Publicerat

Sol- och badseglingar

Rutt: Sol- och badseglingar hemmavid
Datum: 9-12 juli samt 14-17 juli

Jag får höra ibland att båten är min mobila sommarstuga och det ligger väl något i det. Alldeles särskilt kändes det så under en del av juli. Mitt sjuttioårskalas var avklarat, jag hade inga planerade seglingar och högsommarvädret drog in. Då är det en stor frihet att bara kunna kasta loss och hitta sin vik eller flad och njuta av sommaren. Att vara strandsatt hemma hade nog känts lite ångestframkallande.

När jag ger mig ut i närzon för att njuta av sol och bad brukar jag lägga mig på svaj i någon flad. Ofta kommer jag inte längre än till norr om Kalvholmen vid Lindalssundet. Här har jag dock tagit mig ett stycke till: Hemfladen vid Gällnö.
Ibland räcker det med att bara puttra ut från bryggan och lägga sig alldeles utanför marinan. Det kanske är en illusion att vattnet är fräschare här, men jag upplever det som fullt badbart. Jag skulle aldrig hoppa i från båten när den ligger vid bryggan.
Vänder man sig om ser det väldigt lantligt ut och en bit bort ser jag nästan mitt hus.
En annan sommarstugeankring är Myttingeviken, andra sidan den stora farleden ut från Stockholm, från Rindö hamn sett.
Myttingeviken.
Morgondopp och är det lugnt serveras det efterföljande morgonkaffet på fördäck. Här har jag dagen innan tagit mig ytterligare ett stycke längre, till fladen mellan Hjälmö Västerholme och Gällnö, så långt åt sydost man kan komma innan det blir för grunt.
Publicerat

Hemsegling etapp 3: Fårösund-Svinninge

Rutt: Fårösund – Fårö (Lauterhorn) – Nåttarö (Östermarsfladen) – Låghallskär – Svinninge

Datum: 21 – 25 juni

Gast: Ann-Katrin Olausson Gustafsson

Ann-Katrin var en ny bekantskap. Hon hade seglat en del förut, men ville lära sig mer och jag är bra på att ta order, som hon uttryckte det.

SÖNDAG

Ann-Katrin hade fått semester på ett villkor, att hon kunde delta på ett telefonmöte under måndagen, så min plan var att lämna Fårösund rätt omgående efter att hon mönstrat på och gå över till Fårö och sedan ligga still där påföljande dag.

Att ligga i Fårösund är egentligen ingen hit, förutom att det lämpar sig för bunkring och besättningsbyte. Förutom att hamnen är ocharmig, egentligen som de flesta Gotlandshamnarna, så är färjetrafiken tät och den väsnas dessutom en del.
Jag har lagt till i Lauterhorn väldigt många gånger. Aldrig tidigare har jag dock varit med om att det har varit fullt, så vi fick helt enkelt lägga oss på svaj utanför hamnen.
Jag är van vid att inte fira eller att inte bli firad på min födelsedag. När jag var barn hade mina kompisar inte hunnit komma till Frösakull där jag tillbringade somrarna, så det blev lite av en tradition att ha kalas på Per-dagen istället, d v s den 1 augusti. I år skulle jag inte vänta så länge, utan ha kalas den 4 juli. Men, nu var det ju ändå min födelsedag, så jag öppnade en flaska Prosecco och Ann-Katrins förslag om Biff Rydberg gick hem, utan omsvep. Ambitioner om att äta vitt kött och grönt fick stå tillbaka idag. Till efterrätt en jordgubbsdessert. Det var jättegott! Tack Ann-Katrin, för en god och trevlig middag!

MÅNDAG

På morgonkvisten lämnade en båt hamnen. Det var dock en mindre båt. Skulle den lucka den lämnat räcka för oss?
Det var inte mycket marginal, men vi fick rum.
Hamnen inramas av den för Fårö karaktäristiska blåelden.
När Ann-Katrin var klar med sitt möte satte vi oss på cyklarna och trampade iväg. I Fårö kyrka var det invigning av Bergman-veckan.
Kyrkan ligger på en liten höjd varifrån man har en fin utsikt österut över havet.
Där tillfälle ges svänger jag gärna av på den gamla vägen. Den första stumpen är fortfarande grusväg. Men, vad är detta? Fårö överraskar ständigt med något nytt. Kolla vilken läcker renovering av loftet, med en glasad gavel.
Loftet visar sig höra ihop med en verksamhet jag inte stött på tidigare: Ek & Greens Trä gård. Det visar sig vara de förra ägarna till Oaxen krog som flyttat hit permanent och renoverat en gård som ska bedriva försäljning av egenproducerade varor. Jag inser plötsligen den bokstavliga innebörden av ordet ringklocka. Ser ni klockan på husgaveln som ska klämta och påkalla uppmärksamhet när man drar i stroppen
Vi cyklar vidare mot det lilla fiskeläget Husbod beläget i vad min exfrus familj kallade för Pruttviken, på kartorna mer känt som Alnäsaviken. Här samlades mycket ruttnande släke, d v s ruttnande tång och sjögräs. Fint här, bryggorna såg nyrenoverade ut och idag luktade det inte prutt.
Alldeles bredvid ligger en gammal kalkugn. Slutprodukten blir bränd kalk som användes för diverse olika ändamål, bl a som byggnadsmaterial. Verksamheten här verkar dock ha varit kortvarig och upphörde 1865.
Det är mycket fågelliv längs Fårös stränder och en vanlig fågel är rödbenan.
Det går ju inte att låta bli. Visst är den vacker blåelden, inte minst som kontrast till den grå kalkstenen.
Alla ska vi dö. Det är andra gången jag ser en ilandfluten, död säl på Fårö. Jag måste berätta om första gången. Min exfru hade en vurm för fågelskallar som pyntade en av väggarna i vårt sovrum i huset på Fårö. När vi så hittade den döda sälen tyckte hon att sälens skalle kunde vara ett piffigt komplement till samlingen. Vi gick hem och inventerade förrådet av lämpliga verktyg för att skilja huvudet från kroppen. En yxa fick det bli. Den visade sig dock vara så slö att det enda som hände när jag svingade yxan mot den döda sälen var att det stänkte en massa likmaskar över liemannen, d v s över mig. På något sätt som jag nu har glömt, fick vi till slut loss skallen, grävde ner den i sanden och nästa år kunde vi gräva upp ett rent skelett som sedan fick pryda någon av väggarna i sommarstugan. Alla har vi vår böjelser.
Jag frågar en kille på stranden om han tidigare sett så mycket växtlighet i sanden. Han var lika undrande som jag. Enligt Google är detta med stor sannolikhet en växt som kallas marviol. Den rikliga förekomsten kan ha att göra med att Region Gotland under de senaste åren minskat anslagen för rensning av släke. Därmed skulle det ligga mer näring kvar djupt i sanden, vilket ger marviolen idealiska förutsättningar att explodera i tillväxt.
Jag har nog undvikit Sudersand, inte minst nedanför campingen och inte varit här på länge. Vilken skön bar de har byggt upp där. Lite hippiestuk. Lite känsla av Anholt.
Med nöd och näppe kan man uttyda FÅRÖ HANDELSFÖRENING ovanför denna entré. Om jag förstått det rätt flyttade verksamheten sedermera till Konsum vid kyrkan, som dock lades ned för rätt många år sedan nu. När vi passerade pågick dock renoveringsarbeten i den gamla Konsum-butiken och jag läser att det där ska öppna en saluhall (!). När jag kom till Fårö första gången fanns det, utöver Konsum vid kyrkan och lite småbutiker nära campingen, ytterligare två livsmedelsaffärer på Fårö, ICA och Konsum, båda belägna vid Eke-Butleks, ett (långt) stenkast ifrån varandra. Idag är bara ICA kvar och Konsum har blivit det populära cafét och bageriet Sylvis Döttrar.

Till Sylvis döttrar eller till stranden på norra sidan, Ekeviken eller Nordersand som det står på kartorna, kom vi dock aldrig. Det blev dessvärre en cykeltur med vissa besvär för Ann-Katrin och inte en meter i onödan skulle här vikas av. Och ja, jag har ibland fått klagomål från kvinnliga gastar om att sadeln inte är så lämpad för kvinnliga, känsliga kroppsdelar. Just därför har jag bytt ut sadeln, men det tycks inte ha hjälpt så mycket.

TISDAG

Upp tidigt idag. Vi kastade loss 6:40 för 65 M segling mot Nåttarö och Östermarsfladen. Jättehärlig, solig segling och tack var läns och slör inte så kallt som befarat, utan shorts- och t-shirtväder större delen av dagen.
Motslutet av dagen kom code 0 upp för andra gången i år och denna gång trasslade den inte vid inrullningen.

ONSDAG

När vi lämnade Östermarsfladen dagen därpå var vindarna svaga. Vi gick utanför Utö med siktet inställt på Norstensfjärden. Jag tycker sällan det råder bra seglingsförhållanden utanför Utö,  antingen är det för mycket eller för lite av nå’t. Långsamt gick det och en del gammal dyning låg kvar. Så småningom ökade vinden något och väl framme där skärgården börjar får man stå på tå. Det är fullt av grund att parera. Väl inne på Norstensfjärden gick det att slappna av och vi kunde ägna oss åt lite lunch. Jag t o m slumrade till en stund med Ann-Katrin som vakt. Det var mulet och till slut dog vinden helt och när loggen visade 0 knop i höjd med Biskopsön fick vi krypa till korset och starta motorn för den sista biten upp mot Hallskär.

Väl framme tyckte skepparen på en motorbåt att vi väl kunde kunde lägga oss någon annanstans och en skeppare med en sådan attityd vill man ogärna ligga bredvid. Det fanns en plats till, där jag dock hade för mig att det var för grunt för oss. Som tur var kunde vi kila in oss mellan grundet och intilliggande båt. På berget stod en trevlig, tysk seglare och tog emot våra tampar. Bredvid oss låg ett par från Hudik. När jag stöter på människor från Hudiksvall frågar jag ofta om de känner någon från min arbetsplats under fyra år, Ericsson Cables. Påfallande ofta är det samma persons namn som kommer upp, en riktig lokalkändis vad det verkar. Men, nu fick jag också veta att en annan f d kollega hade avlidit i cancer.

Under flera år firade jag midsommar på Låghallskär. Här har vi samlats många seglarbekanta, dansat runt stången, grillat uppe på berget och ibland blivit bjudna på underhållning av vår trubadur Håkan. Vad gäller stången och dansen runt denna fixades, om jag minns rätt, detta av en båtklubb som gömde en demonterbar stång i snåren och så arrangerade man med spelemän som bjöd in till dans. Dansbanan stod naturen för, en stor flat häll. Väldigt trevligt var det. Och namnet till trots, Låghallskär, med en fantastisk utsikt över skärgården. Redan förra året noterade jag att detta gäng var borta. I år hade uppenbarligen någon form av firande ägt rum, men utan den stiliga stång som vi ofta hjälpte till att dekorera. Några hade uppenbarligen velat vidmakthålla traditionen och kreativiteten kan man inte klaga på: en åra som tvärslå.

TORSDAG

Fortfarande Låghallskär. Utedasset och sophanteringen ligger en bit bort från de naturliga tilläggsplatserna. När jag krånglat mig dit kunde jag läsa att jag uppmanades ta med mig soporna hem, så det vara bara att krångla sig tillbaka med soppåsen. Är detta ytterligare ett led i besparingarna som lett till att tillsyningsmännen fått flytta in på fastlandet?
Soligt och nästan ingen vind när vi la ut. Till slut fick vi ge upp och köra motor en bit. När vi nästan var över Gråskärsfjärden kom vinden tillbaka och till slut nådde vi fram för segel,  till Svinninge marina.

Tidsmässigt blev detta en lite kortare etapp, men jag var tacksam för att vi kunde avsluta någon dag tidigare så att jag kunde få koncentrera mig på det som snurrade i mitt huvud: planeringen av mitt 70-årskalas. Tack Ann-Katrin för din medverkan!

Publicerat

Hemsegling etapp 2: Oskarshamn-Fårösund

Rutt: Oskarshamn-Grankullaviken-Lilla Karlsö (svaj)-Stora Karlsö-Klintehamn-Lickershamn-Fårösund

Datum: 14 – 21 juni

Gast: Carina Johnsson

Vi skulle egentligen ha varit tre personer ombord, men Ylva som också skulle ha varit med blev sjuk. Carina var med förra året och seglade från Skagen över till Bohuslän med avmönstring i Stenungsund, så det var trevligt att få hälsa henne välkommen åter.

SÖNDAG

Att åka tåg och buss från Båstad, där Carina bor, till Oskarshamn visade sig vara meckigt, så hon tog bilen och lämnade den på en långtidsparkering i Oskarshamn.

Även söndagen bjöd på gråmulet väder och en del regn. Carina kom under sen eftermiddag och resten av söndagen gick åt till proviantering, matlagning och planering. Väderläget var lite stökigt. Vi ville över till Gotland. Tillät vädret det? Skulle vi istället följa kusten norrut? Eller skulle vi börja med en etapp till norra Öland och hoppas på ett väderfönster för att sedan fortsätta över? I säng tidigt, så vi kunde vara beredda på vad vi än bestämde oss för.

MÅNDAG

Vi var uppe kl 5:00,  men det tar tid att komma iordning, så först 07:50 kastade vi loss. Beslutet var att börja styra mot Ölands norra udde och kolla väderprognosen allt eftersom. Såg det bra ut, ja då seglar vi på. Framförallt var det åskvarningarna som höll oss tillbaka, men från SMHI:s sida tonades de ner allt mer. Windy förutspådde dock fortfarande risk för åska, men bara över land på Gotland. Vinden skulle bli nord-nordväst och ligga runt 7-9 m/s. Egentligen rätt idealiskt för att pipa över hela vägen.
En stor del av överfarten är det mulet. Bron till trots, kan man under sommaren fortfarande åka bilfärja mellan fastlandet och Öland, Oskarshamn-Byxelkrok.
Vi mötte några regnmoln utanför udden på norra Öland och kände av en ökande vind, men vi förblev torra. Regnmolnen försvann, så även vinden och det lilla den blåste på oss var från alla möjliga håll förutom den prognosticerade. Vi gled vidare någon timme riktning Klintehamn med förhoppningen att prognosvinden skulle återkomma, att den bara var tillfälligt störd av det lokal regnovädret. Till slut gav vi dock upp och vände kosan tillbaka mot Grankullaviken.
Samtidigt var det ju lite kul. Jag visste inte ens att man kunde ligga här där vi nu ligger i anslutning till det gamla färjeläget för trafiken till Gotland. När vi kommer i land läser vi att hamnen är stängd. Hur stänger man en hamn? Bojarna låg där och kajen såg rejäl ut, så vi trotsade detta besked.

Ytterligare rådslag: Imorgon skulle det vara kraftig vind längs Gotlandskusten. Så pass kraftig att man nog ville vara nästan överallt utom just där. Vi får ta en liggedag på Öland.

TISDAG

Det är något tragiskt över nedlagda verksamheter. På 1960-talet gick det färjor mellan Grankullavik och Klintehamn. På 1980-talet återupptog Gotlandsbolaget trafiken under några somrar, men då seglade man istället till Visby. Sedan förlorade Gotlandsbolaget den upphandlade trafiken till Nordström & Thulin., men under Nordström & Thulins sista år fick ett annat rederi, Litorina Line, tillstånd att bryta ”monopolet” och driva trafik mellan Grankullavik och Klintehamn. Det blev tydligen succé med 35 000 resenärer under den korta sommarsäsongen. Men, sedan var det åter dags för Gotlandsbolaget att äntra scenen genom det nybildade Destination Gotland och som jag förstått satte de käppar i hjulet för Litorina Line att fortsätta trafiken. Man ville inte ha konkurrens. Fy för monopol. Destination Gotland gjorde en ny lansering 2007 och körde trafik under tre somrar, men förutom dålig lönsamhet har jag förstått det som att man även fick brist på fartyg efter en kollision.
Vi tog en cykeltur. Kors! Vad har hänt här? Är det någon som kört ihjäl sig på cykelbanan? Återigen får jag dåligt samvete för mitt slarv med hjälmen som som vanligt ligger kvar i båten.
Carina hade en plan. Vi skulle fika på pensionatet. Men, där hängde persiennerna på trekvarten och gräset växte högt. Det såg helt övergivet ut. När vi kom tillbaka var dock gräsklippning i full gång och mannen som klippte var så stressad att han knappt hade tid att prata med oss. Så mycket fick han dock ur sig att man tänkte öppna till midsommarhelgen, om bara några dagar alltså. Jag skulle bli stressad för mindre.
Istället cyklade vi vidare till Trollskogen och fikade där. Alldeles intill ligger ena ändstationen på Böda skogsjärnväg. Jag har för mig att jag har åkt här en gång för länge sedan med familjen, men nu var det för tidigt på säsongen. Inget tåg i sikte.
Här var jag 2007 när jag och min son Filip seglade till Skanör. Den gången låg vi i Böda. Trollskogen är ett fint naturreservat och ett besök kan rekommenderas.
Det här vraket har jag dock förträngt. Det måste ju rimligen ha legar här vid mitt förra besök. Idag ser det ju ut som rester av en större eka, men det är faktiskt rester från skonaren Swiks från Åland som 1926 gick på grund på en sandbank utanför norra udden. Vraket låg länge kvar på revet, men i samband med en storm 1954 kastades resterna upp här på stranden.
Det är väl så här det blir när man blir riktigt gammal, stöttor av alla de slag. Nu lär jag väl inte bli lika gammal som Trolleken, Ölands äldsta ek. Eken uppskattas vara mellan 800 och 900 år gammal. Tänk om den kunde berätta om allt den varit med om.
Där borta passerade vi igår. Det ser ju inte mycket ut till farled, men där har uppenbarligen även Gotlandsbåtar tagit sig fram. Men, inte helt utan problem har jag förstått. Och så är det det där svåra. Är det kvigor eller ilskna tjurar vi möter. De verkade fredliga så vi bestämde oss för att de var kvigor.

Första natten var vi ensamma i hamnen, men natten därpå var vi fyra flytetyg i den stängda hamnen. Förutom ett polskt segelfartyg gled det in två lite udda farkoster, det ena hade likheter med ett kustbevakningsfartyg och det andra såg ut som en förvuxen RIB. De hörde tydligen ihop och skepparen på den större båten berättade stolt om verksamheten de höll på med, mycket forskningsuppdrag tydligen. Carina trodde inte ett ögonblick på dessa sagor. – De är säkert ute på någon hemlig, militär operation, menade hon. Det har säkert något med NATO att göra. Det vet man ju hur mycket militära aktiviteter det är i vattnen här nu. Hennes teori lät ju onekligen mer spännande. Så mycket fick vi i alla fall veta att de var på väg över till Gotland de med. – Ja, vi är på väg till Stora Karlsö, berättade jag.

ONSDAG

Vi klev upp vid fem och när vi la ut härskade fortfarande lugnet på de andra båtarna.
Carina var lite orolig för att bli sjösjuk, men just nu ser det inte ut att gå någon nöd på henne.
Det var ju inte så att de två mystiska båtarna hade något problem med att hinna ikapp.
På plottern såg vi att även de var på väg till Stora Karlsö. Konstigt att de inte sa något om det när jag berättade om vart vi var på väg. Ocean Seeker heter fartyget och jag googlar. Det levererades 2023 från ett finskt varv, beskrivs som ett forskningsfartyg och ägs av rederiet Midocean med säte i Åkersberga (!). Inget stöd där för Carinas konspirationsteorier, men vem vet.
Nu siktar även vi Karlsöarna.
– Segelbåten på väg in till Stora Karlsö! hör vi uppfordrande på radion. Ni kan inte komma in och lägga till. Vi behöver hela kajen för lite specialaktiviteter. Ni är välkomna tillbaka kl 16. – Jaha, vad gör vi då? Ska vi strunta i Stora Karlsö eller vänta? Carina lyssnar knappt, utan får ny näring för sina teorier om en militär operation 😉 Jag har ofta fått frågan om man får eller verkligen kan lägga till på Stora Karlsö. Jag har alltid svarat tvärsäkert ja. Hmm…
Till slut bestämde vi oss för att söka lä bakom Lilla Karlsö.
Lilla och lilla. Den ser ju onekligen rätt mäktig ut den med. Något riktigt lä fick vi dock inte och man får inte heller lägga sig allt för nära ön så vi tvingades ligga på svaj på 11-12 meters djup. Nästan all kätting åkte ut och jag bad en bön för att ankarspelet inte skulle ge upp just idag. Det är utbytt en gång, så det har ju inte en oändlig livstid. Det märkliga var att båten inte ville lägga sig i vindögat. Det har jag aldrig varit med om förut och jag begriper inte varför det blev så. Det blev både svalt och blåsigt i sittbrunnen, så de ursprungliga tankarna på bad kändes inte lika lockande längre.
Som så många öar och berg ändrar de karaktär när man kommer på motsatt sida.
Vi gör ett nytt anlöp och nu är det tomt vid kajen.
Det är ju aldrig kul att bli avvisad, men nu blev vi istället varmt välkomnade. Och bara vattnet får en ju på gott humör.
Det visade sig sedan att det var kronprinsessan som ställt till det för oss. Under stort hysch-hysch hade hon tydligen rest med Ocean Seeker från Öland till Stora Karlsö. Hon ville tydligen lära sig lite om den forskning som bedrivs här och så fick hon vara med och ringmärka fåglar och sjösätta en segeldrönare. Och vad är då en segeldrönare, undrar vän av ordning. Som jag förstod det är den ca två meter lång, solcellsdriven och med ett slags segel i metall. Ett uppdrag den skulle ha nu var att mäta förekomsten av skarpsill. Så bli inte förvånade om ni ser en till synes vilsen och liten farkost ute på havet.
Den senaste naturobservationen är av ett mer udda slag: ”17/6 Kronprinsessan”.
Vi blev inbjudna att hänga med på en guidad tur dagen därpå, men det hindrade oss inte att bedriva lite förstudier.
Söder om fyren är det stängsel ner mot fågelbergen, men norr om fyren saknas sådana avspärrningar och man får röra sig överallt utom där det står att man inte får röra sig. Så där kan man kan lägga sig ned på marken och kika ner och hoppla, vad nära vi kom en del av fåglarna. Det är för tidigt för den stora showen när mammorna puttar ut sina icke flygkunniga ungar och pappan, bland tusentals andra fåglar, ligger ute på vattnet och ropar på dem: Kom till pappa! Sedan drar ungen och pappan söderut i Östersjön och om inte förr, så ett knappt år senare återförenas mamman och pappan och avlar en ny unge. Är det inte fantastiskt? Med kikare kunde jag se ett ägg som hade kläckts. Det blir bara ett ägg, men de är desto större. Den äldsta, påträffade sillgrisslan fyllde 49 år förra året. Wow. Efter ett tag på en klippa vi låg på, tyckte både jag och Carina att den kändes lite svajig. Vi ville inte orsaka något skred, så vi rörde oss in mot fastare mark.
På Gotland finns ju inga får, bara lamm och så lammungar. Lammen gör numera stor nytta för att hålla landskapet öppet. Det är en insikt som är rätt ny, att det leder fel om man låter naturen sköta sig själv, vilket var den ursprungliga ledstjärnan för många nationalparker och liknande områden.

TORSDAG

– Ni gör världen till en bättre plats, hörde jag när folk samlades inför passagerarbåtens avgång. Det var en i personalen, som skulle hem efter avslutad arbetsperiod, som talade till sina kolleger. Sedan blev det strömhopp ner i havet och ett ivrigt vinkande. Det var tydligen en tradition här, när man skulle säga hej då till en kollega.
En vanlig brevlåda. Men, hur vanlig är den egentligen numera? Och är de ens gula längre? När såg jag senast en brevlåda, i drift dessutom, av det här snittet?
Under fiskesäsongerna bodde över 300 gotländska bönder på ön för att fiska strömming samt plocka fågelägg och ejderdun. Mosebod är åtminstone från 1860-talet, men kan vara ännu äldre.
Med livet som insats sneddar vi över stranden. Man får gå där, men det tycker de ilskna tärnorna uppenbarligen inte att det är någon bra idé. Beväpnad med en pinne som man viftar med ovanför huvudet klarar man sig helskinnad, men Carina som var obeväpnad fick känna av hur det var att få närkontakt.
Ett grådisigt Norderhamn.
Nu är vi på öns högsta punkt 51,6 m ö h. Där var även Linné när han besökte ön den 18 juli 1741. Trädet växer i ett bronsåldersröse och man tror att det är över 400 år gammalt. Inte lika gammal som Trolleken, men ändå en aktningsvärd ålder och ännu klarar den sig utan de kryckor som Trolleken behöver vila på.
Innan vi gav oss ut i verkligheten, på den guidade turen, fick vi en liten föreläsning om ön och dess djurliv.
Detta är en raukport och den kallas för Hässelby läde. Den största på Gotland, men det finns bara två. Enligt sägner blir man tio år yngre om man går genom porten, åt rätt håll. Annars blir man tio år äldre. Lite rysk roulette alltså. Det vågade vi oss inte på. Par som kysser varandra i porten sägs få evig kärlek. Jojo.
Så rätt man kan tänka och så fel det kan bli. Tysken Willy Wöhler grundade 1880 Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB med syftet att rädda djurlivet och naturen på Stora Karlsö. Näst efter Yellowstones nationalpark i USA sägs detta vara världens andra naturskyddsinitiativ. För att rädda fågellivet lät Wöhler inplantera växten vejksel så att fåglarna skulle få bär att äta. De sket dock ut kärnorna och spridde därmed växten överallt på ön så till den grad att ön höll på att växa igen. Alvarets unika växtlighet, som skapats av människan genom lammbete under tusentals år, höll därmed på att försvinna. Som jag nämnde tidigare, har man nu inplanterat lamm igen som får tugga i sig av vejksel-skotten och man lägger tydligen rätt mycket möda också på att dra upp växterna med rötterna. Även vi inbjöds till att bidra med detta. Bilden visar ett exempel på hur hela ön hade kunnat se ut om man inte börjat hålla efter växtligheten.
Den här växten heter brudbröd. Guiden presenterade den skämtsamt som dåtidens viagra. Enligt folktron skulle den öka lusten och på bröllop maldes den ner i mjölet till det bröd som bakades med syftet att öka könsdriften.
Vi vandrar vidare och får lära oss att detta är en Stenskvätta. Man kan känna igen den på sången. Den låter som stenar som slås mot varandra. Nu har jag laddat ner Merlin, en app som kan identifiera fågelsång. Vad många nya fågelarter jag kommer att upptäcka. Hoppas jag 😉
Fyren håller på att renoveras.
På håll kan det vara svårt att skilja en sillgrissla från tordmule. Men, den lite kantigare näbben och de vita strecken är kännetecken för en tordmule.
På den tiden fyren var bemannad fick man även se till att odla för husbehov, vilket inte var så lätt på det karga alvaret. Här står vi dock i köksträdgården en bra bit bort från fyren, i en sänka där jordmån och fuktighet var förmånlig för odling. Det röda skall vara en pion, så det var uppenbarligen inte bara ätliga växter som odlades.
Här hänger han idag, den gode Willy Wöhler. Den enda invändningen jag hade mot den trevliga guiden var hennes referens till Wöhler som någon gammal gubbe. Även om allt inte blev rätt, tycker jag han förtjänar uppskattning för sitt initiativ. Hade det funnits några grisslor kvar idag utan honom?
Jaktpaviljongen i Hien byggdes 1889 som en gemensam samlings- och matsal för Karlsöbolagets aktieägare. Idag kan man tydligen bo här som vandrarhemsgäst. Alldeles intill byggde Wöhler ett sommarhus, Spanghytte, av överskottsmaterial från fyrbygget. 
Hej då Stora Karlsö! Jag har nu varit här så många gånger att jag tappat räkningen, men det är nog inte sista gången jag kommer hit. Nu väntade en lugn läns mot närbelägna Klintehamn.

