Medseglare: Johnny Ericsson, Martin Kornelius Dahl och Anna Rosenberg
Får jag presentera min nya besättning: Från vänster till höger Anna och Johnny, två nya bekantskaper. Och så Martin som jag lärde känna lite föra sommaren. Martin seglade med Johan Eriksson på Vinyasa, mellan Gustavsberg och Oskarshamn när jag och Johan kompisseglade på var sin båt ner till Kristianopel, där Johan vände norrut och jag fortsatte runt södra Sverige.Efter sedvanlig genomgång av säkerhet, båtens utrustning och lite diskussion kring tänkbara rutter, kastade vi loss och började med en stillsam segling. Vi blev rätt snabbt överens om att långsamt snurra lite i Luleå skärgård för att sedan öka tempot när vi gick söderut. Var vi skulle landa var fortfarande en öppen fråga. Örnsköldsvik, Umeå, kanske Skellefteå eller ville vi se så mycket i skärgården här att vi bara skulle hinna till Piteå? Morgonen började med en regnskur. Skulle vi stanna till redan vid Likskäret med sina fina stränder? Vädret lockade ännu inte till strandliv, så vi bestämde oss för att fortsätta till Brändöskäret. Sedan blev vädret allt bättre.Johnny hittade snabbt en skön plats.Anna vid rodret. Foto: Martin.Det är inte jättelångt till Brändöskäret. Vi loggade 26,5 M, men vi knöt fast först efter 7 timmar och 10 minuter, vilket ger ger en snittfart om endast 3,7 knop. Slow sailing i sin prydno. Vid bryggan låg redan många båtar. Det kändes lite ovant för mig efter att ha seglat i Finland i flera veckor. Nu ska också fördomar om allt möjligt krossas på löpande band: Karg natur, kallt, myggigt, tysta norrlänningar. Eller? Sandstränder, vacker natur, idyll, varmt i luften, varmt i vattnet (24°), öppna, kontaktsökande och trevliga norrlänningar… På en båt var skepparen så pratsam att Martin som låg nedanför och trampade vatten, började känna att han snart riskerade få kramp och drunkna om han inte fick vila snart. Folk verkade bli nyfikna när de förstod att vi kom från Stockholm och att jag seglat via Finland. Kändes faktiskt som man tyckte att vi var lite spännande. Man märkte också en tydlig stolthet som luleborna kände över sin skärgård och att de verkade glada över att vi hade tagit oss hit för att upptäcka den. OK, en och annan mygga dök väl upp på kvällskvisten, främst i skogen, men inte var det väl värre än i Stockholms skärgård?Vi hade ju valt Brändöskäret för att det skulle vara ett idylliskt gammalt fiskeläge. Vi blev inte besvikna. Helt enkelt rätt ljuvligt här.Johnny ville testa en SUP och vips hade han fixat en lånebräda från någon grannbåt. Johnny är lärare i bl a idrott och hälsa och det märktes. Plötsligt pågick ett race mot ungarna. Reglerna ändrades till barnens fördel när Johnny märkte att de hamnade på efterkälken.För mig, ett i raden av kapell jag besökt, men kapellbesöken känns fortfarande som ett måste. För besättningen, kanske lite av nyhetens behag.Rak i ryggen får man sitta här. Inga ryggstöd inte. Men, vad är det som hänger på väggen? Jag får associationer till Hötorgskonst. Hör detta hemma i ett kapell? Kanske fel på min smak…I grannbåten satt de och rensade ett smärre berg med kantareller. Vi ville också hitta och de beskrev ungefär hur man skulle gå och hur terrängen såg ut där de fanns. Vi började gå på svampspaning, hela besättningen, men de andra vek snart ner sig. För mycket mygg tror jag. Jag fortsatte. Men, vad var det de sa i grannbåten? Svampen växte där det började bli stenigt och fullt av lav. Drev de med mig? Så brukar väl inte kantareller växa? De kanske hade hittat svampen på ICA och så satt de där i båten och skrattade åt den där lättlurade stockholmaren. Nja, jag ville ändå inte tro det och fortsatte.Möjligen hade jag nu kommit ända ut på Uddskäret, hopvuxen med Brändöskäret som ett resultat av landhöjningen, när naturen började likna beskrivningen. Och se där, som små gula knappar syntes kantarellerna. Man fick gräva med fingrarna för att få upp hela svampen. Vilken udda växtplats. Åtminstone i en stockholmares ögon. Och nu gick ju radarn igång. Plötsligt fanns det gula knappar lite överallt. Det blev till slut ett rejält lass som jag tror räckte till två måltider. Min besättning var lite undrande över vart jag hade tagit vägen, men när de såg påsen blev det jubel.Ny dag och idag skulle vi öhoppa lite, först till Småskären och sedan vidare till Kluntarna, senare samma dag. Nu ligger öarna tätt, så det blev inte mer än drygt 18 M för båda distanserna. Inför avfärden fick vi höra från flera håll hur vi skulle gå. Jag har svårt för att ta till mig muntliga ruttbeskrivningar, men jag måste ju säga att jag uppskattade den omtanke och det omhändertagande vi visades.Det verkar vara fritt fram att utforma fiskeflaggorna lite hur som helst,Vid Småskären var det inte så många båtar.Desto fler kom med med passagerarbåten Symfoni. När passbåten lämnat visade några ungdomar på ett alternativt användningsområde för passagerarbåtsbryggan, som badbrygga. Kul att hoppa och dyka från och några av oss var inte sena att följa deras exempel.Johnny badade lika gärna i näckrosdammar. Jag fattade aldrig vad grejen med det var.Även på Småskären fanns ett gammalt fiskeläge, men här, i Kyrkviken, var det för grunt för oss, så vi låg på andra sidan ön i Bullerhamnen. Buller? Vad kan det ha syftat det på? Vi tyckte det var lugnt och fint där i alla fall.– Hej! Ursäkta oss, tränger vi oss på? Isen bruten och vi fick en lång och trevlig pratstund om hans liv, om fiskebyn, om fiske och matpolitik. Han ägde två båthus som gått i arv, båda från 1700-talet. Idag delade han sin tid i övrigt mellan Norge och Bohuslän. Här fiskar han varannan dag, men strömmingen är i princip borta. Han berättade med sorg vilken skillnad detta är mot när han var liten och de i princip kunde få upp hur mycket som helst. Han beklagade sig också över att alla inte höll efter sina hus. Ett båthus var förvisso på väg ner i vattnet och det skulle tydligen rivas, men i övrigt tyckte jag det såg väldigt välhållet ut. Jag berättade om mina erfarenheter från Finland där jag tyckte förfallet var mycket mer påtagligt. Det tycktes förvåna honom. Vidare tyckte han att man skulle bojkotta ekologiskt kött och att vi måste få bättre kontroll på köttproduktion och fiskodlingar. Landbaserad fiskodling var det man borde satsa på. Han hade ett starkt engagemang, men vi hängde nog inte med i alla hans resonemang.Många målar ju sina bodar i rött, men mannens båda båthus var i den, som jag uppfattar det, mer ursprungliga färgen, brunt. På något sätt måste väl även de behandlas, men jag kom mig aldrig för att fråga hur.Rivningsobjekt.Gulligt kapell.Även här tarvades en rakryggad uppmärksamhet. Inga ryggstöd, men ännu en tavla som gav mig associationer till Hötorgskonst.Är det detta som kallas Silvergran? 😉Efter att ha badat kastade vi loss och fick en kort, men härlig segling vidare mot Kluntarna där vi skulle ligga över natten. Helst skulle vi väl ha legat på insidan av bryggan, men där var det fullt. Lite guppigt blev det. Återigen en massa vänliga människor. Jag träffade också ett finskt, äldre par par som vi hade stött på i köket i hamnen på Röyttä när vi letade efter bastun. Jag råkade kommentera för någon att man fick lugn och ro här med tanke på avsaknaden av mobiltäckning. – Va, har ni Stockholmstelefoner, replikerade han. Fortfarande stor skillnad tydligen mellan operatörernas täckning, med Telia i täten. Jag trodde skillnaderna skulle ha suddats ut mer med tanke på att Tele2 och Telia sambyggt 4G-nätet. Och vad händer i så fall framöver när nu 2G- och 3G-näten släcks ner. Kommer vi höra ett norrländskt ramaskri?Vi anlände strax för fem, men det kommer in ytterligare en segelbåt och lägger sig bredvid oss. Tror ni skepparen känner sig stressad av att ha en passagerarbåt i häcken?På flera öar mötte vi dessa unga hamn- och stugvärdar. Jag fick intrycket av att detta var kommunens sätt att ordna lite sommarjobb. De verkade inte allt för tyngda av sitt arbete, men nu fick de rycka ut och möta nyanlända gäster som skulle inkvarteras i uthyrningsstugorna.
