Hemsegling etapp 1: Karlshamn-Oskarshamn

Rutt: Karlshamn-Utklippan-Mörbylånga-Mönsterås-Oskarshamn

Datum: 7/6-13/6

Jag seglade delvis tillsammans med Johan Eriksson på s/y Vinyasa.

SÖNDAG

Välbehövlig vilodag, men också dags att bunkra. Jag lät Google ai föreslå menyer utifrån vad jag hade ombord och jag blev faktiskt imponerad över kreativiteten. Det var verkligen ett minimum som behövde kompletteringshandlas.

Som gubben ur lådan dök även Hans Hamel upp denna söndag och meckade med min försegelrulle. Han misstänkte att min furlex inte var helt frisk, utan rekommenderade isärtagning vid säsongens slut. Han säkrade linföraren med en liten tamp så att den inte kunde snurra runt igen. Enkelt och fiffigt. Varför kommer man inte på sådant själv? Och varför rör sig förstagsprofilen när han skruvat åt linföraren, emedan den låser sig när jag gör ”samma” sak?

Framemot kvällen åkte återigen det större förseglet med sina stående lattor upp. Det är ju ingen vacker syn. Oavsett fladderskadorna när karbinhaken gick sönder och seglet delvis rasade ner ser det efter lite drygt två säsonger ut som ett tio år gammalt segel. Hamel menade att Gransegel slarvade med sitt varumärke.

MÅNDAG

Det är svårt att passera Hanöbukten, utan att man vill lägga till vid Utklippan. Johan hade aldrig varit där förut, så då kändes det ju ännu mer som ett måste. Det skulle vara fint väder och bra vind så det kändes som om vi skulle kunna se fram emot rena smörseglingen. Från det att jag släppte förtöjningarna till dess jag återigen var fastknuten tog det bara 4 timmar och 50 minuter. Det kändes som snabbt marscherat.

Va! Kan man lägga till där? Nja, platsen är enbart avsedd för lossning och lastning och paret som seglade den lilla Linjetten hade hyrt boende på det intilliggande Södraskär, så när de lastat av fick även de lägga till i hamnbassängen på Norraskär. Södraskär och Norraskär? Vilket är då Utklippan? Hela klabbet verkar det som.

Jag blev överraskad över antalet båtar så här tidigt på säsongen, säkert 15 st, och vissa tvingades ligga utanpå varandra. Enligt kalendern är det ändå bara den 8 juni. Förutom paret som hyrt boende på Södraskär var vi den enda svenska båten.

Det var rena fickparkeringen längs den här kajen.

Jag tror aldrig jag lagt märke till flaggspelet och ännu mindre vad det symboliserade. En flagga för de gästande båtarnas nationalitet, så förutom tre svenska båtar fanns här tyskar, danskar, polacker och någon finne. Utöver uppgiften att sköta flaggspelet ingick det också i åtagandet när man hyrde förmånligt av Svenska Kryssarklubben, att se till så att folk betedde sig på ön. Jag antar att det innebar att man inte störde de häckande fåglarna. Annars tycker jag fåglarna är rätt bra på det själva. Vem törs ta strid med en aggressiv tärna?

Sälarna hade förflyttat sig till kobbar längre norrut jämfört med när jag var här i september förra året. Tyckte de att det var för stökigt där nu, med vind och vågor? Här var ett par som verkade freebasa lite, där de låg på en sten vid det östra hamninloppet. Först såg jag inte att de faktiskt var två och att de dessutom var sälar av två olika arter som ligger och gosar tillsammans, en knubbsäl och en gråsäl (enligt Google). Hur vanligt är det?

Det kanske är med fåglar som med konst, genomsnittligt konstintresserad, men så kan jag fullständigt gå igång på t ex Skagenmålarna. Samma sak med fåglar: genomsnittligt intresserad, men så dessa alkfåglar som jag också kan gå igång på. Nu har jag lärt mig att dessa två är tordmular och inte sillgrisslor. När alkfåglarna promenerar reser de sig högdraget och ser ut som om de vill vara en slags sensk pingvin. Och så flyger de så roligt. De flaxar med vingarna som om de vore gjorda av en Meccano-byggsats.