Hamnboken lovade inte mer än 1,8 m djup i Klintehamns hamn och en ytterst smal ränna där man skulle lägga till. Min båt sticker drygt 2 m, så jag närmade mig hamnen på helspänn. Djupet räckte dock till och blev över så vi kunde vända runt båten och få en långsidesplats längs kajen.

Om Klintehamn lämnade något intryck så var det framförallt intrycket av ett trist samhälle, öde, igenbommade affärer, tråkiga hus. Nåväl vi hittade en ICA-affär så att vi kunde bunkra. Jordgubbarna var slut och fick ersättas av hallon. De var inte så dumma de heller.
Fast här var ju något som såg lite trevligt ut, Klintegåren. Det sista inlägget på deras Facebook-sida meddelar att de varit tvungna att bomma igen p g a pandemin. Det har ju gått några år sedan dess…
Vi åkte ner till Kalkugnskajen fiskeläge (märkligt namn) och badade.
Gubben borde veta och jodå, han bekräftade att detta var det gamla stationshuset. T o m det ser ju rätt trist ut, omgivet av asfalt som det är. Att denna bana inte hade en chans att klara sig kan man förstå. Järnvägens epicentrum på Gotland var Roma. Roma? Jo, där låg sockerbruket. Sockerbruket klarade sig dock längre än järnvägen, det förra till 1997, den senare bara till 1953.

FREDAG (MIDSOMMARAFTON)

Hamnen var rät trist, men så här i morgonsolens ljus ser det ju rätt mysigt ut.
Inte mycket att klaga på just nu.
Vi startade i ottan och till en början hade vi rätt bra fart. Sedan fick jag för mig att vi skulle hissa Code 0 och när den precis hade kommit upp vred vinden, så att jag tvingades styra lite mer ut till havs, men jag tänkte att den högre farten skulle vinna över längre väg att gå. När jag till slut ville rulla in den, så strulade det, så att vi tvingades ta ner seglet utrullat. Möjligen var det en liten röd tråd i toppsvirveln som hade fastnat. Loss med den och upp igen och till slut funkade inrullningen, men det tog ju tid och tid hade vi inte idag. Midsommarfirandet började kl 15 och vi skulle ända upp till Lickershamn.
15:10 hade vi förtöjt och vi var förberedda att genast kunna rusa iväg till firandet.
Så vi fick vårt midsommaraftonsfika med en slags sockerkaka, hallon (som sagt, jordgubbarna var slut i Kintehamn) och vispad grädde och kaffe förstås.
Det var duktiga och trevliga spelemän som fortsatte att jamma även efter det dansen var över.
Att dansen var över hindrade inte den här damen från att svänga sina lurviga.
Överhuvudtaget var vi väldigt nöjda med Lickershamn som plats för midsommarfirandet. Det var en väldigt mysig stämning, inte bara runt stången utan även efteråt var det ett härligt folkliv, i byn, i hamnen och nere på stranden. Det ville aldrig bli kallt och och folk solade och badade. Fast 17° i vattnet tyckte en och annan var i svalaste laget.
Carina var skeptisk till bad i hamnbassängen, så vi gick också till stranden, men lokalbefolkningen hoppade glatt i från kajen.
Kvällsstämning. Istället för sillunch åt vi sillmiddag. Det var mycket bättre. Slapp man bli så tung och seg i huvudet.
Många klagar på att man inte behöver tvätta strålkastarna och vindrutan ren från insekter. Vart har de tagit vägen? Kanske är svårt att se men här var det gott om dem i alla fall.
Vi tog en kvällspromenad upp i skogen förbi ett fint sommarstugeområde, gick vidare ner till denna klint där vi störde en ensam dam som låg och skrev och väntade på solnedgången.
Är detta Lickershamns stolthet? Rauken Jungfrun som fått sitt namn från ett kärleksdrama för 1000 år sedan, med tragisk utgång.
Även nere på stranden väntade man på solnedgången. Fullt av folk. Att man aldrig tröttnar på alla dessa solnedgångar..
Jag tror aldrig jag provat detta förut och inte vet jag om det hjälpte. Några ljuva drömmar om min tillkommande kunde jag inte minnas när jag vaknade dagen därpå. Inte Carina heller.

LÖRDAG

Underbart är inte beständigt. Den till en början hyfsade farten avlöstes av stiltje och guppande, sedan motorgång förbi Hallshuk för att sedan avlösas av hård ostlig vind. Vi fick söka lä utanför Fårö för att kunna rulla in förseglet och sedan ta ner storseglet så att vi därefter kunde bege oss ner i motvinden genom Norra gattet och vidare till Fårösund . Vi rekade lite i den gamla fiskehamnen och det som såg ut att stå till buds var en boj som kunde bli svårfångad i den hårda sidvinden. Men, si, då kom en skeppare från en annan båt och sa att man fick ligga på Sjöräddningens plats, trots att det tydligt framgick att där var det tilläggning förbjuden. Man hade tydligen flyttat till andra sidan kajen, men inte orkat ta bort skylten.

Jag noterar att Gotlandshamnarna tycks ha bildat någon slags kartell. Hamnavgiften verkade standardmässigt vara 308 kr, oberoende av nivån på service och faciliteter, och ville man ha el tillkommer 111 kr (!).

SÖNDAG

Hej och tack Carina för trevligt sällskap! Hoppas du hade utbyte även av denna segling. Carina satte sig på bussen till Visby som stannade bara några meter bort från där vi låg. Senare idag skulle nästa gast dyka upp med bussen.

 

 

 

 

 

Publicerat

Hemsegling etapp 1: Karlshamn-Oskarshamn

Rutt: Karlshamn-Utklippan-Mörbylånga-Mönsterås-Oskarshamn

Datum: 7/6-13/6

Jag seglade delvis tillsammans med Johan Eriksson på s/y Vinyasa.

SÖNDAG

Välbehövlig vilodag, men också dags att bunkra. Jag lät Google ai föreslå menyer utifrån vad jag hade ombord  och jag blev faktiskt imponerad över kreativiteten. Det var verkligen ett minimum som behövde kompletteringshandlas.

Som gubben ur lådan dök även Hans Hamel upp denna söndag och meckade med min försegelrulle. Han misstänkte att min furlex inte var helt frisk, utan rekommenderade isärtagning vid säsongens slut. Han säkrade linföraren med en liten tamp så att den inte kunde snurra runt igen. Enkelt och fiffigt. Varför kommer man inte på sådant själv? Och varför rör sig förstagsprofilen när han skruvat åt linföraren, emedan den låser sig när jag gör ”samma” sak?

Framemot kvällen åkte återigen det större förseglet med sina stående lattor upp. Det är ju ingen vacker syn. Oavsett fladderskadorna när karbinhaken gick sönder och seglet delvis rasade ner ser det efter lite drygt två säsonger ut som ett tio år gammalt segel. Hamel menade att Gransegel slarvade med sitt varumärke. 

MÅNDAG

Det är svårt att passera Hanöbukten, utan att man vill lägga till vid Utklippan. Johan hade aldrig varit där förut, så då kändes det ju ännu mer som ett måste. Det skulle vara fint väder och bra vind så det kändes som om vi skulle kunna se fram emot rena smörseglingen. Från det att jag släppte förtöjningarna till dess jag återigen var fastknuten tog det bara 4 timmar och 50 minuter. Det kändes som snabbt marscherat.
Va! Kan man lägga till där? Nja, platsen är enbart avsedd för lossning och lastning och paret som seglade den lilla Linjetten hade hyrt boende på det intilliggande Södraskär, så när de lastat av fick även de lägga till i hamnbassängen på Norraskär. Södraskär och Norraskär? Vilket är då Utklippan? Hela klabbet verkar det som.
Jag blev överraskad över antalet båtar så här tidigt på säsongen, säkert 15 st, och vissa tvingades ligga utanpå varandra. Enligt kalendern är det ändå bara den 8 juni. Förutom paret som hyrt boende på Södraskär var vi den enda svenska båten.
Det var rena fickparkeringen längs den här kajen.
Jag tror aldrig jag lagt märke till flaggspelet och ännu mindre vad det symboliserade. En flagga för de gästande båtarnas nationalitet, så förutom tre svenska båtar fanns här tyskar, danskar,  polacker och någon finne. Utöver uppgiften att sköta flaggspelet ingick det också i åtagandet när man hyrde förmånligt av Svenska Kryssarklubben, att se till så att folk betedde sig på ön. Jag antar att det innebar att man inte störde de häckande fåglarna. Annars tycker jag fåglarna är rätt bra på det själva. Vem törs ta strid med en aggressiv tärna?

 

 

 

 

 

 

 

Sälarna hade förflyttat sig till kobbar längre norrut jämfört med när jag var här i september förra året. Tyckte de att det var för stökigt där nu, med vind och vågor? Här var ett par som verkade freebasa lite, där de låg på en sten vid det östra hamninloppet. Först såg jag inte att de faktiskt var två och att de dessutom var sälar av två olika arter som ligger och gosar tillsammans, en knubbsäl och en gråsäl (enligt Google). Hur vanligt är det?
Det kanske är med fåglar som med konst, genomsnittligt konstintresserad, men så kan jag fullständigt gå igång på t ex Skagenmålarna. Samma sak med fåglar: genomsnittligt intresserad, men så dessa alkfåglar som jag också kan gå igång på. Nu har jag lärt mig att dessa två är tordmular och inte sillgrisslor. När alkfåglarna promenerar reser de sig högdraget och ser ut som om de vill vara en slags sensk pingvin. Och så flyger de så roligt. De flaxar med vingarna som om de vore gjorda av en Meccano-byggsats.

Morgondagens prognos innehöll både regn och frisk SO-SV vind, så vi bestämde oss för att gå upp tidigt och försöka komma iväg före regnet.  Morgondagens mål var Mörbylånga där ingen av oss varit förut.

TISDAG

Dagen började med obligatorisk tvagning och dopp i havet. Åtminstone för mig, Johan verkade inte känna sig lika bunden av någon sådan ritual. Temperaturen är nu uppe i 16 grader.  Inte så pjåkigt ändå för att vara Hanöbukten. Vi tyckte vi var uppe rätt tidigt, så pass att vi kunde kasta loss vid nio i alla fall. Men, det regnade redan. Vinden ökade något och nu tog jag ett rev i god tid. Hur många gånger har man inte konstaterat annars att man redan borde ha tagit det där revet?

Det rullade på fint i dyningarna. Strax innan Kristianopel meddelade Johan att han var beredd att ge upp och gå in där. Det lät som om det återigen var sjösjuka i antågande som gjorde att hans ork och lust tog slut. Jag kände att jag ville komma vidare och fortsatte enligt plan.

Allt var grått. Himlen var grå, havet var grått, land var grått, på håll var även båtarna gråa och då menar jag inte bara marinens eller NATOs fartyg som jag mötte några stycken, med avstängda transpondrar. Behöver man de här dagarna för att tillräckligt uppskatta dagarna när allting känns rätt?

ONSDAG

Johan hade givit sig iväg från Kristianopel och hamnade mitt i detta spöregn. Han ringde och beklagade sig. – Fy fan! Jag kunde huka inne i båten.
Så småningom dök den dränkta katten upp, men torr nu. En man stod på andra sidan från mig sett och hojtade åt Johan att lägga sig mot den kajen och det var nog betydligt enklare än att försöka fånga en boj i sidvinden och sedan glida in mot kajen där jag låg, utan att blåsa bort. Det var inte helt okomplicerat för mig heller, dagen innan, men jag är ofta fräck och kör in försiktigt mot bryggor och åtminstone träskodda kajer och ligger där och trycker, som vore jag en Waxholmsbåt, tills jag i lugn och ro fått ordning på mina förtöjningstampar. Linjetterna har en stålskena i stäven så man behöver inte vara så rädd för att skada båten. I stävbeslaget har jag dock en inverterad bula, ett minne från charterseglingstiden när vi skulle släppa av gäster vid Stensnäs kursgård och låg och tryckte mot en stålskodd brygga. Det var tydligen tomt bakom delar av beslaget.
Vi blev nog aldrig riktigt kloka över om mannen som hojtade in Johan till kajen verkligen hade rollen som hamnkapten eller om det var en självpåtagen uppgift. Egentligen var han stockholmare men med Mörbylångaföräldrar och nu hade han bott här i många år. Han hade bestämda åsikter om det mesta. Om hur seglare använde bogpropellern till exempel i stället för att lära sig lägga till. Och om man nu ändå använde den, varför detta duttande i stället för att ge den en rejäl omgång, så att det händer något? Och att ta hem på förtöjningsänden i land, det var det bara motorbåtsförare som gjorde. Johan skyndade sig diskret att lägga om tamparna. Och kalmariterna de skulle inte komma och lägga sig i. De var dessutom lite högfärdiga och nedlåtande gentemot ölänningarna. De betedde sig som om Kalmarunionen aldrig upplösts och att Kalmar fortfarande var Nordens huvudstad. Kalmar är som en halv citronskiva, frukten var nog inte slumpmässigt vald, så vill man bo österut flyttar man ut till Färjestaden som tydligen expanderat på senare år. Micke som jag skrev om i ett tidigare inlägg, hans flickvän är ett levande exempel på det. Hon hade tydligen köpt en lägenhet i Färjestaden trots att hon hon jobbar i Kalmar. Mannen var över 80 år och hade gjort sig av med sin större segelbåt och hade nu en Safir som han ville segla söderut med under en vecka och senare under sommaren, två veckor till Harstena. Dessutom hade han en trailerbar båt som han tog efter bilen och seglade med runt Åland. Krut i gubben måste man ju säga. Det är bara att hoppas att man själv har lika mycket krut i sig. Och ska man äta kyckling så ska man akta sig för Kronfågel, bara så ni vet. Det är bara skit. Ska man köpa kyckling ska den vara från Guldfågeln. Gissa var Guldfågel har sin största verksamhet. Just det, i Mörbylånga. Och på frågan om hur det kan komma sig att man har två kommuner på Öland, men bara en på Gotland blev svaret att det är för långt mellan norra och södra Öland. Stämmer det verkligen? Nä! Kör man bil från Fårö fyr till Hoburgen är det 176 km och från nordligaste till sydligaste Öland är det ”bara” ca 140 km. Så där föll det argumentet. Man har i alla fall folkomröstat om saken och invånarna kom fram till att man ville ha det som det var. Vi fick också lära oss att det finns väldigt mycket nötkreatur på Öland och att antalet har vuxit kraftigt. Den här gången hade han delvis rätt. Jag googlar och konstaterar att Öland är kotätast i Sverige och att här bor fler kor än människor, ca 60 000 kor jämfört med ca 26 000 människor. Det är dock inte fråga om någon egentlig ökning, men gårdarna har blivit färre och större. Den påstådda ökningen av antalet kor ledde oss in på den vattenbrist detta skulle ha förorsakat. Vi får lära oss att både Borgholms och Mörbylångas kommuner byggt avsaltningsanläggningar. Det trodde jag man ägnade sig åt i Mellanöstern eller möjligen i mindre skala på skärgårdsöar utan brunnsvatten. Vilken föreläsning vi fick! Nu kan vi lite mer om Öland. Tack för det intressanta samtalet!
Jag beklagade min sneda parkering och urskuldade mig med att det var lite tight mellan boj och kaj och att numreringen av bojar och kajplatser verkade vara liten förskjuten. Hamnmannen var helt oförstående. Du har gjort helt rätt. Vi vill att ni ska ligga så, så att inte riggarna slår in i varandra. Du vet, här kan det blåsa.
Hamnmannen visste besked om det mesta. Hur var det med järnvägsspåren som anslöt till min båt? Jo, de var för båtar som kom och lossade kol som behövdes för driften av sockerbruket. Han berättade också om hur man la ut normalspår från en närbelägen tilläggsplats, som anlöptes av färjan Betula, och därifrån till sockerbruket. Även färjan hade man fått bygga om lite i och med att man lade ut räls på den och så fraktade man över järnvägsvagnar med betor till sockerbruket. Detta hände sig på femtiotalet. Det gick inte att dra vagnarna på befintliga spår, den öländska järnvägen var ju smalspårig. Tänk alla dessa spårvidder vad de ställer till det. I Finland överväger man nu att övergå från det ryska bredspåret till normal spårvidd. Men, det görs ju inte i en handvändning.

Namnet Betula fick mig att haja till. Förutom att det ju var ett träffande namn var det också ett namn som fick mig att associera till färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör. Mycket riktigt. Färjan sattes in av Linjebuss som förutom busstrafik även drev trafik på HH-leden som den kallas ibland. Idag är Betulas brygga klubblokal för Råå segelsällskap. Betula var i trafik på HH-leden under lång tid, från 1955 till 1971. Till en början alternerande hon tydligen mellan bettrafiken i Kalmarsund och HH-leden, men från 1959 gick hon bara i Öresund.

Jag hade tagit fram cyklarna. Nu skulle vi upptäcka Mörbylånga. Visst finns det en hel del gullig bebyggelse här, så ett trevligt besök, men mysfaktorn kanske ändå inte hamnar i topp. Sorry Mörbylånga, för många breda gator och kala ytor. Till vänster i bilden skymtar man den gamla järnvägsstationen med en skylt som plikttroget meddelar höjden över havet: 2 meter.
Här låg den, Guldfågeln-anläggningen. Vi cyklade dit och besökte även den lilla butiken i anslutning till fabriken. Fabrik förresten, säger man så? Det får mig att tänka på att det låter som om kycklingarna tillverkas där, men det är ju raka motsatsen. Det är där de slaktas. Guldfågeln är inte bara Mörbylångas, utan hela Ölands största, privata arbetsgivare, med sina 600 anställda.
Hamnmannen hade påstått att man slaktade hundratusentals kycklingar per dag. Det lät ju fullständigt groteskt. Kunde det verkligen stämma? Om inte hundratusentals, så i alla fall 100 000 per dag, bekräftade damerna i fabriksbutiken. Det blir 40 miljoner kycklingar per år. Tanken svindlar. Vilken stordrift! Det känns både imponerande och skrämmande. Man kan ju förstå att det då behövs sådana här lastbilar som fraktar kycklingar i flera våningar. Men tillbaka till damerna i butiken. De var uppenbarligen väldigt stolta över sin arbetsplats. Den ena kvinnan hade en bakgrund i vården och tyckte att hennes förra arbetsplats borde ha Guldfågelns fabrik som föredöme. Huva, vad säger det om hennes förra arbetsplats?

Vi hade hamnat lite i utkanten och på tillbakavägen skymtade jag kyrkan en bit bort in mot land. Johan var inte så intresserad av kyrkbyn, så jag fortsatte på egen hand, på min lilla sightseeingtur i Mörbylånga.

Ingen regel utan undantag. Kyrkan mitt i byn gäller inte här, utan kyrkbyn ligger en kilometer utanför det egentliga Mörbylånga. Något kyrkobesök blev det dock inte tillfälle till. Stängt!
I kyrkbyn låg även en del gamla gårdar längs med huvudgatan. Jag tänker mig att det är så här det måste ha sett ut i Sverige innan skiftesreformerna såg till att samla jordlotterna, vilket säkert gjorde jordbruket effektivare, men också förstörde byarna när jordbrukarna flyttade ut till sin mark.
Ytterligare ett exempel på en gammal gård i kyrkbyn. I första hand lockades jag hit av en skylt som utlovade glasstillverkning, men därom visste gästerna som hyrde här inget besked. Jag var rätt nöjd ändå av att ha funnit en anledning att få titta in.
Kyrkbyn var mysigare än det egentliga Mörbylånga.
På vägen tillbaka ramlade jag över denna vägningsstsation. Här vägdes betorna som under perioden 1953 till 1958 kom på normalspåret med färjan Betula från Bergkvara.
Mera järnvägsarkeologi. Mörbylångas järnvägsstation från andra hållet. Bangården har blivit asfalterad väg och stationen är ersatt med en busskur. Mörbylånga var en säckstation där tågen behövde vändas innan de kunde fortsätta norrut eller söderut. Det kan ju knappast ha bidragit till effektiviteten och det kanske var en bland andra faktorer som bidrog till att järnvägen lades ner relativt tidigt (1961).
Både jag och ägarinnan till planket gladdes av den vackra kontrasten mot vallmon.
Farbrorn berättade att han egentligen bodde i Lund och att detta var Mörbylångas äldsta hus.
Den fina brunnen en bit upp invigdes 1895 och användes in på 1950-talet. Den sägs fortfarande ge vatten, men jag fick då inte upp något när jag provade-.

TORSDAG

Grå dag, men till en början en stabil ostlig vind och vi gled båda fram i ett behagligt tempo. Det porlade om stäven. Finns det något mysigare ljud? Ska möjligen vara en rinnande bäck. Men, så är det ju ungefär samma ljud också. Underbart är kort. Innan vi ens var framme i Kalmar dog vinden. Johan gav upp, drog igång motorn och flaggade för att han nog fortsatte mot Oskarshamn. Han skulle träffa en kompis i Västervik i helgen och började känna lite tidsnöd. Jag hade inte samma brådska. Behövde vara i Oskarshamn först lördag eftermiddag. Jag låg kvar och guppade och väntade på vind. Sjö, knott och ett storsegel som står och slår kan ju förvandla en meditativ stund till att man istället får tokspel. Inget av detta störde friden. Det var bara lugnt och stilla och tada, efter ett tag var jag uppe i 6 knop utan att ha frestats att sätta igång motorn.

Men, vad var det där? Svarta hotfulla moln och åskknallar fick mig att vika av in mot Kalmar hamn.
I Kalmar möttes jag av detta missfoster. Det går ju knappt att se vad som är bak och fram.
Det blev ett rekordkort stopp, 45 minuter. Ovädret tvärnitade i Kalmar, gav ifrån sig en knall liksom för att markera att nu är jag här och sedan vek det av in mot land.

Jag kastade loss igen och tog sikte på Mönsterås. Det är ett rätt långt, smalt  inlopp till Mönsterås. Vinden var västlig och jag fick kryssa in mot inloppet. Men, när det blev allt för tight gav jag upp seglandet och gick för motor.

Hur hade det då gått från Johan? Man ska naturligtvis alltid ha en plan B. Det glömmer jag nog ofta bort. Johan tycks vara en person som inte bara har en massa B-planer. Han tillämpar dem dessutom synnerligen ofta. Istället för i Oskarshamn kom han bara till Stora Rör p g a samma moln som fick mig att göra en blixtvisit i Kalmar. Johan blev dock kvar i Stora Rör över natten.

Över land tornade nya elaka moln upp sig. Jag hade tagit två rev och fallet var förberett för att snabbt kunna släppa ner storen om fan skulle braka lös. Men, ovädret stannade över land och gav mig bra skjuts norrut. Jag hade inte ens fått en droppe regn på mig under hela dagen..

FREDAG

Fredag var en ny dag och solsken hade avlöst gårdagens oväder. Jag vaknar upp och blickar ut över Mönsterås sjöstad. Tja, stad, i alla fall ett nytt, sjöstadsliknande hus i vad som förmodligen var en gammal lasthamn. Spana in den gulliga kranen som lämnats till eftervärlden.
Inloppet är så långt att man inte ens ser ut mot öppet vatten. Det kan man ju dock tro när man tittar på den här bilden, men skenet bedrar.
Från hamnen har man en bra vy mot samhällets två av tre viktigaste orienteringsmärken, kyrkan och den f d järnvägsstationen. Det tredje, torget, ska väl också gå att finna vad det lider. Är det inte ett märkligt uttryck detta, att tiden lider? Skulle det vara plågsamt att tiden går? Jag engagerar Google i mina funderingar och får lära mig att det inte har något med plåga att göra, utan att det kommer från det fornnordiska ordet liða, som betyder att gå, skrida fram eller förflytta sig. Vad bra, då kan vi få fortsätta att njuta av att det händer något och att tiden går. Vad gäller järnvägsstationen så har den gått samma öde tillmötes som på många andra håll, nedlagd. Mönsterås var ena änden av Mönsterås-Åseda järnväg, men p g a bl a ekonomiska bekymmer nådde man aldrig fram till Åseda, utan järnvägen upphörde mitt i skogen, i Fagerhult, två mil innan Åseda. Inte mycket ekonomi i det, så persontrafiken Sandbäckshult-Fagerhult upphörde 1959, emedan trafiken Mönsterås-Sandbäckshult (anslutning till järnvägen mellan Linköping och Kalmar) fick respit till 1962. Godstrafiken frodas dock, tack vare Mönsterås bruk och på sjuttiotalet breddades banan till normalspår.
Istället för att styra in mot centrum cyklar jag ut över Lillåns utlopp och kom ut på landet. I Stockholm benämner vi ju vår skogskyrkogård i bestämd form, Skogskyrkogården, som om det vore ”the one and only”. Men, även Mönsterås ståtar med en skogskyrkogård. Väldigt vackert och gott om plats för folk att dö och övergå till ett framlidet stadium (apropå liða). Jag var lite sugen på att fortsätta vägen fram, ut mot havet, men jag vände här.
Förr var det samling vid pumpen för att hämta vatten och skvallra. Idag kanske man hellre söker sig till bageriet intill. Pumpen står i alla fall kvar och stammar från 1870. Mönsterås torg får klart godkänt.
Lägre mysfaktor, men visst låter det gammalmodigt, häradssparbank.
Jag fortsätter min upptäcktsfärd längs den gatstensbelagda Storgatan. Mönsterås är riktigt gulligt.
I kyrkan var det skolavslutning och bara niornas föräldrar fick komma in, om jag förstod det rätt. Studentavslutning fick man numera ha på annat håll. Sedan ett par år är gymnasiet i Mönsterås nedlagt. Några jag pratade menade att det inte berodde på ett för litet elevunderlag i sig, utan att eleverna föredrog gymnasierna i Oskarshamn eller Kalmar. Må dä, som Kronblom sa.
Inget gymnasium, men bion har i alla fall överlevt.
Alldeles utanför centrum hade Stranda Hembygdsförening samlat ihop gamla byggnader. Föreningen firade 100 år förra året. Allt var stängt när jag var där, men det var ändå mysigt att strosa omkring där.
Rätt eller fel, men ett ord som kom för mig när jag såg det här lilla huset var backstugusittare. Låter inte så idylliskt, men i dagens sken ter det sig ju jättegulligt.
När jag seglade in till Mönsterås var det motvind och när jag nu skulle ut hade vinden vänt och bjöd nästan på motvind, en tight bidevind. Jag satte segel direkt, men på några ställen fick jag stötta med motorn för att inte driva ut på mörkblått vatten (0-3 m). Väl ute ur rännan och efter ett antal slag kunde jag styra norrut och återigen få uppleva en dag med friska vindar. Jag fick bra fart upp mot Oskarshamn.

Samtidigt berättade Johan att han nu var framme i Västervik. Börjar se ett mönster hos denne man, ge upp, vila, gå upp i ottan och sedan genomföra en maratoninsats.

Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att Mönsterås bruk inte ligger i Mönsterås, utan 10 km bort. Det går ju inte att undvika bruket vars rökpelare och skorstenar syns på långt håll när man passerar på havet. Hamnen för Mönsterås bruk har inget med Mönsterås hamn att göra, så till Mönsterås bruk kom jag aldrig. Mitt sista eller möjligen senaste konsultuppdrag var för ett företag som heter Biokraft och en av deras anläggningar ligger i Mönsterås (bruk). Väldigt förenklat tillverkar man biogas genom att samla in gödsel från lantbrukare, ”tömma” det på metan och i retur får lantbrukarna en både bättre och metangasfri biogödsel. Snacka om win-win. Jag var lite nyfiken på att se om jag kunde få en glimt av denna verksamhet, men tji.

