Publicerat av Per Karlbom

Grenå-Sassnitz

Rutt: Grenå-Sejerö-Aerösköbing-Heiligenhafen-Wismar-Warnemünde-Kloster (Hiddensee)-Sassnitz (Rügen)
Datum: 15-26 juli

Så är det dags att sammanfatta ännu en etapp av sommarens segling. Vädret var lite upp och ner, Medelhavsvärme blandat med svalare väder och moln, men inget regn vad jag kan minnas. Regn, åska och hagel kom det däremot med besked kort efter det att besättningen mönstrat av.

Förra etappen var mer i min smak. Lagom långa etapper och lagom med tid för avkoppling och upptäcktsfärder i land. Hur planerade jag den här etappen, kan jag undra.  Vi har gått i snitt 30 M/dag till skillnad från  drygt 14 M/dag under förra etappen. Besättningen, d v s Ylva, Madeleine och Christine verkade dock ändå vara nöjda. Och som någon klok besättningskvinna sa, platserna ligger ju kvar för nya upptäcktsfärder 🙂

Kvinnor är klart överrepresenterade när det gäller att anmäla sig till den här typen av seglingar. Varför kan man ju undra och en del av förklaringen är väl att män som gillar att segla oftare har egen båt. Men, det är nog inte hela förklaringen…

Båtgrannar hajar dock ofta till när jag är ensam man ombord och jag som nu, hade tre kvinnor med mig. Den kvinnliga häften av besättningen på grannbåten i Grenå himlade med ögonen och log spjuveraktigt när min tredje besättningskvinna dök upp. På en restaurang i Aerösköbing slog vi oss i slang med ett danskt par. Hon (männen är vanligtvis inte så öppet nyfikna): – Hvordan kommer det sig at du har tre så dejlige kvinder med ombord?

Lugnet före …
… stormen 😉
Våra trevliga, danska båtgrannar i Grenå tyckte vi skulle gå till Juelsminde och gå via Lilla Bält i stället för via Stora Bält som jag hade tänkt. Det lät ju jättetrevligt, men skulle tiden räcka till för det? Ett tag drabbades jag av beslutsvånda och först efter det att vi lagt ut och känt på vinden beslutade vi att hålla oss till den ursprungliga planen. Det var nog tur det.
Hittills hade vi haft bra vind, men så var det som om någon stängde av fläkten och då blev det väldigt varmt.
Målet för dagen blev Sejerö. För ovanlighetens skull var öns fyr inte vit, utan målad i den där typiskt danska, varmgula färgen. Paent.
Vi kom fram rätt sent och vi brydde oss inte ens om att gå in i hamn utan la oss på svaj. Ostört, mera bad och härligt att vakna upp på morgonen med öppet vatten omkring sig.

Morgonen därpå gled vi in i hamnen och då var det inget problem att hitta plats. Efter viss beslutsvånda från damernas sida kombinerat med brist på kontanter hyrde vi cyklar och gav oss ut att upptäcka ön. Man blir varm av att cykla och vattnet var fortsatt inbjudande.
Sejerö är en av de solsäkraste öarna i Danmark.
Kännetecknande för Sejerö är dess kullar.
Även förfall kan vara lite charmigt.
Jag får avslöja mina luckor vad gäller fauna. Är det ankor?
Det här bör väl vara en präktig gås i alla fall?
Det här tarvar en öl eller två.
Og så litt forsinket frokost.
Ny energi. Nu går det undan…

Sejerös kyrka är en av Danmarks äldsta gotiska kyrkor och började byggas redan 1275.

Varje dansk liten ö med självaktning har en fin damm.

Sejerös hamn.
Semester, det är när man får gå upp i ottan och kasta loss kl 04:15 😉 Det gäller att ha tappra gastar…
Snart kom solen upp och började värma.
Lite chicken race blev det när vi skulle inordna oss i trafiksepareringszonen i Stora Bält. Trafiken var tät och vi siktade på att hinna gå akter om ett av fartygen innan nästa kom ikapp.
Vi mötte en hel del segelfartyg. Låg de månne och övade inför Fyn runt?
Madeleine håller koll så att styrman inte missar något av märkena i rännan ner mot bron till Langeland. När man kommer söder om Fyn är vattnen till stora delar grunda med muddrade rännor.
Langelandsbron. På håll ser den väldigt låg ut, men den seglingsfria höjden är 26 m.
Så är jag då åter på Aerö och i Aerösköbing. En av favoriterna från seglingen 2018. Sejerö till Aerö var den här etappens längsta ben, 88 M och det tog lite drygt 13 timmar. Många båtar i hamnen. Vinden gav inget utrymme för artighet, utan här gällde det att satsa allt på ett kort och välja en bra långsida och så småningom fick även vi en granne på utsidan.