Morgondagens prognos innehöll både regn och frisk SO-SV vind, så vi bestämde oss för att gå upp tidigt och försöka komma iväg före regnet. Morgondagens mål var Mörbylånga där ingen av oss varit förut.

TISDAG

Dagen började med obligatorisk tvagning och dopp i havet. Åtminstone för mig, Johan verkade inte känna sig lika bunden av någon sådan ritual. Temperaturen är nu uppe i 16 grader. Inte så pjåkigt ändå för att vara Hanöbukten. Vi tyckte vi var uppe rätt tidigt, så pass att vi kunde kasta loss vid nio i alla fall. Men, det regnade redan. Vinden ökade något och nu tog jag ett rev i god tid. Hur många gånger har man inte konstaterat annars att man redan borde ha tagit det där revet?

Det rullade på fint i dyningarna. Strax innan Kristianopel meddelade Johan att han var beredd att ge upp och gå in där. Det lät som om det återigen var sjösjuka i antågande som gjorde att hans ork och lust tog slut. Jag kände att jag ville komma vidare och fortsatte enligt plan.

Allt var grått. Himlen var grå, havet var grått, land var grått, på håll var även båtarna gråa och då menar jag inte bara marinens eller NATOs fartyg som jag mötte några stycken, med avstängda transpondrar. Behöver man de här dagarna för att tillräckligt uppskatta dagarna när allting känns rätt?

ONSDAG

Johan hade givit sig iväg från Kristianopel och hamnade mitt i detta spöregn. Han ringde och beklagade sig. – Fy fan! Jag kunde huka inne i båten.

Så småningom dök den dränkta katten upp, men torr nu. En man stod på andra sidan från mig sett och hojtade åt Johan att lägga sig mot den kajen och det var nog betydligt enklare än att försöka fånga en boj i sidvinden och sedan glida in mot kajen där jag låg, utan att blåsa bort. Det var inte helt okomplicerat för mig heller, dagen innan, men jag är ofta fräck och kör in försiktigt mot bryggor och åtminstone träskodda kajer och ligger där och trycker, som vore jag en Waxholmsbåt, tills jag i lugn och ro fått ordning på mina förtöjningstampar. Linjetterna har en stålskena i stäven så man behöver inte vara så rädd för att skada båten. I stävbeslaget har jag dock en inverterad bula, ett minne från charterseglingstiden när vi skulle släppa av gäster vid Stensnäs kursgård och låg och tryckte mot en stålskodd brygga. Det var tydligen tomt bakom delar av beslaget.