Jag förberedde mig för att ta en boj i Oskarshamn, men hamnkapten ropade att jag kunde ligga långsida, så ut igen och flytta fendrar och tampar och sedan kom den snälle hamnkaptenen springandes för att ta emot. Nu är det lugnt, men när jag skulle lägga till hade jag vinden rakt i sidan och då kan det krävas en del trixande om man är själv ombord, så lite assistans underlättar.

LÖRDAG

Egentligen var jag nu framme en dag för tidigt. Lördagen var en riktig gråvädersdag med en del regn, så det kändes ändå rätt bra att ligga still.

DISTANSER:

Karlshamn (Vägga)-Utklippan: 32,3 M
Utklippan-Mörbylånga: 45,8 M
Mörbylånga-Kalmar: 7,8 M
Kalmar-Mönsterås: 28,7 M
Mönsterås-Oskarshamn: 26,1 M

Publicerat

Sweden Rock

Plats: Norje (Sölvesborgs kommun)

Tid: 3-6 juni 2026

Hängde mest med: Johan Eriksson, Miranda och Marcus Hedbring och Mirandas gamla kollega, Micke och så några till. Miranda hade jag träffat tidigare på Johans sextioårsfest, men egentligen var hon ändå en ny och jättetrevlig bekantskap, liksom Mirandas man Marcus som anslöt mot slutet.

D day. Idag händer det. Jag hade ju egentligen ingen aning om vad som väntade och det pirrade lite i magen. Visst uppskattar jag en del hårdrock, men i själ och hjärta har jag aldrig känt mig som en hårdockare och metal och ännu värre death metal, det ”visste” jag att jag ogillade. Seeing is believing.

Första steget var att hitta hållplatsen för bussen till Sweden Rock. Vi rekade lite dagen innan. Busshållplatsen är risbusken vid parkeringen, fick vi veta i receptionen på Kolleviks camping. Och jodå, där stod ett gäng och väntade. Nobinas buss var försenad så vi fick lite tid att prata med de andra. Vad tänker du om du skulle föreställa dig en student på Lantbruksuniversitetet i Alnarp, en blivande hortonom? Är du lika fördomsfull som jag och ser en ganska präktig person framför dig, kanske klädd i någon slags skogsmullestil? Ni har säkert redan räknat ut det. Det är tjejen med kort skinnkjol, skinnstövlar, raffiga strumpbyxor och strass jag pratar om. Spännande att få sina fördomar vederlagda.

Jag hade funderat lite på om jag skulle försöka smälta in eller utmärka mig genom att klä mig på ett sätt jag uppfattade som lite anti den klädkod jag antog gällde. Det blev det förra, svarta dojor, svarta brallor, svart tröja. Fast det visade sig, jag hade kunnat kunnat klätt mig lite hur som helst. Ingen hade förmodligen reagerat. Fast jag, jag gick runt med stora ögon. Det var ett nästan lika stort nöje att kolla på folk som att lyssna på banden.

I min egen ovetenskapliga studie kunde jag konstatera att det bland besökarna fanns något fler män än kvinnor, något fler medelålders än yngre. Men ändå, en väldigt stor blandning. Jag behövde i alla fall inte känna mig lastgammal.

Här fanns allt från, om än inte barnvagnar så i alla fall barn i vagnar, till…
… rullatorer och rullstolar.
Att det rådde en överrepresentation av tatuerade kroppar var inte heller så svårt att fastställa. Förr kunde jag känna en viss rädsla för tatuerade killar. Senare har jag fått omvärdera även den fördomen. De visar sig ofta vara de allra snällaste.
Överdrivet varmt var det inte, men bäst ändå att ta av sig tröjan. Annars ser ju ingen mina plågsamt påförda kroppsutsmyckningar.
Dessutom rådde en överrepresentation av människor som nog inte fäste så stort avseende vid Livsmedelsverkets kostråd.
Gällde både män och kvinnor.
Man får väl hoppas att det inte var allt för många som beställde en FUCK ME BURGER på ett kg, för 699 kr.
Det fanns dock gott om matalternativ till rimliga priser, t ex vedugnsbakad pizza framställd i denna mobila vedugn. Finns att köpa som standardprodukt i Italien, fick jag lära mig. Eller varför inte en skånsk äggakaka med fläsk och lingon? Ölen var dock festivaldyr, 95 kr för en burk Norrlands guld. Det måste ha varit den mest lönsamma produkten som såldes på området, vinstmarginalen bör ha legat runt 86%.
En gammal goding (tröjans reklam alltså) som jag minns från min barndom och det var ju länge sedan. ”Du Perikles – ka’ du sige mig, hvornaar smager en Tuborg bedst?” – ”Hvergang! Jag blir påmind om att det är Robert Storm Petersen, mer känd som Storm P, som är upphovsmannen till denna välkända reklam. Det anses vara den mest välkända reklamen för Tuborg.
Många män med skägg och långt hår och …
… flätor. Ber om ursäkt för den illa fokuserade bilden.
Och se där, den blivande agronomen från Alnarp igen, idag i annan utstyrsel, och hennes kompis från Stockholm. Tyvärr har jag glömt bort vad de heter. Trots att det samtidigt befinner sig ca 40 000 människor på festivalområdet sprang vi på dem varje dag. Nåja, en dag var duon decimerad, då blivande agronomen var i Alnarp och höll föredrag.
Kvinnor som visade mer av sina behag i utmanande outfits var vanligare här än ute på stan.
Behag vet jag inte, men det ligger väl i betraktarens ögon. Kameran idkade självcensur och skapade en suddig bild av denna nakna mansrumpa. Johan: Var går egentligen gränsen för förargelseväckande beteende?
Han fällde ingen motsvarande kommentar när denna dam dök upp 😉
Såg ut som ett omaka par och apropå rumpor visade mannen ifråga upprepade prov på ett större intresse för hennes bakdel än för musiken.
Men, vad har män i kjol med hårdrock att göra?
Och var det inte vanliga kjolar var det kanske ännu vanligare med kiltar.
Inget fel på självförtroendet. Jag hann inte fram med kameran, men en kvinna hade en tröja med texten ”Ta mig inte på allvar Ta mig på fittan”. Hur skulle hon reagera om någon tog henne på orden? funderade jag. Fast, så slog det mig, menade hon tvärtom? Tvetydigt budskap.
Fin mössa. Men, vad är det som sticker upp högst upp? Är det detta som avses med en dickhead?
Många hade bara spökat ut sig i största allmänhet och var lite allmänt wild and crazy. Och ja, det heter ju faktiskt Sweden Rock FESTIVAL.
Men, hur kommer man fram till att just denna dress passar på Sweden Rock?
Och så var det alla andra helt vanliga typer, som vi t ex, här representerade av Johan och Miranda.
Micke (blå gonorrétröja) hade rest ner med rosa bussarna och det var han inte ensam om. Jag räknade till sex rosa bussar som tydligen kommit från lite olika delar av landet. En del sov på taket, en del på tillfälliga britsar inne i bussen. Tyvärr fick jag inte gå in och titta. Alla jag pratade med innan jag träffade Micke, hade varit på Sweden Rock hur många gånger som helst. Äntligen en själsfrände. Micke: – Jag känner mig som en oskuld. Jo, lite så kände jag mig också.
Sist, men inte minst, hade nu även Marcus anslutit. Han hade behövt jobba. Jobba?! Tänk att så många håller på med det…
En sak som var slående, var den vänliga stämningen på festivalområdet, både bland besökare och personal. Vänligheten får symboliseras av dessa två bilder. En ömsint vakt och …
… en glad, skojfrisk dito. Det var också slående hur välorganiserat allt var. Imponerande. Den enda ilskna personen jag noterade var en trafikledare på Nobina, som skötte busstrafiken till och från festivalen och vad gäller organisationen kring just busstrafiken fanns det väl lite utrymme för förbättringar och tidhållning. Om man nu ska ska gnälla på något.
Och så fanns det ju skojfriska besökare också som Pelle och Johan. Foto: Miranda.
I väntan på Magnus Uggla blir vi ännu gladare: Micke, Miranda Pelle och Johan.

När jag nu nämnde en artist vid namn så ska jag kanske redogöra lite för den egentliga orsaken till att vi var där: musiken. Det är ju en helt fantastisk siffra, c:a 90 band uppträdde på Sweden Rock under fyra dagar. Nästan lika fantastiskt är att jag såg och lyssnade, mer eller mindre, på 35 av dem. Att jag orkade.

ONSDAG

Johan bodde på hotell i Karlshamn, hoppade av bussen för att lämna lite grejer där och tog sedan nästa buss ut, så jag kom före honom. I programmet stod ett ? för invigningsbandet och vi undrade om det var en överraskning eller om det var orsakat av något band som hoppat av och man inte visste vem som skulle spela istället när programmet publicerades. Oavsett vilket, på vägen ut ringde Johan och berättade att det gick ett rykte att det var Europe som var frågetecknet. Mycket riktigt. Men bussen jag åkte med var försenad, så jag hann bara höra två låtar.

Svenska Poodles har jag försökt mig på hemma i stereosoffan, men aldrig kommit riktigt underfund med. Men, de var ändå OK.

Johan tyckte att vi borde lyssna på Dundertåget med vänner. Att det är ett svenskt band hör man på namnet. Jag var inte imponerad. Kanske hade framförandet vunnit på på en bättre ljudmix. Det lät bitvis hemskt. Det blev 👎

Roy Khan, ett norskt band, vill jag lyssna mer på. 👍för dem. Men, de verkar inte finnas på Qobuz. Än…

Down från USA blev 👎

Ytterligare ett band från USA: Palaye Royale. De var bra och jag har redan letat upp dem på Qobuz. 👍för dem.

Mycket amerikanskt nu: Nästa band var The Offspring från USA. Jag tyckte bara de var OK. Ja, det är ett kul liveband och de har en fantastisk trummis. Men sångaren, han sjunger ju inte bättre än Håkan Hellström. Kul stöld dock, plötsligt dyker temat från Griegs I bergakungens sal upp. Men, det hjälps inte, betyget blir OK. Hittills har jag och hårdrockräven Johan varit överens om omdömena, men nu går han i spinn. – Nu har du fel! Det där måste du ändra. Men jag står på mig och hävdar min integritet som fristående recensent. 🙂 En  sångare bör kunna sjunga!

Nu var det dags för Volbeat, från Danmark. Det var Johan som guidade mig i vad jag borde höra, jag var ju tämligen okunnig. Johan: – Nu kunde du väl inte klaga på sångaren i alla fall? Helt rätt! Hans röst var njutbar att lyssna till. Men, var inte låtarna lite same same hela tiden? Det blir OK här med.

TORSDAG

Vi började dagen med Masterplan från Tyskland. Vi lyssnade ett tag. Ingen av oss var särskilt road: 👎

Vi gick vidare till Trivium från USA, som spelade samtidigt, men nä 👎

Vissa band pushas av Studiefrämjandet under parollen Nemis (New Music in Sweden). The Striders var ett av dem, ungt svenskt band som med Studiefrämjandets hjälp fått komma till Sweden Rock. De var riktigt bra👍Måste kolla om de finns på Qobuz.

Tom Morello med band var ytterligare ett av alla band rån USA. De gillade vi.👍

Och så var det dags för Wilmer X. Det kan ju inte bli fel och det blev det inte heller. 👍Naturligtvis! Kul grej: jag var inte på det klara med att en av bandmedlemmarna enbart spelar munspel.

Ännu ett Nemis-band, Occrasy från Borlänge. Mycket energi och spelglädje. Helt OK.

Social Distortion från USA: 👎

Så var det dags för dagens höjdpunkt: brittiska Iron Maiden. Det var stort. Sångaren Bruce Dickinson hade tjuvtränat med fotboll mot Mjällby, men så är han ju rena ungdomen, två år yngre än mig. Men ändå blir man imponerad av hans energi. Han for omkring som en skottspole på scenen och bandet bjöd på en stor show. Alla låtarna längtar jag inte efter att höra gen, men det kan inte bli annat än👍

Innan vi gjorde kväll lyssnade vi även lite på Saxon. Orättvist kanske, efter Iron Maiden, men det blev 👎

FREDAG

Fredag var vi lite sent ur startblocken. Första uppträdandet för mig var irländske Robin McAuley kl 15:00. Och det var verkligen 15:00. Hittills hade alla konserter både påbörjats och avslutats punktligt. Det dåliga ljudet kunde inte maskera att det var ett bra band han ledde. En del riktigt vackra låtar.  Men, hur kan det bli så mycket resonanser på en utearena? 👍

Flower Kings från Sverige hade i o f s en sångare som hade en pipa med resurser, men nä, musiken måste lira också👎

Jag drog vidare till Festival stage och där rockade det med tyska Dirkschneider men här var det ombytta roller. Sångaren hur lät han egentligen? Ändå OK.

Nederländska Floor Jansen pratade svenska. Hon hade kanske en något skrikig röst eller så stod vi dumt till jämfört med var ljudteknikerna satt. Men, vi gillade henne ändå👍

Jag kommer att tänka på nederländsk musik. Jag var på kurs i England en gång med deltagare från en massa olika länder och vi kom på att vi skulle visa vår uppskattning för kursledarens engagemang genom att ge honom en CD med musik från våra respektive hemländer. De nederländska deltagarna blev jättestressade. – Det finns ju ingen bra holländsk musik! Nu hade vi precis lyssnat på ett bra band och hemma i stereosoffan har jag upptäckt ett annat: Haevn. Lyssna på dem! För att inte tala om Janine Jansen. En fantastisk nederländsk violinist som varit i Sverige och spelat flera gånger. Vi satt i en pub och surrade med två nederländska par som åkt hit bara för Sweden Rock. De hade varken hört talas om den ena eller andra.

Apropå hitresta utlänningar pratade jag med en norrman som sa sig ha besökt alla nordeuropeiska musikfestivaler. Sweden Rock Festival var bäst, mycket beroende på den vänliga atmosfären här.

Om man ska kalla Foreigner för amerikanskt eller brittiskt kan man kanske diskutera. Det grundades i USA, men med flera brittiska medlemmar. Det jag inte visste var att det tydligen var ett hårdrockband från början, men hårdrock är inte direkt vad jag har associerat dem med. Jag hörde också en viss besvikelse över att bandet inte riktigt var detsamma efter det att den ursprungliga sångaren Lou Gramm ersatts av Kelly Hansen. Inget jag hade koll på. Jag tycker ändå att det var njutbart att lyssna på dem så det blev 👍

Svenska Hellacopters är också ett band jag har försökt förstå mig på hemma i stereosoffan. Skulle de låta bättre live än än hemma? Nä! För brötigt. 👎

Den här konserten hade många pratat om: Joan Jett and the Blackhearts. Jag konstaterade att jag kände igen några av skivomslagen, men hade inga förväntningar. Hon ansågs vara värd att vänta på så vi ställde oss långt fram nära scenen. Tyvärr tände det aldrig till. Framförandena kändes rätt oengagerade, men hon kan väl få ett OK. De andra höll med. Det var en besvikelse. Miranda visade i alla fall sin uppskattning för ett tal, artistens egen variant av State of the union.
Johan ville lyssna på Helloween, men Miranda och Marcus hängde på till Pistonhead-tältet för att lyssna på Glorious Bankrobbers. Nu skulle det bli släktrock. Ja, inte släkt med mig, men sångaren, Olof (Olle) Hillborg är min exfrus kusin tillika vår f d sommargranne på Fårö. Han och hans familj bor kvar, inte jag och inte min exfru heller för den delen. Jag hade aldrig hört dem spela förut, så det var ju jättekul att se Olle på scen. Jag ger dem ett OK, men Miranda drämde till med att det var dagens höjdpunkt. Hon tyckte även Olle såg ut som om han var i trettioårsåldern (passerat 60), vilket jag framförde och han nöjt slickade i sig.

 

LÖRDAG

Miranda hade varit ambitiös och lyssnat på en hel del av banden i förväg och tyckte absolut att vi måste gå och lyssna på unga, brittiska Jayler. Mycket spelglädje var det, men sångaren kanske behöver komma i eller ur målbrottet, jag vet inte, innan allt landar. De får ett OK ändå. Sångaren i Jayler fristajlade nedanför scenen och man kunde ana en viss nervositet bland vakterna.
Sedan tog vi oss till svenska Treat. Shit va bra. De både sjunger och spelar bra och gör sig bra på scen. Det hade kunnat bli två 👍, om jag hade haft det i mitt betygssystem.

Presentatören beskrev det som att vi nu skulle in i mörkret. Det var en rätt träffande beskrivning på Candlemass som presentatören uttryckte. Gillar jag det här. Not my cup of tea. 👎

Som Johan uttryckte det: Antingen hatar man eller älskar man svenske Yngwie Malmsteen, numera även amerikansk medborgare med amerikaniserat namn. Det var det första bandet jag lyssnade på som inte började i tid. De var tre-fyra minuter sena. Säger ju mer om standarden i övrigt än om Yngwie Malmsteens band. Jag har dock aldrig begripit mig på hans musik. Han må vara en fantastiskt skicklig gitarrist, men det blir för mycket av gitarrpiruetter utan att det leder till några ”riktiga” låtar. Jag höll faktiskt på att somna, det ska dock inte bara ska skyllas på Yngwie Malmsteen 😉 Det blev👎

Svenska ZAN/CODY: De verkade OK. Jag skulle ha behövt lyssna lite mer, hann bara med några låtar.

Alestorm: kul skotsk rock med glimten i ögat tänkte jag. De får ett OK. Jag läser att deras musik beskrivs som pirate metal eller heavy metal. Heavy metal?! Men, jag gillar ju inte heavy metal! Tänk att man måste ändra uppfattning, hela tiden.

Brittiska Skyclad: De har en violinist med i bandet 🙂 Ett instrument jag aldrig tidigare associerat med hårdrock. Kul, glad folkmusikhårdrock tänkte jag och ger dem 👍. Återigen ett band som beskrivs som ett heavy metal-band och som jag gillade. Vad är detta?

Vi lyssnade lite på svenska Halo effect i bakgrunden, men jag tyckte det var ett jäkla brölande 👎

Vad gör Magnus Uggla på en hårdrockfestival, kan man ju undra. Men, han drog naturligtvis en jättepublik. Vi var tidigt ute och hade knött in oss nästan längst fram. Ibland tyckte jag det lät som han snubblade lite på texterna och att rösten inte bar riktigt. Men, vad gör det? Det blir show och allsång och den ena hitten efter den andra. Bland dem Trubaduren och Kung i baren som aldrig ville ta slut. Alla blev glada 👍
Vad skulle vi nu avsluta med, brittiska Bring Me The Horizon eller svensk-norska Sha-Boom. Jag hade ingen koll som vanligt, Johan kroknade och åkte till hotellet. Miranda och Marcus ville gå på Sha-Boom, så jag hängde på dem. Och vilken avslutning det blev! De fick igång oss i publiken så till den grad att sångaren nästan blev tårögd och mållös. – Jag tror aldrig jag under Sha-Booms snart fyrtio år har upplevt en sådan kväll. Vilken otrolig publik ni är! Tack! Så där säger de väl till alla, tänker du kanske. För en gångs skull tror jag faktiskt att det kan ha legat något i vad han sa. Sångaren och förhoppningsvis resten av bandmedlemmarna var lyckliga och vi i publiken var lyckliga och lämnade Sweden Rock som på små moln.

På bussen ”hem” förstod jag att de som gått och lyssnat på Bring Me The Horizon var lika lyckliga de efter en storartad konsert eller föreställning. Alla glada, precis som det ska vara på en avslutning.

Johan har bestämt deklarerat att jag kommer att åka hit igen. Andra har nöjt sig med att ställa frågan. Och ja, vem vet? Inte nej, i alla fall. Det har varit en fantastisk upplevelse både vad gäller en hel del musik, av stämningen och av det trevliga umgänget med kända och mer okända. Tack för att ni bidrog till att göra detta till ett fantastiskt minne!

 

Publicerat

Rocksegling

Rutt: Svinninge marina-Grönskärsfladen (Grönskär)-Östermarsfladen (Nåttarö)-På svaj utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen-Oxelösund (Fiskehamnen)-Stora Ålö (SXK-boj)-Byxelkrok-Kalmar-Kristianopel-Aspö (Lökanabben)-Karlshamn (Vägga fiskehamn)

Datum: 24 maj – 7 juni

Medseglare: Johan Eriksson

På en fika på Aquileja berättade Johan att han skulle segla till Sweden Rock. Jag lät det sjunka in en stund, en rätt kort stund egentligen. – Vill du ha sällskap, for det ur mig. Och så blev det, Johan på sin båt och jag på min båt. Ingen tycks fatta varför vi seglar på var sin båt. Men, det är lite som att ha sitt hem med sig. Det kan vara rätt skönt att få komma hem och stänga dörren om sig emellanåt. Dessutom hade vi inte riktigt samma planer för seglingen hem, så det tedde sig rätt självklart för oss båda, tror jag, att segla som vi gjorde. Jag tror också Johan ville testa sig själv lite mer. Nog om det. Nu gällde det att få båten klar.

Mitt enda, kända problem med båten inför denna vår var min VHF-lur som inte inte var helt frisk. Bl a hade flera av tecknen på skärmen försvunnit.  Så luren åkte jag med till Nobelius elektronik som nu huserar på den tredje adressen, desto mindre och oglamorösare lokaler ju äldre farbror Nobelius blir. I god tid, tyckte jag, runt två månader innan jag skulle kasta loss. Två dar innan jag kastade loss var den klar för avhämtning. En del av felen lyckades han fixa, men fortfarande får man ha lite fantasi för att förstå vilken kanal man valt. Det är ingen som har en begagnad Simrad AHS 87 att sälja?
När jag skulle flytta båten från Rindö till Svinninge uppenbarade sig dessutom diesel i vattnet. Först avskrev jag det som att det omöjligen kunde komma från mig. Sedan fick jag revidera samma självsäkra uppfattning. Det kom från mig. På samma tur upptäckte jag dessutom att AIS:en (visar andra båtar på plottern och på samma sätt syns jag på andras plottrar) upphört att fungera. Jag verkade synas, men jag såg inte andra. Lite mer att bita i.

AIS:en började jag felsöka själv. Felsöka! Är det inte ett vidrigt ord? Massor med tid som man lägger på att rota runt, bara för att konstatera att det där såg ju bra ut. Om man ens vet vad man letar efter. Jag försökte i alla fall följa alla trådar runt i båten med ambitionen att hitta någon dålig skarv. Hittade inga, inga som såg så dåliga ut alltså. Konsulterade Google AI och Chat GPT och de tyckte naturligtvis att det mesta skulle kopplas på ett helt annat sätt. Jag testade, men inte blev det bättre. Jag höll på i två dagar innan jag gav upp. Jag hade redan försökt få hjälp av ett par företag jag visste fanns i båtens närhet. Kom igen i juni respektive juli, fick jag höra.

Sedan utsträckte jag sökradien och hittade JGA Marin på Lidingö. – Vi har ett ärende till Svinninge imorgon, så vi kan ju kika på  din installation. Bingo! De upptäckte att det var dubbelkopplat på något sätt så att det blev någon slags rundgång och ägnade sig åt att lyfta bort obehövliga sladdar och kopplingar och att återställa det som någon av AI-tjänsterna föreslagit att jag borde koppla om. Simsalabim. Plötsligen fungerade det. Den mer akademiska frågan blir då: Hur hade det kunnat fungera under ett tiotal år som det var och vad gjorde att det upphörde att fungera nu? En fråga som inte tycks ha något svar. Möjligen var de dock lite väl ambitiösa för visningen av min position på VHF:en har försvunnit, upptäckte jag några vecka senare.

Dieseln då? Samma sak där Felsöka! Uhh, rysningar. Säg det utrymme jag inte krupit runt i. Diesel på utsidan av motorbäddens ena balk och i kölsvinet. Oklart hur det hamnar i kölsvinet och om det läckte både från motorn och tanken eller i någon av anslutningarna. Till slut anlitade jag Sjö- och Landservice som hittade en läcka från den handjagade bränslepumpen (den man använder när man luftar). Var detta den enda läckan? Peppar, peppar, so far so good.

Och som inte det vore nog, när jag tog upp båten på land för dess årliga våröversyn upptäckte jag att båda skyddsanoderna var helt försvunna och att propellernavet därför var korroderat. Estetisk skada eller funktionell skada? Inga tydliga svar stod att uppbringa. OK, jag vill inte gå och ha motor- eller kanske snarare propellerångest hela sommaren, så jag lät byta det med.

Varför berättar jag allt detta? Jag tycker kanske lite synd om mig själv, för det slutade inte här.

SÖNDAG

Innan jag kastade loss skulle jag uppvakta mitt äldsta barnbarn som fyllde fem påföljande vecka. Så jag kom iväg först vid halvtvåtiden och visste inte riktigt vad jag skulle sikta på. Johan hade ett läkarbesök på måndagen så måndag kväll skulle vi sammanstråla för vår minieskader mot hårdrockens Mecka.

Alla andra var på väg in efter helgen. Trots att det var tidigt på säsongen var det rätt många ute och rörde på sig. Som en bullrig autostrada, fast utan den jämna vägytan, mycket svall blir det av alla motorbåtar. Väl ute på Kanholmsfjärden lugnade det ner sig och när jag rundade Nämdö ut mot ytterskärgården stämde allt. Solen började stå lite lägre och klipporna och grönskan färgades med varma färger. Tystnaden och lugnet infann sig. Nästan obeskrivligt vackert och jag blev lite lyrisk över att få vara just här, just nu.
Så småningom utkristalliserade det sig att Grönskärsfladen var ett bra mål för dagen, sommartid en synnerligen välbesökt flad. Nu låg här bara en båt till. Även den på svaj. Just att lägga till mot land i en naturhamn är en utmaning när man är ensam ombord.
Man kan kanske tycka att det skulle vara tråkigt att segla själv och visst är det ofta trevligare att få dela härliga stunder med andra, men ibland är det också skönt att bara få komma till ro och som här njuta av lugnet och stillheten och få värmas av solen och till det en dejlig öl.

MÅNDAG

Morgondoppet var överraskande varmt, 16°.

Jag hade ingen större brådska att komma iväg. Jag föreslog Johan att vi skulle ses i Östemarsfladen vid Nåttarö och så blev det.

Jag gick utanför Utö, vilket jag i och för sig inte alltid har så goda erfarenheter av, det kan vara mycket sjö och antingen alldeles för mycket vind eller för lite, men nu hade jag kryssat ut från södra ytterskärgården, så så fick det bli. Här har jag nog aldrig lämnat skärgården förut. Men, var har vi Huvudskär. Jag spanade på babords sida. Hoppla, där borta inåt land på styrbordssidan hade jag Huvudskär. Alldeles vill av alla slagen fram och tillbaka tydligen.
Jag tog en sväng runt Storskär i förhoppningen att få se lite säl. Några sälar såg jag inte, men väl vad som såg ut som alkfåglar. Om det sedan var sillgrisslor eller tordmular ska jag inte gå ed på, men lutar åt tordmular. De flyger så roligt och det är inte ovanligt att man kan ha några som gör cirkuskonster runt båten. Kan det vara från detta lilla Storskär som ångbåten s/s Storskär fått sitt namn?
Johan kom sent och såg rätt mör ut.

TISDAG

Väderprognoserna bjöd på mycket vind och kom vi iväg tidigt borde vi hinna gömma oss någonstans, vid Ringsön t ex. Vi bestämde att vi skulle gå vid åtta, men Johan fick ”second thoughts” och svajade lite. – Ska vi inte gå till Nynäshamn istället och äta gott och ta en dusch eller ligga kvar här? Med facit i hand hade det varit bättre än att gå iväg, men vi gick som planerat, dock en timme senare än tänkt.