Jag hade redan från början framfört kritiska synpunkter på Johnnys val av fotbeklädnader. Ibland ingen alls, ibland några lösa tofflor. Jag vet inte vad som hände riktigt när den jagade segelbåten till slut lade sig bredvid oss, men skepparen var barfota och plötsligen skulle något fixas, snabb förflyttning och så blodvite på hans nakna fötter. Frestande med ett ”- Vad var det jag sa!”, men Johnny hann förekomma mig.
Även här låg fiskebyn på andra sidan ön, så vi fick en trevlig promenad genom skogen.Och vad har vi här? En liten padda…Kluntarnas fiskeläge bredde ut sig på alla tre sidorna om viken. Det slår mig nu att vi aldrig besökte den här delen.Det såg ut som ett relativt aktivt fiskesamhälle.Här fanns både fiskenät och …… ja, vad var det egentligen? En laxryssja, får vi lära oss. Lätt för fisken att simma in, men svårare att simma ut. Det skulle vara intressant att få följa med på en fiskebåt någon gång och se hur man hanterar alla olika fiskeredskap.Vi stannade till och pratade med en av familjerna. Huset eller kanske snarare tomten, hade gått i arv från farfars farfar. De bekräftade att det fanns en fiskare kvar här, men just idag var han inte här. Återigen slås vi av hur trevliga, öppna och nyfikna luleborna är.Det rådde starka åsikter om existensen av detta militära utkikstorn, allt från ”- Nej, men det finns inget sådant torn här. Vi har varit här så mycket, så vi känner till ön bra.” till ”-Nej, det vet vi inte riktigt var det ligger” eller ”Jo, man går …” Ja, hur var det nu? Det begrep vi inte helt, när vi promenerade iväg, men till slut hittade vi det.Fin vy ner mot hamnen. Märkligt bara att man hade en så fri vy och att det ändå var så svårt att se från andra hållet.– Ska ni inte gå till Likskär?! Där är ju så fint. Sandstränderna är fantastiska. Jag hade redan passerat ön två gånger. Tredje gången gillt? OK. Vi hamnar återigen bredvid bekanta från någon annan ö. Större är det inte här uppe. Och hur var det? Skulle vi inte hänga med på surströmmingsmiddag ikväll? Sagt och gjort, det är klart vi anmäler oss.Jag går omkring och pratar i telefon. I bakgrunden hör jag någon säga något, men registrerar inte vad som sägs eller vem som säger det. Jag pratar ju i telefon, men så lägger jag på och nu hör jag samma röst lite tydligare. – Göta kanal förra sommaren. Jag vänder mig om och där står Kjelle. Vi gick Göta kanal precis när eftersäsongen inletts och då går man i en konvoj enligt ett särskilt schema och slussvakterna kör bil mellan de olika slussarna så att varje sluss inte behöver vara bemannad hela tiden. Första etappen, mellan Vänern och Vättern gick vi i samma trupp om tre båtar. Från Motala till Mem blev vi några fler. Kjelle och hans Mia verkade hålla ett betydligt högre tempo än vi. Först skulle de nu lägga båten i Luleå och ge sig upp i fjällen och vandra och sedan skulle de vara hemma långt innan mig.Vi skulle ju vara kvar och tog en promenad runt ön och visst var det fina sandstränder.Man hade tre sidor att välja emellan, så det gick att få lä nästan oavsett varifrån det blåste.Inte ett öbesök utan att vi träffar någon pratsugen norrlänning. Jag kommer att tänka på en gång på åttiotalet när vi uppenbarligen hamnade för nära någon, inte kloss inpå på något sätt, men ändå, i en i övrigt tom vik i Stockholms skärgård. – Fan, har ni lappsjuka, skrek han surt till oss. Mycket ovanligt med sådant bemötande, måste jag väl säga. Men, lappsjuka… Förklarar det varför alla är så pratglada här? Inte vet jag. Här har vi stannat till vid vad som förr var en lotsbostad. Och så alla dessa lotsar… Vad blev de av dem? Idag äger tio familjer var sitt rum på övervåningen och på nedervåningen delar man på gästrum, kök och matrum och där äter man middag tillsammans. Mina tankar far iväg. Sextio- och sjuttiotal, kollektiv, flumvänster… Det är som att damen hör mina tankar. Hon berättar skämtsamt om att livet och umgänget här var lite beryktat. Hon hävdade att skepparen på kryssningsbåten Laponia kunde stanna till utanför och föreslå sina passagerare att ta fram kikarna och spana in de nakenbadande blondinerna. Nu är ju Laponia av nyare datum, så tankarna landar inte riktigt, men kul pratstund. När vi är tillbaka i båten och berättar för grannbåtens besättning om vår promenad, säger kvinnan ombord angående andelshuset. – Ja, där har jag också bott. Så är det här uppe. Allting och alla tycks hänga ihop på något sätt.Farleden in till Luleå hamn går genom en trång passage mellan ön vi är på och Sandön på andra sidan sundet. Även det ett poppis ställe bland båtfolk och badsugna. Här passerar en av båtarna som är engagerad i muddringen av Luleå hamn.Det är väl långt ifrån alla svenskar som ätit surströmming, men Martin kommer från Norge och har i alla fall inte vuxit upp med denna tradition. Alla som behövde hjälp att invigas i surströmmingsätandets ritualer fick beredvillig hjälp.Anna har gjort sig en redig surströmmingsklämma. Foto: Anna.Till ritualen hör ju bl a snapsen och tydligen även här uppe, snapsvisan. En handlade, tror jag, om en sames mössa. Jag hoppades jag skulle hitta texten på nätet, men tji. Som representant för stockholmarna kände jag att vi inte kunde vara sämre så jag grävde i min allt mer sinande repertoar och tog ton jag med.
