Publicerat av Per Karlbom

Offpist i Kitteljäll

Stockholm-Umeå-Kittelfjäll-Umeå-Stockholm
3-6 februari 2023

– Åker du här varje dag? Hon fattade galoppen, utan närmre förklaring. – Den är alltid sen! Isen var bruten och orden flödade om bussar, vid vilken station man skulle parkera  bilen om man ville ta tåget, slangning av bränsle från bil lämnad över natten i Täljö och om hur man egentligen tänkt med de busshållplatser som förberetts i vårt område. Jag fick dessutom chansen att berätta för mina grannar om min lobbying för en ny järnvägsstation där Svinningevägen passerar Roslagsbanan. – Det vore ju guld! Fler anslöt och nu stod vi med diverse appar och försökte lista ut åt vilket håll vi skulle ta bussen när den nu inte kom i tid. Liknade lite en hönsgård så som vi höll på att byta sida fram och tillbaka. Slutligen dök bussen mot Åkersberga upp och vi kastade oss över  vägen, men si då dök även bussen mot Kulla vägskäl upp, tjugo minuter försenad, och en av oss bad att få hoppa av och slängde sig över på den. Ett uppiggande litet vardagsdrama 🙂

Med hjälp av SL-appen fick jag så en ny resplan till Arlanda: buss Täljöviken-Åkers Runö, tåg Åkers Runö-Täby centrum, buss Täby centrum-Upplands Väsby, tåg Upplands Väsby-Märsta och buss Märsta-Arlanda. Varför tar jag inte en taxi, frågar jag mig själv. Snålhet? Sport att ta sig fram på SL-biljetten? En ambition att testa mobiliteten med min nya skidväska? Jag ska ju snart ut och tågluffa… Snart är jag dock insjunken i både P1 nyhetsmorgon och podserien P3 historia (kan varmt rekommenderas) och funderar över helt andra saker. Transporten med min ny skidväska som även rymmer pjäxor, hjälm, ryggplatta, kläder mm gick bra. Jag hade försett den med diverse spänband, så jag kan ställa den på högkant och låsa fast den vid någon stolpe eller dylikt utan att den ramlar omkull.

Värre var det på Arlanda. Jag anade i o f s att väskan vägde lite mer än de tillåtna 23 kilona, men det brukar ju inte vara så noga, tänkte jag optimistiskt. – Hallå där! Den där väskan vill vi allt väga, fick jag höra på väg mot inlämningen av specialbagage. – 27,5 kg! Det går inte! Min biljett medgav att jag totalt sett hade rätt att ta med mig betydligt fler kilon, men ingen väska fick väga mer än 23 kg. Av omsorg om lastarna, upplyste mig den nitiske tjänstemannen om. Inget att säga om det. Lät ju rimligt. Men, i nästa sekund erbjöd han mig att betala för övervikten. – OK, så hur var det med lastarnas väl och ve då? Förstå den logiken, den som kan. Lösningen blev att jag plockade ut pjäxorna ur väskan och tog dem som handbagage. Vem vann på det?

Intressant med bagageregler förresten. Egentligen hade jag tänkt boka Norwegian, men de tillät inte att man hade annat än skidor och stavar i skidväskan, så skulle jag flyga med dem hade jag varit tvungen att ta med ytterligare en väska. När jag berättade detta för SAS, så fick jag en förvånad kommentar. – Nä, inte bryr vi oss om vad du har i väskan…

Det är inte bara bussar som är sena. Nu plingade det till i mobilen och SAS låter meddela att även planet är 30 minuter försenat.

Egentligen hade jag velat åka tåg upp till Umeå, men det funkade inte så bra. Två direkta dagtåg och inget som nådde fram tillräckligt tidigt. Men hallå! Var inte Botniabanan tänkt att förbättra kommunikationerna till de norrländska kuststäderna? Ännu sämre på nervägen. Bara ett direktgående dagtåg och inte förrän halv tre på eftermiddagen.

På flygbussen i Umeå fick min Douchebag en kompis (liggande på golvet). Kan minnas fel, men var det inte i serien Prison Break en av karaktärerna fick tillmälet Douchebag? Jag läser att en douchebag är en irriterande typ med en obehaglig attityd. Kanske därför väskan nu faktiskt bytt namn till det mer neutrala Db the Djärv. Nog om denna väska nu.

Och vart är jag då på väg? Det är Friluftsfrämjandet i Umeå som arrangerar en offpist-kurs över helgen. Framme i Umeå fick jag slå ihjäl några timmar, lunch på Rex och sedan biblioteket som värmestuga. Vid 17 var vi ett gäng som samlades på Operaplan för färd i två minibussar upp till Kittelfjäll.