Det började enligt plan med underbar segling på smult vatten.
Det har inte hänt många gånger att jag gått så nära Öja på öns utsida.
Skälet till att vi valde att runda Landsort i st f att gå norr om Öja var att undvika kryss i den trånga farleden, med risk för friska vindar dessutom.
Sedan började det bli allt tuffare. Jag valde att gå ut på Krabbfjärden och mot Lacka för att därifrån ta mig upp söderifrån till det trånga sundet vid Sävö. Är det den krabba sjön eller krabbor som givit upphov till namnet, satt jag och funderade? Finns det ens krabbor här? Johan valde att följa Öjas västsida för att sedan gå in i farleden förbi Askö och komma lite norrifrån mot sundet vid Sävö. Sedan började jag undra vart han tagit vägen. Till slut rapporterade han att han vänt tillbaka mot Nynäshamn. Han beskrev det som att båten inte lydde honom och gjorde okontrollerbara piruetter och det i kombination med begynnande sjösjuka ledde fram till beslutet att vända om. Shit! Där försvann den Sweden Rock-seglingen, tänkte jag.
Det här var samma dag som det oväntat stormade i Stockholm, då barn i optimistjollar blåste bort och man kunde se bilder på båtar i Saltsjöbaden som stod på land och som hade rasat som Dominobrickor. Och hur gick det för mig? Visst var det jobbigt, men bra ändå, med långa fina slag. Nu blåste det runt 14 m/s, vilket är jättemycket vind, framförallt om man ska ta sig fram mot vinden. Satt och filosoferade över vilka krafter båten ändå tål. Den tanken skulle jag inte ha tänkt. Pang sa det. Förseglet rasade ner till hälften innan det fastnade. Shit! Vad hade hänt? Allt annat såg helt ut, men fallet (repet eller vajern man fäster i seglets topp för att kunna hissa upp det) och fallhornet (hörnet på seglet där man fäster fallet) var inte längre förenade med varandra. Jag fick ge upp seglingen och dra igång motorn. Det var en bit kvar till land och seglet stod och fladdrade på det allra mest förbjudna sättet. Det riktigt skar i själ och hjärta. Det är så här man förstör ett segel, men vad skulle jag göra? Jag var ju tvungen att få lite lä, så att jag kunde bärga seglet. Här fanns ju gott om trevliga öar, men inte undra på att jag inte varit iland här förut. Fågelskyddsområde! Hmm, men jag hade ju faktiskt haft ett litet, men ändå, rigghaveri. Det måste väl ändå betraktas som en nödsituation? Och jag ska ju inte gå iland. Jag kastade ankare utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen och samlade ihop mitt segel. Och det jag befarat besannades, seglet hade gått sönder. Är det kört nu?
Jag fick fatt i en segelmakare i Oxelösund, Femöre Segel och Riggservice. – Jo, det kan vi väl titta på, men den här veckan har vi inte tid. – Aj då, tack men då funkar det inte. – Nähä vadårå? Kör du någon slags transportsegling? – Nä, vi är på väg till Sweden Rock, så vi har inte så många dar att vifta på. – Sweden Rock! Ja, men det är ju viktigt. Kom in imorgon så hjälper vi dig. Sagt och gjort. Jag packade ihop storseglet och surrade fast förseglet på mantåget och full fart framåt i farleden ner mot Oxelösund. Vilken oväntad dörröppnare.
Jag är osäker på om jag någonsin lagt till i Oxelösund förut och när man möts av den här silhuetten är det kanske begripligt varför man väljer att segla vidare.
Men, Oxelösund bjuder också på kraftiga kontraster, skärgården utanför är riktigt idyllisk och strax efter det att man passerat den massiva industrin dyker denna idyll upp, Gamla Oxelösund om jag fattade rätt.
Då var det bara den lilla detaljen att fallet satt kvar i masttoppen. Johan kunde ju inte hissa upp mig i masten, han var väl i Nynäshamn vid det här laget. Fanns det någon mastkran jag kunde nyttja? Ringde runt lite. Njae. Förra sommaren hade jag en jättetrevlig gast, Pontus, som ju faktiskt bor i Oxelösund. Kunde han ha tid tro? – Javisst, men jag har bjudit mina barn på restaurang i Nyköping. Sedan kommer jag! Det blir kul att ses! Och upp åkte jag och ner åkte fallet.
Och det var det. Trevligt att ses alltså!
Det är de små, små detaljerna som gör’et. Tänk att en sådan här liten pryl kan ställa till det så. Jag rotade runt lite och till min förvåning hade jag ett precis likadant i reserv i båten. Nu kanske man kan tycka att jag borde ha ett kraftigare beslag, men jag brottades med misstanken att jag kanske själv hade bidragit till haveriet. Jag vet ju att man inte ska sträcka på ett fall som är belastat, men förliket var ju lite rynkigt och det var ju så lite som behövdes. Eller så hjälpte jag mig själv på traven. Kanske var det redan trött så att jag skyndade på olyckan, så att den hände här i st f mitt ute på  havet och det var ju bra i så fall. Ja, så kan man sitta och resonera med sig själv. Senare, nere i Karlshamn fick jag lära mig att just detta beslag var en svag punkt. Enligt Seldéns instruktioner ska man tydligen t o m slacka på fallet innan man sträcker akterstaget när det börjar bralla i. Hans Hamel: – Men, så seglar man ju inte!

ONSDAG

Det var rätt nära från där jag låg bort till segelmakeriet. Segel är ändå tunga och otympliga, så att bära det hela vägen var inte att tänka på. men jag lyckades palla upp det på en av min hopfällbara cyklar medans jag gick bredvid. – Var det du som  skulle till Sweden Rock? Killen jag pratade med igår var inte på plats, utan hade lagt jobbet i knät på en kollega som naturligtvis hade fullt upp redan som det var.

Sedan satte jag mig själv på cykeln och drog vidare in mot staden, såvitt jag kan minnas, en hittills vit fläck på min karta. Staden bjöd på slående kontraster mellan idyller, sextiotalsbetong och tung industri.

Skenet bedrar. Enligt uppgift upphörde persontrafiken på järnväg till Oxelösund 1986, så detta är museivagnar som sannolikt ägs av Föreningen Sörmlands Veteranjärnväg. Tydligen fanns det en järnvägsmuseum i bakgrunden. Det gick mig helt förbi. Jag får segla tillbaka någon gång.
Utveckling eller avveckling: Stationshuset har ersatts med en busskur.

Efter lite kompletterande inköp cyklade jag tillbaka till båten och jag hann knappt komma tillbaka förrän man ringde från segelmakeriet och meddelade att man var klar, d v s mer tid hade man inte att lägga på lagningarna, så helt hundra var det inte. Segelmakaren dömde i princip ut seglet. Han liknade det vid en schweizerost, men hoppades att det nu i alla fall skulle hålla för resten av min segling. Han tipsade mig om att detta borde vara ett försäkringsärende. Sanningens ögonblick alltså, att se vad den dyra försäkringen duger till.

Strax efter lunch kunde jag lämna hamnen och rulla ut det reparerade seglet. Snacka om flyt. Först tänkte jag att detta ju lika gärna kunnat vara ändpunkten på seglingen. Men så småningom fick jag ju medge för mig själv att jag faktiskt hade ett reservsegel, en självslående fock, men den är inte alltid så kul att segla med.

Men, vad är det nu då? Nu tycks även mitt vindinstrument  ha fått spatt. Det visade bara förliga vindar oavsett var vinden kom ifrån. OK. Förr gick det ju att segla på vindexen som sitter i masttoppen, utan vindinstrument, men då var masten inte så hög och inte samma risk för nackspärr.

Man kan ju bli lite lätt frustrerad när inte bara en utan flera grejer upphör att fungera, slag i slag. Så vad händer nu? Jag hade precis låtit Helmut (autopiloten) vila för att istället styra själv ett tag. Men, vad tungt det var. Suck! Vad är det som har hänt nu då? Har jag fått in ett fiskenät i rodret? Nä, nu blir det för mycket på en gång. Jamen,  jaha. Jag trodde bara att jag hade frigjort Helmut. Han var fortfarande igång. Puh!

Det brallade fortfarande på men nu var det nordvästlig vind så undan gick det. Men, trots ett rev gjorde vind och sjö att jag fick ligga på topp och parera vågorna. Efter ett tag blir man rätt trött.

Johan hade rapporterat att han var på gång igen. Han kastade loss kl 4 från Nynäshamn och låg nu före mig. Preliminärt hade vi bestämt att Harstena kunde vara ett lämpligt mål, men Johan återkom att han precis seglat förbi leden in mot Harstena. Han hade blivit uppkallad av Kustbevakningen som läxade upp honom över att han seglat över ett sälskyddsområde och att han var på väg in i ett till. Tydligen saknades den informationen på hans elektroniska Raymarine-sjökort. Så han var väl lite uppeldad över detta. Jag kommer att tänka på när jag seglade genom ett naturreservat i Polen. Då kom polisen på besök och förrättade förhör. För säkerhets skull var de två. De visste ju inte vem de kunde möta. Ett eller ett par år senare gjorde jag om bedriften i Tyskland. Då prejade polisen oss. I Sverige nöjer man sig med en åthutning över radion.

Tillbaka till Smålandskusten. Johan tyckte nog också att det gick så bra med seglingen att vi gärna kunde fortsätta lite längre söderut. Han hade istället vikt in runt Häradsskär och in mot Stora Ålö och jag följde efter.

Till vår förvåning var det rätt många båtar där. Det var precis att de rätt många Kryssarklubbsbojarna räckte till oss. Trötta var vi, men också nöjda över att vi fått lite skjuts av vinden med tanke på strulet som sinkat oss.

TORSDAG

Lugn morgon. Soligt men kallt. Badtemperaturen blir bara lägre och lägre ju längre söderut jag kommer. 11,5 grader i morse.
Det gick att hissa segel direkt vid bojen, släppa den och glida iväg.
En kort bit i leden söderut och sedan ut på havet igen.
Min förhoppning om att problemet med vindinstrumentet skulle fixas med omstart infriades inte. Men OK, jag har ju i alla fall vindexen. Nähä, nu började även den strula. Hur mycket jag än föll av stod den envist kvar på ca 30°. Nu fick jag förlita mig på seglens trimtrådar för att skota seglen.

Nu uppenbarade sig nästa problem: Jag upptäckte att förstagsprofilen inte följde med i slagen och att en liten, liten del av seglet inte rullats ut helt. På min båt sitter trumman till furlexen under däck. Elegant, men opraktiskt. Det är en känslig del på båten och man ser inte vad som händer, så det var bara att dyka ner i ankarboxen och konstatera att tampen hade kinkat sig på trumman och inte gick att rubba och att den s k linföraren hade lossnat och snurrat några varv, vilket även lett till att linan hade snott sig runt förstaget några varv. Det var orsaken till att seglet inte hade rullats ut helt och nu heller inte gick att rulla in. Att plocka ner ett segel ute till sjöss som har stående lattor är ingen dröm, men så fick det bli.

FAKTA
Det är svårt att undvika fackuttryck som för många förmodligen är rena grekiskan. Furlex är egentligen ett varumärke för rullfocksystem som ägs av svenska Seldén. Begreppet är så etablerat att det ofta används världen över som ett begrepp för alla typer av rullsystem för försegel.
Ett Furlex-systems funktion är att det låter en rulla in och rulla ut förseglet (fock eller genua) från sittbrunnen. Systemet består av:
  • Förstagsprofil: En roterande profil, i mitt fall i alumininum, som sitter monterad runt båtens förstag.
  • Lintrumma: En trumma i systemets nederkant som rymmer en manöverlina.

Latta = ”pinnar” man trär in i seglet för att ge det en bättre form.

Trimtrådar, tellisar eller tell tales = garntrådar som är fästa i seglat och visar hur vinden strömmar på respektive sida om seglet och därmed hjälper en att skota seglen rätt.

Målet idag var Byxelkrok. Det borde ju ha varit en baggis med tanke på hur fort det gick igår. Men, de prognosticerade byvindarna om 11-12 ms märkte vi aldrig av, så det blev långt ifrån en baggis, och i kombination med strulet jag nämnde ovan, blev det en diger etapp. Jag kastade loss 8:20 och la till 22:25.

FREDAG

I Byxelkrok har man byggt ut hamnen i den yttre delen, där jag låg förra året. Mysigare och mer skyddat här i den inre delen och tidigt på säsongen fick vi dessutom unna oss lyxen att ligga med långsidan mot kajen.
Efter morgonritualerna hade Johan lovat att skicka  upp mig i masten. Senast jag var uppe var ju i förrgår kväll så det borde ju börja bli en rutin, men jag får tillstå att tanken på att bli upphissad ändå möter en viss vånda. Nu skulle jag dessutom allra högst upp, 18,5 meter över havet. Men när jag väl sitter i båtmansstolen är jag så fokuserad på uppgiften att jag inte tänker så mycket på var jag befinner mig. Problemet med vindexen fick sin förklaring. Vindpilen kunde fastna i de spröt som sticker ut ca 30 grader åt varje håll, så de fick jag böja ner lite. Kontakterna till vindgivaren till mitt vindinstrument såg dock fräscha ut, sprayade ändå med kontaktspray när jag ändå var på besök.
Sedan följde nästa projekt, att dyka ner i ankarboxen och försöka få ordning på försegelrullen. Det verkade som om det tilldrog sig större uppmärksamhet än när jag åkte hiss till masttoppen. Plötsligt stod ett gäng på kajen. – Lever han? hörde jag. När jag kravlade mig upp skrattade de åt min märkliga arbetsställning.
Så här ser det ut undertill. Jag har fått bort kinket på rullen och snurrat tillbaka linledaren, så att linan inte längre snor sig runt förstaget. Återstår fortfarande en del montering och till slut tyckte jag att jag hade fått ihop allt by the book. Men, att det såg bra ut i mina ögon innebar inte att det fungerade. Låste jag fast linledaren, så gick det inte att snurra förstaget och skruvade jag inte fast det fullt så hårt då snurrade linledaren igen och det var ju just det som givit upphov till trasslet.

Vad göra? Jag pratade med Seldén och de föreslog att jag som en temporär lösning monterade bort linledaren, men då såg till att linan rullades upp snällt på trumman. Men, hur gör man det när den sitter under däck? Istället bytte jag till självslående focken. Jag får fortfarande hissa upp och ta ner seglet i samband med varje segling, men det seglet har inga stående lattor, vilket gör det hela lite lättare. Nu har jag pratat med både Baltic Kalmar Marina och Hamel sails i Karlshamn och från båda håll har hjälp utlovats.

Dessutom fick jag tag på en marinelektriker i Karlshamn, som även han sa sig ha tid. Kors i taket, så låter det inte i Stockholm. Under gång har jag nu mätt på anslutningarna till vindinstrumentet och en tråd hade tydligen för hög spänning. Återstår att kolla kontakten vid mastfoten. Svårt ensam under gång bara.

Nu hade vindinstrumentet (längst till höger) lagt av helt, men jag hoppar lite framåt i tiden. Den sista för mig kända skarven var vid mastfoten under en durk som är ett helvete att få up, så den hade jag sparat till sist. Dessutom tycker jag att det alltid brukar se så torrt och fint ut där. Och jodå, allt såg bra ut. Men, på med lite kontaktspray ändå och bingo! Bara så där, så hoppade vindinstrumentet igång. Sa jag nå’t om felsökning? I love it 🙂
Efter allt meckande hade dagen hunnit bli sen eftermiddag. 15:45 har jag angivit i loggboken att jag kastade loss. Johan var redan ut och låg före mig. Efter en stunds velande, motor, segling, motor kom en stadig bris igång och vädret bjöd på en helt ljuvlig segling en bra bit in på kvällen tills vinden dog igen. Inga vågor, knappt någon krängning, bara stadig fart och ett härligt porlande.

Jag började dock krokna. Johan var nästan framme i Kalmar, men jag ville göra kväll och sökte mig in mot Revsudden som i hamnboken beskrevs som en bra hamn. Mitt elektroniska sjökort såg ut som om det hade en special över hamnen. Det verkade ju förtroendeingivande. Djupet sjönk dock i förskräckande takt och den röda pinne jag skulle runda såg jag inte röken av, inte ens med ficklampa. Det började bli mörkt.  Jag kom så nära att jag såg en skylt att båtar upp till 11 m var välkomna. Det stod det inget om i hamnboken. Min båt är över 12 m. Sedan sade det pang lite lätt. Jag hade gått på. Ut igen och nu kändes det som om det var för grunt överallt, men jag fann snart djupare vatten. En blick i hamnbokens skiss gav vid handen att den inte alls var överens med sjökortet. Någon röd prick fanns inte och inseglingen följde en helt annan sträckning. Men, nu hade jag upparbetat så mycket adrenalin att jag piggade på mig och gick för motor mot Kalmar jag med. Rena tivolit med alla fyrar och belysta bojar och prickar med reflexer.

Först ville jag bara dyka ner i bingen, men vilken natt. Varifrån hade den plötsliga värmen kommit? Efter att först ha avvisat Johans förslag om en öl lät det plötsligen svårt att motstå.

LÖRDAG

Jag hade knappt fått på mig några kläder när någon knackade på och Micke kom ombord på ett nu nästan traditionsenligt besök. Jag hade föreslagit att vi kanske kunde ses när jag var på väg norrut igen, men då skulle han och hans tjej segla till Shetland. Kul att du tog dig tid Micke och det ska bli spännande att följa er segling.
Målet för dagen var Kristianopel och det blåste på bra och full fräs söderut.
Idag var jag först i hamn och här glider Johan in med sin Vinyasa.
En gammal fin sugga, d v s en Volvo som ofta gick som taxi och som jag minns att jag åkt i någon gång som barn. Det är klart att man blir lite nostalgisk.
Och inte bara jag. Den var som en magnet och den stolte ägaren förevisar här en specialité för just detta exemplar, körriktningsvisaren, i ordets bemärkelse, lyser inte med fast sken utan är försedd med en blinkande lampa. Wow eller hur?

SÖNDAG

Jag tog en kort joggingtur på byn. Den är inte så stor så ska man springa längre får man ta flera varv. Jag kunde konstatera att allt var som vanligt, lugnt och pittoreskt och att endast fåglarnas kvitter hördes. Jag har varit här rätt många gånger nu och vill du läsa mer om Konstantinopel kan du följa någon av dessa länkar: 2020 eller 2023
Båtfarten styrs ju till en del av vattenlinjelängden, så det är klart att min fyrtiofotare är snabbare än Johans trettiofyrafotare. Men, när jag nu bytt till ett mindre försegel och Johan till ett större dito, var det inte alltid lika självklart att jag var snabbare. Till en början fin segling i svaga till måttliga vindar, men i höjd med Utlängan dog vinden och efter en stunds motorgång kom både dimma och vind.
Det här måste vara en av de häftigare dimbankarna jag har skådat. Nu har jag kommit om Johan och han ringde och rapporterade: – Nu försvinner jag! Det är långt ifrån första gången jag har upplevt att Hanöbukten bjuder på dimma.
Dimma kan kännas både hotfullt eller nästan vackert, trolskt. Dimman var inte så långvarig och när vi närmade oss dagens etappmål, Aspö, hade den lättat.
Vad är det där för torn. De känner jag inte igen. Vi är nu rätt nära Karlskrona. Jag googlar naturligtvis och får lära mig att faktiskt handlar om något med koppling till en bransch jag jobbat i: kabel. Det är ett 200 m högt kabeltorn för tillverkning av högspänd sjökabel, invigt 2025, och bara Karlatornet i Göteborg är högre i Norden. Kablarna måste tydligen hänga rakt ner för att isoleringen ska härda på ett bra sätt.

Svårt att komma in till kajen. Vinden blåste bort mig. När det är så brukar jag vara lite fräck och köra in med fören mot kajen, såvida det finns någon träskoning i lagom höjd och trycka tills jag fått fast någon lina i land och därefter kan få ordning på resten av båten. Kajen här inbjöd inte till det. Men, en man dök upp som jag fick kasta en lina till när jag hade lyckats manövrera mig in så pass att jag bara hade en meter kvar. I samband med detta tappade den hjälpsamme mannen sin specialburk för hundgodis i vattnet som han tyvärr inte fick upp igen. Sedan hjälpte vi Johan.

Ett yngre par kom med mjukglassar och tackade för nöjet att se på när större båtar skulle lägga till. Gå och köp mjukglass ni med, tyckte de. Affären har öppet till sju. Sagt och gjort. Idag tog vi efterrätten före middagen och så fick vi en liten promenad på köpet.

MÅNDAG

När man seglar in till Karlskrona har man Drottningskär (del av Aspö), där vi var, på babords sida och Kungsholmen på styrbord. Båda befästningarna började byggas 1680 på order av Karl XI, då 24 år. Herregud, vilka beslut av någon dignitet hade jag vågat ta när jag var 24? Beslutet togs som en följd av freden i Roskilde 1658 då Sverige fick bla Blekinge och Skåne och de skånska krigen 1675-79 när danskarna försökte återerövra vad de förlorat. Det dög ju inte att utgå från Stockholm där fartygen kunde frysa in och långt bort från de områden som skulle försvaras. Ganska djärvt ändå att bygga en helt ny stad och på en ö dessutom. Tur man inte har så aggressiva kusiner. Karl XI var tydligen just kusin med sin fiende, Kristian V.
Den här damen berättade lite kort om bakgrunden till befästningarna och tydligen var både Karlshamn och Landskrona alternativ som övervägdes.
Lite märklig såg den ut i sammanhanget, denna lilla röda stuga. Idag fik, från början kommendantens bostad. Kommendanten hade även sina egna odlingar.
Johan var lite sugen på att gå in till Karlskrona, men han höll med om att det kanske var bortkastad tid om man bara skulle lägga sig i gästhamnen för att sedan segla vidare, utan att hinna titta på stan.
Nä vi var klara med kastellet var PRO igång med en boulematch.
Dagen därpå fick vi en fin segling mot Karlshamn. Jag skulle ju få hjälp av både Hamel sails och av Arken Marinelektronik och båda rekommenderade att vi la oss i Vägga fiskehamn. Trevligare, mer skyddat och närmre deras verksamheter. Johan var inne på att ligga där typ en natt för att sedan lägga båten i stan. Han hade nämligen bokat hotell, den lyxputten.

Och sent samma kväll dök både far och son Hamel upp och kollade på min furlex, pratade lite segel och hjälpte Johan med att rulla om sitt försegel så att det rullades så att UV-skyddet hamnade ytterst. Mina problem skulle de återkomma om, men med vaga besked om när.  Egentligen var det nog tanken att den något smidigare sonen skulle krypa ner i min ankarbox, men så blev det inte.

TISDAG

Här låg vi jättebra och miljön var betydligt trevlige än det intryck som bilden i hamnboken gav. Rätt billigt också, 200 kr per natt inkl el.
Så mycket fiskehamn var det nu inte längre, men en hel gata med förrådsutrymmen för de olika fiskebåtarna skvalltrade om en svunnen storhetstid för fisket. Den här båten hade kvar sin råoljemaskin med det karaktäristiska dunk, dunk, dunk. Som jag förstod det var det mer ett levande museiföremål än en verksam fiskare.
Tisdag var ju ledig dag för oss så vi tog en promenad längs stranden in till stan. Fina gamla trähus på löpande band och jag funderade över om det kanske bott en punschkung i något av dem. Men, brännvinskungen Lars Olsson Smith som köpte Carlshamns flaggpunsch och registrerade det som ett varumärke flyttade till en en betydligt finare gård väster om Karlshamn när han återvände från Stockholm.,
Kanske serverades ändå¨punsch på detta fina etablissemang.
Det var tur att vi la ill i Vägga för gästhamnen i stan var avstängd. Tydligen var det risk för ras längs kajkanten. Istället satte vi oss för att äta lunch längs kajen. – Är det ni som seglat ner från Stockholm för att gå på Sweden Rock? Jo, jag har hört talas om er. Se där har vi blivit lite kändisar på kuppen 🙂

Tillbaka i Vägga var vi båda rätt slutkörda efter vår segling ber. Vi somnade båda under  eftermiddagen. Och imorgon börjar ju allvaret!

DISTANSER:

Svinninge marina-Grönskärsfladen (Grönskär): 32,7 M
Grönskärsfladen (Grönskär)-Östermarsfladen (Nåttarö): 35,6 M
Östermarsfladen (Nåttarö)-På svaj utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen: 35,5 M
På svaj utanför Lövgärdesholmen och Ängsholmen-Oxelösund (Fiskehamnen): 17,2 M
Oxelösund (Fiskehamnen)-Stora Ålö (SXK-boj): 41,5 M
Stora Ålö (SXK-boj)-Byxelkrok: 58,6 M
Byxelkrok-Kalmar: 49,7 M
Kalmar-Kristianopel: 30,4 M
Kristianopel-Aspö (Lökanabben): 31,3 M
Aspö (Lökanabben)-Karlshamn (Vägga fiskehamn): 28,6 M

Summa: 361,1 M (45 M/dag)

 

 

Publicerat

Sardinien

Rutt: Täljöviken-Arlandastad-Arlanda flygplats-Köbenhavns lufthavn-Aeroporto Olbia Costa Smeralda-Olbia-Gola di Gorropu-Dorgali-Cala Gonone (med utflykter till Cala Fuili, Cala Luna och Nuraghe Mannu)-Nuoro-Macomer-Olbia-Aeroporto Olbia Costa Smeralda-Köbenhavns lufthavn-Arlanda flygplats-Arlandastad-Täljöviken

Datum: 25 april-2 maj 2026

Medresenärer på Sardinien: Bilbo, Lise Johnsson, Reiner Johnsson och Filip Karlbom

Filip: – Du är välkommen ner att hälsa på om du vill. Häng med oss precis som du gjorde när vi var i Spanien.

Fortfarande var det väldigt oklart när de skulle befinna sig var någonstans. Filip och Lise var ännu en gång ute och luffade med sin husbil, denna gång med förstärkning av Bilbo, deras Australian Cobberdog. Filip hade tagit en sabbatstermin från läkarstudierna och Lise hade tagit tjänstledigt från sitt jobb. Det kan tydligen löna sig att ta ledigt. När hon kommer hem väntar tydligen en befordran. Husbilen ska de sälja, så detta skulle bli det sista äventyret med mobilt boende på gummihjul. Det har varit spännande att följa deras resa, delvis i mina fotspår för tre år sedan när jag tågluffade och precis som de, besökte bl a Sicilien och Amalfikusten.

Så småningom visade det sig att de ville till Sardinien och det är också en ö som stod på min imaginära bucket list. När jag väl satt ner foten och bokat biljett, så övertygade de även Reiner, Lises pappa att han skulle komma ner. Filip beskrev en gång Reiner som en go Göteborgs-gubbe och jag är helt enig. Det vilar inga ledsamheter där inte. Vad kul!

Kastrup: Vid första anblicken såg det ut som ett veteranflygplan som kom inglidande, men skenet bedrog. Det var bara målningen som var lite vintage. Kul grej i alla fall med en retro-målad Airbus. Den fick dock inte jag flyga med.

Jag anlände Olbia på lördagseftermiddagen och Filip, Lise och Bilbo skulle komma med färjan från fastlandet tidigt morgonen därpå. Redan vid inflygningen konstaterade jag att det här blir bra. Från planet kunde man skåda en fantastisk grönska och väldigt vackert, turkost Medelhavsvatten, havsvikar och kullar. Lokalbuss in till stan, incheckning på mitt Airbnb och sedan snabbt ut på stan.

