Sweden Rock – Per Karlbom

Plats: Norje (Sölvesborgs kommun)

Tid: 3-6 juni 2026

Hängde mest med: Johan Eriksson, Miranda och Marcus Hedbring och Mirandas gamla kollega, Micke och så några till. Miranda hade jag träffat tidigare på Johans sextioårsfest, men egentligen var hon ändå en ny och jättetrevlig bekantskap, liksom Mirandas man Marcus som anslöt mot slutet.

D day. Idag händer det. Jag hade ju egentligen ingen aning om vad som väntade och det pirrade lite i magen. Visst uppskattar jag en del hårdrock, men i själ och hjärta har jag aldrig känt mig som en hårdockare och metal och ännu värre death metal, det ”visste” jag att jag ogillade. Seeing is believing.

Första steget var att hitta hållplatsen för bussen till Sweden Rock. Vi rekade lite dagen innan. Busshållplatsen är risbusken vid parkeringen, fick vi veta i receptionen på Kolleviks camping. Och jodå, där stod ett gäng och väntade. Nobinas buss var försenad så vi fick lite tid att prata med de andra. Vad tänker du om du skulle föreställa dig en student på Lantbruksuniversitetet i Alnarp, en blivande hortonom? Är du lika fördomsfull som jag och ser en ganska präktig person framför dig, kanske klädd i någon slags skogsmullestil? Ni har säkert redan räknat ut det. Det är tjejen med kort skinnkjol, skinnstövlar, raffiga strumpbyxor och strass jag pratar om. Spännande att få sina fördomar vederlagda.

Jag hade funderat lite på om jag skulle försöka smälta in eller utmärka mig genom att klä mig på ett sätt jag uppfattade som lite anti den klädkod jag antog gällde. Det blev det förra, svarta dojor, svarta brallor, svart tröja. Fast det visade sig, jag hade kunnat kunnat klätt mig lite hur som helst. Ingen hade förmodligen reagerat. Fast jag, jag gick runt med stora ögon. Det var ett nästan lika stort nöje att kolla på folk som att lyssna på banden.

I min egen ovetenskapliga studie kunde jag konstatera att det bland besökarna fanns något fler män än kvinnor, något fler medelålders än yngre. Men ändå, en väldigt stor blandning. Jag behövde i alla fall inte känna mig lastgammal.

Här fanns allt från, om än inte barnvagnar så i alla fall barn i vagnar, till…

Att det rådde en överrepresentation av tatuerade kroppar var inte heller så svårt att fastställa. Förr kunde jag känna en viss rädsla för tatuerade killar. Senare har jag fått omvärdera även den fördomen. De visar sig ofta vara de allra snällaste.

Överdrivet varmt var det inte, men bäst ändå att ta av sig tröjan. Annars ser ju ingen mina plågsamt påförda kroppsutsmyckningar.

Dessutom rådde en överrepresentation av människor som nog inte fäste så stort avseende vid Livsmedelsverkets kostråd.

Man får väl hoppas att det inte var allt för många som beställde en FUCK ME BURGER på ett kg, för 699 kr.

Det fanns dock gott om matalternativ till rimliga priser, t ex vedugnsbakad pizza framställd i denna mobila vedugn. Finns att köpa som standardprodukt i Italien, fick jag lära mig. Eller varför inte en skånsk äggakaka med fläsk och lingon? Ölen var dock festivaldyr, 95 kr för en burk Norrlands guld. Det måste ha varit den mest lönsamma produkten som såldes på området, vinstmarginalen bör ha legat runt 86%.

En gammal goding (tröjans reklam alltså) som jag minns från min barndom och det var ju länge sedan. ”Du Perikles – ka’ du sige mig, hvornaar smager en Tuborg bedst?” – ”Hvergang! Jag blir påmind om att det är Robert Storm Petersen, mer känd som Storm P, som är upphovsmannen till denna välkända reklam. Det anses vara den mest välkända reklamen för Tuborg.

