Vi skulle egentligen ha varit tre personer ombord, men Ylva som också skulle ha varit med blev sjuk. Carina var med förra året och seglade från Skagen över till Bohuslän med avmönstring i Stenungsund, så det var trevligt att få hälsa henne välkommen åter.
SÖNDAG
Att åka tåg och buss från Båstad, där Carina bor, till Oskarshamn visade sig vara meckigt, så hon tog bilen och lämnade den på en långtidsparkering i Oskarshamn.
Även söndagen bjöd på gråmulet väder och en del regn. Carina kom under sen eftermiddag och resten av söndagen gick åt till proviantering, matlagning och planering. Väderläget var lite stökigt. Vi ville över till Gotland. Tillät vädret det? Skulle vi istället följa kusten norrut? Eller skulle vi börja med en etapp till norra Öland och hoppas på ett väderfönster för att sedan fortsätta över? I säng tidigt, så vi kunde vara beredda på vad vi än bestämde oss för.
MÅNDAG
Vi var uppe kl 5:00, men det tar tid att komma iordning, så först 07:50 kastade vi loss. Beslutet var att börja styra mot Ölands norra udde och kolla väderprognosen allt eftersom. Såg det bra ut, ja då seglar vi på. Framförallt var det åskvarningarna som höll oss tillbaka, men från SMHI:s sida tonades de ner allt mer. Windy förutspådde dock fortfarande risk för åska, men bara över land på Gotland. Vinden skulle bli nord-nordväst och ligga runt 7-9 m/s. Egentligen rätt idealiskt för att pipa över hela vägen.En stor del av överfarten är det mulet. Bron till trots, kan man under sommaren fortfarande åka bilfärja mellan fastlandet och Öland, Oskarshamn-Byxelkrok.Vi mötte några regnmoln utanför udden på norra Öland och kände av en ökande vind, men vi förblev torra. Regnmolnen försvann, så även vinden och det lilla den blåste på oss var från alla möjliga håll förutom den prognosticerade. Vi gled vidare någon timme riktning Klintehamn med förhoppningen att prognosvinden skulle återkomma, att den bara var tillfälligt störd av det lokal regnovädret. Till slut gav vi dock upp och vände kosan tillbaka mot Grankullaviken.Samtidigt var det ju lite kul. Jag visste inte ens att man kunde ligga här där vi nu ligger i anslutning till det gamla färjeläget för trafiken till Gotland. När vi kommer i land läser vi att hamnen är stängd. Hur stänger man en hamn? Bojarna låg där och kajen såg rejäl ut, så vi trotsade detta besked.
Ytterligare rådslag: Imorgon skulle det vara kraftig vind längs Gotlandskusten. Så pass kraftig att man nog ville vara nästan överallt utom just där. Vi får ta en liggedag på Öland.
TISDAG
Det är något tragiskt över nedlagda verksamheter. På 1960-talet gick det färjor mellan Grankullavik och Klintehamn. På 1980-talet återupptog Gotlandsbolaget trafiken under några somrar, men då seglade man istället till Visby. Sedan förlorade Gotlandsbolaget den upphandlade trafiken till Nordström & Thulin., men under Nordström & Thulins sista år fick ett annat rederi, Litorina Line, tillstånd att bryta ”monopolet” och driva trafik mellan Grankullavik och Klintehamn. Det blev tydligen succé med 35 000 resenärer under den korta sommarsäsongen. Men, sedan var det åter dags för Gotlandsbolaget att äntra scenen genom det nybildade Destination Gotland och som jag förstått satte de käppar i hjulet för Litorina Line att fortsätta trafiken. Man ville inte ha konkurrens. Fy för monopol. Destination Gotland gjorde en ny lansering 2007 och körde trafik under tre somrar, men förutom dålig lönsamhet har jag förstått det som att man även fick brist på fartyg efter en kollision.Vi tog en cykeltur. Kors! Vad har hänt här? Är det någon som kört ihjäl sig på cykelbanan? Återigen får jag dåligt samvete för mitt slarv med hjälmen som som vanligt ligger kvar i båten.Carina hade en plan. Vi skulle fika på pensionatet. Men, där hängde persiennerna på trekvarten och gräset växte högt. Det såg helt övergivet ut. När vi kom tillbaka var dock gräsklippning i full gång och mannen som klippte var så stressad att han knappt hade tid att prata med oss. Så mycket fick han dock ur sig att man