Madeleine och jag bestämde oss för att utforska norra ön, jag medelst min numera enda fullt fungerande Brompton och hon medelst hyrcykel. Jag kom inte så långt förrän jag fick punktering och för andra gången i år fick jag lifta och även denna gång stannade första bilen jag satte ut tummen mot. En trevlig, f d Köpenhamnsbo som nu inte kan tänka sig att bo någon annanstans än på Aerö. Han berättade hur han åkte med sin pappa som jobbade en del på Bulltofta på den tiden det var vänstertrafik och hur spännande det var att åka på fel sida av vägen. Jag kontrade med hur spännande det var att ta färjan från Landskrona till Tuborg och att få kliva på spårvagnen för färden in mot stan. Så småningom hade även jag en hyrcykel och satte fart för att hinna ikapp Madeleine.
Ett kvarnhjul i drift. För syns skull eller hade det någon funktion? Inget svar på den frågan. Kanske den hemtama svanen i bakgrunden satt på svaret.
Det var emellanåt kraftig motvind norrut (nordvästlig vind). Förhoppningen var att få lite lä om vi följde den östra kusten norrut och sedan få skjuts hemåt om vi cyklade tillbaka längs den västra sidan. Stämde väl hyfsat bra, men det var backigare än vad vi hade räknat med.

Vändpunkten var Söby, öns nordligaste hamn och där kom jag ifatt Madeleine. Långt ifrån samma charmfaktor som Aerösköbing och Marstal (sydligaste hamnen på Aerö).
Möllan i Söby. Notera att inte bara taket är halmtäckt, utan även väggarna hela vägen ner till plattformen som går runt möllan. Och det är inte bara att bygga en mölla. Timret hämtades på Fyn och eftersom det var isvinter skulle man ta över timret på två slädar, men just när detta skulle ske började isen gå upp. I Söby blev man orolig och tände eldar som hjälpte till att leda slädarna hem. Nästa dag var isen borta.
Krogar fanns lite här och var längs vår cykelväg. På en vägg hittar jag denna finna skylt. Gammal Tuborg-reklam tycker jag är rätt charmig. Den här loggan förekom väl också som ett slags tak på drickabilarna eller var det de hästdragna vagnarna den prydde?

Oklart om brevlådan är avsedd för inkommande eller utgående post och om den överhuvudtaget var i bruk. Fin är den i alla fall.
Här fixas efterrätten. Någon form av körsbärsliknande bär som var riktigt goda.

Aerös egen flagga som verkade vara den vanligaste på ön anses nu vara en feltolkning av gamla beskrivningar från 1600-talet.
Så här ska den se ut hävdar historiker. Vem vinner denna flaggkamp?

Det här är taget från vad vi tror är öns högsta punkt.
Tillbaka i Aerösköbing.
Alla ombord trivdes väldigt bra i Danmark. Vänligt och mysigt. Jag kände av ett visst motstånd ombord att lämna Danmark för Tyskland, men nu är vi på väg i alla fall. Man får sick-sacka sig ut från Aerösköbing, delvis genom trånga, muddrade rännor och på ett ställe går man nästan in i hamnen i Marstal innan man vänder ut igen. Till skillnad från de flesta andra seglade vi faktiskt om än bara på förseglet. När vi närmade oss Marstal fick vi nästan motvind, så vi drog igång motorn som back-up.
Det såg lite lustigt ut när båtarna nästintill går på parad.
Jag kände en viss oro i besättningen för vinden, men vi kom överens om att gå ut och känna efter och att ha Marstal som ett möjligt stopp om det kändes för jobbigt. Men, som så ofta, det låter mycket värre i hamn än vad som visar sig när man väl är ute på sjön. Liksom båten framför oss hade jag revat storseglet innan vi lämnade Aerösköbing.

Ända sedan båten var ny har revningen känts som en av båtens akilleshälar. Från början var det ”bara” trögt att slå ut revet, men på senare år har det fastnat helt och hållet när man ska slå ut det. Efter lite ryck och slit har det dock oftast gått att få det att lossna. Rosättra tycks aldrig ha trott riktigt på att det finns något problem att lösa. I höstas vände jag mig istället till Benns. De såg att det fanns ett problem, men lyckades inte lista ut hur det skulle lösas. Det senaste tipset jag fick av dem var att jag först skulle ta rev 1, när jag tog två rev, vilket jag hade gjort nu. När vi kom ut på öppnare vatten visade det sig att vinden hade mojnat rejält. Vi bestämde oss för att slå ut revet, men den här gången var det helt tji. Hur mycket jag än ryckte och slet och lirkade satt det fast. Tyvärr förmörkade det lite av min sinnesstämning på en annars fin , men långsam segling över till Tyskland. Väl i hamn fortsatte jag med olika medel. Provade att föra in lattan till storsegelkapellet i bommen för att se om jag kunde få loss någon av de slädar som möjligen hakat i varandra, men inte heller det lyckades. Nu är revlinorna urdragna ur storseglet och revningen resten av sommaren får bli att ta ner storen och bara köra på förseglet 🙁

