Hamburg och Lüneburg – Per Karlbom

Rutt: Täljöviken – Täljö – Stockholms Östra – Stockholms Central – Hamburg Hbf – Lüneburg – Hamburg Hbf – Stockholms Central – Danderyds sjukhus – Östra Ryds kyrka – Täljöviken
Datum: 4-12 september 2026
Medresenärer: Ingela Bergqvist, Eva och Lars Bergström, Ylva Berlin, Ellen Bülow, Berit Ekstrand-Lavas, Maria Hansson, Jani Kenttälä, Malin Laurell Lövefors, Anette Lundvall, Mats Olof Olsson, Rikard Olsson, Ulrika Persson, Carita Stenudd, Eva Sundberg Laigar, Katharina Urkko och Lotta Wallentin Müntzing.

En liten varning. Det här blev ett väldigt långt inlägg, så om du vill läsa och inte bara skumma igenom bör du nog sätta av lite tid för det. Men, förhoppningsvis blir du inspirerad att besöka staden eller städerna, om du inte varit där förut.

I januari började jag ta sånglektioner. Jag hade någon diffus tanke om att kanske börja sjunga i kör så småningom, om ett år eller så. Det dröjde bara någon månad så fick jag en propå om att hänga med till en kör. – Vi behöver sådana som du, fick jag höra. – Sådana som jag? – Ja, män! OK, så det är mina kvalifikationer att vara man som gör mig efterfrågad, inte mina kvalifikationer som sångare? – Jo, men jag tror du kan sjunga!

På den vägen är det och nu tillhör jag Gribbylunds kapellsångare. Tror jag. Hur det gick till vet jag knappt. Ingen uppsjungning, men jag har hittills inte blivit avvisad heller, så jag drar slutsatsen att jag nog är med. Jag är i högsta grad nybörjare vad gäller körsång. När jag var åtta-nio sådär sjöng jag visserligen ett kort tag i Landskrona gosskör innan vi flyttade till Stockholm, men det är ju preskriberat sedan länge. Och så hoppade jag in ett kort tag i en kör som min son Filips pianolärare skulle starta upp. Men, det var så tråkiga stycken eller om det var så att jag tyckte att jag mest stod och brummade. Hur som helst, jag tröttnade och hoppade av och det var ju säkert runt 20 år sedan. Min sångpedagog hade definierat mig som baryton. Förutom alla kvinnor i kören är vi nu tre män. Två tenorer och så jag som ensam ska bära upp basstämman. Som nybörjare! Herre min je! Hur ska det gå? Och nu skulle vi alltså åka på körresa till Hamburg, där vi skulle uppträda i Svenska kyrkan.

Hamburg lät ju jättetrevligt. Det är en stad som under rätt lång tid stått på min imaginära check-lista. Det närmaste jag har kommit Hamburg är när jag åkt igenom med eller bytt tåg där plus någon hotellövernattning i samband med CeBIT-mässan i Hannover, när hotellrummen där var slut och så en extremt kort flygresa Köpenhamn-Hamburg. Flygvärdinnorna körde rally med sina serveringsvagnar. Av vilken anledning jag flög till Hamburg minns jag inte.

FREDAG

Den här gången skulle jag åka tåg med kören, vilket var helt i min smak. 11 timmar skulle det ta och mycket tid skulle finnas att börja lära känna de övriga körmedlemmarna och stämningen ombord var jättetrevlig. På bilden Mats Olof, Maria och Ulrika.

Resan var bokad med Snälltåget. Mina erfarenheter av Snälltåget grundar sig på resor mellan Skåne och Stockholm, från början intryck av budgettåg, sedan imponerande utformning och skick på de vagnar jag reste med flera år senare. En eller ett par liknande vagnar som då kändes fräscha och trivsamma, hade vi med oss även idag. Numera rätt bedagade och den vagnen vi åkte i själva var av annat snitt och synnerligen sliten, skitiga säten, korridordörrar som hängde lite på snedden och med toasitsen lite på trekvarten. När jag dryftade detta med konduktören som var med från Stockholm, så menade han ungefär: – Tja, reser man billigt så… Ska man säga något positivt var det väl att sätena i vår kupé var breda, bara tre säten i bredd. Undrar om det inte var en gammal förstaklass-kupé. Därom kunde tågpersonalen inte lämna besked.

Vi hann äta en god lunch på Krogen Krogen, men på vägen ner fick vi veta att vår middagsbokning var annullerad då man hade fått brist på personal, så under det rätt långa uppehållet i Malmö, rusade alla runt och köpte vad som skulle kunna mätta magen.

Inte var stämningen sämre för det. Det medhavda vinet hjälpte säkert till att hålla humöret uppe. På bilden syns Ellen, Lotta, Anette, Ylva, Carita och så skymtar vi Jani.

Flera av oss samlades ändå i restaurangvagnen för att dricka lite vin eller öl. Säga vad man vill om Snälltåget men lite kul är de på olika sätt, ett sätt är att man har ett eget ölmärke. På bilden syns Ulrika, Malin, Maria, Pelle, Jani och Rikard.

I restaurangvagnen blev vi också bekanta med den nya ombordpersonalen, Lisan (f d Lisanne) som presenterade sig som icke-binär och Max som presenterade sig som Max. Båda pratade en suverän tyska. Var hittar Snälltåget sådana språktalanger? Max anförtrodde oss också att hans kolleger tyckte han pratade för mycket. – Tycker de det? sade vi och lade pannan i djupa och oförstående veck. I själva verket höll vi på att få dåndimpen av hans högtalarutrop och upprepningar av samma budskap flera gånger på tre olika språk. Vi tappade helt tråden i vår konversation. Båda var väldigt trevliga i alla fall och hoppas Snälltåget är stolt över dessa sina medarbetare.

Max berättade att man körde nattågen till Berlin alla dagar utom lördagsnätter, för då var Rendsburger Brücke avstängd för underhåll. Då, menade han, skruvade man tillbaka alla skruvar som hade lossnat under veckan. Hmm. Inte så trevligt att åka över bron dagen innan detta underhåll. Men, lät det trovärdigt? Bäst att kolla, så att jag inte sprider osanningar. Enligt Google var det fråga om planerat helgunderhåll under ett halvårs tid. Bron var en imponerande upplevelse. Den är så hög att tåget får köra i en stor loop runt ett helt bostadsområde innan det så sakteliga kommer upp till 42 meters höjd över Kielkanalen.

Hur stor kan egentligen efterfrågan på tågresor mellan Sverige och Hamburg vara? Jag vet inte vad mina medresenärer tänkte på, men det var sådant som jag gick runt och funderade på. Konduktören mellan Stockholm och Malmö meddelade att tåget var extremt välbokat denna dag. Det skulle översättas till över 600 resenärer fick jag veta senare. Wow! Men, detta tåg nyttjas naturligtvis även av resenärer som bara reser en sträcka i Sverige, så när vi lämnade Malmö kändes det nästan lite tomt i jämförelse.

Från Stockholm skulle vi avgå 10:43, men vi väntade in resenärer från ett annat, försenat tåg, så vi kom väl iväg en fem-tio minuter försenade. I Hamburg däremot var vi inne precis på minuten, 21:57. Hamburg Hauptbahnhof är ju inte jättestor, men den är ändå imponerande och lite gemytlig med sin stora hall.

LÖRDAG

Kvällen innan promenerade vi från Hauptbahnhof till vårt hotell, Arcotel Rubin på Steindamm. Jag tänkte först inte så mycket på det, men kvinnorna i gruppen uttryckte visst obehag över vad som mötte oss. Och jo, när jag väl fick upp ögonen så var det ju inte bara restauranger, barer och arabiska affärer utan en hel del droghandel och människor som såg ut att inte må så bra. En kille såg ut att förbereda en heroininjektion. Plötsligen övergick gatan i en lugnare del och där låg också hotellet som för övrigt var helt OK. Dagtid var gatan betydligt trevligare.

Hamburg var en stad som överraskade, på flera plan. Kanske var den största överraskningen för mig att det var så präglat av vatten. Inte bara av floden Elbe som flyter genom staden, utan massvis med kanaler, öar och sjöar. Någonstans läste jag att Hamburg skulle ha fler broar än Venedig, Amsterdam och London tillsammans.

En del av öarna har genomgått en dramatisk omvandling från hamnkvarter till det som kallas HafenCity, typ Hammarby sjöstad i Stockholm, Västra hamnen i Malmö eller Lindholmen i Göteborg. Fast ändå inte. Det finns likheter och det finns olikheter. Likheterna är förstås att man omvandlat industri- och hamnkvarter till bostadsområden och kontorsfastigheter. Olikheterna uppfattar jag bl a som förekomsten av både kanaler och öar med stadsbebyggelse och så detta med Elbfilharmonin. Något sådant kan ju knappast någon av de svenska motsvarigheterna skryta med. Dessutom spelar ju Hamburg i en egen liga vad gäller den storleksmässiga omfattningen av detta stadsutvecklingsprojekt.

Lördag var det fri lek, men vi gav oss ändå iväg i samlad tropp till Hauptbahnhof för att ge oss ut på en sightseeing-tur med buss. Det började med busväder och fördraget tak, men efter en stund dristade sig föraren till att dra bort taket. Mycket modigt tänkte jag med tanke på regnmolnen som fortfarande hängde över stan. Vi klarade oss dock från mer regn. Lite blöta hade några av oss blivit redan innan då det läckt in vatten och vissa säten inte var direkt torra. En stor del av turen gick runt Außenalster, d v s yttre delen av sjön Alster, en mestadels exklusiv del av Hamburg. Mer om dessa stadsdelar längre ner.

Den här byggnaden går ju inte att undvika att lägga märke till. Blev det kanske något fel i samband med byggnationen? Inte alls! Namnet förklarar att det nog blev som arkitekten tänkt sig: ”Die Tanzenden Türme” (de dansande tornen) eller mer populärt ”Die Tango-Türme”. Här finns främst kontor, men också en känd musik-klubb som vi inte besökte. Byggnaden hittar man alldeles i början av Reeperbahn, en gata de flesta har hört talas om.

Nu är vi i HafenCity vid vad som kallas Marco-Polo-Tower och så heter det även på tyska. Här ägnar man sig främst åt att bo exklusivt.

Vi tyckte att vi fick en bra överblick över stan genom denna tur och jag fick några idéer om vilka områden jag ville utforska mer av, men istället för att hoppa av och på denna hop on hop off-buss, tänkte jag att jag promenerar runt lite på egen hand när kören åkt hem. Jag hängde med Mats Olof och Rikard och gick tillbaka till hotellet för att sedan raskt gå vidare och äta lite lunch.

Vi gick ner till Lange Reihe som visade sig var en synnerligen mysig gata med många restauranger.

På Hacker-Pschorr Wirtshaus åt vi en mycket god och inte minst mättande lunch. Det bekräftar väl också bilden av att den tyska krogkulturen har en viss slagsida åt att tillfredsställa en gourmand, snarare än en gourmet. Men, som sagt, gott var det, så det ena behöver inte utesluta det andra. Hacker-Pschorr är en sammanslagning av två bryggerier och Hacker-delen är så gammal att den grundades redan 1417, vilket var nästan 100 år före de tyska renhetslagarna för öl instiftades. 1300-talet alltså, hur smakade ölen då? Det sägs att ölet då var en helt annan dryck, men att det däremot inte ska skilja så mycket om man jämför ölen idag med hur den smakade för sisådär 100 år sedan.

På eftermiddagen efter det att Jani hade spelat på ett bröllop i Svenska kyrkan skulle vi samlas för en sightseeing-tur på Elbe. Några i gänget hittade vi här på Blockbräu. Ser ni ordstävet på väggen? ”Brauhäuser und Bierkeller sind die vornehmsten Apotheken.“, d v s Bryggerier och ölkällare är de förnämsta apoteken. Så kanske vi inte tänker idag, men förr förskrev läkare öl som medicin, gärna värmd och kryddad med örter. Dessutom var ju öl renare än vatten då, befriad från bakterier. Rena hälsodrycken alltså.