Mitt första ärende var närmsta glasställe och den här glassen gick inte av för hackor. En av de godaste jag ätit på länge, ricottaost och honung tror jag det var i den ena kulan.
Enligt Chat GPT fanns det två sevärdheter i Olbia, varav gågatan Corso Umberto I som jag nu flanerar på var den ena.
Vid gatans slut kommer man ner mot hamnen och ett torg som en vespaförening tagit i anspråk för någon form av hallabaloo i italiensk anda. Jag var lite för långsam med att få upp kameran. Även männen ägnade sig åt några mysteriösa danser eller vad man nu kan likna deras mooves med. Helt nyktra verkade de inte vara så jag hoppas de parkerade vesporna fick förbli parkerade, men fan tro’t.
Det fanns lite fler än två sevärdheter. Denna utsmyckning till exempel.
Den andra sevärdheten var Basilica di San Simplicio från 1000-talet.
Ett besök var väl värt den omväg som krävdes för att ta sig dit. Väldigt vacker i all sin enkelhet. Jag förstod att något var på gång och en av de övriga besökarna berättade för mig att det skulle förrättas ett dop. Oj, sa jag, bör jag kanske gå härifrån då? – Nej, nej, stanna du, tyckte hon.
Men, kolla in ”bebisen”. Det är kanske lite svårt att se, men han har stajlad frisyr, kostym och slips och fina skor. Hur gammal var han tro? Är det så man gör Italien, funderar jag. Jag stämmer av med Google Gemini, men mina funderingar kommer på skam. Detta tycks vara ett undantag. Prästen var inte så där strängt katolsk som jag har fått för mig att katolska präster är, utan glad och utlevande.
Jag hade en vag aning om att det gick tåg på Sardinien och på väg från flygplatsen in till stan passerade vi också en järnvägsövergång som en bekräftelse på detta. På väg till kyrkan passerade jag vad som såg ut som en nedlagd järnvägsstation, så någon levande persontrafik gav ju detta inte något sken av.
Men, se där! Istället för den nedlagda stationen, en bit bort, en futuristisk, ny station i djärv arkitektur. Snyggt? Tja… För tillfället mer eller mindre öde. Föga visste jag om min resa tillbaka till Olbia och att jag faktiskt skulle hamna just här.
Det började bli sen eftermiddag och jag drog mig tillbaka till händelsernas centrum. Jag hittade en restaurang vars uteservering fortfarande nåddes av solens strålar. Det såg ut som en typisk turistfälla, men med hypotesen att ett glas vin kan man ju inte misslyckas med slog jag mig ändå ned. Men, det var snudd på att man inte lyckades med det heller, ett synnerligen minimalt glas med ett inte särskilt gott vin. Det var dock så skönt och avkopplande där jag satt att jag ändå bestämde mig för att sitta kvar och äta middag. Döm om min förvåning när jag fick in min pizza och inser att detta, det var en av de godaste pizzor jag någonsin ätit. Vilken deg och vilken smakrik ost. Wow!
Tidigt dagen därpå mötte jag upp med Filip, Lise och Bilbo för ett kärt återseende. Inte minst Bilbo blev jätteglad. Jag har ända bara träffat honom ett par gånger, men uppenbarligen kände han igen mig. Nu är vi på väg mot dagens äventyr, en vandring till en kanjon. Jo, det heter faktiskt kanjon på svenska.
Intrycken från inflygningen bekräftades. Fantastiskt vackert! Grönska, kullar och dramatiska berg. Allt såg dessutom så välvårdat och välmående ut. Inte alls så skräpigt och slitet som det t ex var på många ställen på Sicilien.
Vi tar av från allfarvägen och följer en smal serpentinväg. Lise är tacksam för att Filip kör.
Vi parkerar vid vad som kallas Surtana-parkeringen. Härifrån ska vi vandra ca 12 km fram och tillbaka till kanjonen Gorropu. Ingen klättring idag, men Filip spanade lystet på klätterväggen och de klätterleder som tydligen ska finnas där.
– Och det säger du nu! Filips frustrerade reaktion när jag bekänner att jag under de senaste veckorna känt ett visst tryck över bröstet. Först viftade jag bort bekymren, men jag började så smått inse att det fanns någon slags koppling mellan motionsmässig ansträngning och besvären. Men, lite bröstsmärtor, titta så vackert! Det här vill man ju inte gå miste om.
Bilbo har inte riktigt hajat poängen med att lämna land och kasta sig ut i vattnet, så nu ska här badtränas, med milt tvång.
– Vad håller de på med, matte och husse? Skönt att få skaka av sig eländet.
Vattnet var härligt friskt (=rätt kallt) och skönt att svalka sig i. Badar man inte kan man förundrat studera hur vissa träd väljer att växa.
En mötande vandrare berättade att entrén till kanjonen stängde snart. Entrén?! Ja, som svensk kan det var lite svårt att vänja sig vid tanken att allt tillträde till naturen inte är fritt. Med tanke på risken för tryck över bröstet vågade jag inte älga på i det tempo som kanske behövdes, utan släppte iväg de andra.
Men, jag hann jag med. 6 € har jag för mig att det kostade att sig in den sista biten, men det var det värt.
Lägg märke till BENÈNNIOS, sardiska för välkommen. Sardiska är ett eget, starkt hotat språk, läser jag. Tyvärr förs det inte vidare från den äldre till en yngre generationen i samma utsträckning som förr och i skolan, på tv, i nyheter och i affärslivet pratas tydligen bara italienska. Så av den miljon som lär kunna språket är det många som bara sägs ha en passiv förståelse. Utöver denna miljon bor det ytterligare 550 000 människor på Sardinien. Vid några tillfällen slog det mig, var det där verkligen italienska jag hörde. Kanske var det inte det, utan sardiska då.
Fantasin skenar iväg. Har folk bott i grottorna? Den näst intill vertikala grottan kan ju ha varit en utmaning att både ta sig till och bo i, men den eller de längre ner?
Funderar över skillnaden mellan en ravin och en kanjon. En kanjon är tydligen smalare och mer otillgänglig än en ravin.
Med guide skulle man tydligen kunna ta sig igenom kanjonen och komma ut någon annanstans. Någonstans bakom hörnet här tog äventyret slut för oss vanliga dödliga. En timme fick vi på oss, men det var rätt lagom.
Tillbaka mot bilen blir detta blickfånget. Ni som har varit i Dolomiterna och åkt skidor har säkert åkt turen Sella Ronda. Påminner det inte om en minikopia av berget Sella?
Filip och Lise var reseledare och nattens stopp var Dorgali, så tillbaka norrut en bit. Jag bodde på Airbnb och de i sin bil. På kvällen var vi ute och åt lite sardiska specialiteter på en restaurang som hette Lìtu Osteria Moderna och som hade fått jättebra recensioner. Tja, gott var det, men inte anmärkningsvärt.
Det här skulle bli vår base camp, den lilla staden Cala Gonone belägen längs Golfo di Orosei (Oroseibukten). Enligt uppgift skulle här bara bo 1279 personer. Skenet bedrar, staden såg ändå något större ut. Man får anta att en hel del av bebyggelsen och alla restauranger är kopplade till turismen.
Filip och Lise skulle ägna sig åt strand och bad. Var det en uppoffring för att jag var på besök? Men, de såg helt seriösa ut när de sade att det skulle bli skönt.
Lunch på en parkeringsplats. Är denna bild en illustration av hur det är att luffa runt med husbil? Ikväll dyker även Reiner, Lises pappa, upp och vårt boende är inte inflyttningsklart ännu, men då kommer husbilen stå parkerad på gården som hör till vårt boende och vi kommer alla att tillsammans kunna laga och äta en del av våra måltider där.

Reiners flyg gick till Cagliari, ”huvudstaden” på ön, varifrån han skulle ta en buss till Nuoro, ca 80 km bort på slingriga vägar, där Filip och Lise skulle möta upp. En dryg timme skulle bilresan ta, en väg, och jag började så smått undra om det hänt något, när de dröjde. Då ringde Filip och berättade att Reiner hade glömt sin resväska på bussen, så innan återresa till Cala Gonone fick de jaga en buss som hade satt kurs på sin depå. Jag ler lite. Det kunde ha varit jag. Jag vet inte hur mycket grejer jag drällt när jag varit ute och rest. Hittills har jag fått tillbaka allting, men visst, det vållar en del ångest, frustration och tidspillan, men också en del roliga minnen.

Vyn från vårt boende var vackrast upp mot bergen. Vi bodde helt OK. Den största olägenheten var nog två vakthundar som skrämde livet ur en när man passerade på gatan. Deras hotfulla och hungriga gläfsande lämnade inget utrymme för tolkningar av vad som skulle hända om de slapp ut.
Idag lämnar vi alla Cala Gonone och Lise åker bak i skåpet. Hmm. Vi är alltså på Sardiniens östkust och åker nu lite söderut.
Målet är denna fantastiska strand, Cala Fuili.
Sol och bad, men inte bara. Här erbjöds även klättring.
På håll ser det ju som en fullständigt slät och omöjlig vägg, men Filip, till höger, har nått toppen på leden. I klättervärlden graderar man lederna efter svårighetsgrad i enlighet med ett franskt system. Ett är lättast och nio svårast. Och när man kommer upp i svårighetsgraden sex, delar men dessutom in svårigheterna i undergrupperna a,b,c och ibland lägger man dessutom till ett plustecken, för att göra det ytterligare finmaskigt. Här i Cala Fuili avverkade Filip och Lise leder med graderingarna 6b och 6b+.
Nu är vi på en annan klippa och här är det Lise som är i farten.
Ibland ger armar och ben mer intrycket av tentakler, som en bläckfisk som rör sig upp längs berget.
Sedan är det min tur att prova. Jag och Malin, min dotter och Filips lillasyster, hälsade på Filip på Lofoten 2014. Filip hade då varit där ett år och gått på Lofoten Folkehøgskole i Kabelvåg (inriktning klättring och alpint friluftsliv). Inför resan dit köpte vi lite grundläggande klätterutrustning åt oss två (hjälm, sele och världens obekvämaste skor), vilken vi testade med viss framgång. Inte minst Malin var duktig. Sedan hälsade jag som sagt på Filip och Lise i Spanien under en annan husbilsluff och även då gavs det tillfälle till lite klättring. Men, jag kände mig rätt orutinerad och lite spänd inför äventyret som väntade. Nu är jag på en led kategoriserad som en fyra i svårighetsgrad. På ett ställe fastnade jag ett tag innan jag tog mig vidare, men till slut nådde jag toppen. Sedan var det dags för det som nästan är det läskigaste: att studsa ner för berget, helst i närmare 90 graders vinkel mot väggen. Men, kul och väldigt nöjd med mig själv.

När det gäller graderingarna 1 och 2  handlar det tydligen mer om vandringsleder. I en klättrares ögon ska dock sägas. Jag minns när jag, Malin och Filip skulle bestiga Vågakallen på Lofoten och jag tyckte att vi åtminstone när vi närmade oss toppen, ägnade oss åt klättring. Vi kom upp m h a utskjutande stenar som vi tog tag i för att inte ramla ner. Det kallade Filip för vandring, så det var väl kanske en klättringsvandring, svårighetsgrad ett eller två.

Ny dag. Återigen tog vi bilen till Cala Fuili, men därifrån skulle vi vandra till Cala Luna. Inte särskilt långt egentligen, 5,5 km, men väldigt mycket upp och ner. Och nu började jag verkligen känna av trycket över bröstet igen. Filip hade redan ställt diagnosen misstänkt kärlkramp.Han har arbetat som sjuksköterska på en hjärtavdelning och nyligen praktiserat på en hjärtavdelning som en del av sina läkarstudier, så inget som gick att vifta bort som obefogad oro. Jag uppmanade de andra att knata på så skulle jag ta det i min takt. Filip tyckte jag borde nöja mig med att stanna till på en näraliggande utsiktspunkt och sedan gå tillbaka till Cala Fuili. Jo, jo, det kan jag ju göra om det kniper, tänkte jag. Många pauser blev det och jag kom att tänka på när mamma och jag var i Gudbrandsdalen i Norge och åkte skidor. Vi samtalade en del med ett äldre par och en dag var det lite uppståndelse på högfjällshotellet då mannen i fråga hade dött ute i skidspåret. En hjärtinfarkt kanske. Jag minns att jag blev väldigt berörd. Skulle samma öde drabba mig nu? Vad håller jag på med egentligen? Och utsätta Filip för denna vånda…
Helt ensam var jag inte på min vandring. Ödlor i skiftande färger gjorde mig sällskap här och var.
Filip ringde: – Hur går det för dig? – Jo, jag är snart framme. Ser stranden nu. Filip: – Åhh, jag visste det!
För att komma bort till stranden var man tvungen att vada över denna flod. Jag tilltalade paret på ett försök till franska. Vi hade setts ett par gånger på leden redan. – Ser vi så specialla ut? Hur kan du se att vi är fransmän? – Ja, men jag hör ju att ni talar franska.
Det var en jättefin strand med små krypin och gänget tröstade mig med att vi har inte varit här länge alls. Lise hade köpt båtbiljetter tillbaka till Cala Gonone till sig och Reiner, men uppmanade mig bestämt att ta över hennes biljett. Jag var inte svårövertalad.
Längs hela den här kuststräckan tror jag, men inte minst här i Cala Luna fanns det ett antal häftiga grottor.

Intressant tilläggning. Båten kör upp på stranden så långt det går och fäller ut en lång, hopfällbar landgång. Lite vingligt var det att gå ombord, men fiffig lösning. Något för båtarna till Gotska Sandön att ta efter?
Ingen mer vandring nu, deklarerade Filip och Lise. Så, idag stannade vi på stadsstranden. Bilbo protesterade inte nå särskilt längre över att bli utburen i vattnet. Undrar när han ska ha kommit så långt att han kastar sig ut själv.
Jag provade Filips och Lises uppblåsbara SUP:ar förra året när vi var i Hällesdalen. De är rätt ranka, men då stod jag upp och paddlade, förmodligen med senilsnören på glasögonen. Det vågade jag inte nu, jag har redan tappat för många glasögon i vattnet. Foto: Lise
På jakt efter restaurang. Själva stadskärnan i Cala Gonone var rätt mysig.
Här hamnade vi två gånger. Det var egentligen inte meningen. Vi hade slagit oss ner vid ett bord på en annan restaurang, men Filip och Lise blev så störda över bemötandet (var det p g a bemötandet av Bilbo?) att de reste sig och gick ut. Det vara bara att följa med 😉
Sista kvällen tog Filip och Lise med oss på en utflykt till Nuraghe Mannu, ruiner från  romartiden. Man tror att det kan ha varit ett vakttorn som skulle skydda den intilliggande bosättningen..
Trädet får man förmoda är av något yngre datum. Trädklättraren är definitivt av yngre datum.
Tidig morgon och Filip och Lise har skjutsat mig till busshållplatsen. Hej då! Och hej då husbilen! Förmodligen sista gången jag ser dig.
Och vilken tur, där kommer en buss och min appbiljett godkändes av föraren.
Det är tidig morgon. Bussen avgick 06:45 och klättrar upp för serpentinvägarna mot Dorgali där vi tillbringade en natt i början av veckan. Solen är på väg upp ur havet och den här delen av turen bjuder på en hänförande utsikt. Tillbaka i Dorgali tänker jag att föraren måste ha kört fel. I de här gränderna får inga bussar plats. Men, i Italien går det, bara viljan finns och den saknas sällan.
Enligt tidtabellerna hade jag fjorton minuter mellan bussens ankomst och tågets avgångstid. Hmm. Åtta minuters promenad från busstationen till järnvägsstationen. Kändes tight. Skulle jag hitta? Skulle bussen ankomma i tid? Men, det var lugna puckar. Allt var rätt stilla så här mitt i en långhelg, lördagen den 2 maj. Med smalspårigt tåg skulle jag ta mig härifrån Nuoro till Macomer, där jag skulle byta till Tren Italia för vidare färd mot Olbia. Är man spårnörd är det viktigt att hålla rätt på spårvidder också, så det fick jag googla fram: 950 mm. Rena bredspåret jämfört med t ex Roslagsbanan (891 mm).
Här slingrar sig tåget fram längs bergskullarna. Mer spektakulärt var det direkt efter Nuoro, stup och broar som gjorde att man började fundera över italiensk ingenjörskonst eller maffians fuskbyggen. Jag läser dock att det inte finns någon sardisk maffia och att ön idag har låg brottslighet. Det var ju skönt att veta. Det går i rätt makligt tempo och de flesta stationerna såg ut som om de sett sina bästa dagar. Automatiseringen var inte så långt framskriden. Personal även på stationer som såg helt obetydliga ut och vid minsta kostig vi passerade stod en reflexklädd person med någon slags plaststav. Det var inte fullt lika grönt när man kom in i landet en bit, men ändå, betande kor och får och olivlundar.
Det var ingen rusning direkt. Efter en stund började det tränga på lite. Jag såg ingen toalett, men en del utrymmen var lite slutna, så jag frågade konduktören om det möjligen fanns någon toalett ombord. Han beklagade sig, tyvärr inte, men gjorde min fråga till sitt eget bekymmer. Han bad mig följa i tåget dit tidtabellen var anslagen. Han pekade: Här finns en toa på stationen! Väl där visade han halvspringande vägen till en låst toalett som han först efter viss möda lyckades låsa upp. Fem minuter försenade reste vi vidare.
Jag undrar om de som skulle med anslutande tåg söderut blev nervösa över att jag åsamkat tåget denna försening. Det var ju inte heller så att anslutande tåg rullade in på samma plattform. Det var inte ens samma station.
De flesta skulle med anslutande tåg mot Cagliari och för egen del hann jag precis fram till stationen när jag såg det tåget gå, men de andra hann nog.
Jag hade betydligt mer tid till förfogande, men här kommer det, tåget mot Olbia. Nu krånglade dock appen. Det uppstod ett fel, sa den en gång, sa den två gånger, men vid tredje försöket hände något: Du kan inte lösa biljett så här nära inpå avgången. OK. Vad händer nu? Får jag gå på tåget utan giltig biljett? Jag har tidigare erfarenhet av synnerligen stränga, italienska konduktörer. Jag hade dock inget val. Innan det första stoppet såg jag inte röken av någon konduktör. Sedan kom han och jag var i färd med att visa honom vad som gjorde att jag inte hade någon biljett. Möjligen såg han att jag fipplade med appen och fokuserade på andra resenärer och när han kom tillbaka visade han inget intresse för mig längre. Min självbild är att jag inte är en tjuvåkare. Skulle jag leta rätt på honom och förklara min belägenhet? Nä, man ska sitta still i båten har jag lärt mig, men… Ja, jag är numera en tjuvåkare, åtminstone på Sardinien..

Tillbaka i Olbia hade jag någon timme innan jag behövde ta bussen ut till flygplatsen. Jag visste precis vad jag skulle göra. Först gå tillbaka till restaurangen där jag åt den goda pizzan och sedan avsluta med den fantastiska glassen gjord på ricotta och honung. – Pizza? Nä det serverar vi först från klockan fyra. OK, snopet. Den alternativa lunchrätten var inte alls lika god. Nåja, jag får trösta mig med en glass till efterrätt. Nähä, inte det heller, stängt. Vad är detta för komplott?

Nåja vad är en lunch och en glass i jämförelse med den trevliga vecka som Sardinien, Cala Gonone och sällskapet med Filip, Lise, Bilbo och Reiner bjöd på. Stort tack till er och jag hoppas jag inte orsakade för mycket vånda med mina hjärtbesvär. Hoppas Filip och Lise att ni får en fortsatt trevlig upptäcktsfärd.

EPILOG

Redan på Sardinien fick jag en tid till min husläkare, tisdag påföljande vecka. Han började först tala om konditionstest och långtids-EKG eller något ditåt. – Så får du komma tillbaka om en månad.  – Jaha, om en månad… Men, då var planen att jag skulle vara ute och segla. Kan jag komma tillbaka lite tidigare? – Njae, det hinner vi inte. En stunds tystnad följer. – Då remitterar jag dig till hjärtakuten. Snacka om helomvändning! Så jag satte mig i bilen och åkte till Danderyd. På vägen dit slog det mig vad som skulle med hända med bilen om jag nu blev kvar där. Men, det kändes trots allt lite overkligt, det är nog falskt alarm. På hjärtakuten tog Dr. Ann Samnegård emot. Bland hennes meriter märks, möjligen kan det finnas tyngre meriter i hennes CV, att hon har gastat på Aquileja 🙂 Med den äran dessutom. – Vi lägger nog in dig, sa hon. Oh shit! Ett dygn senare var jag opererad för kärlkramp, en slang in i handleden, lite kontrastvätska och se där, det kunde ha smällt när som, som den opererande läkaren uttryckte sig över förträngningen i ett av kranskärlen. Ballongutvidgning och in med ett sk stent (typ armeringsnät), så att kranskärlet fortsätter att hålla sig utvidgat och sedan såg det ut som rena motorvägen, fritt fram. Allt kunde studeras på en monitor. Ytterligare två dygn senare var jag utskriven.

Bilen? Lite tur i oturen, min äldste son Joakims yngsta dotter Agnes hade ramlat och slagit sig så illa att de råkade vara på Närakuten samtidigt med att jag var på Hjärtakuten, så de tog min bil och körde hem när Agnes var undersökt och omplåstrad.

Naturligt nog får jag ju frågan av en massa omtänksamma människor hur jag mår. Det är knappt jag förstår vad de menar. Mår? Jo, jag mår bra. Jaha, hjärtoperationen…

Tanken förskräcker dock. Var det tack vare mina seglingsplaner som jag slapp en hjärtinfarkt? Och vad hade hänt då? Jag blev så tagen efter operationen, som kanske var över på en timma, att det bara brast för mig. Tårarna rann och jag kände en så enorm tacksamhet gentemot de läkare och sköterskor som hade kommit i min väg. Det här måste vara svensk sjukvård när den är som bäst. Jag är väldigt imponerad och tacksam, tacksam över att denna back-up finns där i bakgrunden och tacksam över att få vara med ett tag till 🙂

 

Publicerat

Tidig vårsegling

Rutt: Svinninge marina-Kalvholmen-Krokholm (Säck)-Svinninge marina

Datum: 17-19 april 2026

Gast: Roland Stenberg

Under ett tiotal år vinterförvarade jag båten på Rosättra båtvarv, d v s varvet som byggt båten. Under ungefär lika många år charterseglade jag och såg till att segla ner båten till sin sommarplats i Svinninge marina under tidig vår för att vara beredd att ta charteruppdrag. Dessförinnan hade jag stått och frusit i förvaringshallarna på Rosättra för att få båten vårrustad.

Och ibland ramlade uppdragen in. Jag minns särskilt en udda, men väldigt trevlig grupp en långhelg i april, en amerikanska, en italienare, en nyzeeländska, en kanadensare och så det sistnämnda parets lille pojke, några år gammal som var brittisk medborgare. Snacka om mångkulturell segling.

Det jag lärde mig av dessa tidiga seglingar var att det i de flesta fall var fantastiskt att komma ut så tidigt i skärgården. Det var ju bara jag och mina eventuella gastar och så fåglarna och var vädret med oss var det ju så där krispigt härligt också.

En gång var det dock så krispigt att isen frös i Vätösundet, men det är en historia för sig. Den kan du läsa här.

Numera fryser jag inte för att få iordning båten på våren, utan har den istället i vattnet över vintern, så bara isen har gått är jag i princip redo att segla. Kallt kan det vara ändå när man seglar, men med skoteroveraller i beredskap behöver man inte frysa.

Det skulle blåsa ostligt på fredagseftermiddagen, lika med motvind, men vid bryggan i Svinninge blåste det västligt, så vi skyndade oss iväg. Vi hann väl komma en sjömil eller så, så dog vinden och snart hade vindriktningen inordnat sig i enlighet med väderprognosen. och vi fick börja kryssa i svag vind. Trälhavet är tomt på båtar.
Kalvholmen är nog en väldigt vanlig förstahamn när man ska ut på fredagskvällen och man har sin båt i krokarna. Jag vet inte hur många gånger jag legat här och Roland bekräftade samma bild. Han var förr delägare i en båt som låg i Grisslinge och vart gick han på fredagskvällen om inte hit.
Närkontakt med naturen är ju trevligt, bara man inte trasslar in sig för mycket.
Lite längre ut lördag och tillbaka in söndag. Så, vart tar vi vägen? Får vi någon vind idag? Egentligen hade vi ju inte bråttom och förmiddagen passerade utan att vi egentligen kom någon vart alls. De som är bekanta med området vet att en förmiddagssegling från Kalvholmen till Grinda betyder att man nästan bara ligger och guppar. Men, vad gjorde det, solen sken och luften var frisk. Hjälmö Västerholme, Träskö Storö, Säck eller kommer vi kanske bara till Gällnö med den här vinden. Vinden kom dock och vid lunch kunde vi börja segla på riktigt. Först lite kryss, men efter Grinda gick vi norrut och fick nästan lite halvvind. Nu var vi i leden upp mot Finnhamn.
– Fast vore det inte trevligt att komma till Säck ändå? Inte den vanligaste rutten att gå från Grinda till Säck via Finnhamnsleden, men det går att tvära söderut. På köpet fick jag då också upptäcka för mig nya seglingsvatten. Den här skylten har jag i alla fall aldrig sett förut, i alla fall inte ute på vattnet. Eller jo, i Bohuslän förra året (skrolla alldes till slutet).
Roland hade en i mitt tycke cool mössa på sig. Han var dock inte lika övertygad om att den var så cool och slet av sig den så fort kameran kom fram. Han var lite för långsam den här gången.
Inte bara Säck är fint, klipporna utanför det trånga sundet som leder in till fladen är fantastiskt vackra.
Förtöjda, återstår bara att sätta på kapellen, så blir det …
…belöning i form av tjeckisk öl och ögongodis. Det är alltid spännande att ta sig in i fladen tidigt på säsongen när vattenståndet är lågt, men vi hade hela 30 cm tillgodo på det grundaste stället. Och även denna tidiga vårdag var vi ensamma i fladen som sommartid kan vara knökfull med båtar.

Vi gick en runda på Krokholm och Söderholm. Märkliga namn på dessa holmar som numera vuxit samman till en ö. Märkligt i den betydelsen att de faktiskt skrivs som om det nästan vore obestämd form. Bebyggelsen på Söderholm är inte den allra charmigaste. Ser nästan lite fallfärdigt ut.

Även denna natt gick värmaren för fullt och när vi stack ut näsan nästa morgon var det sex grader i luften. Så vad passar bättre då än ett värmande dopp. Det var ju varmare i  vattnet, hela åtta grader. Roland köpte inte den logiken och avstod från morgondoppen.
Lunchen förbereds innan vi kastar loss. – Vad blir det för gott idag? – Laxwraps! – Mmm…

    Ett av de mer bisarra önamnen i Stockholms skärgård måste väl vara namnet på denna ö, Fårdöden. Vad var det för olycka som föranledde detta namn? Jag söker, men hittar bara en allmän förklaring att boskapen drevs ut till nya betesmarker under sommaren. I den trånga farleden norr om ön är det rätt grundfyllt, så här kanske djuren kunde ta sig från sten till sen, men om det då var strömt och ullen blev blöt och tung kunde olyckan vara framme och några får fick sätta livet till. Tja, kanske var det så.
Under en timme eller så skedde vaktavlösningarna vid rodret utifrån gjorda Wordfeud-drag. Jag har spelat i perioder och just nu spelar jag med Roland och Sabine, precis som Roland en gast på Aquileja från sommaren 2025. Roland inspirerade mig att betala för programmet och det var sannerligen överkomligt, 75 kr. Så nu får jag,  bland mycket annat, veta att jag spelat 296 fullbordade matcher, vunnit 182 och förlorat 114. Hmm, Maria och Olle ni står säkert för en hel del av de förlusterna. Men, jag har 1970 rankninspoäng, vilket sägs vara avancerad nivå. Någon mer som vill spela?
Vi hade vinden med oss idag, en kylig ostvind. Nästan så att man ville dra på en extra tröja under seglarstället. Men skoteroverallerna fick ligga oanvända. Oftast tar jag den lilla omvägen över Saxarfjärden istället för genom Lindalssundet, men med en hyfsat frisk medvind och få båtar ute kändes Lindalssundet lockande idag. Apropå båtar, vi såg faktiskt hela fyra segelbåtar, varav en med segel uppe. Det måste ha varit rekord för min del denna tid på året. Men, våren kom rätt tidigt i år. Eller kom den bara plötsligt? Har ni förresten funderat över klockan som står där, vid inloppet till sundet. Jag googlar och får veta att den har med ett äldre mistsignaleringssystem att göra. Må dä?! Vad kan en klocka ha med det att göra? Och har ni funderat över den lilla borgen längre in i sundet? För många år sedan fick jag lära mig av en gammal klasskompis syrra vars familj har hus i sundet att den uppfördes av en släkting till familjen. Bara på kul så där.

