Mallorca – Per Karlbom

Mallorca
Datum: 2-9 oktober 2022

Jag parkerade bilen 08:30 och 10:20 var jag framme vid UTGÅNGEN till planet. Våga vägra utländska ord, när det finns svenska dito 😉. Då hade jag åkt buss från parkeringen, promenerat från terminal 4 till 5 för att bussen inte angör terminal 5, bråkat med en incheckningsautomat som inte ville skriva ut BAGAGELAPPAR, stått i kö till den manuella incheckningen och när jag sedan skulle POLLETTERA (fint gammalt svenskt ord 🙂) väskan, hängde sig POLLETTERINGSTJÄNSTEMANNENS dator så att vi fick vandra iväg till en annan disk och starta upp datorn där istället, sedan var det förstås kö till säkerhetskontrollen (dock inte det skräckscenario man hört talas om).

Fast det kunde ju ha varit värre, inte ens två timmar. Men ändå, nästan två timmar för att i princip inte ha förflyttat sig alls. Om jag hade klivit på ett tåg, hur långt hade jag kommit då på samma tid? Mjölby? Fast, vem vill till Mjölby? Och tåg till Mallorca? Njae, det hade varit lite jobbigt… Under hela resan ombads jag visa passet vid sex tillfällen (!). Borde det ändå inte finnas utrymme för viss förfining av flygplatslogistiken?

Nog med gnäll! Äntligen en bock i rutan på Mallorca. Ön har länge stått på resmålslistan. Av någon anledning har det aldrig blivit av. För många år sedan säkert bortprioriterat p g a sitt eget varumärke tyngt av grisiga grisfester.

Men, grisfesternas tid är förbi, så nu ska det äntligen bli av. Dessutom skulle jag prova på att resa med Singelresor, ”…för dig som vill resa tillsammans med andra singelresenärer – oavsett civilstånd”. Kul koncept, men kanske i dyraste laget. Vandringsresa dessutom. Inte minst bergen sägs ju vara värda en resa bara de. Det börjar dock inte så bra. Dagen innan avresan meddelade SAS att de ställt in flyget, så istället för att komma fram 10:20 blev det ankomst 19:15, med byte av plan på Heathrow. Där försvann den eftermiddagen vid poolen jag hade sett fram emot. TV-vädret hade ju lovat klarblå himmel och 27°.

När jag får chansen att välja plats själv brukar jag alltid välja att sitta vid gången. Nu var jag nöjd med att den möjligheten inte uppenbarade sig.

Till min glädje fick jag plötsligen syn på min danska favoritö, Anholt. Tänk att vi gick runt nästan hela ön sist jag var där. Att fullborda rundan fick jag ge upp. Min gast hotade med att slå ner mig med första bästa tillhygge, om vi gick så mycket som en meter till. Den korta promenaden efter regnet hade utvecklat sig till en Anholt runt-vandring.

Och inflygningen över London var ju magnifik. Först in över Themsen, Tower Bridge och City och här nu Buckingham Palace och Hyde Park.

Heathrow är sannerligen en stor flygplats. Efter en stund började jag undra om bussen som skulle ta oss från en terminal till en annan snarare var på väg till någon annan flygplats…

Återigen hade jag turen att få fönsterplats. Det var ju fortsatt fint väder och när vi närmade oss Mallorca blev jag totalt överraskad av bergen som plötsligen mötte oss. Såg nästan lite alpliknande ut. Senare fick jag lära mig att den högsta toppen når hela 1447 m ö h och att bergen t o m är snöklädda några veckor under vintern. Då flockas tydligen mallorkinerna i bergen för att känna på snön. De vilda planerna på att anlägga ett skidområde på Mallorca har dock skrinlagts.