I Tyskland blev första anhalten Heiligenhafen. Vi hade inga större förväntningar på stan, men den låg lägligt till för ett stopp. Staden har en intressant geografi då hamnen och hamninloppet omgärdas av en lång landtunga som är flikig på insidan. På utsidan finns en lång strand, en del av den med de traditionella strandkorgarna.
Kommer man som vi västerifrån känns det som att ha missat en motorvägsavfart. Till sist når man inloppet och kan börja gå tillbaka västerut mot staden.
En skog av master möter oss. Ska det finnas plats? Som så ofta, det finns plats för en båt till och en båt till och…
Inte heller vid inresan till Tyskland var det någon som var intresserad av våra Corona-pass. Ingen kö heller till Coronatestningen trots att den var gratis. Gratis brukar ju smaka gott annars…
Heiligenhafen kändes som en turiststad och närvaron av fiskförsäljning och fiskrestauranger var påtaglig. Värt ett stopp som övernattningshamn och en kort tur på stan, men inte värd en omväg.
Som Legobitar staplar sig de färgglada fisklådorna från alla möjliga länder.
Praktfullt Jugendhus.
Vi tar sikte på masterna i hamnen.
En cykeltur ut på det här näset hade nog kunnat vara trevligt, men det får bli annan gång. Kanske.
Fehmarnsundsbrücke. Här över går tågen och bilvägen till Puttgarden f v b Rödby. Den seglingsfria höjden skulle vara 22 m, men jag tror vi alla i besättningen fick hjärtat i halsgropen och bara väntade på att höra kraset av att något i masttoppen hade gått sönder.
Perspektiv är luriga och naturligtvis gick det bra. Föredömlig märkning av höjden med avseende på vattenståndet. Borde fler länder, inte minst Sverige, ta efter.
Hela tyska Östersjökusten är full av badorter. Allt från mer småskaligt som de här husen på Fehmarn. Vände man blicken lite längre bort fick man snarare en illusion av spanska solkusten. En f d DDR-medborgare jag pratade med på Rügen senare under seglingen, menade att fördelen med den f d östtyska Östersjölusen var att den inte var lika hårt exploaterad. Han har nog rätt.
Helmut, d v s autopiloten, får styra rätt mycket och tjejerna började undra hur mycket jag egentligen seglade själv. Att segla uppfattas ofta som liktydigt med att styra. Sanningen att säga är Helmut ofta bättre på att styra, som här tex när det gäller att hålla en rak  kompasskurs på öppet hav med relativt lugnt vatten. Helmut fick sitt namn efter ett äldre syskon, en Autohelm som vi hade till min tidigare Linjett 30.
Vi blev med tiden väldigt samtrimmade på till- och lossläggningar. Flera gånger prövade vi dessutom olika förtöjningsplatser i samma hamn och ofta fick vi flytta på oss för att släppa ut en båt som låg innanför oss. Vi kom fram till Wismar sent på kvällen och när vi väl förtöjt upptäckte vi att vi låg på en plats reserverad för passagerarbåtar. Det började dock bli mörkt och vi var trötta, så vi låg kvar till morgonen därpå då vi flyttade oss till den motsatta sidan av bassängen. Men, damerna var inte helt nöjda. Det saknades färskvatten och omgivningen var väl i sanningens namn lite ruffare. En tiggare kom och frågade efter flaskor och en annan, lite besynnerlig man kom och hävde ur sig: – Frühstück oder Pause? – Bitte? Was meinen Sie? Gapskratt och så lommade han iväg. Till slut hamnade vi åter längst in i Ûberseehafen. Kvällen innan när vi var där och rekade såg det fullt och trångt ut, men nu fick vi en bra plats. Bra tänkt, tjejer!
Wismar är intressant av i alla fall två anledningar. Det är en gammal Hansestad och staden hörde till Sverige 1648 till 1803. Dessutom finns staden på Unescos världsarvslista och det väcker ju nyfikenhet.
Wismar hade faktiskt ännu idag kunnat vara en svensk stad. Under 100 år lämnades Wismar i pant till storhertigen Friedrich Franz I av Mecklenburg-Schwerin och dennes arvingar. Gustav IV Adolf var förlovad med storhertigens dotter, men vägrade sedan att gifta sig med henne. En diplomatisk kris uppstod och som en del av lösningen fick Sverige ett lån med Wismar som pant som man valde att inte betala tillbaka. Därmed förföll panten. Så det kan gå. Vi deltog  även i en stadsvandring och enligt vår guide var en av konsekvenserna av detta att de större järnvägslinjer som byggdes, drogs utanför Wismar. Wismar var ju s a s främmande mark, så vad svenskarna kunde hitta på kunde man uppenbarligen inte lita på.