Vi blev nog aldrig riktigt kloka över om mannen som hojtade in Johan till kajen verkligen hade rollen som hamnkapten eller om det var en självpåtagen uppgift. Egentligen var han stockholmare men med Mörbylångaföräldrar och nu hade han bott här i många år. Han hade bestämda åsikter om det mesta. Om hur seglare använde bogpropellern till exempel i stället för att lära sig lägga till. Och om man nu ändå använde den, varför detta duttande i stället för att ge den en rejäl omgång, så att det händer något? Och att ta hem på förtöjningsänden i land, det var det bara motorbåtsförare som gjorde. Johan skyndade sig diskret att lägga om tamparna. Och kalmariterna de skulle inte komma och lägga sig i. De var dessutom lite högfärdiga och nedlåtande gentemot ölänningarna. De betedde sig som om Kalmarunionen aldrig upplösts och att Kalmar fortfarande var Nordens huvudstad. Kalmar är som en halv citronskiva, frukten var nog inte slumpmässigt vald, så vill man bo österut flyttar man ut till Färjestaden som tydligen expanderat på senare år. Micke som jag skrev om i ett tidigare inlägg, hans flickvän är ett levande exempel på det. Hon hade tydligen köpt en lägenhet i Färjestaden trots att hon hon jobbar i Kalmar. Mannen var över 80 år och hade gjort sig av med sin större segelbåt och hade nu en Safir som han ville segla söderut med under en vecka och senare under sommaren, två veckor till Harstena. Dessutom hade han en trailerbar båt som han tog efter bilen och seglade med runt Åland. Krut i gubben måste man ju säga. Det är bara att hoppas att man själv har lika mycket krut i sig. Och ska man äta kyckling så ska man akta sig för Kronfågel, bara så ni vet. Det är bara skit. Ska man köpa kyckling ska den vara från Guldfågeln. Gissa var Guldfågel har sin största verksamhet. Just det, i Mörbylånga. Och på frågan om hur det kan komma sig att man har två kommuner på Öland, men bara en på Gotland blev svaret att det är för långt mellan norra och södra Öland. Stämmer det verkligen? Nä! Kör man bil från Fårö fyr till Hoburgen är det 176 km och från nordligaste till sydligaste Öland är det ”bara” ca 140 km. Så där föll det argumentet. Man har i alla fall folkomröstat om saken och invånarna kom fram till att man ville ha det som det var. Vi fick också lära oss att det finns väldigt mycket nötkreatur på Öland och att antalet har vuxit kraftigt. Den här gången hade han delvis rätt. Jag googlar och konstaterar att Öland är kotätast i Sverige och att här bor fler kor än människor, ca 60 000 kor jämfört med ca 26 000 människor. Det är dock inte fråga om någon egentlig ökning, men gårdarna har blivit färre och större. Den påstådda ökningen av antalet kor ledde oss in på den vattenbrist detta skulle ha förorsakat. Vi får lära oss att både Borgholms och Mörbylångas kommuner byggt avsaltningsanläggningar. Det trodde jag man ägnade sig åt i Mellanöstern eller möjligen i mindre skala på skärgårdsöar utan brunnsvatten. Vilken föreläsning vi fick! Nu kan vi lite mer om Öland. Tack för det intressanta samtalet!

Jag beklagade min sneda parkering och urskuldade mig med att det var lite tight mellan boj och kaj och att numreringen av bojar och kajplatser verkade vara liten förskjuten. Hamnmannen var helt oförstående. Du har gjort helt rätt. Vi vill att ni ska ligga så, så att inte riggarna slår in i varandra. Du vet, här kan det blåsa.

Hamnmannen visste besked om det mesta. Hur var det med järnvägsspåren som anslöt till min båt? Jo, de var för båtar som kom och lossade kol som behövdes för driften av sockerbruket. Han berättade också om hur man la ut normalspår från en närbelägen tilläggsplats, som anlöptes av färjan Betula, och därifrån till sockerbruket. Även färjan hade man fått bygga om lite i och med att man lade ut räls på den och så fraktade man över järnvägsvagnar med betor till sockerbruket. Detta hände sig på femtiotalet. Det gick inte att dra vagnarna på befintliga spår, den öländska järnvägen var ju smalspårig. Tänk alla dessa spårvidder vad de ställer till det. I Finland överväger man nu att övergå från det ryska bredspåret till normal spårvidd. Men, det görs ju inte i en handvändning.

Namnet Betula fick mig att haja till. Förutom att det ju var ett träffande namn var det också ett namn som fick mig att associera till färjetrafiken mellan Helsingborg och Helsingör. Mycket riktigt. Färjan sattes in av Linjebuss som förutom busstrafik även drev trafik på HH-leden som den kallas ibland. Idag är Betulas brygga klubblokal för Råå segelsällskap. Betula var i trafik på HH-leden under lång tid, från 1955 till 1971. Till en början alternerande hon tydligen mellan bettrafiken i Kalmarsund och HH-leden, men från 1959 gick hon bara i Öresund.

