Inför den nya besättningens ankomst undrade jag över om jag skulle kunna locka dem att gå till Gotska Sandön. Funderade lite över hur jag skulle lägga upp det för att det skulle låta lockande, men det visade sig vara förspilld tankemöda. Gotska Sandön? Ja! Jättekul!
Vem var det då som kom ombord? Robban och Anna-Karin. Förutom mina barn har nog inga återkommit så många gånger som de. Första gången Robban var med, var i Lysefjorden i Norge 2019. Året därpå hade han med sig sin nyfunna Anna-Karin. Borde vara femte påmönstringen för Robban och fjärde för Anna-Karin. En ny bekantskap blev Lollo. Nybörjare på segling, men med motorbåtsvana.
Lite oklart om vi skulle nattsegla eller sova innan vi gick över. Det blev sova och ställa klockan på 04:00. Vi lämnade dock Nynäshamn och gick direkt söderut mot Järflotta och Skvallran. Ny bekantskap för mig.Rätt skyddat, men havet väldigt närvarande.
05:10 lättade vi ankare efter att äntligen ha fått bort en jättestor sten från ankaret. Om det bara var den vi satt fast i får vi vara glada över att vi var lyckligt ovetande om detta.
Det var en härlig överfart i bra fart och solsken. Enda smolket i glädjebägaren var att Anna-Karin blev sjösjuk. Scopoderm-plåstren som fungerat förut, bet inte längre.Sju timmar och femton minuter senare var ankaret droppat utanför norra stranden på Gotska Sandön. Inte en segelbåt i sikte. Hade vi missat någon stormvarning tro? Nej då, så småningom blev vi några fler.
Jag hoppade omgående i plurret och beredde mig på en mindre köldchock. På Ålö senast var det ju bara 17 grader. Istället var det här, mitt ute i havet, nästan bassängvarmt, 20 grader.
På Gotska Sandön måste man ligga på svaj, så man får ta sig in till land med jolle. Utombordaren fick vi inte igång, så det blev till att ro in.Underbart att bara få lägga sig ner och njuta av sol och vad. Men, vad nu? Det var något som störde bilden. Små flugor som bets.Vi vandrade bort en bit och så var det problemet ur världen.Stackars Anna-Karin, som precis börjat hämta sig, blev återigen dålig, bara av att det gungade lite när båten låg för ankare. Var det något fel på hennes sjösjukeplåster eller vad skulle man tro?Swoosh. Han höll på att skrämma slag på mig när han rundade mig i sittbrunnen. – Oj, var kommer du ifrån, hann jag få ur mig. – Nynäs! Rekord för dem här båten! – Wow! Grattis, hojtade jag tillbaka. Sedan var han inne vid stranden och verkade ha bråttom att uppsöka en buske. Det var ju bara en Hobie Cat-liknande jolle. Lite galen? Eller är det bara vad vi tänker som tycker det är ett äventyr att gå till Gotska Sandön med en fyrtiofots segelbåt?
Vinden vrider och har sig, så morgonen därpå bytte vi till västra stranden. Efter att ha rott alla iland särade vi på oss. Lollo skulle till någon slags portal i ett dataspel och vi andra fortsatte mot Säludden. Vi stannade till lite i byn och pratade med en besöksvärd. Kommer man inte hit med egen båt kan man ta en liten passagerarbåt från antingen Fårösund eller Nynäshamn. Man bor enkelt och får ha egen mat med sig. Det är dock fortfarande fjärran från känslan av ett turistställe.