Fika. Håller svenskan på att skicka ut ett nytt låneord tro? Snart kanske ordet platsar tillsammans med ombudsman och smorgasbord i Oxford Advanced Learner’s Dictionary och kanske t o m i tyska Duden? Vi valde dock att fika på tyska.
Museum över stadens historia i ett vackert hus, Schabbelhaus, från 1500-talet. Hade varit spännande att besöka, men tidplanen var för tight.
Frische Grube. En av Tysklands äldsta, konstgjorda vattendrag. Under svensktiden var staden omgärdad av vallgravar och befästningar, men av detta såg man inga spår idag.
Alter Schwede. Wismars äldsta borgarhus byggdes redan 1380. Namnet uppstod först långt senare, som jag förstått det först efter det att svenskarna lämnat Wismar. Idag är det en restaurang och lokalen är väldigt vacker, väl värd ett besök. Vi försökte boka bord, men det var fullt. Svenska kungaparet har varit där och ätit, så det är inte vilken liten sylta som helst 😉 Ovanför entrén ser man också ett s k Schwedenkopf. De fanns lite varstans, bl a i hamninloppet. Historien kring dessa svenskhuvuden verkar lite oklar, men används idag som symbol för den årligen återkommande Schwedenfest som firas i augusti.
Kommendantenhaus från slutet av 1500-talet, Här fattades förhoppningsvis visa, svenska beslut. Svenskarna övertog huset när Wismar erövrades under det trettioåriga kriget och här regerades Wismar.
Carl Gustaf Wrangel var under en tid svensk generalguvernör över svenska Pommern och beslutade att ett klockspel skulle skänkas till Marienkirche. Årtalet anger när det renoverades.
Man kan bli lite ledsen av att gå omkring och se den förödelse krig kan leda till. Idag kan man bara se konturerna av den ursprungliga Marienkirche. Som jag förstått det bombades stora delar av Tyskland i krigets slutskede, när kriget egentligen redan var avgjort. Nu ska de minsann få! Var det så de allierade tänkte eller kände? Efter kriget hörde ju Wismar till DDR och trots protester beslutade de styrande att man skulle spränga bort de bombade delarna av kyrkan, istället för att bygga upp den. Idag finns alltså bara tornet kvar och inte minst tjänar det som ett orienteringsmärke när man kommer in från havet.
DDR-propagande. Enligt vår guide en ren och skär lögn, men upprepas en osanning tillräckligt många gånger kan den ju bli sann. Eller? Bredvid Marienkirche låg ett vackert gammalt hus med denna skylt. Av skylten kan man utläsa att huset bombades 1945, men återuppbyggdes tack vare DDR-regimen. Enligt guiden var det snarare så att huset förstördes när man under DDR-tiden sprängde ruinerna av Marienkirche. De boende i Wismar måste ju ha vetat att detta var en osanning.
I denna italienskinspirerade byggnad härskade svenska högsta domstolen för de svenska besittningarna i Tyskland. Arvet har förts vidare. Idag finns här Wismars tingsrätt.
Ja, så kan man ju också skriva, ”nachm. 4½” istället för ”16:30”.. Vi gjorde väl samma sak i Sverige?
Vår guide har nu tagit oss till Georgienkirche. Bilden han står vid visar kyrkan innan återuppbyggnaden efter murens fall samt det som då var nya bostadsområden i utkanten av staden. Wismar var en stad i förfall efter kriget och DDR hade ont om pengar. I alla fall prioriterade man inte underhåll och återuppbyggnad av gamla byggnader. Som jag förstod det övergavs stora delar av innerstan och folk flyttade ut till nybyggda bostäder längre ut där man fick rinnande vatten, värme och egen toalett. Känns det igen från femtiotalets Stockholm? Man kan väl säga att fördelen jämfört med Stockholm var att man inte rev de gamla kvarteren. Kyrkan är idag en s k kulturkyrka, d v s den används för konserter och teaterföreställningar. Innan återuppbyggnaden var den tydligen en tummelplats för ungar som bl a balanserade uppe på husgavlarna. Huva, tur man inte var förälder i den staden.
Enligt vår guide, en av Wismars mest fotograferade gatuskyltar. Ordagrant skulle man väl kunna översätta det till ”Tutt-tafsargatan”. Fanns tydligen en annan innebörd också: Ammornas gata.
Inte en rät vinkel så långt ögat kan nå. Man hade medvetet behållit utsidans spännande linjer när man renoverat huset, men ändå lyckats med konststycket att skapa räta vinklar inne i huset.
Meine Damen und Herren, Sie habe es geschafft. Två timmars rundvandring var över.
Nu behövde andra behov tillfredsställas.