… flätor. Ber om ursäkt för den illa fokuserade bilden.

Och se där, den blivande agronomen från Alnarp igen, idag i annan utstyrsel, och hennes kompis från Stockholm. Tyvärr har jag glömt bort vad de heter. Trots att det samtidigt befinner sig ca 40 000 människor på festivalområdet sprang vi på dem varje dag. Nåja, en dag var duon decimerad, då blivande agronomen var i Alnarp och höll föredrag.

Kvinnor som visade mer av sina behag i utmanande outfits var vanligare här än ute på stan.

Behag vet jag inte, men det ligger väl i betraktarens ögon. Kameran idkade självcensur och skapade en suddig bild av denna nakna mansrumpa. Johan: Var går egentligen gränsen för förargelseväckande beteende?

Han fällde ingen motsvarande kommentar när denna dam dök upp 😉

Såg ut som ett omaka par och apropå rumpor visade mannen ifråga upprepade prov på ett större intresse för hennes bakdel än för musiken.

Men, vad har män i kjol med hårdrock att göra?

Och var det inte vanliga kjolar var det kanske ännu vanligare med kiltar.

Inget fel på självförtroendet. Jag hann inte fram med kameran, men en kvinna hade en tröja med texten ”Ta mig inte på allvar Ta mig på fittan”. Hur skulle hon reagera om någon tog henne på orden? funderade jag. Fast, så slog det mig, menade hon tvärtom? Tvetydigt budskap.

Fin mössa. Men, vad är det som sticker upp högst upp? Är det detta som avses med en dickhead?

Många hade bara spökat ut sig i största allmänhet och var lite allmänt wild and crazy. Och ja, det heter ju faktiskt Sweden Rock FESTIVAL.

Men, hur kommer man fram till att just denna dress passar på Sweden Rock?

Och så var det alla andra helt vanliga typer, som vi t ex, här representerade av Johan och Miranda.

Micke (blå gonorrétröja) hade rest ner med rosa bussarna och det var han inte ensam om. Jag räknade till sex rosa bussar som tydligen kommit från lite olika delar av landet. En del sov på taket, en del på tillfälliga britsar inne i bussen. Tyvärr fick jag inte gå in och titta. Alla jag pratade med innan jag träffade Micke, hade varit på Sweden Rock hur många gånger som helst. Äntligen en själsfrände. Micke: – Jag känner mig som en oskuld. Jo, lite så kände jag mig också.

Sist, men inte minst, hade nu även Marcus anslutit. Han hade behövt jobba. Jobba?! Tänk att så många håller på med det…

En sak som var slående, var den vänliga stämningen på festivalområdet, både bland besökare och personal. Vänligheten får symboliseras av dessa två bilder. En ömsint vakt och …

… en glad, skojfrisk dito. Det var också slående hur välorganiserat allt var. Imponerande. Den enda ilskna personen jag noterade var en trafikledare på Nobina, som skötte busstrafiken till och från festivalen och vad gäller organisationen kring just busstrafiken fanns det väl lite utrymme för förbättringar och tidhållning. Om man nu ska ska gnälla på något.

Och så fanns det ju skojfriska besökare också som Pelle och Johan. Foto: Miranda.

I väntan på Magnus Uggla blir vi ännu gladare: Micke, Miranda Pelle och Johan.

När jag nu nämnde en artist vid namn så ska jag kanske redogöra lite för den egentliga orsaken till att vi var där: musiken. Det är ju en helt fantastisk siffra, c:a 90 band uppträdde på Sweden Rock under fyra dagar. Nästan lika fantastiskt är att jag såg och lyssnade, mer eller mindre, på 35 av dem. Att jag orkade.