tänkte öppna till midsommarhelgen, om bara några dagar alltså. Jag skulle bli stressad för mindre.Istället cyklade vi vidare till Trollskogen och fikade där. Alldeles intill ligger ena ändstationen på Böda skogsjärnväg. Jag har för mig att jag har åkt här en gång för länge sedan med familjen, men nu var det för tidigt på säsongen. Inget tåg i sikte.Här var jag 2007 när jag och min son Filip seglade till Skanör. Den gången låg vi i Böda. Trollskogen är ett fint naturreservat och ett besök kan rekommenderas.Det här vraket har jag dock förträngt. Det måste ju rimligen ha legar här vid mitt förra besök. Idag ser det ju ut som rester av en större eka, men det är faktiskt rester från skonaren Swiks från Åland som 1926 gick på grund på en sandbank utanför norra udden. Vraket låg länge kvar på revet, men i samband med en storm 1954 kastades resterna upp här på stranden.Det är väl så här det blir när man blir riktigt gammal, stöttor av alla de slag. Nu lär jag väl inte bli lika gammal som Trolleken, Ölands äldsta ek. Eken uppskattas vara mellan 800 och 900 år gammal. Tänk om den kunde berätta om allt den varit med om.Där borta passerade vi igår. Det ser ju inte mycket ut till farled, men där har uppenbarligen även Gotlandsbåtar tagit sig fram. Men, inte helt utan problem har jag förstått. Och så är det det där svåra. Är det kvigor eller ilskna tjurar vi möter. De verkade fredliga så vi bestämde oss för att de var kvigor.
Första natten var vi ensamma i hamnen, men natten därpå var vi fyra flytetyg i den stängda hamnen. Förutom ett polskt segelfartyg gled det in två lite udda farkoster, det ena hade likheter med ett kustbevakningsfartyg och det andra såg ut som en förvuxen RIB. De hörde tydligen ihop och skepparen på den större båten berättade stolt om verksamheten de höll på med, mycket forskningsuppdrag tydligen. Carina trodde inte ett ögonblick på dessa sagor. – De är säkert ute på någon hemlig, militär operation, menade hon. Det har säkert något med NATO att göra. Det vet man ju hur mycket militära aktiviteter det är i vattnen här nu. Hennes teori lät ju onekligen mer spännande. Så mycket fick vi i alla fall veta att de var på väg över till Gotland de med. – Ja, vi är på väg till Stora Karlsö, berättade jag.
ONSDAG
Vi klev upp vid fem och när vi la ut härskade fortfarande lugnet på de andra båtarna.Carina var lite orolig för att bli sjösjuk, men just nu ser det inte ut att gå någon nöd på henne.Det var ju inte så att de två mystiska båtarna hade något problem med att hinna ikapp.På plottern såg vi att även de var på väg till Stora Karlsö. Konstigt att de inte sa något om det när jag berättade om vart vi var på väg. Ocean Seeker heter fartyget och jag googlar. Det levererades 2023 från ett finskt varv, beskrivs som ett forskningsfartyg och ägs av rederiet Midocean med säte i Åkersberga (!). Inget stöd där för Carinas konspirationsteorier, men vem vet.Nu siktar även vi Karlsöarna.– Segelbåten på väg in till Stora Karlsö! hör vi uppfordrande på radion. Ni kan inte komma in och lägga till. Vi behöver hela kajen för lite specialaktiviteter. Ni är välkomna tillbaka kl 16. – Jaha, vad gör vi då? Ska vi strunta i Stora Karlsö eller vänta? Carina lyssnar knappt, utan får ny näring för sina teorier om en militär operation 😉 Jag har ofta fått frågan om man får eller verkligen kan lägga till på Stora Karlsö. Jag har alltid svarat tvärsäkert ja. Hmm…Till slut bestämde vi oss för att söka lä bakom Lilla Karlsö.Lilla och lilla. Den ser ju onekligen rätt mäktig ut den med. Något riktigt lä fick vi dock inte och man får inte heller lägga sig allt för nära ön så vi tvingades ligga på svaj på 11-12 meters djup. Nästan all kätting åkte ut och jag bad en bön för att ankarspelet inte skulle ge upp just idag. Det är utbytt en gång, så det har ju inte en oändlig livstid. Det märkliga var att båten inte ville lägga sig i vindögat. Det har jag aldrig varit med om förut och jag begriper inte varför det blev så. Det blev både svalt och blåsigt i sittbrunnen, så