Somnade tidigt och vaknade upp ännu tidigare. Den logiken kan man fundera över… 😉
Sovvagnskonduktören hugger tag i mig igen och öppnar dörren så att jag ska kunna föreviga denna gudsförgätna håla. Trots hans obefintliga engelska förstår jag det som att järnvägen delar sig här. Till höger leder spåren mot Malaysia. En tanke slår mig, man kanske skulle ge sig ut och tågluffa i Asien…
Så småningom uppenbarar sig kyparen med min frukost och rätt vad det är har jag honom i knät. Kanske skulle ha beställt av hans kvinnliga konkurrent istället 🤔 Jag har flera gånger funderat över hur bromsarna i den vagn jag färdas i mår. Ibland far vagnen som en guttaperkaboll fram och tillbaka. Som tur är hade kaffemuggen emballerats i plastfolie.
”Min” kypare förutspådde redan i Bangkok en försening om 1,5 timme, så när konduktören aviserade att vi strax var i Trang, bara en tio-femton minuter försenade blev det bråttom. Jag rafsade ihop mina grejor, trodde jag.
Men, stackars telefon. Parentes: Ko eller Koh förresten, betyder ö. Slut parentes. I Thailand för två år sedan blev telefonen lämnad åt sitt öde i en bungalow på Koh Lipe. Detta upptäckte jag först efter en bra stund på snabbåten mot Koh Lanta där vi skulle byta till en ny båt mot Phuket. Den ser jag aldrig mer tänkte jag, men jag förklarade ändå mina bekymmer för skepparen. Det ordnar sig tyckte han. Jo, tjena! Hur då? Men, dan därpå tog telefonen samma båttur som vi, bytte båt på Koh Lanta och avslutade resan med en taxitur till vårt hotell. Fantastiska thailändare!
Tillbaka till Trang. Jag hann inte smita så långt den här gången. Plötsligt kommer en thailändare, som jag aldrig sett förut, springande. Sorry sir, is this your phone? Hjärtat nästan stannar och jag får knappt ur mig ett ord. – Have a nice vacation! Och så är han borta.
Jag hämtar mig och tänker att hade detta varit i t ex Latinamerika hade jag nog varit inne på tredje-fjärde telefonen vid det här laget. Kliver ut från stationen och blir genast ”påhoppad” av en Tuk Tuk-förare. Vart jag ska? – Till Koh Bulone. Tre kvart senare sitter jag på en minibuss mot Pak Bara pier efter att han kört mig till ett hål i väggen där mina pengar utväxlats mot en papperslapp med lite kråkor på. Det ska föreställa en slags biljett. Återigen, jämförelsen med Latinamerika, där hade jag antagligen utgått från att de försökt blåsa mig. Här utgår jag från att det löser sig. Och visst, några timmar senare kliver jag iland på Koh Bulone.
Jag trodde long tail-båten skulle sätta mig iland nära den resort jag bokat in mig på, men det tillät tydligen inte sjögången. Jag skulle tvärs över den lilla ön, men det var varmt och fuktigt och det var lite upp och ner och trunken blev med ens mycket tyngre. Skönt i alla fall att kunna gå ner direkt i havet och doppa sig. Min bungalow låg precis vid den fina stranden. Jag hade glömt hur lent vatten kan vara. Det känns som en smekning mot kroppen och som balsam för själen.
Med Bulone-mått mätt bodde jag nog på en av de finare resorterna (heter det så?), Pan sand, men fortfarande väldigt enkelt. Inget varmvatten, en strilande liten stråle i duschen och med ett förfall som tycks gå snabbare än underhållet.
Ibland drar jag bara iväg och låter slumpen bestämma eller rekommendationer på plats styra. Men valet av Koh Bulone och nästa ö, Koh Kradan, var faktiskt resultatet av en del research vid datorn. Thailands-kännare nickade bifall när jag berättade vad jag hade kommit fram till.
Bulone kändes som en lite bortglömd ö, på ett positivt sätt. Visst fanns det en hel del bungalowanläggningar för turister, men också en genuin befolkning av främst fiskare. Jag vandrade runt en del och var väl i princip inne på människors förstukvistar, men överallt blev jag antingen nonchalerad eller vänligt bemött. Kom jag allt för nära med kameran frågade jag om det var OK att jag plåtade och fick bara nickanden eller leenden till svar. Människor bor och lever väldigt enkelt och man får väl anta att de flesta har det rätt knapert utan att de för den skull tycks leva i misär.
Sedan kan jag inte låta bli att reagera över allt skräp man omger sig med. Det är också en sådan där tanke som inte leder någon vart. Hur kan man inte bry sig? Eller bryr man sig, men måste prioritera annat? Fast å andra sidan, ofta ser man hur människor bara tar igen sig, sitter och tittar, ligger i hängmattan, sover mitt på dan. Vad är det för mänskliga mekanismer som styr och varför tycker vi, mestadels i alla fall, om att ha rent och snyggt omkring oss? Jag förstår ju att det finns en koppling till välstånd, men hur ser händelsekedjan ut från låg till hög levnadsstandard och var i denna kedja triggas renlighet och estetik? Ännu en fråga utan svar. Det är t ex då jag blir påmind om att det hade varit trevligt med ressällskap, att få dela upplevelser och få filosofera kring livets mysterier.