De flesta har infunnit sig: Mats Olof, Rikard, Ylva, Ulrika, Katharina, Eva, Berit, Malin, Jani, Maria och Anette.

Risken för regn var överhängande och det hade kommit en plötslig störtskur tidigare. Jag tänker på de stackare som äntrade hop on hop off-bussen efter oss. Jag tror knappast föraren hann dra för taket innan passagerarna hann bli blöta, kanske t o m dyngsura. Här satt vi i alla fall skyddade för eventuellt regn.

Vi började vår tur österut mot HafenCity. Skepparen var även vår guide och han pratade en något svårförståelig, grötig tyska och drog skämt som han i alla fall själv skrattade åt. En stor delen av tiden var han vänd mot passagerarna i stället för att hålla koll framåt, delvis kanske för att inkassera passagerarnas skratt. Vid ett tillfälle när responsen var svag undrade han dock om vi verkligen förstod tyska och då var flertalet passagerare ändå tyskar.

Att Hamburg var en hamnstad, jo, det visste jag ju. Men, ibland behöver man ändå uppleva något för att inse att man redan visste. Staden och hamnen ligger som sagt vid floden Elbe och en bra bit in från havet. Det är 110 km eller 60 sjömil mellan Hamburg och Cuxhaven. Trots läget är det inte vilken hamn som helst. Det är Tysklands största hamn och den tredje största hamnen i Europa efter Rotterdam i Nederländerna och Antwerpen-Bruges i Belgien. Inte hade jag heller reflekterat över att tidvattnet når så långt in i landet, men tänker man efter är det kanske inte så konstigt. Det skiljer ca 4 m mellan ebb och flod och kollar man på kanalväggarna ser man att det just nu är lite lågvatten. Man ser ju att vattnet är i rörelse, men är det ebb eller flod? Det är ebb. Om ett par tre timmar ska det bli lågvatten i hamnen.

Även Der Spiegel har flyttat till HafenCity. Spiegel är ju en jätteseriös tidning eller snarare ett jätteseriöst magasin som kommer ut en gång i veckan. Hur går det egentligen för en sådan verksamhet i dagens digitala värld? Jag läser att det verkar vara rätt OK. Man har gjort lyckosamma digitala satsningar, men man har också lanserat stora sparprogram. Der Spiegel bedriver en synnerligen kritiskt granskande verksamhet och man är väldigt noga med att kolla fakta. När jag pluggade tyska fick vi ofta läsa artiklar från Der Spiegel och det var inget man skummade igenom. Närmast kan man jämföra Der Spiegel med brittiska The Economist eller amerikanska TIME Magazine.

Är inte vattnet lite lägre nu? Skepparen lägger båten på tvären så att vi ska kunna få fina bilder. Visst är det läckert här? Byggnaden i mitten kallas för Wasserschloss (vattenslottet) och nu är vi Speicherstadt som ursprungligen fungerade som en frihamn. Det är inte helt lätt att veta när man är i Speicherstadt eller i HafenCity, det flyter lite ihop vad det verkar. Då det byggdes var Speicherstadt världens största sammanhängande lagerområde för bl a kaffe, te, kryddor och mattor. Man kan fortfarande hitta försäljning av orientaliska mattor i Speicherstadt och här i Wasserschloss lär det finnas en butik med hundratals tesorter från hela världen.

Jag kommer att tänka på min (ingifta) morbror som växte upp i ett hus i Landskrona som hade gjorts om från magasin till bostäder och där man precis som på denna bild hade någon form av kran högst upp med en takkupa. Ser man en sådan kan man sluta sig till lite av byggnadens historik.

Das Maritime Museum (Sjöfartsmuseet). Hmm, det kanske kunde va nå’t…

Över dessa tre, Ulrika, Malin och Maria, vilade det sällan några ledsamheter 🙂 Ser ni flaskorna? Flensburger Pils med återförslutningsbar porslinskork. Den finessen kom nog inte till så stor användning idag 😉

När vi passerade Elbfilharmonin kunde vår skepparguide inte låta bli att ondgöra sig över fördyringarna och man hörde vilket vansinne han tyckte det var, inte minst vad gäller pengarna man lade ner på t ex fönstren. Med viss rätt kan man i o f s tycka. Mer om det längre ner.

Skepparen vände sig om och flinade, när vi närmade oss containerfartyget. – Lugn bara. Han väjer. Det är ju jättelika fartyg som anlöper Hamburg. Jag läser att man muddrat Elbe så att garanterat djupgående numera är 13,5 m oberoende av tidvattnet. Enligt vår guide skulle det här fartyget höra till den största Megamax-klassen med en kapacitet på upp till 24 000 containrar och ett djupgående på 17 m när det är fullastat. När jag kollar på nätet visar det sig att detta inte stämmer. Megamax är så stort att fartygen normalt sett precis kan ta sig genom Suez-kanalen och att hamnarnas kranar når ända ut till containrarna på fartygens sjösida. Cosco Spain hör dock till Neo-Panamax-klassen, vilket innebär att de i alla fall kommer igenom Panamakanalen, vilket Megamax fartygen inte gör. Så fartyget på bilden tar ”bara” 13 386 containrar och har ett djupgående på som mest 15,5 m. När de går in i Elbe vill det i alla fall till att de gjort sig av med mycket av sitt bränsle och att de dessutom passar på när det är högvatten. Jag har själv tänkt tanken på vad som skulle kunna hända om jag missade detta med ebb och flod om jag seglade på min egen båt, i vatten som dessa. Hade månne kapten på något kommersiellt fartyg drabbats av någon sådan förvirring? Bara nästan. 2016 drabbades containerfartyget CSCL Indian Ocean av ett roderhaveri. Inte så att kaptenen hade räknat fel, men olyckan ledde ändå till att han missade sitt tidvattenfönster och fastnade i dyn. Det tog tydligen en vecka att bogsera loss det och först när det blev springflod (extra högt vatten). Apropå kanaler kommer jag att tänka på Vänermax, d v s maxstorleken för fartyg som ska ta sig upp längs Göta älv och via slussarna till Vänern. Då pratar vi jämförelsevis beskedliga mått, ändå imponeras man av att de lyckas ta sig in i slussarna. Det är inte många centimetrar till godo

Även Hamburg har sin Gedächtniskirche (Berlin, Kurfürstendamm), d v s minnesmärke över kriget, fast här heter den Mahnmal (minnesmärket) S:t Nikolai. När St. Nikolai-kyrkan stod klar 1874 var det världens högsta byggnad.

Hamburgs stadsbibliotek är ett f d postkontor. Entrén pryds av dessa bronsfigurer: ”Mann und Frau” är den fantasifulla titeln.

Fredag kväll var det ju full drogkommers på början av Steindamm. Idag lördag promenerade vi hemåt en lite annorlunda väg. Då hamnade vi här, vid August-Bebel-Park: full drogkommers. En del såg ut att må riktigt dåligt. Det var väl kanske inte så klokt att plocka upp kameran, men som den resande reporter (utsänd av vem?) jag börjar anse mig vara kunde jag inte låta bli. Det blev ett jäkla liv och jag fick en väldig fart bort därifrån. En kille såg först ut att förfölja mig. Antingen var det inbillning eller så gav han upp.

Det var inte det bästa stället vi var på, maten var sådär och betjäningen rörig, men ölen var god och det bästa av allt, vi fick plats allihopa. Berit, Eva, Malin och Carita ser dock ut som de låter sig väl smaka.

SÖNDAG

Jag hade redan dagen innan införskaffat mig en veckobiljett. Jag försökte ordna detta redan på tåget ner. Men, tyskar, webben och betalkort är inte alltid en bra kombo. Här i automaten gick det dock utmärkt att betala med kort. Att åka kollektivt är relativt billigt. Den billigaste enkelresan kostar bara 2,10 €, men då kommer man inte så långt. Jag köpte en veckobiljett för 43 € och då kunde jag resa en bra bit ut från Hamburg, t ex till Lüneburg. I Hamburg åker man buss, tunnelbana (U-Bahn) eller med vad som kan jämföras med pendeltåg, S-Bahn eller Schnellbahn. Och ska man utanför stan går det regionaltåg. På varken bussar, tunnelbana eller tåg är det någon som kollar biljetterna och några kontrollanter såg jag aldrig till. Jag nämner längre ner att Eva Bergström tycks hålla sig borta från min kameralins, men upptäcker nu att både hon och hennes medföljande man har fastnat på bild här. Dessvärre bara bakifrån.

Ja, och så var nu detta med konserten. Det är här i Svenska kyrkan eller Gustaf-Adolfs-kyrkan som den också kallas, vi ska sjunga. I början på detta inlägg beskrev jag ju mina våndor för att ensam stå för basstämman. Om det bara hade varit att sjunga vore det ju en sak, men det är ju det där med alla andra stämmor som kommer in och stör. Indignerat får jag då höra att det ju är det som är körsång. Jo, motvilligt får jag ju medge att så är fallet.

Vårt uppträdande var en del av både en gudstjänst och ett dubbelbarndop, så det var ganska fullt i kyrkan.

Inte för att jag har så stor erfarenhet av gudstjänster, men jag måste ändå få tycka att det var en något märklig tillställning. Prästen berättade om egna erfarenheter från sin barndom och lämnade ut sin familj, som jag uppfattade det. Budskapet var att vi alla tillhörde en och samma familj och att vi kunde ha olika åsikter och även bråka om saker och ting och att det var OK och det var väl i sig någon mening med det. Men, paketeringen kändes tafflig. Och han hade inte ens en fusklapp med namnen på barnen som skulle döpas, utan fick fråga föräldrarna om den saken i direkt anslutning till dopet. Gör man så? Han var nytillträdd präst i Hamburg, så kanske var det en faktor i sammanhanget.

Köruniformen tar sig lite olika uttryck, men vitt upptill och svart nertill var det bestämt. Egentligen skulle vi haft scarves respektive flugor i enhetliga färger, men de hade tydligen kommit på villovägar. Här syns Anette, Lotta, Carita, Ulrika, Eva S, Ylva och Ulrika.

Här har vi Maria, Ellen, Malin, Ingela, Berit, Rikard och Mats Olof. Jag noterar att Eva Bergström konsekvent lyckats hålla sig undan från min kameralins, men hon finns också i krokarna någonstans. Vi är således 16 sångare samt vår körledare Jani med på resan. Sedan är vi några till i kören, men några stannade hemma. För att jag skulle få det lite lättare att hålla mig till min stämma hade jag kommit överens med vår körledare, Jani, att jag skulle ställa mig bredvid honom vid pianot så skulle han också understödja med bassång. Hans primära uppgift var ju annars att spela, men visst stöd fick jag och jag tror jag höll mig till basen större delen av tiden, men vid några tillfällen förleddes jag att följa med melodistämman. Men jag tror inte att jag sjöng falskt i alla fall. Lättare var det när vi hade en gemensam herrstämma och jag kunde sjunga med de två som annars sjunger tenorstämman. Mina manliga körkamrater är också snälla och berömmer min röst. Konserten verkar i alla fall ha varit uppskattad. Jag var så upptagen av mina noter att jag inte lade märke till det själv, men jag fick höra av de andra att någon eller några blivit så berörda att tårarna rann. Det är väl ett gott betyg?

Efter konsert och kyrkkaffe delade vi upp oss. Ett gäng gick för att spana in Elbfilharmonin, men dit skulle jag ju senare i veckan, så jag bestämde mig för att gå på Internationales Maritimes Museum, typ Hamburgs internationella sjöfartsmuseum och fick då sällskap av Jani och Mats Olof. PÅ vägen dit skulle dock Jani bocka av några viktiga geocachar.

Vi laddade med en öl i den sköna höstsolen innan vi gick in och tog oss an samlingarna. Jag har nog aldrig i mitt numera rätt långa liv sett så många modellbåtar, från små miniatyrer till bland de största jag sett. Tyskar är ju grundliga, så det fanns avdelningar t o m för uniformer och gradbeteckningar. Vad jag kanske saknade var något om livet ombord och i hamnarna. Hur folk hade det.

