Publicerat av Per Karlbom

Sassnitz-Klaipėda

Rutt: Sassnitz-Karlshagen-Karnin-Swinoujscie-Kołobrzeg-Darłowo-Hel-Klaipeda
Datum: 30 juli-10 augusti , fast den 30 juli låg vi stilla liksom den 9-10 augusti.

Denna etapp omfattade tre länder, Tyskland (Sassnitz, Karlshagen och Karnin), Polen (Swinoujscie, Kołobrzeg, Darłowo och Hel) och Litauen (Klaipeda). Ryssland (Kaliningrad) fick vi hoppa över den här gången, då ryssarna stängt ner möjligheten att söka visum. Även om det inte framgick får man väl anta att det hade med pandemin att göra.

I väntan på den nya besättningen strosar jag omkring lite i Sassnitz och försöker väcka minnen till liv. Vad är det som gör att jag fascineras så över DDR att jag t o m går och letar efter näst intill arkeologiska lämningar från denna tid och denna avskyvärda regim? Jag får nog suga lite på den karamellen, men uppenbarligen är jag inte ensam om att känna denna nostalgi.

Här måste den gamla gränskontrollen ha legat. För det mesta kom jag med tåg till Sassnitz, men en gång var vi ett gäng som packade in oss i en Folkabuss och åkte till Bornholm. Deutsche Reichsbahn, d v s östtyska motsvarigheten till SJ, hade startat en ny färjeförbindelse till Rönne och vi på svenska resebyrån skulle sälja biljetter till Västberlinarna, så vi måste ju med egna ögon se vad det var vi skulle sälja och fick därför  fribiljetter. Lite hyckleri kan man tycka, östtyskar var inte välkomna ombord på sina ”egna” fartyg. Se på bilden och tänk er taggtråd, hundar, k-pistar, strålkastare, bevakningstorn. Får nästan lite rysningar när jag tänker på det.
Väl igenom gränskontrollen leddes man ner mot hamnen på en väg som fortsatte ut på en bro mot färjeläget. Sinnrikt och hermetiskt tillslutet.
Uppfarten till bron är kvar, men halva vägbanan fortsätter upp på en spektakulär, nybyggd gångbro.
Den gamla hamnstationen i Sassnitz har förvandlats till café.
Tågfärjetrafiken upphörde förra året, men redan 1998 lämnade man den gamla hamnen och flyttade till Mukran. Terminalen är dock rätt intakt, målad i svenska flaggans färger.
Inte bara jag som är nostalgisk. På informationstavlor kunde man läsa om färjetrafikens uppgång och fall och i terminalens fönster hängde en del dammiga reklamaffischer. Min chef på resebyrån, Sven Jörgensen, kom till Berlin efter kriget bl a för att återuppbygga godstrafiken på den här leden.
Här kommer mina gastar, tre återvändare. För Robban är det tredje gången ombord, han var med i Norge 2019 och på Västkusten förra året. Ewa seglade med mig i Norge 2019 och Anna-Karin var med på Västkusten förra året. Att Anna-Karin ville segla igen var en positiv överraskning. Jag var rädd för att all sjösjuka skulle ha tagit kål på hennes intresse för segling, men nu kom hon beväpnad med Scopoderm-plåster. Sista färjan Trelleborg-Sassnitz har, som sagt, gått och istället får man bege sig till Ystad för att ta sig till Sassnitz. Inte en resa som gav några positiva vibbar tydligen. Dessutom landar man söder om det egentliga Sassnitz, i hamnen Mukran.
I gamla Sassnitz och i delar av hamnen är det riktigt trevligt, men i centrala Sassnitz ser man fortfarande tydliga spår av DDR-tidens förfall.
I ett tidigare inlägg berättade jag om att en av svenska resebyråns största kunder, under den tid jag arbetade där, var det svenska byggföretaget SIAB. Då byggde man hotell i Öst-Berlin. Man måste dock ha odlat goda förbindelser med DDR-regimen under en längre tid, för det här fula hotellet byggde man redan på sextiotalet.
Då var det mysigare nere i hamnen.
Tredje platsen gillt. Jag tror aldrig jag har flyttat runt i hamnar så mycket som denna sommar. Med EU-medel har man anlagt två långa bryggor för gästande båtar. Först låg jag långt ut på en brygga längre in i hamnen, till vänster i bild. När vi skulle fylla vatten upptäckte jag att det bara fanns en vattenpost längst in på bryggan. Optimistiskt började jag låna slangar och kopplingar av vänliga båtgrannar och nådde en bra bit ut. Men, när jag fick svaret ”-Jo, jag har en slang, men den lånar jag inte ut.”, då gav jag upp och flyttade till den här bryggans högra sida. Jag lyckades skarva och kunde låta vattnet rinna en stund, men så skulle de vänliga ungdomarna  som upplåtit sin slang ge sig av, så det första den nya besättningen fick göra var att förtöja om. Inte bara för vattnets skull. Det hade börjat blåsa upp och det ryckte och slet i förtöjningarna. Bättre att få upp fören i vind och att få lite sjölä från bryggan. Dessutom hade platser blivit lediga längst in vid vattenposten, så nu kunde vi styra över vattenpåfyllningen själva. Varför denna snålhet med vattenposter på en ny brygganläggning? Vattenbrist hävdade någon.
Efter att ha övat tilläggning var det nog med ”segling” för idag. Nu skulle vi på utflykt till Prora. Tågtrafiken var inställd p g a banarbeten (känns det igen?), så istället blev det en utflykt med buss.
I Tyskland är det noga med munskydd. Det märkliga var att det tydligen inte gällde chauffören. Varken munskydd eller avskärmad förarplats. Hur tänker man där?
Vad passar bättre som inledning på ett besök i Prora än en puttrande, stinkande Drabant? DDR-nostalgin väcks till liv igen.
