjens fågelexpert, hade observerat tobisgrissla, törnsångare, kråka, ladusvala, svärta, knölsvan, sädesärla, fisktärna, skrattmås, trut och  havsörn.
Som en liten vit prick kan man ana Eckeröfärjan inne vid ”land”, så ön ligger ju en bit ut och Slobis telefon hoppade faktiskt över till svenska Tele2. Vände man sig om kunde man ana Singö i horisonten.
På flera håll kunde man beskåda resultatet av grodornas kärleksliv.
Filip vann Dart-tävlingen.
Hej då! Jag kommer gärna tillbaka. Till vänster i bild kan man ana det f d sundet mellan Enskär och Hellman, nu sammanvuxna genom landhöjningen.
Det är inte mycket som slår känslan av att lägga ut mot ett glittrande, lugnt hav. Det blev också allt varmare. Smolket i glädjebägaren var då möjligen den första algblomningen vi sett i sommar, men så småningom upphörde den.
Turturduvor på fördäck.
Det började stilla i en tre-fyra knop, men frampå eftermiddagen låg vi runt sju och i bidevinden krängde det rejält.
Lise verkade ha repat mod nu och satt högt upp i lovart med Filip. Slobi tyckte nog också att det var rätt OK, men höll sig för säkerhets skull i sittbrunnen.
Filip och Lise skulle hälsa på Filips mamma på Väddö och hon hade föreslagit att hon skulle plocka upp dem i Simpnäs. Ingen lämplig hamn för en segelbåt, så då får man improvisera, vilket denna gång innebar att vi la till utanpå en arbetsbåt. Ursäkta intrånget!

Tack Filip och Lise för att ni ville mönstra på och för den sociala samvaro ni bjöd på under er vecka ombord! Och lycka till på er husbilsresa i Europa!

Ombord hade det blivit rätt svalt på kryssen, men vi såg hur folk låg mer eller mindre avklädda på klipporna vi passerade, så vi förstod ju att det egentligen var varmt i luften. Slobi var rejält trött efter överfarten och ville att vi skulle förtöja så fort det bara gick, så istället för Gräddö och bunkring mellanlandade vi i Österhamn på Lisön. Eller Flugön. Till en början var det varmt och klibbigt och fullt med flugor. Så där så man nästan får lite fnatt. Det började dock blåsa mer, så efter ett tag blåste både flugorna och vår landförtöjning bort, Också vi hamnade på svaj. Det ryckte och slet i kättingen. Ingen lugn sömn den natten. Har nog aldrig sett så många båtar här förut.

Tidigt iväg till Gräddö för bunkring och tvätt. Det är bara ca tre sjömil dit så vi brydde oss inte om att packa upp seglen.

Fullt med båtar i hamnen, men vi hade tur och kom precis efter det att en annan båt hade lämnat insidan av bryggan.

Nu började en period av varierande, blåsigt och kyligt väder. Sen eftermiddag gick vi vidare mot Högmarsö. Väderprognosen stämde inte alls. När vi kom ut i Furusundsleden blåste det sydost istället för nordväst, vilket i o f s passade oss bra. Efter Furusund började en svart vägg att växa till sig på himlen och jag blev lite orolig för åska och kraftiga vindbyar. Så fort vi hade hunnit kryssa undan för en mötande Finlandsfärja åkte storen ner och vi hann precis lägga till vid en klippa i den innersta delen av Norrviken innan regnet började ösa ner,  men det värsta av ovädret smet vi undan.

Snart infann sig så friden igen. Vi låg väldigt lugnt i Norrviken. Slobi förundrades av att det kunde skilja så mycket mellan en blåsig fjärd och en skyddande vik. Som en annan värld. Bara att hålla med.

Det blev både morgonpass och en rejäl promenad på Högmarsö, denna märkliga ö, relativt liten men ändå begåvad med bilfärja. Vi såg vackra hus, förfallna hus, tråkiga hus, söta kor som såg ut som om de aldrig sett människor förut, hästar med ögonbindlar som inte fick se människor (varför?) och så detta varv som delvis ser ut som ett skrotupplag och mitt i allt detta, restaurang, bar, café, lanthandel och loppis (tre långa kaffeskedar skedar inhandlades till båten) – har jag glömt något? Stora kontraster alltså.

Man måste inte ta bilen till Högmarsö, det går även bra med skärgårdsbåt.
Bullerbyn?
Jag förstod aldrig varför Slobi gick igång så på öns handelsbod, men i hennes ögon var den fantastisk. Hon såg både bröd- och grönsaksavdelningen utifrån och sögs in som en magnet.
Vad är det för öde som väntar dessa fina båtar? En av dem ger mig någon slags association till Disney’s Tug boat Mickey. De kommer i alla fall ingen vart, utan att bryggorna flyttas. Och Kina-pråmen, vad gör den här?
En kändisbåt – i seglarkretsar i alla fall. Milo Dahlmanns Artemisia II. Om jag minns historian rätt jobbade hon som sjuksköterska, hade ingen eller i alla fall ringa erfarenhet av segling, ville ut på haven och tänkte: – Hur svårt kan det va? Så hon byggde sig en båt och gav sig iväg, till stora delar på egen hand och rundade Sydamerika. Mannen lämnade hon hemma tror jag. Vad båten gör här eller om hon fortfarande äger den, vet jag inte.
Gulligt café. Vi avnjöt dock färsk surdegsbaguette på en bänk utanför lanthandeln. Inhandlad i lanthandeln.

Slobi gick även igång när hon hittade ett anslag om ett jympapass (blandning av yoga, pilates och tai chi). Hon fascinerades av att det fanns engagerade människor som såg till att något hände på denna lilla ö. Jag noterar och fascineras över att man delvis kommer hem med så olika intryck och minnen.

Det blev en annorlunda dag med sen brunch och sen eftermiddag innan vi la ut. Byig, frisk vind och Slobi fick uppleva de första broacherna (finns det något svenskt ord för broach?). Slobi: – Det var väl inte så läskigt. Du har ju koll!

Ibland är det bra att inte förstå allt. Innebörden av en broach är ju faktiskt raka motsatsen till att ha koll. För en kort stund tappar man ju faktiskt kontrollen över båten. Den lägger sig ner, går inte att styra, lovar upp och reser sig igen. Det hela är över på ett ögonblick, så ingen skada skedd så länge man ser till att ha fritt i lovart så att man inte kolliderar eller går på grund.

Vi kom inte längre än till Själbottna och Båtviken. Återigen en frapperande kontrast mellan den blåsiga fjärden och lugnet när vi väl lagt till.

Att plocka blåbär omfattar för mig två moment. Först frustration och en frestelse att vilja ge upp. Det känns ju som evigheter innan man ens lyckas skyla botten på den burk bären hamnar i. Efter en stund övergår frustrationen i ett habegär. Det blir svårt att sluta. Tur att vi kom över tröskeln, för gott var det.

Vi hade ju helst velat styra ut mot den yttre skärgården, men inte heller idag lockade väderprognosen till utskärgårdsliv. Istället valde vi att gå Husaröleden ner mot Möja Västerfjärd och Möjaström för att runda Möja. Jag hyste en from förhoppning om att det skulle finnas någon plats ytterst i Kyrkviken, men icke. Att lägga till längre in har jag dålig erfarenhet av. Sist jag försökte blev det stopp innan jag nådde fram till bryggan. Upp mot Ramsmora istället. När vi lade till passerade Rune Wikström på väg ut, en av Möjas sista fiskare vars familj även driver restaurangen Wikströms fisk.

Vid bryggan i Ramsmora ligger man egentligen inte jättebra. Återkommande svall från passerande båtar, men är det västliga vindar som nu så får man i alla fall lite ro när skärgårds- och taxibåtar lagt till för natten. Att vi gick till Möja berodde mycket på att det fortfarande var rätt svalt, så nu skulle vi åka på upptäcktsfärd med båtens två Brompton-cyklar. 15-20 grader på land på en större ö, om det är soligt, känns mycket behagligare än på en blåsig kobbe i ytterskärgården.

Ramsmora
Vi började med att cykla norrut mot Långvik och stötte på Jeppes (restaurang, bar, galleri, fotoutställning, tatuerare, svartklubb). Har tydligen funnits i runt sex år, men helt nytt för mig. Kändes lite som ett hippieställe. Som om jag var tillbaka till hamnen i Anholt. Eller som på Kuten på Fårö innan det utvecklades till dagens turistfälla. Vår ciceron hos Jeppes fnös åt jämförelsen med Kuten. Det här var mycket bättre!
I Långvik upptäckte jag en hamn jag inte sett förut. Är den ny eller är det jag som är ett blindstyre? De vet i alla fall att ta betalt. En natt med Aquileja där hade gått på 500 kr inkl ström, men exkl vatten.
I Långvik bedriver Coop ett försök med obemannad butik. Hoppas folk kan hålla fingrarna i styr, så att det kan bli ett permanentat experiment.
Här har vi inte bråttom.

Istället för att cykla landsvägen söderut mot Berg, gav vi oss in på stigar och fyrhjulingsvägar genom Möjaskogarna mot Dragedet och Hamn. Väldigt vacker skog, delvis genom Björndalens naturreservat.

En av Möjas många insjöar.
I Dragedet är det uppenbarligen aluminium som gäller.
Inte alltid så lätt cykla, långa stycken fick vi leda cyklarna, sedan plötsligt var det rena autostradan över berghällarna.
Framme i byn Hamn.
Man kan ju förledas tro att man ska kunna ta sig ner till en hamn i byn Hamn. Men, alla bryggorna är privata och vi hade turen att snubbla in på en privat tomt med ett vänligt par som bjöd in oss att komma ner till vattnet.

Nu börjar vi komma in i huvudorten Berg på Möja.
Bergs hamn.
Lite omväxling att sitta på restaurang, Möja värdshus, och äta hemlagade köttbullar och dessutom kunna sitta ute och njuta av vad som kändes som sommarvärme. Yngve dyker upp och slår sig ner hos oss en stund. Yngve är numera både sambo och öbo.

Det blev en riktig upptäcktsfärd, Möja runt på land. Jag har varit på ön flera gånger förut, men först nu tycker jag mig kunna säga att jag har sett Möja.

Tillbaka till Ramsmora vred vinden plötsligt till frisk nordost och vågorna dunkade rakt in i akterskeppet på Aquileja. Båten trycktes ner så att bojen hamnade precis bakom aktern och stäven mot bryggans slut. Inte idealiskt för att lägga ut. Men, med lite trixande gick det bra. Vi förtöjde babords sida i nästa ring utåt på bryggan och drog stäven utåt och körde sedan in mot bryggan med hjälp av motorn. Sedan lossade vi förtöjningarna mot land och till sist mot bojen och när allt såg bra ut växlade jag snabbt från gas fram till kraftig gas back (förlåt motorn) och hoppades på guds försyn att vi prickade gluggen mellan bojarna. Gick perfekt. Vi lämnade ett stackars äldre par efter oss som undrade hur de skulle göra. Hoppas de fick lite inspiration.

Vi gick norrut från Ramsmora och i den friska motvinden rullade vi bara ut förseglet. Vi övervägde att hissa storen när vi rundat Möja, men det var rätt lugnt och skönt, så det fick vara. Vinden skulle återigen snurra runt, så Krokholmsviken kändes som en lämplig och skyddad allvädershamn.

På morgonen började vindarna kännas lite mer somriga och ljumma. Det trista vädret gjorde att vi bestämt oss för att runda av lite tidigare än planerat. Kanske inte helt optimalt för nu prognosticerades en kort värmetopp i mitten av veckan.

Under sista seglingsdagen var det kryss i stort sett hela vägen. Slobi började bli varm i seglingskläderna och i samband med något slag utbrast hon: – Det här är ju jätteroligt!

Av oss fyra som varit ombord utser jag Slobi till den modigaste av oss alla. Stundtals var du jätteskraj, men undan för undan utmanade du dina rädslor och började tycka att det var kul eller i alla fall att det inte var läskigt längre. Jag tycker mig också ha noterat ett något mer avslappnat förhållningssätt till lite otillgängligare natur.

Det har uppstått ett antal missförstånd under seglingen, utmanande för oss båda, men i takt med att du fått rutin och slappnat av har du lärt dig jättemycket om segling, denna helt nya värld för dig. Tack Slobi för din positiva attityd och ditt goda humör under dina 17 dagar ombord!

 

Publicerat

Ensamsegling

Rutt: Rindö hamn-Kalvholmen-Storskäret-Jolpan-Rödlöga-Arholma (Skvallerhamn)-Arholma (Arholma Nord)-Rindö hamn
Datum: 26 juni-1 juli

 

Midsommarseglingen var precis avslutad. Meteorologerna spådde en fortsättning på det varma och vackra vädret under resten av veckan. Jag måste ut igen! Jag kastade mig iväg för att få en påfyllning fästingvaccin. Tajmade vaccinationsbussen i Vaxholm precis innan stängningsdags kl 17. Hem och hämtade lite grejer jag glömt och så bunkring på COOP och tillbaka till båten. Tjugo över åtta kastade jag loss igen. Mycket lugnare nu. De flesta midsommarfirare hade hunnit hem och det var en ljuvlig kväll. På håll fick jag för mig att jag såg sälar. Men, så långt in är det ju sällan man ser dem, så det var säkert en synvilla. När jag kom närmre konstaterade jag att det faktiskt var minst tre sälar på några små kobbar utanför Lindalssundets västra mynning.

Återigen svajankring norr om Kalvholmen.
Det hann bli rätt sent.

Planen var att segla med vinden. Bra i teorin, svårare i praktiken. Det ligger ju en massa öar i vägen när man ska ut från innerskärgårdens norra delar, så det blev en hel del kryssande till en början.

När man kryssar kan ju dock krysslagen bjuda på nya upplevelser in genom nya passager som här mellan Trädgårdarna och Jösseholmen väster om Karlshem/Lådna.

Jag ville få lite ytterskärgårdskänsla och bestämde mig så småningom för en ö jag aldrig tidigare tagit skydd av, Storskäret i Finnhamnsledens förlängning upp mot Svartlöga.