Brauhaus am Lohberg är den enda kvarvarande restaurangen i Wismar som brygger sitt eget öl. Enligt vår guide exporterat vida omkring, bl a till Norge. Jojo. Gott var det i alla fall.
St.-Nikolai-Kirche var den enda av de stora kyrkorna i Wismar som inte skadades under kriget. Ikväll skulle vi gå på konsert här. Konsert! Kommer ni ihåg vad det är?
Innan vi släpptes in skulle vi dock avge en massa personliga uppgifter i smittspårningssyfte. Plötsligen blev vi påminda om att det pågår en pandemi. Större delen av tiden har vi faktiskt förträngt det. När vi väl hade släppts in serverades vin. Det hör inte till vanligheterna att få dricka vin i kyrkbänken, så det måste ju förevigas. Såg mig lite nödd och tvungen att förklara för våra grannar varför kameran kom fram. – Vi är inte så vana vid det här. – Nä, inte vi heller. Nähä. Jag som trodde mig ha fått korn på ännu en bit av den tyska personlighetens komplexa mosaik.
Vi ska gå på konsert ikväll, berättade jag för min dotter. Klezmermusik. Känner du till vad det är? Dum fråga lät det som. Jag hade ingen aning. Förstod jag det rätt kan man lite förenklat beskriva det som israelisk zigenarmusik. Vi blev nog alla berusade av glädje över denna konsertupplevelse, suggestivt, sprött och tempo i en härlig blandning. Klarinettisten svävade omkring och både lät och rörde sig som en älva. En av violinisterna spelade så man fick gåshud. Efteråt pratade vi med ett tyskt par som visade sig vara seglare och som verkade lika lyriska som vi. – Egentligen gillar jag inte klezmermusik, men det här, det var något helt annat, menade den kvinnliga hälften. Bandet hette Klezmerband Vagabund och kom från Lübeck. Streama det!
Lite nattamatfix i båten. Efter det att konserten var över hade restaurangköken stängt för kvällen. Och vart skulle vi ta vägen nu? Vi resonerade kring Kühlungsborn och Warnemünde som var de hetaste kandidaterna. Kühlungsborn var närmst och såg jättefint ut när vi seglade förbi, men efter Warnemünde var det ont om hamnar på väg upp mot Hiddensee, så vi bestämde oss för att vår vana trogen sträcka lite extra och valde att gå till Warnemünde.
In till Warnemünde/Rostock var det en tät färjetrafik med flera rederier på samma trad. Man kan undra om Travemünde tappat mark som port ut till kontinenten för Sverige och Danmark.
Vi pratade en del ombord om den tyska nationalkaraktären. Ett knepigt och känsligt ämne. Mycket är verboten och mycket kan tyckas väldigt formellt, men så blir man överraskad av helt andra sidor. Mitt i denna trafik av färjor, segelskutor och utflyktsbåtar vid inloppet till Warnemünde är det samtidigt fullt med småjollar som vinglar omkring, vad som kunde se ut som skrämmande nära de stora fartygen. Jag hade förväntat mig fem signaler (= Vad fan håller ni på med?) från färjorna, men de tog det uppenbarligen med ro. Hade inte vi i Sverige varit mer formella?
Vem gillar inte en GT? Damerna hade köpt Tanqueray, vilket jag uppfattat som en lite lyxigare gin. När vi blindtestade Tanqueray mot en skvätt Beefeater jag hade i båten, blev vi dock rörande överens om att Beefeatern var godare.
Madeleine: – Vad heter de där då? Att den femte besättningsmedlemmen heter Helmut var nu känt, men att de två vinschmotorerna saknade namn hade inte slagit mig förränn nu. De är klart att de måste få namn också. Eftersom vinscharna är gjorda i Danmark, blev det Sören (som i starboard) och Preben (som i port). Någon dopceremoni, hann vi dock inte med, men det är klart att de måste döpas.
Fisket längs tyska Östersjökusten tycks inte alls vara lika drabbat som längre upp i Östersjön. Överallt möts man av aktiva fiskare och fiskrestauranger.
Warnemünde är en turiststad i ordets bemärkelse. Väldigt mycket folk- och krogliv.
Vädret är inte riktigt med oss nu…
Att detta var en stad delvis i förfall i det forna DDR märker man inget av idag.
Ylva var ständigt påläst och guidade oss till en Weinfest i Kurpark. Ett trivsamt lugn utan fylla. När ska vi i Sverige, i bredare lager, ta till oss att hantera alkohol på detta sätt?
Parkeringsplats för kvinnor. Jag kan ju förstå den bakomliggande tanken, men varför var dessa platser säkrare än andra på denna väl upplysta parkeringsplats?
Edvard Munch bodde tydligen under nästan åtta år i Tyskland och under arton månader, 1907-1908, i Warnemünde i bl a detta hus som nu bär hans namn.