Nu är det egentligen inte DDR-tiden vi ska grotta ner oss i, utan i Nazityskland. Seebad Prora planerades som ett absurt monster. Hit skulle de goda Nazimedborgarna uppmanas att bege sig på semester och på så vis få kraft att bli goda arbetare, Kraft durch Freude (kraft från glädje) eller KdF. KdF var en underorganisation till den nazistyrda fackföreningsrörelsen och var en av pusselbitarna i nazisternas ideologi. Seebad Prora sägs vara världens längsta byggnadskomplex (ursprungligen 2,8 km) och byggdes för en kapacitet om 20 000 gäster i 10 000 rum. Bilden här hänger på en utställning om Seebad Prora och den är tagen innan renoveringen påbörjades.
Så här var tanken att…
propagandaparet på bilden skulle bo under sin semester. Ser ju inte jättemysigt ut.
Se bilden ovan. Kanske var det vid denna början till en kajanläggning man skulle lägga till.
Man kan väl säga att Seebad Prora blev en flopp och vad kunde man förvänta sig av ett sådant monster. I utställningen kunde man se exempel på ståtliga kajanläggningar, enorma mottagningscenter och mötessalar. Man höll på med byggnationen från 1936 till 1939, men sedan kom kriget i vägen och anläggningen hann aldrig färdigställas. Istället nyttjades anläggningen framförallt för militära ändamål under kriget och fram till något år efter murens fall.
Nu rustas Seebad Prora upp och blir hotell och semesterlägenheter. I någon mening fullföljs den ursprungliga tanken.
Frågan är: Skulle man vilja bo så här? Uppenbarligen är svaret ja. Längst bort skymtar man komplex som inte piffats upp.
Tagna av alla intryck, inte minst förmedlade genom den utställning som finns på området, behövde vi lite sol och bad. Stränderna är det inget fel på så man kan ju förstå valet av placering av denna jättelika semesteranläggning. Vi vandrar vidare och hamnar på en strandservering och börjar språka med en av gästerna vid grannbordet som visar sig vara en f d DDR-medborgare som arbetat som arkitekt. Som av så många f d DDR-medborgare gav han uttryck för att de egentligen hade det rätt bra under DDR-tiden. Man kan ju dock undra över hur husen såg ut som han ritade. DDR-arkitekturen var ju rätt förskräcklig. Han hade dock en poäng, tror jag har nämnt det tidigare, de badorter som hamnade i DDR har inte exploaterats på samma sätt som de badorter som hamnade i BRD. Mitt intryck är att det är betydligt trevligare i de orter som ligger i f d DDR.
Får jag ta en bild? Jag anar en något förvånad min och får förklara anledningen till att jag ville plåta. – Jag hade samma jobb som du för plus femtio år sedan. Då var Frösakull, en glassvagn som kanske var hälften så stor, med två cykelhjul som grävde ner sig i sanden när man skulle över dynerna. Tungt för en elva-tolvåring eller hur gammal jag nu var.
Tillbaka i Sassnitz väljer vi vägen via den häftiga hängbron på väg ner till båten. Den gungade faktiskt när man gick på den.
Så, äntligen ska vi kasta loss. Det blir en premiärsegling för nya besättningen i frisk vind. Som tidigare nämnts kan jag ju inte reva, annat än att riva storen, så vi valde att bara segla med försegel.
Det var kulingbyar, det krängde och stänkte rejält. Vi är nu på väg mot det som kallas Greifswalder Bodden, vilket är en bukt med väldigt grunt vatten där man mestadels är hänvisad till rännor. Att kryssa där är inte att tänka på så inledningsvis fick järngenuan göra tjänst. Idag var jag extra glad över att ha en stark motor (52 hk) för när vi kom in på det grunda vattnet växte vågorna rejält och vi stampade oss fram i rännan. Vid en ”T-korsning” kunde vi falla av söderut och rulla ut förseglet igen. Nu gick det undan, så det gällde att ha noggrann koll på prickarna. Direkt utanför rännan låg vattnet delvis under metern.
Segelbåten framför oss hade uppenbarligen inte så bra koll och stod plötsligt på grund. Till skillnad från en liknande händelse utanför Hiddensee, tog de sig dock loss på egen hand och kunde segla vidare. Vi är nu på väg in i Peenestrom mellan fastlandet och ön Usedom.  Den allra ostligaste delen av Usedom tillhör Polen och där ligger också staden Swinoujscie. I övrigt hör ön till Tyskland.
Det som lockade oss att lägga till i Karlshagen på Usedom var bl a beskrivningen i någon hamnbok av den fina stranden. En av världens finaste hette det. Hmm, helt OK, men då hade vi nog alla sett betydligt finare stränder.
Vana från Norden av att kunna lägga sig långsides andra båtar när hamnen är full siktade jag på att parkera utanpå en motorbåt. Men icke. – Stopp och belägg, här får ni inte ligga! Till slut löste det sig med en plats längs en grov betongkaj och med massor av fendrar gick det också bra.
Om inte så välkomnande attityd från en av hamnens gäster så var istället hamnkapten en av de trevligaste jag träffat. Jag och Robban hade upptäckt att det fanns ett museum kring framställningen av de fruktade V1- och V2-raketerna. En av mina cyklar ombord har numera status som reservdelsförråd, så vi behövde komplettera med en cykel till för at ta oss dit. Den kvinnliga delen av besättningen var inte intresserad. Fanns det möjligen någon cykeluthyrning här? – Nä, men tror du att hamnkaptenscykeln kan duga, så kan ni få låna den. Ingen värstingcykel, men den fyllde sin funktion och kostade inget. Och hur var det med muséet, var det värt ett besök? – Ja, var man intresserad av det där skitkriget så är det intressant. Vår hamnkapten tycktes höra till den grupp tyskar som inte vill påminnas om kriget. Förståeligt på ett sätt. Dagen till ära fick jag på mig en cykelhjälm på denna cykelstig. Händer sällan när jag är ute på trafikerade vägar…
