Publicerat av Per Karlbom

Strömstad-Stavern

Med Per Hidmark, Lise Johnsson, Filip Karlbom och Malin Karlbom,
25 juni-3 juli
Rutt: Strömstad-Edholmarna-Fredagshölet (Seilö)-Fredrikstad (Nökledypet)-Store Marnet-Lyngholmen-Krukehavn-Verdens Ende-Tallakshavn-Sperrvik-Nordbogen (Svenner)-Stavern

Till segling hör även en nödvändig grad av anpassningsförmåga. Vädret kan vara emot en och istället för att gå mot Svenners fyr, får vi vackert acceptera att ligga inblåsta idag, den 1 juli när dessa rader nedtecknas. Prognosen förutspår en medelvind på 16 m/s rätt i näsan, så ankaret har släppts i en vik i Sandefjords-fjorden som heter Sperrvik. Jag är ankarvakt och själv ombord. Onödigt visar det sig senare, då ankarspelet knappt orkar dra upp ankaret ur den tunga blåleran. Vi har hyfsat skydd för vind och sjö, men ändå rycker det och sliter och det gnäller och knakar som om vore Aquileja en gammal träbåt. Jag får en stund för mig själv och lite tid för reflektion. Den här perioden är det familjesegling, två av mina barn med sina respektive mönstrade på i Strömstad. När mina barn har det bra mår jag oftast bra jag med. Det är härligt att få vara med dem, uppleva hur de funnit sin kärlek, se hur ömsinta och kärleksfulla de två paren är mot varandra. Samtidigt kan jag känna mig lite utanför och en känsla av tomhet kommer smygande. Vad vill jag med mitt seglande? Vart vill jag hän? Vad vill jag, inte bara med denna seglats, utan livets seglats i stort? Jag får lura på det… Ruskar av mig tankarna. Min besättning kommer ombord igen och har en stor påse kantareller med sig och det blir strax fokus på mat.

Bara någon dag efter det att vi lämnade Strömstad kom värmen tillbaka. Vi hittade dessutom flera manetfria ställen och har kunnat bada och leka i vattnet. Jag har ju gnällt en del på alla maneter, men när det plötsligt kommer in två flugor i salongen slår det mig att detta var något nytt. När besvärades jag av en fluga senast och mygg, inte en enda har jag sett i år. Och ingen algblomning. Det är lite gungor och karuseller.

Efter några dagar tilltog vinden och jag fick, vad jag antar var en försmak av vad som komma skulle: mäktig sjö, svalare temperaturer och snabba kast vad gäller vindstyrkan. På väg in till Larvik upptäckte jag att stan bara hade en trång hamn med två à tre gästplatser, så målet för den här etappen blev istället Stavern där mina gastar för den här gången mönstrade av. Tack Per och Malin och Lise och Filip för härliga dagar till sjöss!