Men, hur var det nu, hade inte strömmingen i havet tagit slut? Finns det så man fortfarande kan göra surströmming? Frågan fick hänga i luften, men någon av arrangörerna hade försänkningar i en av livsmedelskedjorna och hade fått köpa loss ett gäng burkar från förra året. Årets surströmmingspremiär har ju inte ägt rum ännu. Strömmingen var mildare än jag mindes det. Var det för att den legat till sig ett år? Enligt finsmakarna vinner smaken på det. I mitt smakminne har surströmming en lite skarp touch av Roquefortost. Jag kanske får revidera den uppfattningen. Inte heller luktade det väl så farligt.
Alla betalade naturligtvis för sitt deltagande på middagen, men ändå kände vi stockholmare oss som hedersgäster. Johnny är ju västmanlänning, men det var liksom same, same (engelskt uttal rekommenderas). Vi hade en väldigt trevlig kväll och vi tackar och bugar för den härliga samvaron.
Hur orkade vi upp så tidigt? Enligt loggboken lämnade vi Likskäret redan 08:20 för att gå en kort distans till Junkön. Där skulle man kunna köpa färsk fisk. Vi var kanske lite tidiga, men vi trodde att fiskare också var tidiga. Ingen fiskare på plats i alla fall. – Han skulle nog komma om en timma eller så. Nog? Njae, då drar vi nog vidare.Först hann dock jag och Johnny med att besiktiga den mystiska hattkvarnen från slutet av 1700-talet. Varför den var mystisk eller vad det innebär att den kallas för just hattkvarn är fortfarande höljt i dunkel. Jag hittar inget på nätet och frågar jag min kompis Chat GPT, blir det goddag yxskaft: En anordning som används för att tillverka hattar.En titt in i en liten utställning av båtmotorer blir begripligare.– Ni måste stanna tills fågelskyddet på Sandgrönnorna upphört den 1 augusti! Det är en fantastisk ö. Idag är det den 28 juli. Den ostligaste delen, Skvalpen, beskrivs så här i boken ”Din egen lots till Luleå skärgård”: ”Sandlandskapet är sevärt och naturen som har skapats av hav och vind gör ett kraftfullt intryck … Upplev ett helt oexploaterat bad- och solparadis. De enorma sanddynerna…” Efter att ha sladdat runt i Luleskärgården längre än jag anat att jag ville, behövde vi nog öka tempot, så hur lockande det än lät, får det bli någon annan gång, i något annat liv kanske. Här passerar vi den västra delen av ön, som inte är lika spektakulär, men att det är gott om sand ser vi tydligt.Det är inte bara hamnen som muddras, även leden in till Luleå.– Det är för trångt och grunt. – Jag har aldrig varit där och skulle bara gå dit om jag hade någon med mig som kände till grunden och pekade och dirigerade. -Jo, men det ska gå bra, man har muddrat. Du ska klara dig med ditt djupgående. Det sista fick vi höra på surströmmingsmiddagen kvällen innan. Kanske inte det bästa tillfället att ta till sig navigationsupplysningar. Där ligger hon i alla fall som en hägring, Rödkallen, känd från sjörapporten. Visste vi vad vi vet nu, hade vi inte kommit hit.Jag kan ju inte påstå att jag var helt avslappnad när vi gick in i hamn, men allt gick enligt plan.Kanske inte ser så smått ut på bilden, men när vi svängde in kändes hamnbassängen pytteliten.Hängslen och livrem. Jag vågade inte gå ända in, då det grundade upp rätt snabbt. så jag låg ”avkortad långsida” med ankare. Inte ett sätt jag brukar förtöja på.Var det här fyrmästaren bodde?
Varför alla dessa labyrinter? Myterna och teorierna är många. Här uppe handlar det mycket om att de ska bringa tur. Jag läser på nätet om en av teorierna: ”Sägnerna berättar också att labyrinten användes för att stoppa de nord-nordvästliga vindar som ibland drev fisken ut till havs. Labyrinten skulle anläggas med ingången mot den hårda vinden och när vinden blåste in i labyrinten försökte man hindra den med besvärjelser.” Har Johnny läst detta tro, där han följer labyrintens gångar?Fyren byggdes 1872 och var i drift till 1950. Därefter ersattes den av en ny liten fyr på lotsutkikens tak.Fyren var öppen och vi klättrade upp och fick en fantastisk vy över ön.Kapellen är oftast väldigt fina, så även detta. Lite oklart hur gammalt detta var. Före 1800 eller lite senare? Jag har fått uppfattningen att alla dessa skärgårdskapell, i alla fall ursprungligen, stod utanför svenska kyrkan. Det här kapellet t ex, togs 1846 över av Lotsverket för att först 1974 bli en del av Nederluleå församling.Sannolikt inte hon, så han, CB, kunde ju knappast ana då att hans vackra inskription skulle hamna på ett fotografi, dessutom publicerad på något som heter Internet. Var inskriptionen ett utslag av en tråkig gudstjänst eller ett sätt att markera sin plats?Inte ett fiskesamhälle utan en pratstund med någon. Kvinnan under parasollet kom ut och snackade lite. Hon berättade att hon typ ”alltid” varit här. Hennes pappa var lots. I år hade hon varit här på heltid sedan i maj med endast korta avbrott när det var lugnt väder för att åka in och handla. På ön finns ett trettiotal stugor och det var bara fyra familjer här som hon inte hade vuxit upp med. Starka band till en sådan plats.Pappan till kvinnan vi pratade med var ju lots här och ön har varit en lotsplats sedan slutet av 1700-talet fram till så sent som 1980. Men, det började med fiske. Under medeltiden kom fiskare från finska Karlö och la garn här.Lotsutkiken håller på att renoveras. Vi såg två invandrare som höll på med detta. Undrar vad de tyckte om att hamna här ute.