Här härskade friden ackompanjerad av fågelsång. Fåglarna här ute tycks inte ha noterat att midsommar passerat.
Bilder är bra av olika skäl. Ibland har jag svårt att stanna upp och njuta fullt ut i stunden. Bilder påminner en om att det ibland är så vackert att det nästan gör ont.  Jag kommer att tänka på en chartersegling när vi var på väg in mot Stora Nassa och solen stod lågt precis som här. Kvinnan, österrikiska, var nere i salongen med parets son och mannen, schweizare, var i sittbrunnen och kom helt i extas. Han utbrast någonting i stil med (fritt översatt): – Kom upp! Titta! Så otroligt vackert! Alperna och Medelhavet kan slänga sig i väggen! Det är ju det det här som gäller! Wow. Jag hajade till och insåg hur rätt han hade. Lätt att bli hemmablind och blasé. Det gjorde ju inte saken sämre att en kvinna stod i motljuset på klipporna och utövade yoga i en krigarposition. Såg ut som en konstinstallation.

Plötsligt svängde prognosen från sol och 29 graders värme till svalare temperaturer, mulet och en del regn. Vinden skulle köra hela varvet runt. Kanske bäst att skrinlägga planerna på Utfredlarna och retirera mot något som mer liknar en allvädershamn. Jolpan fick det bli. Då skulle jag ju kunna fylla på vatten i mina PET-flaskor, vilket jag glömde bort i bara farten när jag lämnade Rindö. Det har hänt att jag druckit av vattnet från färskvattentankarna och inte mått dåligt av det, men det går ju inte att inspektera och rengöra dem p g a alla skvalpskott, så jag försöker undvika det.

Men, hur var det nu med gästhamnen i Jolpan, hade inte de börjat ta betalt för vattnet på bryggan? Jo minsann. Och en app skulle man ladda ner och installera för att få tillgång till vattnet. Suck! Hur många appar ska man fylla telefonen med? Jag går bort till handelsboden och köper lite vatten istället. Får jag en promenad också. 35 spänn för en flaska vatten! Nog för att det får kosta mer hos skärgårdshandlarna, men det var väl ändå att ta i? Jag köpte EN flaska. Kanske kiosken vid badplatsen kunde sälja lite kranvatten? – Nä, det går inte att få in i kassan. – Nähä. – Men, ladda ner appen, den funkar jättebra! – Även om man ska fylla 1,5 liters PET-flaskor? – Jaadå! OK då. Jag körde ner appen. Minsta volym 10 liter. Hur många liter skulle jag hälla ut innan jag skruvat på korken och fått slangen i nästa flaska? Tillbaka till kiosken. – OK, vi kan kanske lösa det. Wow! Tillbaka till jollen med de nyfyllda flaskorna, slog det mig, blev det inte nolla fel? Tredje gången gillt till kiosken. Jodå, det blev ju lite fel. – Men, jag vet inte hur man gör en retur. Jag är bara praktikant här… Allting löste sig till slut. Vad är då kvintessensen av denna historia? Ja, säg det. Mycket väsen för lite ull?

Ny dag. Vad ska jag nu ta vägen? Lite vind, stundtals lätt regn och gråväder. Stanna, segla, bara förflytta mig till en annan vik? Trampolinen avgjorde saken. Inte ligga kvar. Jag har aldrig hört en trampolin väsnas så mycket och den nyttjades ihärdigt av både barn och vuxna barn. Iväg från Jolpan. Först hissade jag segel och lät båten styras med vinden, halvvind-slör. Får se var jag hamnar tänkte jag. Jättebra idé, ända tills vinden några minuter senare vände från typ väst till nordost. Plan B fick träda in. Segla mot solen, skit i vindriktningen! Bortåt Rödlöga-hållet såg det ljusare ut. Kanske en usel taktik. Vädret ändras ju så snabbt. Men, peppar, peppar. Just idag var det en bra taktik. Mycket kryssande dock.

Segla mot solen och …
… lämna gråvädret bakom dig!
Jodå, det var som ett blått hål över Rödlöga, med undantag för en del dimma som vällde in under kvällen och påföljande morgon. Lite suggestivt.
Vi var några båtar som låg på svaj utanför Seglarberget och jag ville göra en liten utflykt till byn innan jag lättade ankare. Tyckte jag kom lite nära den nya bryggan mot Megelskär, så jag ville dra in lite kätting. Tvärnit direkt! Så brukar det kännas när man kommit mitt över ankaret och det sitter bra i leran. Shit, har jag draggat? Nähä! Det visade sig vara kapellet till förseglet som hade ramlat ner i kättingboxen och åkt in i ankarspelet. Så hade jag skapat lite extra jobb för mig själv…
Till sist kom jag iväg på min utflykt och istället för den brukliga promenaden från Seglarberget till byn, rodde jag bort til byn.
En privat grundutmärkning i Cajsa Wargs anda. Jag undrar vad Sjöfartsverket skulle tycka…

Mötte en segelbåt som nyttjade samma grundfyllda led. Ibland är det bra med en liten båt.

Rödlöga tycks ha begåvats med en ny skärgårdsbåt, Yxlan.  Läser att hon sjösattes 2018 och att hon är byggd både i Estland och Lettland. Men, vilken båt avlöstes av Yxlan? Det finns ju en båt som heter Rödlöga, men har hon någonsin trafikerat Rödlöga?
På håll hör jag handelsbodens dieseldrivna elverk och påminns om att Rödlöga inte har någon fast ström. Men, det var ändå ovanligt tyst, har de lyckats ljudisolera det?
Rödlöga by är en idyll och jag läser att Riksantikvarieämbetet pekat ut ön som ett riksintresse för kulturmiljövården. Vet inte riktigt vad det innebär, men det låter ändå rimligt.

Jag vandrar runt en stund och njuter av miljön.

Går in i handelsboden och köper en glass och betalar gärna öhandelstillägget. Och vad var det för samtal jag överhörde, höll de på att göra egen älgkorv i butiken? Det här är en handelsbod på riktigt. Midsommarstången påminner mig om att vi var här hela familjen och firade midsommar för säkert femton år sedan. Undan gick det. Vi seglade Svinninge-Rödlöga i ett sträck och var alltså framme samma kväll trots att vi startade sen eftermiddag dagen innan midsommarafton. Att fira midsommar på Rödlöga var väldigt familjärt och trevligt. Rekommenderas varmt.

Sjöbrisen den här veckan har börjat rätt sent, men blåst desto kraftigare. Dags att ge sig iväg. Jag lättar ankare och fortsätter norrut. Vart ska jag ta vägen idag då? Funderar över Söderarmsskärgården, men då blir det kryss. Jag fortsätter norrut istället. Skvallerhamn på Arholma får det bli. Jag har aldrig legat där förut, men det ser ut som en bra vik för svajankring. Har jag tur kanske jag kan komma med på någon visning av Batteriet.

Fejans krog brann 2015, men som synes är den nu återuppbyggd. Ny fin hamn också. Jag och min son Filip var ute på en sen segling och åt julbord här under en första advent-helg för en massa år sedan. Fejan är ju en gammal kolerastation och maten stod uppdukad i likrummet. Inte så absurt som det kan låta. Som sig bör var ju likrummet svalt och maten på julbordet höll sig således fräsch. Ser faktiskt ut som om även likrummet är återuppbyggt. Undrar om det är värmeisolerat nu.
Om man skulle ha missat att insupa atmosfären av att vara på landet, är tuppar som gal en bra påminnelse. Här vid Arholma Granö gol tuppen. Hög mysfaktor på det. Kan möjligen vara nostalgi från när vi själva hade höns och en tupp.
Apropå midsommar och midsommarstänger. Ser ni den väldigt speciella midsommarstången ovanför hamnen? På håll ser den ju ut som en julgran. Samma typ av midsommarstång som man har på Åland har man här på Arholma. Även här har vi dansat runt midsommarstången, vilket även det kan rekommenderas. Man behöver inte ens egen båt och bo kan man göra hos Bull-August. Men, man får boka i mycket god tid.
Namnet Skvallerhamn kommer tydligen från att det kan skvalpa, att dyningen från Ålands hav når in i viken. Ålands hav ligger alldeles utanför knuten.
Lite beslöjad sol. Hmm. Väderomslag?
Jodå. Påföljande morgon vaknade jag av att det smattrade på taket. Rätt trivsamt ända tills det kom något som lät som en knall. Eller var det ankarkättingen som rasslade? Nä, en knall till. Den här gången kom jag snabbt ur kojen och satte upp åskledarna. En gång tidigare burrade jag ihop mig och låg kvar när jag blev väckt av spöregn och åska. Det hade kunnat sluta illa. En jätteknall gjorde att jag nästan trodde mitt sista ögonblick var kommet. Jag rusade upp och kollade instrumenten, men allt fungerade. Puh! Någon timme senare knackade det på fribordet och där satt en ledsen tysk i sin jolle. Knallen jag hörde var blixtnedslaget i hans båt en bit bort. Hans fru var i upplösningstillstånd och elektroniken var utslagen. Detta var i Napoleonviken utanför Saltsjöbaden och samma åskoväder sänkte en båt i Saltsjöbaden. En genomföring hade åkt ut. Så, numera ligger inte kvar och hoppas på det bästa och specialtillverkade extralånga åskledare finns numera ombord. Dock oklart vilken nytta de gör.
Jo, jag hade tur och knep den sista platsen på den guidade visningen av Batteri Arholma. Fick göra en förflyttning av båten en vik västerut. Lite korta mooring-linor så jag fick blockera en del av hamnen med ett spring, men det verkade inte vara någon rusning hit, så det störde ingen.
Batteri Arholma består av två kanoner, en här och en på en ö österut, Ovanskär. Om jag förstod det rätt krävdes det 340 personer för att sköta driften av de två kanonerna. Något mer än vad jag hade gissat på.
Magasinen till kanonen är något större än vad man kanske der framför sig när man pratar om ett magasin.
Det är inte bara att ladda och skjuta. Det krävs en massa kringresurser som t ex sjukvård …
… och mat. I marketenteriet kunde man hitta godsaker som den klassiska gröna konservburken med leverpastej, konserverad lapskojs och ravioli. Vattnas det i munnen?
Allt för denna kanon.
En spännande knapp. I en krigssituation, skulle det bli fred om man slog över reglaget?
Kryss ner till Kapellskär, sedan blev det räkmacka resten av vägen ner mot Rindö. Jag hade egentligen tänkt stanna till på vägen ner, men kvällen var fin och väderprognosen spådde kraftigt regn kommande natt, så det kändes skönt att komma fram även om det blev åtta och en halv timmas segling.

Tack Pelle för den här veckan, men nu ska det bli trevligt med lite annat sällskap.

 

Publicerat

Midsommarsegling

Rutt: Rindö hamn-Låghallskär-Sandhamn-Harö-Rindö hamn
Datum: 23-26 juni

Det har blivit lite av en tradition att fira midsommar på Hallskär, men nu var det ju några år sedan jag var i Stockholm över midsommar, så den traditionen såg jag fram emot att få ta upp igen. Känns som midsommar på riktigt. Dessutom skulle Leonora, 13 månader, begå sin seglingspremiär. Hur skulle det gå? Fast som min son påminde mig om att jag hade sagt: – Vad kan egentligen gå fel? Och vad kan dessutom gå fel när meteorologerna lovat ett historiskt bra midsommarväder. Inte sedan 1970 hade det tydligen varit så bra väder. Men, då har inte meteorologerna varit på Hallskär. Där har vi haft flera midsomrar med bra väder. Fast, kunde det verkligen bli så bra som de lovat? Jodå, och det blev bara bättre och bättre.

Leonora ser fortfarande lite frågande ut över var hon hamnat någonstans. Även mamma Linnea ser lite skeptisk ut.
Slobi ser dock ut som om hon börjar känna sig lite mer hemtam.
Fast, lite välling gör susen. Precis som hemma ju.
Torsdag är ju arbetsdag för de flesta, så vi kastade inte loss förrän 16:50. Det hann bli kväll…
Hallskär i sikte. 22:25 lade vi till efter att ha avverkat 33 sjömil. Tur att vi gick idag. Hur ska de andra som kommer imorgon få plats? Tänkte vi…
Doppa fötterna, vad kul! Senare, när båtens papparazzi hade annat för sig, sänktes, på egen begäran, jodå, hon är väldigt tydlig med vad hon vill, en betydligt större del av henne ner i vattnet. Reaktionen var någon slags chockblandad förtjusning. Uppenbarligen lite kallare än på babysimmet i badhuset, men inget som tycktes påverka lusten till fler försök.
Med halva matstolen (benen lämnades i bilen) med ombord blev det lite matro.
Namnet till trots, Låghallskär, är det rätt brant att ta sig upp från båten till toppen. Belöningen är svårslagen. Några få öar till och sedan är det Estland nästa.
Alla får hjälpa till att klä stången och jag och Slobi bidrar med blommor. Det ser ju kargt ut, men den som söker han finner. Jag har inte riktigt fått klart för mig vem som ser till att detta händer, men händer gör det, år efter år.
Hur de andra skulle få plats undrade vi kvällen innan. Jag har nog aldrig sett så många båtar i den här viken. Jag räknade till tio båtar med anknytning ill Singel & Mingelsegling Stockholm, det gäng som fick mig att upptäcka midsommar på Hallskär.
Jag och Leonora hade redan badat, men nu var ju resten av båten tvungna att midsommarbada.
För Slobis del krävdes ett mycket moget övervägande innan hon försiktigt gled ner i vattnet. – Man kan ju slå sig annars. ??? Väl i, var hon istället svår att få upp ur vattnet.
Vadå midsommarfirande? Jag vill sitta här i min stora fåtölj!
Men, vad håller de stora på med!?
Musikerna har varierat, men repertoaren består och fonden är lika fantastisk som vanligt.
Fina, lilla familjen.
Kvällssamling på berget för grillning. Leonora upptäcker en wauwau på nära håll, Pers skeppshund Loke.
Hundar brukar ju inte alltid gilla barns ömhetsbetygelser, men Loke lät sig väl finna. Leonora verkade förtjust och Loke totalt ointresserad.
Med lite gott käk sitter jag bra här.
Grillen har inte funnits ombord på flera år, så jag kände mig lite som en nybörjare, men gott blev det.
Ja du Mats, så dags att kolla segeltrimmet när du redan blivit upphunnen 🙂

Vi stannade till en kortis i Sandhamn för att fylla på vatten. Vad olika man kan fira midsommar. Drastisk kontrast till midsommar på Hallskär. Vi flydde fältet så fort det bara gick.