de ursprungliga tankarna på bad kändes inte lika lockande längre.Som så många öar och berg ändrar de karaktär när man kommer på motsatt sida.Vi gör ett nytt anlöp och nu är det tomt vid kajen.Det är ju aldrig kul att bli avvisad, men nu blev vi istället varmt välkomnade. Och bara vattnet får en ju på gott humör.Det visade sig sedan att det var kronprinsessan som ställt till det för oss. Under stort hysch-hysch hade hon tydligen rest med Ocean Seeker från Öland till Stora Karlsö. Hon ville tydligen lära sig lite om den forskning som bedrivs här och så fick hon vara med och ringmärka fåglar och sjösätta en segeldrönare. Och vad är då en segeldrönare, undrar vän av ordning. Som jag förstod det är den ca två meter lång, solcellsdriven och med ett slags segel i metall. Ett uppdrag den skulle ha nu var att mäta förekomsten av skarpsill. Så bli inte förvånade om ni ser en till synes vilsen och liten farkost ute på havet.Den senaste naturobservationen är av ett mer udda slag: ”17/6 Kronprinsessan”.Vi blev inbjudna att hänga med på en guidad tur dagen därpå, men det hindrade oss inte att bedriva lite förstudier.Söder om fyren är det stängsel ner mot fågelbergen, men norr om fyren saknas sådana avspärrningar och man får röra sig överallt utom där det står att man inte får röra sig. Så där kan man kan lägga sig ned på marken och kika ner och hoppla, vad nära vi kom en del av fåglarna. Det är för tidigt för den stora showen när mammorna puttar ut sina icke flygkunniga ungar och pappan, bland tusentals andra fåglar, ligger ute på vattnet och ropar på dem: Kom till pappa! Sedan drar ungen och pappan söderut i Östersjön och om inte förr, så ett knappt år senare återförenas mamman och pappan och avlar en ny unge. Är det inte fantastiskt? Med kikare kunde jag se ett ägg som hade kläckts. Det blir bara ett ägg, men de är desto större. Den äldsta, påträffade sillgrisslan fyllde 49 år förra året. Wow. Efter ett tag på en klippa vi låg på, tyckte både jag och Carina att den kändes lite svajig. Vi ville inte orsaka något skred, så vi rörde oss in mot fastare mark.På Gotland finns ju inga får, bara lamm och så lammungar. Lammen gör numera stor nytta för att hålla landskapet öppet. Det är en insikt som är rätt ny, att det leder fel om man låter naturen sköta sig själv, vilket var den ursprungliga ledstjärnan för många nationalparker och liknande områden.
TORSDAG
– Ni gör världen till en bättre plats, hörde jag när folk samlades inför passagerarbåtens avgång. Det var en i personalen, som skulle hem efter avslutad arbetsperiod, som talade till sina kolleger. Sedan blev det strömhopp ner i havet och ett ivrigt vinkande. Det var tydligen en tradition här, när man skulle säga hej då till en kollega.En vanlig brevlåda. Men, hur vanlig är den egentligen numera? Och är de ens gula längre? När såg jag senast en brevlåda, i drift dessutom, av det här snittet?Under fiskesäsongerna bodde över 300 gotländska bönder på ön för att fiska strömming samt plocka fågelägg och ejderdun. Mosebod är åtminstone från 1860-talet, men kan vara ännu äldre.Med livet som insats sneddar vi över stranden. Man får gå där, men det tycker de ilskna tärnorna uppenbarligen inte att det är någon bra idé. Beväpnad med en pinne som man viftar med ovanför huvudet klarar man sig helskinnad, men Carina som var obeväpnad fick känna av hur det var att få närkontakt.Ett grådisigt Norderhamn.Nu är vi på öns högsta punkt 51,6 m ö h. Där var även Linné när han besökte ön den 18 juli 1741. Trädet växer i ett bronsåldersröse och man tror att det är över 400 år gammalt. Inte lika gammal som Trolleken, men ändå en aktningsvärd ålder och ännu klarar den sig utan de kryckor som Trolleken behöver vila på.Innan vi gav oss ut i verkligheten, på den guidade turen, fick vi en liten föreläsning om ön och dess djurliv.Detta är en raukport och den kallas för Hässelby läde. Den största på Gotland, men det finns bara två. Enligt sägner blir man tio år yngre om man går genom porten, åt rätt håll. Annars blir man