Modell över de västra delarna av Hamburgs hamn.

Jag var på språkresa i Frankrike i min ungdom och två tjejer reste som kompisar, den ena från en välbärgad familj (med koppling till Sydsvenskan) och den andra inte lika lyckligt lottad: – Jaa, di rige di gör va di vill och di fattiga gör så gott di kan. Det ska höras på sjungande skånska. Uttrycket poppade upp när jag såg denna lilla nätta matbordsdekoration i rent silver.

Intressant perspektiv: fartyg, borriggar och plattformar med olika typer av förankring sedda underifrån.

Jag gillar kartor och den här kartan var ju en ”höjdare”. Kartan är känd för att vara en av världens mest exakta tredimensionella avbildningar av jordens topografi och havsbotten. Skulle man göra en helt skalenlig karta i både horisontal- och vertikalled skulle den tydligen uppfattas som alldeles platt. Så, därför har man förstärkt höjdskalan 60 gånger. Trots det , kolla in Skandinavien. Ser ju ändå alldeles platt ut. Landsortsdjupet (459 m), släng dig i havet. Marianergraven: 11 034 m.

Det finns totalt 55 000 fartygsmodeller på museet. Ja, du läste rätt. Merparten av dessa, över 50 000, är jättesmå, i skala 1:1250. Och så finns det ca 1 700 större modeller, t ex denna, den största, föreställande den tyska oceanångare SS Cap Arcona från 1927. Att åka på en kryssning med ett modernt kryssningsfartyg lockar mig inte alls. Men, tänk om man hade fått resa på en sådan här båt under båtens glansdagar. Jag kanske inte hade känt mig helt bekväm bland allt fint folk, men ändå, vilken upplevelse. Hon började med att gå i linjetrafik mellan Hamburg och Sydamerika. Under kriget beslagtogs hon av den tyska marinen och i krigets slutskede förvandlades hon till läger för fångar från koncentrationslägret Neuengamme för att till slut sänkas av brittiskt bombflyg.

Mina medföljare kroknade något före mig, men inte längre än att vi hann äta en gemensam sen lunch eller tidig middag utanför muséet. Det var fortfarande varmt och skönt att sitta ute. Imorgon skulle det peaka och bli upp mot 26°.

I närheten av oss dök denna skönhet upp, en Mercedes 300 Adenauer. Var det inte en sådan som Öresundsvarvet hade, fast i svart? Att som liten pilt sitta i baksätet på en sådan här bil gör att minnet frammanar en ännu större bil. Men, något större och finare fanns tydligen inte, så då var det väl en sådan här.

Dagen innan, under vår båtutflykt hade vi passerat det här lilla fina huset. Skepparen berättade att flera av Hamburgs tidigare ”Klohäuschen” (toastugor) numera byggts om till caféer. Fleetschlösschen, på bilden, byggdes i slutet av 1800-talet som kombinerat tullhus och offentlig toalett. Tullhus kanske någon undrar? Huset gränsar till Speicherstadt, d v s Frihamnen. 2003 upphörde Speicherstadt att vara frihamn och tullgränsen flyttade söderut, men redan tio år senare upphörde frihamnsverksamheten helt och hållet.

Jag minns inte om vi igår åkte med sightseeingbåten just här, men förbi Sjöfartsmuseet såg det inte heller tillräckligt djupt ut. Tydligen är det ofta skepparna som får avgöra vilka kanaler som är farbara, så vi hade nog lite tur som kunde åka runt i Speicherstadt dagen innan. Även högvatten kan vara ett problem. Det gäller ju inte bara att undvika att gå på grund, man måste ju komma under broarna också.

Sista kvällen samlades vi på samma ställe som jag, Mats Olof och Rikard åt lunch på dagen innan: Hacker-Pschorr Wirtshaus på Lange Reihe. Jag tror vi var rätt överens om att vi hade ätit väldigt gott ikväll. Jag var jättenöjd. Och det är sällan jag ser kvinnor proppa i sig så stora kötträtter.

MÅNDAG

Nu är det bara jag kvar, fast det är inte jag som står därute. Vem det är vet jag inte. Jag gillar ju båtar av vissa slag, inte minst ångbåtar. Ser det inte ut som puffar av ånga från passagerarbåten längre ut? Nu hade jag bestämt mig för att promenera runt Außenalster, men en tur med en ångbåt hade ju inte varit fel det heller… En faktakoll ger vid handen att det bör vara ångfartyget St. Georg byggt 1876 (!). Närmre än så här kom jag dessvärre inte.

Jag trampar på, moturs runt sjön. Jag visste ju sedan vår busstur i lördags att det var välbärgade kvarter och vackra byggnader här. Enligt en uppgift förstördes ca 70 % av bebyggelsen i det här området, men tydligen klarade sig bebyggelsen närmast sjön bättre än bara några kvarter bort.

Området heter Feenteich och är ett av Hamburgs mest exklusiva områden. Husen på andra sidan sjön, lite till vänster, ligger på gatan Am Feenteich.

Jag viker in bland de förnäma villorna och lämnar Schöne Aussicht som jag nu följt en bit och hamnar vid några av de husen jag såg på föregående bild. Jugendarkitektur tycker jag kan ge lite blandade intryck, det kan bli lite väl överlastat, lite ”too much”, men om arkitekten har hållt i hatten vad gäller utsvävningarna tycker jag det kan ha resulterat i fantastiska byggnader. Upp till var och en att bedöma hur lyckat det här blev.

Kan jag ha hamnat vid Uhlenhorster Kanal nu?

Nu är jag nästan framme vid den norra änden av Außenalster. Varje gång jag tittat ut över sjön har det funnits seglare i farten. Så även idag, trots att det är i början av september och vanlig veckodag.

Bilen jag drömde om i min ungdom, men aldrig ägde, en Citroën 2CV. Jag som fram till denna dag trodde att CV stod för Chevaux, d v s hästar och följaktligen hästkrafter. Ett smart PR-trick trodde jag, att man istället för att skryta om hur stark motor en bilmodell hade, gjorde liksom tvärtom, för att tilltala en annan kundkategori. Jag gick i alla fall på det. De första modellerna hade för övrigt hela 9 hk. Herregud, hur orkade de upp för lite brantare backar? CV i alla fall har tydligen med det franska beskattningssystemet att göra och ska mer uttolkas som skattehästar. Inte lika kul, men lite kul ändå.

Det började tränga på och jag tänkte på de där Klohäuschen, att det var synd att så många gjorts om till caféer. Men, det där såg ju möjligen ut som en toalett eller var den bara avsedd för bygget i närheten? Nej då, den var både öppen och avgiftsfri. Och precis som namnet antyder ”ODTOILETTE” luktade det faktiskt väldigt gott därinne.

Det här kan vara Leinpfadkanal. Det är ju helt fantastiskt hur vattenvägarna slingrar sig fram mellan trädgårdarna här. Jag önskar att jag hade varit på den där SUP-brädan eller i den där kajaken och fått glida fram på kanalerna här.

Här skulle jag gärna bo. Min nya adress: Blumenstraße 10.

Mycket aktivitet runt sjön, joggare, mammor (inga pappor vad jag kunde se) med barnvagnar, hundägare och hundar, förälskade par, kompisar/vänner på promenad, Lite som på Djurgården.

Nu har jag promenerat ett tag på västsidan av Außenalster där det finns en lummig park med näckrosdammar.

Men, också stora grönytor där man placerat ut rejäla utemöbler för avkoppling, för att sola eller pokulera med någon god vän. Sympatiskt. Något sådant har jag aldrig sett i Sverige.

Jag sluter nästan cirkeln när jag kommer till Binnenalster (den inre delen av sjön Alster). Jag spanar efter den där ångbåten men ser bara motoriserade passagerarbåtar. Jag bestämmer mig för att titta lite på Hamburgs kommersiella centrum och jag tror att jag här går på Neuer Wall.

Jag slinker även in på Alsterhaus. Jag läser någonstans att det kan jämföras med KadeWe i Berlin. När jag bodde i Väst-Berlin 1978-79 var KadeWe (Kaufhaus des Westens) en slags uppvisning av vad bra man hade det i väst jämfört med i öst. Och det var verkligen ett imponerande varuhus, inte minst matavdelningen. Jag minns t ex att jag någon gång köpte chokladdragerade myror där. Eller minns jag verkligen det? Låter ju orimligt. Ja, nå’t konstigt var det i alla fall jag köpte och även åt. Alsterhaus var inte lika imponerande, men det var dyrt och exklusivt och som de flesta lite lyxigare affärer, rätt folktomt. Så dyrt kanske att man hade en ”nödutgång” ut till H&M. Hur bär det sig egentligen för dessa butiker?

Här kikar jag bort mot Alte Post (gamla postkontoret). Men, vänta nu, de där bronsfigurerna stod ju framför Hamburgs stadsbibliotek som är inrymt i vad som förr var ett större postkontor. Hur många huvudpostkontor hade man egentligen? Jag frågar Gemini: Stadsbiblioteket är inrymt i det gamla järnvägspostkontoret. Det måste alltså ha varit någon slags motsvarighet till ”Stockholm Ban”. Är det någon som kommer ihåg det? Fanns från 1943 till 1983. Det ersattes 1985 av Stockholm Klara som bara var i drift under drygt 20 år. Alte Post då kanske kan jämföras med Stockholm 1 som försvann 2003. Jag kommer ihåg den nästan andäktiga känslan av att kliva in på Stockholm 1 för att köpa frimärken eller ta ut pengar från Postsparbanksboken. Även den var full av frimärken. Jag tenderar att förlora mig. Hamburg var det ja. Intressant är att det precis som i Stockholms skärgård fanns en linje av optiska telegrafer, fanns det en sådan även i tornet ill Alte Post som kunde kommunicera med Cuxhaven.

Jag läste att jag borde besöka das Chilehaus (Chilehuset). Berömt hus som återfinns på Unescos världsarvslista. Det lät ju spännande och beskrevs som ett arkitektoniskt landmärke och ett uttryck för tegelexpressionismen. Hade ni hört talas om den stilen förut? Inte jag i alla fall. Och inte blev jag så imponerad heller. Påminner mig om stalinistisk arkitektur och den ger mig inga positiva vibbar. Varför det hette Chilehaus har jag glömt.

Innan containerfartygens tid kunde fartygen ligga veckor vid kaj för att lossa och lasta. Idag lossar man ett fartyg på ett par dygn. På de gamla och betydligt mindre ångfartygen kunde det krävas upp till 100 personer ombord. Idag hanteras ett enormt containerfartyg som fraktar 24 000 containrar av runt 25 personer.

Förutom att jag själv tycker det är intressant med sjöfart, inte minst påverkat av min barndom med en morfar verksam inom skeppsbyggnad, har sjöfarten också bäring på vad många associerar med Hamburg, Reeperbahn och till anledningen för denna resa, Svenska kyrkan, framtill 1996 en sjömanskyrka.

Kopplingen mellan hamnen och Svenska kyrkan i Hamburg beskrivs som fundamental – kyrkan grundades som en renodlad sjömanskyrka för att ge andlig och praktisk omsorg till de tusentals svenska sjömän som arbetade på fartygen i Hamburgs hamn. Redan 1883 skickades en sjömanspräst till Hamburg. Den nuvarande Gustaf Adolfskyrkan invigdes 1907. Under andra världskriget jämnades stora delar av omgivningarna med marken, men som av ett mirakel klarade sig Svenska kyrkan med bara mindre skador. Idag har kyrkan tappat sin roll som sjömanskyrka och fungerar istället som en församlingskyrka för de tusentals svenskar som bor i och runt Hamburg.