Muséet är inrymt i ett gammalt kraftverk. En av tydligen få bevarade anläggningar från andra världskriget som hade med forskningen kring och framställning av raketer att göra.
De fruktade V2-rakterna skickades bl a mot London. Träffsäkerheten var inte så bra så de kunde dimpa ner lite varstans med många civila som föll offer. När Hitler väl insåg vapnens potential krävde han en tillverkningstakt om 2 000 raketer per månad. Till en början tillverkades raketerna här i Peenemünde, men de allierade fick korn på anläggningen och tillverkningen flyttades då till underjordiska fabriker i centrala Tyskland.
Man kan undra vilket budskap man ville skicka med denna dekoration.
I liten skala bidrog även svenska Facit till alla beräkningar som behövde göras i samband med utvecklingen av raketer.
Anläggningen för forskning kring och tillverkning av raketer var ett jätteprojekt, det största militärindustriella komplexet i Tyskland. På sin tid var det även världens mest avancerade forskningscentrum. Det var en av huvudaktörerna kring raketforskningen, Werner von Braun, som hittade Peenemünde 1936, fram till dess ett sumpigt och slumrande landsbygdsområde. En helt ny stad etablerades för forskarna (Karlshagen), en jättestad för arbetare planerades och norra Usedom förvandlades till ett avspärrat, hemligt område. Där vi cyklade längs Peenestrom fanns vallar vars syfte i alla fall delvis var att förhindra insyn. En av fördelarna med Peenemünde var att man hade tillgång till en rak 400 km lång kustlinje för testskjutningar in i dagens Polen. Kanske därför det råder ankringsförbud ut med delar av Polens kust… 2017 höll jag på att tappa ankaret just där. Tack Joakim för att du räddade upp situationen. Apropå Werner von Braun räddades han från att ställas inför rätta genom den amerikanska Operation Paperclip. Namnet kom sig av att vissa intressanta personakter markerades med ett gem.
Man var i behov av kraftförsörjning och för kraftförsörjningen behövdes bränsle i form av kol och då behövs det en hamn. För tillverkningen behövdes arbetskraft. För ett fåtal var livet i Peenemünde att likna vid ett paradis, fina stränder och båtutflykter, men för de flesta innebar det arbete under tvång i egenskap av krigsfångar och en filial till koncentrationslägret i Buchenwald etablerades här.
Ett ytterligare exempel på den stora infrastruktursatsning som gjordes kring forskningen och utvecklingen av raketer, är att Peenemünde, som tredje system efter Berlin och Hamburg, fick ett eget pendeltågssystem eller S-bahn som det kallas i Tyskland. 15 tåg trafikerade ett nät på 80 km för de 10-15 000 människor som arbetade här. Tågen var snarlika dem som trafikerade Berlins S-bahn när jag bodde där i slutet av sjuttiotalet. Gamla redan då.
Tillbaka från museibesöket fick vi softa lite då bron vid Wolgast inte öppnade förrän 17:45.
2017 gick jag Peenestrom i motsatt riktning. Även då fick vi vänta länge på broöppning, men den gången visa staden upp ett soligt ansikte och vi la till för lite upptäcktsfärder. Nu ville vi skynda vidare till nästa bro, Zecheriner Brücke, som öppnade  20:45.
Det fortsatte att blåsa friskt och som synes av solens skuggbilder fick storseglet vila.
Trots att vi bara seglade för försegel kom farten stundtals upp i närmare åtta knop, en nervpirrande upplevelse när djupet inte alltid höll utlovade 2,5 m, utan ibland tangerade 2 m. Längre fram visade ekolodet på ännu grundare vatten, 1,6 m som lägst, förmodligen skräp som reflekterade något annat än det aktuella djupet, men som ändå gjorde att jag blev lite lätt nervös, då båten sticker lite drygt 2 m. Förseglet rullades in och vi kröp bitvis i  två knop med hjälp av motorn.
Nu började vi också bli nervösa över att missa broöppningen, men med en halv minuts marginal kom vi igenom.
Så var jag tillbaka i gästhamnen i Karnin. Grunt även där, fastnade, men kom loss av egen kraft.
Dessa förtöjningspålar som är så vanliga i Skåne, Danmark och Tyskland är ju ett gissel. Förutom krånglet att samtidigt lägga linor runt två pålar kan det ofta var lite knepigt att bedöma om bredden mellan pålarna räcker till. Hur den här båten bar sig åt för att klämma sig in mellan sina pålar är en gåta.
Karnin är nog mest känt för sin f d järnvägsbro som nazisterna sprängde i krigets slutskede. Jag antar att syftet var att hindra ryssarnas framfart. Järnvägen här ledde upp till Swinoujscie och bron är faktiskt ett väldigt intressant byggnadsverk. Spåren lyftes upp i högläge så att båtar kunde passera under och så stod den tydligen öppen, förutom när det kom tåg och det gjorde det i och för sig rätt ofta när det begav sig, 36 gånger per dag enligt 1935 års tidtabell.
Förra gången tror jag inte ens att jag tog mig upp i samhället. En håla visade det sig…
…som ändå begåvats med ett rejält stationshus.