Tack Roland för en härlig helg! Det är trevligt att hänga med dig. Du är varmt välkommen tillbaka och kanske tillsammans med EvaMonica då.

Publicerat

Klimpfjäll

Rutt: Åkersberga-Gävle (Gävlebro)-Sundsvall (Birsta)-Sollefteå-Vilhelmina-Klimpfjäll-Stornäsbron-Åsele-Harmånger-Åkersberga

Datum: 21 februari-1 mars

Medresenär: Liza Eriksson

”Vilka är sugna på en skidvecka i Klimpfjäll v9?” dök det upp som ett evenemang i en Facebook-grupp. ”Möjlighet till både längd, slalom och skoter. Boende i parhus med egen bastu 500 kr/dag för eget rum eller 250 kr för delat rum.”

Viktig språkkunskap för en sörlänning: Betoningen i Klimpfjäll ligger på första stavelsen 🙂

Klimpfjäll? Oavsett uttalet, lät det vagt bekant, men gick det verkligen att åka utför där? En koll på nätet vederlade mina dubier. Men, det är ju jättelångt bort, drygt 80 mil. Ändå, jag hade ingen skidresa bokad i år och vecka 9 var ju fri. Förvisso sportlovsvecka i Stockholm, men det här var ju Västerbotten och där infaller sportlovet v 10. Jag har tidigare erfarenhet av en vecka 9 i Tärnaby och då var det nästan tomt i backarna. Det är ju en lyx att få kunna stå på utan oro att köra på någon eller i ännu högre grad, utan oro att bli påkörd.

Det var Liza som låg bakom inbjudan på Facebook och efter ett samtal var jag välkommen att haka på. Jag hade ingen aning om vilka de övriga skulle kunna tänkas bli, men tänkte på alla mina seglingar med gastar som inte kände varandra. Kan de, kan jag! Nu visade det sig dock att Liza hade svårt att få ihop ett gäng att fylla huset med, många kansken, hur tar man sig dit, långt bort och allt vad det var, så det blev bara vi två. – Känner du dig bekväm med att åka iväg med bara en främmande man?, frågade jag och tänkte att hon kanske ville ställa in nu. Hon lät närmast förvånad över frågan, men Liza visade sig också vara en dam med rätt mycket skinn på näsan.

Resan tog ju en förskräcklig tid, drygt tolv timmar inkl matstopp och bunkring mm. Ändå kändes det rätt OK. Är det så att man ställer in sig på det från början och att vägen därmed ändå inte känns så lång? Vägen kändes också bättre än dem till t ex Sälen- eller Härjedalsfjällen.

Bunkra gjorde vi i Vilhelmina och valet av ägg kändes självklart.
Det var ju kolsvart när vi kom fram, så desto mer spännande att dra upp rullgardinen morgonen därpå för att se var någonstans jag hade hamnat. Jag var inkvarterad i nedervåningen i familjens parhus. Om jag minns rätt nu, var det Lizas mormor som köpte huset för många år sedan. Klimpfjäll var i alla fall liktydigt med vinter för Liza.
Ingen dålig belöning av att kliva upp tidigt. Nedanför syns även den nybyggda bastun, så ny att vi skull få äran att inviga den. Förut hade man lånat grannens bastu, men nu ville de ha sin bastu för sig själva, så familjen fick bygga en egen. Först gällde det bara att skotta en gångväg fram till bastun och ladda med ved.
Jag tog på mig jackan och tittade mig omkring och alldeles nära ligger Norgefarargården. Gården började byggas 1832 och fungerade som en anhalt för bönder och deras hästar där de kunde få logi på sin väg till handelsplatserna Kroken och Mosjöen i Norge. Riksgränsen går bara ca 20-30 km bort.
Till husets utrustning hörde även denna käpp. Kanske något man borde införskaffa när man blir lite skröpligare. Backspegeln förstår jag, men ringklockan? Kanske kommer man upp i sådan hastighet med käpp att man behöver varna sina medtrafikanter för sin framfart.
Första dagen valde vi åkning i backen. Det här var nog den längsta liftkön jag såg häruppe. Jag tror jag hörde att vi var runt trettio personer i systemet. Ett dagskort kostade 455 kr, fast jag upptäckte nu att för 65-plussare, skulle det egentligen ha kostat bara 365 kr. Jag får väl ta det som en komplimang att jag inte såg äldre ut. Men, hur kan man få detta att gå runt?
Det finns ju en annan sida av detta att bara kunna gå rakt in i liften och åka ner för backen i full fart utan en massa andra skidåkare i vägen, systemet är litet och har därmed inte samma dragningskraft som de lite större skidorterna. Här får man nöja sig med två släpliftar och en knapplift.
På en av topparna hittar vi Klimpgubben K2. Jag får lära mig att det var en kvinna från Stockholm som blev förtjust i Klimpfjäll, flyttade upp och nu driver det här stället. Kanske var det inte hela historien, träffade hon månne en Klimpfjällsgubbe också som hon blev förtjust i? Kvinnan ifråga träffade vi dock inte idag då hon tydligen skulle åka Vasaloppet. Jag frågar en i personalen som är på plats hur det är med längdåkning i området. Nja, bekänner hon, i Klimpfjäll åker vi ju mest skoter. Jag kommer nu inte ihåg exakt vad hon sade, men nämnde hon att det gick två längdskidåkare på hundra skoteråkare? Verkar inte helt osannolikt i alla fall.
Lugnet och all snön bidrog till känslan av att ha hamnat långt, långt bort.
Affärsutbudet som annars brukar vara så slätstruket och likartat vart man än kommer, vad glad man då blir när man kan hitta lokala specialiteter som t ex rökt renkorv. Här gonar vi oss i eftermiddagssolen ”hemma” vid huset. Näst gång i eftermiddagssolen blev det vedrökt skinka, tror jag det hette. Lika gott det. Ölen var dock tjeckisk importerad från Åkersberga.
Jag har under flera år tänkt att jag borde skaffa nya turskidor. Men, jag går och tänker att ja, det borde jag ju göra, utan att det händer något. Kanske kommer det på rea har jag tänkt, men inte kom det på rea, det jag sökte. Men, nu jäklar, fyra dagar innan avresa fick jag för mig att nu skulle det ske. Helt inställd på att betala dyra pengar, nu när alla vintersportgrejor gick åt som smör i solsken. Jag sökte lite random på nätet och råkade hamna i en butik i Storuman. Skulle vi åka igenom Storuman tro? Nä, det låg en bra bit bort. Med Stockholmsmått mätt i alla fall. -Jag kanske kan skicka dem med bussgods, sade den trevlige säljaren. I väntan på besked sökte jag dock vidare och hittade exakt samma skida till nedsatt pris i Stockholm. Kors i taket. Butiken i Storuman prismatchade dock och inte bara skidorna utan man sänkte även priset på bindningar och skins. Högst otippat att kunna göra en så bra affär bara några dagar innan sportlovet. Jag kände mig väldigt nöjd 🙂 Skidorna? Åsnes Amundsen Fram, med BC Magnum-bindning och nylonskins. Och skidorna stod snällt och väntade hos Handlarn i byn, dit de kommit med buss. Numera Länstrafiken, men fram till 1990 ungefär, var det Postens diligenstrafik som hade hand om busstrafiken häruppe. Man körde med roliga fordon, halva fordonet var buss och den andra halvan lastbil, s k skvadrar.
De olika färgerna till trots är det egentligen ett och samma spår som slingrar sig fram i skogen och vidare upp på lägdan. Lägda är tydligen norrländska för odlat fält eller dylikt. Här var det också som en liten platå. Man kunde vända tillbaka utan att ha fullgjort hela varvet, men som längst kunde man komma upp i ungefär en mil.
Måndag var ingen optimal dag för längdåkning. Det hade snöat mycket och spåren gick knappt att finna, så den där pirrande känslan av att åka på nya skidor infann sig inte riktigt. – Var det inte en turskida du hade köpt?, kanske vän av ordning invänder. Så sant, men allt är kompromisser och den här skidan är inte jättebred, utan precis så bred att den även ska få plats i preparerade spår. Det var ändå inte läge att ge sig ut på fjället, djup och lös snö så fort man hamnade utanför det icke-existerande spåret. Krokiga fjällbjörkar en bit ut i terrängen erbjöd förvisso bra sittplatser för fikapausen, men skidorna fick man se till att behålla på sig, annars hade man nog inte sett röken av dem mer. Och vad hade hänt om vi lämnat skidorna i spåret och pulsat fram till den utvalda fikaplatsen? Drunknat?
Den nya bastun hade precis besiktigats, så vi fick den äran att premiärbada i den.  Och i en vedeldad bastu kan man sitta läääänge och filosofera och nästan hamna i en meditativ sinnesstämning.
Dag 3 var det återigen solsken och en massa ny snö i backen. Träden var så där vackert snötäckta och solen kom inte så mycket högre än att grenarna silade solstrålarna.
Vi fick höra att det imorgon skulle komma en hel busslast med ungdomar från Botkyrka. Shit, kanske uppåt sextio personer i backen då. Nu gällde det att passa på. Manchestern låg kvar till långt in på eftermiddagen och i en av pisterna noterade jag att vi var de första åkarna för dagen och då var klockan ändå runt 14.
Det var ju rätt snälla backar, men man kunde ändå få bra fart och i alla fall en av pisterna ansågs vara svart. Positivt för mig var att jag kunde testa mitt knä utan allt för överdriven ansträngning. Jag ramlade ju ner i en förpikslucka i somras, vilket tydligen genererade en fransig menisk. Kände inte alls av den, vilket naturligtvis var en stor lättnad.
Häftig bergstopp. Kan den heta Durrenpiken (1286 m ö h)?
Och de här vackra topparna, vad kan de heta? Kan det vara de norra Borgafjällen? Vi pratade faktiskt om att göra en dagsutflykt till Borgafjäll, som erbjuder lite mer varierad utförsåkning, men det var nästan två timmars bilresa en väg, så det kändes som i längsta laget. Med skoter hade vi tydligen pipit över på en kafferast.
Lite varannandags väder hade vi i början. Idag var spåren välpreparerade. Så länge jag ägnade mig åt utförsåkning stod jag på benen, men i längdspåret rasade jag. En klassiker: lång utförslöpa slutar med en tvär kurva och jag stöp på näsan. Så det som knät fixade i backen kändes i stunden i alla fall, lite värre, när jag fick någon ogynnsam vridning av knät. Inte värre dock än att det rätt snabbt gick över. Men, hur ofta har jag inte hört att – Nä, jag har lagt utförsåkningen på hyllan. Det är för läskigt. Hmm, kanske är det tvärtom, att det är längdåkningen som är den riskabla sporten? Dan innan jag skriver detta pratade jag med en kille som skulle ha kört Vasaloppet, men under en träningsrunda på plant underlag ramlade han och slog sig så illa att han fick ställa in. Dag 4 nu och under eftermiddagen smög sig en förkylning på, vilken utvecklade sig till en riktig mancold. Påföljande dag fick bli lite av en innesittardag för min del.
På eftermiddagen kände jag till slut att det fick vara nog med självömkande och frisk luft blir ju lätt beroendeframkallande, så jag hängde med Liza ner till hotellet. Möjlighet till både längd, slalom och skoter basunerade hon ju ut i sitt inlägg på Facebook. Hon glömde möjligheten till sparkåkning. Vägarna hålls ju föredömligt fina här, inget grus, ingen sand, inget salt här inte. Men, som alltid finns det två sidor av myntet. När det var lite mulet som nu, var det bitvis svårt att se var vägen befann sig. Den lilla byn till trots körde jag fel två gånger när jag skulle ner till Handlarn i måndags för att hämta mina skidor. Jag såg helt enkelt inte avtagsvägarna jag borde ha svängt in på.
Fredag och ännu lite friskare. Mitt hälsotillstånd alltså, inte vädret. Förutom ett par dagar hade det faktiskt varit ganska milt på dagarna, bara några enstaka minusgrader. Idag skulle ett Pokerrun på skoter gå av stapeln. Det lät ju lite kul. Nu var det runt 35 år sedan jag körde snöskoter och den gången skedde det på en sjö i Hälsingland. Kört i riktig terräng hade jag aldrig gjort förut. För att jag skulle få öva lite innan start, drog vi upp på fjället och kom ikapp denne skidåkare. Han hade parkerat sin skoter en bit ner och skulle nu försöka skjuta en eller annan snöripa. Undrar hur det gick.
Jag förundras över att jag faktiskt är i fjällen och kör skoter, så detta är en selfie jag nog aldrig hade trott att jag skulle ta. Jag som har greppat min imaginära hagelbössa när horderna av skoteråkare kommit och stört friden och lämnat avgaser efter sig när vi velat njuta av friden i Funäsdalsfjällen. Men, det går inte att förneka. Kul var det!
Egentligen hade vi skrinlagt planerna att köra upp på fjället, då vädret inte medgav någon längre sikt, men allt eftersom blev gluggarna i molntäcket allt fler och större och vi kom närmre och närmre Slipsikstugan, vilket var målet enligt den ursprungliga planen. Just här hade dock snön blåst bort. Vi hade möjligen kunnat köra utanför leden, men vi var inte riktigt utrustade för en sådan här tur och Liza ville inte chansa att ge sig utanför leden utan spade, för det fall vi skulle fastna. Sedan kom det en kille och körde runt kullen med den bortblåsta snön, så det hade säkert gått bra för oss också, men det var nog klokt att inte chansa.
Det var ju helt magnifikt här uppe på fjället. Jag sprudlade av entusiasm. Liza var mer luttrad: – Jo, jag vet!
Dags att köra ner igen, så vi kunde få i oss lite lunch innan tävlingen.
Vid ettiden samlades ca 25 skotrar på isen nedanför byns hotell för att förbereda sig för starten i Pokerrun.
Per skoter skulle man ta sig runt en bana och få ett förseglat kuvert vid fem olika kontrollstationer. Spelkorten i kuverten skulle bli ens pokerhand för den avslutande pokerrundan på hotellet.
Dagens coolaste skoter var väl denna veteranskoter från, 81 eller 82. Den ägdes och styrdes av denne stolte Umebo och han hävdade sig väl i racet. Det lät som om Liza med sin moderna hyrskoter hade svårt att hålla jämna steg med honom.

Och hur gick det då? Som nybörjare var det ju en viss anspänning förstås. Det knepigaste var egentligen att se var skoterleden gick någonstans. Allt var lite jämnvitt. Ibland visste jag inte heller åt vilket håll jag skulle köra när leden delade sig, men det fanns ju gott om andra som glatt ledde mig åt rätt håll. Visst blev jag omkörd av några skotrar, men jag tyckte ändå att jag körde på rätt bra. Så bra att jag fick förebråelser av Liza för att jag måste ha fuskat, jag kunde omöjligen ha tagit mig runt så snabbt, menade hon. Naturen hann jag inte njuta så mycket av, men kul var det. Nu var det ju inget race på tid, men det verkade få ta notis om. Man körde på i full fart. När jag ett kort ögonblick, nere på isen, vågade kastade ett öga på hastighetsmätaren var jag uppe i 75 km i timmen. Det kändes som en fullständigt svindlande hastighet.

Mina kuvert gav mig en hand med par i tior. Ingen vinnande hand med andra ord. De med de fem bästa händerna fick delta i ett slutspel. Vinnaren kammade hem alla anmälningsavgifter, 5000 kr.
Efter tävlingen samlades vi i puben på hotellet och flera goa, norrländska gubbar ville gärna växla några ord. Här har Stefan, lokal kändis, slagit sig ner. Han drev Circle K-macken i Vilhelmina under ca 30 år och tillsammans med sin fru bodde de mer eller mindre på macken som hade öppet dygnet runt, årets alla dagar. Bra med pengar lät det som, men man har ju hört att det inte är bränslet man lever på, men två öre litern hävdade han att de fick. Det var ändå mindre än vad jag trodde. Jag googlade lite och enligt tidningsuppgifter har han firat varje jul på macken sedan han var bebis till dess han stängde igen för två-tre år sedan. Som jag fattade det kom de väl till slut till insikt om att livet inte bara var att jobba och tjäna pengar. Man ska ju ha tid att njuta av dem också.

Någon kanske undrar vad det kostar att hyra en skoter. 1600 kr/dag, men vi lyckades pruta ner det till häften. Vi skulle ju bara vara med på Pokerrun. Sedan fick vi ändå hämta skotrarna så tidigt att det ändå blev nästan en heldag.

Lördag och sista skiddagen. Det lät först som om det skulle bli fint väder, men i fjällen växlar det fort. På förmiddagen var det både snö- och vindbyar (upp till 13 m/s) i prognosen. Backarna lät inte längre så lockande, så jag gav mig ut i skidspåret istället. Den fina grenen jag hade sett ut att sitta på när det började kurra i magen och suga i kaffetarmen var dock av klent virke. Inte helt lätt att ta sig upp igen ur snögropen.
Jag hittade en ny gren och ser ner mot skoterspåret. Återigen störs jag av det ständiga bullret. Jag fick associationer till skogsavverkning, som om det var ett antal motorsågar igång. Som sagt, det var ju kul att prova på att köra skoter, men jag skulle gärna hitta någon plats i de svenska fjällen där man är förskonad från buller, oavsett om det handlar om skotrar eller helikoptrar. Jag minns en sommar vid Kebnekaises fjällstation. Det kändes ju emellanåt som om man befann sig på en flygplats. Hur blev det så? I Norge tycks ju situationen vara en helt annan. Jag googlar kort på ämnet och läser att ”Skoteråkning är generellt förbjuden eller strängt reglerad i stora delar av den svenska fjällvärlden”. Pytt, säger ja, för i nästa andetag säger man att trafiken är begränsad till särskilda skoterleder, men vad hjälper det när bullret sprider sig vida omkring. Om inte förbud, när kan man istället hoppas på elskotrar?
Spåren var i alla fall perfekta, så egentligen borde jag tagit mina spårskidor istället, så kanske jag hade åkt två varv. Mot slutet blev det en nästan suggestiv inramning med både snöfall och solsken på en gång.
Dags att åka hemåt igen. Mellan Vilhelmina och Klimpfjäll kör man på Vildmarksvägen. Sug på den. Vildmark. En enfilig bro över Stornässundet. Ni kan ju förstå att man inte möter många bilar på vägen.
På vägen upp var det mörkt, men nu kunde man njuta av det fantastiska landskapet. Folk var ute på isen och fiskade och på en del ställen hade isen släppt (eller hade den aldrig lagt sig?) och vattnet forsade fram. Vi åkte förbi Ättestupan vars röda brant tydligen givit upphov till historier om ond, bråd död. Man åker igenom byn Saxnäs, en ort känd för nästan hundra år av vinterturism. Åt andra hållet, väster om Klimpfjäll är vägen bara öppen 6 juni – 15 oktober. Det lär ska vara en fantastisk upplevelse att köra direkt efter öppnandet, som i en kanal tömd på vatten omgiven av murar med snö. Man får väl hoppas att det bara gäller en del av sträckan så att man får njuta av utsikten också. Denna Sveriges högst belägna, asfalterade väg viker söderut vid Stekenjokk (strax innan gränsen mot Norge) och leder vidare mot Stora Blåsjön, Gäddede och Strömsund. Det är ju namn på platser som bara de får i alla fall min fantasi att gå igång.

Det känns som om jag varit väldigt långt bort. Det var spännande att komma hit och tack Liza för ditt initiativ! Även om man hade både backar och skidspår för sig själv, så kanske åkningen ändå var lite begränsad. Det stämmer nog som någon sa, att man ska vara en hängiven skoteråkare för att få ut tillräckligt av en vintervecka här. Ska jag åka hit igen, skulle jag vilja göra resan under sommaren. Vandra i den storslagna naturen och uppleva hela Vildmarksvägen. Jag antar också att människorna här är lika trevliga, öppna och nyfikna på sommaren som dem vi mötte under denna vintervecka.

 

Publicerat

Indien 3 (3): Karnataka och South Goa

Candolim – Vasco  da Gama – Hosapete Junction – Hampi med omgivningar – Hosapete Junction – Collem – Dudhsagar Falls – Collem – Agonda Beach – Bogmallo – Goa International Airport Dabolim –Mumbai Chhatrapati Shivaji International Airport – Flughafen Frankfurt – Stockholm Arlanda flygplats – Täljöviken

Datum: 28 november – 7 december 2025

Att boka en tågbiljett visade sig vara förenat med lika mycket strul som att få visum. För att boka en tågresa ska man först registrera en profil. Inget konstigt med det. Som en del i denna process och som innehavare av utländskt mobilnummer får man erlägga en avgift för att ta emot en verifieringskod som ska skickas via SMS. Den kom dock aldrig. Jag tog flera gånger kontakt med den indiska järnvägens kundtjänst, utan att det ledde till att jag kom närmare en lösning. Som vanligt tar jag hjälp av Chat GPT när något skiter sig. Hen suckar medlidsamt över den indiska järnvägens webbplats och föreslår alla möjliga kreativa åtgärder som att t ex tömma cache-minnet, testa en annan webbläsare, använda inkognito-läget, byta telefonens språk till indisk engelska, testa annan sajt mm. Inget hjälper, så jag landar ändå i att upprepa proceduren från scratch och betala utlänningsavgiften en gång till, men då stupar det på att mitt upprepade lösenord inte sägs överensstämma med det jag angav i det första fältet, fastän det är identiskt. Och nej, inga dolda mellanslag eller dylikt. Tillbaka till kundtjänsten, men då möts jag av ”We are having an issue.” Menar du, tänker jag irriterat. Jag är ju lite envis av mig och ger mig inte första taget, men efter att ha spenderat runt åtta timmar på detta ger jag upp och vänder mig till sonen DMello (namnet på både pensionatet och dess ägare). Han försöker aktivera sitt konto, men lyckas inte. Han försöker få tag på en resebyrå, men de svarar inte. Dagen därpå låter han meddela att han registrerat ett nytt konto i sin frus namn och nu lyckats beställa en biljett. Puh! Förmodligen hade det enklaste varit att köpa ett lokalt SIM-kort. Lärdom till nästa gång.

I ottan fredag morgon den 28 november ger jag mig iväg med taxi från Candolim till Vasco da Gama. Märklig upplevelse att huvudgatan ligger där mer eller mindre övergiven. Mest några hundar som är vakna. När vi når floden blir det dock ett folkliv utan dess like. Det är fiskmarknad och nu låter det och luktar det, bilar, moppar, människor, djur och salustånd huller om buller i god indisk ordning.

Något som slagit mig flera gånger är att jag inte riktigt vetat vad jag har haft att förvänta mig, men att det ändå inte blev som jag förväntat mig. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Det här är järnvägsstationen i Vasco da Gama och slutpunkten på järnvägslinjen för bl a långväga passagerartåg. Jag blev bara förbluffad när jag insåg att vi var framme. This is it!
Jag hade hört att det skedde en hel del försäljning av mat och dryck på tågen, men jag tänkte att det nog var bäst att bunkra lite innan.
Lite frukt är alltid bra. Jag öppnade ryggan och tog upp mina pengar för att betala, tog min påse med frukt för att gå tillbaka över gatan och upp mot stationen. – Stopp, hojtade någon på andra sidan gatan. Jag hade gått iväg utan att stänga facket till ryggan och prickat ut en snitslad bana med diverse tillhörigheter, bl a mina pengar. Ännu en gång hade jag änglavakt. Jag plockade upp mina grejer och visste knappt hur jag tillräckligt skulle tacka min välgörare.
Rejält med dragkraft. Två bastanta diesellok. Fast, varför diesel? Det hänger ju kontaktledning ovanför loket och såvitt jag kunde se gjorde det det under hela resan till min destination, Hosapete Junction.

Egentligen var det Hampi jag var på väg till, men dit går det inga tåg. Kanske var Hampi lite väl långt bort för en avstickare. När jag för mitt barnbarn skulle visa på jordgloben vart jag skulle resa, såg Indien så litet ut. Men, Indien är stort, drygt sju Sverige skulle rymmas på Indiens yta, så nästan vart man än ska är det långt bort. Hampi ligger i grannstaten till Goa, Karnataka. Den hade jag aldrig hört talas om, men så fick jag lära mig att huvudstaden i Karnataka är Bangalore. Då ringde det en klocka, Indiens Silicon Valley. Fast egentligen heter inte staden Bangalore längre. I likhet med många andra städer har man gjort sig av med de koloniala namnen, så numera är Bengaluru det officiella namnet. Hampi för övrigt, är storleksmässigt en liten skitstad med knappt 3000 invånare (2011), men som ni säkert anar finns det ändå något som lockar där.

Hur är det man säger? Same, same, but different. Bagage och handikappade lastas in i samma vagn.
Det var ett långt tåg, svårt att urskilja de sista vagnarna, men minst 12 vagnar.  För en gångs skull motsvarade förväntningarna verkligheten. Tågen var lika fula som jag hade föreställt mig.
Jag hade lite svårt att urskilja från min biljett vilken vagn och vilken plats jag hade. Det enda som liknade något i den stilen var ”Booking Status: CNF/B2/41/LB”. Men, ”Booking Status”? En vänlig indier, oklart om han var en random, vem som helst, eller om han var en järnvägstjänsteman, pekade i alla fall på delen ”Booking Status” på min biljett och konstaterade att detta var min vagn och ja, det verkade väl rimligt. LB skulle ju kunna vara Lower Berth och det fanns också en sådan som hade nummer 41, så jag var nöjd. Berth? Ja, detta var ett nattåg med liggplatser och där hamnade man även om man bara skulle åka under dagtid.

Inför avresan till Indien hade jag läst följande: ”Ett av de mest genuina sätten att transportera sig på i Indien är att åka tåg. De håller aldrig tiden, det är stundtals väldigt trångt och det är svårt att hitta rätt vagn, men det är en upplevelse för livet. Du träffar garanterat en massa nyfikna människor som gör resan till ett äventyr.” Sanna mina ord!

Vi började dock röra på oss, nästan på utsatt tid, men efter kanske hundra meter stannade vi igen och så rörde vi på oss igen i slow motion innan vi kom upp i någon slags marschfart, som dock inte kändes som så mycket mer än 50-60 km/tim. Sedan höll det på så där fram och tillbaka ett tag, men på vissa sträckor lär en hastighet om 110 km/tim ha varit tillåten.

Efter några uppehåll på vägen dök konduktören upp och konstaterade att jag satt i fel vagn och när jag i efterhand jämför biljetten med fotot, ser jag ju nu att det står ”BV2” inte ”B2”. – Du får gå av och byta vagn. Vi hade just då ett stationsuppehåll. – Men, hur mycket tid har jag på mig för det? Då såg han lite osäker ut och lät mig sitta kvar till nästa station. Sedan kom någon med vad som såg ut som en betydligt enklare dräkt jämfört med konduktörens strikta uniform. – Sitt kvar du!