Om man backar några hundra år så var det tydligen så att allt som bullrade, luktade illa eller ansågs omoraliskt förvisades till området precis utanför den västra stadsporten (Millerntor). Området kallades till en början för Hamburger Berg, men fick senare namnet St. Pauli och befolkades av marginaliserade grupper. Ikväll skulle jag hänga med på en guidad vandring i St. Pauli, där Reeperbahn ligger. Våra guider var utklädda till nattvakter och till skillnad från den guide jag omnämner längre ner var de snarare motsatsen till stereotypa tyskar.

Jag förstod inte riktigt vad guiderna sa när jag frågade om vad som var orsaken till denna brandbåts vattenkaskader, så jag får leta på nätet. Det är tydligen inget specifikt för Hamburg, utan en global tradition att spruta vatten som en salut, en högtidlig hälsning. Det kan tydligen handla om när ett större fartyg anlöper t ex Hamburgs hamn för första gången, när en känd sjökapten går i pension, i samband med ett fartygs sista resa mm. Vad orsaken var här vet jag ännu inte, men elegant var det.

Namnet Reeperbahn kommer från de repslagarbanor, flera hundra meter långa tillverkningslinor för tågvirke som fanns i St. Pauli. När sjömännen sökte sig till nöjen i land, efter flera månader till sjöss, var det hit de kom och under 1800-talet exploderade sexhandeln. Herbertstraße blev tidigt centrum för bordellverksamheten. De prostituerade sitter fortfarande i skyltfönster på Herbertstraße och försöker locka kunder. Nazisterna valde dock att skärma av denna gata med plank för att förhindra insyn och de planken sitter kvar än idag. Efter konflikter mellan förbipasserande kvinnor och de prostituerade äger inte kvinnor och inte heller minderåriga längre tillträde till gatan. Prostitutionen sker även utanför Herbertstraße, men gatuprostitution är i princip förbjuden i Hamburg (Sperrbezirk eller fritt översatt: prostitutionsfritt område) och bryter man mot detta kan man få dryga böter. Även de prostituerade bötfälls. Däremot gör man undantag för vissa områden, som t ex St. Pauli, under kvälls- och nattetid. Att så är fallet blev jag varse: – Bist du alleine (är du ensam)? frågade mig en kvinna, som måste jag tillstå, såg riktigt attraktiv ut. Jag gick förskräckt vidare.

Under 2000-talet sägs området ha genomgått en gentrifiering. Bostäder har rustats upp, teatrar, barer och restauranger har öppnats. Tja, vad ska man säga? Jag tycker ändå området ger ett lite sjabbigt intryck.

Ett av huvudnumren på vandringen var besöket på denna boxningsklubb, Zur Ritze. Jag har inget som helst intresse för boxning och förstod inte riktigt vad jag egentligen gjorde där. Man kliver in genom en dörr flankerad av två särade kvinnoben och genom baren leddes vi ned till denna källare. Här har tydligen flera av världens storheter mötts i boxningsringen. Klubben fungerar även som ideell verksamhet för lokala ungdomar i riskzonen. Jag får lära mig ett nytt ord: Kiez som egentligen betyder grannskap, men som i Hamburg ofta används som liktydigt med St. Pauli. Zur Ritze har även fungerat som megafon mot vad många uppfattar som en negativ gentrifiering av området, t ex snabbmatskedjor som tar över den traditionella krogkulturen.

Detta är en välkänd bordell på Reeperbahn som etablerades som en följd av ambitionen på sextiotalet att flytta sexhandeln inomhus med syftet att skydda de prostituerade från väder, våld och utpressning. Till skillnad från gatuprostitution har man en helt annan syn på bordellverksamhet. Det betraktas som vilken tjänsteverksamhet som helst. Kvinnorna som arbetar här är egna företagare, hallickar förekommer inte, man hyr rum av fastighetsägaren och betalar skatt.

Platsen heter Spielbudenplatz och uppges vara ett av nöjesnaven i St. Pauli. Hit drar man tydligen för svensexor och möhippor, för att lyssna på musik eller bara för att äta och dricka, t ex på Frieda B., baren bakom trädet.

Ofta använder jag Google maps för att få mina reserekommendationer och jag tror det var ikväll som den föreslog mig att ta S-bahn till Berliner
Tor och att jag sedan skulle gå därifrån till hotellet. Det är inte så ofta jag känner obehag av att vistas i skumma kvarter, men att kliva av vid Berliner Tor en mörk kväll, det fyllde mig med obehag. Riktigt skumma, slitna kvarter. Men, jag överlevde och blev inte rånad.

TISDAG

I somras på Fejan i Stockholms skärgård kom jag i samspråk med en tysk som bodde i Hamburg. Han tyckte jag skulle göra tre saker, besöka Airbus och Lüneburg samt det jag är på väg att göra nu, åka på en guidad busstur i hamnen och in på några av containerterminalerna. Som utlänning var man tvungen att legitimera sig med pass och även för tyskarna var kraven noggranna, några blev faktiskt avvisade och fick besvikna, lomma iväg. Vi ska nu besöka två av Hamburgs fem omlastningshamnar för containrar.

En elegant bro är det, Köhlbrandbrücke. Den byggdes 1974 för att hålla i hundra år, men har givits en respit fram till ca 2030. Enligt vår guide var det oklart hur den skulle ersättas och att det skulle orsaka en fullständig trafikinfarkt när den stängdes, fram till dess något nytt kommit i dess ställe. Nu läser jag på nätet att man nyligen bestämt att en ny, högre bro ska byggas på samma plats och att man fram till dess ersättaren är på plats ska vidta nödunderhåll av den gamla. Var guiden verkligen omedveten om detta eller blandar jag ihop det så att det handlar om olika broar? Fast så många undermåliga brobyggen kan man väl inte ha åstadkommit…

Vi styr kosan mot Container Terminal Burchardkai (CTB). Vi klareras in och får en följebil som leder oss runt. CTB är tydligen den äldsta och största containerterminalen i Hamburgs hamn. Sagan började när det första containerfartyget anlöpte Hamburg 1968. Det blå fordonet på bilden är en grensletruck eller straddle carrier som tydligen används som begrepp även på tyska. Tyskan tycks ha förfallit! När jag pluggade, vilket ju i o f s var ett tag sedan, var man väldigt noga med att inte använda sig av begrepp på engelska, utan allt skulle översättas till ett tyskt ord. Några dråpliga exempel: Internet -> Weltnetz, Laptop -> Klapprechner, Computer -> Elektronengehirn, Mobile phone -> Taschenfernsprecher (fast idag säger alla Handy). Ja, ja. En straddle carrier kan köra över och grensla en container, lyfta upp den och köra iväg med den, t ex till kajen vid den båt den ska lastas på. Sedan tar kranföraren vid och lastar containern på fartyget. Flera av terminalens grensletruckar hade varumärket Kalmar (kommer du ihåg Tjorven-bilen?), men vid noggrannare undersökning visade de sig vara tillverkade av den finländska släktingen Walmet och inte i Kalmar. Tydligen ansågs Kalmar vara ett mer inarbetat varumärke. Se där! Vi fick också lära oss lite om Knacker, d v s de lås som användes för att säkra containrarna. Det verkade ju idiotsäkert. Trots det tappas c:a 1 500 containrar i vattnet. Varje år.

Vi lämnar det inhägnade hamnområdet och jag får en bild av några stora containerfartyg som ligger i hamnen. Man mäter (den teoretiska) kapaciteten i hur många TEU (Twenty-foot Equivalent Unit) man kan frakta: närmast till vänster Al Riffa som kan ta 13 296 TEU och till höger MSC Calypso som har kapacitet för 15 264 TEU. Längre bort till höger ligger fartyget Ever Ace från det taiwanesiska rederiet Evergreen och till skillnad från fartyget vi stannade till vid under vår hamnrundtur, är det ett Megamax-fartyg. Som ett kuriosum kan nämnas att det var ett systerfartyg till Ever Ace som gick på grund i Suezkanalen 2021. Jag läser att Ever Ace var här på sin jungfrufärd och tydligen var det därför brandbåten gjorde sin vattensalut kvällen innan, både för att fira att det var första besöket i Hamburg och att det var fråga om ett världsrekord i antalet lastade och fyllda containrar. Kapaciteten för Ever Ace är angiven till 23 992 TEU, men det är tydligen skillnad på teori och praktik. På vägen från Kina och Taiwan till Europa hade fartyget satt ett världsrekord med ”bara” 21 718 lastade containrar. Fartyget är 400 m långt och 62 m brett. Det går åt tre olika lotsar för navigering från Cuxhaven in till Hamburg och för ett fartyg i den här storleksklassen krävs fyra bogserbåtar för att få det in till kaj.

Vi gjorde ett fikastopp på sjömanshemmet Duckdalben som drivs av tyska sjömansmissionen. Inte minst filippinska sjömän nyttjade centret under den korta tid de fick gå i land. Oftast inte mer än tre-fyra timmar enligt vår guide. Vi blev uppmanade att hälsa på dem på ett respektfullt sätt. Hade de månne dåliga erfarenheter sedan tidigare? Man kan väl anta att Duckdalb har givit upphov till det konstiga, svenska order dykdalb, d v s sammanbundna pålar som kan stå i hamnar eller farleder som förtöjningsanordningar eller avgränsningar. Vår guide var bra, han pratade en utmärkt högtyska som var lätt för mig att förstå, men han var också lite av en tysk stereotyp, med sitt nästan överdrivet korrekta och artiga sätt att uttrycka sig. När vi samlades i bussen kunde han nöjt konstatera att vi var en exemplarisk tysk grupp (han glömde bort mig då). Vi var ju tillbaka i bussen en minut före avgångstid, så vi kunde rulla iväg på exakt tid. Detta med exemplarisk tidhållning gäller ju dock inte längre den tyska järnvägen. T o m SJ sägs numera ha bättre tidhållning.

Guiden tyckte tydligen inte att dessa broar var värda att omnämnas: Kattwykbrücke, den äldre (ljusblå) och den nyare (i förgrunden). Den äldre bron är egentligen inte jättegammal, från 1973. Då både väg och tågtrafik delade på samma bro ledde det tydligen till enorma köer när bron var upphissad så därför byggde man en till bro som invigdes så sent som 2020. Jag tycker den ser lite gammalmodigt, charmig ut med sin fackverkskonstruktion. På den nyare bron går det bara tåg. Den mellersta brosektionen hissas upp 46 meter som mest, vilket ger en segelfri höjd på 53 meter. Det kan jämföras med den nya Hisingsbron där motsvarande mått är 16 respektive 28 meter.

Vi besökte ytterligare en containerhamn: Container Terminal Altenwerder. Det här var en mer automatiserad hamn. Grensletruckarna var självkörande. Guiden var märkbart stolt över att man höll på att byta ut befintliga, kinesiska kranar mot fjärrkontrollerade kranar från tyska Liebherr. Enligt uppgift på nätet sker detta då man är orolig för att den kinesiska utrustningen kan samla in data om logistikflödena och att man i värsta fall skulle kunna stänga av utrustningen. Här rådde fotoförbud, sannolikt då man ville undvika industrispionage och skydda den avancerade tekniken. När vi väl lämnat hamnområdet och kom upp på bron gick det i alla fall att knäppa en bild.

Många av de resor jag gjorde i Hamburg gjorde jag med U-bahn (tunnelbanan). Lite förvirrande kan det vara att företaget som driver verksamheten heter Hamburger Hochbahn AG och en del av linjerna går också på högbanor ovan mark, ofta rakt över gatan och mellan bostads- och kontorshus. Det kan ju dock se lite märkligt ut när även bussarna är märkta Hochbahn, men så är det. Här är en station av lite äldre snitt, U1:s station Hauptbahnhof Süd. Jag är på väg tillbaka till hotellet för ett snabbt ombyte för att sedan återigen kasta mig iväg till Elbfilharmonin.

Det kurrade lite i magen och jag borde nog äta något snabbt innan konserten. Utan anspelning på kannibalism bör man väl äta en hamburgare när man är i Hamburg. Man är tydligen inte ense om hamburgarens ursprung, men vissa menar att den har sitt ursprung i ”Rundstück warm”, d v s varmt kött i en fralla med sås och tillbehör. Förespråkarna för denna teori pekar på att utvandrade tyskar öppnade matställen i amerikanska hamnstäder där denna Hamburg Steak serverades och som sedan vidareutvecklades i USA till dagens hamburgare.