Jag hade tagit fram cyklarna. Nu skulle vi upptäcka Mörbylånga. Visst finns det en hel del gullig bebyggelse här, så ett trevligt besök, men mysfaktorn kanske ändå inte hamnar i topp. Sorry Mörbylånga, för många breda gator och kala ytor. Till vänster i bilden skymtar man den gamla järnvägsstationen med en skylt som plikttroget meddelar höjden över havet: 2 meter.

Här låg den, Guldfågeln-anläggningen. Vi cyklade dit och besökte även den lilla butiken i anslutning till fabriken. Fabrik förresten, säger man så? Det får mig att tänka på att det låter som om kycklingarna tillverkas där, men det är ju raka motsatsen. Det är där de slaktas. Guldfågeln är inte bara Mörbylångas, utan hela Ölands största, privata arbetsgivare, med sina 600 anställda.

Hamnmannen hade påstått att man slaktade hundratusentals kycklingar per dag. Det lät ju fullständigt groteskt. Kunde det verkligen stämma? Om inte hundratusentals, så i alla fall 100 000 per dag, bekräftade damerna i fabriksbutiken. Det blir 40 miljoner kycklingar per år. Tanken svindlar. Vilken stordrift! Det känns både imponerande och skrämmande. Man kan ju förstå att det då behövs sådana här lastbilar som fraktar kycklingar i flera våningar. Men tillbaka till damerna i butiken. De var uppenbarligen väldigt stolta över sin arbetsplats. Den ena kvinnan hade en bakgrund i vården och tyckte att hennes förra arbetsplats borde ha Guldfågelns fabrik som föredöme. Huva, vad säger det om hennes förra arbetsplats?

Vi hade hamnat lite i utkanten och på tillbakavägen skymtade jag kyrkan en bit bort in mot land. Johan var inte så intresserad av kyrkbyn, så jag fortsatte på egen hand, på min lilla sightseeingtur i Mörbylånga.

Ingen regel utan undantag. Kyrkan mitt i byn gäller inte här, utan kyrkbyn ligger en kilometer utanför det egentliga Mörbylånga. Något kyrkobesök blev det dock inte tillfälle till. Stängt!

I kyrkbyn låg även en del gamla gårdar längs med huvudgatan. Jag tänker mig att det är så här det måste ha sett ut i Sverige innan skiftesreformerna såg till att samla jordlotterna, vilket säkert gjorde jordbruket effektivare, men också förstörde byarna när jordbrukarna flyttade ut till sin mark.

Ytterligare ett exempel på en gammal gård i kyrkbyn. I första hand lockades jag hit av en skylt som utlovade glasstillverkning, men därom visste gästerna som hyrde här inget besked. Jag var rätt nöjd ändå av att ha funnit en anledning att få titta in.

Kyrkbyn var mysigare än det egentliga Mörbylånga.

På vägen tillbaka ramlade jag över denna vägningsstsation. Här vägdes betorna som under perioden 1953 till 1958 kom på normalspåret med färjan Betula från Bergkvara.

Mera järnvägsarkeologi. Mörbylångas järnvägsstation från andra hållet. Bangården har blivit asfalterad väg och stationen är ersatt med en busskur. Mörbylånga var en säckstation där tågen behövde vändas innan de kunde fortsätta norrut eller söderut. Det kan ju knappast ha bidragit till effektiviteten och det kanske var en bland andra faktorer som bidrog till att järnvägen lades ner relativt tidigt (1961).

Både jag och ägarinnan till planket gladdes av den vackra kontrasten mot vallmon.

Farbrorn berättade att han egentligen bodde i Lund och att detta var Mörbylångas äldsta hus.

Den fina brunnen en bit upp invigdes 1895 och användes in på 1950-talet. Den sägs fortfarande ge vatten, men jag fick då inte upp något när jag provade-.