tio år äldre. Lite rysk roulette alltså. Det vågade vi oss inte på. Par som kysser varandra i porten sägs få evig kärlek. Jojo.Så rätt man kan tänka och så fel det kan bli. Tysken Willy Wöhler grundade 1880 Karlsö Jagt- och Djurskyddsförenings AB med syftet att rädda djurlivet och naturen på Stora Karlsö. Näst efter Yellowstones nationalpark i USA sägs detta vara världens andra naturskyddsinitiativ. För att rädda fågellivet lät Wöhler inplantera växten vejksel så att fåglarna skulle få bär att äta. De sket dock ut kärnorna och spridde därmed växten överallt på ön så till den grad att ön höll på att växa igen. Alvarets unika växtlighet, som skapats av människan genom lammbete under tusentals år, höll därmed på att försvinna. Som jag nämnde tidigare, har man nu inplanterat lamm igen som får tugga i sig av vejksel-skotten och man lägger tydligen rätt mycket möda också på att dra upp växterna med rötterna. Även vi inbjöds till att bidra med detta. Bilden visar ett exempel på hur hela ön hade kunnat se ut om man inte börjat hålla efter växtligheten.Den här växten heter brudbröd. Guiden presenterade den skämtsamt som dåtidens viagra. Enligt folktron skulle den öka lusten och på bröllop maldes den ner i mjölet till det bröd som bakades med syftet att öka könsdriften.Vi vandrar vidare och får lära oss att detta är en Stenskvätta. Man kan känna igen den på sången. Den låter som stenar som slås mot varandra. Nu har jag laddat ner Merlin, en app som kan identifiera fågelsång. Vad många nya fågelarter jag kommer att upptäcka. Hoppas jag 😉Fyren håller på att renoveras.På håll kan det vara svårt att skilja en sillgrissla från tordmule. Men, den lite kantigare näbben och de vita strecken är kännetecken för en tordmule.På den tiden fyren var bemannad fick man även se till att odla för husbehov, vilket inte var så lätt på det karga alvaret. Här står vi dock i köksträdgården en bra bit bort från fyren, i en sänka där jordmån och fuktighet var förmånlig för odling. Det röda skall vara en pion, så det var uppenbarligen inte bara ätliga växter som odlades.Här hänger han idag, den gode Willy Wöhler. Den enda invändningen jag hade mot den trevliga guiden var hennes referens till Wöhler som någon gammal gubbe. Även om allt inte blev rätt, tycker jag han förtjänar uppskattning för sitt initiativ. Hade det funnits några grisslor kvar idag utan honom?Jaktpaviljongen i Hien byggdes 1889 som en gemensam samlings- och matsal för Karlsöbolagets aktieägare. Idag kan man tydligen bo här som vandrarhemsgäst. Alldeles intill byggde Wöhler ett sommarhus, Spanghytte, av överskottsmaterial från fyrbygget.Hej då Stora Karlsö! Jag har nu varit här så många gånger att jag tappat räkningen, men det är nog inte sista gången jag kommer hit. Nu väntade en lugn läns mot närbelägna Klintehamn.
Hamnboken lovade inte mer än 1,8 m djup i Klintehamns hamn och en ytterst smal ränna där man skulle lägga till. Min båt sticker drygt 2 m, så jag närmade mig hamnen på helspänn. Djupet räckte dock till och blev över så vi kunde vända runt båten och få en långsidesplats längs kajen.
Om Klintehamn lämnade något intryck så var det framförallt intrycket av ett trist samhälle, öde, igenbommade affärer, tråkiga hus. Nåväl vi hittade en ICA-affär så att vi kunde bunkra. Jordgubbarna var slut och fick ersättas av hallon. De var inte så dumma de heller.Fast här var ju något som såg lite trevligt ut, Klintegåren. Det sista inlägget på deras Facebook-sida meddelar att de varit tvungna att bomma igen p g a pandemin. Det har ju gått några år sedan dess…Vi åkte ner till Kalkugnskajen fiskeläge (märkligt namn) och badade.Gubben borde veta och jodå, han bekräftade att detta var det gamla stationshuset. T o m det ser ju rätt trist ut, omgivet av asfalt som det är. Att denna bana inte hade en chans att klara sig kan man förstå. Järnvägens epicentrum på Gotland var Roma. Roma? Jo, där låg sockerbruket. Sockerbruket klarade sig dock längre än järnvägen, det förra till 1997, den senare bara till 1953.