På andra sidan Karnin finns ett naturområde som det kittlade lite att upptäcka. Här rinner floden Peene ut och kulissen mot farleden ledde tankarna till mangrove-träsk. Inte för inte kallas området för Norra Europas Amazonas. Som så ofta räcker inte tiden till för allt, så det man passerar får istället ge inspiration till nya upptäcktsfärder.

Seglingen fortsatte nu ut på ett innanhav, först Kleines Haff (Tyskland) och senare Stettiner Haff (åtminstone heter det så på tyska) och då är man inne i Polen. Haff har jag nu lärt mig är en bukt med bräckt vatten skilt från havet av öar eller landtungor. Vad kan det heta på svenska? De smala rännorna ersätts så småningom av något djupare vatten och seglingen blir mer avslappnad.

Nu är vi i det södra inloppet till Swinoujscie. Färjan över floden ligger stilla. För säkerhets skull ropar jag upp den för att höra mig för om vilka avsikter man har innan jag fortsätter. Inget svar. Jag fortsätter framåt och då börjar den bröla så trumhinnorna skallrar. Plötsligt sätter han fart. När färjan passerar står kapten på bryggan med en cigg i mungipan och flinar åt oss.
Swinoujscie var egentligen inte något mål i sig, utan en mellanlandningsplats för lite vila och sömn. Men, en kvällspromenad är ju alltid trevligt. En bit bort på stranden bör gränsen till Tyskland gå.
Ibland händer saker snabbt. De här två hotellkomplexen har jag ingen minnesbild av från mitt förra besök 2017. Jag googlar och hittar en uppgift om att det är byggt 2019. Funderar över utveckling. Är detta vad människor vill ha? Har man inte ångrat sig i t ex Spanien när kusterna exploaterats allt för hårt? Kommer polackerna också att ångra sig en vacker dag?
Promenadstråket kändes dock bekant.
2017 gick jag Kołobrzeg-Swinoujscie i vad som började bra med frisk medvind, platt vatten och spinnakergång, men slutade med havererat segel, tamp i propellern och vind som vred emot och ökade till kuling. Inga bra vibbar att ge sig ut på samma vatten igen. Vinden var fortsatt frisk och vi åkte berg- och dalbana i vågorna, men allt gick bra och det var en rätt mäktig upplevelse.
Kołobrzeg uttalas Kowobscheck. Typ. Nu hade vi hunnit ifatt Krille och Lena som stod på kaj och vinkade och dirigerade in oss till en plats längst in bland fiskebåtarna. Den hade vi nog inte hittat utan assistans. Tack för det!
Anna-Karin: – Pelle! Är det inte dags att byta kepa?! Lite konstigt att man ibland trivs bäst i de mest slitna kläderna.
Hamnarna längs den polska kusten är oftast riktiga handels- och fiskehamnar. Stor kontrast mot t ex små danska fiske- och gästhamnar.
Kameran fick spatt och började göra om bilderna till någon slags animerade varianter. Här passade det i o f s rätt bra då verkligheten också kunde kännas lite animerad. Stränderna på de polska badorterna är ofta fantastiska, men settingen kan bli lite väl tivoliartad med pariserhjul, piratskepp, tingel tangel, en doft av frityrolja, hög tivolimusik (om man nu kan kalla det för musik) och megafoner som låter Mammon basunera ut allehanda budskap.
Nästa mål var Darłowo (ungefärligt uttal Darwovo) och där hade jag inte varit förut. Lockelsen var, förutom de fina stränderna, en gammal fin stad och lite svenskanknytning. Staden ligger dock någon kilometer upp längs floden. Här har piratskeppen kommit till ro för natten. och vi står på bron som öppnades lite tidigare på dagen för att släppa in oss till gästhamnen.
Gästhamnen hade en trehjuling att låna ut. Ewa fick lite lätt panik när hon satte sig på trehjulingen så hon fick köra min Brompton istället. Och faktiskt, vad som såg ut som om det borde vara mycket lättare, var istället svårare. Lite som att lära sig cykla på nytt. Men, efter en stunds övning satt det.
I det här slottet i Darłowo har Erik av Pommern bott och regerat och här dog han 1459. Innan dess hade han förutom att ha varit kung i Sverige, även varit kung i både Danmark och Norge. Han utmärkte sig på alla möjliga sätt. I Sverige var han t o m kung tre gånger. Han blev avsatt två gånger, men kom tillbaka. Han var inte helt poppis, men vilken bedrift att då återvända. Andra gången satt han bara på tronen under 89 dagar. Som en extra bedrift grundade han 1413 även min gamla hemstad Landskrona som då hörde till Danmark och var tänkt att bli landets huvudstad, landets krona.
Erik av Pommern hade ett ont öga till tyskarnas och hansans framfart och besjälades av att trycka tillbaka deras ökande dominans, vilket även var ett syfte med Kalmarunionen, Nordens förenta stater. Tänk om den idén bestått. Hur hade våra liv sett ut då? Förmodligen är det detta man kan läsa om här, men allt var på polska, så egentligen var besöket i utställningarna bortkastad tid, men slottet i sig var fint.
