Jag parkerade bilen 08:30 och 10:20 var jag framme vid UTGÅNGEN till planet. Våga vägra utländska ord, när det finns svenska dito 😉. Då hade jag åkt buss från parkeringen, promenerat från terminal 4 till 5 för att bussen inte angör terminal 5, bråkat med en incheckningsautomat som inte ville skriva ut BAGAGELAPPAR, stått i kö till den manuella incheckningen och när jag sedan skulle POLLETTERA (fint gammalt svenskt ord 🙂) väskan, hängde sig POLLETTERINGSTJÄNSTEMANNENS dator så att vi fick vandra iväg till en annan disk och starta upp datorn där istället, sedan var det förstås kö till säkerhetskontrollen (dock inte det skräckscenario man hört talas om).
Fast det kunde ju ha varit värre, inte ens två timmar. Men ändå, nästan två timmar för att i princip inte ha förflyttat sig alls. Om jag hade klivit på ett tåg, hur långt hade jag kommit då på samma tid? Mjölby? Fast, vem vill till Mjölby? Och tåg till Mallorca? Njae, det hade varit lite jobbigt… Under hela resan ombads jag visa passet vid sex tillfällen (!). Borde det ändå inte finnas utrymme för viss förfining av flygplatslogistiken?
Nog med gnäll! Äntligen en bock i rutan på Mallorca. Ön har länge stått på resmålslistan. Av någon anledning har det aldrig blivit av. För många år sedan säkert bortprioriterat p g a sitt eget varumärke tyngt av grisiga grisfester.
Men, grisfesternas tid är förbi, så nu ska det äntligen bli av. Dessutom skulle jag prova på att resa med Singelresor, ”…för dig som vill resa tillsammans med andra singelresenärer – oavsett civilstånd”. Kul koncept, men kanske i dyraste laget. Vandringsresa dessutom. Inte minst bergen sägs ju vara värda en resa bara de. Det börjar dock inte så bra. Dagen innan avresan meddelade SAS att de ställt in flyget, så istället för att komma fram 10:20 blev det ankomst 19:15, med byte av plan på Heathrow. Där försvann den eftermiddagen vid poolen jag hade sett fram emot. TV-vädret hade ju lovat klarblå himmel och 27°.
När jag får chansen att välja plats själv brukar jag alltid välja att sitta vid gången. Nu var jag nöjd med att den möjligheten inte uppenbarade sig.
Heathrow är sannerligen en stor flygplats. Efter en stund började jag undra om bussen som skulle ta oss från en terminal till en annan snarare var på väg till någon annan flygplats…
Återigen hade jag turen att få fönsterplats. Det var ju fortsatt fint väder och när vi närmade oss Mallorca blev jag totalt överraskad av bergen som plötsligen mötte oss. Såg nästan lite alpliknande ut. Senare fick jag lära mig att den högsta toppen når hela 1447 m ö h och att bergen t o m är snöklädda några veckor under vintern. Då flockas tydligen mallorkinerna i bergen för att känna på snön. De vilda planerna på att anlägga ett skidområde på Mallorca har dock skrinlagts.
Gårdagens vandring gick sydostvart. Idag skulle vår lilla minibuss ta oss åt nordväst mot Serra de Tramuntana, bergskedjan som följer Mallorcas västkust. Vid Deià skulle vi vandra över bergen till Soller.
På vägen passerade vi även genom den pittoreska byn Valldemosa, känd bl a för att Frédéric Chopin bodde här vintern 1838-39 med sin älskarinna, den franska författarinnan George Sand. Här slutförde han sina 24 preludier, inkl det som går under namnet Regndroppspreludiet. Den vintern var också en av de regnigaste och kallaste på Mallorca och Chopin blev sjuk. De trivdes tydligen inget vidare och lokalbefolkningen lär ha vänt ryggen till åt paret. Måtte helvetet braka lös över byn med ett sådant syndigt leverne inpå knutarna, tänkte man tydligen. George Sand beskriver livet här i boken En vinter på Mallorca.
På vägen ner stannade vi till för lite lunch på restaurangen Es Verger. Bland restaurangens specialiteter fanns bl a get. Jag fegade ur och beställde vad som på menyn hette lammskuldra, men mer såg ut som ett lammknä. Min bordsgranne Jonas var dock lite modigare och beställde get. Jag fick smaka en bit och den var faktiskt jättegod, inte alls så frän i smaken som jag hade befarat.
Trine var en fantastisk guide. Hon var påläst och kunnig inom så vitt skilda områden som natur, politik, historia och sist, men inte minst, kändisskvaller. Hon berättade bl a en söt historia om hur hon blev inviterad på kaffe av Anni-Frid Lyngstad. Hon hade humor och var dessutom väldigt personlig. De sista två dagarna skulle vi få Carlos som guide. Hur skulle han klara av att leva upp till den nivån? Ribban satt högt nu.
Ja, hur klarade sig då Carlos? Njae, han försökte vara rolig, men det föll lite platt. Hans engelska uttal var emellanåt rätt obegripligt. Jag tröttnade faktiskt på att lyssna emellanåt.
Hem och packa väskan nu innan sista middagen med gruppen. Det var inte bara en flaska från vingården som åkte ner, utan ytterligare flaskor från Mercadona och stora olivburkar, olivolja mm. Skulle jag klara mig utan övervikt? Icke sa nicke, 25,5 kg i st f max 23 kg, men det bekymrade inte POLLETTERINGSAGENTEN. Hon lät det passera.
Summa summarum var detta en väldigt trevlig resa med nästan lite väl mycket intryck. Det hade faktiskt varit skönt att vila upp sig på stranden i ett par dagar innan hemfärden. Egentligen var vi en ganska heterogen grupp, både vad gäller åldrar och bakgrund, men vi höll ändå ihop bra tycker jag och jag hade i alla fall stort utbyte av en del av mina medresenärer.
Det sägs ju att det går max sex personer mellan varje individ på jorden (utmaningen är i o f s att hitta just dessa sex personer). Låter ofattbart, men med tanke på det borde man inte bli förvånad över att hitta gemensamma nämnare när man gör nya bekantskaper på en resa. En av mina medresenärer visade sig stamma från en redarfamilj som hade köpt sina båtar på Öresundsvarvet, där min morfar var verksam. Min mamma kände väl till familjen och berättade bl a om presenter hon fått av familjen. Samme person visade sig också ha seglat tillsammans med en av de skeppare som ingår i mitt seglingsnätverk. Världen är ändå rätt liten ibland.
Och spanskan? Jättekul att få tillfälle att öva och det gick lite bättre än väntat även om den naturligtvis hunnit rosta en del.