Vad var det då vi visste nu som vi inte visste då? Enligt officiella uppgifter sticker en Linjett 40 1,96 m, men jag har någon gång mätt att djupgåendet på min båt faktiskt är 2,08 m och det var ju runt dessa mått som vattendjupet skulle vara enligt mer officiella uppgifter, även om nu någon sagt att det skulle vara ännu lite djupare än så. När vi skulle ut ur hamnbassängen fastnade vi först i en sandrevel. Hur hade vi lyckats undvika den på vägen in? Hade vattennivån redan hunnit sjunka så pass? Att det skulle ha bildats en sandrevel med så lugnt väder som det var förefaller osannolikt. Vid tredje försöket tog vi extra sats och kom över. När vi sedan skulle lämna hamnbassängen smällde vi på sten. Shit, har vattennivån verkligen sjunkit? Tankarna snurrade. Blir vi fast här nu? Trots att jag tyckte att vi försökt gå ut precis som vi kom in, hade vi tydligen inte girat tillräckligt snävt åt styrbord vid första försöket. Vid ett andra försök gick det så bra. Men, små marginaler. Det var inte slut med det. Den mittledsmarkering som fanns i mitt kort, fanns inte i verkligheten och i hamnen var det en av de boende som beklagade sig över att mittledsmärket försvunnit. Det hade varit till hjälp. Det är som, kanske bekant, svårare att ha enstavlorna i ryggen än att segla mot dem. Vi kom lite snett och än en gång fick vi känna på sten. Vi rätade upp oss och så var vi äntligen ute.
Puh! Slutet gott, allting gott. Det är ju bara att slipa och spackla lite på kölen nästa gång hon kommer upp på land. En jättefin ö som jag är väldigt glad över att jag fick besöka, Men, med facit i hand hade jag ju aldrig kommit hit. Lite väl mycket drama. Skönt att få slappna av med lite läskande vattenmelon. Besättningen var i alla fall cool. Åtminstone på ytan.Hoppla. Vad händer nu? Från att vi haft jättefint väder under en längre period har det nu gått över till att bli mer ostadigt. Uppsidan är att nu börjar blåsa lite mer. När vi lämnat Rödkallen gav vi snabbt upp att segla och gick för motor ett tag, men snart nog blev det full fart framåt för segel.
Vi var på väg till Stora Svinöra. När vi kom fram kretsade vi en stund utanför hamnen. Det blåste nu rejält och hamnen såg inte så inbjudande ut. Det var lite oklart hur djupt det var, så vi försökte få någons uppmärksamhet. Till slut förstod vi det som att vi kunde lägga oss på insidan av en flytbrygga, men att vi absolut inte kunde gå in i hamnbassängen. När vi lagt fast förstod vi att vi kunde gå ännu lite längre in längs samma brygga och förhalade oss för att få lite mer skydd. Lite halvsvettigt med tanke på hur mycket det blåste.
Stora Svinöra eller Svinöra är klubbholme för Piteå Båtklubb. Det var en finländare som hade rekommenderat ön och kanske var det bastun han uppskattade. Det var nog anläggningens främsta tillgång, där den låg i direkt anslutning till vattnet.När vi kommit i ordning med våra förtöjningstampar fick vi god hjälp av en vänlig klubbmedlem att tända på bastun och i väntan på att den blev varm försökte jag klå Johnny i en ny variant av pingis, pingis med trasig boll. Gick så där, för oss båda. Foto: Martin.Det blåste minst lika mycket dagen därpå. Jag ville inte driva in mot land när vi la loss, så vi började med ett styrketräningspass, att återigen förhala båten ut till änden på bryggan. När jag tyckte att vi kämpat tillräckligt, gick vi över till elvinscharna. Tänkte inte på dem 😉 Foto: Anna.
Jag fick frågan hur jag hade gjort om det bara hade varit jag och Slobi. Ja, antingen hade vi fått ligga kvar tills det mojnade eller så hade vi överhuvudtaget aldrig lagt till här och istället gått till närbelägna Renö hamn, dit vi nu gick för att tömma toan.
Renö hamn. Foto: MartinSkitgöra. Normalt är pumpen eldriven, men här var den handjagad, så Martin fick sig ett styrketräningspass. Foto: Anna.
Jag och framförallt Anna hade båda en idé om att vi måste gå till Pite och äta Pitepalt. Det hade gått betydligt snabbare att promenera från Renö hamn in til Piteå och tillbaka (3 timmar och 40 minuter fram och tillbaka), än att ta båten dit (6 timmar och 50 minuter inkl väntan på broöppning). Alltså tog vi båten 🙂
Slobi var så besviken över att hon inte skulle få komma till Pite havsbad och några i besättningen såg också framför sig Pite havsbad omgivet av ett slags skimmer från en Söderhavsstrand. Jag hade också nämnt Pite havsbad för några Lulebor. – Vore inte det nå’t? De såg tämligen oförstående ut. Nu har vi sett Pite havsbad på distans och det räckte.Man var tvungen att beställa broöppning minst tre timmar i förväg. Inte helt lätt att veta hur lång tid seglingen dit skulle ta och så skulle vi ju få kryss också. Och så lite marginal kanske. Jag blir förvånad när jag tittar i loggboken. Var det bara 50 minuter vi väntade? Men, vi kände ju att vi var mer eller mindre framme när vi siktade Pite havsbad och sedan skulle vi ju ta ner segel, gå in i älven och lägga fast, så tiden gick. Det var rätt strömt vid bron. Närmade mig först höger sida, men det verkade lugnare på vänster sida, så där knöt vi fast i vår väntan på broöppning. Bryggan höll för oss, men såg ut att behöva lite underhåll om dem inte skulle säcka ihop så småningom. Vi tyckte till slut att vi fick vänta lite väl länge och ringde upp dem igen. för att höra om det blivit något missförstånd eller någon försening. – Var är ni, undrade operatören. I samma ögonblick meddelade tydligen brovakten på plats att denne nu sett oss och bron öppnades. Tydligen låg vi lite gömda under bron.Ingen fjärrstyrning här, utan det kom ut någon i en bil från Svevia och tryckte på en riktig knapp i en hytt.Där det idag finns en bro har det tidigare ofta funnits en bilfärja. Strax norr om bron fanns resterna av det gamla färjeläget. Denna och den föregående bilden tog jag när vi var på väg ut igen.Det gäller att hålla sig i rännan. Kolla vattenskoterna till vänster i bild. Den ser ju ut att ligga på botten. Efter bron kändes det ett tag som jag gick på Göta kanal. Här öppnar det upp sig och vi kommer ut på en större fjärd.Här bor de flott, en del Pitebor. Men, var bor de egentligen? Är Yttre fjärden som den heter, en del av Piteälven eller slutar Piteälven ungefär där vi senare lade till? Av akademiskt intresse kanske, samma vatten lär det ju vara.Å andra sidan, närheten till Munksunds pappersbruk kanske tar bort en del av känslan av det ljuva egnahemslivet. Eller så tänker de som i Hudiksvall. När jag bodde där och fällde någon kommentar om att det luktade illa från Iggesunds pappersbruk: – Det luktar inte illa. Det luktar pengar. Svårt att tro att det ska dölja sig en stad bakom hörnet.Nästan 7 M efter bron var vi inne i Piteås hamn, Västra kajen. Lite besviken blev jag. Hade fått för mig att vi skulle hamna mitt i stan. En trafikled (f d E4:an?) och järnvägsspår skilde hamnen från stan.