Medans vår guide shoppade dagens vandringspicknick, gick jag och dreglade över skinkdisken på Mercadona. Jag fick dock bannor över att ha fotograferat i butiken. Oklart varför detta inte var tillåtet. Innan vi åkte hem gick jag tillbaka hit och köpte bl a de jättegoda oliver vi fick på vår picknick, lite vin och sprayolja. Det senare har jag aldrig sett förut. En sprayburk alltså med olivolja, som man kunde använda till att duscha oljan över brödet eller salladen. Fiffigt tyckte jag.

Första dagens vandring skulle gå till Cala Pi härifrån fyren Cap Blanc. Ingen allfarväg direkt. Kändes nästan som om vi begav oss ut på förbjudet område när vi fick klättra över en mur för att påbörja vår vandring. Knappast en led man hade hittat utan en guide med god lokalkännedom.

Vår guide Trine pekar ut mot Cabrera, en nationalpark bestående av 19 öar och huvudön med samma namn. Begränsat tillträde och kommer man med egen båt måste man ansöka om tillstånd, så att det inte blir för många under en och samma dag. Annars går det utflyktsbåtar från Colonia San Jorge. Enligt Trine oslagbart vackert med fina vandringsleder, fantastiska stränder, kristallklart vatten och så en blå grotta à la Capris. Fast hon tillstod att Blå grottan på Capri kanske var ett strå vassare. Det får bli ett besök på Cabrera vid nästa resa till Mallorca.

Det fanns mycket att berätta om Agaveträdet, men med den störtflod av information som kom från Trine, om än det ena, än det andra, gick det ju inte att komma ihåg allt. Men väldigt speciellt ser det ju ut.

Det var en rätt snäll vandring, även om en del behövde ett handtag emellanåt. Om det hade varit i överbeskyddande Sverige hade man ju kunnat tro att staketet var avsett att hindra människor att komma för nära kanten, men här var det tvärtom avsett för att förhindra inträde på privat mark. Eller var det t o m militärt område?

Torre del Cap Blanc byggdes under slutet av 1500-talet. Längs den mallorkinska kusten byggdes total runt 85 sådana här bevakningstorn som var en del av Mallorcas försvar. Främst ville man skydda sig från pirater från Nordafrika och från angrepp från turkarna (det ottomanska riket).

Redan vid inflygningen såg jag en hel del segelbåtar. Undrar om jag någonsin kommer hit på egen köl…

Påminner lite om en del av Gotlands västkust eller om Stora Karlsö. Och varför inte, den havsbotten som är grunden för Gotland sägs ju ha legat vid Ekvatorn för en massa miljoner år sedan.

Vår guide Line hade en kompis från Finland med sig (tyvärr avhuggen i höjd med skuldrorna) för att hjälpa till med picknicken. Även hon hade varit Mallorcabo i större delen av sitt liv och hon pratade även mallorkinska, en dialekt av katalanska. Mitt intryck är att alla skyltar och liknande i första hand visades på mallorkinska och i andra hand på spanska.

Fin naturhamn. På Medelhavsvis lägger man till med aktern mot land, till skillnad från i Sverige där vi oftast går in med fören mot land. Här innebar det att en i besättningen hoppade i vattnet och simmade in till land med aktertamparna.

Efter lunchen skulle vi ner till stranden i Cala Pi och bada, tänkte vi.

Paola var snabb ner i vattnet, så snabb att hon inte hann uppfatta varningarna för brännmaneter. Hon brände sig också med otäcka märken på överarmen, men hon var snabbt omhändertagen av en badvakt som bakade in armen med bikarbonat. Det verkade hjälpa. Det var ena äckliga bruna maneter med rätt korta trådar. Googlar på maneter och finner att det kan ha varit fråga om s k lysmaneter.

Vi andra doppade oss ytterst försiktigt, ivrigt spanande efter dessa otäcka marodörer. Vi fick ägna oss mer åt att sola än åt att bada, eller åt en svalkande öl uppe i byn.