Humör och utstrålning ändrar karaktär med blixtens hastighet.
Vad enkelt livet vore om man själv var lika lättroad.
Är det månne kölsvinet som varit uppe och grisat ner?
Efter lite sökande fastnade vi för en vik på Harö.

Vi kanske inte skulle kalla det för en strand, men för Leonoras del dög det mycket väl som badplats.

Det hör ju till båtvärldens vett och etikett att hälsa på båtar man möter. Leonora har snabbt förstått vinken.
Ett kritiskt moment: Att gå iland eller ombord med ett litet barn i famnen.
Möte med skärgårdens vackraste och pampigaste ångbåt, ss Norrskär.
Ibland händer det. Det blir bara för varmt. Lätt avhjälpt med en tamp som låter en bogseras av båten.
Är det lite skräckblandad förtjusning hon utstrålar över pappas påhitt?
Så var denna midsommarhelg avslutad för oss och många fler. Rena autostradan genom Lindalssundet. Kustbevakningen låg och höll koll på oss, så vi inte seglade för fort. Max 12 knop här…

Tack Slobi, Linnea, Leonora och Joakim för en härlig midsommarhelg. Jag tror Leonora är en blivande sjöbuse.

Publicerat

Kristi Himmelfärds-segling

Rindö hamn-Kalvholmen (på svaj på norra sidan)-Bockö Storö-Jolpan-Ljusterö (Ramsmora)
26-29 maj 2022

För åtta år sedan deltog jag för första gången i ett seglingsarrangemang ordnat av Singel- och Mingelsegling Stockholm. Då som nu skrämde väderprognosen en och annan skeppare att stanna i hamn. Då som nu blev det bättre än väntat.

Jag och Slobi skulle fira Leonoras ettårsdag innan vi gav oss iväg, så det hade nästan hunnit bli kväll när vi kastade loss.
Jag fick hälsa två stamgäster välkomna ombord. Robban har varit med på tre etapper på mina långseglingar och Anna-Karin har varit med på två.
Det finns alltid något att fira. Turturduvorna hade förlovat sig! Förlovningsringarna var inte vilka ringar som helst. Dem hade de smitt själva.
När vi lämnade födelsedagskalaset började det spöregna. Oftast bättre utåt skärgården. Vi kom inte så långt, utan kastade ankare och låg på svaj norr om Kalvholmen.
Dagen därpå var det mestadels soligt och härligt. Än så länge seglar vi med mening, men utan mål. Vi nås av rapporter om att den skader vi tänkt hinna ikapp, stegvis håller på att lösas upp innan den ens kommit någon vart.
Vi bestämmer oss därför för att segla vidare på egen hand och går mot Möja-arkipelagen och hamnar till slut här på Bockö Storö.
Vad ska vi fira idag då? Att solen skiner?
Från stan kom rapporter om regnkaos. Kändes rätt bra att vara här ute.
Dags för…
…obligatorisk öpromenad.
På Bockö Storö kan man t o m gå och titta på en stor insjö. Foto Slobodanka Savinovic.
Lördag och lite bistrare väder. Men, skepparen är nöjd ändå – fick sin tes bekräftad: På Möja Västerfjärd blåser det alltid!
Målet för dagen var bastun på Jolpan med tillhörande, obligatoriskt dopp i havet. Foto: Slobodanka Savinovic.
Jolpan och Idholmen har som så många andra öar vuxit ihop genom landhöjningen och utgör en sammanhängande landmassa. För första gången, tror jag, hamnar jag på upptäcktsfärd på södra delen av Idholmen…
…som visade sig vara väldigt vacker.
Foto: Slobodanka Savinovic.
Seglingen avslutades med kurs mot Ramsmora på Ljusterö. Här skulle båten tas upp för lite årlig omvårdnad.

Tack kära gastar för en jättetrevlig segling! På återseende!

 

 

Publicerat

Göteborg

Göteborg
Datum: 13-16 maj
Bilderna tagna med mobilkamera.

Till sist hittade vi en helg då både jag och min son Filip och hans sambo Lise var lediga. I höstas flyttade de till egen bostadsrätt i Kålltorp och egentligen hade jag tänkt åka ner någon månad efter inflyttningen för att inspektera vad de skaffat och var de hamnat. Men, det började inte så bra. Grannarna ovanför störde så till den grad att de övervägde att sälja innan de ens var färdiga med ommålningen. Så, planerna på Göteborgsresan sköts lite på framtiden. Men, läget ljusnade. En dag upptäckte de att fridsstörarna själva lagt ut sin lägenhet till försäljning.

Alltid nyfiken på det oprövade. Flixbus i Sverige (gamla Swebus Express) har börjat köra tåg under namnet Flixtrain. Ilsket gröna, så de går inte att ta miste på. Fräscht, billigt och punktligt, men rätt hårda säten som inte gick att luta och ingen servering ombord. Och det kändes som om jag aldrig åkt så fort mellan Stockholm och Södertälje förut, tror jag loggade 17 minuter. X2000 kör förmodligen lika fort, men de är ju gjorda för att man inte ska märka av farten. Det var snudd på obehagligt. Kände mig inte helt övertygad om att de gamla, visserligen uppiffade, järnvägsvagnarna skulle hålla sig kvar på spåret.

Mitt första ärende i Göteborg var att träffa Martin. Hösten 2019 började jag jobba med Drivkraft Sverige och hösten därpå började Martin som VD för två bolag knutna till Drivkraft Sverige och vi fann varandra snabbt, men vi hade aldrig tidigare mötts IRL. Martin bor utanför Göteborg och pandemin gjorde sitt för att hålla folk på distans. Jag har alltid hävdat att videomöten var helt OK, men att man måste ha träffats fysiskt först för att det ska kunna uppstå ett förtroendefullt samarbete. Helt fel. Vi har haft ett jättebra samarbete ändå, men nu var det roligt att ses på riktigt. Lika sympatiskt oavsett medium. Tack Martin för en trevlig lunch!

Filip hade flaggat för att han slutade vid kl 16 så jag hade några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta spårvagnen ut mot Kålltorp.

Min första tanke var Sjöfartsmuséet, men det visade sig vara stängt för ombyggnad. Röhsska fick det bli istället. Jag tänder väl inte riktigt på kinesiskt porslin, men lite kul att se vilka influenser importen från Kina och även Japan fick på svensk och skandinavisk design, även om kopplingarna ibland var så subtila att de var svåra att skönja. Fotot från webben.
Filip och Lise visade sig bo i ett ännu trevligare område än jag hade föreställt mig. Och vilket fint hus.
Förutom mysiga kvarter med landshövdingehus kändes närheten till parker och grönområden som en jättebonus.
Fredagens gråmulna och småblöta väder övergick i solsken och lördagens brunch med Lises föräldrar dukades upp i trädgården. Första gången jag träffade Reiner och Anette. Jättetrevligt! Hann bli rätt sen eftermiddag innan vi bröt upp.
Jag har försökt förut när jag varit i Göteborg att få biljetter till operan, men aldrig varit där.  Nu skulle det ske. Viva la mamma lät ju också som en bra introduktion till operavärlden för Filip och Lise. En operasatir med svensk text och regi av en av Galenskaparna, Claes Eriksson. I grunden en gammal opera av Donizetti. Men, nä. Vi gav föreställningen max tre av fem poäng. Kul dock att få besöka operahuset. Läcker byggnad med fantastisk utsikt över älven och hamnen. I min värld var Göteborgsoperan fortfarande rätt ny, men time flies. Invigdes 1994, så ny är nog inte ett helt rättvisande epitet.
På vägen hem hamnade vi på ettans spårvagn och satt kvar och åkte hela vägen till Östra sjukhuset. Jag har aldrig varit där och tyckte det var kul att få se var Filip arbetade som sjuksköterska. Ingen vacker byggnad, men en jättefin promenad hem genom koloniträdgårdar, parker och mysiga villakvarter.

På söndagen hade vi bestämt träff med kusin Johan och hans Anna-Karin. Av detta blev det dock intet. Kan det ha varit för en tre-fyra år sedan de sålde sitt  hus i Malevik och flyttade till lägenhet i stan och i samband med det även skaffade ett sommarhus i Bovallstrand? Lät ju som ett bra koncept. Till min stora förvåning berättade Johan att de nu köpt hus i veckan och skulle flytta tillbaka till Malevik. Lägenheten låg ute till försäljning och det var visningar i helgen. Inte riktigt läge att ses där.

Vad gör vi då? Filip och Lise gick på årsstämma i bostadsrättsföreningen och jag tog en nostalgipromenad några kvarter bort till Göketorpsgatan och kikade på ett hus där släkt bott, Nisse och min mammas faster Maggan med dotter Barbro och där jag varit och hälsat på flera gånger för en sisådär hundra år sedan. Allting brukar se mindre ut idag jämfört med barndomens minnesbilder. Här var det tvärtom. Men tydligen har huset byggts till en del.
Under eftermiddagen bestämde vi oss för att ta en tur till Botaniska trädgården. Förmodligen har jag varit där som liten pilt när jag bodde Göteborg, men det var ju nu ett tag sedan.
Vilken oas! Där var det inget problem att låta timmarna gå bland planteringar, porlande bäckar, dammar och en fika i solen.

På vägen hem övertalade jag Filip och Lise att bestiga Skansen Lejonet.
Nåja, de var inte svårövertalade och det var ju spännande att se en infödd göteborgare som Lise få en lätt förvirrad min över vad vi såg ut över. Nyttigt att vara turist i sin egen stad ibland.
Göteborgsbesöket närmade sig sitt slut. Måndag morgon tog jag spårvagnen in mot stan och sjätte gången gillt blev det en gammelvagn.
De kallas även för pedalvagnar och körs ungefär som en automatväxlad bil. För mig är de sinnebilden av hur en Göteborgsspårvagn ska se ut, låta och kännas.
I takt med leveranser av nya vagnar blir de en allt ovanligare syn. Den här vagntypen har 50+ år på nacken och är still going strong. Vilken buss kan skryta med det?
Jag hade fått blodad tand för trädgårdar och parker och bland förslagen till söndagsnöjen dök även Trädgårdsföreningen upp som ett alternativ. Hade jag någonsin varit där? Vet inte. Rätt otroligt egentligen med tanke på hur centralt belägen denna park är.
Man ståtar med både stort växthus och Nordens största rosarium.
Kanske kunde jag få lite inspiration till den eventuella rosenplanteringen längs terrassen hemma? Men, hur tänkte jag där egentligen? Det dröjer väl en månad sisådär innan rosorna slår ut i blom. Ytterligare en oas i Göteborg i alla fall som jag kommer att ta sikte på framöver.
Tanken var att träffa kusin Fredrik och hans Tina söndag kväll, men efter mycket promenerande kände vi oss alla rätt mosiga. Fredrik som varit iväg och vårrustat en segelbåt under helgen verkade vara i samma mood och misstyckte inte att istället ses på en fika måndag förmiddag.
Hemresan var först tänkt att återigen gå med det limegröna Flixtrain, men istället bokade jag om till ett SJ regionaltåg och åkte via Västerås. Ännu så länge Slobis egentliga hemstad. Flixtrain hela vägen till Stockholm hade kostat 129 kr. SJ:s långsammare, men för all del bekvämare, regionaltåg kostade 337 kr och då var jag inte ens hemma i Stockholm. Intressant vad konkurrens kan göra med priser.

Tack Filip och Lise för en jättetrevlig helg. Härligt att få koll på var ni bor och att få ser hur trivsamt ni fått det i ert nya boende.

Publicerat

Premiärsegling

Rindö hamn (vinterplats)-Kalvholmen-Hjälmö Västerholme- Rindö hamn (sommarplats)
Datum: 22-24 april

Om man nu kan dela in året i två säsonger, vinter- och sommarsäsong, så var det min premiär i helgen för sommarsäsongen. Smaka på det ordet! Sommar…. Mmm.

Det är också en alldeles speciell känsla att komma ut tidigt i skärgården. Det är ganska öde. Det är fridfullt. En och annan motorbåt. Annars är det mest sjöfågel som ”stör” friden.

Klockan hade nästa hunnit bli kväll innan vi kom iväg, så första dan blev det kort motorgång till Kalvholmen vid Lindalssundet. Det är något speciellt med premiärer. Lite pirrigt, lite ovant. Var det det som gjorde att jag fick lägga om ankaret tre gånger innan vi lyckades kila in oss mot land? Kändes inte så rutinerat 😉
Jag hade en ny gast med ombord, Slobodanka. Hon har fått utstå ett och annat. Slobi var med i Hemavan och hade inför resan deklarerat att hon inte var någon erfaren skidåkare. Det första jag gjorde, visserligen av misstag, men ändå, var att ta ut henne i en svart pist. Slobis seglingserfarenhet bestod av två korta eventseglingar med sitt företag, utanför Askersund . Nu fick hon smaka på segling i låga temperaturer och friska vindar upp till 10 m/s. Kanske inte de mest inställsamma förhållandena för att få mersmak för segling. Som tur var sken dock solen en del.
Enligt kartan borde ön ha givit oss lä från den nordliga till nordostliga vinden. Fast friska vindar i skärgården är luriga. Istället för att följa meteorologernas vindpilar, kan de istället välja att leta sig fram genom sund och runt öar. Så istället för förväntat lä blåste det från ost till ostsydost. Men, efter ett tag mojnade det. Frid och fröjd och en lugn natt.
Efter fyra-fem somrar med långsegling känns det som att upptäcka skärgården på nytt. Jag vet inte hur många gånger jag legat vid Kalvholmen. Ändå blev jag lite överraskad av hur kuperad ön är.
Slobi har inte varit ute i skärgården jättemycket och som alltid är det kul att återupptäcka kända platser genom någon annans ögon.
Vi fick kliva över många omkullfallna träd som väl fallit offer för någon höststorm. Men på Kalvön hade bävrarna varit framme och fällt många träd, i flera fall långt uppe på land. Jag trodde de höll sig till vattenbryn. Vad vill de egentligen åstadkomma med detta? På ytterligare en fråga från Slobi, med anledning av alla träd som fallit omkull, blev jag svarslös: – Sköter man inte om skogarna?
Hjälmö Västerholme är för mig och för evigt förknippat med Paradiset. Det var vad min son Filip, då 11 år, rapporterade när han ringde hem och berättade för sin mamma om ön vi lagt till vid. Då var det sol och värme och mycket bad och ett minne som värmer. Nu var det rätt så mycket bistrare, 9° i vattnet och det var nog mer än vad det var i luften, så inget dopp i år. I samband med förra årets premiärsegling var det 7° i vattnet, men betydligt behagligare i luften, så då blev det bada av.
Samma fenomen här. Vi borde haft lä, men vinden letade sig in i sidan på båten. För säkerhets skull drog vi ut båten inför natten som förflöt lugnt.
Naturen har inte riktigt vaknat upp än, fast framförallt blåsipporna var på alerten. en och annan vitsippa och Slobi hittade en viol som fick följa med ombord.
Lite otippat. Det är faktiskt snö och inte sten som vi trodde när vi såg dessa fläckar på håll. Sommaren kändes genast lite mer avlägsen.
Ser nästan ut som en konstinstallation.