– Det luktar tjära! – Jo, vi har just tjärat om ekan där borta, berättade besöksvärden. Ekan är byggd på Ösel och med den tog sig alldeles för många estniska flyktingar över Östersjön under andra världskriget. Inte ett äventyr man avundas dem.Det ursprungliga kapellet byggdes 1894, men brann ner, så denna version är från 1950. Men, från fösta början, varför byggdes det överhuvudtaget? För de fem-sju personer som skötte fyrarna och deras familjer? Kapellet hör till Fårö församling.Naturen påminner lite om den på nordöstra Fårö och går man i skogen känns det som ett jättelikt Ullahau (skogbeväxt dynområde mellan Sudersand och Ekeviken).Seglar man är man lite bortskämd med att se säl då och då och emellanåt i stora kolonier, så att få se tre sälar genom titthål i ett plank var ingen kioskvältare direkt. Upptäckte att jag har något gemensamt med dem. Emellanåt ägnar sig även de åt yoga, men det ser nog något graciösare ut än när jag går in i motsvarande positioner.Men, jag misströstar inte. En härlig promenad i vacker natur och på underbara stränder.Egentligen byggdes detta hus 1823-24 av Petter Gottberg som ett jättestort lambgift. Här skulle utegångsfåren utfodras och kunna söka skydd vintertid. Gottberg har dock ett rykte som Östersjöns siste sjörövare och enligt sägen ska han ha ridit längs stranden med en fackla för att lura förbipasserande fartyg att ett skepp var i nöd. När fartygen då ändrade kurs och strandade på Sandön ska Gottberg ha lurat in besättningarna i lambgiftet för att sedan skjuta ihjäl dem genom de smala fönstergluggarna. Därefter var det bara att i lugn och ro ut och plundra fartyget på lasten. Vad som är sant är det tydligen ingen som vet. I Fårö kyrka finns en tavla föreställande Gottberg i kyrkans skamstock när han 1817 dömts för att ha plundrat den tyska skonaren Cerberus på bl a sprit, fläsk och läder. Också det enda brott han faktiskt fälldes för. En historia som blivit stoff för bl a en film med Sven Wollter i huvudrollen. Man fuskade dock och spelade in delar av den på Fårö. Norsta Aura har jag för mig. Jag minns hur vi såg Wollter vanka av och an på stranden mumlandes repliker och hur man lagt ut räls som filmkamerorna åkte på.
Kioskvältare var det dock att komma tillbaka till den västra stranden där båten låg för ankare. Nästan ointagligt vackert att komma fram till strandkanten högt upp och skåda ut över ett spegelblankt hav och den vackra stranden.Har man bara lite tur med vädret ligger paradiset nära.Vad jag inte visste då var att båten man anar i bildens övre högerkant var Johan Gustafssons. Jag och Johan har charterseglat en del tillsammans och förutom en massa Linjetter som han byggt själv har han också en Fantasi 44 som han var här med. -Jag hade tänkt ro över efter maten, men ni försvann ju. Jo, så var det. Återigen skulle vinden vrida och vi sökte oss tillbaka mot norrsidan och Las Palmas. Så heter faktiskt en av stränderna. Johan låg kvar och rapporterade om att det rullat rejält på morgon, vilket lett till ett tidigt uppbrott. Fast nu var ju egentligen Robban och Anna-Karin huvudmotivet.
Bättre än Medelhavet. Foto: Anna-Karin
Handdukar och badkläder på tork. En doft av sommareftermiddag. Foto: Anna-KarinDags för en siesta. Foto: Anna-KarinInnan middagen hann vi med att sola, bada, simma och äta middag. Jag njuter så det knakar av den underbara upplevelsen. Känns lite overkligt. Försöker ta tag i vad jag är med om och stoppa in det i ett litet paket. Tänk om man kunde packa upp det mitt i novemberrusket och känna hur värmen och intrycken från den undersköna naturen sprider sig i en.
Åter så till Las Palmas och morgonen därpå. I ärlighetens namn kände även vi av lite dyning, men vi fick nog ändå rätt bra skydd där vi låg. Vi satte också segel så småningom och gick söderut via Sandöns ostsida. Inte så vanligt att gå där…
Skönt på däck.Vi rundade ön så sakteliga och visst började det blåsa spinnakervind? Upp med blåsan! Men, väl runt ön vred sig vinden, så den gjorde ett ytterst kort gästspel. Istället fick vi upp Code 0-seglet som gav oss lite extra kraft och fart ner mot Fårö.