Middagspausen äger rum på Frasses i Lycksele och för första gången sedan gymnasiet (tror jag) får jag se en mjölkautomat och det är t o m en i gruppen som tar mjölk till hamburgaren. Någon springer dessutom in på OK och köper mjölk och vad heter den? Jo, Mjölken. I bestämd form.

Vi förfogar över tre stugor och vaknar upp till en vacker, men iskall morgon, runt -20°.
Temperaturen kryper upp lite under morgontimmarna. Kittelfjäll är ju en lite speciell skidort. Få röda, preparerade pister, men gott om svarta opreparerade nerfarter.
Vi delar upp oss i två grupper. En som ville friåka och en som ville gå kurs. Jag som trodde att vi alla var där för att gå på kurs…
Carl-Henrik blir vår primäre magister. Vi tränar lite allmänna grunder, motorbike, lyft inte på skidan, stå brett, få ett slag i magen och krumma ryggen, luta vristerna mot plösen, kör som du bar på en champagnebricka, kortsvängar, stavisättning, puckelattack. Allt var inte nytt, men jäklar var svårt det är att vänja sig av med en del gamla olater från historisk tid (läs: innan carving). Och motorbike? Håll händerna långt fram hela tiden, så att du är beredd på överraskningar och kan gå till motattack. Vi testade också att åka med lösa pjäxor, att åka och blunda och lita på instruktioner från en som åker bakom eller dragkamp nerför berget, en åker rakt ner och den bakom bromsar med hjälp av kortsvängar och då pratar vi verkligen kortsvängar, utan att lyfta på någon skida. Jag fick inte helt godkänt.
Efter lunch drar vi oss bort mot ravinerna med pucklar. Kul, men efter några åk skriker benen i protest.
Kul med kurs och möjligheten att få finslipa teknik. Men, lika roligt att åka iväg med en grupp och de trevliga sociala kontakt det ger. Här på middag lördag kväll.
Lördagkvällen fortsatte i vår stuga med föredrag om laviner. Ser vi lite allvarligare ut nu? Det var inga feel good-klipp vi fick se. En man hade sin GoPro-kamera påslagen när han själv utlöste och begravdes i en lavin. Man kunde riktigt ta på ångesten fram till dess hans kamrater hade grävt fram honom. Det tog bara åtta minuter, men måste ha känts som en hel evighet. Ytterligare ett klipp visade hur en offpist-åkare utlöste en lavin som begravde både lifthus och helt oanande skidåkare i pisten. Oklart hur det gick för dem. Dessutom fick vi se en bild på hur vår kursledare var ute med en grupp vid Borgafjäll när lavinen gick efter det att deras guide åkt ner i förväg och utlöst en lavin. Ingen skada skedd, men en nyttig påminnelse om att man inte är säker ens med guide med sig.
Gårdagens föredrag och filmklipp var en förberedelse för demonstrationer av de verktyg som står till buds om olyckan är framme: sond, spade och transceiver.
Här har vi hittat en en begravd transceiver. Det var inte helt lätt. Transceiverns signal ledde en som i en båge, vilket kunde vara lite förvirrande. Några av oss börjar fundera över om inte detta med offpist är lite överreklamerat. Som Carl-Henrik uttryckte det: – Lavinerna gillar samma terräng som vi.
Söndagen var betydligt mildare, men bjöd istället på blåsigt väder, så till den grad att en av de två toppliftarna var stängd hela dagen.
Nu gjorde inte det så mycket. Efter några åk med knappliften drog vi oss österut i systemet och adderade lössnö- och skogsåkning till gårdagens träning nerför pucklar. Bara tanken på ”Åh, vilket flyt jag har nu” gjorde att min åkning snabbt förbyttes i en åkstil jag absolut inte hade velat se på film. Lyckades naturligtvis grensla ett träd också, som tur är utan skador på ädlare delar.

Allting har ett slut och vid half fem-tiden begav vi oss tillbaka mot Umeå. Middagsstoppet blev istället i Storuman, men vi var Frasses trogna.

Vi kom fram så sent att det inte gick att ta sig mot Stockholm, så det blev en hotelnatt i Umeå. Det här får man väl säga är produktutvecling, självincheckning i ett obemannat hotell.

Tack Friluftsfrämjandet Umeå för en intensiv, bitvis tuff, men trevlig helg! Visst hade jag hoppats på puder, men vädret går ju inte att råda över. Och lite skönt var det ju att även ni ledare beskrev det som att ni nästan ramlade ut ur bilen med stela ben. Själv kände jag det som att jag knappt kunde gå, med stela och krampande muskler. Lite varm yoga på det så ska det nog att få ordning på benen igen 🙂

Och det där med att resa. Många klagar på att tågen inte går att lite på. Flyget upp var en halvtimma sent och ner 3 1/2 timma sent! SAS!

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

3 svar på ”Offpist i Kitteljäll”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.