Slobi visade sig vara en läraktig gast. Det är kul när människor kommer ombord som vill lära sig och som vill förstå hur allt hänger ihop. Man inser att segling kan vara en värld som det kan kännas lätt överväldigande att komma in i. Dessutom ska man lära sig seglingsspråket. Det kan vara nog så knepigt för någon med svenska som modersmål, men har man vuxit upp med serbokroatiska, kan ju även ord som förtöjning, tamp, slacka etc. orsaka kortslutning i huvudet. Och vad är det nu för skillnad mellan slacka och släppa eller tamp och snöre eller lina?
Förutom att det naturligtvis är härligt att få komma ut var ett av syftena också att testa om den kärlek Benns (riggfirma) givit min bom under vintern fått önskat resultat. Jag har under många år haft problem med revningen och nu var det Benns tredje försök att åtgärda de ständigt återkommande problemen med revlinor som fastnar inne i bommen. Tredje gången gillt? Idag provades rev 1 och igår rev 2. So far, so good. Hoppas det blir bestående.
Inte en helt vanlig syn i norra skärgården. HMS Astrea låg stilla utanför Grinda. Resultatet av ett militärt uppvaknande?
Slobis summering var mestadels positiv: Jättehärligt och spännande om än lite väl dramatiskt ibland när båten krängdes ner i vindbyarna eller när hon i en frisk slör fick styra i Oxdjupsleden medans skepparen försvann på toa.
Med ett sådant betyg får man ändå vara nöjd. Kände en viss oro för att det skulle bli för tuffa förhållanden för en nybörjare.
Publicerat

Vårutflykt till Hemavan

Datum: 3-7 april

Skidsäsongen började lida mot sitt slut, men jag var inte helt mätt på vinter och skidåkning. – Vad sägs om att åka iväg och åka skidor innan snön försvinner? Slobodanka hade lärt sig utförsåkning i vuxen ålder och betonat att hon inte var någon erfaren åkare. Ändå kom svaret blixtsnabbt: – Javisst!

Vart skulle vi då åka, en kortvecka i april? Det skulle vara snösäkert och helst med möjlighet att resa kollektivt. Ännu en tur till Jämtlandsfjällen? Resa kollektivt, ja! Men snösäkert, nja… Ramundberget? Med Härjedalingen skulle vi som bäst komma fram och tillbaka till Funäsdalen. Har man dragit ner på trafiken månne? Vemdalen? Dåligt med snö. Björkliden eller Riksgränsen? Sovvagnsplatserna slut. Hemavan då? Dit går det ju flyg. Jo minsann! Det funkade.

För er som inte har järnkoll på var Hemavan ligger, en karta. Pluppen med ettan markerar Hemavan och knappt två mil sydost om Hemavan hittar man Tärnaby och det vet väl alla vad den byn stoltserar med. Som ni ser är det rätt långt bort, 90 mil från Stockholm och 1 timme och 50 minuter med direktflyg. Visserligen med en Fokker 50, men ändå…

På Arlanda började det med en rejäl sightseeingtur med bussen som skulle ta oss från terminal fem till planet. Ett tag trodde jag nästan att vi hade hamnat på en ersättningsbuss för flyget till Hemavan. Såg ut som om chauffören var på väg att svänga av ut på motorvägen. Men, han besinnade sig och till slut kom vi till terminal tre där planet stod parkerat.

Bagageband har man rationaliserat bort på Hemavan Tärnaby Airport, som man så stolt kallar sig. Låter alltid tjusigare att klämma in ett ord på engelska, eller hur? Under inflygningen passerade vi Tärnaby och kunde tydligt urskilja både Ingemar- och Anjabackarna samt min favorit, Hassebacken. Vem var förresten Hasse? Den gången, 2018, flög vi till Umeå, hyrde bil där och bodde i Tärnaby, men besökte Hemavan även då. Strax efter Tärnaby dök Laisalidens fjällhotell upp. Där var jag som liten knodd, sju år. Vi bodde i Skellefteå då och mamma körde upp. Det var påsk och dagsmeja och leriga vägar. Mamma fick nog lite panik över väglaget och lejde någon ur ortsbefolkningen att köra en bit. Minns inte riktigt vad jag kände i sammanhanget. Var det pinsamt, läskigt eller spännande?
Lite mycket att kånka på även om avstånden var korta. Taxin utanför terminalen var förbokad, men var strax tillbaka och plockade upp oss. Det måste ha varit den dyraste taxiresan jag någonsin gjort. Via en brevlåda för att plocka upp nyckeln var det 2,8 km till vår stuga och för det ville man ha 295 kr.
Hemavan ståtar med en gondollift, en kombination av stolar och gondoler. Den invigdes 2017 och det får väl ses som ett tecken på att man satsar i Hemavan. Till skillnad från i Tärnaby, får man väl säga då, där liftarna känns ålderstigna. Minns dessutom att liftarna i Tärnaby inte klarade sträng kyla så bra. Man öppnade först när temperaturen kröp över -27°, så några förmiddagar fick vi invänta varmare temperaturer innan vi kunde börja åka.
De två första skidåkningsdagarna bjöd på strålande sol, även om det kunde pipa till i vindbyarna. Med gondolen kommer man upp till den nordligaste toppen i systemet. Här blickar vi sydostvart mot resten av systemet och till vänster i bild skymtar man Kungsliften genom snöyran.
De här tappra åkarna är på väg norrut på Kungsleden som börjar här i Hemavan och inte slutar förrän 450 km senare i Abisko. Undrar hur långt det här gänget skulle gå? Skulle de gräva bivack, bo i tält eller kanske i stugor? Verkar spännande oavsett vilket.
Slobi hade deklarerat att hon helst åkte i blå backar. Nu var det ju svårt att ta sig runt i Hemavan och undvika röda pister. Jag hade även sett på kartan att det fanns en svart pist i Hemavan, men min minnesbild av skidsystemet var att alla backar var av det lättare slaget, så jag undrade i mitt stilla sinne vilken backe det kunde vara. Det visade sig vara den första backen jag lockade ut Slobi i. Skäms Pelle!
Trots vad Slobi ofta uppfattade som fasansfulla branter, hade hon nästan hela tiden ett leende på läpparna. Efteråt berättade hon att hon hade varit rädd de två första eftermiddagarna. Kanske hängde det samman med att man blir trött när dagen lider mot sitt slut och att man då inte känner att man behärskar åkningen lika bra.
Kungsliften börjar halvvägs upp i systemet och är 1,8 km lång.
Den tar en upp till den högsta punkten i systemet, 1 135 m ö h.
Vid Kungsliftens topp…
…har man en magnifik utsikt över fjällvidderna.
Ibland räcker inte ens egna ögon till riktigt och då är det roligt att uppleva saker genom någon annans synintryck. Slobi var så fascinerad över den i hennes tycke dramatiska naturen. Hon tyckte det kändes som en ny värld när man klev av Kungsliften, inte som Sverige. Hennes tankar gick till en fantasibild av Grönland.

I fonden ser man lite mer dramatiska bergsformationer. Det brukar vara ett tecken på att man ser in i Norge.

Sol, ny mjuk snö, välpistat och härliga backar. Det är en sån kick när allting stämmer.

Från första början föreslog jag att Slobi skulle ta täten. Tänkte att jag kunde hjälpa henne upp om hon skulle ramla. Det avvisades dock å det bestämdaste. – Jag ramlar inte! Men, nu blev jag stående och undrade vad som hade hänt. Det kunde inte Slobi heller redogöra för riktigt. Plötsligen hade hon bara fallit omkull och var utan ena skidan. Det gällde att ha full fart för att komma över en svacka och just där låg tydligen en förrädisk snödriva. Först den vanliga oberörda uppsynen och leendet, senare på kvällen kröp det dock fram att hon hade ont i stort sett överallt.
Flyget kom och gick någon gång per dag.
Tredje dagen och mestadels mulet och emellanåt lätt snöfall.
Inte helt lätt att se vad som var pist respektive off pist. Det hände att vi åkte fel och det var nära att jag ramlade när jag åkte på en hård vall vars konturer jag inte kunde urskilja.
Finkrog i backen hör väl inte till vanligheterna, men Björks i Hemavan är ett exempel på det. Det fanns även en del krogar nere i byn, men öppettiderna var inte alltid så generösa. Man får skynda sig på att äta middag om restauranten stänger kl 19.  Ska du till Hemavan kan vi dock rekommendera de jättegoda pizzorna på Auroras kök.
Sista dagen och utcheckning ur huset. Packat och städat och en snabb fika innan vi rullar ner mot stugreceptionen.
Fast, rullar och rullar. Nu slår snåljåpen till i mig. Ska vi betala nästan 600 kr för att i två etapper förflytta oss och vårt bagage den relativt korta vägen till flyget? Nej! Slobi är inte så övertygad om det kloka i detta beslut, men jag erbjuder mig att bära lite extra och hävdar att det är nyttigt med ett motionspass… När jag senare på kvällen bär två pjäxbagar och två skidfodral från stugreceptionen till flygplatsen stannar en bil drygt halvvägs och jag blir erbjuden skjuts av en snäll tjej. Hon tyckte tydligen att jag såg lite överlastad ut. Tack snälla du!
Centrumbacken. Vid backens fot finns en rätt trevlig lunchrestaurang, Anders. Där har vi sammanstrålat vid ett par tillfällen med Slobis kompis Elena och Elenas kompis Carro. Elena har tidigare extraknäckat som skidlärare i Serbien och var följaktligen en jätteduktig skidåkare. Hon blev dock lite förnärmad när jag uttryckte min förvåning över att det finns skidorter i Serbien. – Det går faktiskt att åka utför på andra ställen än i Alperna! Carro å sin sida var lite star struck över att ha stött på Stig Strand på ett fik och det var ju nästan oundvikligt att samtalet gled in på hjältarna från Tärnaby, liksom Stenmarks kompis Bojan Križaj.
Med centrumliften kommer man upp hit. Idag en ankarlift. Imorgon en express-stollift enligt Hemavans vision 2025.
Man kan inte påstå att Hemavan är ett partyställe. Idag är det torsdag och klockan är fyra. På nästan vilken annan skidort som helst hade det varit after ski. Vi fick på nåder slå oss ner i splendid isolation på Anders terrass medan personalen städade restauranten. Istället för after ski fick vi njuta av lite lugn och ro. Inte fel det heller.
Innan vi flög hem åt vi på restauranten i anslutning till stugreceptionen där denna bild hängde. Andas den sextiotal eller är det ännu längre tillbaka i tiden? Tankarna går återigen till Laisaliden och tolkningen efter vessla vi gjorde där. Var det efter en sådan?
Som synes, flygplatsen ligger skit…, ursäkta skidnära. Planet var lite sent p g a stökigt väder på Arlanda och det var fortsatt stökigt när vi skulle landa där. Det blev så guppigt att jag började fundera över både kaptenens CV och en Fokkers bärkraftighet för hårda landningar. Det fick jag anledning att fundera över ytterligare en gång. När vi väl fått syn på landningsbanan och snöröjningsfordonen avbröts inflygningen och vi steg igen. Hade han missat landningsbanan? En stund senare skylldes den avbrutna landningen på att det var ett annat flygplan som tydligen tagit lite för god tid på sig att taxa av. Var det möjligen termen Go-around kaptenen nämnde? Slutet gott, allting gott!

April, april! Förväntan om vår och avklädning av båten kom på skam och ett tag snöade det mer här än vad vi upplevde i Hemavan. Trots allt är skidsäsongen nu över för den här säsongen. För min del i alla fall.

Tack Slobi för ditt mod och din smittande entusiasm. Det var jättetrevligt att resa med dig och jag hoppas du fick lite mer av mersmak för utförsåkning, än motsatsen 😉

Publicerat

På upptäcktsfärd i Jämtland

Var: Handöl, Storulvåns fjällstation, Åre, Storlien och Tännforsen.

Datum: 19-24 mars

Mitt kameraobjektiv befinner sig på lagning, så istället har mobilkameran fått tjänstgöra som reporterkamera, vilket förklarar den varierande bildkvaliteten.

Birgitta: – Kjell och Amelie har fått låna en stuga i Jämtland och frågat om jag ville hänga med. Det finns en plats till om du vill haka på. Stugan ligger i Handöl.

Handöl? Lät vagt bekant, men att på rak arm placera orten på kartan kunde jag inte. Jag sög på karamellen ett tag och som tur är fanns platsen kvar när jag väl valde att tacka ja. Jag hade fortfarande dålig koll på vart vi skulle, när vi gav oss iväg. Tänkte att, om de andra valde att åka dit, var det säkert bra.