Här vid det stora torget ligger Mariakyrkan och där ligger Erik i sin sarkofag.
Istället för att få ut pengar i bankomaten bredvid mig fick jag nöja mig med att ta ett kort på den fina stadsporten. Kortet snodde bankomaten under förevändning att det var spärrat. Först svor jag över polska bankomater, men istället visade det sig att det var Swedbanks system som spärrat kortet. Fick aldrig någon förklaring varför, men en teori var att jag betalt med det på något ställe som var misstänkt för skimming. Tur att jag hade ett extra kort.
Vilket föredöme. Förra gången imponerades jag av att alla tåg i Polen verkade ha en vagn med cykelförvaring. Och så detta, en liten servicestation för cyklar. Samma installation såg jag senare i Klaipeda. Sverige! Vakna!
Dags att trampa tillbaka mot båten. Hoppas det inte gått lika illa för Aquileja…
Vi häpnade när större lastfartyg passerade oss i gästhamnen. Vi som tyckte att det knappt fanns plats för oss i hamninloppet bland de stora piratskeppen. Men, med lots går det tydligen bra och det var tydligen hit de skulle, handelshamnen precis utanför Darłowos centrum.
Nu var jag sugen på sol och bad, men möttes av en fullständigt hysterisk badstrand.
Orkade man gå en tio-femton minuter bortåt var det istället helt ljuvligt.
En av gastarna hyste en viss oro för att nattsegla på öppet hav och förbi ryskt territorium dessutom, på sträckan från Hel till Klaipeda. Vi kom då fram till att vi övar längs polska kusten och försöker sträcka från Darłowo till Hel. Klockan är strax före 18 och vi väntar på broöppning för att kunna komma ut på havet. Notera den futuristiska utformningen av brovaktens hus.
Ut i det stundande mörkret. Natten var vacker med ett härligt himlavalv fullt av stjärnor. På min vakt tillsammans med Ewa såg vi fyra stjärnfall. Precis som de polska badorterna såg hela polska kusten ut som ett tivoli. Sannolikt var det alla vindkraftverk som blinkade rött. Såg lite festligt ut då de dessutom verkade synkroniserade så att de blinkade samtidigt. – Men, vad är det där? Såg ut som en röd lanterna. En mötande segelbåt? Inget på plottern. Så försvann det. Och kom tillbaka. – Nej, det är månen! Den smalaste och vackraste månskära jag kan minnas att jag sett var på väg upp på himlavalvet. Det blev en del kryssande mellan ett militärområde och en trafiksepareringszon och utrymmet dem emellan blev allt smalare och på slutet fuskade jag lite och slirade in i trafiksepareringszonen. Förlåt! Men, inga fartyg i närheten…
Vad är detta? Ett vågkraftverk? Ingen utmärkning på plottern. Tur att den inte dök upp mitt i natten. Jag glömmer allt mer bort radarn. Med AIS:en har jag nog invaggats i en falsk trygghet. Detta blev en påminnelse av att även hålla utkik på radarskärmen. Dessutom märkte jag, så fort jag kom utanför Sverige, att inte lika många små båtar har AIS ombord.
Anna-Karin och Robban på vakt.
Jag visste sedan 2017 att det är OK att korsa militärområden under vissa tider, men hur får man reda på vilka tider som gäller? Efter mycket googlande hittade jag en webbsida. Informationen där var både svårbegriplig och motsägelsefull. Där fanns dock ett telefonnummer och en farbror svarade som pratade hjälplig engelska. Vi hade nu två militärområden framför oss som innebar en rejäl omväg om vi skulle behöva runda dem. Jodå, det första var öppet och det andra öppnade kl 19. Sedan försökte jag få honom att förklara hur denna information stämde överens med informationen på myndighetens hemsida, men där kom vi inte i mål. Vi bestämde oss för att lita på farbrorns uppgifter och att han eller jag inte hade missförstått något. När vi kom till gränsen för det andra militärområdet såg vi hur en segelbåt längre in mot land tycktes ligga och vänta vid gränsen på att klockan skulle bli 19 och korsade gränsen när klockan var slagen. Det kändes betryggande.
Samma arkitekt som ritade hamnkontoret i Hel som brovaktarhuset i Darłowo? Ser väldigt udda ut. På vägen mot Hel var vi i kontakt med hamnen i tron att vi skulle komma fram runt midnatt. Var det månne väl upplyst i hamnen så att det gick at hitta plats och lägga till? Jodå, det skulle inte vara något problem. Ropa upp hamnkapten på radion och begär tillstånd om att få komma in, så hör jag av mig. OK. Sagt och gjort och när vi kom in kom killen vi hade pratat med älgande på kajen och anvisade oss en plats. Till Krille, som naturligtvis redan var på plats, sa han att jag hade låtit så trevlig att han höll platsen åt mig. Jo, man tackar. Som en extra bonus kom vi fram ”redan” vid halv tio. En kombination av kortare distans då vi kunde gina genom militärområdet och av friskare vind. Fast kort distans blev det inte, snarare sommarens längsta, 149 M.