FREDAG (MIDSOMMARAFTON)
Hamnen var rät trist, men så här i morgonsolens ljus ser det ju rätt mysigt ut.Inte mycket att klaga på just nu.Vi startade i ottan och till en början hade vi rätt bra fart. Sedan fick jag för mig att vi skulle hissa Code 0 och när den precis hade kommit upp vred vinden, så att jag tvingades styra lite mer ut till havs, men jag tänkte att den högre farten skulle vinna över längre väg att gå. När jag till slut ville rulla in den, så strulade det, så att vi tvingades ta ner seglet utrullat. Möjligen var det en liten röd tråd i toppsvirveln som hade fastnat. Loss med den och upp igen och till slut funkade inrullningen, men det tog ju tid och tid hade vi inte idag. Midsommarfirandet började kl 15 och vi skulle ända upp till Lickershamn.15:10 hade vi förtöjt och vi var förberedda att genast kunna rusa iväg till firandet.Så vi fick vårt midsommaraftonsfika med en slags sockerkaka, hallon (som sagt, jordgubbarna var slut i Kintehamn) och vispad grädde och kaffe förstås.Det var duktiga och trevliga spelemän som fortsatte att jamma även efter det dansen var över.Att dansen var över hindrade inte den här damen från att svänga sina lurviga.Överhuvudtaget var vi väldigt nöjda med Lickershamn som plats för midsommarfirandet. Det var en väldigt mysig stämning, inte bara runt stången utan även efteråt var det ett härligt folkliv, i byn, i hamnen och nere på stranden. Det ville aldrig bli kallt och och folk solade och badade. Fast 17° i vattnet tyckte en och annan var i svalaste laget.Carina var skeptisk till bad i hamnbassängen, så vi gick också till stranden, men lokalbefolkningen hoppade glatt i från kajen.Kvällsstämning. Istället för sillunch åt vi sillmiddag. Det var mycket bättre. Slapp man bli så tung och seg i huvudet.Många klagar på att man inte behöver tvätta strålkastarna och vindrutan ren från insekter. Vart har de tagit vägen? Kanske är svårt att se men här var det gott om dem i alla fall.Vi tog en kvällspromenad upp i skogen förbi ett fint sommarstugeområde, gick vidare ner till denna klint där vi störde en ensam dam som låg och skrev och väntade på solnedgången.Är detta Lickershamns stolthet? Rauken Jungfrun som fått sitt namn från ett kärleksdrama för 1000 år sedan, med tragisk utgång.Även nere på stranden väntade man på solnedgången. Fullt av folk. Att man aldrig tröttnar på alla dessa solnedgångar..Jag tror aldrig jag provat detta förut och inte vet jag om det hjälpte. Några ljuva drömmar om min tillkommande kunde jag inte minnas när jag vaknade dagen därpå. Inte Carina heller.
LÖRDAG
Underbart är inte beständigt. Den till en början hyfsade farten avlöstes av stiltje och guppande, sedan motorgång förbi Hallshuk för att sedan avlösas av hård ostlig vind. Vi fick söka lä utanför Fårö för att kunna rulla in förseglet och sedan ta ner storseglet så att vi därefter kunde bege oss ner i motvinden genom Norra gattet och vidare till Fårösund . Vi rekade lite i den gamla fiskehamnen och det som såg ut att stå till buds var en boj som kunde bli svårfångad i den hårda sidvinden. Men, si, då kom en skeppare från en annan båt och sa att man fick ligga på Sjöräddningens plats, trots att det tydligt framgick att där var det tilläggning förbjuden. Man hade tydligen flyttat till andra sidan kajen, men inte orkat ta bort skylten.
Jag noterar att Gotlandshamnarna tycks ha bildat någon slags kartell. Hamnavgiften verkade standardmässigt vara 308 kr, oberoende av nivån på service och faciliteter, och ville man ha el tillkommer 111 kr (!).
SÖNDAG
Hej och tack Carina för trevligt sällskap! Hoppas du hade utbyte även av denna segling. Carina satte sig på bussen till Visby som stannade bara några meter bort från där vi låg. Senare idag skulle nästa gast dyka upp med bussen.