Som redan vår guide/skeppare på rundtursbåten berättade, är Elbfilharmonin ett skandalomsusat projekt. Den ursprunglig budgeten låg på 77 miljoner € och slutnotan landade på 866 miljoner €. En häpnadsväckande fördyring. Funderar över tyskar och skandalprojekt. Var det inte något liknande med Berlins nya flygplats och hur var det med den nya järnvägsstationen i Stuttgart? Jag söker och läser att notan för Berlins nya flygplats var 7,3 miljarder €, i st f budgeterade 2 miljarder €. Lika pinsamt för Tyskland var väl förseningen, som uppgick till nio år. Stuttgarts nya järnvägsstation började man jobba med 2010 med sikte på att den skulle stå färdig 2019. Den är fortfarande inte klar och senaste budet är att den ska stå färdig 2031 och att prislappen kommer att öka från 4.5 miljarder € till minst 14,5 miljarder €. Huva, vilka belopp.

Men, vi har ju våra svenska fiaskon också. Jag tänker t ex på Tvärbanans Kistagren som nu är fem år försenad och med en prislapp som ökat från 4,9 miljarder SEK till 9,3 miljarder SEK. Och hur är det med Västlänken? Kostnaderna har skenat från c:a 20 till 56 miljarder SEK. Full trafikstart skulle ske mot slutat av detta år, men beräknas nu ske först någon gång 2030-32. Och Hallandstunneln…, nä, tillbaka till Hamburg och Elbfilharmonin.

Konserthallen står på ett gammalt hamnmagasin där det tidigare lagrades kaffe, te och kakao. För att komma upp till den nybyggda delen, till Plazan, tar man en rulltrappa som är välvd. Jag har aldrig sett en sådan rulltrappa förut. Vår skeppare och guide första dagen ondgjorde sig ju över de fördyringar som detta projekt dragits med. Han pratade mest om fönstren, men jag kan tänka mig att den välvda rulltrappa inte kan ha varit helt billig den heller. Den är designad så att man inte ska vad som väntar vid toppen, inte förrän man är nästan framme.

Väl uppe anländer man till Plazan och hit kan vem som helst komma, även om man inte ska gå på konsert. Runt byggnaden löper en terrass med fin utsikt över stan och hamnen. Där nere ligger Sandtorhafen som tydligen är en museihamn och där ligger Mare Frisum förtöjd, en tremastad skonare byggd 1916 i Nederländerna som fraktfartyg. Idag har hon Hamburg som hemmahamn och går i chartertrafik. Men, ser ni flaggan? Hon är fortfarande registrerad som ett nederländskt fartyg.

Går man vidare och blickar västerut får man en fin vy över Elbe och de centrala delarna av hamnen. På bilden syns också ett vitt, större lastfartyg, M/S Cap San Diego, en sann skönhet från 1961 som gick som styckegodsfartyg mellan Hamburg och Sydamerika under drygt 20 år. Idag är hon museifartyg och hade tiden och orken räckt till hade jag gärna gått ombord. Jag läser nu att man t o m kan boka in övernattning i någon av hytterna. Det vore ju häftigt, om det nu blir någon nästa gång i Hamburg.

Blickar man söderut är det alla containerhamnar som hamnar i blickfånget. Här får M/V (Motor Vessel) Potentia från Singapore en knuff i aktern av en av hamnens bogserbåtar. All trafik går inte till och från Asien. Enligt uppgift satte Potentia kurs mot Mobile, Alabama i USA.

Och så här ser Hochbahn ut när den är en Hochbahn. En lång bro följer hamnen. Det röda fartyget är ett fyrskepp som tidigare varit verksamt utanför den engelska kusten. Även detta fartyg fungerar tydligen som hotell och även som restaurang.

Jag kliver förbi biljettkontrollen och traskar upp för de breda trapporna mellan den äldre delen av byggnaden och den nya påbyggnaden. Det är en upplevelse bara att komma in i det här huset.

En del av förklaringen till att kostnaderna skenade när Elbfilharmonin byggdes är tydligen de extremt dyra fönstren. Fasaden består av 2 200 glaspaneler, varav 595 är individuellt krökta i syfte att skapa illusionen av en böljande vattenyta. De senare rutorna kostade runt 72 000 € per styck! Är de dem vi ser här? I så fall har vi fönster i bild för c:a 3,25 MSEK. Fick den som godkände denna kostnad sitta kvar tro? En sak är att köpa in fönstren, sedan ska de putsas också. Tre gånger per år och inte av vem som helst: av professionella klättrare. Bara fönsterputsningen går på c:a 156 000 € per år. Inte undra på att min konsertbiljett kostade snudd på 200 €.

Att komma in i Großer Saal (stora salen), det finns en Kleiner Saal (lilla salen) också, fick mig nästan att tappa andan. Jag hade ju sett den på bild, men att nu stå här kändes lite överväldigande. Den beskrivs som en vingård, d v s orkestern sitter i mitten och publiken i terrasser runt omkring. Jag hann småprata lite med min bänkgranne innan konserten började. Före kriget fanns det ett pampigt operahus i Hamburg. Som så mycket annat bombades det sönder och samman. – Ja, vad ska jag säga om det, sa han och såg lite skamfull ut. – Men, egentligen var det helt onödigt, de allierade hade ju redan vunnit kriget, menade han. Inte helt sant kanske. Bombardemanget av Hamburg tror jag i huvudsak skedde 1943. Däremot kan man ju tycka att bombningen av Dresden var ett skamgrepp. staden som av många ansågs vara en av världens vackraste städer före kriget. I Hamburg byggde man ett nytt operahus som stod klart 1955. Min granne berättade också att det fanns en stor påse pengar som skänkts av en förmögen företagsledare, huvudägaren i Kuehne & Nagel, men att det tydligen gick trögt att få igång bygget.

En stor del av syftet med att besöka Elbfilharmonin var just att besöka Elbfilharmonin. Även om du skulle besöka Hamburg utan att ha konsertbiljetter skulle jag rekommendera ett besök. Men, det är klart, att en stor del av grejen var ju också att få gå på konsert. Inte minst med tanke på att jag lyckats pricka in ett besök av Wienerfilharmonikerna med den världsberömda amerikanska violinisten Hilary Hahn. Mina bilder på henne blev dessvärre dåliga. Under första delen framförde orkestern och Hahn ett stycke av Antonín Dvořák, violinkonsert i A moll och Hahn levererade så pass att publiken applåderade in henne för ett extranummer då hon spelade ett stycke av Johann Sebastian Bach. Jag hade stora förväntningar och såg fram emot att höra henne. Och visst var hon bra, men jag hade nog förväntat mig ännu mer. Under andra delen spelade orkestern ett utdrag ur Sergej Prokofjevs balettmusik till Romeo och Julia, Op. 64. Även detta uppskattades så pass att vi fick ett extranummer. Vad annat att förvänta när man har besök från Wien, ett stycke av Johan Strauss den yngre. Dirigenten, Tukan Sokhiev, var en kul typ med många leenden och mycket engagemang. Nu råkade det slumpa sig så att jag veckan innan blev medbjuden till Konserthuset i Stockholm. Även där spelades Romeo och Julia under andra delen. Och fasen vet om inte Kungliga Filharmoniska Orkestern spelade med ännu mer glädje och lekfullhet. Och sedan slumpade det sig så att en av mina f d gastar satt i orkestern, Maria Böhm som är cellist. När jag fick en pratstund efteråt berättade hon att orkestern, bara veckan innan, hade gästspelat på Elbfilharmonin. Värst vad saker och ting kan sammanfalla. Och inte nog med det, Maria berättade dessutom att även hon, långt tidigare, hade sjungit i Svenska kyrkan i Hamburg.

ONSDAG

Har du hört talas om Miniaturwunderland? Det hade i alla fall inte jag gjort för X antal månader sedan. Här finns världens största modelljärnväg. Den här tavlan visar antalet besökare från olika länder. Man kan fråga sig om vi i Sverige är särskilt nördiga vad gäller modelljärnvägar. 166 000 svenskar har besökt utställningen, emedan bara 162 000 fransmän letat sig hit (trots att man är ca 6,5 ggr fler invånare i Frankrike). Danskarna är ännu nördigare eller så bor de bara närmre: 555 000 besökare. Men norrmän och finnar förhåller sig lite mer svala till den här typen av attraktioner 62 000 respektive 47 000 besökare. Mars väntar dock på sin första besökare 🙂 Sedan start har totalt 27 460 000 människor besökt Miniaturwunderland. När man rankar de största turistattraktionerna i Tyskland hamnar Miniaturwunderland, på ett ungefär, på delad fjärdeplats tillsammans med slottet Neuschwanstein, slaget av Kölnerdomen och de två nöjesparkerna, Europa-Park (Rust i Baden-Württemberg) och Phantasialand (Brühl strax söder om Köln). Miniaturwunderland har av Tripadvisor rankats som en av de sevärdheter i världen som tillhör topp-procenten med bäst betyg.

Det finns ofta en spännande och personlig historia bakom en framgångsrik affärsidé. Miniaturwunderland ägs och drivs av Frederik Braun, dennes tvillingbror Gerrit Braun och deras bundsförvant Stephan Hertz. I botten fanns minnen från barndomens lek med modelltåg som alla tre tycks ha gemensamt. Sommaren 2000 var Frederik på besök i Zürich där han fastnade och drömde sig bort i en modelljärnvägsaffär. Senare samma dag ringde han sin bror och deklarerade att de skulle bygga världens största modelljärnväg. Denne trodde att brorsan hade blivit galen. Efter ytterligare sex samtal samma dag, insåg han dock att Frederik menade allvar. Gerrit funderade och konstaterade att det handlade om entreprenöriell galenskap, en teknisk utmaning och en stor ekonomisk risk. men att det ändå var möjligt. Omgivningen var dock skeptisk. De båda tillsammans med Stephan drev en nattklubb i Hamburg, men de ville bort från den världen. Som ett led i beslutsprocessen gjorde man en intervjuundersökning hur folk skulle ranka detta potentiella besöksmål i Hamburg. Männen rankade det som nummer tre. Bland kvinnornas röster hamnade det på sista plats. Man lät sig uppenbarligen inte nedslås av att kvinnor dissade idén och i augusti 2001 slog man upp portarna. Idag har jag hört flera kvinnor uttrycka att besöket på Miniaturwunderland var en fantastisk upplevelse.

Fast modelljärnväg… Visst det är det mycket tåg, men det är väldigt mycket annat också och en hel del humor och glimten i ögat. Här är en modell av koskits-lotto. Det låter som en spännande form av lotto, men det sägs också vara en stinkande upplevelse. Inget jag hade hört talas om förut, men det förekommer tydligen i samband med folkfester och marknader i södra Tyskland, Schweiz, Österrike, Luxemburg och Belgien.

Här körs Formel 1-lopp i Monaco, med bilar som de facto kör runt på gatorna.

En modell av Olympiastadion i Berlin, arenan vars bygge Hitler beordrade och som användes för de olympiska spelen 1936. Modellen på Miniaturwunderland visar Helene Fischers konsertturné Farbenspiel 2015 och lär vara den verkliga scendesignen trogen. Helene Fischer? Aldrig hört talas om, men megakändis i Tyskland tydligen. Modellen har byggts som ett välgörenhetsprojekt i samarbete mellan artisten själv, Miniaturwunderland och hjälporganisationen ”Ein Herz für Kinder”. Det gick till så att man kunde köpa en sitt- eller ståplats-biljett. För varje biljett som sålts målade Miniaturwunderland en liten figur som placerades på vald plats. Varje donator fick sitt namn registrerat digitalt, så när en donator besökte utställningen kunde denne leta upp exakt var i publikhavet man själv befann sig. Stadion fylldes med 57 000 (!) minifigurer och tillsammans med slutdonationen från Miniaturwunderlands grundare och Helene Fischer själv fick man in 500 000 €.