Hel är inte helt befriat det heller från allt tingel tangel man möts av på övriga polska badorter, men det vilar ändå en mer genuin stämning över samhället. Det finns dock en del skräphus med bra lägen, så man väntar ju bara på att någon hotellkedja ska sätta tänderna i detta. Hoppas de lokala myndigheterna och politikerna förstår att förvalta den unika miljön på ett bra sätt.
Hel känns som en riktig fiskeby, även om en plats vid kajen nu användes för utflykter med RIB-båt.
Hel på polska uttalas ”hell” och är stod Slaget vid Hel. Att det förmodligen var ett helvete att försvara denna lilla motståndsficka kan man lätt föreställa sig. Udden vid Hel var ordentligt befäst, bl a som här med Boforstillverkade kanoner. Man beskrev stolt hur man 1939 lyckades hålla stånd ett tag gentemot de invaderande tyskarna, men att man till slut tvingades kapitulera.
Mer promenad- än badväder.
Tänkvärt budskap. Samtidigt är det något i konstverkets struktur som ger mig obehagliga rysningar. Omgivningen förstod inte alls vad jag menade. Undrar vad det kan vara för defekt som ger mig sådana känslor… 😉
Ibland ska man leva på gamla minnen istället för att försöka leva om dem. Här på Captain Morgan’s pub var vi ett glatt gäng 2017 och hade jättetrevligt. Sällskapet den här gången var det absolut inget fel på, men maten var trist, min Irish coffee måste vara den sämsta jag någonsin druckit och trubaduren kunde ingen engelska. Så ni som på Facebook tyckte er känna igen trubaduren måste jag dessvärre göra besviken.
Vädret växlar snabbt och nu skulle vi njuta av Hels fantastiska stränder. Istället för att gå ner mot udden där alla andra var, gick vi tvärs över halvön genom skogen och möttes av detta.
Efter några timmar började det dock suga i tarmen och vi fick motvilligt bege oss mot de delar av stranden där alla andra var och där det även fanns näringsställen. Klantigt att inte ta med sig något att äta. Vi hade väl lite för bråttom iväg.
De är stora, ibland jättestora och ibland är de riktigt små och gulliga.
Hur hamnade styrhytten från Donsö av Varberg här? Man blir ju lite nyfiken.
Vi hade egentligen tänkt gå ut och äta med besättningen på Anna af Stockholm (Krille och Lena) och sedan bege oss iväg någon gång under morgondagen eller möjligen dagen därpå. Istället kastade vi oss iväg lite hals över huvud. Väderprognosen spådde kraftiga regnoväder och risk för åska under både söndag och måndag. Istället kastade vi loss redan lördag kväll. Vi hade en bra segling över även om sjön emellanåt var i kraftigaste laget. När jag hade frivakt en gång låg jag och lyssnade spänt på alla ljud och bad till högre makter att jag nu upptäckt allt som Rosättra inte hade skruvat ihop ordentligt. Båten led av en hel del barnsjukdomar i början. Lite spända var vi nu också på den marina närvaron i ryska vatten. Vi hade ju hört talas om både ökad rysk marin aktivitet och om iranska örlogsfartyg som skulle visa upp sig med ryssarna. Skulle vi bli insläppta i den ryska ekonomiska zonen eller skulle de hänvisa till att deras militära övningsområden var stängda för fritidsbåtar. Bättre att förekomma än att förekommas. När vi närmade oss den ryska gränsen ropade jag upp Baltiysk traffic för att berätta om våra avsikter. Svaret var svårt att höra men man svarade med något som liknade permission. Vad betydde det? Behövde vi ”permission” för att få gå igenom eller fick vi ”permission”? Jag pratade vidare och uppfattade ett ”Thank you for your information.” Det borde ju betyda att vi var välkomna att köra på och sedan hörde vi inget mer av dem.
Seglingen Hel-Klaipeda måste vara en av de snabbaste havsseglingarna jag gjort, om inte den snabbaste. 17 timmar efter det att vi kastat loss i Hel låg vi förtöjda utan för bron in till gästhamnen och väntade på broöppning. 6,7 knop i snitt (114 M). En sådan snitthastighet har jag i alla fall aldrig kalkylerat med i förväg. I Klaipeda valde jag den gästhamn som ligger i vallgraven runt Memel castle. Av slottet finns dock inte så mycket kvar. Mest en arkeologisk utgrävning.
För att komma in i vallgraven behövde två man skruva upp den här gamla fina bron från 1855 (!). Den öppnas en gång i timmen och står då öppen för båttrafik under femton minuter och folk står tålmodigt och väntar, fastän de egentligen kan gå torrskodda runt slottet på andra sidan.