Vi bilade upp i strålande solsken och vårväder, på mestadels bekanta vägar, men vi kom också till, för mig, nya orter såsom Åsarna, Svenstavik och Myrviken. Åsarna gav ju lite associationer till skidåkning och det började lunchkurra i magen. På Google maps hittade vi en restaurang, Hävvi i Glen, originellt namn och 5.0 i betyg (1 recension). Tillhörande bild visade inget annat än en kyrka och ett torp och väl på plats såg vi inget annat än en kyrka och ett torp. Vi ringer. Efter en stunds förvirrande vägledning förstod restauranginnehavaren att vi var i Åsarna: – Va! Är ni i Åsarna. Jaha, men min restaurang är 3 ½ mil bort. Google maps är ju oftast imponerande bra, men ibland slår det slint. Istället stannade vi hos Siris. – Vad kan du rekommendera? Svar: – Ingenting (!). Hans självinsikt visade sig vara god…

Väl framme vid stugan visade sig resans största utmaning bestå av att ta sig ner och upp för backen till respektive från stugan. När vi kom fram dristade vi oss till att köra ner med bilen. Såg ut som om det isiga underlaget brast och att vi fick bra fäste. Ner gick bra, men upp… Kjelle hade snökedjor med sig och äntligen, tänkte jag, skulle jag få lära mig hur man sätter på snökedjor. Under ett snöoväder i Andorra för några år sedan bevittnade jag vilka problem många bilister hade med att montera dem. Men, snökedjor finns naturligtvis i olika storlekar och Kjells och Amelies bil hade något mindre däck, så det gick inte alls. Efter lite isröjning och ett antal fruktlösa försök att köra upp provade jag att ta sats och i stället backa upp och bingo! I fortsättningen fick bilen stå på parkeringen vid backens krön. Men, backen var fortsatt en utmaning. Kjelle klarade sig med smärre blessyrer och bara lite blodvite tack vara att han hade skidhjälm och rygga på sig när han ramlade. Vid en av nedstigningarna gick tydligen Amelie ner i spagat, vilket därefter begränsade hennes längdåkningsförmåga. Själv tog jag det säkra före det osäkra en dag och satte mig på rumpan och åkte ner. Fick sådan fart att jag t o m passerade vårt hus.
Söndag bjöd på fortsatt strålande väder. Myrarna runt stugan (Snasahögarna) låg till stora delar bara. Skulle det finnas snö att åka på? Foto: Birgitta Eklund.
På vägen upp mot Storulvåns fjällstation lugnades vi dock.

Storulvåns fjällstation.
Det var ju i och för sig rena vårvärmen, uppåt 10°, men, shorts och t-shirt? Det var väl ändå att ta i… Det här gänget skulle ge sig ut på en topptur upp på Getryggen och vi såg hur de senare på dagen åkte off pist ner för berget. Jag vill också…
Snödjupet varierade verkligen. Här bör det väl ha varit ca 1 ½ meter, emedan det på andra ställen snarare var 1 ½ centimeter eller rent av barmark.
Kjell och Amelie hade stålkantade turskidor med sig. Sist mina turskidor var ute och rörde på sig flög de från Umeå till Arlanda och en av bindningarna måste ha fått sig en kyss då, så de fick bli hemma. Jag och Birgitta hyrde och hyrde med stighudar. Det senare var en ny erfarenhet för min del. Det var ju som rena söndagspromenaden att gå upp för de isiga backarna. Fast intrycken av turskidor varierade. Jag var jättenöjd. De andra klagade över att det var jobbigt att skråa och Kjell och Amelie fick kämpa på i uppförsbackarna (utan stighudar).

Foto: Amelie Gottfridsson.

Man fick ju nypa sig i armen. Det är faktiskt fortfarande vecka 11 och vi har påskväder. Hur ska det bli i påsk? Kommer det finnas någon snö kvar för dem som vill åka då?
Alla man möter är smittsamt glada och trevliga och man blir alldeles hög av luften och tystnaden. Inga skotrar som stör friden. Det enda jag hör är min egen tinnitus. Foto: Birgitta Eklund.
Lunchpaus vid Ulvåtjärns raststuga. Skyltarna pekar mot Blåhammaren och Sylarna, jämte Storulvåns fjällstation delar av den välkända Jämtlandstriangeln. Vore kul att testa någon gång. Men, vad är det för konstiga moln? Ser ju ut som flygande tefat…
Är det de flygande tefaten som tänt sina strålkastare inför landningen? Ett par dagar senare kommenterades faktiskt våra observationer på Aktuellt. I stället för tefaten var det fantasierna som fick landa. Tittare hade skickat in bilder tagna lite längre söderut, i Härjedalen. Linsmoln kallas de tydligen. På vägen tillbaka inspirerades vi av två norska damer att gå bort mot Sylarna. Jag tror att det är de som skymtar i fonden. Vi gick bort mot en bergskam i förhoppningen att få en fantastisk vy. Istället var det en ny kam som lockade till att gå ännu lite längre. Jag tittade på kartan och ville tolka det som att det inte borde vara längre att fortsätta och gå runt Stor-Ulvåfjället i stället för att gå samma väg tillbaka. De övriga i gruppen granskade kartan och min plan med en kritisk blick och min idé röstades ner med en överväldigande majoritet. Det var nog ett klokt beslut. Vi var rätt möra när vi kom tillbaka.
Halt!, läste jag först. Var tyskar inte välkomna här? Hmm, man kanske ska läsa på svenska i Sverige.
Påföljande dag lämnade vi Birgitta åt sitt öde i längdåkningsspåren och satsade på utförsåkning i Åre eller som Amelie uttryckte det: – Jag behöver vila upp mig med lite slalom. Jag höll med, annars har jag nog brukat tänka tvärtom, att jag behövt vila upp mig med lite längdåkning.
Åre visade sig från en positiv sida. Personalen var vänlig och maten var god. Kanske undrar ni vad det är för röd sås som ackompanjerar min älgkorv? Lingonketchup! Kjelle ser fortfarande rätt obekymrad ut, ovetandes om att någon har plockat hans hyrskidor. Förmodligen hade någon tagit fel. En timme senare stod han dock på nya skidor efter att ha blivit upphämtad av en skoter. Kanske en nyttig påminnelse för oss alla att alltid parkera skidorna en och en och inte i par.
På förmiddagen var det som att segla ut på en fjärd med platt vatten i en frisk slörbog. På eftermiddagen var det som att stånga sig fram på en kryss i motsjö. För att prata svenska: Hårt och fort på förmiddagen, moddigt och mjölksyra på eftermiddagen.  Analogin med sjön faller möjligen platt på att vi såg renar som betade under oss, på väg upp i liften. Hur vanligt är det? När vi stötte på renar ett par dagar senare, satte de av i full fart när de fick korn på oss och då var de fortfarande långt bort. Det var nog tio år sedan jag var i Åre så jag seglar runt lite som på upptäcktsfärd. Den glassigaste åkningen bjöd backarna vid Tväråvalvet och Ullådalsliften på, den häftigaste åkningen var nära kabinen och den tråkigaste åkningen längst bort i Björnen..
Tisdag och tillbaka till Storulvåns fjällstation. Lite gråare väder, men fortfarande hyfsat varmt. När vi var uppe i förrgår såg vi flera som gick på vanliga löparskidor och dem vi pratade med tyckte att det funkade bra. Det tyckte inte jag. Här görs inga spår så det man på sin höjd har att åka i är rester av de spår som andra åkare gjort. Kändes som att åka på smala, vingliga tandpetare. Å än slank han hit, ä än slank han dit…
Vi gick bort mot Tjallingens sameby och på andra sidan hängbron fanns inhägnade områden för renskötsel.
Svett och vind är ingen bra kombo, så vi sökte lä på en icke hemmavarande, samefamiljs veranda. Förlåt oss för intrånget!
Tur att det finns rejäla snöslungor.
Poesi à la julklappsrim…
Jo, så här kan man ju också göra… Men, ja…
Ett fint litet kapell var det i alla fall. På väggen till höger om den fina predikstolen satt en täljsten man hittat som påminde om karolinernas återtåg från Norge efter det att Karl XII stupat. Man råkade ut för en våldsam och långvarig storm och över 3000 man frös ihjäl på fjället. Tillbaka i Sverige och Handöl dog ytterligare soldater: ”Anno 1719 den 20 jan begrofs här 600 Menniskor.”
Att Handöl lät vagt bekant fick sin förklaring och den hade egentligen ingen koppling till Jämtlandsfjällen, utan till täljstenen som bryts här och det kända varumärket Handöl täljstenskamin. I Handöl finns ett trevligt litet museum som berättar historien om brytningen av täljsten och dess betydelse för bygden.

Amelie drabbades av någon maginfektion i Åre och jag blev oförklarligt illamående och huttrig kvällen därpå. Birgitta raljerade om att det måste ha berott på det i hennes tycke överdrivna intaget av grädde och sylt till våfflan på Storulvåns fjällstation. Blir man huttrig av det? Men, vi var snabbt på benen igen.

Vi var alla lite nyfikna på Storlien. I mina öron har Storlien en klang av historisk fjällturistort, lite som Fjällnäs i Härjedalen. Fjällnäs högfjällshotell ser ju ut att leva i högönsklig välmåga, men vem hör man åka till Storlien idag? Och det var väl rätt många år sedan nu som Jämtlandstågen började vända i Duved i stället för i Storlien? Till skillnad från Fjällnäs, där man kan undra var byn är, rådde det dock ingen tvekan om att man kommit till Storlien. Det första vi möttes av var en stor köplada och vi påmindes om att vi var nära den norska gränsen. Vi fick lära oss att Storlien har Systembolagets största utlämningsställe. Knappast beroende på de ca 75 bofasta…

Vi tar sikte på det stora och rätt anskrämliga högfjällshotellet. Helt öde. En vinterturistande dam som varit här sedan sjuttiotalet berättade att hotellet var ”the place” till för några år sedan. Det var här allting hände. Det var här man möttes, det var hit man gick och åt och drack. Lär vara till salu för 20 miljoner och då får man tydligen utförsåkningsanläggningen på köpet.  Bara för att få lite perspektiv: En likadan lägenhet som den jag bodde i i Vasastan i början av nittiotalet, ligger nu ute till salu för 19 miljoner… Kanske borde ett högfjällshotell för ungefär samma pengar vara en vettigare investering?
Skid- och skoterspår korsar järnvägsspår. För att vara stambana är vi tydligen högt upp. Fast räknas den fortfarande som en stambana? Förutom under en kortare del av vintersäsongen då även Snälltåget kör hit, trafikeras Storlien numera bara av två dagliga regionaltåg mellan Storlien och Sundsvall eller Östersund och så går det tydligen tre tåg om dagen mellan Storlien och Trondheim. Förhoppningsvis går det lite gods också, även om man ser en förfärlig massa lastbilar på E14. Tänk att järnvägen hit invigdes redan 1882. Vem reste hit då?
Vid högfjällshotellet hittade vi en spårstation och välpreparerade spår, i alla fall i den lägre terrängen. Underbart för löparskidorna och dess förare att få åka i riktiga spår. Foto: Birgitta Eklund.
Storlien bjöd på storslagen utsikt över fjällvidderna. Nu har vi lämnat de välpreparerade spåren och givit oss ut på rösad led. Foto: Birgitta Eklund.
Jag och Birgitta tog oss upp till Åhlén-stugan. Skönt att komma in och få ta av sig den plaskblöta innertröjan.
Vid Åhlén-stugan träffade vi samen Tomas. Han var uppe och letade efter sin hund som rymt när han var uppe och skejtade tidigare under dagen. Min oro över att hunden skulle frysa ihjäl viftade han bort. – Han hittar hem. En stund senare kom också rapport från hustrun att hunden var hemma. Tomas var född i Mittådalens sameby, hade jobbat i Bruksvallarna, men som jag fattade det bodde han numera i Storlien. Och renarna, förstod jag det som,  hade han fört över på döttrarna. Trevlig pratstund och ett tips som han själv praktiserade: Alltid en torr innertröja i ryggan för ombyte när man når toppstugan, oavsett var den ligger. Inte bara jag som blir varm…
Var det oväder på gång? Full fart ner nerför. Nåja, full fart, trots lutningen fick vi staka en del och något riktigt oväder märkte vi aldrig av.
Storliens by gav ingen mersmak. Flera övergivna hus och anläggningar och ett allmänt, omysigt intryck. Stationen var öde och som en illustration av stämningen i byn: Tåget var ersatt med buss. Däremot byggdes det en hel del fina fjällhus. Det var en märklig kontrast av förfall och nybyggaranda. Vi träffade en norrman i skidspåret och undrade lite försynt om det var många norrmän som hade hus i Storlien. – Många? Det är väl bara norrmän här… Egentligen borde Storlien ha potential att återta sin plats på fjällturistkartan. Underbara fjällvidder, helt OK backar enligt en dam vi pratade med och tåget inpå knuten, när det nu går… Kanske är tufft med Åre så nära inpå.
Planen för torsdag var att prova utförsåkning i Storlien. Istället packade vi ihop oss och åkte hem. Väderprognosen förutspådde regn och blåst under två dagar… På vägen gjorde vi en avstickare till Tännforsen, Sveriges största vattenfall.
Förr kunde jag känna en viss skepsis till vattenfall. Vad är det att åka och titta på? Jag har tänkt om. Det är ofta imponerande och kraftfulla naturscenerier och Tännforsen var inget undantag.
Men, ännu mer imponerande än fallet och forsen var nog de häftiga isformationerna.

Hej då Jämtland och tack för den här gången och tack Amelie, Kjell och Birgitta för att jag fick följa med!

På hemvägen stannade vi till på Max i min f d hemstad Hudiksvall, för en snabb kopp kaffe. När jag stod och fipplade med beställningsautomaten kom Birgitta rusande och undrade om jag var bra på livräddning. På golvet låg en kvinna som såg ut som om hon hade tuppat av. Nu visade det sig att hon var väl omhändertagen, men det blev en nyttig påminnelse. Hur mycket sitter egentligen kvar av alla första hjälpen-kurser jag gått? Läge, Andning… Ja hur var det nu? Det är nog dags för en repetitionskurs. Strax var ambulans där, inte bara en, utan två och snart var även polis och brandkår på plats. Var det inte att ta i? Har räddningstjänst och polis för lite att göra i det glada Hudik månntro?