I de här små mysiga husen på Alexandrinenstrasse bodde främst fiskare, lotsar och annat sjöfolk. Gatan låg en rad bakom hamnbassängen och kallades följaktligen även hintere Reihe (bakre raden).
Alexandrinenstrasse närmre havet.
Blandad kompott.
Fyren förvaltas idag av en förening vars representanter tog emot och tog betalt. Återigen skulle man nu lämna ifrån sig personuppgifter innan man släpptes in. Corona? Nej, försäkringsvillkor. Hmm… – Hur var det här förr, på DDR-tiden? – Jo det var egentligen rätt bra. Men, det är klart, det var ju ont om pengar och staden förföll. Kanske var atmosfären i Warnemünde en annan än i övriga DDR. Någonstans har jag läst att man inte var så noga med att skilja DDR-medborgarna från besökarna från väst.
Från fyren hade man en magnifik utsikt över hamnen, stranden och Hotell Neptun. Hotell Neptun tarvar sin egen historia och sådana finns det flera av. Hotellet invigdes 1971 och byggdes av svenska SIAB. SIAB verkade ha haft goda förbindelser med DDR-regimen. Under min tid på svenska resebyrån i Berlin var SIAB en av våra största kunder under den tid man även byggde ett stort hotell i Östberlin. Hotellet tillhörde inte den statliga kedjan Interhotels, utan hörde till DDR:s handelsorganisation och här lär både valuta- och vapenaffärer ha gjorts upp. Här tog man emot utländska statsbesök såsom Willy Brandt och Fidel Castro. Stasi hade ett gott öga till hotellet – ett utmärkt centrum för informationsinsamling och i folkmun kallades Neptun också för Stasi-hotellet. Det kryllade väl av avlyssningsutrustning i rummen, antar jag. DDR:s första diskotek fanns här och vi provade även på att dansa under bar himmel i baren högst upp. Precis som på Berzeliterrassen i Stockholm om någon kommer ihåg den. Hotellet är också upprinnelsen till olika TV-program: ”Hotel der Spione – Das Neptun am Ostseestrand” och ”Fünf Sterne für’s Volk”. Undrar om de finns för nedladdning…
I Tyskland och framförallt i f d DDR badar man gärna naken, så reklamen har visst fog för sig: Den som badar naken behöver ingen bikinifigur.
Efter Hotell Neptun följer fina gamla hus, hotell och pensionat. Var de månne privatbostäder från början?
Mahlzeit! Måste kittla dödsskönt i kistan med en levande krabba.
Ordning och reda. Här börjar ”textilstranden”. Den nakna kvinnan vi mötte en bit bort får hålla sig borta från den här delen av stranden.
I rättvisans namn. En parkeringsplats även för män, utanför en affär med ett utbud av  produkter främst intressant för kvinnor. Vem sa att Tyskland var humorbefriat?
Tyskar kan se ut lite hur som helst. Expertkommittén på Aquileja kom fram till att det var större variation än i Sverige.
Säga vad man vill om en lite konstruerad miljö som Warnemündes, men trevligt var det här och jag hade inte velat ha det ogjort och kommer gärna tillbaka någon gång då solen håller sig framme och inbjuder till lite mer strandliv än vi fick tillfälle till. Strax dök även Lena och Krille upp som nu seglat ikapp oss. De följde med till baren på Neptun, men Krille blev avvisad då han kom direkt från båten iklädd shorts. Någon stil får det vara ,-)
Ännu en tidig morgon. Losskastning 05:30. Endast vi och fiskarna på piren var vakna.
Det är ju inte för skojs skull vi gick upp så tidigt, men det är en bit till Hiddensee. Nu har vi ön i sikte , men sedan ska ön rundas och så ska man söderut och norrut igen för att slutligen hamna i Klosters hamn. 67 M loggade vi.
Radion: Pan-pan, pan-pan, pan-pan. Plötsligt var det allvar. Visserligen den mildare formen av nödmeddelande, men ändå. Oftast när man hör sådana meddelanden handlar det om platser långt borta, men nu var det här mellan öarna Hiddense och Bug och det var ju precis här vi var. Kikaren åkte fram och alla spanade vi spänt efter den person med grå dykdräkt som saknades. Rescue Bremen upptäckte var vi var och ropade upp oss på radion och berättade om den räddningsinsats man inlett och bad oss vara uppmärksamma och rapportera eventuella observationer. Snart hade vi också en helikopter som surrade fram och tillbaka. Kanske hade vi kunnat göra skillnad, men efter en stund avblåstes operationen och i ett eftersnack med Rescue Bremen tackade man för vår hjälp och önskade oss en fortsatt trevlig segling. Man går inte opåverkad ur en sådan upplevelse.
Nu gällde det att vi höll bra koll själva. De muddrade rännorna är smala och grunda