Vårt hotell, Hotell Caballero, låg i badorten El Arenal, en dryg mil sydost om Palma de Mallorca. Det var väl helt OK, om än lite trist. Matsalen och receptionen påminde mig om gamla östeuropeiska turistanläggningar. Rummen var fräscha, men trista. Poolområdet var dock helt OK. Orten stördes av flygplatsen som ligger mellan Palma och El Arenal, så när jag kommer tillbaka till Mallorca väljer jag säkert en annan ort att bo i.

Gårdagens vandring gick sydostvart. Idag skulle vår lilla minibuss ta oss åt nordväst mot Serra de Tramuntana, bergskedjan som följer Mallorcas västkust. Vid Deià skulle vi vandra över bergen till Soller.

På vägen passerade vi även genom den pittoreska byn Valldemosa, känd bl a för att Frédéric Chopin bodde här vintern 1838-39 med sin älskarinna, den franska författarinnan George Sand. Här slutförde han sina 24 preludier, inkl det som går under namnet Regndroppspreludiet. Den vintern var också en av de regnigaste och kallaste på Mallorca och Chopin blev sjuk. De trivdes tydligen inget vidare och lokalbefolkningen lär ha vänt ryggen till åt paret. Måtte helvetet braka lös över byn med ett sådant syndigt leverne inpå knutarna, tänkte man tydligen. George Sand beskriver livet här i boken En vinter på Mallorca.

I en kurva mitt på vägen stannar busen till i dikesrenen. Trots den omärkliga startpunkten för vår vandring kliver vi här in på Gran Ruta 221 som egentligen sträcker sig från Port d’andratx till Pollença. Vi ska bara avverka 11 av de totalt 135 kilometrarna. Jag läser om att många vandrar hela leden och övernattar på vandrarhem eller hotell längs vägen.

Vår allvetande Trine stannar till för en föreläsning om Johannesbrödsträdets frukter. Förutom att frukterna används för så vitt skilda ting som djurfoder och godis, har fruktens frön även använts som motvikter i ädelstensvågar. En carat motsvarar 0,2 g och det är precis vad fröna väger. Carat ska dock inte förväxlas med karat med k som är ett mått för renheten i t ex guld.

Olivträd kan ju se helt fantastiska ut när de bildar ett slingrande nätverk av stammar som ser ut som om de kramar om varandra och ger detta knubbiga intryck. Vi fick lära oss att detta inte var det helt naturliga växtsättet. När man sådde slängde man gärna ner en tre fyra kärnor, så att i alla fall någon av dem skulle ta sig. Ibland tog sig allihopa…

Leden går även under namnet Ruta de Pedra en Sec (Torra stenleden) och mycket riktigt, något vatten såg vi inte till, på sin höjd en uttorkad flodfåra. En del av de terrasseringar vi ser och de leder vi går på sägs vara anlagda av morerna som regerade på Mallorca i över 300 år fram till 1229.

Nackdelen med att ha en guide är att jag inte alltid har full koll på hur vi rör oss. Den här gården eller possessio på det lokal språket, tror jag heter Can Prohom. Den ägs tydligen av en fransyska eller Madame som Trine kallade henne. Säger Madame åt en att ta två steg till höger, då tar man två steg till höger. Vi såg fram emot att träffa denna bestämda kvinna, men hon förblev en illusion. Vi fick nöja oss med fransk paj.

Nu bär det av neråt mot Soller och vi stöter på några av de apelsinodlingar som området är bekant för.

La Plaça de la Constitució som det heter på mallorkinska. Mitt emellan kaféborden går spårvagnen ner mot Port de Sóller.

Jag hängde en del med Staffan och Paola.

Onsdag var en ledig dag. Staffan gillade långa promenader och jag och Paola hängde på in till Palma längs stranden. Här ser vi Playa de Palma. En dryg mil var det in till stan och vi var rätt trötta och törstiga när vi kom fram.

Ju längre in mot stan vi kom desto trevligare bebyggelse. Lite funkis här.

Stadsbilden domineras av den mäktiga katedralen.