Man får sig också lite historia till livs. Utställningsobjekten på den här och de två bilderna nedan ingår i utställningen Die geteilte Stadt (den delade staden). Först en bild som föreställer en fiktiv gatukorsning i Berlin, direkt efter kriget.

Den här montern visar samma korsning 1961 efter det att taggtråden rullades ut som en första avspärrning mellan öst och väst. 140 människor lär ha mist livet i samband med flyktförsök. Därutöver lär minst 251 personer ha dött av plötsliga hälsoproblem i samband med den stress de utsattes för i anslutning till gränskontrollerna.

Och så den fantastiska händelsen 1989, när Günter Schabowski, talesperson för den östtyska regimen, av misstag utlöste Berlinmurens fall. När han i direktsändning fick frågan om när de nya, mjukare resereglerna skulle börja gälla och efter viss tvekan, svarade – Ab sofort. (per omgående) mer eller mindre stormades muren, varpå gränsvakterna till slut inte såg någon annan råd än att öppna. Hade Schabowski läst lite noggrannare hade han upptäckt att de skulle börja gälla först dagen därpå och dessutom krävde ordnade visumansökningar.

Många av modellerna var väldigt välgjorda. Kolla på dessa hus t ex, det ser nästan ut som om man murat upp dem sten för sten. Annat kunde ge ett lite mer plastigt intryck.

Men, naturligtvis är det massor med tåg också. Det är lite som en roman, en blandning av fiktion och verklighet. Det är inte alltid man vet vad som är vad. Azurblått vatten, berg och en romersk akvedukt. Loken ser franska ut. Mycket som pekar på Provence. Vid en första anblick kanske det är tågen man lägger märke till, men står man kvar en stund upptäcker man massvis med detaljer. På dammen ovanför kvarnen simmar vad som ser ut som änder, några människor ligger och solar, vid akvedukten är det fest och under ett av valven står en uppdukad buffé, på den slingriga vägen ser det ut som om en bil fått soppatorsk och så en padda (Citroën DS) i kombiversion (hur vanlig var den?).

Mera tåg. Nu är vi Rom och kikar ner på Roms centralstation, Roma Termini. Jag har trott att namnet Termini hade med slutstation eller säckstation att göra. Istället får jag nu lära mig att det kommer från namnet på det omkringliggande området, vilket i sin tur kan härledas till Diocletianus termer, d v s badinrättningar.

Mörkret sänker sig över Rom och en spårvagn drar förbi.

Även en modelljärnväg plågas av graffitimålare 😉

Utställningen väcker också gamla minnen till liv. 1982 luffade jag och min dåvarande flickvän runt i Sydamerika. Tre gånger blev jag eller vi utsatta för rånförsök. En gång var här på Copacabana i Rio de Janeiro. En kille närmade sig oss och började konversera. I ögonvrån såg jag att ytterligare en kille närmade sig. Jag tolkade det som att den ene skulle avleda vår uppmärksamhet samtidigt som den andra skulle sno våra grejer. Jag kastade mig över våra tillhörigheter och då blev vi ointressanta, varpå de gick vidare. Dessförinnan hade några grannar på stranden varnat oss: – Olhos, olhos sa de och pekade på sina ögon. Underförstått. Håll koll!

Nästa försök var på en sådan här spårvagn, även det i Rio. Jag har för mig att spårvagnarna då hade öppna plattformar och klasar med killar hängde utanpå vagnen. Plötsligt känner jag hur det rycker i min kamerarem. Som en ren ryggmärgsreflex noterar jag hur min knytnäve kommer farande mot killen som försöker sno min kamera. Som tur är hoppade han av innan knytnäven nådde fram. Vad hade hänt om jag klippt till honom och han kanske ramlat av på ett okontrollerat sätt. Puh! Jag har för mig att vi åkte spårvagn för att byta till en bergbana som skulle föra oss vidare upp till Corcovados topp där den stora Kristus-statyn står.

Ja, man stöter på mycket fattigdom och det är ofta skräpigt i Sydamerika. Här tycks man bara ha kastat ner skräpet från det tältläger man etablerat ovanför.

Här satt vi i februari 1982 och kollade på samba-uppvisningarna och de spektakulära dräkterna alternativt, nästan helt avsaknad av kläder. De för oss fattiga ungdomar svindyra biljetterna hade vi köpt på svarta marknaden.

Vi förflyttar oss längre söderut. Allt sedan två nederländare hittade och även lyckades runda Kap Horn 1616 har passagen varit föremål för skräck, hjältemod och beundran för dem som lyckats med bedriften. Lufttemperaturer nära fryspunkten, orkanvindar och monstervågor. Enligt uppgifter på nätet beräknas över 800 fartyg ha förlist och runt 10 000 sjömän ha mist livet under segelfartygens guldålder. Lite av den känslan försöker man återge här. Se även filmen längre ner från ett segelfartygs passage här.

Vi vänder åter till Europa och hamnar i schweiziska Alperna. Förutom en järnvägsstation, finns här skidbackar, kabinbanor, en gondollift, en sittlift, snökanoner (verkar behövligt här), en pistmaskin och så den lilla alpbyn förstås med sitt folkliv.

Det är ofta mycket dramatik och aktivitet. Utryckningar, vägarbeten, bilköer, olyckor mm. Här sker en räddningsinsats. En bil har kört över kajkanten och man tycks leta efter människor i vattnet.

Se där! RDC Deutschland, det bolag som tagit över nattågstrafiken mellan Berlin och Stockholm, sedan SJ kastade in handduken. Det här modelltåget är dock ute på annat uppdrag tror jag.

Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur den gamla järnvägsstationen i Kiruna såg ut, men det hävdas att det är en naturtrogen kopia man byggt och varför inte. Annars är det mycket lek och fantasi. Framför den moderna tvåvåningsbussen kämpar två hästar med att dra ett timmersläp. Hmm, inte alls realistiskt. Kul? Kanske. Mig stör det mer.

I Miniaturwunderlands värld har Kirunas järnvägsstation tillåtits expandera väldigt jämfört med förlagan. Som en följd av stadens förflyttning är förebilden ett minne blott. Den verkliga och provisoriska ersättningsstationen är dessutom bara en säckstation. Tidigast 2030 kommer det att finnas en mer permanent ersättare på plats. Tillbaka till fantasivärlden: Det var ett väldigt illblått nattåg, nästan lila, som rullar iväg ut från stationen. Kanske kunde man önska att man valt att visa upp ett mer representativt malmtåg i stället för det containertåg som passerar förbi.

Villa Villekulla har flyttats till Norrland och är nu belägen bredvid järnvägsspår. Vad hade Astrid Lindgren tyckt om det månne? Men, en lättklädd Pippi är obekymrad över snö och kyla och lyfter upp Lilla Gubben i luften. Är det i sockerdricksträdet hon hängt upp julklappar tro?

Förutom tåg, spårvagnar och bilar har man i Skandinavienavdelningen även velat återge båttrafik på Östersjön. Som synes, vattnet är väldigt klart. Tänk om verklighetens Östersjön hade lika klart vatten. Nästan så man tror att färjan ska gå på grund när den är ute och rör på sig. Jag undrar om det är en passagerare eller besättningsman som fått det tvivelaktiga nöjet att åka karusell i radarantennen.

Och har man nu presenterat alla dessa transportmedel, så måste naturligtvis flyget finnas med på ett hörn. En jättelik flygplats har byggts upp och planen lyfter t o m.

Det är inte bara att köra modelltåg, racerbilar, båtar och flygplan. Det behövs kontroll, ledning och övervakning. Man kan väl kalla detta för trafikledningen.

Och alla fordon måste ju naturligtvis underhållas, så här ser vi rakt in i en av verkstäderna.

Egentligen var jag rätt mör efter besöket på Miniaturwunderland. Jag spenderade runt sex timmar där. Men, med lite nytt syre kom ny energi och jag gav mig åter iväg mot St. Pauli för att se var Beatles inledde sin internationella karriär. Här var det: Klubben Indra på Große Freiheit 64. Ville jag komma in hade jag fått återkomma kvällstid. De återkom till Hamburg flera gånger och spelade även på t ex klubben med samma namn som gatan, Große Freiheit, något kvarter bort. Ett plakat utanför Große Freiheit förklarar att man inte hade tagit namnet Beatles ännu när man spelade där första gången. Inte riktigt samma konstellation heller: Jämte John Lennon, Paul McCartney och George Harrison spelade Pete Best och Stuart Sutcliffe. Den senare hoppade av och dog sedan 1962 och den förre sparkades samma år och ersattes av Ringo Starr. John Lennon lär ha sagt ”- Jag växte upp i Liverpool, men blev vuxen i Hamburg.” och Beatles lär ha gjort fler spelningar i Hamburg än i hemstaden Liverpool.

Musikklubbar blandas med dragshower, barer och strippklubbar.

Någon av de guider jag stött på nu, nämnde i förbigående något om att Altona varit danskt. Va! Helt nytt för mig. Jag blev nyfiken. Skulle man se några spår av den danska tiden? Idag är ju Altona en stadsdel i Hamburg, men 1640 hamnade staden Altona under danskt herravälde. För att utmana Hamburgs dominans gavs Altona särskilda privilegier, vilket ledde till att staden växte och blev Danmarks näst största stad. Efter det att svenskarna bränt ner staden 1713 under ledning av fältmarskalk Magnus Stenbock byggde danskarna så småningom upp staden igen och runt 1800 stod denna eleganta aveny färdig: Palmaille (franskt uttal: palmaj). Jo det är faktiskt namnet på gatan och lär kunna härledas till en nu utdöd fransk sport liknande krocket som krävde långa spikraka banor. Den luftiga, moderna och aristokratiska paradgatan beskrivs som en bjärt kontrast mot Hamburgs då trånga gränder. Tegelhuset på bilden lär vara ritat av den danske arkitekten C.F. Hansen. Var det för den ärorika bedriften att bränna ner Altona som Magnus Stenbock fick en gata i Lund uppkallad efter sig?

Lite varstans ser jag hus som ser ut att ha lite danska drag. Jag läser att denna länga på Elbchaussee 46-52, byggd runt 1850, är exempel på Altona-klassicism, en stil som utvecklades under danskt herravälde. 1864, under det dansk-tyska kriget förlorade Danmark Altona när staden invaderades av preussiska och österrikiska trupper. Danmark förlorade sin viktigaste nordsjöhamn och som en konsekvens av detta anlades hamnen i Esbjerg.

TORSDAG

Snälltåget står berett att avgå mot Stockholm, men jag har två dagar kvar i stan.

Jag tog istället ett regionaltåg riktning sydost, till Lüneburg dit jag precis anlänt. På tåget hade jag trevligt sällskap av Henrik. Vi utväxlade först några fraser på tyska tills vi kom på att vi kunde tala svenska. Henrik är dansk, men pratade en utmärkt svenska efter en tid i Stockholm där han slutfört sin sjukgymnastutbildning. Nu var han på väg till Berlin för att gå på grönsaksmarknad i Kreuzberg. En något udda anledning för en resa till Berlin, kan tyckas. Han reste på en Deutschland-ticket, vilket är precis vad jag flera gånger funderat på att göra. Den gäller en kalendermånad och kostar bara 63 €. När den lanserades för sommaren 2022 skedde det som en åtgärd för att dra ner på energikonsumtionen och för att avlasta de tyska medborgarna för höjda kostnader för el, bränsle och livsmedel orsakade av Rysslands invasion av Ukraina. Då kostade biljetten bara 9 € (!). Det blev ju en våldsam succé och i maj året därpå återkom biljetten, men kostade då 49 €. Då som nu kan man åka en hel kalendermånad över hela Tyskland med lokal och regional kollektivtrafik (bussar, spårvagnar, tunnelbana, S-Bahn och regionaltåg). Även om priset har gått upp är det ju fortfarande väldigt prisvärt. I Henriks fall nu behövde han göra ett tågbyte på vägen till Berlin eftersom vårt tåg var ett regionalt tåg. Biljetten är ett abonnemang och Henrik tipsade mig om att man bör köpa biljetten före den 10:e i månaden om man vill undvika att abonnemanget automatiskt förlängs en månad.

