Västra Balkan 1 (5): Split-Pelješac

Rutt: Stockholm, Sankt Eriksplan – Stockholm, Arlanda flygplats – Split, Saint Jerome flygplats – Split – Korčula – Orebić – Trpanj – Duba Pelješka – Plaža Divna – Kuna Pelješka – Crkvice – Orebić

Datum: 22 september – 2 oktober 2024

Medresenär: Slobodanka (Slobi) Savinović

Om jag lärt mig rätt nu, uttalas Pelješac ungefär som ”Peljeschats”, Korčula som ”Kårrtschola” och Orebić som ”Årrebitch”. Ett s med ett v på toppen (š) blir alltså ”sch”, ett z med v på toppen (ž) blir, ja hur låter det, som ”je” på franska kanske, och c med akut accent (ć) uttalas ”tch”. En linguist skulle säkert protestera, men det här är det närmaste jag kommer.

Att vi skulle till Orebić var klart, men vi ville kombinera denna resa med lite andra upptäcktsfärder också. Uppslagen var många, men jag har fått lära mig att det finns en del för mig osynliga hinder. Trots att det snart är trettio år sedan krigen på Balkan upphörde finns det uppenbarligen vissa ställen som Slobi känner sig obekväm med, t ex mindre orter i Bosnien dominerade av nationalister, som jag kastade fram som förslag när vi inte hittade vettiga förbindelser.  Problem med att ta sig fram kan bestå i att vissa järnvägsförbindelser har kapats vid nya nationsgränser och att det på vissa håll saknas bussförbindelser om man ska passera en sådan gräns. Vi hittade dock lösningar, men mer om det i nästa inlägg.

Ju närmare avresedatum vi kom desto större oro kände jag för vädret. Skulle vi lämna det fina septembervädret hemma för stormen Boris härjningar i Centraleuropa med regn och ruskväder? Allt eftersom verkade dock vädret lugna ner sig lite, även om det fanns en del regn i prognoserna.

Framåt kl 21 är vi så i Orebić och möts av ett välgörande lugn. Inte dött på något vis, men väldigt behagligt. Vi somnade rätt tidigt och sov länge och gott den natten.

Annars rullade de flesta dagarna på i ett lugnt och behagligt tempo, utan att vi alltid kom ihåg vad vi hade gjort. Vi solade och badade, lagade mat, gick ut och åt, lyssnade på ljudböcker och poddar, såg på Rapport, fixade i trädgården, handlade, satte upp gardinstänger. En rätt vanlig och avkopplande semester med andra ord. Slobi pratade också en del med grannarna. 99 % av samtalen skedde på serbiska/kroatiska. Inget som jag hängde med i. Precis som förra gången behövde Slobi ränna runt och betala räkningar. Går det verkligen inte att fixa via nätet? Och så ska det fixas med hjälp för diverse hus- och trädgårdsarbeten.

En av Slobis hustomtar är Juro och det slår mig när jag återser honom att han ler. Inget konstigt borde man tycka, men jag inser att jag saknar leenden från folk här nere. Antingen undviker folk man möter ens blick eller så bemöts man allt för ofta av en viss kyla eller distans. Och det verkar sällsynt att man hejar på människor man möter. Varför är det så?

Flera gånger hotade väderprognoserna med regn. Det verkliga vädret tycktes dock inte lyssna på prognoserna. För det mesta envisades solen med att skina. Det blåste dock rejält några dagar. Även Boran (fallvindar från bergen) fick vi känna av och en kväll var det riktigt kallt och vi satt ute på en restaurang och frös trots flera lager kläder.

Dalmatien och inte minst Pelješac har jag uppfattat som det främsta vindistriktet vad gäller odling av druvor för röda viner. Vanligast förekommande är druvan Plavac Mali (den lilla blå) en korsning mellan Crljenak (försök uttala det) Kaštelanski (= Primitivo eller Zinfandel) och Dobričić (äldre dalmatinsk druvsort).

Slobi berättar: Innan kriget fanns det ett vineri på Pelješac och det var Vinarija Dingač som drevs som ett kooperativ. Man känner igen vinerna utifrån åsnan som pryder etiketterna. Alla med egna vinodlingar var medlemmar i kooperativet och levererade sina druvor dit. Under och efter kriget i början av nittiotalet drabbades man av ekonomiska svårigheter och man led även av ineffektiv styrning. Man hade inga pengar att betala för druvorna som levererades och Slobis grannar, Jasna och Frano, fick inte betalt under flera år. De fortsatte dock att leverera i förhoppningen om att allt skulle ordna upp sig och såg inte heller att de hade några reella alternativ.

Jag läser om att konkursen upphävdes först 2017, men att de ekonomiska bekymren kvarstår. Kanske har detta bidragit till att flera fristående vingårdar poppat upp. Jag läser också om att det under Jugoslavien-tiden var mer fokus på kvantitet än på kvalitet, men att vinerna nu har blivit allt bättre och att det numera också finns riktigt bra viner.

Och de vill gärna bli gosade med och matade från den säck med bröd som ställts fram för besökare. Foto: Slobi

Efter nio heldagar i Orebić var det dags för lite upptäcktsresande. Mer om det i nästa inlägg.

En liten lärdom innan vi lämnar Orebić. Det hade samlats många pantflaskor under en tid, längre tid än vår vistelse här, och när vi nu hade en hyrbil skulle vi passa på att bli av med dem. Det var dock lättare sagt än gjort. En affär tog inte emot pantflaskor överhuvudtaget, två sade sig ha fullt, en tog bara emot pantflaskor på morgonen, emedan en annan affär krävde att man hade minst åttio flaskor. Så, flaskorna fick åka in i garaget igen. Men, något kul, utöver att bestiga Sveti Ilija, ska man ju ha kvar till nästa besök… 😉