ONSDAG

Johan bodde på hotell i Karlshamn, hoppade av bussen för att lämna lite grejer där och tog sedan nästa buss ut, så jag kom före honom. I programmet stod ett ? för invigningsbandet och vi undrade om det var en överraskning eller om det var orsakat av något band som hoppat av och man inte visste vem som skulle spela istället när programmet publicerades. Oavsett vilket, på vägen ut ringde Johan och berättade att det gick ett rykte att det var Europe som var frågetecknet. Mycket riktigt. Men bussen jag åkte med var försenad, så jag hann bara höra två låtar.

Svenska Poodles har jag försökt mig på hemma i stereosoffan, men aldrig kommit riktigt underfund med. Men, de var ändå OK.

Johan tyckte att vi borde lyssna på Dundertåget med vänner. Att det är ett svenskt band hör man på namnet. Jag var inte imponerad. Kanske hade framförandet vunnit på på en bättre ljudmix. Det lät bitvis hemskt. Det blev 👎

**Roy Khan**, ett norskt band, vill jag lyssna mer på. 👍för dem. Men, de verkar inte finnas på Qobuz. Än…

Down från USA blev 👎

Ytterligare ett band från USA: Palaye Royale. De var bra och jag har redan letat upp dem på Qobuz. 👍för dem.

Mycket amerikanskt nu: Nästa band var The Offspring från USA. Jag tyckte bara de var OK. Ja, det är ett kul liveband och de har en fantastisk trummis. Men sångaren, han sjunger ju inte bättre än Håkan Hellström. Kul stöld dock, plötsligt dyker temat från Griegs I bergakungens sal upp. Men, det hjälps inte, betyget blir OK. Hittills har jag och hårdrockräven Johan varit överens om omdömena, men nu går han i spinn. – Nu har du fel! Det där måste du ändra. Men jag står på mig och hävdar min integritet som fristående recensent. 🙂 En sångare bör kunna sjunga!

Nu var det dags för Volbeat, från Danmark. Det var Johan som guidade mig i vad jag borde höra, jag var ju tämligen okunnig. Johan: – Nu kunde du väl inte klaga på sångaren i alla fall? Helt rätt! Hans röst var njutbar att lyssna till. Men, var inte låtarna lite same same hela tiden? Det blir OK här med.

TORSDAG

Vi började dagen med Masterplan från Tyskland. Vi lyssnade ett tag. Ingen av oss var särskilt road: 👎

Vi gick vidare till Trivium från USA, som spelade samtidigt, men nä 👎

Vissa band pushas av Studiefrämjandet under parollen Nemis (New Music in Sweden). The Striders var ett av dem, ungt svenskt band som med Studiefrämjandets hjälp fått komma till Sweden Rock. De var riktigt bra👍Måste kolla om de finns på Qobuz.

Tom Morello med band var ytterligare ett av alla band rån USA. De gillade vi.👍

Och så var det dags för Wilmer X. Det kan ju inte bli fel och det blev det inte heller. 👍Naturligtvis! Kul grej: jag var inte på det klara med att en av bandmedlemmarna enbart spelar munspel.

Ännu ett Nemis-band, Occrasy från Borlänge. Mycket energi och spelglädje. Helt OK.

Social Distortion från USA: 👎

Så var det dags för dagens höjdpunkt: brittiska Iron Maiden. Det var stort. Sångaren Bruce Dickinson hade tjuvtränat med fotboll mot Mjällby, men så är han ju rena ungdomen, två år yngre än mig. Men ändå blir man imponerad av hans energi. Han for omkring som en skottspole på scenen och bandet bjöd på en stor show. Alla låtarna längtar jag inte efter att höra gen, men det kan inte bli annat än👍

Innan vi gjorde kväll lyssnade vi även lite på Saxon. Orättvist kanske, efter Iron Maiden, men det blev 👎

FREDAG

Fredag var vi lite sent ur startblocken. Första uppträdandet för mig var irländske Robin McAuley kl 15:00. Och det var verkligen 15:00. Hittills hade alla konserter både påbörjats och avslutats punktligt. Det dåliga ljudet kunde inte maskera att det var ett bra band han ledde. En del riktigt vackra låtar. Men, hur kan det bli så mycket resonanser på en utearena? 👍

Flower Kings från Sverige hade i o f s en sångare som hade en pipa med resurser, men nä, musiken måste lira också👎

Jag drog vidare till Festival stage och där rockade det med tyska Dirkschneider men här var det ombytta roller. Sångaren hur lät han egentligen? Ändå OK.