Publicerat

Italienska och franska alper, Turin och Barolo

Var: Vialattea (Cesana, San Sicario, Claviere, Sauze D’Oulx och Sestriere i Italien samt Montgenèvre i Frankrike), Serre Chevalier, La Grave, Les Trois Vallées och Valloire/Valmeinier i Frankrike samt Turin och Barolo i Italien.

Datum: 29 januari-12 februari, 2022

Jag är nu hemma efter två upplevelserika veckor i italienska och franska Alperna och lite till. Researrangör var TT Travel, d v s Tobias Törnebohm Travel, en uppstickare i resebranschen 😉 Tobias har för andra säsongen i rad slagit ner sina  bopålar i Cesana och bjudit in vänner och bekanta att komma och bo hos honom i den lägenhet han hyr i byn.

Idag är det lördag den 5 februari, det är halvtid för mig och efter sex intensiva skiddagar har vi unnat oss två vilodagar.
I Cesana (uttalas ”Tjesána”) är det varmt och soligt och jag har ömsom promenerat runt i byn, ömsom suttit i solen och njutit av en kaffe eller ett par öl, tittat på folk och lyssnat på italienska. Även om jag bara förstår en bråkdel av vad de säger så är det så tydligt med vilken vänlighet och värme människor här bemöter varandra. Tobias är välkänd i t ex  livsmedelsaffären, sportaffären, baren och på pizzerian, men t o m jag blir igenkänd på stan redan efter en vecka och hälsad med ett ”buon giorno”.
Kyrkan ligger inte riktigt mitt i byn, men klockorna väcker en ändå nästan varje morgon. Väcks man inte vid första slaget, så, för säkerhets skull, repeteras helslagen.
På kyrkogården påminns man om krigets fasor. En hel pluton tycks ha raderats ut i ett tidigt skede av kriget.
Cesana är inget jet set-ställe, utan en lugn och mysig liten by.
Via Roma. Här ligger de flesta restaurangerna och barerna.
Vy från Cesana upp mot San Sicarios skidområde.

Men, vi tar det från början.

– Åh, vad härligt att få  åka till Italien och åka skidor. Vart i Italien ska du? Efter att ha fått frågan ett antal gånger lyckades jag till slut banka in vad orten hette, Cesana Torinese, men det stället hade ingen hört talas om.

Egentligen är det lite märkligt att Cesana inte är mer känt och exploaterat. Med sina två liftar från byn, den ena upp till San Sicario (till vänster) och den andra upp till Claviere (till höger) utgör byn faktiskt navet i det skidområde som går under namnet Vialattea (Vintergatan). San Sicario är förbundet med både Sauze d’Oulx åt ena hållet och Sestriere åt andra hållet och Claviere (låter som en fransk, men är en italiensk ort) är hopknutet med Montgenèvre (låter franskt och är franskt).

När den första förtjusningen över mina resplaner lagt sig, så var det en och annan som tyckte att det där med att resa till Italien, det var väl ändå lite dumdristigt. Det verkar som många tänker att ju längre bort från Sverige ett land befinner sig, desto värre är nog Corona-situationen. Och skidorter, det vet ju alla att de är farliga. Och tänk om det blir lock down! Och tänk om… Jag har faktiskt känt mig tryggare här nere än i Stockholm. I huvudsak är man väldigt strikt här med krav på både FFP2-skydd och Corona-pass. Utan Corona-pass får man vare sig köpa liftkort eller komma in på barer eller restauranger.

Min största utmaning var annars att hålla mig frisk hemma. För att komma in i Italien räckte det inte med ett Covid-pass, utan dagen innan avresan skulle jag dessutom prestera ett negativt antigentest och jag har väl sällan känt en sådan lättnad och glädje över att få höra att jag var negativ.

Tillsammans med Per flög jag till Turin där vår reseledare mötte upp. Tobias: – Där borta i diset ligger Cesana. Fortfarande lite svårt att föreställa sig att vi var på skidsemester. Vädret var som en svensk vårdag.
Innan vi gav oss upp i bergen föreslog Tobias en liten sightseeing. Turin är nästintill en miljonstad och ligger inte långt efter Stockholm vad gäller antalet invånare. Inget man kan tro dock när man landar på Turins flygplats som ger intrycket av att vara rätt liten.
Jag har aldrig varit i Turin förut och mitt första intryck av de centrala delarna var en trevlig och välbärgad stad.
Staden är kanske mest bekant som basen för Fiat och hemstaden för fotbollslaget Juventus. Långt innan bådas tillkomst var dock Turin, under en kort period, även Italiens huvudstad.
Men, det var ju för detta vi hade rest hit. Första skiddagen var Tobias ute på andra äventyr, med en guidad grupp på Randonee-skidor (slalomskidor för off pist-åkning, med lös häl och stighudar), så Per och jag fick klara oss på egen hand. Det blev en kanondag som tog sin början i San Sicario.
Här i San Sicario tog Anja Persson OS-brons i störtlopp 2006.
Efter några åk i Olympiabacken skriker mjölksyran i låren. – Sluta upp med detta, det är plågsamt, men alla övriga sinnen protesterar. Fortsätt, det är ju underbart. Till slut vinner förnuftet och det blev en vilopaus innan vi drog oss över mot Sestriere.
Byn Sestriere vinner väl inte på sin charm, utan på den härliga skidterrängen. Sestriere byggdes på initiativ av Fiatfamiljen Agnelli. Elaka tungor hävdar att det var ett smart sätt att få de Fiatanställda att spendera sina surt förvärvade slantar på ett sätt som gjorde att de rann tillbaka till familjen Agnelli. Smart!?
Det blev en varm första dag i skidbacken.
De flesta tävlingarna i utförsåkning under OS 2006 gick annars av stapeln här i Sestriere. Vi gjorde vårt bästa för att leva upp till samma standard som Anja, som tog OS-guld i slalom här.

När dagen var nästan slut, ville Per åka ett sista åk. Jag lade mig ner i en solig sluttning och slumrade till. Vaknade upp av att jag höll på att ramla i vattnet från en kaj. Mycket spök i huvudet…

Vi summerar dagen på ett av Tobias stamlokus, La Nata. Jag och Per var nog mer nöjda än Tobias som haft ett tufft program under miserabla förhållanden, som det lät.
Dagen därpå tog vår guide med oss till Claviere, varifrån vi korsade nationsgränsen till Frankrike och gled in i Montgenèvre. Första intrycket av Frankrike var en arrogant kypare, men nästa restaurang lämnade vi med en väldigt charmerande servitris på näthinnan. Det satte punkt för samtalen om den franska självbilden och fransmäns syn på icke fransktalande människor som lägre stående väsen.
Till en början var det rätt blåsigt och vi insåg lite väl sent att liften för att ta oss tillbaka till bilen i Claviere var stängd. Av en liftkumpan fick vi reda på att det fanns ett längdåkningsspår vi kunde åka tillbaka i. Hmm. Staka alltså i sannolikt alldeles för smala spår… Men som så ofta, det ordnade sig. Vinden avtog och liften öppnade.
I Dolomiterna har jag åkt i en pist som kallas Hidden valley. Den sades vara en av världens tio vackraste pister. Den här pisten ner från Rocher d’Aigle (fritt översatt = Örnnästet) borde vara med på samma tio i topp-lista.
Trots att man befinner sig mitt i en utförsåkningsindustri hamnar man ibland i pister som får en att uppleva det som att man är mitt ute i vildmarken. Underbar känsla som under  sen eftermiddag dessutom präglas av ett behagligt lugn.
Full fart hemåt. Klocka närmar sig fem.
Tobias hade varit hos slaktaren för att köpa korv för tre personer. Slaktaren tyckte tydligen att ca tre meter var lagom.
Ny dag och limousinen framkörd för en nya skidäventyr. Dagens utflyktsmål var ännu en gång Sestriere, men denna gång med bil.
Många Turinbor åker upp hit och åker skidor under helgen. Det var nu tisdag och inte så mycket folk. Lätt att få plats även på serveringen.
Spännande skylt. Observera att man inte nödvändigtvis behövde vara expert på att åka utför, utan snarare uppför. I bakgrunden skylten som bl a uppmanar oss att bära mask och hålla avstånd. Skulle vi ändå glömma bort det påmindes vi via ständiga högtalarutrop om att ha masken på i kabiner och stolliftar.
Tobias pekar: – Här gick störtloppet under OS. Föga förvånande om nu lutningen i liften var över 60 %. Inget störtlopp för vår del, men under några timmar kände jag att mjölksyran släppte och att det gick att stå på. Vad mycket roligare det blir att kunna åka både fortare och säkrare. Bestående fenomen? Tyvärr inte. Tobias hade lärt sig av sin alpinistguide att det var bättre att åka långsammare och kontinuerligt i st f att ge järnet, vila, ge järnet, vila… Låter ju bra, men svårt att vänja sig vid.
Vy från Sestriere.
– Ska vi göra en liten avstickare på hemvägen? Vem säger nej till det?
Champlas Seguin, en liten by mellan allfarvägen och pisterna.
En underbar känsla av frid. Och så denna luft, klar och frisk. Man blir nästan hög.
Vy över Sestriere. Man kan så smått ana liftarna och pisterna ner från topparna. Ser brant ut härifrån. Kanske var det rätt brant…
Inga SUV:ar när det här garaget byggdes.
Kanske inte det första man förväntar sig att möta på en skidsemester.
Får lite associationer till en Jacques Tati-film. Hur hänger allt ihop?
I de äldre byarna såg man alltid dessa brunnar. Vågade inte dricka några stora mängder, men det smakade gott när jag läppjade på vattnet.
När vi ändå var i farten åkte vi upp till en by till, San Sicario Borgo.
Efter så mycket intryck tarvas annan form av belöning.

En skidåkningssemester är ju så mycket mer än skidåkning. Det är naturupplevelser, mat, möten med människor, skratt och snack.

En sak som fastnade i huvudet var att det kan räcka med en gång för att etablera en ovana, men att det krävs tjugo gånger för att etablera en vana. Jag har många gånger frustrerats över svårigheterna med att skaffa mig nya rutiner och på nätet hittar jag texter i vilka det hävdas att det inte ens räcker med 20 utan kräver 66 upprepningar för att etablera en ny vana. Inte undra på att man ofta hinner ge upp på vägen.

Jag tror det var diskussioner kring Ukrainakrisen och Putin som ledde oss in på fler kloka ord. Kanske ska man förstå Putin genom Hjalmar Söderbergs ögon: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” Låter insiktsfullt och tänkvärt.

Tillbaka till skidåkningen…

Vår reseguide var full av kreativa idéer. Ska vi åka till Serre Chevalier i Frankrike imorgon? Sagt och gjort, bara 45 minuter bort. Dessvärre var det lite blåsigt så stora delar av systemet var stängt, så vi nöjde oss med ett tretimmarskort och åkte längst bort i dalen, i Le Monêtier-les-Bains.

Lite snopet var det ju att stora delar av systemet var stängt, men vi fick lära oss ett tänkvärt förhållningssätt till livet i största allmänhet: ”La vita e anche cosi” eller ”Så här är livet också.”, något Tobias snappat upp från en skidlärare som tillrättavisat sina bortskämda, lite gnälliga elever när vädret var åt det tjurigare hållet. Mmm, tänkvärt.

Vår reseledare rådde snabbt bot på eventuell förstämning med anledning av blåsten och föreslog en tur ännu längre bort, till La Grave.
Jag tror ni kan ana vilken fantastisk upplevelse det var. Man bara gapade. Är det här på riktigt?
Hoppla! Tur vi inte kom lite tidigare. Då kanske vi hade behövt köra till en verkstad i stället.
La Grave är offpist-åkarnas Mecka. Väldigt speciell kabinbana med kabiner som går som i ett tåg. Toppar tio i topp-listan över världens häftigaste liftar. Vi var lite sugna på att åka upp för att kolla på utsikten, men den översta kabinen var stängd, återigen p g a vinden och man avrådde oss från att bara åka halvvägs. Någon annan gång, med guide och rätt utrustning?
Senare samma dag träffade vi Nico som berättade att det var två svenskar som etablerat La Grave som en skidåkningsort. Kanske var det därför som byns panineria även serverade paninis gjorda på pain suédois (Polarbröd). Att beställa panini var för övrigt ett äventyr. Dagsmejan gjorde att det dundrade ner is och snö från taken så att man nästan trodde att den lilla panini-kiosken skulle braka ihop. Vi blev vittnen till hur en kvinna undkom med blotta förskräckelsen.
Jag antar att de som bor här blir hemmablinda…
Kaffestopp på vägen tillbaka, vid Col du Lautaret.
Åter i Serre Chevalier, skulle vi hälsa på en kompis kompis, Maria Carlséns kompis Tina, som driver ett pensionat i Le Bez. Här bodde även Nico som vi träffade som hastigast.
Men egentligen tror jag Tobias var mest intresserad av att träffa Lucky.
Pensionatet påminde om ett vandrarhem, men med god mat och fina lägenheter tydligen.
Under torsdagen blev det först åkning i Sauze d’Oulx. – Kan ni ta ett kort på oss, hörde vi på klingande skånska. Utbyte av fototjänster och lite småprat. – Jaha, det är ni som är Per och Per? Fotografen visade sig ha bott hos Tobias en vecka tidigare. Liten värld.
Att det var ont om snö var ju alldeles uppenbart redan från första dagen, men pisterna var ändå fina. Allt eftersom veckan fortskred gick dock värmen hårt åt pisterna och här i Sauze d’Oulx började det t o m bli stenigt. En del av systemet var helt stängt. Per som skulle tillbaka hit om någon vecka, började bli lite missmodig och för andra gången lämnade jag in skidorna för att fixa belag och stålkanter.
Dags för en ny utflykt, till de tre dalarna (Les Trois Vallées). Genom Fréjus-tunneln tar det bara 45 min från Cesana.
Egentligen kom vi fram till och åkte upp i systemet från en fjärde dal, här i Orelle. Sista bilden genom mitt gamla objektiv. Jag hann knappt uttala orden ”- Här borde man ha broddar på pjäxorna.”, så drattade jag på ända, på väg från bilen till kabinbanan, med trasigt objektiv som en av följderna. Det är väl sådant som främst borde hända i backen?
Mobilkameran fick göra tjänst istället. Trots sämre bildkvalitet så går det ändå att fånga det storslagna landskapet.
Vår guide har full koll. – Där borta ligger Mont Blanc.
I de tre dalarna finner man orterna Val Thorens, Les Menuires, Meribel och Courchevel. Bebyggelsen i Val Thorens gjorde sig bättre i verkligheten än på researrangörernas webbsidor. Inte fullt så ful.
Det är nästan svårt att ta in alla intryck. Ibland får jag för mig att allt bara är på låtsas. Jag kommer att tänka på när Kalle, Musse och Långben är på campingsemester och inför dagens avfärd fäller ihop en kuliss bakom vilken den verkliga omgivningen avtecknar sig: City dump.
Ska man klämma tre dalar på en dag gäller det att ha koll på pister och liftar. Normalt sett inget att rekommendera kanske, men har man nu bara en dag till förfogande var det ändå kul att få en överblick över området.
Bara 45 minuter bort, men massor med snö. Det var fantastisk skidåkning.