Först på plats i Strömstad var Filip och Lise som fått skjuts från Orust av morfar, 95 år (!). En charmerande ny bekantskap och dessutom en gammal seglare. Morfar ville äta lunch i salongen. Det var mer romantiskt så.
Någon timme senare dök Malin och Per upp med tåg direkt från Stockholm. Visste inte att det var möjligt att resa utan byten Stockholm-Strömstad…
Hej då Bohuslän! Kommer klipporna att vara lika vackra i Norge?
Precis på gränsen mellan Sverige och Norge, utanför Singlefjorden, blir det hög tid att hissa artighetsflagg och att flytta över klubbflaggorna till babords spridare.
Jobbigt med sjöluft.
Det första intrycket blir ofta bestående. Hoppas det gäller även detta första möte med en norrman i Norge. Jag känner mig inte helt bekväm med de norska båtsportkorten. Första bibban med båtsportkort var sprillans nytt och i sig var de  väldigt fina och färggranna, men skalan var liten och allt var ett gytter av ogenomtränglighet. Som tur är gick det ju att zooma in på plottern. Men på plottern fanns två färger utöver ”vitt vatten”, grönt och mörkblått. Senare förstod jag att grönt vatten hade 0-0,5 m djup och mörkblått vatten 0,5-10 m djup. Vi ville in genom en smal passage med blått vatten för att förtöja i en bassäng innanför och ropade till en mötande liten motorbåt för att förhöra oss om djupet. Han slängde ur sig vad om lät som en gissning, men några sekunder senare hade han vänt och gick före oss och mätte med sitt ekolod. Efter slutfört värv som lots ropade han trevlig sommar och så var han borta, men jag fångade honom på bild en stund senare.
Vi fixade den mörkblå passagen och förtöjde i Fredagshölet på Seilöya tillhörigt Ytre Hvaler Nasjonalpark. Jag hade dock inte vant mig vid att grönt på plottern inte var land utan grunt vatten och nästa dag på vägen ut skulle vi slänga lite sopor på en sopplattform som låg och guppade i hamnbassängen, strategiskt placerad precis bakom detta gröna vatten, vilket jag istället tog för ön bakom plattformen. Farten var låg, men det blir bara att ta fram spackel och slippapper igen nästa vår. Nu har jag förhoppningsvis lärt mig vad grönt betyder på plottern. Gäller bara att skilja det från grönt på sjökortet som betyder land och naturreservat. Varför göra det enkelt?
Turturduvor i Hvaler Nasjonalpark.
I Strömstad låg jag granne med en Cayenne seglad av en norsk, övervintrad, trevlig hippie. Han bjöd på öl och skrönor och handfasta tips. Vad som var skrönor respektive handfasta tips var dock lite oklart. Det var i alla fall strömt i Fredrikstad, så mycket stod klart och det bekräftades ju även av denna farledsboj i leden in mot stan. Huruvida det ”faktum” att flera båtar knäckt masten i väntan på broöppning, hör till kategorin skrönor eller ej, låter jag vara osagt. Men, en fingervisning fick jag när jag skulle lägga till. Det som i förstone verkade som en ström som skulle leda mig de sista metrarna in till kajen förbyttes plötsligt till en ström som plötsligt förde mig ut från kajen. Bara att ta ny sats. Lite som den obehagliga känsla när man får vattenplaning, att man för ett kort ögonblick helt tappar kontrollen.
Samme hippie sa sig även ha varit delaktig i att detta skut- och träbåtscenter kommit till. Mycket charmigt.
Här ger sig Fredrikstads bidrag till Tall Ships Race iväg. Ser ni det långa springet från aktern till pollaren i höjd med fören? Så långt spring har jag aldrig provat, men det borde ju ge en betydligt bättre hävstångseffekt, än det akterspring om ett par meter jag kört med. Men, det gäller ju att ha någon som samarbetar med en på bryggan då, annars blir det ju en förfärlig massa tamp som ska halas in och som kan fastna på alla möjliga ställen. Vad säger sakkunskapen?
Fredrikstad var för övrigt en jättemysig stad. Här är vi i Gamlebyen som har anor från 1500-talet. Den sägs vara Nord-Europas bäst bevarade fästningstad.
1814 satte Sverige in en avgörande attack mot Fredrikstad i kriget mot Norge när norrmännen ville göra sig kvitt Sverige. Var det månne med dessa kanoner man ville försvara sig? Fast enligt hippin blev det aldrig något rejält slag. Norge gav sig snabbt och tack vare det ska Gamlebyn ha bevarats.
Gamlebyn
Gamlebyn
Centrum i Fredrikstad är rätt modernt, men i mitt tycke ändå fint med mycket atmosfär. Visst bidrog säkert det varma vädret och allt folkliv till den bilden, men ändå…
Med de här gratisfärjorna som gick i tät trafik åkte man gratis kors och tvärs i stan.
Där ligger vi borta. Ett handfast tips från hippin, även om vi fick hålla oss utanför den kanal in i Nökledypet han tyckte vi skule gå in i.
Härligt att värmen kom tillbaka. Ljummen kväll trots sen timma. Dessutom kan man nog ana att vi ligger rätt lågt i förhållande till kajen. När vi kom tillbaka till båten hängde den nästan i förtöjningstamparna. Tidvatten redan här? Nä, först i höjd med Stavanger ska tidvattnet börja märkas. Teori och verklighet, tja, det var bara att ta ett jämfota hopp ned på däck och slacka lite på förtöjningarna.
Broöppning beställd och sanningens ögonblick. Skulle masten klara sig. Hippins varningsord kändes lite överdrivna. Bara att vända båten mot strömmen och vänta. Fast, det såg ju lite kul ut när byfärjorna emellanåt såg ut om singlande höstlöv på vattnet eller när de styrde mot en punkt som såg ut att avvika helt från själva bryggan. Långsam broöppning och ett rätt långt stopp för alla bilar bara för att vi ville igenom och detta var den första bron av tre.
Nu längtade vi till någon naturhamn och sol och bad. Platsen är Lyngholmen, fortfarande på ostsidan av Oslofjorden.
Lyckan blev fullständig när vi dessutom upptäckte att det i princip var manetfritt.
Utanför oss var det kappseglingar i både en och två och kanske fler dagar. En bit norr om oss ligger vad jag uppfattade som Norges seglarmecka, Hankö (icke att förväxla med finska Hangö). Vi tänkte oss dit först, men vi började inse att vi inte skulle hinna tillfredsställa skepparens alla önskemål, så både Hankö och Tönsberg fick ge vika för annat.
Plötsligt satt vi där i den ljumma kvällen, jag och Lise, med var sin bok. Inget konstigt med det. Det lustiga var att vi satt med var sin seglingsskildring om två kalla antipoder, Arktis och Antarktis. Känns helt OK och lite svalkande att läsa om kylan samtidigt som man är omsluten av värme. Seglingsskildringar är inte alltid de mest högtstående litterära verken, men de här två böckerna kan jag varmt rekommendera: Arktisk feber av Tobias Törnebohm och Vinterskepp av Rolf Bjelke och Deborah Shapiro.
Per hade begränsad seglingserfarenhet, så Malin fick ikläda sig rollen som instruktör.


På väg mot Verdens ende i frisk vind genom grynniga vatten. Här krävdes dubbelkommando.