Anna-Karin hade fått låna akupressurband som man fäster på handlederna, men inte heller de hjälpte mot sjösjukan. Hon började nästan ge upp och fundera över om hon orkade fullfölja seglingen. Men, med stadig mark under fötterna är det lätt att glömma vedermödorna…
Lauterhorn, Fårö.
Underbart, tyckte jag, att återigen vara på Fårö och i denna min favorithamn, Lauterhorn. Jag överraskas över att alla inte delar min förtjusning över platsen. Ingen glasskiosk, långt till affären, primitivt, toatömningsanläggning nära (den nya) badplattformen, spindelväv mm, lät det från besättningen. Det slår mig att jag hört liknande kommentarer från en polsk besättning, tror jag det var: – Värdelös hamn. Ingen supermarket! Och jag som uppskattar Lauterhorn för just det avskalade, det karga, det autentiska och för lugnet. I mina ögon är det bara ett litet paradis. Men, Robban kommenterade lite senare att jag efter hand hade öppnat ögonen på honom och kanske är det så, att ta in Fårö med alla sinnen tar lite tid. Jag minns själv mitt första besök på ön, mitten av åttiotalet. Överreklamerat, var min slutsats
Men, något störde upplevelsen. Förutom alla husbilar som ökat i antal de senaste åren var det också en väldig massa vanliga bilar parkerade bortom de gamla fiskebodarna. Det är Raukloppet, berättade en gotländska.
Dagen därpå valde vi bort alternativet att springa, utan cyklade. De fina stränderna och affären ligger en bra bit bort.
I byn Lauters en bit upp från hamnen kan man hyra cyklar. Två har jag ombord, men två till behövde vi. Cykeluthyraren är en genuin Fåröbo. Med sitt långa hår ser han nästan ut som en hippiebonde.
Det slumpade sig så att min äldste son Joakim och hans lilla familj anlände till Fårö samma dag som vi. Min före detta frus familj hade hus i Ekeviken, så jag har tillbringat 25 somrar på Fårö och för barnen har somrar varit liktydiga med Fårö. Joakim har nu för tredje året i rad hyrt grannhuset till ”vårt” hus och skulle vara här en vecka. Just på väg från cykeluthyrningen mot Fårö kyrka överraskade han oss med att hitta oss ute på en runda med sin grushoj. En stund senare var han försvunnen. Vi trampade vidare i ett något lugnare tempo och ägnade oss åt lite sightseeing.
Fårö kyrka.Ingmar och Ingrid Bergmans gemensamma grav.Gamla vägen.Jag försökte också förklara hur man får en illusion av att komma närmare himlen mitt på ön. Tror inte någon förstod vad jag menade. Just på den här bilden är det ju svårt att tro att det var en väldigt intensiv biltrafik på huvudvägen. Men, jag har faktiskt aldrig sett så många bilar på Fårö. Vart är alla på väg?Hit kanske. Längsta kön jag sett för att få äta Taticreperiets pannkakor. Idag är Kuten kommers. I början var det svartklubb och vi var där och lyssnade på Pugh Rogefelt. Innan Pugh och hans musikanter äntrade scenen underhölls vi av en eldslukare som var nära att tutta fyr på hela stället. Åtminstone kändes det så och jag minns att jag oroligt började leta efter de icke existerande nödutgångarna. Tillbaka till nutid. Vi ställde oss inte i kön, utan åkte vidare till Fårögården för att få lite lunch.Skrotbilarna blir allt rostigare och på den gamla SJ-bussen skyltad Sudersand hade taket rasat in.Innan vi kom till Fårögården försökte vi oss även på att få lunch på Gåsemora gård. Men, restauranten uppgavs vara sommarstängd. Hur tänker de då? Jag tänker också, när jag ser den här bilden, att cyklarna inte ser mycket ut för världen. Men, med hårt pumpade däck tar man sig fram förvånansvärt lätt. Foto: Anna-KarinSudersandsbion lever fortfarande. Här hade en del av Bergmans filmer premiär. Nu visades Göta Kanal – kan väl knappast bli en större kontrast till Bergman. Jag törs knappt medge att jag aldrig varit på bio här. Förstod inte lockelsen när möjligheterna kom på tal, vilket jag ångrar nu.