Jag vet inte om jag hade tagit mig för att åka till Lüneburg om det inte vore för tysken jag träffade på Fejan i Stockholms skärgård. Min association till Lüneburg var Lüneburger Heide som jag minns från tågfönstren under tidigare resor som ett trist slättlandskap. Att staden är värd ett besök framgår ju nästan av första bilden.

Lüneburg är en vacker medeltidsstad som klarade sig undan andra världskrigets bombardemang och stadskärnan är en av de bäst bevarade i Tyskland.

När jag sökte råd om hur jag skulle angripa staden blev jag uppmanad att ta mig hit, till torget Am Sande. Det anlades redan på 1200-talet som marknadsplats för salthandeln. Man kan säga att staden byggdes av salt, det vita guldet.

Fortfarande Am Sande. Jag knäpper hur mycket bilder som helst och får gallra en hel del. Kolla på dessas gamla hus. Är de inte fantastiska? Det var ju inga fattiglappar som byggde och bodde när. De äldsta husen på torget lär vara från 1300-talet. På en av byggnaderna har man bevarat en kranarm med vars hjälp man firade upp tunga säckar av salt till lagervinden.

Jag åker upp i det gamla vattentornet. Förutom utsikten över stan bjuds på en tankeväckande utställning om vår tillgång till och förbrukning av färskvatten.

När man tar trappan ner går man igenom den gamla vattentanken. Lite spektakulärt.

Här fanns också en utställning om den lokale arkitekten Franz Krüger. Så här föreslog han i en arkitekttävling 1928 att bebyggelsen kring gatan Hohe Luft skulle utformas. Det ser ju extremt modernt ut. Och det var nog före sin tid för det realiserades aldrig.

Jag vandrar vidare och tittar förundrat på dessa märkliga utmärkningar i ån. Sjömärken eller mäter man vattenståndet eller vad är det? En förbipasserande förklarar. Man kör kanotslalom i ån och det är rundningsmärkena som hänger över ån.

Vilken rolig idé. Fast egentligen med en allvarlig underton. Kein Platz für Rassismus!, d v s ingen plats för racism. Det finns tydligen 17 sådana här bänkar utplacerade i Lüneburg. En bit bort står också en godsvagn som minner om fångtransporterna till koncentrationslägren. I krigets slutskede bombade de allierade bangården i Lüneburg i syfte att stoppa tyskarnas militära transporter. På bangården stod dock även ett fångtransporttåg på väg till koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Runt 70 fångar dog i attacken och 70 hade dött redan innan attacken som en följd av förhållandena ombord på tåget. Istället för till Neuengamme fördes då 130-140 personer på lastbilar söderut till lägret Bergen Belsen mellan Lüneburg och Hannover. En del dog av sina skador från attacken och kvar var då 60-80 personer. De avrättades av Gestapo.

På hotellet bad jag städpersonalen att fylla på med tvål i duschen. – Två? – Öh nä, det räcker med en svarade jag lite konfunderat. När vi kom tillbaka hade vi fått två handdukar i stället för tvål. Har jag helt blandat ihop det för mig tänkte jag. Men nä, visst heter det Seife. Här hittade jag ett Seifenhaus. En gammal tvålfabrik, tänkte jag. Inte alls visade det sig. En gammal tvål- och parfymeributik, byggnadens stil till trots. Tvålförsäljningen kompletterades med en passfotostudio. Udda kombination. Det har dock bedrivits tillverkning i huset, men av öl, vilket Lüneburg var känt för.

Am Fischmarkt, d v s fiskmarknaden, men det var förr i tiden. Då kunde man köpa sill och stint, vilket lär motsvara nors på svenska. Under medeltiden kom norsen simmande in från Nordsjön, upp via Elbe och in i Ilmenau, ån som flyter genom Lüneburg och i sådana mängder att fiskarna lär ha kunnat skopa upp dem ur ån.

Jag har bara rört mig över bron och fångar Alter Kran (gamla kranen) på bild. Här har stått någon form av kran sedan i alla fall 1346. Denna är från 1797. Kranen drevs av muskelkraft, ofta m h a fångar från stadens häkte. Den bidrog tydligen till sin egen undergång när den 1847 lyfte iland ett 9,3 ton tungt ånglokomotiv som transporterats på floden. Hur många fångar behövdes för den bedriften? När järnvägen kom igång förlorade floden allt mer sin betydelse som transportled. Men, fram till dess fraktades gods såsom salt och fisk på den här typen av pråmar under hela 500 år drygt (från slutet av 1300-talet till i början av 1900-talet). Dem vi ser på bilden är en rekonstruktion av dessa s k Prahme eller Eichelschiffe. Eichel är ekollon och syftar på att båtarna byggdes av ekvirke. Uppströms mot Lüneburg drogs båtarna med rep av människor eller hästar. Nedströms gled man med strömmen, ibland tog man hjälp av segel, ibland stakade man sig fram. Från Elbe upp till Lübeck, dit huvuddelen av saltet fraktades var det återigen motström. En transport från Lüneburg upp till Lübeck kunde ta en-två veckor.

Det är inte småsten direkt som används vid gatuunderhållet

– Darf ich (får jag), frågade jag och höjde menande kameran mot brevbäraren. – Javisst! Brevbäraren berättade att det elektriska fordonet han åkte omkring på användes i innerstan och stolt berättade han också att den minsann var tillverkad i Schweiz. Det slog mig också vilken skillnad det var i bemötande jämfört med i Hamburg. Inte så att det var otrevligt i Hamburg, inte alls, men det var lugnare här, folk gav sig tid att växla några vänliga ord.

Men, vilken mysig gata jag hamnade på här, precis intill stadsmuren. Trots hög mysfaktor idag, var det inte de mest förmögna som bodde här, Här bodde bl a Fahrtknechte, d v s timmermän och andra som stod för underhållet av saltvattenkällorna, dessas brunnar och pumpanläggningar samt Rechtsknechte (rättsknektar), vilka var tidiga föregångare till dagens poliser och ordningsvakter.

Barnen blir kanske lite hemmablinda, men nog ser de ut att ha en fantastisk miljö runt sig. Kallas det fortfarande Kindergarten (lekskola) i Tyskland? Jag tänker på våra förskolor som ofta ser ut lite som baracker och så minns jag också en förskola i Sæby på Jylland jag råkade passera. Byggnaden var en, i och för sig enkel, men elegant skapelse, säkert ritad av en dansk arkitekt med känsla för stil och form.

Till minne av den 1 april 1813. Vad hände då? Jo, då tågade allierade preussare och ryssar in i Lüneburg för att köra ut Napoleons armé. Fransmännen var inte populära. De hade dessutom avrättat två Lüneburgare som tagit till vapen för att försvara sin stad och i denna villervalla besköt fransmännen detta hus med denna kanonkula. Redan dagen därpå var striden vunnen och Napoleons armé hade fått ge sig av.

Jag står med ryggen mot den ståtliga St. Michaeliskirche (Sankt Mikaelskyrkan). Hit flyttade Johann Sebastian Bach i april 1700, 15 år fyllda. Han fick stipendium tack vare sin fina sångröst och sjöng i kyrkans elitkör (Mettenchor). Som barn sjöng han i sopranstämman, men efter målbrottet var det slut med det, då fick han sjunga antingen tenor- eller basstämman. Jag får lära mig att min stämma (baryton) inte fanns på den tiden.

Och så när man minst anar det: en bordell! Två halvnakna tjejer sitter i fönstren och hoppas på kunder.

Om nu saltet har betytt så mycket för staden, så är det klart att det finns ett saltmuseum. Under Lüneburg finns en enorm saltstock (saltpelare) som löses upp av grundvattnet. Vattnet håller en salthalt på 26 %, vilket gör det nästan lika salt som Döda havet. Vattnet pumpades upp och fick sedan sjuda i pannor och allt eftersom vattnet dunstade återstod bara saltkristallerna som då skrapades upp för att i ett sista tillverkningssteg, få torka. Allt eftersom saltlaken pumpades upp ur marken löstes saltstockens topp upp sig, varpå stora hålrum skapades i underjorden. Delar av staden sjönk, på vissa ställen upp till 13 cm per år, och hus rasade. Lüneburgs saltstock är en av jättemånga saltstockar som sträcker sig från England via Nederländerna och Nordtyskland in i Polen. Vad gäller Polen ska de dock inte blandas ihop med de kända saltgruvorna i t ex *Kraków.*

I samband med att jag betalade inträdet fick jag en påse salt. – Jaha, ett varuprov? kläckte jag ur mig. – Nja, det innehåller en människas saltbehov per dag. Jag har för mig att hon sa 8 g, men 6 g, läser jag, är det rekommenderade intaget. – Det var inte mycket! Då är jag nog en saltmissbrukare. – Jo, det är vi nog lite till mans, kontrade damen. Men, varför är påsen illustrerad med ett vildsvin? Enligt sägnen var ett par jägare ute och sköt ett vildsvin. De upptäckte då att pälsen var full av saltkristaller och lyckade spåra det tillbaka till en damm där vildsvinet vältrat sig. Det blev Lüneburgs första saltkälla.

Att man lät vattnet sjuda i pannor kanske för tankarna till små kokkärl och från början var det väl något ditåt. Har man hållt på i över 1 000 år har processen naturligtvis hunnit utvecklas en del. Den här ”pannan” togs i drift 1924 och var i bruk fram till stängningen 1980.

Det här var väl intressant. Bara 3 % av det salt som produceras används för att ätas. Hela 85 % används i industri och hantverk och 12 % som tösalt. Vilket slöseri egentligen att slänga ut salt på marken för att smälta is som sedan bara sköljs bort. Och inte nog med att bilarna rostar, det kan väl inte vara bra för naturen heller?

Normalt refererar man till verksamheten som framställde salt i Lüneburg som Saline Lüneburg. Saline skulle kunna översättas till saltverk. Detta är lite svårt att föreställa sig idag, tycker jag: Förutom att det var ett av de äldsta industriföretagen i Europa, var det under lång tid även ett av de största. När verksamheten lades ned 1980 hade verksamheten varit igång under mer än ofattbara 1 000 år.

I en monter visas salt från olika länder och till min glädje hittar jag min favorit Læsø salt som jag upptäckte 2019 när jag seglade till Läso och passade på att besöka öns saltsjuderi. Det är ett milt jättegott salt som jag varmt kan rekommendera. Då exporterade man det knappt till Sverige. Några enstaka leveranser till Grebbestad har jag för mig att de nämnde, men idag har jag sett det på både Coop och ICA.

Större delen av saltet handlades i Lübeck. Både Lübeck och Lüneburg var Hansa-städer, vilket underlättade handeln, men som jag förstått det var den viktigaste orsaken till att man skeppade ut saltet via Lübeck att kunderna fanns runt Östersjön. Inte minst sillfisket i Östersjön och den under medeltiden enorma sillmarknaden i Skanör och Falsterbo ledde till ett väldigt behov av salt. Runt 1560 ”försvann” dock sillen. Saltet transporterades på både land- och vattenvägar, men efter det att Stecknitz-kanalen färdigställts 1398 (!) förlorade Alte Salzstraße (gamla saltvägen) allt mer sin betydelse.

Här ser det inte ut att vara många räta vinklar. Här och var lär orsaken till detta vara att husen satt sig när marken sjunkit p g a saltproduktionen. Kanske inte så praktiskt, men det ser ju ut som plockat ur en sagoboksillustration, Hans & Greta kanske.

Det här lär väl knappast kunna skyllas på saltproduktionen, utan får nog hänföras till byggnadsmaterialets egenskaper. Folkhumorn har döpt huset till Schwangeres Haus (gravida huset).