För första gången på länge känner vi oss inte så där varmt välkomnade som vi har blivit bortskämda med. En lite småbutter kvinna tog emot i det som var en kombination av hamnkontor och campingreception. Senare under kvällen knallar vi in på ett hotell och berättar för den annalkande kyparen att vi bara var lite nyfikna. Då avlägsnade han sig bara, utan kommentar. Då blev vi full i skratt. Det där hade bara inte hänt i Luleå. På väldigt vaga grunder, det ska medges, börjar vi spekulera över skillnaderna mellan Lule- och Pitebor. När vi kommer längre söderut och samtalet glider in på norrländska mentaliteter, får vi istället höra: – Lulebor? Ja, de är väl lite stöddiga. – Jaha. Jag lämnar detta tema utan att bli så mycket klokare. En Lulebo menade i alla fall att det var större skillnad på en Lulebo och någon från Gällivare eller om det nu var Malmberget, jämfört med skillnaden mellan en Lulebo och en stockholmare.
Jag fick i alla fall lära mig att järnvägsstationen hade rivits och blivit parkeringsplats. – Det är ju synd. Det var ett fint hus. Vidare får jag lära mig att detta var en av Sveriges första gågator. Striden står tydligen mellan Helsingborg respektive Piteå beroende hur man definierar först.Egentligen borde jag väl ha visat det fina gamla Rådhuset till höger, när vi nu står på Rådhustorget, men intrycket förstördes av några fula plasttält i förgrundenI Storgatans förlängning fanns en del fin bebyggelse. Hur stort är då Piteå? I Piteå tätort bor c:a 23 000 personer.Denna första vända på stan syftade ju primärt till att handla, inte minst Pitepalt. Vi hade valt fel veckodag eller så hade inte säsongen börjat riktigt än. – Ni kan ju åka till Paltzerian i Öjebyn! Det kanske hade låtit säg göras, men det lät så avlägset. I själva verket inser jag nu att Öjebyn bara låg 5 km bort. Kanske synd att vi inte tog oss dit, även där finns tydligen en välbevarad kyrkstad. Det fick istället bli palt från Coop, tillagad i båten med skirat smör och lingonsylt. Inte så tokigt det heller. Fast Anna ser lite skeptisk ut, tycker jag.Enligt Chat GPT heter denna vattenled som förbinder Sörfjärden med Nordfjärden, även kallad Nördfjärden (!), för Kanisgraven. Söker jag på Internet får jag inga träffar på detta namn. Vad ska man tro? Fint namn i alla fall, oavsett om nu Chat GPT hittat på det eller om det stämmer.Att detta heter Badhusparken tycks vara mindre kontroversiellt.Björkar med röda blad. Finsk rödbjörk kanske?Det är ju trendigt med höghus i Sverige. Denna fluga har även kommit till Piteå. Här ett bostadshus, men vill man bo i höghus för en natt, i Piteå, kan man checka in på det spektakulära höghushotellet Kust.Målet för kvällspromenaden: Norrmalm. Ett litet område med en hel del fina hus.Av någon anledning tycktes det vara något fel på vår rytm. Vi kom ofta efter stängningsdags. Här hade det ju varit spännande att gå in. Foto: Martin.Liksom i många andra städer skövlade miljonprogrammet stora offer även i Piteå. Nytt möter gammalt på ett brutalt sätt, men som tur är hann en del gammal, samlad bebyggelse bevaras.Jag har så svårt att förstå hur dåtidens betongpolitiker tänkte. Att förstå att man kan trivas i den här miljön är dock inte så svårt.Det här var väl lite speciellt. Hur kom någon på att man borde göra så?Även Piteå kanske förtjänar epitetet björkarnas stad?Vilken vacker kyrka. Den hade varit spännande att gå in i. Även här var vi dock för sent ute. Det är Övre Norrlands (var går gränsen till Övre Norrland?) äldsta träkyrka och Piteå stads äldsta bevarade byggnad, byggd 1683-1686. Tidigare låg staden i Öjebyn, men när Öjebyn brann 1666 beslutades att staden skulle flyttas till sin nuvarande plats. Kyrkan däremot fick bli kvar i Öjebyn, så för att förenkla livet för Piteborna byggdes så småningom denna kyrka.Klockstapeln är av något senare datum, 1727.Var det här det lokala systembolaget i Piteå låg? Jag har lärt mig att det fanns en massa lokala, privata systembolag innan det statliga monopolet infördes 1955. Då liksom nu är det Piteå Stadshotell i samma, pampiga byggnad.
Planeringen av den fortsatta rutten orsakade en del diskussioner. Ska vi segla på och ta lite längre ben eller ska vi addera ytterligare en seglingsdag. Martin hade dock lovat bort sig, så det alternativet föll. Johnny var lite skeptisk till långa ben. Han menade att han lätt blev uttråkad då. Skulle vi avsluta i höjd med Skellefteå? Hur många stopp till ska vi göra? Stenskär ligger strax söder om Piteå. Det låter ju som en klippa, vilken som helst. Men, på en satellitbild såg det mer ut som en Söderhavsatoll. Kändes frestande att gå dit, men vädret var inte det bästa och till slut valde vi att öka tempot och gå lite längre.