När man refererar till något som världens ände, eller på norska, Verdens ende, brukar det inte ge mig några sympatiska associationer. Men Verdens ende på ön Tjöme (nåbart även med bil) är väldigt vackert och trots att det är en del av en nationalpark och därmed lite tillrättalagt, är det ändå väl värt ett besök. Filip och Lise hittade några klätterklippor de ville återvända till.
Verdens ende
Verdens ende är en del av Faerder nasjonalpark och vi var lite sugna på ett lunchstopp vid fyren. Hamnbeskrivningen avrådde dock från ett besök om det inte var finväder och vinden hade ju tilltagit allt mer, så vi fick istället beundra fyren på avstånd.
Verdens ende
Detta är alltså berg, inget draperi sopm fladdrar i vinden…
Här skulle vi ut imorgon…
Verdens ende
Hmm, anar man en lite skeptisk min hos skepparen? Det är ju en fantastisk miljö vid Stauper i Tönsbergfjorden, men trångt och grynnigt, plaskigt och vindpinat. Vi får komma tillbaka en annan gång.
Fåglarna var dock helt obekymrade där de åkte rutschkana i vattenbrynet.
Även styrman var tämligen obekymrad. Kan det ha varit den gamla vurmen för…
…berg-…
…och dalbanor som väcktes till liv?
Möte med färjan från Sandefjord till Strömstad. En tripp på två och en halv timme. Vi har hittills behövt sex dagar från Strömstad för att ta oss hit. Det är väl det som kallas uppigupptäcktsfärd?
Här vid Sperrvik i Sandefjords-fjorden låg vi inblåsta en dag. Prognosticerade medelvindar på 16 m/s nästan rakt i näsan lockade oss inte ut på öppet hav. Till underhållningen bidrog badande hästar. Hade jag bara sett på Vilda Västern-filmer förut.
Mäktiga Svenner fyr. Skulle vi våga oss in? Vinden har avtagit, men hade sjön det? ”Det er ingen spök å komme sig inn i Fyrhavna når vaeret står på fra sör.” Tur vi hade tolk ombord (Filip), jag läste det som att det inte var någon fara att segla in, men enligt tolken skulle detta förstås som att det inte var något skämt att segla in. När vi kikade in i inloppet förstod vi att den senare tolkningen nog var den korrekta. Det var vågigt, det skummade och spottade och fräste och vad som var naturliga vågbrytningar och vad som var grynnor gick knappt att urskilja. Nei, takk!
Vi provade en nog så halsbrytande tur in i Rörvika väster om fyren, men även här kändes det oskyddat och trångt mellan grunden, men vi fick i alla fall lite närkontakt med fyren och fyrsamhället. Vi droppade slutligen ett lunchankare på 12 meters djup på nordsidan av Svenner, för att insupa lite av atmosfären. Men, återigen påmindes vi om hur snabbt vädret kan slå om här, vinden ökade från typ fem till tio m/s på nolltid, så det blev ett kort stopp.
På väg ut från Rörvika. Inget ställe man vill få motorstopp på.
Även denna bild är från Svenner, men när jag stod och tittade på ett motsvarande sceneri vid Verdens ende fick jag en mardrömsbild på näthinnan. En bild när Aquileja lyfts upp på en av dessa vågor och kraschar ner på klipporna. Huva. Knäppt tyckte jag först, tills jag förstod att min dotter sett samma bild framför sig. Varför tänker man så? Hjärnans varningssignaler om att ta det försiktigt?

Kommentarer

Annelie Christin Nilsson
Idag kom jag till Stavern, är du kvar? I morgon fortsätter vi till Kragerö!

Per Karlbom
Jaha, ni är här?! Hinner vi ses imorgon innan ni drar? Vid vilken brygga ligger ni? Jag får ny besättning imorgon eftermiddag, så vi drar vidare västerut på lördag.

Annelie Christin Nilsson: Samma brygga som hela svenska eskadern längst ut på sydsidan! var ligger du? Vi sticker tidigt ca 10 men hinner nog säga hej!

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

15 svar på ”Strömstad-Stavern”

  1. Tack för jättetrevlig läsning och alla fina bilder! Vad kul med segling tillsammans med F och M & co!

    Svara

  4. Fint skrivet, Pelle! Roligt att läsa och se alla foton från resan 🙂 Lycka till framöver på turen! Fastlandet gungar fortfarande lite här i Svanesund 😉 Tack för att vi fick åka med! Kram Lise och Filip

    Svara

  5. Duktig fotograf är du. Också. Vad kan tänkas komma efter denna cliffhanger…?

    Svara

  6. Vilken härlig seglats och roliga upplevelser!
    Så kul att få följa genom din berättelse. Hade förstås varit ännu roligare att vara med😊.

    Svara

  8. Fina vackra bilder och trevlig text. Tack igen för att jag får följa med från vardagsrummet

    Svara

  9. Vad spännande ni har och haft det
    Fina bilder och som alltid inspirerande text
    Det får bli en bok så småningom 😊
    Syns snart i Stavanger

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.