Gamla Konsum är sedan länge omvandlat till bageri, Sylvis döttrar och under högsommaren ringlar sig kön lång. Det var bara att bita ihop och ställa sig i den. Vi skulle på fika hos Jocke.
Innan dess hann vi med lite sol och bad på Ekevikens strand.
Kul också att stöta på gamla grannar, Olle och Jenny och deras ene son Albin med flickvän.
Joakim och Linnea hade gäster, Andrea och Svante, så det blev en kort fika. Det var Andrea som sammanförde Joakim och Linnea.Och så lilla myspysan. Farfar mutar med bulle.Tre generationer. Foto: Anna-KarinNär Anna-Karin tog den här bilden var hon förmodligen omedveten om vad mycket den här vyn står för: Längtan till stranden och havet, morgondoppet före kockan nio när nästan alla badade nakna, en ny heldag på stranden, alla förväntningar om sol och värme och avkoppling, lunchmätt och redo för ännu ett strandpass, lata sommardagar med förväntansfulla barn…
Dags att cykla tillbaka mot båten, men först lite bunkring på ICA. Lollo började få nog av cyklandet och valde raka vägen mot båten. Vi andra körde upp mot Langhammars och vägen förbi bl a Helgumannens fiskeläge och Digerhuvuds raukområde.
Vår gamla hund, Tonic, var en synnerligen klok hund. Ibland slog det dock slint. När han tvingades ut på en brygga, betraktade han de minimala springorna mellan bräderna med stor skepsis. Uppenbarligen rädd för att ramla ner emellan dem, så fort gick det inte. Jag undrar hur han hade tagit sig an en färist.
Helgumannens fiskeläge. Fantastisk utsikt över havet med solen på väg ner. Enligt Robban hade vi cyklat lite drygt fyra mil den dagen.
Morgonen därpå vaknade jag något stel. Skönt med lite yoga och ett efterföljande dopp. Lollo hade fått nog av cykelsadeln, men vi andra ville iväg och bada.
Först lite båtunderhåll. Foto: Anna-Karin
Det skulle bli en strålande dag. Jag föreslog att vi skulle gina över hedarna. För säkerhets skull adderade jag en lite brasklapp, att jag nog hittade bäst i motsatt riktning och förberedde även mina medcyklister på att vägarna mest var av karaktären traktorvägar.
Anna-Karin efter en stund, med ett skeptiskt tonfall: – Varför kör vi egentligen den här vägen? Är det för att det är roligare? I nästa andetag: – Vad fint det är här.Att det visserligen finns en ras som heter Gotlandsfår, men att det inte finns några får på Gotland var tydligen en nyhet för mina medcyklister. Lamm och lammungar ska det vara.Det gällde att hålla god min, fastän jag började tvivla på att vi var på rätt väg.Och mycket riktigt, inte kom vi riktigt som jag hade tänkt det. En liten nordlig omväg gjorde Anna-Karin ännu mer skeptisk. – Kan vi inte hitta en riktig väg nu? Istället följde en skogsstig med spindelvävshinder. Så småningom kom vi dock på rätt spår igen så att vi kunde trampa på mot dagens mål.Äntligen framme. Visst vill man i? Foto: Anna-KarinBarfotafötter i varm sand. Finns det något somrigare? Foto: Anna-Karin.Norsta Aura är nog den finaste stranden på Fårö. Kanske en av de finaste stränderna i Sverige? Så länge det i alla fall inte är algblomning, kristallklart vatten och så fin sand, lugnt och gott om plats. Robban var mer krass. – Syftet är väl att ta sig ett dopp. Det gjorde väl inget om det var dubbelt så mycket folk här och Lomma och Ribban dög väl lika bra… Jag höll nästan på att tappa öronen. Vad säger han? Tillbaka i båten modifierade han sig dock något: – Det var en jättefin strand du tog oss till! Ja, vad ska man tro?