Katedralen är en gotisk helgedom från 1300-talet.

Idag museum som visade upp olika tidsepokers boende. Förr säkert ett förmöget hem med den viktiga pation. Tydligen kunde pation tjäna en mängd syften: lekplats för barnen, parkeringsplats för häst och vagn, hysa mottagningsrum för affärsbekanta mm.

Det är inte den kände arkitekten Antoni Gaudí som ligger bakom denna arkitektur. Men, sannolikt var han en inspiratör. Gaudí vistades dock i Palma under tio år, men ägnade sig då åt att renovera katedralen. Är det vackert? Smaken är ju som bekant som baken, men lite halvvulgärt, om nu någon skulle fråga mig.

Då tycker jag det forna Grand Hotel är desto vackrare.

Väderstationen vid Plaça d’Espanya. var ju fantastisk, men i behov av renovering vad det verkar. Uppgifterna den visade verkade vara ”tagna ur luften”.

På Plaça d’Espanya skildes våra vägar för jag ville ta det legendariska tåget till Sóller.

Rundgång. I all kollektivtrafik i Spanien var det fortfarande masktvång. I alla andra offentliga lokaler var det dock OK att gå utan mask. Logiken i det?

Järnvägen invigdes 1912, samma dag som Titanic sjönk. Första tiden var det ångdrift, men 1927 elektrifierades banan, så jag antar att denna motorvagn är från samma år.

Som synes finns det även lite modernare järnvägar på Mallorca. Här följer vi en stund metron ut mot universitetsområdet. Studenterna tycks få bege sig långt utanför stan.

Stopp i Bunyola. I den här byn bodde tydligen Trine med man och en fläskig gris. Grisen kom dottern hem med en vacker dag, ensam och övergiven som den var.

Efter Bunyola bär det uppför mot Serra de Tramuntana och så småningom genom en lång tunnel.

Än ligger spåren kvar, men hur stabilt är det egentligen här?

Hav i sikte. Nu har vi kommit ut norr om bergskedjan.

Jag fattade först inte hur vi kom ner till den nivå som Sóller ligger på, men tåget gör en lång U-sväng på vägen ner. Eller snarare ett upp och nervänt U.

Som sig bör, högst upp den mallorkinska hälsningsfrasen.

Sóller ligger inte vid havet, så för att komma ner till Port de Sóller får man byta till spårvagn. Även dessa rullande museiföremål. Det måste vara en lönsam business. 8 Euros enkel väg och fullsatta tåg.

Detta verkar vara den förhärskande typen av liten fiskebåt på Mallorca. Kännetecknande är bl a bommen som är lika lång som båten. Hade varit intressant att se båten under segel. Eller är det bara en bom med vars hjälp man får upp näten?

Vattnet såg fint trots att stranden låg i en liten bukt med en hamn. Inga maneter så långt ögat nådde. Äntligen några rejäla simtag.

Tillbaks mot Sóller börjar vi med att följa strandpromenaden.

Åter i Sóller. Kafé-gästerna får dra in benen.

På returen till Palma valde jag den sista vagnen. När konduktören försvunnit smet jag ut på plattformen och kunde njuta av utsikten.

Inne i den längsta tunneln som är ca tre kilometer lång syns ljuset allt mer som en liten prick för att till slut försvinna helt när höjdskillnaden blir för stor.

Den lilla motorvagnen får kämpa på bra med sina sex fullsatta passagerarvagnar.

Den tredje vandringsdagen skulle vi åter upp i bergen, Serra de Tramuntana. Vi startade strax utanför byn Oriente, ännu en by man gärna hade gått och strosat runt i lite, men nu fick vi nöja oss med att bussen åkte in, vände och åkte ut igen.