I vissa delar av systemet var det fullt av både skidåkare och liftar som gick kors och tvärs. När man kom ner i dalarna kunde det nästan kännas som ett skidåkningens tivoli.
I den del av systemet där vi kom upp från Orelle var det dock lite mer känsla av vildmark. Jag märker hur mycket mer jag njuter i liftsystemens periferi.
Här är vi på väg upp mot vad jag uppfattade som den högsta punkten i systemet, Sommet des Trois Vallées, 3 230 m ö h.
Tycker man pisten ser för brant ut kan man istället ta av sig skidorna och m h a en Zipline kasta sig ut över en bergsravin.
Åter i Cesana och favoritbaren La Nata. Det är italiensk mello-uttagning (San Remo-festivalen) på TV:n och mitt i programmet spelas Sei bellissima med Loredana Bertè (f d flickvän till Björn Borg) och då händer det. Hela baren, personal och gäster, går i gång och sjunger med. Bör ses! Skrolla ner bland inläggen: https://www.facebook.com/profile.php?id=100009671341667.

Tanken med att vara iväg två veckor, var delvis att inte behöva känna sig pressad att åka skidor varje dag. Ändå blev det nu sex skiddagar på raken, så det kändes välkommet med en paus över helgen.

Söndag skulle vi ta en promenad, vilken dock successivt omvandlades till något som mer liknade vandring. Det hade jag inte sett framför mig, så man tager vad man haver vad gäller skor :-). Gick bra på uppvägen, men lite vanskligare på nervägen då vi hamnade i vad som egentligen var en pist. Vad gäller kamera är systemkameran återigen i bruk. Tobias hade ett objektiv som passade som han var vänlig nog att låna ut.
När vi kom fram till det  tilltänkta målet kom Tobias på att någon pratat om en restaurang som var dennes favorit. Nu när det var så lite snö var den dock svår att nå på skidor, men däruppe ligger den.
Chalmettes, bara en kvart kvart bort nu.
Man kan inte klaga på lunchutsikten och inte på maten heller för den delen, vällagad Polenta med god korv.
På vägen ner fick man en bra vy över toppen på Mont Chaberton. I början av förra seklet byggde Italien en befästning här på 3 131 m höjd. Då hörde berget till Italien och Cesana. Idag ligger det på fransk mark.
Söndag kväll blev det liv i luckan. Då flyttade Liv och Jalmar (ja, namnet stavas så) in tillfälligt, tillsammans med sina föräldrar Linda och Mats.
Dagen därpå: – Vart ska vi? – Dit upp till bergen!
Knappt fyra år och skidpremiär i Sestriere. Föräldrarna ser rätt nöjda ut.
Även i Sestriere var det lite si och så med snön, så dagen därpå drog vi oss upp mot Claviere och Montgenèvre. Italien till vänster och Frankrike till höger. Lite märklig känsla att korsa en nationsgräns på slalomskidor.
Här var det mer och bättre snö. På väg ner mot Montgenèvre.
Montgenèvre blev min favorit i Vialattea-området. Lite mer karaktär av vildmark och väldigt vackert.

Svårt att inte gilla läget 😉
Åt det här hållet var det plötsligen snö ända ner i dalen.
Vy från toppen av Montgenèvre-systemet.
Även att åka lift kan vara en upplevelse. Tillbaka igen till Rocher d’Aigle (typ Örnnästet) i Montgenèvre.
Montgenèvre.
Montgenèvre.
På hemvägen passade vi på att besöka en gård i San Sicario Borgo som tillverkade ost. Jag fick med mig en bit Toma hem.
Hur ska vi toppa det här, frågade jag Tobias efter åkningen i Montgenèvre. Svaret dröjde ett dygn. – Jag tror jag har hittat ett spännande system, Valloire i Frankrike. Den här gången fick vi åka lite längre, först förbi Orelle där vi var veckan innan och så en halvtimme till ungefär.
Begreppet liftkö fick en ny innebörd. Kön slingrade sig bort bakom husen och vi har köat oss upp två våningar till påstigningen för gondolerna.
Väl uppe flöt det dock på och här får man ju nästan intrycket av att vi har systemet för oss själva.
Vous êtes ici! Systemet bestod av två orter: Valloire och Valmeinier. Väldigt trevlig skidåkning i ett överblickbart område. En fransos som var där med sin familj tyckte det var ett bra område för barnen att lära sig åka skidor i. Jojo, barnfamiljernas Sälen och Tänndalen t ex, bleknar ju i jämförelse och även Åre står sig nog slätt i jämförelse.
Helt ensamma var vi nu inte. De franska skolorna har två veckors sportlov, så emellanåt fick man ha bra koll omkring sig för att inte köra på något barn som sicksackade sig fram på ett oberäkneligt vis.
Skidåkningen var en barnlek i jämförelse med serpentinvägen upp till och nu ner från Valloire. Var det verkligen det välordnade Frankrike detta? Inte ens räcken. Strax efter kurvan höll vi på att bli inklämda av en stor buss. Tobias som annars kör som den värsta italienaren medgav att vägen var i svettigaste laget.
Jag tycker sällan restaurangbesök ger några bestående avtryck, men det här var ett sådant undantag. Les Icles (hur uttalas det?) var enligt ryktet Cesanas bästa krog. Som gjort för en romantisk middag, men Tobias fick duga som middagssällskap 😉
Bredvid oss satt två äldre damer. Eller var det möjligen vi som var två äldre herrar? Nåja, jag frågade i alla fall om de ägnade sig åt olivprovning, vilket de gapskrattade åt. Efter maten fick vi in samma typ av glasburkar och istället för oliver visade det sig vara sockerbitar dränkta i olika sorters alkohol som man skulle plocka upp och låta sig väl smaka av. Så kan man tydligen också göra. Det står Genepi på ett av locken, vilket är en specialitet för regionen. Görs på en blomma som växer i bergen. Rätt gott.
Hej då La Nata!
Och, hej då Cesana! Vem vet? Arrivederci!
Istället för skidåkning kom Tobias med den fantastiska idén att ta en tur till Barolo. Lite längre än beräknat, så med minsta möjliga marginal kom vi fram i tid till den bokade och privata visningen på vingården G.D. Vajra. Enligt vår guide, en mellanstor vingård som också levererar till Systembolaget. Anledningen att vi hamnade just här var en rekommendation från restaurangen kvällen innan.
Vinet lagras på fat gjorda av slavonsk ek. Det var tydligen det bästa som gick att uppbringa. Reducerade smakpåverkan till ett minimum. Slavonien fick jag lära mig, ligger i den nordöstra delen av Kroatien.
Lite lokal vingeografi. Viner från området omringat av den feta linjen får kallas för Barolo och i det lilla och mer skuggade området görs Barbaresco. Nebbiolo-viner från det större, lite ljusröda området är inte lika ”fina” och går under beteckningen Nebbiolo d’Alba. Nebbiolo förresten är druvan i både Barolo och Barbaresco.
Barolo anses ju vara Italiens finaste vin och vissa menar att det även hör till världens finaste viner. Vi provade från höger till vänster. De två första var ett Barbera d’Alba och ett Langhe Nebbiolo. Inget som fick mina smaklökar att jubla, men sedan kom ett spännande vin gjort på en druva jag aldrig hade hört talas om, Freisa. Sades vara en sannolik anfader till Nebbiolo. Den fjärde flaskan var ett blended Barolo. Elegant enligt guiden. Lät som om hon ville säga att det var producerat för att tilltala en bredare publik. Kanske beror det på förväntningarna om hur ett Barolo ska smaka, men slätstruket tyckte jag, så även ett Barolo-vin bör väljas med urskiljning. Men sedan hände det grejer. Oj vad gott, utbrast jag! Coste di Rose, ett Barolo från 2017. – Vad kostar det? – 68 €. Oops, ca 720 kr, tveksamt om jag druckit något så dyrt vin förut. Berättade att jag förstått att kvalitetsviner var billigare på Systembolaget, hade hon någon uppfattning om det? Jodå, det var hon medveten om. Kanske 50 €, gissade hon. Vår guide visade sig ha väldigt bra koll. Googlade och såg att det ”bara” kostade 499 kr när Systembolaget lanserade det förra sommaren. Jag nöjde mig med att köpa en flaska med Freisa-druvan. Den kostade ”bara” 25 € 🙂

Den planerade, timslånga visningen drog ut på tiden och närmade sig två timmar, delvis beroende på alla mina nyfikna frågor. Tobias skruvade lite på sig och visade sig vara stressad över att fastna i fredagstrafiken ut från Turin och tillbaka upp i bergen. En av de saker jag var nyfiken på var hur italienskt rödvin kunde vara så hett idag.  Min minnesbild av synen på italienska viner några decennier tillbaka var att det var billigt och blaskigt. Guiden förklarade det med att man tidigare varit mer inriktad på kvantitet än kvalitet. Och så något jag glömt bort, möjligen i skuggan av den österrikiska skandalen 1985 då man upptäckte tillsatser av glykol i vinerna. 1986 avslöjades en ännu större skandal i bl a Piemonte, nämligen att man tillsatt metanol i vinerna. Människor dog och blev blinda och producenter dömdes för mord. Det blev startpunkten för ett mödosamt arbete att återfå respekten för italienskt vin. Gick ju rätt bra. Då,  berättades det, var Barolo ett fattigt jordbruksområde. Idag ser man bara vinrankor i snörräta led och området luktar gott om pengar och välstånd.

Så sant, men att det var Goethe som myntade dessa ord var en total nyhet för mig: ”Livet är för kort för att dricka dåligt vin”.
Diset lyckades inte dölja bilden av ett väldigt vackert landskap.
Jag hoppade av i Turin och kunde än en gång konstatera vilken vacker kärna staden är begåvad med.
Matklockan hade vant sig vid italienska tider, men just idag blev det si och så med lunchen, så vid sju klev jag in på denna krog och överraskade personalen där de satt och åt sin middag, men jag kände mig hjärtligt välkomnad ändå. Ibland ska man ha tur. Även denna kväll blev det ett restaurangbesök som gjorde avtryck. Inte samma typ av fine dining som kvällen innan, men mysig inredning, hjärtligt bemötande och familjär stämning. Lite Lady och Lufsen-krog. Framåt åtta var det fullt och en kakafoni av högljudda, glada samtal. Svårt att inte trivas och sitta kvar och njuta av kaffet lite extra länge. Kommer du till Turin kan jag varmt rekommendera Antico Balon.

En helt ovetenskaplig jämförelse baserad på första intryck:

  • Det är mer än språket som som skiljer en fransk café au lait från en italiensk caffe latte. Den franska varianten är godare.
  • Maten är godare och billigare i Vialattea än i Dolomiterna.
  • Människorna är trevligare i italienska Vialattea än i både Dolomiterna och Frankrike.
  • Maten i de franska backarna är bara tråkig bukfylla (stämmer även med tidigare intryck från Chamonix) , emedan man i backarna i italienska Vialattea kan få riktigt god mat.
  • Frankrike är dyrt i jämförelse med Italien.

Än en gång tack Tobias för två veckor fyllda av upplevelser, både förväntade och icke förväntade. Vi är ju många som vet det sedan tidigare, att du är en fixare av stora mått, men jag blir ändå imponerad av din kreativitet och ditt engagemang för att få dina gäster att trivas. Hoppas du får en härlig fortsättning på ditt skibummande.

 

Publicerat

Lesbos, Grekland

Lesbos, Grekland
Datum: 26 september-3 oktober

Sedan jag anlöpte Gustavsberg den 25 augusti har jag, förutom någon kortare tur, legat still vid bryggan. Att bo på båt en längre tid, utöver sommartid, är en ny erfarenhet för mig. Fina dagar är det fantastiskt att ha vädret så nära inpå.

En sådan här dag är det härligt med sjötomt. Frukost i sittbrunnen.

Men, det har varit en hel del sura dagar denna höst och då kan det kännas lite lätt instängt efter ett tag. Jag har tagit en vecka i taget, men att jag skulle passa på att resa nu under hösten, innan jag flyttar in i mitt nya hus, det var jag rätt klar över.

Egentligen sökte jag efter en resa till Kreta i november, gärna med någon form av träning inbakat och gärna yoga, det var jag lite nyfiken på. Men, så dök istället en yogaresa till Lesbos upp, med avresa den 26 september. Och så halva priset! Då vaknade ekonomen i mig. Nästa dag var det bokat och klart. Lurade lite över vad haken var, men så här i efterhand kan jag konstatera att det inte fanns någon, utöver då människors oro för Corona och att många kanske inte vant sig vid tanken på att börja resa igen. Och som det visade sig, hade jag haft lite is i magen hade jag kunnat resa ännu billigare.