Klaipeda, har jag nu fått lära mig, ska uttalas med betoning på första stavelsen. Annars låter man tydligen som en ryss och frågar man en litauer om han eller hon är ryss eller litauer möts man av bestörtning. – Litauer naturligtvis! Jag får lära mig att andelen ryssar i Litauen är liten (till skillnad från i Estland och Lettland): 6 % jämfört med 30 % i Estland och 34 % i Lettland. Det finns faktiskt fler polacker i Litauen än ryssar.
Hursomhelst var det riktigt mysigt i delar av stan med fullt av caféer och restauranter. Men, undrade vi, var finns alla affärer?
Men, sedan kan det plötsligt se ut så här istället. Det tar nog lång tid att koma ikapp det förfall som kommunismen orsakade.
Att litauerna var ett stolt folk gick inte att ta miste på. Men stolt på ett trevligt sätt. Framförallt de som kunde engelska, oftast yngre människor, var också vänliga, hjälpsamma och nyfikna.
Robban och Anna-Karin joggade ofta på morgnarna och på slutet frågade jag om jag fick hänga med. I Klaipeda sprang vi till och runt de här vallarna. Skönt att röra på sig och jag behöver ju någon som driver på, det vet jag. Varför hade jag inte hängt med från början? Kanske tänkte att de ville få lite egentid…
Jag var bara i centrum av Klaipeda. Jag fick dock höra att det i ytterområden fanns gott om sovjetiska, fula förorter och det är väl inte att undra på. I centrum fanns också detta lite roliga exempel på modern arkitektur.
Klaipeda var en imponerande stor och modern hamn. De facto den enda hamnen i Litauen.
Nu hade vi en del tid över i Klaipeda eftersom vi givit oss av tidigare än beräknat från Hel. Jag gillar kartor och tittar man på en karta över Klaipeda med omgivningar så drar i alla fall min fantasi iväg. En smal landtunga som sträcker sig ner mot Kaliningrad som avgränsar Östersjön från ett innanhav. När jag sedan upptäcker att området dessutom finns på Unescos världsarvslista är saken klar. Vi måste dit, till Kuriska näset alltså. Vi googlar och hittar en lokalbuss som går från andra sidan floden till staden Nida strax norr om ryska gränsen. The Old ferry tar oss över till näset.
Lite oklart var denna lolkalbuss skulle gå att finna, men den borde väl ansluta till färjan. Mycket riktigt. Där står den och väntar på oss.
Nida: Swosh, så kommer en hel flygformation farandes. Imponerande hur de kan synka sig så.
Inga tvivel om vad som var på gång. Eller? En motorbåt drar ut på sjön samtidigt med ovädrets antågande.
Vi hann! Och när förmiddagsfikat respektive lunchen (Robban) var avklarade var molnen som bortblåsta.
Flytande bubbla?
Windexen uppfanns av två svenskar. Hade man patent? I så fall måste patentingenjörerna ha förbisett att windexen redan var uppfunnen, här i Litauen. Mycket snyggare dessutom.
För andra gången idag ser jag en kvarglömd bok på en parkbänk. Jag blir nyfiken och går fram och tittar vad det är för böcker folk dräller omkring sig. Kanske Thomas Mann tänker jag, författaren och nobelpristagaren, som bodde i Nida? Nähä, det var en konstinstallation. Gick inte at rubba 🙂
Tonårsparet 😉
Söder om Nida fanns ett område med stora dyner, men inte mot Östersjön som skymtar i bakgrunden, utan mot innanhavet Kurisches Haff som det står i Google maps, fastän det var länge sedan området var tyskt.
Vi blickar ut mot det landskap som en bit bort övergår till att höra till Ryssland.
Stora delar av näset är tallbevuxet, men med en undervegetation jag inte sett maken till tidigare. En ljus, vacker grönska.
Vi ramlade rakt ner på en nudiststrand. Vattnet var varmt och sanden ljuvlig. En badvakt vi språkade med varnade oss att gå för nära den ryska gränsen. En joggare hade råkat springa för långt och var tydligen bortförd under en hel dag utan att någon fick veta vad som hänt.
De här skyltarna upptäckte vi först efter det att vi lämnat stranden. Kvinnor får ha kläder på sig, men inte män. Eller hur ska man tyda budskapet?
Badvakten vi pratade med berättade att det var dyrt på Kuriska näset, vilket också utgjorde ett filter så att det främst var bättre människor här. Jo, han sa så. Det här stället uppfattade han som lite snobbigt, ville vi hitta något mer casual skulle vi gå längre bort. Vi var nog lite immuna mot den typ av snobbighet han refererade till och trivdes utmärkt här. 
Vår vandringscirkel var sluten och vi var tillbaka i Nida.
Nida.
Kanske hade vi kunnat segla på Kurisches Haff. Där ute är det ju bevisligen några som gör det och i hamnen i Nida såg jag i alla fall en större Bavaria. Vattnen såg dock väldigt grunda ut på kortet och jag ligger bra i min vallgrav.