TORSDAG

Grå dag, men till en början en stabil ostlig vind och vi gled båda fram i ett behagligt tempo. Det porlade om stäven. Finns det något mysigare ljud? Ska möjligen vara en rinnande bäck. Men, så är det ju ungefär samma ljud också. Underbart är kort. Innan vi ens var framme i Kalmar dog vinden. Johan gav upp, drog igång motorn och flaggade för att han nog fortsatte mot Oskarshamn. Han skulle träffa en kompis i Västervik i helgen och började känna lite tidsnöd. Jag hade inte samma brådska. Behövde vara i Oskarshamn först lördag eftermiddag. Jag låg kvar och guppade och väntade på vind. Sjö, knott och ett storsegel som står och slår kan ju förvandla en meditativ stund till att man istället får tokspel. Inget av detta störde friden. Det var bara lugnt och stilla och tada, efter ett tag var jag uppe i 6 knop utan att ha frestats att sätta igång motorn.

Men, vad var det där? Svarta hotfulla moln och åskknallar fick mig att vika av in mot Kalmar hamn.

I Kalmar möttes jag av detta missfoster. Det går ju knappt att se vad som är bak och fram.

Det blev ett rekordkort stopp, 45 minuter. Ovädret tvärnitade i Kalmar, gav ifrån sig en knall liksom för att markera att nu är jag här och sedan vek det av in mot land.

Jag kastade loss igen och tog sikte på Mönsterås. Det är ett rätt långt, smalt inlopp till Mönsterås. Vinden var västlig och jag fick kryssa in mot inloppet. Men, när det blev allt för tight gav jag upp seglandet och gick för motor.

Hur hade det då gått från Johan? Man ska naturligtvis alltid ha en plan B. Det glömmer jag nog ofta bort. Johan tycks vara en person som inte bara har en massa B-planer. Han tillämpar dem dessutom synnerligen ofta. Istället för i Oskarshamn kom han bara till Stora Rör p g a samma moln som fick mig att göra en blixtvisit i Kalmar. Johan blev dock kvar i Stora Rör över natten.

Över land tornade nya elaka moln upp sig. Jag hade tagit två rev och fallet var förberett för att snabbt kunna släppa ner storen om fan skulle braka lös. Men, ovädret stannade över land och gav mig bra skjuts norrut. Jag hade inte ens fått en droppe regn på mig under hela dagen..

FREDAG

Inloppet är så långt att man inte ens ser ut mot öppet vatten. Det kan man ju dock tro när man tittar på den här bilden, men skenet bedrar.

Från hamnen har man en bra vy mot samhällets två av tre viktigaste orienteringsmärken, kyrkan och den f d järnvägsstationen. Det tredje, torget, ska väl också gå att finna vad det lider. Är det inte ett märkligt uttryck detta, att tiden lider? Skulle det vara plågsamt att tiden går? Jag engagerar Google i mina funderingar och får lära mig att det inte har något med plåga att göra, utan att det kommer från det fornnordiska ordet liða, som betyder att gå, skrida fram eller förflytta sig. Vad bra, då kan vi få fortsätta att njuta av att det händer något och att tiden går. Vad gäller järnvägsstationen så har den gått samma öde tillmötes som på många andra håll, nedlagd. Mönsterås var ena änden av Mönsterås-Åseda järnväg, men p g a bl a ekonomiska bekymmer nådde man aldrig fram till Åseda, utan järnvägen upphörde mitt i skogen, i Fagerhult, två mil innan Åseda. Inte mycket ekonomi i det, så persontrafiken Sandbäckshult-Fagerhult upphörde 1959, emedan trafiken Mönsterås-Sandbäckshult (anslutning till järnvägen mellan Linköping och Kalmar) fick respit till 1962. Godstrafiken frodas dock, tack vare Mönsterås bruk och på sjuttiotalet breddades banan till normalspår.

Istället för att styra in mot centrum cyklar jag ut över Lillåns utlopp och kom ut på landet. I Stockholm benämner vi ju vår skogskyrkogård i bestämd form, Skogskyrkogården, som om det vore ”the one and only”. Men, även Mönsterås ståtar med en skogskyrkogård. Väldigt vackert och gott om plats för folk att dö och övergå till ett framlidet stadium (apropå liða). Jag var lite sugen på att fortsätta vägen fram, ut mot havet, men jag vände här.