Robban och Anna-Karin blev mätta på strandlivet och längtade efter glass. Jag tror kanske det fanns en dos av flyktbeteende också. Han vill säkert lura ut oss i Fårös vildmarker igen, tänkte de nog. De tog det säkra före det osäkra och valde asfaltvägen tillbaka till båten. Jag låg kvar ett tag och sög ut så mycket det gick av högsommardagen.
Den här gången skulle jag ta mig raka vägen över hedarna. Nu körde jag ju åt rätt håll och hittade. Eller hur? Mitt självförtroende vad gäller Fårögeografi fick sig en rejäl knäck. Jag trodde nog att jag varit runt på alla Fårös kostigar.
Ack så fel jag hade. Jag kom helt åt helskotta. Så här i efterhand kan jag tydligt (?) se var jag tabbade mig. Men, att köra vilse ger nya upplevelser och det är bara att fascineras över vad många hus och gårdar det finns mitt ute in the middle of nowhere.Efter tre nätter på Fårö var tanken att under fredagen gå tillbaka till fastlandssidan. Såg helt OK ut vindmässigt. Lördag däremot skulle det blåsa kuling och dessutom bli kryss. Så båten förbereds inför avfärd, vilket bl a innebär att vattentankarna ska fyllas och däck och sittbrunn spolas av så att all, nåja, nästan all Fårösand får stanna kvar där den hör hemma. Fast, här ser det ju snarare ut som om vi vattnar havet. Lite over kill. Foto: Anna-Karin
Det visade sig dock att jag gjort det lite väl enkelt för mig när jag bara kollat vindprognosen. Är det något jag tycker är obehagligt så är det att drabbas av åska ute på havet. Och just åska ingick i prognosen för fredagen, insåg jag sent omsider. Vi började fundera över att nattsegla tillbaka. Vi gick och la oss för att vila lite för att avvakta en uppdaterad sjöväderprognos vid tiosnåret. Men, nä. Och det räckte egentligen att titta ut för att komma fram till att det inte var något lockande alternativ att ge sig av under natten. Vädret hade verkligen tagit en vändning. Himlen var kolsvart och det tjöt i riggarna av vinden. Istället gick vi och la oss igen och jag ställde klockan på sex för att återigen få en uppdaterad prognos. SMHI:s prognos är ofta lite för grov, men enligt Windy-appen kunde det bli ett fönster i åskovädret som vi skulle kunna slinka ut genom om vi kastade loss framåt kl tio. Hade vi lite flyt skulle vi då hinna över tills nästa åskfront tog vid, vid niotiden på kvällen. Jag burrade ner mig och snart nog hördes en åskknall. Jag betalade för premium-versionen av Windy, så att jag fick tätare uppdateringar. Vi förberedde båten för att kasta loss och inväntade nästa prognos. Budskapet var detsamma. Förtöjningarna lossades.
Hej då Lauterhorn! Vi ses säkert snart igen. Kul med den nya badplattformen! Foto: Anna-KarinLollo och Helmut (autopiloten) håller koll.Bäst att vara förberedd. Livlinor och åskledare i beredskap. Livlinorna kom väl till pass, men åskledarna behövde vi aldrig använda.Hyfsad fart över. Vinden varierade, men aldrig något bleke och i någon surf kom vi upp i över tio knop. Det hade börjat skymma och lanternorna var tända när vi drygt elva timmar efter det att vi kastat loss från Fårö droppade ankaret i Östermarsfladen vid Nåttarö. Någon åska hörde vi aldrig av.Vilken scenförändring. På morgonen drog vi upp ankaret och vimsade runt lite grann innan vi till sist knödde in oss vid bryggan, utan att någon verkade ta illa upp. Tvärtom var alla väldigt hjälpsamma.