– Vem var det?, frågade jag min nyvunna bekantskap Ramesh (till höger). – Han har hand om linnet. Det var ju vad vi i Sverige skulle kalla för en liggvagn jag satt i. Den delen av tåget jag satt i skulle till Hyderabad, men längre fram skulle tåget delas. Enligt Ramesh skulle tåget delas först efter det att jag klivit av, så det var ingen fara, menade han. Hoppas han är välinformerad, tänkte jag. I gången kommer någon säljare och det såldes verkligen allt möjligt ombord, godis, chips, vatten, någon slags piroger, lunchlådor och mycket mer. Ramesh visade upp en kartong med sötsaker han hade köpt och faktum är att jag senare köpte en likadan kartong som jag har med mig hem, men ännu inte öppnat. Något för julen kanske. Om jag minns rätt skulle Ramesh hem och hälsa på sin mor och syster. Själv bodde han i Vasco da Gama. Eller var det tvärtom?
Så småningom började järnvägen gå igenom regnskog och det blev allt bergigare. Man märkte att loken fick kämpa på. Det är vackert och det var lite befriande att konstatera att det fanns stora områden, utan en massa människor överallt. Det pågår mycket spårarbeten och enligt skyltarna ämnade åt lokföraren får han bitvis inte köra fortare än 20 eller 30 km i timmen. Jag såg en varningsskylt för djur, var det en björn som var avbildad? Finns det verkligen björnar här? Lite senare kom en motsvarande skylt, men med en elefant på. Hur mycket kan man egentligen lita på Chat GPT? Hen bekräftar i alla fall att här ska finnas  båda sloth bear (dvärg-/läppbjörn) och asiatisk elefant.
Jag hade en överbliven öl med mig som jag öppnade och började inmundiga. Alldeles ifrån sig, störtar någon fram till mig. – Häll ut den där inne på toan omedelbart! Järnvägspolisen är ombord och du kan få böta. Att dricka alkohol ombord, även om det så bara var en öl, var förbjudet. Kanske jag hade kunnat räkna ut… Jag kunde välja mellan en vanlig toa, d v s utan stol, eller WESTERN STYLE. Båda luktade lika illa.
Vid gränsen mellan Goa och Karnataka var det, hör och häpna, en slags tullkontroll. Jag hade noterat att det på de flesta produkterna fanns ett MRP (Maximum Retail Price) angivet och detta lär även ha inkluderat moms och skatter och på många produkter noterade jag att det stod att de endast fick säljas i Goa. Nu lärde mig Ramesh att skattesatserna i Goa var mycket lägre på alkohol, så många tyckte tydligen det var frestande att bunkra där och hoppas på det bästa. Den här tulltjänstemannen uppehöll sig länge vid en av passagerarna och kom sedan släpandes på en säck som det stod socker på. Ramesh menade att säcken nog innehöll något annat än socker.

Enligt Times of India är alkoholskatten i Goa den lägsta i landet med en skattesats om 55 % (vilket tydligen är betydligt mer än för bara några år sedan) emedan den i grannstaten Karnataka som jag nu kommit in i, ligger på 80 %.  ”A bottle of alcohol that costs Rs 100 in Goa will set you back by Rs 305 in neighbouring Karnataka.” Oavsett om det var menat som påslag eller som andel av slutpriset förstår jag inte hur de fick den matematiken att gå ihop, men så stod det i alla fall. Jag fortsätter att grotta ner mig och Indien har tydligen fem olika momssatser och momsen delas mellan delstaten och den centrala regeringen så länge transaktionen håller sig inom en delstat, men sker försäljningen från en delstat till en annan blir det genast krångligare. Det låter väldigt indiskt, varför göra det enkelt?

Den störste arbetsgivaren i Indien är järnvägen, med över en miljon anställda.  På varje station vi passerar står en typ tågklarerare och visar en grön flagga och varenda järnvägsövergång tycks bevakas  manuellt. Är det så här i hela Indien förstår jag att man behöver mycket personal. Just här ledde de fällda bommarna inte till någon nämnvärd trafikstockning, men ofta blev det långa köer.

Det har varit många allvarliga tågolyckor i Indien. En av de mer uppmärksammade var 2023 när 300 människor omkom i en tågkollision i något som heter Odisha i nordöstra Indien, då ett tåg p g a signalfel leddes in på fel spår. Många av olyckorna har berott på den mänskliga faktorn, men också på bristande underhåll av både spår och lok och därav följande urspårningar. Det finns dock hopp. Jag läser att antalet olyckor minskat. De hundratals urspårningarna per år har blivit betydligt färre och man jobbar med automatisering och fjärrkontrollsystem och även en lokalt utvecklad motsvarighet till vårt ATC-system (det som övervakar att lokföraren t ex inte passerar en stoppsignal), KAVACH. Denna automatisering verkar dock ännu inte ha nått hit.

I Hampi hade jag bokat rum på Gopi Guest House och de hade fixat med att jag skulle bli hämtad vid tåget. Taxi trodde jag, men det blev en tuk-tuk.
Även för en lokal chaufför finns det tydligen en gräns för hur dålig vägen får vara. Han vände faktiskt och körde tillbaka när han såg hur eländigt det såg ut, men då fastnade vi istället vid en järnvägsövergång när det tåg jag hade kommit med skulle passera.
Trafikbilden var om möjligt ännu mer diversifierad här. En herde med sina getter, …
… oxkärror, …
… vildsvin och …
… apor.
Hampi ligger 467 meter över havet, men det är fortfarande väldigt varmt. Inget behov av väggar till restaurangen, men på kvällen i kombination med lite vind blev det faktiskt så pass svalt att jag valde att dra på mig en tröja.
Jag klev upp på takterrassen till mitt boende och det var alltså bl a detta jag kommit för att beskåda. Jag tyckte det såg helt overkligt ut och jag fick plötsligen associationer till Kalle Anka (!), ett avsnitt när Joakim von Anka, Kalle Anka och knattarna gav sig iväg på en expedition till Mexiko där de hittade ett försvunnet Maya-tempel.
Egentligen var mitt rum i Candolim väldigt basic, men helt OK. Detta var dock av betydligt lägre standard. Men, det gick att sova och att få sig en dusch, även om det ur handduschen bara kom skållhett vatten och från taket, bara kom kallt vatten. En sådan där hink med en liten bägare till fanns på alla mina boenden. Jag tänkte att det kanske var en städdetalj, men här fick jag lära mig att man skulle blanda kallt och varmt vatten i hinken och sedan ösa vatten över sig med bägaren. Fast ändå skulle det inte vara så, men de hade liksom inte kommit sig för att fixa duschen. Idag gjordes ju allt så professionellt, men det här var ju ett gammalt hus.
Inte Fina gatan direkt 😉
Jag bodde i vad man skulle kunna kalla för ett annex. Under trappan och balkongen låg en restaurang som inte hörde till mitt Guest house. Disken från denna restaurangen sköttes på gatan. Ser ni kvinnan som sitter och diskar?

De flesta har ju hört talas om romarriket, men hur många har hört talas om Vijayanagarriket, 1336 till 1646? Går ju knappt att uttala. Enligt min guide stod det under rikets höjdpunkt näst i rang efter romarriket. Det kan dock ha varit ett utslag av lokalpatriotiskt önsketänkande. När jag faktakollar känns just denna uppgift lite överdriven. Icke förty, det behövdes inte så mycket fantasi för att förstå vilket mäktigt rike det måste ha varit, efter att ha besökt en del av de ruiner som finns kvar från denna tid. Under rikets glansperiod utgjorde ruinerna vid Hampi det dåtida rikets huvudstad. Inte så överraskande kanske, Hampi-ruinerna är upptagna på UNESCOs världsarvslista.

Egentligen verkade riket i praktiken gått under redan 1565 efter det att den hinduiska armén i Vijayanagar inte längre lyckades stå emot de muslimska sultanaten i norr. De plundrade och förstörde dessutom Vijayanagar under hela sex månader efter sin seger och lämnade staden i ruiner. Detta stora hämndbegär och denna förstörelselusta, vad bottnade det i?, kan man undra. Efter detta kunde riket aldrig återhämta sig, och splittrades snart i mindre kungadömen. Så var det med det.

Guide nämnde jag. Jo, dag 1 lyxade jag till det med att hyra både guide och chaufför. En heldag med en guide upp till sex timmar kostade 3500 Rupier och till det kom kostnaden för en tuk-tuk med chaufför om 1800 Rupier. Totalt motsvarar det ca 543 SEK. Det är konstigt hur man anpassar sig till den lokala kostnadsbilden vad gäller vad man uppfattar som dyrt respektive billigt. Men, tänker man bort det och översätter till vad ett motsvarande arrangemang i Sverige hade kostat, är det ju jättebilligt. Ruinerna i Hampi låg dessutom utspritt över ett rätt vidsträckt område, så det fanns egentligen inga vettiga alternativ.

Till vänster min chaufför och till höger hans kompis. Jag frågade kompisen om vad ränderna i pannan symboliserade och fick en förklaring jag glömt bort och som möjligen avvek från vad jag nu hittar på nätet: Ränderna, ofta målade med helig aska, kallas för Tripundra. Bäraren av en Tripundra visar att han är en hängiven anhängare av guden Shiva. Den ska hjälpa bäraren att behålla sitt spirituella fokus och meditera och anses skydda mot negativa energier. Att man målar med just aska ska symbolisera att man bränt bort allt världsligt och därmed visa på ett avståndstagande från egot och världsliga begär. Tänkte han allt det där, varje gång han målade sig, eller var det en akademikers analys av symboliken?

Tripundrans linjer kan även representera den heliga tre-enigheten mellan gudarna Brahma (skaparen), Vishnu  (uppehållaren/bevararen) och Shiva (förstöraren/återskaparen).  Beroende på vem man frågar kan man få svaret att hinduismen har allt från hundratals miljoner gudomar till att egentligen bara ha en enda gudomlig kraft, världssjälen Brahman. Med den senare förklaringsmodellen skulle man se det som att de många gudarna egentligen bara utgör olika former eller yttringar av denna enda gudomlighet. Jag börjar allt mer ana komplexiteten i den hinduiska tron.

Jag ska kanske påminna också om att detta inte är någon avhandling. Jag frågar människor, får mer eller mindre begripliga eller vettiga svar, jag letar och hittar information på nätet. Jag anger sällan källor, utan utgår från det som jag tycker verkar trovärdigt och ibland begriper jag inte riktigt. Om man tänker på hinduismen har jag förstått så mycket att det är en komplex religion och att den rymmer många motsägelser och nyanser. Så, du som läsare får ta allt med en nypa salt och hinduer eller andra, bättre vetande får gärna använda möjligheten att kommentera detta (och andra förstås) inlägg. Det skulle jag uppskatta.

Chauffören fick först lite ledigt och jag och guiden promenerade bort till det mest närbelägna templet Virupaksha, det tempel jag kvällen innan hade beskådat från takterrassen. Här dyrkar man guden Virupaksha och dennes gemål Pampa Devi. 

Guden Shiva är bl a känd för att han har tre ögon och särskilt det tredje ögat står för att han har högre insikt, en förintande eld och upprätthåller kosmisk rättvisa. Det är minsann en mäktig gud som är både kraftfull, vild och rent av destruktiv, men all denna kraft och destruktivitet ska tydligen riktas mot kaos och ondska och skydda de rättfärdiga. Han uppfattas också som en asket och avbildas ofta som att han är täckt med aska. Shiva och det kosmiska kan även kopplas till transcendens och yogisk insikt, men här går jag lite vilse, så tills vidare lämnar jag det ämnet. Han avbildas i alla fall ofta som en yogi.

Virupaksha är ett annat namn för guden Shiva och man använder det för att manifestera vissa egenskaper. Precis som Shiva har han tre ögon, men Virupaksha uppfattas tydligen som han med de olika och märkliga ögonen, med vilka han är extra vaksam och allvetande. Om Shiva mer står för den kosmiska ordningen, förstår jag det som att Virupaksha mer står för den världsliga ordningen och också betraktas som religionens skyddsgud. Därmed fick han också rollen som Vijayanagara-imperiets beskyddare. Det gick ju sådär.

Om Shiva är mer av en asket, så är det Virupaksha som mer står för fertilitet och livskraft. Här tycker jag det blir väldigt motsägelsefullt och svårt att förstå alla nyanser, så jag nöjer mig med att konstatera att det runt Shiva/Virupaksha finns en dyrkan av lingam (det manliga könsorganet) och Shivalingam (en erigerad lingam förenad med en yoni). Yoni är det kvinnliga könsorganet.

Inom hinduismen har jag också förstått att inkarnation är centralt, d v s gudarna nedstiger till jorden genom avatarer, gudomar som intar en mer fysisk form.  Om jag fattat rätt kan man säga att Virupaksha är Shivas avatar. Och avatar! Det uppfattade jag som en animation. Inte visste jag att det kom från hinduismen.

Jag fortsätter att fundera och ställer mig frågan hur många av de troende hinduerna som egentligen begriper sig på helheten. Det verkar ju vara rätt komplext. Eller, rycker man halmstrån, det man förstår och gillar och så gör man sina egna tolkningar? Så kanske det är i alla religioner, men är det ännu mer så i hinduismen, funderar jag.

Nästan undantagslöst skulle man ta av sig skorna innan man gick in i ett tempel, ibland kunde man beträda vissa ytor me skorna på. Oftast lämnade man bara skorna vind för våg, men här var det som rena teatergarderoben med bevakning, avgift och kvitton.

Detta med skor förresten, vad är grejen? Egentligen är det väl ingen jättestor skillnad mot att gå in i ett svenskt hem, man vill inte släpa in skit från världen utanför. I hinduismen får man kanske vidga förklaringen lite och addera att renhet också är en viktig parameter i samband med tillbedjan. Man lämnar det världsliga utanför templet.

Många tempel i Indien har tydligen sin egen tempelelefant. Elefanten här heter Lakshmi och sägs vara känd för sitt behagliga uppträdande och för att välsigna troende genom att röra deras vid deras huvuden. Men, de ska de först ha erbjudit henne pengagåvor eller sockerrör. Pengagåvorna fångades upp elegant med snabeln och tycktes inte hamna på Lakshmis bankkonto, utan langades vidare till hennes skötare.
Inte bara här, utan i flera tempel var det gott om apor.
Egentligen är Virupaksha-templet inte bara ett tempel, utan en samling av mindre tempel. De äldsta delarna av templet är från 700-talet. Det är i högsta grad ett levande tempel och ännu idag används det för tillbedjan och fungerar som ett mål för pilgrimer. I de allra heligaste utrymmena av templet var fotografering förbjuden.
Manmatha tank sägs användas för religiösa ritualer och rening innan man beträder templet. Jag har sett uppgifter om att den fortfarande skulle användas, men inget som bar syn för sägen.
Se där, jag har förärats en röd bindi, pricken i pannan. Det är en traditionell hinduisk symbol och har tydligen olika betydelser beroende på sammanhang. Den kan representera det tredje ögat som symboliserar, ja vadå? Se resonemanget ovan. För kvinnor kan den symbolisera lycka och att de är gifta. Själv trodde jag först att den hade med kast att göra och i kastsystemet står tydligen en röd prick för att man är en krigare. Kastsystemet är dock officiellt avskaffat, men lever tydligen vidare i vissa sociala sammanhang. Ibland sägs pricken bara vara en modeaccessoar. För mig går det mest runt i huvudet.
Den var lite svår att fånga på bild på ett bra sätt, men utanför templet låg en en jättelik basar, där man hade sålt ädelstenar, diamanter, pärlor mm. Här var allt öppet, inga väggar mellan marknadsstånden. Här visar min guide en bild på hur det kunde ha sett ut. Idag hade ju sådana affärer haft vakter, säkerhetsdörrar och övervakningskameror.
Det andra stoppet var templet tillägnat Ganesha. Templet kallas för Kadalekalu Ganesha och kadalekalu betyder kikärta, vilket ska syfta på att hans stora, men ändå demolerade mage, sägs ska likna en kikärta. Magen demolerades av de muslimska erövrarna då de trodde att den rymde något. Allt enligt min guide. I själva verket är statyn en gigantisk monolit och en av de största statyerna i Hampi. Även snabeln och betarna högg man av. Ganesha är son till Shiva och Parvati (modern) och är en av hinduismens mest älskade och populära gudar, avbildad som en blandning av elefant och människa. Han är visdomens, lyckans och framgångens gud som åkallas vid nya uppdrag och ceremonier för att eliminera hinder.
Vi vandrar vidare och sorgset konstaterar jag att man till och med slänger skräp på dessa heliga platser.
Bland ruinerna finns inte bara tempel, utan också en del basarer, stora basarer. Här intill Krishna-templet finns Krishna bazaar där det såldes bl a spannmål, grönsaker och kryddor.
Nu har vi kommit till templet Shri Lakshmi Narasimha. Shri ska tydligen uppfattas som en vördnadsfull titel. Med sina sex meters höjd är guden Narasimha (hälften människa, häften lejon) den största statyn i Hampi, också den huggen ur bara ett stenblock. Ursprungligen satt även Lakshmi, gudinnan för lycka, välstånd, rikedom, skönhet och fruktbarhet i Narasimhas knä, men även hon förstördes i massförstörelsen av Hampi.  Narasimha ser ju onekligen rätt läskig ut och den inte bara förkroppsligar guden Vishnu, den lär också ha som en av sina uppgifter att skydda densamme. Oj, oj, går detta att begripa? Blir inte det som att man blir sin egen beskyddare?
I Badavilinga Gudi-templet finns denna Shivalinga. Den är en symbol för guden Shivas skapande kraft. Som jag var inne på ovan kan vara mer krass och se det som Shivas erigerade könsorgan (lingamen) som är förenad med det kvinnliga könsorganet (yonin). Tillsammans symboliserar de föreningen av manligt och kvinnligt och för all existens. Statyn är cirka 3 meter hög och huggen ur en enda svart sten och måste ju sägas vara väldigt välbevarad.
Templet Prasanna Virupaksha eller Shivas underjordisk tempel är ofta översvämmat. Min guide skrämde besökarna med att det fanns ormar i vattnet, då fick inte heller jag någon lust att gå in. Kvinnorna på bilden använde templet som vattenkälla för att blanda betong, tror jag. Templet upptäcktes så sent som under åttiotalet och det verkar inte som man klurat ut varför det byggdes så att det en stor del av året är översvämmat.
Naturen är verkligen fascinerande. Överallt finns stora stenbumlingar som ligger lite huller om buller som om de skulle ha trillat ner så från himlen.
Enligt hinduernas myt om hur Hampi skapades, så var det en av gudarna som tappade några stenar när han bar ett berg över hela Indien. I andra fall kan det se lite tillrättalagt ut, som om en mänsklig hand skapat en konstinstallation av stenbumlingarna.
Jag vandrade runt lite på vad min guide sa var det arkeologiska museet. Men, var det verkligen där jag var? Känner inte igen mig riktigt när jag jämför med bilder på nätet. Intressantare än de arkeologiska fynden tyckte jag nog att denna relik var. Inte helt fräsch och fjärran från att vara ett arkeologiskt fynd. Enligt Google är det i alla fall en Hindustan Ambassador. Bara namnet säger väl en del om bilden av lyx i dåtidens Indien? Bilmodellen tillverkades av Hindustan Motors från 1957 ända fram till 2014. Det får mig att tänka på och dra en parallell till Östeuropa där bilmodellerna också fick ett långt liv. Förebilden är Morris bilmodell Oxford, serie III från 1950-talet.  Förutom med bensinmotor kunde man få den för diesel, CNG och LPG. Minsann. Gasdrift måste väl ändå ha varit ett senare påfund.
Nu står jag på toppen av fundamentet till det tidigare kungliga palatset, Palace of Vira Harihara, och ser ut över det vidsträckta området som utgjorde kungens befästa domäner. Det är naturligtvis svårt att föreställa sig hur det var en gång i tiden, men ändå, för att förstå att Vijayanagara var ett rikt och mäktigt kungadöme krävs inte så mycket fantasi.
För omväxlings skull en sekulär byggnad. Vi har kommit till Elefantstallarna. Byggnaden har elva kupolförsedda kammare som inhyste de kungliga elefanterna. Kupolerna kombinerar hinduiska och muslimska element, enligt guiden för att integrera även muslimerna i samhället. Kan det var därför byggnaden skonades efter de muslimska attackerna och förstörelsen? Det är i alla fall en av de bäst bevarade lämningarna i Hampi. Man kan ju undra hur stor andel muslimer det var då. Uppgifterna är osäkra, 1-5 %, med en koncentration i huvudstaden Vijayanagara (ungefär dagens Hampi).
Nu vet jag ju inte om dessa muslimer var turister eller boende i Karnataka, men idag bor här tydligen fler muslimer än under Vijayanagara-rikets tid, ca 13 % i delstaten. Det kan jämföras med Sverige där 8-10 % beräknas ha muslimsk familjebakgrund, även om en väsentligt lägre andel är praktiserande muslimer.
De här portarna var ju säkert stabila gentemot fiender, men de var inte så ändamålsenliga i övrigt. Om jag minns rätt behövdes det elefanter för att öppna dem.
Ännu en vad man kallar helig tank. Varför inte bassänger? Även denna som låg inne på det kungliga området var avsedd för rituella bad och rening före böner.
De här tallrikarna var så tunga att gästerna fick komma till tallrikarna istället för tvärtom.
Hit leddes ministrar och andra viktiga besökare för hemliga samtal i underjordisk rum.
Vi gick vidare och kom till Lotus Mahal som ju också ser rätt välbevarat ut, men det har tydligen genomgått en del restaureringsarbete och har då också förlorat en del av sina ursprungliga utsmyckningar. Den uppfördes som ett palats för hovets kvinnor och enligt en uppgift uppfördes det t o m för hovets muslimska kvinnor. Kan ju låta lite märkligt, men guiden antydde att man hade ambitionen att leva i samförstånd, hinduer och muslimer. Sedan användes det även av kungen och hans ministrar. Då kan man ju börja undra vad som egentligen försiggick här…
Lotus Mahal vaktades noga och var en inhägnad innanför inhägnaden. Varje vakttorn hade sin egen utformning och man tror att bevakningen av kvinnorna sköttes av eunucker (kastrerade män). Man kan ju också undra om de bevakades för att skyddas mot illasinnade icke kastrerade män eller om de bevakades för att inte rymma.
The Queen’s Bath sägs i första hand vara byggt för hovets kvinnor. Men, nog fick kungen komma hit också och bada med sina fruar. Och nu pratar vi inte om rituella bad och rening inför bön, här var det fråga om nöje och avkoppling. Mmm, där skulle man varit med.
Dags att uppsöka ett vattenhål.

Hjärnan börjar så smått koka över. Vi närmar oss slutet av denna tur och besöket på templet Shree Vijaya Vitthala. Templet är dedikerat till Vitthala, en avatar (nu vet vi ju vad det ordet betyder) av guden Vishnu. Kommer ni ihåg Vishnu? Den heliga treenigheten: Brahma, Vishnu och Shiva där Vishnu är  uppehållaren/bevararen. Man tänker sig att Vitthala bodde eller rentav bor här, dock inte i egenskap av en historisk person som t ex Jesus, bara i sin egenskap av en gudomlighet. Lite abstrakt är det allt.

Templet har verkligen en påkostad arkitektur och pelare man kan spela på. Häng med!

Först låter vi oss imponeras av denna enorma, till synes ändlösa basar, något större än den jag nämnde ovan. Här ägnade man sig framförallt åt hästhandel. Herregud! Hur många hästar hade man? Jag har hittills inte sett en endaste häst.
Utsmyckningarna var talrika och finurliga. Guiden försöker visa hur han genom att dölja delar av utsmyckningen får ögat att se nya figurer. De var listiga de där stenhuggarna eller om det var arkitekten.
Bland utsmyckningarna var det i alla fall gott om hästar.
Man blir ju alldeles matt när man ser hur mycket jobb man lade ner på utformningen och alla dessa utsmyckningar. Och så dessa pilastrar som man kunde spela på. Var och en av dem hade sin egen ton. Nu fick man dessvärre inte tillämpa detta musicerande längre då man var angelägen att bevara pilastrarna. Guiden berättade dock om hur de spelade här när han var yngre. Men, man kan få höra smakprov på nätet: jagate eller damru

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Guiden var väldigt angelägen om att jag skulle fotograferas med den här inramningen. Jag förstod inte riktigt varför, men jag sedan sett att många andra också låtit sig fotograferas på samma sätt. Och vad det är för odjur jag sitter vid vet jag inte riktigt heller.
Söta ekorrar hade de gott om.
Ett kännetecken för templet är också denna ”chariot”. Hur översätter man det? Stridsvagn, triumfvagn… Vagnen är dock bara skådebröd och kan nog aldrig ha varit avsedd att röra på sig. Däremot kunde man tydligen snurra hjulen förut, utan att vagnen för den skulle rörde sig. Men, allt som är kul har ett pris. Saker slits och nu är hjulen låsta. Som synes finns den även avbildad på Indiens 50-rupierssedel.

Efter en dag bland massor av ruiner och tempel och gudomar blir det lätt lite overflow i skallen. Vad är det jag har upplevt idag? Så mycket står klart, oavsett hur stort eller mäktigt Vijayanagarriket var i förhållande till romarriket, så måste det åtminstone ha varit ett extremt rikt kungadöme. Man kontrollerade Indiska oceanens handelsrutter i söder och man exporterade peppar och andra kryddor, ädelstenar, bomull och ris. Portugisiska resenärer har beskrivit staden Vijayanagar som en av de rikaste städerna de hade sett. Till ytan var riket ungefär jämnstort med  dagens Sverige. Man hade en stark militärmakt mätt i antal soldater, kavallerier och krigselefanter samt starka befästningar och man höll länge stånd mot de muslimska sultanaten norrut.

Men, var det slut med kungadömena efter Vijayanagarrikets fall? Nä, tydligen fanns det mindre kungadömen kvar, inte minst i södra Indien och de muslimska sultanaten som besegrade Vijayanagar levde vidare och längre norrut fanns det muslimska mogulriket.

Men, så under 1600-talet började britterna komma och idka handel, inledningsvis som gäster. Mogulerna dominerade stora delar av Indien och britterna behövde tillstånd från mogulkejsaren och lokala härskare för att bedriva sin handel. Fast rederi, från ca 1757 och framåt övergick man från att bara bedriva handel till att stegvis bli en starkare politisk och militär makt som styrde stora delar av subkontinenten. Man hade en egen armé och samlade in skatter fram till dess den brittiska staten tog över kontrollen 1858.

Min guide talade flera gånger om detta rederi som uppenbarligen hade många strängar på sin lyra. Tydligen var det rederianställda som återupptäckte ruinerna vid Hampi i början av 1800-talet och visst har man en bild av att det funnits många britter som snöat in på just arkeologi? Det var också rederitjänstemän som senare såg till att ruinerna inte rasade ihop, genom förstärkningar med järnbalkar tillverkade i England. Kanske inte ser så snyggt ut, men flera av byggnaderna hade kanske inte stått upp idag utan dessa ingrepp.