Dagens facit på sjön: Detta timmersläp och så, strax innan vi la till för kvällen, EN segelbåt.Inte högsommarvarmt längre, men ändå gött i solen om man klär på sig lite.Även om vi bestämde oss för att gå lite längre, bestämde vi oss också för att stanna till för att sträcka på benen och äta lite lunch. Att Pite Rönnskär låg på vägen som ett lämpligt stopp gjorde ju inte beslutet svårare. Men, var ligger nu hamninloppet? På kortet är det bara mörkblått (0-3 m) och det var rätt blåsigt, så det gällde ju att hamna rätt.Väl i land såg inloppet ut så här, inte lätt att urskilja i motljuset.Det var lite läskigt att lägga till vid Pite Rönnskär. Utifrån hade jag föga aning om hur det skulle se ut i hamnen. När jag väl hade kommit förbi pirnocken gällde det att snabbt ta beslut om var vi skulle lägga oss. Är det lugnt kan man ju bara ligga och guppa och spana lite i lugn och ro, men nu var det blåsigt och trots sina åtta ton kan Aquileja ibland kännas som en liten jolle som driver iväg med vinden. Som synes fanns det en parkeringsficka framför den andra segelbåten, så beslutet blev att snabbt snurra runt och gå in där. Men, vinden var starkare än jag räknat med och den ville trycka upp oss mot stranden och jag blev orolig att djupet inte skulle räcka till där, Så, jag sökte mig snabbt lite längre in i hamnbassängen där det verkade blåsa aningen mindre. Men där sjönk djupet på ekolodet förfärande snabbt ner till 1,7 m. Vet inte riktigt hur jag bar mig åt, men till slut hade jag ändå vänt på oss och kommit in där vi nu ligger på bilden. Av min besättning och av folk på bryggan fick jag höra hur cool jag hade verkat. Jag kan ärligt säga att jag kände mig allt annat än cool och jag var mycket tacksam över att jag hade en bogpropeller.Pite Rönnskär visade sig vara jättegulligt.Den här var väl fin?Låter som ett vältajmat budskap, med tanke på den nuvarande debatten om begränsningarna av skärmtid.Här hade man lyxen att kunna luta sig mot ryggstöd.Kyrkgraffiti.Utedass med nödvändigt rekvisita. Glömde kolla vad det var för serietidningar.Romantisk liten soffa med solnedgångsläge.Vilken tur vi hade. Vandrarhemsvärden bjöd in till en guidad visning av fyren. Vi samlades utanför och pratade lite om ditt och datt och plötsligen kom han av någon anledning in på användandet av räknesticka. Var det för övrigt någon i församlingen som hade använt räknesticka i skolan? Som en lydig skolpojke räckte jag upp handen. Jag tittade mig omkring. Ingen annan hade räckt upp handen. Vad gammal jag kände mig. Jag skakade av mig denna känsla av obehag och spetsade öronen: Fyren hade flyttats från Sandhammaren 1905, där den varit en av två identiska fyrar. Vilket projekt! Fyren är med sina 37 m Sveriges högsta järnfyr.Har alla Heidenstamare sådana här djurhuvuden som dekorationer? Fungerade de som någon slags vattenutkastare? Det kommer rör ut ur munnarna…Den här bilden kanske skulle kunna platsa i en framtida hamnbeskrivning.Fin utsikt över kapellet och båken.För första gången i sommar var det läge att sätta spinnakern. För delar av besättningen var det premiär överhuvudtaget med spinnaker. Det var väl inte idealiska omständigheter med ett guppande hav och den så småningom allt mer avtagande vinden. Den flaxade lite hit och dit, men till en början fick vi i alla fall lite bättre fart. Meningarna om dagens övning gick lite isär: Johnny: – Mycket meck! Martin: – Superhärligt!Johnny hade ändrat sig vad gäller långa ben. – Nä, men det går ju jättebra. Inte alls så långtråkigt som jag trodde. Så, Rönnskärsverken och Skelleftehamn seglade vi förbi. Nu var vi överens om att nå någonstans där det fanns bra bussförbindelser till Umeå.Lite frestande var det ju att undersöka Gåsören, beläget i Skellefteälvens mynning, men vi fick nöja oss med att ha varit nära.Siktet var inställt på Bureå söder om Skellefteälven. Vi hamnade i bryderi hur vi skulle ta oss in. Hamnen skyddades av vad som såg ut som en lång vall och hamnbeskrivningens information om inseglingen kändes nästan som om den refererade till någon helt annan hamn. Att det fanns grund man skulle akta sig för framstod dock tydligt. Till slut fick Martins ord bli vägledande: – Vid den öppningen finns ju i alla fall en gästhamnssymbol. Det måste ju vara där vi ska in. OK! En båtägare som hade hemmahamn i Bureå, berättade om när han kom hit med sin båt för första gången. Han valde det andra inloppet. Det gick inte så bra.Någonstans regnade det, men inte på oss.Väl på plats, om än vid toabryggan, infann sig lugnet och vi kunde njuta av vinet och räkorna. Foto: Anna.-
Lite längre segling med ett avbrott för lunch verkade vara ett bra koncept, så idag var planen att gå till Ratan med en paus vid Bjuröklubb. Vi hade fått höra att hamnen vid Bjuröklubb var för liten för oss. Någon hade visserligen sagt att det borde gå eller att man kunde lägga sig på kajen utanför hamnen. Efter äventyren vid både Rödkallen och Pite Rönnskär var jag inte så sugen på att prova. Så, hamnen fick vara, men det skulle finnas en kryssarklubbsboj. Kanske den var ledig. Nähä, den var upptagen av en holländare. Hade han verkligen rätt att nyttja bojen? Vad gör vi då? Lite längre in skulle det finnas en gammal kaj. Visst, hade det varit lite lugnare hade man säkert kunnat lägga sig där. Idag kändes det som om det skulle vara ett äventyr både att lägga till och kliva iland och sedan ligga kvar utan att dunka i kajen, så det fick också vara. Det blåste rakt in i viken, men längre in var det aningen lugnare. Där kanske vi kunde lägga oss på svaj? Så fick det bli. Kort därefter blev vi uppropade på VHF:en av en båt inne hamnen vars engelsktalande skeppare sett oss. Han välkomnade oss in i hamnen. Det var gott om plats menade han. När han förstod vilket djupgående vi hade, avrådde han dock bestämt ifrån att vi skulle komma dit.
Först var vi lite osäkra över om det skulle gå bra att ro in till land. Det såg ut som om det skulle bli ett blött äventyr. För egen del såg jag framför mig en händelse när vi skulle ro in till Gotska Sandön en gång och låta vår hund få en kisspaus under en långsam segling från Fårö mot Stockholms skärgård. Jag och min morbror stannade kvar på båten, men min dotter, äldste son och hans flickvän rodde in med hunden. In gick det väl bra, men ut! Vågorna var rätt höga. Vår hund stod med tassarna på fören och spanade in husse där ute. Men, så såg han istället en mötande våg, kastade sig skräckslagen åt motsatt håll, ner i vattnet och simmade tillbaka till stranden. Efter en hundjakt kom alla slutligen välhållna tillbaka med en bruten åra som enda malör. Vi provade i alla fall att sjösätta jollen för att provro och det gick bättre än väntat. Så jag och Johnny rodde in till land för att besöka fyrplatsen. De andra ville softa ombord. Uppifrån fyren kunde vi konstatera att båten låg kvar.När man lyssnar på sjörapporterna förekommer många namn på fyr- och lotsplatser. Flera av dem har jag bara haft vaga begrepp om var de ligger, ännu mindre hur de ser ut. Namnen får en slags romantiserad mystik över sig. Allt eftersom lättar mystikens dimma, när man nu får tillfälle att besöka dessa platser. Lite trevligt är det att få en referens till platserna som nämns på radion. Även Bjuröklubb är en sådan plats som har en väderstation. Fyren automatiserades 1970, men jag förvånas över att läsa att SMHI:s väderbevakare bodde kvar i fyrmästarbostaden ända fram till 1997.Bjuröklubbs hamn. Där det var för grunt för oss enligt skepparen på den röda båten.Skjulet ovanför hamnen visade sig vara en f d sjöräddningsstation som användes t o m 1967. Men, var inte placeringen lite udda där den låg högt ovanför hamnen? Det var dock ingen båt som förvarades där inne utan ett ”raketgevär”. Med hjälp av geväret kunde man skjuta ut en lina till ett nödställt fartyg och med den första linan, skicka ut en andra lina och sedan en tross och sedan var tanken att ta in de nödställda i korgar som löpte på trossen. Något skarpt läge uppstod dock inte, så denna geniala uppfinning fick aldrig göra nytta.På sin tid gick det en buss mellan Bjuröklubb och Skellefteå. I folkmun kallades den för nykteristen för den var aldrig full. Så den hade lagts ned och vi var inställda på en lite längre promenad upp till fyren. Vi provar att lifta, tyckte jag. Johnny såg lite tveksam ut, men när en bil stannade, tvekade han inte att hoppa in. På tillbakavägen var det föraren med sitt barnbarn som raggade upp oss och vi var inte svårövertalade. Det visade sig att kvinnan som körde var gammal seglare och hade haft en Shipman 28. Dessutom, i detta nu var hennes bror nere i Åkersberga av alla ställen, d v s där jag bor numera, för att köpa en segelbåt som han skulle segla upp. Så, nu ville hon minsann se var det var för båt vi hade kommit hit med.Jag förklarade att vi fått nådigt tillstånd att gå över stugägarnas tomt, så när vi kom tillbaka gick jag före och varnade för att vi fått tillökning. – Nämen hej! Är det här ni bor! Vad roligt! Där ser man vad en tur med gummijollen kan leda till. Kärt återseende, vad det verkade.