När man seglar till olika länder är det ju oundvikligt att resonera kring olika länders och människors särdrag. Jag tror vi har ett behov av att förenkla för att förstå, lite som när man inom psykologin gör modeller och generaliserar beteenden. Det gäller ju bara att inse att det är fråga om just modeller och förenklingar och att det inte stämmer in på alla. Skillnaden mot vetenskap är ju att vårt faktaunderlag är väldigt begränsat. Trots det går det ju inte att undvika att vi får intryck när vi hamnar i en ny miljö, som antingen bekräftar eller vederlägger gamla fördomar. Det sista är ju roligast, när man får upp ögonen för något nytt.

Jag var ju inte med och handlade så mycket, men min besättning tyckte att man kunde bli rätt ovänligt och nonchalant bemött i polska affärer. Jag har själv erfarenhet av att nästan bli utskälld när jag frågade en biljettförsäljare vid järnvägen om hon pratade engelska. Kan det vara så att människor som inte pratar engelska, känner frustration över sina bristande språkkunskaper och att det resulterar i ett buttert eller ovänligt bemötande? Detta har jag själv upplevt i både Polen och Litauen, liksom att den som svarar i telefon bara lägger på luren om man frågar om denna pratar engelska. Andra intryck från besättningen var att folk ser hälsosammare ut i Litauen jämfört med i Polen (eller i Tyskland – egen anmärkning). En av gastarna med erfarenhet av internationell dans tyckte hon kände igen människors hållning från dansen i gemene man på gatan, till litauernas fördel då. Generellt tycker jag man märker i både Polen och Litauen att yngre människor är öppnare, nyfiknare och mer hjälpsamma. Delvis hänger det säkert ihop med att de är bättre på engelska. Själv tyckte jag att Litauen kändes mer hemtamt jämfört med Polen. Nina som har polskt påbrå och precis mönstrat på, tyckte å andra sidan att det kändes precis som i Polen. Ja, vad ska man tro? Ett virrvarr av tankar och intryck. En sak var vi i alla fall överens om alla fyra. Litauerna verkar väldigt stolta över sitt land och det är väl inte att undra på när de nu sluppit undan det sovjetiska förtrycket.

Återigen, många, långa distanser och en väldig massa intryck. Lite mer växlande väder med fortsatt friska vindar och mestadels fin segling. Tack besättningen för denna gång!

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

4 svar på ”Sassnitz-Klaipėda”

  1. Sittande på Mysingen som är lite upprorisk idag läser jag din fina summering av dagarna.
    Så bra och intressant skrivet. Det är lite som att göra om resan igen.
    Än en gång, tack för fina upplevelser.

    Svara

  2. Tack för en fantastisk segling, vilket äventyr! Jag är så tacksam att jag fick följa med igen. Jag är så imponerad av dig Pelle, det känns tryggt att segla med dig, även om jag väljer annat rutt på morgonjoggen och undviker järnvägen. 😅Du ser alltid till att utforska varje plats, med det får man mycket serverat när man reser med dig, även frukost-gröten om man vill.😉

    Kram//ak

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.