Det är inte utan att en havsöverfart tar lite på krafterna. Jobbigt att sitta still 😉 Så, det var skönt att slappa med sol och bad ett tag. När jag till slut blev rastlös och kände för att röra på mig hade båtens övriga besättning redan givit sig ut på olika äventyr på ön. När jag rannsakar mitt minne har jag nog inte varit runt på Nåttarö sedan jag seglade på åttiotalet. Kände vagt igen mig efter det att jag tagit mig in på ön en bit. Ångrade mig nästan direkt att jag inte plockat fram en cykel. Jättefina cykelvägar.
Vad nu? Hade man i hastigheten stavat fel när man tillverkade skylten till Nåttarös hamn? Nä, tydligen förekommer båda stavningarna. Man kan väl gissa att Nåtarö är av äldre datum.I hamnen fanns tänkvärda och oroande budskap. Visste ni t ex att Östersjöns medeldjup är 51 meter? Det kan jämföras med Medelhavet vars medeldjup uppges vara 1500 meter. Och vi som tycker att Landsortsdjupets 458 meter låter svindlande… På ytterligare ett plakat visas hur de syrefria bottnarna fortsätter att breda ut sig, trots alla reningsverk som byggts under de senaste åren.En besöksvärd inspirerade mig att knalla iväg mot öns södra udde. Naturen var en blandning av allt möjligt: parkliknande ängar, vad som såg ut som urskog, skog som den ser ut på Gotska Sandön, ömsom berg, ömsom sand och plötsligt vad som ser ut som rena julgransodlingarna. Konceptet (vandrarhem, stugor, camping, restauranger, affär, passagerarbåtar mm) påminner om Jolpans (Finnhamn), men här är vackrare och trevligare.På södra Nåttarö har militären hållit stånd. Till min förvåning var husen rödmålade. Det var bara de vita knutarna som fattades. För att förvirra den lede fi?Inne viken låg en fritidsbåt förtöjd. Formellt sett bröt skepparen nog inte mot någon av dessa förbud, men hade jag givit mig in här? Blev lite skärrad när jag med min dotter lagt till i en vik på Utös yttersida med en massa militära förbudsskyltar och publicerat det på Facebook. En observant Facebook-vän länkade mig till en artikel om hur någon som dristat sig till samma illgärning åkt på ett rejält straff. Nu kände jag mig busig nog att bara spatsera omkring i området.Arbetsmiljön kunde de, militären alltså, inte klaga på i alla fall.Dags att dra sig tillbaka norrut mot båten. Nåttarö har flera vackra vikar, mer eller mindre badbara.Ofta förknippar man ju Stockholms skärgård med enbart klippor, men det finns ju en del sandstränder också, inte minst här i södra skärgården. Storsand såg fint ut, men lockade inte till bad just idag. Illaluktande sjögräs hade samlats i strandkanten. Det som gotlänningarna kallar släke och samlar ihop som gödning. Men, nog säger väl Fåröbönderna ”slejko”? Nåväl, inga bönder här vad det verkar. Foto: Anna-KarinTillbaka i Östermarsfladen. Glassgubben står och försöker fresta med ett köp. Men, vad har egentligen hänt med glassarna? Har de smält bort i sommarvärmen? De är ju löjligt pyttesmå nuförtiden. Jag har nu inlett min privata bojkott mot GB, åtminstone vad gäller glasspinnar och -strutar. Foto: Anna-KarinVi kastade loss rätt tidigt och tråcklade oss ut västerut från Östermarsfladen. Trångt och vackert. Skepparen ser ovanligt munter ut. Foto: Anna-Karin.Allting har ett slut och sista dagen blev det blev en kort segling över Mysingen mot Nynäshamn. Ovanligt att lägga till redan vid tolv. Vanligare att lägga loss vid samma tid.
Hoppas Lollo att du fick med dig något från denna dryga vecka som du kan addera till sommarens seglingserfarenheter. Lycka till med ditt fortsatta seglande! Och Robban och Anna-Karin, blir spännande att se om ni återkommer, om du Anna-Karin biter ihop och ännu en gång tar en kamp mot sjösjukan. Om inte annat ses vi säkert på landbacken.
Bättre än Medelhavet. Foto: Anna-Karin