Nederländska **Floor Jansen** pratade svenska. Hon hade kanske en något skrikig röst eller så stod vi dumt till jämfört med var ljudteknikerna satt. Men, vi gillade henne ändå👍

Jag kommer att tänka på nederländsk musik. Jag var på kurs i England en gång med deltagare från en massa olika länder och vi kom på att vi skulle visa vår uppskattning för kursledarens engagemang genom att ge honom en CD med musik från våra respektive hemländer. De nederländska deltagarna blev jättestressade. – Det finns ju ingen bra holländsk musik! Nu hade vi precis lyssnat på ett bra band och hemma i stereosoffan har jag upptäckt ett annat: Haevn. Lyssna på dem! För att inte tala om Janine Jansen. En fantastisk nederländsk violinist som varit i Sverige och spelat flera gånger. Vi satt i en pub och surrade med två nederländska par som åkt hit bara för Sweden Rock. De hade varken hört talas om den ena eller andra.

Apropå hitresta utlänningar pratade jag med en norrman som sa sig ha besökt alla nordeuropeiska musikfestivaler. Sweden Rock Festival var bäst, mycket beroende på den vänliga atmosfären här.

Om man ska kalla Foreigner för amerikanskt eller brittiskt kan man kanske diskutera. Det grundades i USA, men med flera brittiska medlemmar. Det jag inte visste var att det tydligen var ett hårdrockband från början, men hårdrock är inte direkt vad jag har associerat dem med. Jag hörde också en viss besvikelse över att bandet inte riktigt var detsamma efter det att den ursprungliga sångaren Lou Gramm ersatts av Kelly Hansen. Inget jag hade koll på. Jag tycker ändå att det var njutbart att lyssna på dem så det blev 👍

Svenska Hellacopters är också ett band jag har försökt förstå mig på hemma i stereosoffan. Skulle de låta bättre live än än hemma? Nä! För brötigt. 👎

Den här konserten hade många pratat om: **Joan Jett and the Blackhearts**. Jag konstaterade att jag kände igen några av skivomslagen, men hade inga förväntningar. Hon ansågs vara värd att vänta på så vi ställde oss långt fram nära scenen. Tyvärr tände det aldrig till. Framförandena kändes rätt oengagerade, men hon kan väl få ett OK. De andra höll med. Det var en besvikelse. Miranda visade i alla fall sin uppskattning för ett tal, artistens egen variant av State of the union.

Johan ville lyssna på Helloween, men Miranda och Marcus hängde på till Pistonhead-tältet för att lyssna på **Glorious Bankrobbers**. Nu skulle det bli släktrock. Ja, inte släkt med mig, men sångaren, Olof (Olle) Hillborg är min exfrus kusin tillika vår f d sommargranne på Fårö. Han och hans familj bor kvar, inte jag och inte min exfru heller för den delen. Jag hade aldrig hört dem spela förut, så det var ju jättekul att se Olle på scen. Jag ger dem ett OK, men Miranda drämde till med att det var dagens höjdpunkt. Hon tyckte även Olle såg ut som om han var i trettioårsåldern (passerat 60), vilket jag framförde och han nöjt slickade i sig.

LÖRDAG

Miranda hade varit ambitiös och lyssnat på en hel del av banden i förväg och tyckte absolut att vi måste gå och lyssna på unga, brittiska **Jayler**. Mycket spelglädje var det, men sångaren kanske behöver komma i eller ur målbrottet, jag vet inte, innan allt landar. De får ett OK ändå. Sångaren i Jayler fristajlade nedanför scenen och man kunde ana en viss nervositet bland vakterna.