Trine berättar. Kanske var det om livet vid kolmilorna och deras betydelse för den mallorkinska ekonomin och försörjningen. Kanske berättade hon om steneksskogarna. Steneken var eftertraktad som virke för t ex fartyg och har skövlats så mycket att det är få platser där man stöter på riktiga skogar med stenek. Mallorca är tydligen en sådan plats där steneksskogarna överlevt.

Mallorcas högsta punkt, lite till höger i bild med en kupol på toppen: Puig Major, 1447 m ö h.

I diset tror jag man kan ana Palma och havet. Det är regn på gång, så pass mycket att Trine ett tag övervägde att ställa in turen. Men, vi bad till vädergudarna och hade tur. Regnet kom, men då satt vi antingen inne på restaurang och åt eller i buss tillbaka till hotellet.

På väg upp mot den gamla moriska borgen Castell d’Alaró.

Trots att vi var högt uppe i bergen och trots att jag hade en ny rygga med rejäl luftspalt mot ryggen, blev det jättevarmt. Läsaren får själv fantisera om hur blöt min T-shirt var innan den åkte av.

Enligt Trine är det gamar vi ser. Ställde man sig vid bergskanten kände man kraftiga uppvindar. Leker de med termiken eller väntar de på ett byte?

Den tyska fotografen lärde oss säga Käsekuchen. Från vänster till höger Sofie, vår guide Trine, Stanley, Pelle, Paola, Ulf, Helena, Staffan, Eva, Martha, Annika, Jonas, Eva och Eva. Ingrid vilar lite längre ner och Mårten var inte med denna dag.

Det fanns gott om söta åsnor längs våra vandringsstigar. Den här åsnan blev dock lite väl intresserad av Helena och började knäppa upp hennes blus.

På vägen ner stannade vi till för lite lunch på restaurangen Es Verger. Bland restaurangens specialiteter fanns bl a get. Jag fegade ur och beställde vad som på menyn hette lammskuldra, men mer såg ut som ett lammknä. Min bordsgranne Jonas var dock lite modigare och beställde get. Jag fick smaka en bit och den var faktiskt jättegod, inte alls så frän i smaken som jag hade befarat.

Efter lunch var det en liten bilväg tillbaka ner mot Alaró, där vår minibuss väntade för transporten tillbaka till hotellet.

Trine var en fantastisk guide. Hon var påläst och kunnig inom så vitt skilda områden som natur, politik, historia och sist, men inte minst, kändisskvaller. Hon berättade bl a en söt historia om hur hon blev inviterad på kaffe av Anni-Frid Lyngstad. Hon hade humor och var dessutom väldigt personlig. De sista två dagarna skulle vi få Carlos som guide. Hur skulle han klara av att leva upp till den nivån? Ribban satt högt nu.

Carlos skulle ta oss runt på mer kulturellt inriktade vandringar och torsdagens vandring skulle ske i Palma. Vi började med den gamla gotiska borgen, Castell de Bellver, byggd på 1300-talet.

Castell de Bellver kan väl fritt översättas med kastellet med vacker utsikt och namnet bar ju syn för sägen.

Det låg många, stora kryssningsfartyg nere i hamnen och det märktes minsann. Betydligt mer folk på stan än när jag var där häromdagen.

Från borgen promenerade vi ner till stan. En bitvis spännande promenad genom vad som såg ut som en kombination av park och ruffiga bakgårdar.

Inte helt enligt bygglovsbestämmelserna enligt Carlos. Byggnaden inhyste ett hotell.

Torrent of Sa Riera. Rätt torr så här under tidig höst, men desto mer vatten efter häftiga skyfall eller snösmältning uppe i bergen. För drygt 400 år sedan drogs kanalen om så att den gick utanför stadsmuren. När kanalen ännu gick innanför stadsmuren orsakade ett häftigt skyfall översvämningar varvid 5000 människor omkom.

Det var tydligen lite av en statussymbol att bygga dessa, på sitt sätt onödiga, men vackra burspråk som ju i alla fall lät lite mer ljus flöda in i vad som ofta verkar vara mörka bostäder. Och så kunde man väl ha mer koll på vad som försiggick nere på gatan, tänker jag.