Som om det inte var nog seglar vi nu förbi en segelbåt som gått på grund utanför rännan. En räddningsbåt var på väg så det fanns inget vi kunde bidra med och hade vi försökt hade vi väl gått på grund vi med. En intressant observation var dock att killen som stod längst fram på räddningsbåten inte stod där beredd med en lina att kasta över till den grundstötta båten, utan med vad som såg ut som en dokumentmapp. Skulle här skrivas avtal först, innan de hjälpte till?
Det såg fullt ut i Klosters hamn, men långsides längs med en av båtarna förtöjda längst ut på bryggan borde väl gå bra. På bryggnocken fanns en skylt att man inte fick lägga sig utanpå den, så den var jag noga med att hålla fri. Vi tyckte vi låg utmärkt och konstaterade att färjorna i den livligt trafikerade hamnen hade gott om manöverutrymme.
De allra flesta tyskar vi mött har varit både vänliga och verkat vara varma personer. Men, så händer det plötsligt. Som Ylva uttryckte det, en person som ser ut som en ond tysk i en amerikansk film, uppträder IRL, Klosters hamnkapten. Hamnkontoret var stängt när vi kom förbi på kvällen, men när jag dagen därpå kliver in på det lilla hamnkontoret, reglementsenligt iförd skyddsmask, så känner jag ett stigande obehag, som om jag befann mig i ett polisförhör och ska lämna alla möjliga personliga uppgifter. Jag förklarade var vi låg och det föranledde ingen vidare kommentar. Här beordrades även hela besättningen att visa upp sina Coronapass och det var ju helt OK. Märkligt bara att ingen varit intresserad förut. Enligt tjejerna dök han upp lite senare och kollade var vi låg och bad dem hälsa mig att vi måste flytta på båten. Istället blev vi uppmanade att lägga oss utanpå en annan båt . Den båten skulle dock lägga loss ett par timmar senare, så en hel förmiddags sol- och badtid på Hiddensees strand gick om intet. Det var lite oklart varför vi behövde flytta båten. Först pekade han på skylten att man inte fick lägga till vid bryggnocken och när jag kommenterade att bryggnocken faktiskt var fri pekade han på att passagerarbåtarna måste få plats att manövrera. Jag skickade fram Madeleine som brukade kunna charma till sig favörer, men även hon gick bet. Sedan fick vi höra att vi låg på Fahrwasser, typ motsatsen till förtöjningsplatser. Min slutsats var att det mest handlade om principer. Jag tror inte detta hade hänt i Danmark. Vår nye, tyske båtgranne hade lite självironi. – Ni får tänka på att ni är i Tyskland nu.
Klosters hamn
Kloster
Kloster
Kloster
Jag vet inte om det var tisteln som var skyddsvärd eller de fjärilar som svärmade runt den. Tisteln var i alla fall nogsamt omgärdad av ett litet staket.
Lite vilse på en hed på södra ön.
Nära Witte.
Nära Witte
Direkt efter det att vår båtgranne hade kastat loss och vi förtöjt för tredje gången i Klosters hamn gav vi oss iväg till stranden och fick några timmars sol och bad. Efter en cykeltur runt delar av ön återvände vi till stranden för ett kvällsdopp. Här vid Witte var nog stranden som finast.
Ganska tidig losskastning. Våra nya tyska grannar på båten Hoppetossa fick maka på sig när vi gav oss iväg. Det är en disig morgon och visst ser det märkligt ut? Båten vi fångat på bild ser ju nästan ut som om den ligger på land.