Vi anlände sent söndag kväll och jag kunde redan då ana att det var ett läckert hotell jag skulle bo på. Det visade sig senare vara invigt för bara några månader sedan., så allt var naturligtvis väldigt fräscht.
Tittut. Var har jag hamnat egentligen? Gryningen bjöd på en vy som inte gjorde  mig besviken.
Här skulle jag nog kunna stå ut en vecka. Jag reste med Apollo och man hade även andra hotell i närområdet. När jag träffade gäster från dessa hotell berättade några hur de gått förbi och lite nyfiket kikat in. Kunde nog ana en viss avundsjuka.
När jag bokade resan hann jag inte kolla så mycket vilket väder jag skulle kunna förvänta mig, men samma dag jag reste pekade väderprognosen på 28° och sedan brydde jag mig inte så mycket om några fler prognoser. Mot mitten av veckan blev det dock blåsigt med stundtals kraftiga vindar från norr. Den bland Medelhavseglare välkända Meltemin, tänkte jag. Men, det höll inte lokalbefolkningen med om. Nordlig vind ja, men det här var en annan lokal, nordlig vind hävdade någon. Meltemin blåser framförallt i augusti, sa någon annan. OK!
Nåja, det gick oftast att hitta lä och förutom under en utflykt till öns norra sida lyste solen frenetiskt från en klarblå himmel.
Hotellet visade sig vara en konverterad f d tvålfabrik och beskrevs som ett boutique-hotell med industriell design med moderna inslag och en autentisk och genuin känsla. Ja, varför inte? Ett av de läckraste hotell jag bott på i alla fall.
Inte många fasader som slår detta.
Nu skulle ju detta bli en aktiv resa. Inte bara sol och bad. Jag skulle lära mig vad yoga var.
Slow flow yoga, funktionell yoga, Yin yoga, Vinyasa yoga och Yoga Nidra (meditationsyoga). Nu kan du det här, tyckte vår yoga-ledare Linda, efter några dagar. Jag hade erkänt min okunskap, att detta faktiskt var första gången jag gick på ett renodlat yogapass. Förutom yoga körde dessutom vår reseledare olika pass, Core, Pilates och Tabata. Men, oavsett vad man kallar det, väldigt nyttigt för en stelnande kropp. Hörde jag någon, förmodligen en man, tänka ”- Mesigt!”? Då säger jag: Våga prova!
Det går ju knappast att tänka sig en härligare miljö att träna i och då blir det ju extra svårt att stå över. Jag vet, alla säger att man ska mjukstarta med träning efter ett uppehåll. Jag vet bara inte hur man gör, det blir lätt från 0 till 100 i ett knyck, så nu har jag också en ömmande kropp. Totalt deltog jag i femton pass under sex dagar.
Att varva med lite simning var i sig skönt, men jag undrar hur de lyckades göra poolen så iskall. Till en del förklarades väl den kylslagna känslan av att lufttemperaturen var hög, men det måste ha gått åt en hel del energi till att kyla ner vattnet till dessa låga grader. Det var betydligt varmare i havet.
Lesbos ligger alldeles intill Turkiet. Som bekant kanske, är förhållandet mellan Grekland och Turkiet inte det bästa. För ett år sedan vet jag att man i Grekland t o m var orolig för att krig skulle bryta ut. Då handlade det om att turkarna letade efter olja och naturgas i ett havsområde som Grekland betraktar som sitt. Sedan har flyktingfrågan gjort sitt till för att spetsa till situationen. Sådana här krigsfartyg kunde man se patrullera en bit ut på havet. En politisk verklighet som stod i bjärt kontrast till den lilla dansk-svenska bubblan vid Hotell Porto Plomari.
Apropå det spända läget mellan Grekland och Turkiet, upptäckte jag att ön där borta i soldiset var den grekiska ön Chios. Där var jag sommaren 1978. Även då minns jag situationen mellan de båda länderna som spänd. Vi kom från Turkiet med båt och skulle hitta en strand, där vi kunde slå upp vårt medhavda tält. Vi fick fatt i en buss som tog oss ut på ön och någonstans i mörkret fick vi för oss att vi skulle kliva av och började gå rakt ut i terrängen mot vad vi trodde var en strand. Så långt var vi nog rätt ute, men halvvägs stoppades vi av en militär som undrade vad vi höll på med. Som jag minns det fick vi förklarat för oss att vi var ute på förbjudet och minerat område. Kan det ha varit så illa? Hade kunnat gå galet i så fall. Vi blev i alla fall eskorterade ut från området och hittade till sist vår strand där vi i mörkret slog upp tältet. På samma strand fick jag sedan solsting, men det är en annan historia…
Hotellet låg emellan två samhällen, den lilla staden Plomari och byn Agios Isidoros. Stranden här i Agios Isidoros sades vara Lesbos finaste och den var naturligtvis väldigt fin. Nu är jag rätt kräsen när det gäller stränder och i ett vidare perspektiv kanske den hade haft svårt att hävda sig. Men, vattnet var kristallklart, solstolarna gratis och här fanns trevliga tavernor och så här sent på säsongen var det dessutom väldigt gott om plats.
Var man än kom fick man ett varmt och vänligt bemötande. Och vilken tillit! Här på tavernan Aphrodite hade mamma problem med kortmaskinen. Det var ju dottern som kunde den och hon var ju inte här idag. – Men, kom tillbaka imorgon och betala…
Gick man åt andra hållet kom man till Plomari. Här var det mer liv och rörelse. En del schabloner om grekiskt leverne bekräftades. Kvinnorna var hemmavid och tjabbade med varandra, medans gubbarna satt på tavernorna och muttrade över en kaffe eller en Ouzo kanske.

Jag kan ju inte tillbringa en hel vecka på Lesbos och bara ha sett hotellet och de två intilliggande samhällena. Ska jag hyra en bil, funderade jag. Vi fick lära oss när vi åkte med transferbussen till hotellet att ön är stor. Ska man köra runt hela ön var det tydligen över 300 km. Nä, efter en sommar då jag jagat upplevelser och varit ansvarig för att hitta en intressant seglingsrutt åt både mig själv och mina gastar, bestämde jag mig för att bara sjunka ner på en bussutflykt och låta Apollo ta mig till några sevärda platser. – Titta vänster. – Till höger har vi… Perfekt! Turen skulle gå till tre greske byer, som vår danska guide uttryckte det.

För säkerhets skull tog hon det även på engelska, så att vi svenska språkidioter skulle begripa. Pinsamt att det ska behövas. Ska vi behöva undervisning i danska i skolan eller hur ska vi svenskar förmå oss att förstå våra grannars språk, åtminstone lika bra som de flesta danskar förstår svenska? Med undantag för danskars svårigheter att förstå skånska då (märkligt nog). Jag känner mig väldigt mycket som skandinav och en viktig del i denna identitet är ju att vi kan kommunicera med varandra på våra egna språk. Dansk er ju desuden et så smukt sprog. Ursäkta, tillbaka till ämnet.

De tre ”greske byer” vi skulle besöka var i alla fall Agiasos, Petra och Mollivos Låt er inte konfunderas över stavningen av ortsnamnen. De tycks förekomma i alla möjliga varianter.

På vägen fick vi dessutom lära oss at det finns ca 11 miljoner olivträd på ön. Vilken stackare hade gått och räknat dem? Det var lätt att se att en hel del av dem växte väldigt oländigt. Många på ön får nog mycket att göra nu trots att turistsäsongen lider mot sitt slut. Skördedags i slutet av oktober. Hamnade en stund på mina egna tankespår: Hur stor är egentligen arbetsinsatsen per oliv? Är det verkligen en lönsam verksamhet att odla oliver? Man får väl hoppas att kalkylen ser OK ut. Ett tips förresten: Var noga med att skruva på korken på olivoljeflaskan och förvara inte oljan bredvid spisen. Syret respektive en för hög värme förstör oljan.

Även valnötter är tydligen stort på Lesbos. Hade man t o m Greklands största skogar av valnötsträd på Lesbos?

Vi åkte igenom samhällen vars gator definitivt inte var gjorda för stora turistbussar och däremellan gick färden på smala slingriga serpentinvägar och ibland var bussen så otäckt nära stup att man helst valde att titta åt ett annat håll. Ett under att det inte sker fler kollisioner eller att bakhjulen inte hamnade utanför vägkanten. Fast, längs vägen fanns rikligt med små miniatyrer av kyrkor. Var detta minnesmärken efter förolyckade?

Visste ni förresten att begreppet lesbisk kärlek anspelar på Lesbos? Det var den kvinnliga, antika poeten Sapfo som levde på Lesbos som skrev kärleksdikter riktade till en kvinna.

Första anhalten var Agiásos, en liten bergsby som inte minst var känd för sin kyrka som började byggas redan 1170. Insidan fick man bara besöka, inte fotografera.
Min behållning av besöket var dock främst byns vackra läge på bergssluttningarna, de kullerstensbelagda små gatorna som löpte i ett virrvarr och den harmoniska stämningen.
Förutom en mängd caféer fanns det gott om konst i form av keramik och träarbeten.
Även här var både turistsäsong och skollov över. Ungarna såg ut som om de var på väg hem från skolan.
Agiásos ligger på sluttningen av Mount Olympos, ca 475 m över havet (ej att förväxlas med Greklands högsta berg med samma namn).

Inte många minuter kvar. Hade gärna stannat längre här. En timma fick vi på oss att strosa runt och ta en fika.
Nästa stopp var Pétra, vars största sevärdhet var kyrkan som låg på en hög klippa. 114 trappsteg fick man ta för att komma upp. Om jag nu minns rätt, var det tydligen en sjöman som fick en uppenbarelse på klippan och därmed fick för sig att han skulle bygga en kyrka där. Tockna idéer. Men, har man inte att göra, så skaffar man sig.
Här fick man fotografera, men inte använda blixt. Stolarna såg ut att vara gjorda för att inte vara bekväma. Ingen får somna.
Kommer ni ihåg alla taxistolpar som fanns förr i Sverige? De hade egna telefonnummer, så var det för lång väntan i kön till taxiväxeln kunde man chansa och ringa direkt till en stolpe. Jag hörde plötsligt hur det ringde någonstans. Frestad att svara när jag hittade telefonen. Ett under att telefonen fungerade. Den ser ju inte direkt IP-klassad ut.
Vad är det med Grekland och katter? Visst såg man en och annan hund också, men katterna fanns precis överallt, även inne på vårt hotellområde som ju annars var rätt väl inkapslat. Mitt intryck var att de var vilda, men överallt tycktes man ställa ut mat till dem. Och vad vilda hundar anbelangar tycktes katterna inte ta någon större notis om dem. Hundarna tycktes också oftare gå i koppel än vara vilda.
Ingen kö av spekulanter…
Svårt att bestämma sig för rätt nyans eller beboddes huset av familjer med starka, stridande viljor?
Det här var lite överraskande. Inget papper i toan. Liknar mina instruktioner på båttoan. Det här var en vanligt förekommande toainstruktion, ändå tog det ett tag innan jag riktigt tog in vad stod. Det kan inte gälla mig eller hur tänkte jag?
Det var väl inget fel på Pétra. Fin utsikt från kyrkan, men kanske inte värt en omväg ändå.
Sista anhalten var Mollivos. Det däremot, var en fin liten stad som klättrade upp längs sluttningarna mot slottet som låg allra högst upp.
Nu började det kännas lite svalt och en lite höstlik känsla smög sig på.
Gränsbevakningen mot Turkiet som ligger på andra sidan sundet. Innan jag reste till Lesbos var det enda jag hade hört om ön, problemen med de stora flyktingströmmarna och de svåra förhållandena i flyktinglägret Moria. Det beskrevs av Läkare utan gränser som det värsta flyktinglägret i världen och en FN-representant lär ha uttalat sig som att det var att likna vid återupprättandet av koncentrationslägren. Förra året brann det upp och om jag förstått det rätt står fyra afghanska män åtalade för att ha tuttat på.
Under min vandring uppför berget stöter jag på tre svenskar som jag först trodde att de åkt med samma buss som jag, men mor, dotter och dotterns bästis var här på egen hand. Mamma och dotterns bästis hade åkt hit för att hälsa på. Dottern arbetade som volontär i flyktinglägret. Jag läser nu att Moria-lägret tycks vara stängt, d v s det måste ha brunnit  ner helt och hållet, så jag antar att hon arbetade i det läger som heter Kara Tepe. Dottern berättade i alla fall att många tusen släppts vind för våg och nu driver omkring på bl a gatorna i Aten. Grekerna gör tydligen numera s k push backs, d v s tar motorerna från flyktingbåtarna och generar vågor som föser dem tillbaka mot Turkiet. Allt enligt dottern.
Staden kröns av slottet Mithymna. Tyvärr hade slottet stängt för dagen, så vi fick nöja oss med att beundra det på utsidan. Det finns kopplingar till Achilles (han med den sårbara hälen) och trojanska kriget, men vad som är myt och verklighet är jag inte människa att reda ut. Jag trodde allt detta var sagor och gudar, men jag läser att det finns historiker som tycks mena att det finns vissa kopplingar till verkligheten.
Nere i den idylliska hamnen morsar jag på en grupp gränspoliser. Vilken verklighet de ser och upplever jämfört med restauranggästerna i hamnen, tänker jag. Sjöpolisens båt är märkt Frontex, d v s EU:s kustbevaknings- och gränskontrollorganisation.
Hösttomt på uteserveringarna i hamnen. Nu var det riktigt ruggigt. Både vindtät jacka och tröja åkte på.
Ännu blommade det dock.
Vi var några stycken som tog oss upp från hamnen och intog middag, visserligen utomhus, men i lä för vinden.
Veckan började lida mot sitt slut och på södra ön härskade fortfarande värmen. Söndag var yogafritt, så istället har jag nu anslutit mig till Padeldrevet. Ibland tänker jag att man ska gå sin egen väg och inte göra som alla andra. Men, så finns ju nyfikenheten där. Hur kan Padel ha vuxit så explosionsartat? Man kan väl lika gärna spela riktig tennis, squash eller pingis? Men, nä! Det här var ju jättekul! Någon som vill spela med mig?

I skrivande stund har jag hunnit hem igen. På ett sätt var en vecka lagom, men med regnet smattrande mot rufftaket kan man undra vad man har i Sverige att göra just nu. Jag får trösta mig med litet grekiskt vin och påminna mig om minnena av de ljumma, vackra kvällarna.