Arc de sa Drassana. Långt tillbaka när havet gick ända upp till stadsmuren, var detta inloppet till en hamn.

En sockerbagare här bor i staden… Fornet de la Soca.

Äntligen tapas på en riktigt mysig restaurang.

Ett besök i katedralen ingick inte i vandringen, men jag smet in här efter lunchen. Väldigt mäktigt och imponerande tänkte jag först. Men, alla dessa påkostade detaljer, t ex svulstiga kandelabrar. Kosta vad det kosta ville eller hur tänkte man? Var det rätt använda pengar?

Sista dagen tog oss guiden och bussen oss upp till nordvästra hörnet av Mallorca. Vi beundrade vyerna från Cap Formentor.

En dödsföraktande bergsget. Vilda getter var det tydligen så gott om att det bedrevs jakt på dem.

Promenad och fika i Port de Pollença och så ett jättesnabbt dopp.

Ett ställe att komma tillbaka till kanske. Carlos hade berättat att denna del av Mallorca dominerades av britter, till skillnad från del av Mallorca där vi bodde som dominerades av tyska turister. Tänk så det kan bli när flockdjur är ute och rör på sig.

I Alcudia kunde man vandra en bit på stadsmuren.

Alcudia var också mysigt. Carlos favoritstränder på Mallorca var de som låg sydsydost om Alcudia. När jag frågade Trine om hennes favoritställen på Mallorca nämnde hon, förutom Alcudia och Pollença (staden, inte hamnen) , Cala Sant Vicenç och Colònia de Sant Jordi.

Sista arrangemanget under resan var ett stopp på vingården Macià batle. Här möttes vi av svenska Camilla och gruppens intresse handlade mer om hur hon hamnat här, än om gården och vinerna. Y claro, el amor!

Så småningom släppte vi det och lät henne prata om och låta oss smaka av vinerna istället. En flaska följde med hem.

En av gårdens kännetecken var att olika konstverk pryder etiketterna.

Ja, hur klarade sig då Carlos? Njae, han försökte vara rolig, men det föll lite platt. Hans engelska uttal var emellanåt rätt obegripligt. Jag tröttnade faktiskt på att lyssna emellanåt.

Hem och packa väskan nu innan sista middagen med gruppen. Det var inte bara en flaska från vingården som åkte ner, utan ytterligare flaskor från Mercadona och stora olivburkar, olivolja mm. Skulle jag klara mig utan övervikt? Icke sa nicke, 25,5 kg i st f max 23 kg, men det bekymrade inte POLLETTERINGSAGENTEN. Hon lät det passera.

Summa summarum var detta en väldigt trevlig resa med nästan lite väl mycket intryck. Det hade faktiskt varit skönt att vila upp sig på stranden i ett par dagar innan hemfärden. Egentligen var vi en ganska heterogen grupp, både vad gäller åldrar och bakgrund, men vi höll ändå ihop bra tycker jag och jag hade i alla fall stort utbyte av en del av mina medresenärer.

Det sägs ju att det går max sex personer mellan varje individ på jorden (utmaningen är i o f s att hitta just dessa sex personer). Låter ofattbart, men med tanke på det borde man inte bli förvånad över att hitta gemensamma nämnare när man gör nya bekantskaper på en resa. En av mina medresenärer visade sig stamma från en redarfamilj som hade köpt sina båtar på Öresundsvarvet, där min morfar var verksam. Min mamma kände väl till familjen och berättade bl a om presenter hon fått av familjen. Samme person visade sig också ha seglat tillsammans med en av de skeppare som ingår i mitt seglingsnätverk. Världen är ändå rätt liten ibland.

Och spanskan? Jättekul att få tillfälle att öva och det gick lite bättre än väntat även om den naturligtvis hunnit rosta en del.

Lämna ett svar Avbryt svar