Vi tog avsked och rodde tillbaka, men vi var ju båda rätt upplivade av vad vi varit med om och det var vi naturligtvis ivriga att berätta om för Anna och Martin. Så pass ivriga att det tydligen lät lite som Piff och Puff på julafton. Jag tror att jag uppfattades som den mindre intelligente Puff. Hmm…
När vi stod på toppen av Bjuröklubb kände jag inte alls för att ge mig ut och segla igen. Det var grått, lite småregnigt och blåsigt. Vi lättade dock ankar och jag tänkte att vi nog fick ta ett rev, men när vi väl kom ut kändes det inte alls så bistert. När vi gick ut ur viken och skulle sätta segel möttes vi dock av höga vågor, men när vi väl rundat lugnade det sig en del.
Av någon anledning fick vi för oss att vi strax söder om Bjuröklubb passerade Sveriges ostligaste udde. Måhända ostligaste udde om man ser härifrån och söderut, men Haparanda och Haparandas skärgård ligger ju betydligt mer österut. Hursomhelst, det blev en rak sydvästlig kurs mot Ratan, så vår femte besättningsmedlem, Helmut (autopiloten), fick nu ta över och styra.Under tiden löste vi en mordgåta, ett cold case som Anna hade tagit med sig och som vi nu hjälpte polisen med.
När det var klart bytte vi till Code 0 och noterade den här besättningens fartrekord, lite över nio knop. Kusten här såg ut lite som förväntat. Det var skog, skog och skog. Vi mötte inte en enda båt. Inte ens ett handelsfartyg.
Första Linjetten sedan Rödlöga såg vi i Ratan. Har vi återigen börjat närma oss seglingscivilisationen? Här blickar vi ut över Ratans södra inlopp, där vi nyss kom in.Ratan var ett mysigt och fridfullt ställe utan allt för närbelägna stålverk eller massafabriker. Kajen var egentligen gjord för lite större fartyg, så det krävdes rejäla kliv för att ta sig iland.Dagen därpå hyrde vi en roddbåt för att upptäcka ön som skyddade Ratans hamn, Rataskär.Dagen innan hade vi på håll undrat över vad det var för märklig byggnad vi såg framför oss. Båken ser ju nästan ut som ett slags cirkustält. Lotsutkiken såg ut som en lotsutkik.Ingen av oss kunde påminna sig om att ha sett en större myrstack.Anna visar hur högt upp vattnet gått för inte så länge sedan. Fast, allt är ju relativt, vad är länge sedan? Men, det går fort, även det ett relativt begrepp. Kusten på gränsen mellan Västerbotten och Norrbotten, inte så långt bort alltså, sägs uppvisa Sverige högsta landhöjningstakt, 9 mm per år. Om man som barn badade i en havsvik på en sådan plats, kan man som pensionär ha fått uppleva att land ligger 70-80 cm högre och att havsviken blivit en damm eller att två öar har blivit en ö. Linné och hans lärjungar fascinerades inte bara av växter, utan även av landhöjningen. För att notera skillnaderna högg man in vattenmärken och långt upp på land hittar vi ett sådant märke från 1749.Linjetten har avlösts av en större segelbåt och snart kommer en ännu större segelbåt in som vittnar om polarfärder och andra expeditioner, säkert mycket äventyrligare än att segla längs Norrlandskusten.En konstnär hade valt att flytta ut sitt galleri i naturen.Vad är det där för ful bunker? Jo, en mareograf visar det sig. På en skylt står det att man när som helst kan ringa 0934-31089 för att få aktuellt vattenstånd. Jag provar: – Samtalet kan inte kopplas fram. Var god kontrollera telefonnumret! Söker jag på nätet får jag dock reda på att den senaste observationen gjordes för 38 minuter sedan och att det då var tre cm under normalvattenstånd i Ratan. Jag blir nyfiken och söker vidare. Den 14 januari 1984 registrerades Sveriges högsta vattenstånd i Kalix, 177 cm över normalvattenståndet och exakt 32 år senare var det lägsta vattenståndet i Sverige 126 cm under normal nivå, även det i Bottenviken, i Haparanda. Tur man inte var där och seglade då. Fast vatten, det borde väl ha varit is vid dessa tillfällen. Hur mäter man då?Det finns många informativa skyltar runt om i Ratan. Vi får bl a lära oss att utbyggnaden av fyrarna föranleddes av den ökande förekomsten av ångbåtar. Vid 1800-talets början ska det bara ha funnits elva fyrar i hela Sverige, år 1900 hela 440. Undrar hur man räknade. Sverige var ju ett flexibelt begrepp under denna period. Den här fyren på Ledskär uppfördes 1874, ersattes 1942 av en ny fyr, flyttades 1944 till annan plats, men återkom 2011. Vilket liv för en fyr.Den lilla kiosken till höger är föregångaren till betongbunkern (se ovan). När landhöjningen nått en viss gräns kunde den inte längre fungera som mareograf.Så här lugnt och idylliskt har det inte alltid varit här. 1809 stod slaget vid Ratan mellan ryska och svenska trupper. Det gick inte så bra för svenskt vidkommande och vi förlorade sedan Finland. En tröst är i alla fall att vi sedan dess inte haft något slag på svensk mark. Allt enligt skylten. Jag funderar över Krimkriget som ju, trots namnet, inleddes i Östersjön. Men det var väl så, att inga slag utkämpades i Sverige, även om utländsk militär fanns på både svensk mark och på svenskt vatten.För 215 år sedan får man anta att krutröken låg tät här.Vi kastar loss och fortsätter söderut. Det blåser bra och i rätt vinkel för att återigen hissa Code 0 och vi ligger nästan konstant över 8 knop. Till slut blev det dock för snäv vinkel mot vinden och vi återgår till vanligt försegel. Foto: AnnaDet gäller att försöka hitta en bekväm ställning när båten kränger. Foto: Martin.