Alte Raths-Apotheke med sin entré från 1598. Jag gick inte in, vilket tydligen var en miss, men det började nog bli lite over flow av alla intryck. Jag läser att interiören hyser en mix av modern apoteksinredning samt apotekshyllor och möbler från 1700-talet. Den tjusiga portalen ska bl a symbolisera apotekaryrkets status. Kunderna fick nog betala dyrt för sina mediciner.

FREDAG

Idag skulle jag ta mig till hamnmuseet och den här bilden får illustrera vad som ofta kunde möta en när man kom lite off. Slitet och mycket graffitti.

Hamnmuseet var egentligen inte så mycket att se. Kändes mest som en rörig lagerlokal. Men, planerna för framtiden verkar vara ambitiösa, så för en framtida besökare av Hamburg kanske intrycket blir ett helt annat. Här visas i alla fall hur det kunde gå till när en Folkvagnsbubbla lastades ombord för att exporteras till fjärran land. Annat än dagens biltransporter på ett Roll-on-roll-off-fartyg.

Hamburg har också en gedigen historia som varvsstad. Runt 1960 var 30 till 40 000 personer sysselsatta vid varven. Idag är siffran nere i 2 till 3 000 personer. Blohm & Voss var Hamburgs största varv och ett av världens mest välrenommerade. Det finns dock plumpar i protokollet. Under andra världskriget etablerades ett subläger till Neuengammes koncentrationsläger på varvet.

Vid förra sekelskiftet lär det ha funnits ca 25 000 hamnarbetare i Hamburg och för att lossa eller lasta ett enda styckegodsfartyg krävdes det mellan 200 och 500 personer. Då hanterades ca 10 miljoner ton gods per år. Idag hanteras en betydligt större godsmängd, c:a 114 miljoner ton, av 5-6 000 personer. Med tanke på vad jag nämnde ovan om hur mycket sjöfarten effektiviserats och hur varvens betydelse minskat är det inte så svårt att förstå att Hamburgs hamnområden stått inför enorma förändringar, vilket i sinom tid ledde till utvecklingen av HafenCity och omgörningen av Speicherstadt. Kolla på den här bilden. Vilket myller av båtar, människor och kajområden det måste ha varit.

Utanför Hamnmuseet stod en gammal rälsbuss som tillhör Freunde der historischen Hafenbahn (historiska hamnbanans vänner). Rälsbussen heter Fridolin. Havererad motor gör att den inte används för tillfället, annars har den gjort visningsresor på Hafenbahn. Det hade ju varit en kul utflykt. Hamburgs Hafenbahn är den största hamnjärnvägen i Europa.

Här ligger även historiska båtar. Längst till vänster LÜHE från 1927 som ända fram till 1981 gick i passagerartrafik över Elbe mellan Lühe och Shulau väster om Hamburg. Längst bort ligger s/s Scharhörn från 1908 som har en brokig historia som sjömätnings- och representationsfartyg för staden Hamburg, som minröjningsfartyg, som evakueringsfartyg för flyktingar, som restaurangfartyg och nu som musei- och charterfartyg. Segelbåten i mitten ser ju ut som en rejäl segelyacht, men är i själva verket en gammal seglande fiskebåt och var tydligen i drift som sådan ända fram till 1964. Hon heter GRETA och är byggd 1904. Akter om GRETA ligger META byggd 1908 som hamnbarkass för att frakta arbetare över älven.

Om nu inte själva museet var så spännande var det däremot spännande att gå på guidad visning på segelfartyget PEKING. Seglade det inte till Peking, undrade en frågvis svensk. Nä, namnet kommer sig av att alla rederiets fartyg skulle börja på P, fick jag veta. Tydligen kommer det sig av att redaren ville ära sin fru som hade ett så lockigt hår att hon kallades för Pudel, vilket ett av rederiets segelfartyg döpts till. Ett annat fartyg som stammar från samma rederi är segelfartyget Pommern som ligger i Mariehamn.

Guiden var en lite speciell person, lite eljest tror jag. Han pratade lite som om han vore en talmaskin eller som han läste innantill ur en bok. Den stora fördelen med det var att hans tyska var väldigt lätt att förstå. Fartyget byggdes 1911 av Blohm & Voss (se ovan). Hon byggdes specifikt för salpeterhandeln med Chile. Salpeter var tydligen viktigt för framställning av krut, gödsel och livsmedel och det rådde brist i Europa på naturlig salpeter. Det är långt till Chile, särskilt om man ska runda Kap Horn, men Peking gjorde upp till 17 knop vid optimala vindförhållanden, vilket var snabbare än dåtidens ångfartyg. Resan till Chile tog vanligtvis mellan 70 och 80 dagar, vilket ändå sågs som extremt snabbt för ett lastfartyg utan motor. Det sägs att hon var så kraftigt byggd att man kunde fortsätta segla även under hårda stormar runt Kap Horn, medans andra fartyg fick dreja bi. Peking rundade Kap Horn 34 gånger.

Jag hittade en film som en 24-årig sjöman tog under en resa från Hamburg till Chile med Peking. Det är en oerhört fascinerande film. Fotografen har suttit högst upp i riggen och filmat samtidigt som det stormade som värst. Allt tycks ha gått bra, men på hemvägen spolades två sjömän över bord. Man får skrolla fram lite innan filmen börjar.

Vår guide berättade hur man stuvade säck för säck med salpeter i en särskild pyramidform, så att de låste varandra och inte gled omkring. Varje säck lär ha vägt 100 kg. Man hade dock hjälp av en ångdriven vinsch ombord. I lastrummet var det fullt av salpeterdamm som sved i ögonen och näsan och eventuella sår på händerna. Men innan det kom så långt läser jag att fartyget var för stort för att kunna dras in till hamn, så först fick salpetern skeppas ut på pråmar till Peking och vinschas upp samtidigt som det gick kraftig dyning, vilket tydligen var ett synnerligen riskabelt arbete. Och det var ju inte få säckar, upp till 50 000! Man hade ju även en del frakt till Chile, allt från tunga industriprodukter till lyxartiklar av olika slag, bl a flyglar tillverkade av Steinway & Sons. Ännu en gång förlorar jag mig i sidospår. P g a höga importtullar i Europa startade Steinway & Sons upp tillverkning av flyglar i Hamburg 1880. Och tydligen finns det skillnader mellan flyglar tillverkade i Hamburg respektive New York och många pianister föredrar tydligen dem som tillverkats i Hamburg. Ett sätt att se skillnad på dem är att Hamburg-flyglarna ofta har en blankare yta än de som tillverkats i New York. Var var jag? Jo, frakt och lossning av flyglar. Det behövs ju ingen större fantasi för att förstå vilka krav som ställdes på emballage och surrning av lasten, inte minst de ömtåliga flyglarna, för att inte tala om lossningen och lastningen på pråmarna samtidigt med det vilt gungande havet.

På filmen ser man att det fanns en skeppshund ombord och även en kalkon, men guiden berättar också att man hade svin med ombord och detta lär ha varit stian. Jag som trodde de bodde i kölsvinet…

Jag lämnar Hamnmuseet och letar mig fram i det trista industri- och hamnområdet till en tillfällig busshållplats. Det var lite förvirrat här med vägavstängningar och bussen hit körde en helt annan väg än den Google hade indikerat. Skulle det verkligen komma en buss här? Så småningom kom det ytterligare två presumtiva bussresenärer. Det kändes ju bra. Och så småningom kom det även en buss som skulle ta mig till Alter Elbtunnel (gamla Elbe-tunneln). Det kändes ännu bättre.

Nu är jag i det som heter Steinwerder på Elbes södra strand och härifrån finns alltså den gamla tunneln under Elbe, invigd 1911. På andra sidan kommer man upp vid Landungsbrücken. Du känner nog igen Elbfilharmonin nu.

För att komma ner i själva tunneln åker man hiss och ända fram till 2019 körde även bilar i tunneln och även de fick ta hissen ner. Men, vad kommer här? En bil. I alla fall en trampbil.

Jag fattar inte riktigt hur moderna bilar kunde få plats, men bredden var maximerad till 1,9 meter inkl speglar och körbanans bredd med höga vägkanter gjorde att bilisterna fick köra extremt långsamt. Min gamla XC60 hade inte tillåtits i tunneln. Den är tydligen 212 cm bred med utfällda speglar. Man transporterade en bil åt gången så man kunde ju tänka sig att det skulle vara ett dyrt nöje att ta bilen den här vägen. Men, icke! 2 € var avgiften. För fotgängare och cyklister har det alltid varit gratis att nyttja Elbtunnel.

Det var ett väldigt fascinerande byggnadsverk.

En omfattande renovering av tunneln pågick under 15 år och den stod färdigrenoverad i våras. Tunneln består av två rör och man tog ett rör i taget så tunneln var aldrig avstängd. Ännu ett tyskt storprojekt som blev väsentligt dyrare än planerat 130 miljoner € i st f 15-17 miljoner €. Man brukar ju tala om att uppgradera beräkningar vad gäller tid och kostnad med en faktor Pi, men här blir det ju mer faktor Pi * Pi.

Tänk att köra bil där de två kvinnorna går. Då satt man nog på helspänn. I samband med att man muddrade Elbe för att öka på djupgåendet fick man även gjuta ett betongtäcke över tunneln, så att den inte skulle flyta upp när mycket av den botten som täckte och tyngde ner tunneln togs bort.

Man har lagt ner mycket omsorg vad gäller den gamla utsmyckningen.

Puh! Nu var jag tillbaka på gatan där svenska kyrkan ligger och även de danska, norska och finska kyrkorna ligger här. Gatan slutar i en fin park och ett trevligt bostadsområde och är dessutom en trevlig restauranggata. Ett besök rekommenderas. En öl på en uteservering blir en av mina sista ”aktiviteter”. Tillbaka till hotellet nu för att hämta väskan och avsluta med en bit mat. Jag hamnade återigen på Lange Reihe och Hacker-Pschorr Wirtshaus. Den här gången borde jag valt ett annat ställe. Ingen lyckträff vad gäller maten, denna gång.

Hemresan skulle ske med RDC Deutschland, den tågoperatör som tog över efter det att SJ lade ned nattågstrafiken till Hamburg och Berlin. Någon större skillnad lär det inte ha blivit. Man kör med samma vagnar och fortfarande stod det SJ lite här och var. Vagnen jag reste i var skitig och det stank vidrigt om toaletterna och de i nästa vagn var avstängda. Jag reste i en tvåbäddskupé och för en lång man var den allt annat än bekväm och för två män var det trångt värre med bagage och rörlighet i kupén. Snälltåget hade ju även de sina skavanker, men det var ändå trevligare ombord. Hur deras nattåg är vet jag ju dock inget om. Priset ner vet jag inte vad det landade på eftersom det var en gruppresa, men enligt nätet skulle en resa med dagtåg kosta 599 kr och det måste ju anses vara prisvärt. Med RDC i tvåbäddskupé och lite seniorrabatt kostade resan 2 180 kr. Men, då fick vi ju lite extra sightseeing genom Sverige 🙂 När jag gläntade på gardinen i arla morgonstund passerade vi Helsingborg, lite senare Halmstad och sedan Göteborg. Södra stambanan var tydligen avstängd för spårarbeten på sträckan Hässleholm-Älmhult. Enligt en av konduktörerna, inlånad från SJ, var vi bara runt 125 personer ombord. Hon menade att SJ hade dubbelt så hög beläggning, vilket hon förklarade med att RDC:s bokning inte var så lätt att hitta. När jag kollar nu går det varken att boka Snälltåget eller RDC på sj.se.

Hamburg är en spännande stad som bjuder på en intressant historia och många upplevelser och har du orkat läsa ända hit är du värd en eloge. Förhoppningsvis har du inspirerats att besöka staden. Adderar man även ett besök i Lüneburg får resan ytterligare en dimension.

För mig var det ju extra trevligt att få inleda resan med kören och få lära känna körmedlemmarna bättre än vad som medges på hemmaplan.

Lämna ett svar Avbryt svar