Besättningens Pippi Långstrump 😉 Kanske hamnade hon på fel båt. Borde hon inte hört hemma på Hoppetossa som vi lämnade efter oss i Kloster?
Ytterligare häftiga ljusfenomen.
Kap Arkona. Vet inte om det är den officiella benämningen, men så står det på utflyktsbåtarna i Sassnitz.
Jag tror det är Königsstuhl jag fångat på bild här. När jag seglade i dessa vatten sommaren 2018 lade vi till i en by runt hörnet som heter Lohme och så cyklade och gick vi hit och tittade ut istället.
Men, vad håller de på med? Fantasierna flödade. Var det drogsmugglare som polisen var på jakt efter? Men, den här båten fick tydligen klartecken att segla vidare.
Men, vad händer nu? Poliserna är ju på väg mot oss. De kanske vill se våra Coronapass tänkte vi hoppfullt. Men icke. Jag borde ha lärt mig att hålla koll på var gränserna för naturskyddsområden går. En liknande incident råkade jag ut för i Polen 2017. Vi fick nu lära oss av de trevliga poliserna att det finns två typer av naturskyddsområden i Tyskland, 1 och 2. Det ena fick man segla på, men inte på det andra. Jag har redan glömt vilket som var vilket och på plottern står det hursomhelst bara Naturschutzgebiet. Om du läser det här mamma, bli inte orolig om det kommer ett brev från tyska polisen.
Så här såg det ut på plottern. Det krävs inte mycket för att få igång tysk polis. Kan vi ha varit upp till 50 meter in på skyddsområdet på en sträcka av kanske 200 m?
Samtidigt med polisinsatsen tog vinden slut och vi började gå för motor, men fortfarande med storseglet uppe. Visst fasen, med fullt av sjöpoliser i närheten är det bäst att hissa dagersignalen som visar att vi går för motor trots att vi har segel uppe. Inte så noga i Sverige med det, men jag har hört hur folk blivit bötfällda för sådana förseelser när de kommit in på grannländernas vatten.
Kreideküste (Kritkusten). Klipporna jämförs ofta med dem i Dover.
Sassnitz ser ju riktigt trevligt ut på håll. Min bild av Sassnitz är nu 42 år gammal. Då åkte jag rätt frekvent mellan Lund och Berlin och tågfärjan med vagnarna Stockholm- eller Malmö-Berlin gick till Sassnitz. Där möttes man av taggtråd, gränsvakter, hundar, k-pistar och allt kändes grått och trist och det var inte ovanligt att man blev rätt otrevligt bemött. Det fanns undantag. Jag minns en passpolis: – Ahh, Herr Schoug (hur han nu uttalade det och ja, jag hette så då)! Sie sind ja öfters hier gefahren… Han blev personlig, Märkligt hur politiska system kan forma människor, göra dem rädda och fientliga. Vad var det som fick denne passpolis att inte låta sig påverkas på samma sätt?
Kanske min fantasi som drar iväg, men nog ser det ut som ett f d gränsbevakningstorn. Vem som helst fick inte ge sig ut på vattnet.
Här lade tågfärjorna till. Det har dock inte använts sedan 1998 då trafiken flyttade söderut till Sassnitz Mukran. Under senare år drevs tågfärjetrafiken av Stena Line som dock lade ner den förra året. Här i hamnen fanns också en speciell vägbro som ledde till gränsstationen i den övre delen av staden. Den har nu ersatts med en häftig gångbro. Minns inte riktigt hur tågen övervann höjdskillnaden, men har för mig att det krävdes rätt omfattande rangering innan man kom iväg.
Madeleine kände sig hemtam när hon upptäckte att hon hade varit här förut, i modern tid dock.
Mycket högre mysfaktor än väntat.
Dags för avskedsmiddag.
Jag fick fler flash backs. Här serverades Herforder Pils och i min ungdom tillbringade jag några veckor i just Herford, mer eller mindre i en chokladfabrik. Men chokladen var godare än ölen, som var rätt blaskig.
Hej då Christine, Madeleine och Ylva! Ni har varit tappra och trevliga gastar. Jag känner mig helt bombad av alla intryck. Ingen tid till eftertanke just nu. Nu ska tvätten fixas och båten omvandlas till en tvättställning.
Inte så länge dock. Ett lätt smattrande ljud avslöjar att det börjat regna. Snabbt in med tvätten och tur var det. Efter en stund börjat ett riktigt luftangrepp. Skönt att ligga i hamn när ett sådant här oväder bryter ut.

Det här är nog det längsta blogginlägget jag gjort. Ibland känner jag mig fången i att ha börjat blogga. Samtidigt är det ett bra sätt för mig själv att gå igenom och sortera alla intryck, inte minst efter en sådan här intensiv segling. Har du orkat läsa ända hit är du värd en eloge.

Vill du följa alla inlägg från bloggen?

6 svar på ”Grenå-Sassnitz”

  1. Hej Pelle, ja jag”orkade” läsa ända hit. Skummade några stadspartier. Läser högt för Hans. Spännande att du kom till Wismar. Heiligenhafen gillar vi faktiskt och var där senast med ”Ellen”, Arcona 430 som vi seglade hem från England. Väldigt spännande att passera under bron för .oss men det gick bra. Vi har gjort några korta seglingar och ger oss ut på två, tre veckor nu i augusti. Gillar eftersäsong. Tänker oss i första hand mot Gotland. Ha en fortsatt fin seglats.
    Caroline

    Svara

  3. Alltid lika kul att läsa om dina seglingar.
    Kul med Danmark 🇩🇰, väcker fina minnen från flera seglingar där.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.