Vi seglade förbi Holmön ute i Kvarken. Funderade över om jag och Slobi skulle börja med att gå dit, men senare får jag höra att hamnen där inte är lämpad för en fyrtiofotare. Ännu senare möttes jag av en fullständigt oförstående reaktion på detta påstående. Det behövs bättre hamnguider för kusten här uppe. Hoppas att den relativt nya Hamnguiden 10, Arholma-Höga kusten, kompletteras av en Hamnguiden 11 Örnsköldsvik-Torneå och gärna vidare för den finska kusten.
Liksom när min dotter var med har vi ju haft lite drama under den här etappen och vi avslutar med att Code 0-seglet rullar ut sig precis när vi ska gå upp i leden in mot Holmsund. Den är lite knepig att hålla inrullad när man fortfarande har den hissad. Jag får slänga iväg ett mejl till segelmakaren och se om jag kan få något tips om vad man kan göra.
Vi börjar med att gå in i den hamn i Holmsund som kallas för Patholmsviken. Det kändes som om den låg mitt i ett väsnande industriområde, så jag bestämde mig ganska snabbt för att bara ligga där en natt och att påföljande morgon gå till Obbola som låg tvärs över Umeälven. Även besättningen dröjde sig kvar tills vi flyttat på oss. En kort promenad från Obbolas småbåtshamn kör länstrafiken dessutom en busslinje in till Umeå som går hyfsat ofta.
Sista kvällens middagsförberedelser. Foto: MartinFör ovanlighetens skull har vi dukat upp inne. Jag kommer inte riktigt ihåg, men det måste ha varit ruggigt ute. Egentligen var tanken att gå ut och äta, men utbudet av bra ställen i Holmsund var rätt magert. Foto: MartinMellan 1985 och 1989 ägde jag en gul Linjett 30. Den såldes till en man som skulle ha den i Luleå och som jag vet sålde den vidare efter ett antal år. Är det månne min gamla Millan som ligger här i Patholmsviken? Den här båten saknade namn, men de kanske inte gillade namnet och tog bort det? Det fanns ännu en gul Linjett 30 i samma hamn, men den hette Gilda och jag fick inte samma vibbar till Gilda som till denna namnlösa båt.
Industrierna var inom synhåll även i Obbola, men det kändes ändå som en idyll här jämfört med Patholmsviken. Enda smolket var attityden från en av klubbmedlemmarna. När vi gled in i hamnen hoppade hon snabbt ut ur sin båt för att assistera. Vad trevligt, tänkte jag först. Hon dirigerade snabbt om oss till en annan plats och det kanske var bra. När Johnny skulle lägga fast förtöjningstamparna blev han tillrättavisad av henne, men gjorde som hon sa. – Duktig idiot, fick han höra då. Jag frågade henne om vi setts i Ratan. – Jaså, var det ni! Hjälp! Vad hade vi gjort för ont? Senare skällde hon på mig för att jag betalt för lite i hamnavgift, den var höjd från 200 till 250 kr. När jag hänvisade till vad jag läst på anslagstavlan, antydde hon att jag ljög. En annan klubbmedlem som hjälpt mig tillrätta, baktalade hon. Visst gav det en sur eftersmak åt besöket i Obbola, men jag försökte tänka att hon inte var representativ för klubben.
Normalt sett har jag alltid med mig en extra, full gasolflaska, så att jag inte plötsligen står utan. I år hade jag dessutom med mig en tredje flaska med finsk anslutning, vilket visade sig vara helt onödigt. Under hela tiden i Finland drog jag gasol från den flaska jag byt till under sommaren innan. Ska den aldrig ta slut, tänkte jag flera gånger. I Holmsund hände det. Förklaringen till att den har räckt så länge är att vi har en induktionshäll som vi plockar fram när vi ligger med landström. Har fungerat jättebra förutom vid enstaka tillfällen då vi smällt säkringen i land när vi legat i gästhamnar med underdimensionerat elsystem. Ett tips kanske, till fler.
När bilden ovan togs, har min besättning mönstrat av för länge sedan. När jag reflekterar över seglingen så måste jag säga att jag haft en väldigt trevlig besättning som dessutom varit både stryktålig och flexibel. Det har varit väldigt omväxlande, allt från korta seglingar i svaga vindar, i värme och solsken till lite tuffare tag, längre distanser i gråväder, med bidevind, motsjö och en båt som kränger. Vi har glidit in i gästhamnar och blivit hjälpta av välkomnande grannar och vi har gjort betydligt äventyrligare strandhugg. Jag tänker på Rödkallen där jag för några ögonblick såg framför mig att vi blivit innestängda av sjunkande vatten eller Pite Rönnskär där marginalerna till att gå på grund inte kan ha varit stora. Vad coola ni har varit. Och vad trevligt vi har haft. Alla upptäcktsfärder på land, alla trevliga och goda middagar allt snack och alla skratt. Vi kunde inte se allt och säkert missade vi fina öar och platser såsom Sandgrönnorna, Mosesholmen, Stenskär och kanske Öjebyn. Jag är glad över att ha fått lära känna er och ser fram emot vår planerade återträff hos dig Anna.
DISTANSER:
Luleå-Brändöskäret: 26,5 M
Brändöskäret-Småskären: 10,5 M
Småskären-Kluntarna: 7,8 M
Kluntarna-Likskäret: 7,9 M
Likskäret-Junkön: 3,9 M
Junkön-Rödkallen: 11,6 M
Rödkallen-Stora Svinöra: 18,8 M
Stora Svinöra-Renö hamn: 0,8 M
Renö hamn-Pitsundsbron: 21,5 M
Pitsundsbron-Piteå: 6,9 M
Piteå-Pitsundsbron: 5,4 M
Pitsundsbron-Pite Rönnskär: 13,1 M
Pite Rönnskär-Bureå: 29,3 M
Bureå-Bjurö klubb: 15,6 M
Bjurö klubb-Ratan: 38,8 M
Ratan-Holmsund: 28,9 M
Holmsund-Obbola: 3,2 M
Rutt: Luleå-Brändöskäret-Småskären-Kluntarna-Likskäret-Junkön-Rödkallen-Stora Svinöra-Renön-Pitsundsbron-Piteå-Pitsundsbron-Pite Rönnskär-Bureå-Bjuröklubb-Ratan-Holmsund-Obbola