Ny dag och tempelelefanten får sitt morgonbad i floden.
Andra ägnar sig åt att fylla på lagren. Mitt guest house får uppenbarligen sina leveranser av grönsaker från denna lilla vagn.
Aporna bevakar att inget ätbart går till spillo.
Idag fick guiden ledigt och jag har nöjt mig med att bara hyra chauffören från igår. Han pratar inte lika bra engelska och är inte heller lika kunnig, men det får gå. Vi ska bege oss ut lite mer på landet och fortsätta utforskandet av tempel och annat. Här passerar vi en bananodling i vardande (i förgrunden) och i bakgrunden framför kokospalmerna växer det sockerrör. Man suckade över att det närbelägna sockerraffinaderiet hade lagts ned och att transporterna därmed blivit längre med sviktande lönsamhet som följd. Det lät som om det fanns en oro för att sockerrörsodlingarna skulle ta stryk.
– Oj, bor det folk där?, frågar jag. – Jo, det är säsongsarbetare som hjälper till med sockerrörsskörden.
Och så plötsligen kommer en modern traktor istället för en oxkärra. En del får tydligen till det och klarar av att investera. Fast nog ser släpet något överlastat ut? Och vad fin vägen var just här…
Men, så är vi åter tillbaka 100 år i tiden jämfört med Sverige. Fast här är vattnet varmare och förhoppningsvis renare än det var när man vintertid tvättade kläderna i tex Riddarfjärden.
Enligt chauffören var den unga gröna växtligheten ris i vardande.
Annars var det nog mer så här jag såg ett risfält framför mig, lite blött och geggigt.
Vi passerar ett stenbrott och min chaufför berättar att det just här är fritt fram för alla att hugga sten. Som ni ser är det några som håller på, i denna värme dessutom.
Vi ska nu över till andra sidan Tungabhadra River på denna relativt nya bro.
Första etappmålet är Hanuman Temple eller Monkey Temple som det också kallas. Jaha,  och vem var då Hanuman? Jo, han är son till vindguden Vayu och sägs ha fötts däruppe på berget, på Anjanadri Hil. Det ger honom övernaturlig styrka och snabbhet, men han är också känd för sitt mod, sin trohet, hängivenhet och lojalitet och är en av de populärare gudarna inom hinduismen.
Däruppe ligger också templet där Hanuman dyrkas. Uppgifterna varierar vad gäller antalet trappsteg för att nå toppen, vissa säger 400, andra 575. Enligt min chaufför var det ett tempel som man fick positiv energi av att besöka. Man bär gärna rött och orange för att hedra honom. Idag var det söndag och många besökare.
Varmt och svettigt är det, så det går inte så fort en dag som denna. Många peppar sig genom att ropa vad som i mina öron låter som ett slags mantra, ungefär Hey, hej Shiram, men förmodligen skulle det förstås som Jai, Jai, Shivam. – Må Shiva segra! Typ. I hinduismen tycks inget vara lättbegripligt. Vadå Shiva? Detta är ju ett tempel som äras Hanuman!? Så kinkig får man inte vara. Hanuman gillar ju Shiva och får sin kraft från denne, så då kan man lika gärna hylla Shiva. OK.
Hanuman avbildas ofta som en kraftig apa och då mer imponerande än denna krabat. Men, det kanske inte är en allt för vild gissning att det förklarar varför aporna på berget här är heliga.

Orange är färgen som verkar förknippas med denna plats och vill man veta varför får man läsa en liten saga. Hinduismen tycks vara full av sagor. Behövs ingen Astrid Lindgren här inte. Sagan berättar att guden Hanuman en gång blev nyfiken på den röd-orangea färgen (sindoor) som Sita (guden Ramas hustru) hade applicerat vid hårfästet. När Hanuman frågade henne om anledningen till att hon gjort så, svarade Sita att hon applicerade sindoor för sin man Ramas långa liv och för att göra honom lycklig. Detta gjorde tydligen Hanuman ytterst lycklig och han försvann bara för att täcka hela sin kropp med sindoor. Hanuman förklarade för Sita att han gjort detta för att göra Sitas make Rama lycklig och för att han själv ville välsignas med ett långt liv. När Rama hörde detta förkunnade han för alla sina anhängare att den som dyrkade Hanuman och applicerade sindoor på hans avgud, välsignat skulle hans liv vara och alla hans önskningar uppfyllas. Osvuret är kanske bäst. Jag får ju intrycket att sindoor är en något rödare färg, så om alla orangea banderoller och klädedräkter har med denna berättelse att göra känns inte helt säkert. Men, det är ju en gullig historia :-

Jag fick en illusion av att jag befann mig i Turkiet. Är det den röda flaggan som kanske egentligen är orange den med? Jag tittar in i templet och känner mig lite osäker över hur mycket av riterna som jag som icke-hindu kan ta till mig. Jag smiter ut igen.
Vad händer här? Får jag komma in. – Ja, ta av dig skorna bara.
Först smyger jag mig bak i lokalen för att bara titta på. Men plötsligen lockar mannen på bilden in mig i den dans som rör sig runt och rätt vad det är har jag ett instrument i handen och efter lite mönstring av min talang får jag tydligen godkänt och får fortsatt förtroende som en del av ensemblen.
Liten sötnos.
Det är tvära kast. När jag kommer ut är det ett herrans liv och det känns som om smockan hänger i luften. Ingen aning om vad som pågår, men det tar ett tag innan lugnet åter infinner sig.
Färden går vidare till Pampa Sarovara. Om jag förstått det rätt var det från början en helig sjö som med tiden omvandlats till en tank för rituella bad och rening. – Varför badar ingen?,  frågade jag min chaufför. – Njae, vattnet är så smutsigt och så finns det krokodiler i sjön. – Va! Krokodiler! Jag såg inga. Har du sett några? – Jodå, hävdade chauffören. Jag letar information om detta, men hittar inget stöd för detta spännande påstående. Däremot hittar jag faktiskt uppgifter om att det ska finns krokodiler i Goa, i inlandsvatten och bland mangrove. Bara det låter ju tillräckligt spännande.
Nästa anhalt var Anegundi Durga-templet. Här brukade Vijayanagara-kungarna komma och be innan de drog ut i krig. Oftast behöver man bara ta av sig skor och strumpor när man ska in i det allra heligaste, men här var det skor av på hela området. Nu fick jag återigen pryda min panna vid platsen för tredje ögat med lite rött pulver. Det blev ju inte så snitsigt som när indierna gör det, men i bästa fall har jag nu bibringats klarhet samt fått ett skydd mot negativa energier.
Egentligen var jag på väg för att söka efter ett fort, när jag i stället kom till denna matkö. Här hade man varit omtänksam och lagt ut halm så man inte fick så ont i fötterna. En av indierna i kön tyckte att jag skulle ta ett fat, diska det och ställa mig i matkön. Kön var lång och man verkade vänta på mer mat från köket, så efter viss tvekan avstod jag. Men, jag skänker denne och många andra indier en varm tanke. Ofta möts man av en väldigt inkluderande och generös attityd. Fortet? Ja, det glömde jag bort och jag började bli lite mätt av alla intryck.
Templet driver även ett cow hostel som chauffören kallade det.
Jag står på vad som närmast kan liknas vid en kuliss till ett gammalt palats Anegundi. En renoverad yttervägg är vad som finns kvar efter förstörelsen 1565. Inte mycket att se, men jag ser ut över gatan där ytterligare en sådan där chariot står parkerad, men denna är gjord av trä och är faktiskt avsedd att röra på sig, vilket den tydligen gör i samband med någon festival.
Jag går in i ytterligare tempel, men tappar lusten. Det ser rätt sunkigt ut och jag går ut igen. Det föder däremot en tanke. Hur funkar det egentligen med hinduismen. Har man någon gemensam organisation? Vem tar hand om alla tempel? Bär man upp någon skatt?

Jag söker information och konstaterar att det inte finns någon central ledare, ingen gemensam organisation och ingen beskattning. Så hur templen sköts och finansieras är tydligen olika från fall till fall.

Det slår mig också att hinduismen har vissa likheter med vår fornnordiska tro och asagudarna. Jag kollar för säkerhets skull att jag inte är helt ute och cyklar, men jodå, mina tankar bekräftas. Men, var inte vi i Norden inte lite mer pang på? Inte så många nyanser, motsägelser, abstraktioner…

Vi ska först bara göra dagens sista tempelbesök vid Shri Malyavanta Raghunatha-templet. Det är dedikerat åt guden Rama. Kommer ni ihåg? Han som var gift med Sita. Ännu en saga: Det sägs att Sita och Rama levde här under fjorton års exil tillsammans med Ramas bror Lakshmana. Det slutar med att demonkungen Ravana kidnappar Sita, vilket leder till ett stort krig och Ramas återkomst som hjälte och kung. Sita däremot, förvisas igen och kallas hem av Moder Jord. Alla tre finns avbildade här.
Templet ligger avskilt på en höjd och man har fin utsikt.
Vad är det vi egentligen ser här? Är det bara en naturlig spricka i berget och resultatet av någon sysslolös skulptörs ”graffiti”? En sajt föreslår att det är fråga om en massa avbildningar av Shiva med Nandi. Nandi var tydligen Shivas väktare, transportmedel och ständige följeslagare i form av en vit tjur och den ser man flera exempel på. Men, Shiva? I så fall verkar ju fallosarna ha huggits bort.
Det var en rofylld plats.
De är finurliga, aporna. De vet hur man öppnar väskor, så det gäller att inte förvara något ät- eller drickbart där. Jag har ju tidigare uttryckt hur trygg jag har känt mig i Indien. På en webbplats som handlar om att turista i Karnataka och Hampi läser jag om att den största risken att bli bestulen, är av just aporna. Och får de inte som de vill är det risk för att de går till angrepp. Blir man biten av en apa är det tydligen raka vägen till sjukhuset. Jag upplevde dock aldrig aporna här som aggressiva.
Ännu en herde med sina getter.
Vi har ju varit en bra bit ut på landet och hamnar i byar jag inte känner igen. Vi ska dessutom leta upp en bankomat. Det är mångas intryck och en del fastnar på bild. Den här kvinnan skulle ju nästan kunna uppträda på cirkus.
Bara en siesta eller är de hemlösa?
Imponerande att kunna köra en så överlastad motorcykel.
Jag ber min chaufför om att bli avsläppt vid floden. En traditionell båt, Coracle, som ser ut som en stor flätad korg.
Jag har förstått att det tidigare fanns en hel del restauranger och boenden på andra sidan floden. Lite hippie-stuk om jag förstått det rätt. För några år sedan såg den lokala skogsstyrelsen till att allt detta revs, vilket en del Hampibor tycks beklaga. Den lilla båten går dock fortfarande i trafik, så jag tänkte jag kunde ta en tur och en promenad på andra sidan. För ovanlighetens skull möttes jag av allt annat än välvilja. Besättningen eller om det var skepparen med kompisar, satte sig demonstrativt med ryggen åt de väntande passagerarna och var inte alls villiga att svara på frågor. Jag tror alla vi som stod där gav upp. Någon båttur blev det inte.
Det är så ledsamt att se allt skräp. Här kommer en man med sin fulla soptunna och tömmer den på flodbanken.

Jag läste någonstans att Hampi krävde tre dagar för att man skulle få ut något av besöket, men efter två heldagar var jag rätt nöjd. Det fanns också en annan faktor att ta hänsyn till. Imorgon är det måndag och skulle jag stanna till tisdag gick det inga tåg. Detta förblir en gåta för mig. Indiska tåg är ju ofta extremt långa, däremot inte så många. Flera tåg går bara en eller två gånger i veckan.

Så jag avtalade med min chaufför om att bli upphämtad i ottan till morgondagens enda tåg som skulle avgå från Hosapete Junction kl 06:20. Sedan skickade han sin bror istället. En fördel var att hans tuk-tuk inte gick lika fort. Det blev en lite lugnare färd. Jag blev upphämtad 05:20 och det var en upplevelse att vara ute i morgonmörkret. Först var det rätt tomt på gatorna, men ju närmre Hosapete vi kom, desto mer trafik, inte bara motorfordon, utan många människor som kunde gå i bredd med ryggen mot oss och som inte syntes förrän vi var kloss in på dem. Många gick barfota och jag funderade över om de överhuvudtaget såg vad de satte fötterna på. Samma sak med oxkärrorna, ingen belysning, inga reflexer. Oj, oj, oj, vad svenskt präktig man blir.

När vi kommer fram får jag höra att tåget är försenat och att ny planerad avgångstid är kl 7. Men, min sagesperson, vem var det och vad visste han om tågtider? Jag frågar en till och han säger samma sak, så då får jag väl tro på att det är så. Jag vill ju inte gärna missa tåget när nästa går om två dagar. Jag går tillbaka ut på gatan och äter lite frukost. De vita kuddarna smakar just ingenting, men man kunde doppa dem i en sås som följde med. Något friterat som kocken höll upp med sina fingrar tackade jag ja till och det var gott. Indiskt kaffe är aldrig gott.
Att tågen var långa var jag på det klara med, så var skulle jag stå? Återigen frågade jag någon som såg ut som en random vem som helst. Han försökte förklara för mig, men när han såg att jag inte fattade tog han mig i hampan och ledde mig hit. Här ska du stå. Exakt där stannade min vagn. Hur kunde han veta det med sådan precision? Och det var tur att jag stod något så när rätt för tåget var ännu längre än tåget på vägen hit. Och inte kom tåget kl 7. Klockan har nog hunnit bli minst halv åtta eller mer.
På vägen hit åkte jag i en luftkonditionerad vagn, men jag hoppade den lyxen nu, vilket faktiskt var trevligare. Inga smutsiga fönster som skymde sikten och i och med att det bara var galler istället för rutor så fläktade det ändå skönt. Jag reste rätt bekvämt där jag halvlåg eller satt på min liggplats. Ibland kom någon och satte sig i fotändan, men det gick ju bra det med.
Jag hade en liggplats som var parallell med korridoren och skulle man ha sovit där hade den varit i kortaste laget, då hade man nog hellre velat haft någon av de tvärställda liggplatserna på andra sidan korridoren.
Jag skulle ju inte lika långt den här gången, men det var ändå fråga om sju timmars tågresa, så den här gången handlade jag lite från en av de ambulerande försäljarna.
Till en början färdas tåget över ett odlat slättlandskap. Ibland, inte just här kanske, skulle det under ett kortare avsnitt, lika gärna ha kunnat vara fråga om t ex Lundåkraslätten.
Sedan nådde vi åter fram till regnskogen och sluttningarna ner mot Goa.
Finns det någon gräns för hur långt ett tåg kan bli?
Alla skyltar som har med järnvägssäkerhet att göra och som är riktade till järnvägspersonalen är på engelska. Jag har ju förundrats över att indier i allmänhet inte alltid är så bra på engelska, men det verkar ju ändå logiskt att använda engelska i dessa sammanhang. Jag har noterat att alla indier inte är så bra på hindi heller.
Jag var förvarnad att snart kommer vattenfallen, Dudhsagar Falls. Alla dörrar var öppna och jag stod beredd med kameran vid en av dem. Här ser man delar av det övre fallet.
Nu har vi åkt nästan som i ett U runt berget och ser vattenfallen på håll, ett av Indiens högsta. Man kan ana klipphyllan som tåget nyss körde på. Min förhoppning är att jag imorgon ska bada längst därnere vid foten av fallet.
En kvinna dyker upp och för ett farligt oväsen med ett högljutt klapprande på någon slags kastanjett och en sångröst som var helt olidlig. För detta ville hon ha pengar naturligtvis. Jag hade möjligen varit beredd att betala för att få henne att sluta.
Två bröder och sötnosar. Storebror har jag för mig var åtta år.
Collem var mitt resmål för dagen. Förseningen har man till stora delar kört in, vi anlände bara en halvtimme försenade. Jag slås nu av att jag inte betalt något för biljetten. Mitt guest house ordnade med att en resebyrå bokade min tågbiljett, men när man räknade ihop vad jag var skyldig tappade man bort den posten. Med våra ögon är det ju småpengar, motsvarande ca 45 kr (för sju timmars tågresa) och nu är det ju inte mitt ansvar att säkerställa att de får med allt på notan, men lite skäms jag ändå.
För hundra år sedan jobbade jag som konduktör. Om man inte var tågbefälhavare var det rak arm utåt för att signalera klart. Här verkar det vara grön flagga istället. Jag försökte räkna antalet vagnar, vilket inte var lätt med tanke på hur långt tåget var, men tjugo någonting.
Boendet var bokat på Jungle Book Resort, det enda boendet jag hittade på orten. Egentligen kunde det ha varit jättemysigt. Det låg vackert inbäddat i grönska bredvid floden. Tyvärr var förfallet påtagligt, huset jag bodde luktade lite unket, en swimmingpool var tom och förfallen, en zip-line var ur funktion. Beläggningen verkade låg.
Restaurangen var dock trevlig och underhållningen stod aporna för. Är det syskonkärlek eller fråga om en mer amorös uppvaktning?
På kvällen pratar jag lite med en man från Bangalore som var här på semester med sin familj. De hade ett synnerligen digert program och det var en väldig massa tempel som skulle besökas och han tyckte absolut att jag skulle passa på att besöka ett i närheten. Nära visade sig ändå vara en bra bit bort. Vilken tur. Jag var rätt mätt på tempel. Familjen hade en egen chaufför med sig, så man var ju lite rörligare än vad jag var och de behövde inte bekymra sig över att det inte gick några tåg på tisdagar. Han jobbade på ett IT-bolag med Sales Performance Management-system och undrade om jag hade kommit i kontakt med det. Det slog mig att jag faktiskt hade det, under mitten av åttiotalet. Väldigt basic, men ändå. – Åttiotalet! Då var jag inte ens född, skrattade han.
För första gången ser jag en häst. Den har tydligen lämnats vind för våg när den inte behövdes mer och var van vid att få mat från restaurangen jag inmundigar min frukost på.

Jag är inne i byn för att boka en tur till vattenfallen och tänkte först att jag väl åker jeep, som alla andra. Men, att göra som alla andra är egentligen något jag inte är så förtjust i, lite motvalls kanske jag är. Så, när en gatuförsäljare dyker upp och föreslår att jag ska vandra med en guide, slår jag till på det. Nu fick jag också tillfälle att reda ut något annat. Jag tyckte mig vid några tillfällen ha hört något som om det klingade på spanska, utan att förstå. Var det bara inbillning? Nu hände det igen. Något försäljaren sa till en kompis. – Vad var det där du sa? Det var tydligen något på Konkani, det lokala språket i Goa, som innehåller många portugisiska låneord.

På två ställen får jag ta av mig skorna och vada över floden.
Floden ser så lugn ut, men när man vadade över kände man att det ändå var rätt strömt.
I huvudsak följde vi samma väg som jeeparna. Det var vackert.
Apropå skyltarna jag såg längs järnvägen frågade jag min guide om förekomsten av björn och vilda elefanter, men det verkade han inte ha hört talas om. Däremot hade han mött bison och för två år sedan, en svart panther när den passerade över här. Jag kollar vad Chat GPT har att tillföra och då får jag läsa att indisk elefant ska finnas i trakterna, liksom olika arter av hjort och vildsvin, men mest tidigt om morgonen eller kvällstid eller längre in i skogen. Rovdjur såsom  leopard, djungelkatt, mungo och asiatisk vildhund är skygga, men förekommer också. Det där ”längre in i skogen” kan naturligtvis betyda att de aldrig satt sin fot här eller i närheten.
Och så ormar. Här finns både huggorm, kobra och pytonorm. Nu var ju denna orm överkörd, så den var ju ofarlig oavsett vad det var för typ. Enligt Google lens är dock detta, även i levande tillstånd, en ofarlig, fläckig busksnok.
Bönepaus.
Tyvärr var min guide inte jättebra på engelska så konversationen kunde gå lite trögt.
Tänk att bo här, mitt i regnskogen. Det var en liten bondgård.
Här måtte man ha gjort lite åverkan på naturen när man byggde vägen, men det såg ju häftigt ut.
Några avvikelser från vägen gjorde vi.
Det började onekligen bli lite ansträngande. Det var några olika bud om hur långt det var, men 11-12 km en väg. Luftfuktigheten var hög, temperaturen steg till 34°, svetten rann  och det gick åt mycket vatten.
Men, nu är vi nära och nu syns också järnvägsbron tydligt, bron som jag åkte på igår.
Det var väldigt skönt att hoppa i och för första gången i Indien fick jag prova på ett svalkande dopp. Nere vid kusten var det ju inte jättestor skillnad mellan luft- och vattentemperaturen.
Oh shit, det märkte jag inte, att jag badade med så mycket fisk omkring mig. De verkade helt orädda. De var nästan så att de lät sig klappas.
Det såg onekligen lite komiskt ut med alla vuxna som hade flytväst på sig när de badade. Först nu slogs jag av att simkunnigheten i Indien alltså är synnerligen begränsad. Jag såg bara en indier som inte hade flytväst. En annan tog förvisso vad som såg ut som riktiga simtag, men uppenbarligen kände han sig inte bekväm utan väst. Jag har ju haft två unga, indiska par med ombord på Aquileja en gång. Bara det faktum att de var i Sverige och dessutom hade råd med att hyra mig tydde väl på att de tillhörde den indiska överklassen, men de kunde simma, åtminstone killarna. De skulle ju imponera på sina kvinnor att de vågade bada i den iskalla (drygt 20°) Östersjön. Den mer timide av dem var modigast och hoppade i utan några större åthävor, den kaxigare däremot fick samla mycket mod innan han följde efter.
Jag var rätt imponerad över att det var så gott om badvakter på stränderna. Vilket oväntat säkerhetstänk, tänkte jag. Här vid vattenfallet blir ju följderna av att inte kunna simma mer uppenbara om man hoppar i vattnet och det i stort sett blir djupt direkt, jämfört med en långgrund strand. Så, även här fanns det livräddare beredda när något hände, vilket det gjorde. Och jag blev vittne till hur en annan kvinna fick panik när hon kom ner i vattnet, trots flytväst. De flesta hade ju inte heller satt fast dem ordentligt, så västen höll ofta på att glida över huvudet.
Och där kom tåget uppe. Nu var det ett godståg, men när det kom ett persontåg för ett tag sedan som skulle uppåt (åt det hållet gick det minsann tåg på tisdagar) blev det ett väldigt tjoande och tjimmande. Återigen det där lite levnadsglada, barnsliga draget hos indierna. Kul!
Idag är det onsdag och kalendern säger att det är den 3 december. Efter vattenfallen ville jag lata mig lite vid kusten innan jag skulle vända hemåt. Det skulle ta väldigt lång tid att åka med kollektiva färdmedel och också innebära byten med promenader mot oklara mål och med tung packning. Nä, det blev taxi och den dyraste av mina taxiresor, 3500 Rupier. Först ville han langa upp min resväska på taket. – Stopp! Det går inte! Jag såg framför mig hur väskan skulle ramla av och gå upp och hur mina saker skulle spridas över vägar och diken. Bagageutrymmet var tydligen upptaget av en gastank, så väskan fick till slut plats i framsätet. – Jaha, ska du använda säkerhetsbälte, kommenterade han när jag försökte hitta bältet. Det fanns en ton av milt överseende, att jag var en så ängslig och otrygg person som behövde ett bälte.
Några vansinnesomkörningar gjorde han, men annars var han en rätt OK bilförare. Åtminstone till en början var vägen dessutom överraskande bra. Och jag tyckte faktiskt han verkade ta intryck av varningsskyltar som inpräntade att detta var ett olycksdrabbat vägavsnitt eller som uppmanade till att köra försiktigt. ”Life is precious” som det kunde stå. Så, lite trafiksäkerhetstänkande kunde man faktiskt ana från myndigheternas sida. Förutom alla naturliga farthinder i form av gropar, var det även rätt gott om onaturliga farthinder, både vägbulor och målade tvättbräden. Efter en timme och en kvart var vi framme i Agonda Beach och klockan var nog inte mer än runt åtta på morgonen. Enligt Google maps skulle det ta nästan två timmar.
Jag hade nu valt att åka till South Goa. Det sas att det skulle vara genuinare och lugnare här än i North Goa och de första intrycken var att det verkade stämma.
Det enda var väl att det rum med sjöutsikt som jag hade bokat, i stort saknade just sjöutsikt och dessutom låg vid en byggarbetsplats. Jag blev då erbjuden att bo där uppe i ett närliggande guest house med samma ägare, men till ett betydligt högre pris. Även här pågick byggen vid sidan om, men det var rätt lågmälda byggen och jag orkade inte stöka runt, så jag slog till. Rummet var inte mycket att hurra för, men utsikten var ju fantastisk.
Här förflöt två heldagar i maklig takt.
Bygatan var betydligt lugnare än i Candolim, även om allt var inriktat på turister. Jag slogs även av att det var mycket renare här. Nästan inget skräp.
Se där. Systembolaget har verkligen ett utbrett nät av utlämningsställen. 😉 Man såg faktiskt många butiker i Goa som sålde alkohol. Men, så många kunder verkade de inte ha.
Gammal är äldst. Stockar bytte plats allt eftersom båten förflyttades. Uråldriga metoder  fungerar alltjämt. Vikingarna gjorde väl på samma sätt när de skulle dra sina båtar över land?
Ni får fortsätta att njuta av lugnet här. Jag ska snart åka hem till kyla och mörker.
Jag vet inte hur stor skillnad det var emellan ebb och flod mätt i höjd, men mätt i avstånd till vattenlinjen skilde det åtskilligt. Badvakterna fick flytta sina vakttorn i takt med att vattnet flyttade på sig.

Man måste ju bryta någon gång. Och egentligen känns det rätt lagom att resa hem. Efter en tid med sol och bad, blir man mätt även på detta. Ändå. Vad skönt det var här. När jag tittar på filmen längtar jag tillbaka, till stranden, till maten, till de vänliga indierna, till hur obekymrat man kunde leva ekonomiskt.

Utsikten från mitt rum. Jag ska dock söka mig upp på bygatan för en sista middag här.
Här hamnar jag och jag får hjälp med att fixa en taxi för det sista etappmålet. Jag har bokat ett boende i Bogmallo, nära flygplatsen, och reser dit imorgon förmiddag.
I Bogmallo finns det också en strand. Jag insuper det absolut sista av sol, värme och bad.
Servitören på strandrestaurangen är som ingen annan. Jag har sällan sett någon med ett så brett, naturligt, ständigt leende. Nu, när jag ville ta en bild på honom stramade han dock upp sig och såg inte riktigt lika spontant leende ut, men det får duga som minne. Det var omöjligt att inte bli smittad av hans utstrålning. När han skulle servera ölen presenterade han flaskan som vore det ett årgångsvin. Han frågade om han fick hälla upp, om jag ville ha ölen med eller utan krage och så avslutade han naturligtvis, på sedvanligt sätt, med att sätta tillbaka kapsylen.
Nu är Putin i antågande. Bra tid att ge sig av.
Att se en svensk pappa med ett litet barn är ju inget man höjer på ögonbrynen åt. Men, en indisk pappa! Han satt inte direkt bredvid mig, men jag fick ändå tillfälle att prata med honom. Jo, han höll med om att det väckte viss uppmärksamhet. – Var är mamma?, var en fråga han hade fått besvara åtskilliga gånger. – Och var är hon?, kunde jag då inte heller låta bli att fråga. – Hon åkte lite i förväg för ett viktigt jobbmöte. Så, de bodde i Tyskland och hade säkert vant sig vid andra normer än de indiska.

Ja, vad säger man nu? Nu har jag upprepat min resa en gång till, vid skrivbordet, bland anteckningar och bland massor med bilder. Inför resan hade jag ju en del förutfattade meningar om Indien och många av dem har bekräftats också. Det är lite jobbigt att resa i Indien, det är stökigt, det är skräpigt, det är ofta trångt och mycket människor, det låter och det luktar. Men, det är också mycket av tjusningen. Det blev ett äventyr, men det var också väldigt skönt att varva med att slappa på en strand.

Denna resa blev verkligen något att minnas. Jag har fått en inblick i landet, dess historia, dess religion och hur folk lever. Och så alla, nja inte alla, men väldigt många förtjusande, trevliga, nyfikna, hjälpsamma människor jag har mött. Jag har känt mig trygg, fast kanske inte alltid i trafiken, men jag har aldrig känt någon oro för att bli bestulen, rånad eller lurad. Och maten är god och billig och jag blev inte magsjuk. Och så denna värme, den omslutande härliga värmen och det underbara, smeksamma vattnet. En resa till Indien kanske inte är för alla, men gillar du lite äventyr, så tycker jag att du ska  ta chansen. Jag skulle gärna se mer av landet.