Sedan tog vi oss till svenska **Treat**. Shit va bra. De både sjunger och spelar bra och gör sig bra på scen. Det hade kunnat bli två 👍, om jag hade haft det i mitt betygssystem.

Presentatören beskrev det som att vi nu skulle in i mörkret. Det var en rätt träffande beskrivning på Candlemass som presentatören uttryckte. Gillar jag det här. Not my cup of tea. 👎

Som Johan uttryckte det: Antingen hatar man eller älskar man svenske Yngwie Malmsteen, numera även amerikansk medborgare med amerikaniserat namn. Det var det första bandet jag lyssnade på som inte började i tid. De var tre-fyra minuter sena. Säger ju mer om standarden i övrigt än om Yngwie Malmsteens band. Jag har dock aldrig begripit mig på hans musik. Han må vara en fantastiskt skicklig gitarrist, men det blir för mycket av gitarrpiruetter utan att det leder till några ”riktiga” låtar. Jag höll faktiskt på att somna, det ska dock inte bara ska skyllas på Yngwie Malmsteen 😉 Det blev👎

Svenska ZAN/CODY: De verkade OK. Jag skulle ha behövt lyssna lite mer, hann bara med några låtar.

Alestorm: kul skotsk rock med glimten i ögat tänkte jag. De får ett OK. Jag läser att deras musik beskrivs som pirate metal eller heavy metal. Heavy metal?! Men, jag gillar ju inte heavy metal! Tänk att man måste ändra uppfattning, hela tiden.

Brittiska **Skyclad**: De har en violinist med i bandet 🙂 Ett instrument jag aldrig tidigare associerat med hårdrock. Kul, glad folkmusikhårdrock tänkte jag och ger dem 👍. Återigen ett band som beskrivs som ett heavy metal-band och som jag gillade. Vad är detta?

Vi lyssnade lite på svenska Halo effect i bakgrunden, men jag tyckte det var ett jäkla brölande 👎

Vad gör **Magnus Uggla** på en hårdrockfestival, kan man ju undra. Men, han drog naturligtvis en jättepublik. Vi var tidigt ute och hade knött in oss nästan längst fram. Ibland tyckte jag det lät som han snubblade lite på texterna och att rösten inte bar riktigt. Men, vad gör det? Det blir show och allsång och den ena hitten efter den andra. Bland dem Trubaduren och Kung i baren som aldrig ville ta slut. Alla blev glada 👍

Vad skulle vi nu avsluta med, brittiska Bring Me The Horizon eller svensk-norska Sha-Boom. Jag hade ingen koll som vanligt, Johan kroknade och åkte till hotellet. Miranda och Marcus ville gå på Sha-Boom, så jag hängde på dem. Och vilken avslutning det blev! De fick igång oss i publiken så till den grad att sångaren nästan blev tårögd och mållös. – Jag tror aldrig jag under Sha-Booms snart fyrtio år har upplevt en sådan kväll. Vilken otrolig publik ni är! Tack! Så där säger de väl till alla, tänker du kanske. För en gångs skull tror jag faktiskt att det kan ha legat något i vad han sa. Sångaren och förhoppningsvis resten av bandmedlemmarna var lyckliga och vi i publiken var lyckliga och lämnade Sweden Rock som på små moln.

På bussen ”hem” förstod jag att de som gått och lyssnat på Bring Me The Horizon var lika lyckliga de efter en storartad konsert eller föreställning. Alla glada, precis som det ska vara på en avslutning.

Johan har bestämt deklarerat att jag kommer att åka hit igen. Andra har nöjt sig med att ställa frågan. Och ja, vem vet? Inte nej, i alla fall. Det har varit en fantastisk upplevelse både vad gäller en hel del musik, av stämningen och av det trevliga umgänget med kända och mer okända. Tack för att ni bidrog till att göra detta till ett fantastiskt minne!

Lämna ett svar Avbryt svar