Förr var det samling vid pumpen för att hämta vatten och skvallra. Idag kanske man hellre söker sig till bageriet intill. Pumpen står i alla fall kvar och stammar från 1870. Mönsterås torg får klart godkänt.

Lägre mysfaktor, men visst låter det gammalmodigt, häradssparbank.

Jag fortsätter min upptäcktsfärd längs den gatstensbelagda Storgatan. Mönsterås är riktigt gulligt.

I kyrkan var det skolavslutning och bara niornas föräldrar fick komma in, om jag förstod det rätt. Studentavslutning fick man numera ha på annat håll. Sedan ett par år är gymnasiet i Mönsterås nedlagt. Några jag pratade menade att det inte berodde på ett för litet elevunderlag i sig, utan att eleverna föredrog gymnasierna i Oskarshamn eller Kalmar. Må dä, som Kronblom sa.

Inget gymnasium, men bion har i alla fall överlevt.

Alldeles utanför centrum hade Stranda Hembygdsförening samlat ihop gamla byggnader. Föreningen firade 100 år förra året. Allt var stängt när jag var där, men det var ändå mysigt att strosa omkring där.

Rätt eller fel, men ett ord som kom för mig när jag såg det här lilla huset var backstugusittare. Låter inte så idylliskt, men i dagens sken ter det sig ju jättegulligt.

När jag seglade in till Mönsterås var det motvind och när jag nu skulle ut hade vinden vänt och bjöd nästan på motvind, en tight bidevind. Jag satte segel direkt, men på några ställen fick jag stötta med motorn för att inte driva ut på mörkblått vatten (0-3 m). Väl ute ur rännan och efter ett antal slag kunde jag styra norrut och återigen få uppleva en dag med friska vindar. Jag fick bra fart upp mot Oskarshamn.

Samtidigt berättade Johan att han nu var framme i Västervik. Börjar se ett mönster hos denne man, ge upp, vila, gå upp i ottan och sedan genomföra en maratoninsats.

Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att Mönsterås bruk inte ligger i Mönsterås, utan 10 km bort. Det går ju inte att undvika bruket vars rökpelare och skorstenar syns på långt håll när man passerar på havet. Hamnen för Mönsterås bruk har inget med Mönsterås hamn att göra, så till Mönsterås bruk kom jag aldrig. Mitt sista eller möjligen senaste konsultuppdrag var för ett företag som heter Biokraft och en av deras anläggningar ligger i Mönsterås (bruk). Väldigt förenklat tillverkar man biogas genom att samla in gödsel från lantbrukare, ”tömma” det på metan och i retur får lantbrukarna en både bättre och metangasfri biogödsel. Snacka om win-win. Jag var lite nyfiken att se om jag kunde få en glimt av denna verksamhet, men tji.

Jag förberedde mig för att ta en boj i Oskarshamn, men hamnkapten ropade att jag kunde ligga långsida, så ut igen och flytta fendrar och tampar och sedan kom den snälle hamnkaptenen springandes för att ta emot. Nu är det lugnt, men när jag skulle lägga till hade jag vinden rakt i sidan och då kan det krävas en del trixande om man är själv ombord, så lite assistans underlättar.

LÖRDAG

Egentligen var jag nu framme en dag för tidigt. Lördagen var en riktig gråvädersdag med en del regn, så det kändes ändå rätt bra att ligga still.

DISTANSER:

Karlshamn (Vägga)-Utklippan: 32,3 M
Utklippan-Mörbylånga: 45,8 M
Mörbylånga-Kalmar: 7,8 M
Kalmar-Mönsterås: 28,7 M
Mönsterås-Oskarshamn: 26,1 M

Lämna ett svar Avbryt svar