Telefonen meddelar gång på gång att den blivit överhettad och stängt ner alla appar. Funderar över hur det ser ut i min egen hjärna. Vad borde jag stänga ner? Frågor utan svar. Jag tar ett dopp.
På Bulone odlas också gummiträd. En relativt ny företeelse från 70-talet kunde man läsa på skyltar. Nu hade nyodlingen stoppats till förmån för bevarandet av skogen. Fascinerande att känna det mjuka gummit när kådan hade stelnat.
Håller turisterna på att överge Thailand? Cykelguiden i Bangkok klagade, på de två speed boats jag hittills åkt med var vi bara några få passagerare och det är ju ingen trängsel direkt på Bulone. Det är inte min bild av hur det var för bara två år sedan.
Jag hittar snart till grannkrogen, Hug Bulone. Ser ut som en övervintrad hippie driver stället. Trevlig atmosfär och bra musik och goda, billiga Mojitos. Efter tre nätter drar jag vidare till Koh Kradan.
Koh Kradan är en ö mycket mer dominerad av turism, men med sina pärlor ändå. Kradan Beach är huvudstranden och bakom stranden ligger bungalow-anläggningarna på rad. Rätt stökigt dagtid, fullt av båtar och oväsen. Jag bodde dock mitt inne i skogen, Paradise Lost Resort.
Om priset på en Mojito skulle användas som ett prisjämförelseindex, precis som Big Mac ibland används som en illustration av prisnivåerna i olika länder, så är Kradan ungefär dubbelt så dyrt om Bulone. Dessutom adderar man 2-3% på priserna om man betalar med kort. – Surna inte till nu! Gilla läget! Le tillbaka!
Turisterna är fler och så även antalet svenskar. Precis som ens barn kunde tycka att deras föräldrar var pinsamma(funderar över val av tempus), kan jag tycka att en del svenskar är lite pinsamma. Med hög ljudvolym så att alla ska höra, proklamerar somliga sina inte alltid så vidsynta åsikter. Dem jag retar mig på är nog de som vill uppträda världsvant, utan att man egentligen verkar ha sett så mycket av världen. Tror jag. Mina tankar far iväg, varför stör jag mig så? Ett uttryck för snobbism? Jag har fått öroninflammation, kanske har toleranströskeln blivit tillfälligt lägre. Trots allt var det ju bara några enstaka svenskar det handlade om. Och på Bulone var det en tysk gubbe jag retade mig på av samma skäl.
Slutgnällt. En av de finaste stränderna jag varit på finns här, Sunset Beach. Inte så mycket folk, vackert inramad av klippor och grönska, mjuk härlig sand, nästan inga stenar och snabbt lagom djupt för att doppa sig. Helt ljuvligt.
Ytterligare en trevlig strand var egentligen en förlängning av Kradan Beach söderut. Antingen gick man torrskodd längs stranden om det var lågvatten eller så vadade man.
Eller så följde man en stig genom skogen. Skogen ja, vad fanns i den egentligen? Jag bodde ju mitt i den och när cikadornas tutande väl tystnade hördes alla möjliga andra ljud. Förmodligen har jag för livlig eller för snuskig fantasi. Ett av ljuden fastställde jag nämligen som att det måste komma från juckande gorillor. Innan jag gav mig iväg på den smala stigen genom skogen frågade jag därför bossen på mitt pang om vilka djur man kunde förvänta sig möta. Apor kanske? Nä, inga apor, bara mosquitos försäkrade hon. – Men, de som bodde på den andra stranden berättade att de hade haft besök av ormar, försökte jag. – Jaha, ormar… Olika måttstockar tydligen.
Idag bar det av norrut mot Phuket för påmönstring på Away. Speedboat för 1950 Baht (ca 625 kr). Mycket är billigt i Thailand, men inte att åka båt. Att åka Speedboat är långt ifrån något nöje heller. Det kan både stampa och stänka rejält. Jag minns från mitt förra besök hur vi beordrades att ta sjösjukepiller som man bjöd på. Alla följde inte uppmaningen och många fick användning för de utdelade påsarna. Jag minns också hur några satte på sig cyklop. Det kan ju börja svida rött duktigt i ögonen av det salta vattnet.
Vi passerar Koh Lanta och hotellet vi bodde på en del av tiden på Lanta. Är det verkligen bara två år sedan. Känns som en evighet sedan.
Koh Lanta är en bytespunkt. Alla ombord fördelas på nya båtar.
Doktorn hade siesta. Efter diverse vad som lät som adekvata frågor, rekommenderade mig en ung apotekartjej i en liten by lite olika medikamenter. Tabletterna visade sig vara antibiotika, tredagarskur (!). Örondropparna jag fick gjorde det hela värre. Hur ska det gå? Fortsättning följer.